Kategorier
Artiklar

Högerpopulism: en strategi för paleorörelsen


VAD ÄR HÖGERPOPULISM?

Den grundläggande högerinsikten är att vi lever i ett etatistiskt land, i en etatistisk värld som domineras av en härskarelit bestående av den svullna staten, storbolagen och diverse inflytelserika lobbyister. För att förtydliga, det gamla Amerika med individuell frihet, privat egendom och minimal stat har ersatts med en koalition av politiker och byråkrater som allierat sig med, och domineras av, starka företagseliter och finansfamiljer (t.ex. Rockefellers, Trilaterala Kommissionen); och den nya klassens teknokrater och intellektuella, bestående av Ivy League-akademiker och mediaeliter, som utgör den opinionsbildande samhällsklassen. Kort sammanfattat, vi styrs utav en uppdaterad 1900-tals koalitation av tron och altare, bortsett från att denna tron utgörs av diverse storbolag och altaret är sekulära, etatistiska intellektuella, men med inspiration från den kristna huvudfårans sociala budskap. Den statliga härskarklassen har alltid varit i behov av intellektuella att rättfärdiga deras styre och med bedrägeri få massorna att underkasta sig, d.v.s., att betala skatt och godta statens legitimitet. För länge sedan, i de flesta samhällen, stod ett slags prästerskap eller en statskyrka för denna opinionsbildning. Nu, i en mer sekulär era, har vi istället teknokrater, ”sociala ingenjörer”, och media-intellektuella, som ursäktar staten och fyller posterna i dess byråkrati.

Libertarianer har länge sett problemen för vad de är, men som strateger för samhällsförändring står de kvar på perrongen långt efter att tåget har gått. I vad vi kan kalla ”den Hayekianska modellen” har de förespråkat spridandet av korrekta idéer som medel för att konvertera den intellektuella eliten till frihetsidén, med början bland filosoferna i toppen, för att sedan långsamt genom decennierna nå journalister och andra opinionsbildare inom media i botten. Självfallet är idéer nyckeln, och spridandet av korrekt doktrin en nödvändig del av varje libertariansk strategi. Processen kan sägas vara för långsam, men en långsiktig strategi är viktig och står i kontrast till den tragiska menlösheten hos etablerad konservatism som bara är intresserad av det minst dåliga alternativet i det nuvarande valet och därför förlorar på lång sikt. Men den stora bristen är inte så mycket att man fokuserar på det långa loppet som att man ignorerar det grundläggande faktum att problemet inte enbart är ett intellektuellt fel. Problemet är att den intellektuella eliten drar nytta av det nuvarande systemet; de är en del utav härskarklassen. Den Hayekianska modellen gör antagandet att alla, eller åtminstone alla intellektuella, är intresserade av sanningen, och att ekonomiskt egenintresse aldrig står i vägen. Alla som är det minsta bekantade med intellektuella eller akademiker borde vara befriade från denna vanföreställning. Varje libertariansk strategi måste erkänna att intellektuella och opinionsbildare är en del av det fundamentala problemet, inte bara på grund av ett misstag, utan på grund av att deras egenintresse är knutet till systemet.

Så varför imploderade kommunismen? För att mot slutet fungerade systemet så dåligt att tillochmed nomenklaturan tröttnade och gav upp. Marxisterna har korrekt påpekat att ett samhälle kollapsar när härskarklassen blir demoraliserad och förlorar sin vilja till makten; verklig manifestering av kommunismens misslyckande ledde till denna demoralisering. Men att inte göra någonting, eller förlita sig helt och hållet på att utbilda eliten i korrekta idéer, betyder att vårt eget etatistiska system inte kommer ta slut förrän hela vårt samhälle, i likhet med Sovjetunionen, ligger i ruiner. Vi kan såklart inte sitta stilla och invänta detta. En strategi för frihet måste vara långt mer aktiv och aggressiv.

Därav behovet för libertarianer eller konservativa förespråkare av en minimal stat av att ha mer än ett vapen i sitt arsenal: inte enbart spridandet av korrekta idéer, utan också blottläggandet av den korrupta styrande eliten och hur de tjänar på det existerande systemet, mer specifikt hur de gör det på bekostnad av oss andra. Att avmaskera eliten är ”smutskastningskampanjen” när den är som bäst.

Denna tvådelade strategi är (a) att bygga upp ett kader av våra egna libertarianska, minimal-stats-opinionsbildare, baserat på korrekta idéer; och (b) att vända sig direkt till massorna, kringgå de etablerade medierna och intellektuella eliterna, att väcka folkligt missnöje och vända massorna emot eliterna som plundrar dem, förvirrar dem, och förtrycker dem, både socialt och ekonomiskt. Men denna strategi måste förena det abstrakta och det konkreta; den bör inte hålla sig till att attackera eliten i det abstrakta, utan måste fokusera specifikt på det existerande etatistiska systemet, på de som just nu utgör härskarklassen.

Libertarianer har länge haft svårt att identifiera vilka, vilka grupper, man bör vända sig till. Det enkla svaret är: ”alla” duger inte som svar. För att vara politiskt relevanta måste vi koncentrera oss på de grupper som är mest förtryckta och som också har mest socialt inflytande.

Det nuvarande systemet bygger på en ohelig allians mellan ”företagsliberala” storbolag och mediaeliter, som, genom den svullna staten, har försett en parasitisk underklass med privilegier, genom plundring och förtryck, på den stora amerikanska arbetar- och medelklassens bekostnad. Därför är libertarianers och ”paleos” enda framkomliga strategi en ”högerpopulistisk” sådan, d.v.s: att avslöja och fördöma denna oheliga allians, och se till att få denna preppy-underklass-liberala mediaallians att lämna oss andra – närmare bestämt arbetar- och medelklassen – ifred.

ETT HÖGERPOPULISTISKT PROGRAM

Ett högerpopulistiskt program måste alltså vara koncentrerat på att nedmontera det som kännetecknar statens och elitens styre, och att frigöra vanliga amerikaner från de mest uppenbara och förtryckande kännetecknen hos detta styre. Kortfattat:

1. Sänk skatterna radikalt. Alla skatter, moms, företagsskatt, fastighetsskatt, osv, men speciellt den mest politiskt och personligt förtryckande: inkomstskatten. Vi måste arbeta för ett avskaffande av inkomstskatten och en nedläggning av skatteverket.

2. Skär ner i välfärden. Gör er av med underklassens styre genom avskaffandet av välfärden, eller, åtminstone avsevärt beskära och begränsa den.

3. Avskaffa minoritets- och grupprättigheter. Avskaffa positiv särbehandling och kvotering, osv, och påpeka att rotorsaken till sådana kvoter är hela den ”medborgarrättsliga” strukturen som trampar på varje amerikans äganderätt.

4. Ta tillbaka gatorna: krossa de kriminella. Och med detta menar jag, såklart, inte ekonomisk brottslighet utan våldsamma kriminella – rånare, våldtäktsmän och mördare. Polisen måste släppas lös, och tillåtas att utdela omedelbara straff, som såklart medför personligt ansvar om de visar sig vara felaktiga. 

5. Ta tillbaka gatorna: rensa ut lösdrivarna. Åter igen: släpp lös polisen för att rensa gatorna från luffare och tiggare. Vart ska de ta vägen? Vem bryr sig? Förhoppningsvis försvinner de, d.v.s., går från den klappade och daltade lösdrivarklassen till att bli produktiva medlemmar av samhället.

6. Avskaffa centralbanken; attackera bank-gangstrarna. Pengar och bankverksamhet är komplicerade frågor. Men verkligheten kan beskrivas målande: Federal reserve är en organiserad bank-kartell som skapar inflation, bedrar allmänheten och förstör deras besparingar. De hundratals miljarder i skattepengar som delats ut till S&L-bankerna kommer framstå som hönsfoder jämfört med den kommande kollapsen av de kommerciella bankerna.

7. Amerika först. En viktig punkt som inte är tänkt att vara på sjunde plats i prioriteringsordning. Amerikansk ekonomi är inte bara på nedgång; den stannar av. En vanlig familj har det sämre nu än för två årtionden sedan. Kom hem Amerika. Sluta försörja uslingar utomlands. Upphör med alla bistånd som är tänkta att gynna bank-gangstrarna och deras obligationer och exportindustrier. Låt oss upphöra med ”globaloney” och lösa våra problem här hemma istället.

8. Stå upp för familjevärderingar. Vilket betyder, få staten ut ur familjen, och ersätt statligt förmyndarskap med föräldraskap. I det långa loppet betyder det att avskaffa offentlig skola och ersätta den med privata skolor. Men vi måste inse att skatteincitament, trots Milton Friedman, inte är något övergående behov på vägen till privatiserad utbildning; istället kommer de förvärra situationen genom att cementera statens kontroll över de privata skolorna. Det sunda alternativet är decentralisering, tillbaka till lokala skolor i samhällets, eller grannskapets regi.

Vidare: Vi måste en gång för alla ta avstånd från den vänster-libertarianska synen att alla statligt kontrollerade resurser måste vara skit. Vi måste försöka, om vi inte fullgör vårt mål med total privatisering, att styra statliga inrättningar på ett sätt som främjar företagande och lokalsamhällen så långt det går. Men det betyder: de offentliga skolorna måste tillåta bön, och vi måste överge den absurda vänster-ateistiska tolkningen av första tillägget till konstitutionen att ”etablering av religion”, betyder att vi inte kan tillåta bön i en offentlig skola eller en krubba på en skolgård eller ett torg vid juletid. Vi måste återvända till sunt förnuft och teleologisk tolkning av konstitutionen.

Ännu så länge: Var och en av dessa högerpopulistiska punkter är helt och hållet överensstämmande med en radikal libertariansk ståndpunkt. Men all politik i den verkliga världen består av koalitioner, och det finns andra områden där libertarianer mycket väl kan kompromissa med sina paleo- eller traditionalist- eller andra partners i en populistisk koalition. Vad gäller familjevärderingar tillexempel, ta sådana plågor som pornografi, prostitution eller abort. Här borde libertarianska legaliserings-förespråkare vara villiga att kompromissa genom decentralisering: d.v.s., gör slut på den federala domstolens tyranni, låt dessa frågor avgöras av delstater eller än bättre, lokalsamhällen och bostadsområden, d.v.s., enligt ”samhällets standard”.

Publicerad i Januari 1992.

Originalartikeln har översatts av Jesper Bleeke

Kategorier
Artiklar

Nationer efter samtycke

Låt tusentals nationer blomma.

Libertarianer fokuserar på två viktiga beståndsdelar i sin analys: individen och staten. Men en av vår tids mest dramatiska och betydelsefulla händelser har varit återkomsten av en tredje och ofta förbisedd men verklig aspekt, ”nationen”. När nationen inte har glömts bort har den istället knutits till staten, som i den vanligt förekommande termen, ”nationalstaten”. Men detta koncept tar en utveckling som skett de senaste årtiondena och omvandlar den till ett universellt maxim. De senaste fem åren har vi i samband med kommunismens fall i Sovjetunionen och Östeuropa sett en förbluffande snabb kollaps av den centraliserade staten, eller påstådda nationalstaten, och återgången till dess ursprungliga beståndsdelar, eller nationaliteter. Den äkta nationen, eller nationaliteten, har gjort ett dramatiskt återinträde på världsscenen.

Nationens återkomst

”Nationen” är såklart inte detsamma som staten, något som tidigare libertarianer och klassiska liberaler som Ludwig von Mises och Albert Jay Nock förstod mycket väl. Samtida libertarianer antar ofta, felaktigt, att individer endast länkas samman via utbyte på marknaden. De glömmer att alla av nödvändighet föds in i en familj, ett språk, och en kultur. Varje person föds in i en eller flera överlappande samhällen, vilket oftast innefattar en etnicitet, med specifika värderingar, kulturer, religiösa föreställningar, och traditioner. Han föds generellt in i ett ”land”. Han föds alltid in i en specifik historisk kontext vad gäller tid och plats, betydande grannskap och landområde.

Den moderna europeiska nationalstaten, den typiska ”stormakten”, började inte som en nation, utan som en nationalitets (oftast i hjärtat av det resulterande landet, utgående från huvudstaden) ”imperialistiska” erövring av andra nationaliteter belägna i utkanten. Eftersom en ”nation” består av komplext sammansatta subjektiva nationella känslor baserade på objektiva verkligheter, har imperialistiska centralstater haft varierande framgångar i sina försök att skapa en känsla av nationell enighet kring det imperialistiska centret och få de underställda nationaliteterna i utkanten av imperiet att underkasta sig.

I Storbritannien har engelsmännen aldrig lyckats att helt utplåna hoppet om en egen nation bland de keltiska nationaliteterna, skottar och walesare, även om cornwallsk nationalism verkar ha kvävts. I Spanien har de erövrande kastillianerna, som utgår från Madrid, aldrig lyckats – vilket blev uppenbart vid Olympiska spelen i Barcelona – utplåna nationalismen bland katalaner, basker, eller för den delen galicier eller andalusier. Fransmännen, med sin bas i Paris, har inte helt lyckats tämja bretoner, basker eller folket i Languedoc.

Det är numera allmänt känt att kollapsen av den centraliserade och imperialistiska ryska Sovjetunionen öppnat upp för dussintals tidigare undertryckta ”nationalismer” inom det forna USSR, och det står nu klart att Ryssland i sig, eller snarare ”Ryska federationen”, bara är en något äldre imperiell formation i vilken ryssarna, med sin bas i Moskva, med tvång inkorporerade otaliga andra nationaliteter, däribland tartarer, jakuter och chechener med många andra. Till stor del härstammade Sovjetunionen från Ryska kejsardömets erövringar under 1800-talet, då de stridande ryssarna och britterna lyckades dela upp stor delar av Centralasien sinsemellan.

”Nationen” kan inte definieras med precision; det är en komplex och varierande konstellation av olika typer av samhällen, språk, etniska grupper eller religioner. Vissa nationer eller nationaliteter, som slovenerna, är både en separat etnisk grupp och en språkgrupp; andra, som de krigande grupperna i Bosnien, tillhör samma etniska grupp och samma språkgrupp, men med olika alfabet och drabbar samman på grund av religion (östortodoxa serber, katolska kroater och muslimska bosnier, som för att göra saker och ting värre, från början tillhörde den manikeiska bogomil-sekten.)

Frågan om nationalitet görs ännu svårare av samspelet mellan objektiv verklighet och subjektiva uppfattningar. I vissa fall, som med Östeuropeiska nationaliteter under Habsburg-dynastin eller irländarna under brittiskt styre, behövde ”nationalismer”, och undertryckta eller i vissa fall döende språk, medvetet bevaras, skapas och spridas. En övertygad intellektuell elit tog det på sig under 1800-talet att återuppliva perifera nationaliteter, som levde under, och delvis absorberats av, den imperialistiska mittpunkten.

Villfarelsen ”kollektiv säkerhet”

Nationens problem har eskalerat under 1900-talet av det dominerande inflytandet av ”Wilsonianism” på amerikansk utrikespolitik och utrikespolitik världen över. Jag pratar inte om ”nationellt självbestämmande”, som mest florerade efter första världskriget, utan snarare konceptet ”kollektiv säkerhet mot aggression”. Det stora felet med detta tilltalande koncept är att det behandlar nationalstater som motsvarande enskilda angripare, med ”världssamfundet” i form av en patrullerande polis. Till exempel, polisen ser A angripa B eller stjäla dennes egendom; Polisen skyndar såklart till B’s undsättning, för att skydda dennes person eller egendom. På samma vis antas krig mellan två nationer eller stater ha en liknande aspekt: Stat A invaderar, eller ”begår en aggression mot”, Stat B; Stat A kallas ”angriparen” av ”den internationella polismannen” eller hans presumptiva surrogat, FN, USAs president eller utrikesminister, eller ledarskribenten på den vördnadsvärda New York Times. Sedan, är det tänkt, ska världspolisen, vad den än må bestå av, snabbt vidta åtgärder för att stoppa ”aggressionsprincipen”, eller förhindra ”angriparen”, varesig det är Saddam Hussein eller serbiska gerillor i Bosnien, från att fullfölja sitt förmodade mål att simma över Atlanten och mörda varje invånare i New York eller Washington, D.C.

Felet i denna argumentation går djupare än den vanliga diskussionen om huruvida amerikanskt luftvapen eller marktrupper kan handskas med irakier eller serber utan allt för stora svårigheter. Det stora felet är det underförstådda antagandet bakom hela analysen: att varje nationalstat ”äger” hela sitt geografiska område, rätt och riktigt, på samma vis som varje individuell egendomsinnehavare äger sin egen person och de tillgångar som han har ärvt, arbetat för, eller tillskansat sig genom frivilligt utbyte. Är gränserna för varje typisk nationalstat verkligen lika rättvis eller klanderfri som ditt eller mitt hus, fastighet eller fabrik?

Det framstår för mig som att inte bara varje klassiskt liberal eller libertarian, utan varje förnuftig person som ägnar en tanke åt det här problemet, måste svara med ett bestämt ”Nej”. Det är absurt att designera varje nationalstat, med dess självutropade gränser som det existerar vid någon given tidpunkt, som rättmätig och helig, var och en med sin ”territoriella integritet” som skall förbli lika oberörd och obruten som den tillhörande min kropp eller privata egendom. Ständigt har dessa gränser såklart tillskansats med våld, eller genom överenskommelser mellan stater över huvudet på invånarna, och ständigt har dessa gränser förflyttat sig över tid på ett sätt som gör utropandet av ”territoriell integritet” skrattretande.

Ta till exempel den nuvarande röran i Bosnien. För bara några år sedan, var etablissemangets ståndpunkt, från höger till vänster, vikten av att bevara Jugoslaviens ”territoriella integritet” och fördömma varje utträdesrörelse. Nu, endast en kort tid senare, är samma etablissemang som nyligen försvarade serberna som ”den Jugoslaviska nationens” försvarare mot illvilliga utträdesrörelser vars mål var att förstöra denna ”integritet”, ute efter att krossa serberna för deras ”angrepp” på Bosniens ”territoriella integritet”, en upphöjd ”nation” som hade lika lite med verkligheten att göra som ”nationen Nebraska” före 1991. Men detta är fallgroparna som vi är ämnade för om vi fastnar i mytologin rörande ”nationalstaten” vars slumpade gränser måste upprätthållas som en egendomsägande entitet med dess egna heliga och okränkbara ”rättigheter”, i en djupt bristfällig jämförelse med privat egendom.

För att ta till ett utmärkt knep från Ludwig von Mises i att särskilja från samtida känslor: Ponera två angränsande nationalstater, ”Ruritanien” och ”Fredonien”. Låt oss anta att Ruritanien plötsligt har invaderat östra Fredonien, och utropar det till sitt eget. Måste vi per automatik då fördöma Ruritanien för dess ondskefulla ”aggressionshandling” mot Fredonien, och skicka trupper, antingen bokstavligen eller metaforiskt, mot de brutala Ruritarianerna å det ”modiga lilla” Fredoniens vägnar? Inte alls. Det är nämligen fullt möjligt att tänka sig att östra Fredonien, låt säga, för två år sedan, varit en del av Ruritanien, hetat västra Ruritanien, och att ruritanierna, etniska och nationella invånare i landet, under de gångna två åren ropat på frihet från fredoniskt förtryck. Kort sammanfattat, om internationella konflikter i synnerhet, i W.S. Gilberts tidlösa ord:

”Saker är sällan vad de verkar.

Skummad mjölk framställs som grädde.”

Den kära världspolisen, varesig det är Boutros Boutros-Ghali eller amerikanska trupper eller New York Times ledare borde tänka efter en extra gång innan de drar ut i fält.

Amerikaner är särskilt illa lämpade för sin självutnämnda wilsonianska roll som världens moralister och poliser. Nationalism i USA är särskilt nytt och är mer av en idé än något rotat i långvariga etniska och nationella grupper eller konflikter. Lägg till, i denna dödliga mix, det faktum att amerikaner är i stort sett utan historiskt minne, och detta gör amerikaner särskilt illa lämpade att lägga sig i Balkans konflikter, där vem som tog vilken sida och var i kriget mot de turkiska inkräktarna på 1400-talet är mycket verkligare för de flesta parter än vad de hade till middag dagen innan.

Libertarianer och klassiska liberaler, som har de sällsynta verktygen som gör det möjligt att tänka nytt kring nationalstaten och utrikespolitik, har varit för upptagna med kalla kriget mot kommunismen och Sovjetunionen för att tänka på de mer fundamentala frågorna. Nu när Sovjetunionen kollapsat och det kalla kriget är över, kan kanske klassiska liberaler åter igen ägna sig åt dessa kritiska problem.

Att tänka nytt vad gäller utträde

Först och främst kan vi dra slutsatsen att alla statliga gränser inte är rättfärdigade. Ett mål för libertarianer borde vara att omvandla befintliga nationalstater till nationella entiteter vars gränser kan rättfärdigas, på samma vis som privata egendomsgränser är rättfärdiga; det vill säga, att bryta ner befintliga tvingande nationalstater i äkta nationer, eller nationer efter samtycke.

I fallet med östfredonierna, borde invånarna få lov att frivilligt bryta sig loss från Fredonien och sluta sig samman med sina kamrater i Ruritanien. Återigen bör klassiska liberaler motstå impulsen att säga att nationella gränser ”inte spelar någon roll”. Det är såklart sant, som klassiska liberaler länge förkunnat, att ju mindre statlig intervention i Fredonien och Ruritanien, desto mindre betydelse har en sådan gräns. Men även under en minimal stat skulle nationella gränser ha betydelse, ofta en stor betydelse för invånarna på denna plats. För på vilket språk – ruritanska eller fredonska, eller båda? – kommer vägskyltarna, telefonböckerna, domstolsprocesserna och skolklasserna att använda sig av?

Kortfattat, varje grupp, varje nationalitet, borde tillåtas att bryta sig loss från vilken nationalstat de vill och gå med i vilken nationalstat som helst som vill ha dem. Enbart den reformen skulle vara ett stort steg på vägen mot nationer efter samtycke. Skottarna, om de så behagar, borde tillåtas av engelsmännen att lämna Storbritannien, att bli självständiga, eller till och med gå med i en gaelisk konfederation, om väljarna så önskar.

En vanlig reaktion på en värld av snabbt förökande nationer är att oroa sig för den mängd av handelsbarriärer som skulle kunna tänkas etableras. Men, givet att allt annat är detsamma, skulle det vara bättre ju fler nationer vi har och ju mindre storleksmässigt de är. Det skulle vara betydligt svårare att sälja in illusionen av självförsörjning om den slogan man var tvungen att använda var ”köp nord-dakotanskt” eller ”köp 56th Street” än vad det är nu att övertyga allmänheten om att ”köp amerikanskt”. På samma sätt ”ner med North Dakota” eller ”ner med 56th Street”, vore svårare att sälja in än rädsla för och hat mot japaner. På liknandes vis skulle de absurditeter och olyckliga konsekvenser som följer av fiatvaluta bli mycket mer påtagliga om varje provins eller samhälle eller kvarter skulle trycka sin egen valuta. En mer decentraliserad värld skulle vara mycket mer benägen att vända sig till mer pålitliga bytesvaror, så som guld och silver, som dess pengar.

Den renodlat anarko-kapitalistiska modellen

Jag vill ta upp den renodlat anarko-kapitalistiska modellen i denna uppsats, inte så mycket för att förespråka modellen som sådan som att föreslå den som en guide för att avgöra dispyter angående nationalitet som plågar vår samtid. Den renodlade modellen är, helt enkelt, att inga landområden, inte en kvadratmeter i världen, skall vara ”offentlig”; varje kvadratmeter land, vare sig det rör sig om gator, torg eller grannskap, är privatiserad. Total privatisering skulle hjälpa att lösa problem rörande nationalitet, ofta på överraskande sätt, och jag föreslår att befintliga stater, eller klassiskt liberala stater, försöker närma sig ett sådant system även medan vissa landområden tillhör staten.

Öppna gränser, eller Camp-of-the-Saints problemet

Frågan gällande öppna gränser, eller fri invandring, har blivit ett allt större problem för klassiskt liberala. Detta är främst på grund av att välfärdsstaten i allt större utsträckning subventionerar invandrare inträde och tillträde till permanent omvårdnad, och för det andra, eftersom kulturella gränser sköljts över. Jag började ompröva min syn på invandring när Sovjetunionen kollapsade och det blev tydligt att etniska ryssar uppmuntrats att flöda in i Estland och Litauen med avsikten att förstöra dessa folks kulturer och språk. Tidigare hade det varit enkelt att avfärda Jean Raspails anti-migrations-novell ”The Camp of the Saints”, i vilken i stort sett hela Indiens befolkning bestämmer sig för att flytta, i små båtar, till Frankrike, och fransmännen, sjuka av liberal ideologi, inte kan frammana viljan att stoppa ekonomisk och kulturell nationell undergång. I takt med att kulturella och världsstats-problem har trappats upp, har det numera blivit omöjligt att avfärda Raspails farhågor.

När jag tänkte om angående invandringsfrågan baserat på den anarko-kapitalistiska modellen, klarnade det för mig att ett totalt privatiserat land inte alls skulle ha ”öppna gränser”. Om varje del utav ett land vore ägt av någon person, grupp eller företag, skulle detta innebära att ingen invandrare kunde ta sig in om den inte var inbjuden och fick tillåtelse att hyra, eller köpa, egendom. Ett totalt privatiserat land skulle vara lika ”stängt” som dess invånare och egendomsinnehavare önskar. Det verkar då stå klart att öppna gränser-policyn som de facto gäller i USA i verkligheten utgör ett obligatoriskt öppnande av centralstaten, staten som bestämmer över vägar och offentliga ägor, och inte reflekterar den sanna önskan hos egendomsinnehavarna.

Under total privatisering, skulle många lokala konflikter och problem gällande ”det yttre” – inte bara invandringsproblemet – lösas på ett smidigt sätt. Med varje lokal och område ägt av privata firmor, bolag, eller kontraktuella samhällen, skulle sann mångfald ta över, i enlighet med varje enskilt samhälles preferenser. Vissa samhällen skulle vara präglade av etniska och ekonomiska skillnader, medan andra skulle vara etniskt och ekonomiskt homogena. Vissa lokala områden skulle tillåta pornografi eller prostitution eller droger eller aborter, medan andra skulle förbjuda en eller alla. Förbuden skulle inte vara statligt påtvingade, utan skulle helt enkelt vara krav för att få bo eller få tillgång till någon persons eller samhälles område. Medan etatister som känner sig manade att tvinga på alla andra sina värderingar skulle bli besvikna, skulle varje grupp åtminstone ha tillfredsställelsen av att leva i ett grannskap bestående av människor som delar dess värderingar och preferenser. Medan ägarskap inte skulle bana väg för Utopia eller en universallösning på alla konflikter, skulle det åtminstone vara en ”näst bästa” lösning som de flesta kan tänkas acceptera att leva med.

Enklaver och exklaver

Ett uppenbart problem med nationaliteters utträde från centraliserade stater rör blandade områden, eller enklaver och exklaver. Att bryta ner den svullna centrala nationalstaten Jugoslavien till dess konstituerande delar har löst många konflikter genom att erbjuda självständigt nationskap åt slovener, serber och kroater, men hur blir det för Bosnien där många städer och byar är blandade? En lösning är att uppmuntra till mer av samma, genom ännu mer decentralisering. Om, till exempel, östra Sarajevo är serbiskt och västra Sarajevo är muslimskt, då kan de delas upp i två separata nationer.

Men detta skulle såklart resultera i ett stort antal enklaver, delar av nationer omringade av andra nationer. Hur kan detta lösas? För det första, problemet med enklaver/exklaver existerar nu. En av de mest onda existerande konflikter, som USA ännu inte lagt sig i eftersom den inte visats på CNN, är problemet med Nagorno-Karabakh, en armensk exklav helt omringad av, och därför formellt tillhörande, Azerbaijan. Nagorno-Karabakh borde utan tvekan tillhöra Armenien. Men, hur, ska då armenier i Karabakh undvika sitt nuvarande öde, en blockad från azerier, och hur ska de undvika militära strider i att försöka upprätta en landväg till Armenien?

Under total privatisering skulle dessa problem såklart försvinna. Ingen köper mark i USA idag utan att veta tillhörande rättigheter; på samma sätt skulle åtkomsträttigheten, i en fullt privatiserad värld, såklart vara en avgörande del av markägarskap. I en sådan värld skulle Karabakhs egendomsinnehavare försäkra sig om att de köpt åtkomsträttigheter genom en azerisk landväg.

Decentralisering erbjuder också en gångbar lösning på den tillsynes olösliga konflikten i Nordirland. När britterna delade upp Irland på tidigt 1920-tal gick de med på att göra en andra, mindre och precis, uppdelning. De infriade dock aldrig detta löfte. Om britterna skulle tillåta en detaljerad uppdelning av Nordirland, socken för socken, skulle större delen av landområdet, som är mestadels katoliker, troligtvis lämna för att ansluta sig till Republiken: kommuner som Tyrone och Fermanagh, södra Down, och södra Armagh, till exempel. Protestanterna skulle troligtvis ha kvar Belfast, kommunen Antrim, och andra områden längre norr om Belfast. Det största kvarstående problemet skulle vara den katolska enklaven inom staden Belfast, men åter igen, ett närmande den anarko-kapitalistiska modellen skulle kunna uppnås genom att köpa åtkomsträttigheter till enklaven.

I väntan på total privatisering står det klart att vår modell skulle kunna närmas, och konflikter minimeras, genom att tillåta utträde och lokal kontroll, ner till mikro-samhällsnivå, och genom att utveckla kontraktuella åtkomsträttigheter för enklaver och exklaver. I USA, blir det viktigt att, på väg mot en sådan radikal decentralisering, för libertarianer och klassiska liberaler i synnerhet, och för många andra minoritets- eller dissident-grupper, betona det bortglömda tionde tillägget i konstitutionen och försöka bryta ner rollen och makten tillhörande den centraliserande Högsta domstolen. Istället för att försöka skaffa folk med ens egen ideologiska övertygelse en plats i Högsta domstolen, borde dess makt skalas ner och minimeras så fort som det bara är möjligt, och dess befogenheter delas ner och delas ut till juridiska instanser på delstats-, eller till och med lokal nivå.

Medborgarskap och rösträtt

Ett irriterande problem i vår samtid kretsar kring vem som blir medborgare i ett givet land, eftersom medborgskap medför rösträtt. Den anglo-amerikanska modellen, där varje barn som föds inom landets gränser per automatik också blir medborgare, bjuder självfallet in havande välfärdsmigranter. I USA, till exempel, har man problemet att illegala invandrares barn, som fötts på amerikansk mark, automatiskt blir medborgare och därför berättigar sig själva och sina föräldrar permanenta bidragsutbetalningar och kostnadsfri sjukvård. Den franska modellen, där man måste vara född in i en familj av medborgare för att själv automatiskt bli medborgare, är såklart betydligt närmare konceptet en frivillig nation.

Det är också viktigt att omvärdera hela konceptet och funktionen med att rösta. Bör någon ha en ”rätt” att rösta? Rose Wilder Lane, den libertarianska teoretikern i USA under mitten av 1900-talet, fick en gång frågan om hon trodde på kvinnlig rösträtt. ”Nej”, var svaret hon gav, ”och jag är emot manlig rösträtt också.” Lettländarna och estländarna har på ett övertygande sätt hanterat de ryska bosättarna genom att tillåta dem att bo kvar permanent, men inte bevilja dem medborgarskap och därmed inte heller rösträtt. Schweizarna välkomnar tillfälliga gäst-arbetare, men avskräcker permanent invandring, och, a fortiori, medborgarskap och rösträtt.

Låt oss för upplysnings skull komma tillbaka till den anarko-kapitalistiska modellen. Hur skulle röstande ske i ett totalt privatiserat samhälle? Röstande skulle vara väldigt varierande, men av desto större vikt, vem skulle egentligen bry sig? Den mest tillfredsställande formen av röstande för en ekonom är i företaget, eller aktiebolaget, i vilken ens rösträtt är proportionerlig i förhållande till ens ägarandel i företagets tillgångar. Men det finns också, och skulle finnas, en myriad av privata klubbar av alla dess slag. Det antas ofta att föreningsbeslut tas via en röst per medlem, men så är oftast inte fallet. Utan tvekan är de bäst skötta och mest tilltalande föreningarna de som sköts av en liten, självbevarande oligarki bestående av de bäst lämpade och mest intresserade, ett system som är behagligt för de icke-röstberättigade medlemmarna så väl som för eliten. Om jag är en enkel medlem i en schack-klubb, varför ska jag bry mig om att rösta om jag är nöjd med hur verksamheten bedrivs? Och om jag visar intresse för att driva verksamheten skulle jag troligtvis bli tillfrågad om att gå med i den styrande eliten av den tacksamma oligarkin, som ständigt är på jakt efter engagerade medlemmar. Och slutligen, om jag är missnöjd med sättet som klubben bedrivs kan jag när som helst hoppa av och gå med i en annan klubb, eller tillochmed starta en egen. Det är en av de stora fördelarna med ett fritt och privat samhälle, varesig vi pratar om en schackklubb eller ett kontraktuellt samhälle.

När vi börjar röra oss mot den renodlade modellen, ju fler områden som blir antingen privatiserade eller mikro-decentraliserade, desto mindre betydelsefullt blir det att rösta. Vi är såklart en bra bit kvar till målet. Men det är viktigt att börja någonstans, och i synnerhet ändra vår politiska kultur, som behandlar ”demokrati”, eller ”rösträtt”, som det högsta värdet i politiken. Att rösta borde ses som trivialt och oviktigt som bäst, aldrig en ”rättighet”, förutom som en möjlig mekanism med härstamning från ett kontrakt skrivet i samförstånd. I vår moderna tid är demokrati eller röstning endast viktigt för att delta i eller bekräfta användandet av staten för att kontrollera andra, eller för att använda som ett sätt att förhindra att en själv eller ens grupp blir kontrollerad. Röstning är dock som bäst ett ineffektivt verktyg för självförsvar, och det är betydligt bättre att ersätta det med att lösa upp statens makt helt och hållet.

Sammanfattningsvis, om vi fortsätter att bryta upp och decentralisera den moderna centraliserande och tvingande nationalstaten till dess mindre beståndsdelar, nationaliteter och grannskap, kommer vi samtidigt att minska utsträckningen och betydelsen av att rösta och graden av social konflikt. Privata kontrakt, och samtycke, kommer öka i samma utsträckning och den brutala och repressiva staten kommer gradvis att lösas upp i en harmonisk och allt mer blomstrande samhällsordning.

Murray N. Rothbard, The Journal of Libertarian Studies (Hösten 1994).

Publicerad på Mises.org

Läs vidare:
Rätten till självbestämmande, av Ludwig von Mises
Om fri invandring och påtvingad integration, av Hans-Hermann Hoppe
Mises, invandring och nation, av Bionic Mosquito
Gränser, kultur och decentralisering, av Bionic Mosquito

Kategorier
Artiklar

Hayek hade fel om Keynes

Keynes the ManVar Keynes verkligen en ”briljant vetenskapsman”, som Hayek hävdade?

Han var knappast en ”vetenskapsman”, eftersom han var uruselt påläst i den ekonomiska litteraturen. Han var mer av en buckanjär, som tog en liten bit av kunskap och använde den för att tillfoga världen sin personlighet och sina vanföreställningar, med en driftighet som kontinuerligt drevs av en arrogans som gränsade till egomani. Keynes hade dock turen att födas inom den brittiska eliten, att utbildas inom de allra främsta ekonomiska kretsarna (Eton/Cambridge/Apostles), samt att särskilt väljas ut av den mäktige Alfred Marshall.

”Briljant” är inte heller ett passande ord. Det är uppenbart att Keynes var smart, men hans mest framstående egenskaper var hans arrogans, hans obegränsade självförtroende, och hans entusiastiska vilja till makt, att dominera, att riva sönder konsten, samhällsvetenskapen, och den politiska världen.

Vidare var Keynes knappast en ”revolutionär” i ordets rätta bemärkelse. Han hade tillräckligt med taktiskt kunnande för att maskera antika etatistiska och inflationistiska vanföreställningar med hjälp av modern, pseudovetenskaplig jargong, vilket fick dem att framstå som de allra senaste upptäckterna inom den ekonomiska vetenskapen. Keynes kunde således rida på en våg som bestod av etatism, socialism och ekonomisk planering. Keynes eliminerade den ekonomiska teorins uråldriga roll som de inflationistiska och etatistiska planernas glädjedödare, och ledde en ny generation av ekonomer till akademisk makt och till politiska vinningar och privilegier.

Ett mer passande uttryckt för Keynes torde vara ”karismatisk”, men inte i den meningen att han kunde få miljoner att svära honom trohet, utan snarare i hans förmåga att lura och förleda viktiga människor, från mecenater till politiker till studenter och till och med ekonomiska motståndare. Han var en människa som tänkte och agerade i termer av makt och brutal dominans, som hatade idén om moraliska principer, som var borgerlighetens, kreditgivarnas, och den sparsamma medelklassens eviga och besvurna fiende, en systematisk lögnare, som vred sanningen för att passa hans egna planer, en fascist och en antisemit. Trots detta lyckades han övertyga motståndare och konkurrenter.

Samtidigt som han listigt vände sina studenter mot sina kollegor, var han ändå kapabel att övertyga samma kollegor till att intellektuellt ge upp. Trots att han orättvist trakasserade och attackerade Pigou lyckades Keynes till slut, från andra sidan graven, få sin gamla kollega att undergivet ändra sig. På samma sätt inspirerade han sin gamle motståndare Lionel Robbins till att i sin dagbok absurt dagdrömma om den gyllene glorian som svävade ovanför Keynes ”gudsliknande” huvud. Han var kapabel att konvertera flera Hayekianer och Misesianer till Keynesianismen, folk som borde veta bättre, och som tveklöst gjorde det. I tillägg till Abba Lerner, John Hicks. Kenneth Boulding, Nicholas Kaldor och G.L.S. Shackle i England, fanns också Fritz Machlup och Gottfried Haberler från Wien, som hamnade på Johns Hopkins och Harvard.

Av alla Misesianer från det tidiga 1930-talet, var det endast en enda ekonom som var helt och hållet opåverkad av den Keynesianska doktrinen och Keynes personlighet: Mises själv. Och Mises, som först befann sig i Geneve och sedan under många år i New York utan en lärartjänst, avlägsnades från den inflytelserika akademiska scenen. Även om Hayek förblev anti-Keynesian, påverkades även han av Keynes karisma. Trots allt kallade han stolt Keynes för en vän, och faktum är att han bidrog till myten om Keynes, hur Keynes vid slutet av sitt liv var på väg att konvertera bort fån sin egen keynesianism.

Hayeks bevis för Keynes påstått sista-minuten-konvertering är anmärkningsvärt obetydligt. Det baseras på två händelser under Keynes sista år i livet.

Det första skedde i juni 1944. Keynes, som nu befann sig på toppen av sin karriär som en krigstida centralplanerare, skrev ett brev till Hayek efter att ha läst ”Vägen till träldom”, och kallade den för ”en fantastisk bok… moraliskt och filosofiskt finner jag mig själv hålla med om nästan allt i den”. Men varför borde detta tolkas som något mer än ett artigt brev till en bekant, just då han publicerat sin första populära bok?

Vidare gjorde Keynes det tydligt att han, trots sina vänliga ord, aldrig accepterade Hayeks tes om det ”sluttande planet”, det vill säga att etatism och centralplanering leder raka vägen till totalitarism. I motsats till detta skrev Keynes att ”måttligt planerande kommer att vara ofarligt om de som utför det, på ett moraliskt plan har sina sinnen och hjärtan på rätt ställe”. Denna mening klingar så klart äkta, eftersom Keynes alltid trodde det enda skydd som behövdes för att kontrollera härskarnas makt, var att rätt personer, goda personer, det vill säga han själv och teknikerna och statsmännen tillhörande hans sociala klass, utförde arbetet. (Wilson 1982, sid. 64)

Hayek för fram ett ytterligare ohållbart bevis på Keynes påstådda helomvändning, som skedde under hans sista möte med Keynes 1946, Keynes sista år i livet. Hayek skriver,

En vändning i konversationen fick mig att fråga honom huruvida han var orolig över vad vissa av hans följeslagare gjorde med hans teorier. Efter en osmickrande kommentar rörande de personer det handlade om, fortsatte han med att försäkra mig om att de idéerna var väldigt nyttiga vid den tidpunkt då han hade fört fram dem. Men jag behövde inte oroa mig. Om de någonsin blev farliga kunde jag lita på att han återigen skulle vända den allmänna opinionen, och han visade med en hastig handrörelse hur snabbt detta skulle ske. Men tre månader senare var han död. (Hayek 1967, sid. 348)

Detta var dock knappast en Keynes som var på väg att göra en helomvändning. Detta var snarare den gamla klassiska Keynes, som höll sitt suveräna ego högre än några principer, högre än blotta idéer, en man som älskade den makt han hade. Han kunde och skulle vända världen rätt genom att knäppa sina fingrar, något han ansåg sig ha gjort tidigare.

Dessutom var detta uttalande klassiskt Keynes och baserat på ett synsätt som han sedan länge innehaft, om hur man ska agera när man har och när man inte har makt. På 1930-talet, när han var framstående men utan makt, kunde han tala och agera ”lite vilt”. Men nu när han njöt av att röra sig i maktens korridorer var det dags att tona ner det vilda beteendet. Enligt Keynes begick Joan Robinson och de andra Marxo-Keynesianerna misstaget att inte underkasta de älskade idéerna de krav som hans oerhörda maktposition krävde.

Således ser vi att även Hayek föll för Keynes karisma, även om han inte dukade under för hans idéer. I tillägg till att skapa en myt om Keynes åsiktsbyte, kan man fråga sig varför Hayek inte krossade ”The General Theory” på samma sätt som han hade krossat Keynes ”Treatise on Money”?

Hayek erkände att det var ett strategiskt misstag, att han inte hade orkat med att göra det, eftersom Keynes hade ett rykte om sig att ändra sig ofta. Hayek trodde således inte att ”The General Theory” skulle vara långvarig. Vidare, vilket Mark Skousen har påpekat, höll Hayek tillbaka i sina attacker på 1940-talet, för att undvika att påverka Storbritanniens keynesianska krigsfinansiering, vilket utgör ett olyckligt exempel på ett fall där sanningen fått lida för politikens skull.

Senare ekonomer fortsatte att föra fram en revisionistisk linje, och hävdade absurt nog att Keynes var en godartad pionjär av osäkerhetsteorin (Shackle och Lachman), eller att han var en profet för idén att sökkostnader var väldigt viktiga på arbetsmarknaden (Clower och Leijonhufvud).

Inget av detta är sant.

Att Keynes var en Keynesian, detta förlöjligade system som framförs av Hicks, Hansen, Samuelson och Modigliani, är det enda som kan förklara den keynesianska ekonomin. Men Keynes var mycket mer än en keynesian. Främst av allt var han en fenomenalt skadlig och elakartad figur. En charmant, men maktdriven etatistisk Machiavelli, som förkroppsligade några av 1900-talets allra mest ondskefulla trender och institutioner.


Originalartikeln är ett utdrag ur Rothbards artikel ”Keynes, the man” och har översatts av Joakim Kämpe.

Kategorier
Artiklar

Hur man återgår till sunda pengar

Den här texten är skriven av Murray N. Rothbard och anpassad efter banksystemet i USA. Men principen för hur man skulle kunna återgå till ett fribanksystem är densamma i länder som exempelvis Sverige. Vidare bör det tilläggas att denna text är skriven 1983 vilket gör att guldpriserna som nämns inte är aktuella i dagsläget.


young_rothbard_by_kiska242-d51q6u1För att separera staten från pengar helt och hållet, föreslår jag, att dess guldreserv avnationaliseras d.v.s. ges tillbaka till folket. Det bästa sättet att avnationalisera guldet är att ta varje enskild dollar och lösa in det direkt mot guld. Och eftersom avista depositioner utgör en del av penningmängden, varför inte försäkra oss om att bankerna inför hundraprocentig kassareserv samtidigt, genom att tömma guldet från Fort Knox och ge det till varje enskild individ och bankkontohavare direkt mot inlösen av fysiska dollar och depositioner?

Sammanfattningsvis, skulle det nya dollarpriset för guld (eller vikten av dollarn), definieras så att det finns tillräckligt med guld för att kunna lösa in varje centralbanksedel och deposition, en för en.  Den amerikanska centralbanken (FED) skulle likvidera sig själv genom att ge ifrån sig guldet i utbyte mot sina egna sedlar, samt genom att ge bankerna tillräckligt med guld för att de ska kunna backa upp sina depositioner med guld till 100 procent. Vid det skedet skulle varje enskild bank ha guldreserver motsvarande 100 procent av kundernas depositioner, en lag som tvingar bankerna att inneha en 100 procentig guldreserv skulle därmed inte medföra deflation eller åtstramning av penningmängden. Det 100 procentliga kravet skulle möjligtvis verkställas av domstolar och/eller genom ett fribanksystem och allmänhetens misstänksamhet.

Låt oss se hur denna plan skulle fungera. FED innehar guld (tekniskt sett, en hundraprocentig fordran på staten) till en summa av $11.15 miljarder, värderat till det helt godtyckliga priset av $42.22 per uns, vilket är fastställt av Nixon administrationen i mars 1973. Varför då behålla värderingen vid det absurda $42,22 per uns? M-1 var vid slutet av 1981 totalt $444,8 miljarder om man inkluderar sedlar och avistadepositioner. Anta att vi fastställer guldpriset på $1,696 dollar per uns, med andra ord att dollarn värderas som 1/1696 uns. Om det görs, skulle Feds guldlager omedelbart värderas till $444,8 miljarder.

Jag föreslår alltså följande:

  1. Att dollarn definieras som 1/1696 guld uns.
  2. Att FED tar ut guldet ur Fort Knox och de andra statliga förvaringsrummen, och att guldet sedan används till (a) att på en gång lösa in alla sedlar, och (b) till att ges till affärsbankerna, och därmed likvidera alla deras depositionskonton hos Fed.
  3. FED skulle därmed likvideras och upphöra att existera.
  4. Varje bank skulle nu ha guld som motsvarar 100 procent av sina kunders depositionskonton. Bankernas egna kapital skulle skrivas upp med samma summa och därmed motsvara värdet på bankens utlåning och investeringar. Slutligen skulle affärsbankernas låneverksamhet separeras från kundernas depositioner.
  5. Att varje bank blir tvungen enligt lag, med hänsyn till den generella lagen mot bedrägeri, att inneha guld motsvarande 100 procent av kundernas depositioner. Bankernas skulder kommer nu inkludera banksedlar liksom depositionskonton. Bankerna kommer återigen att vara fria, vilket de var innan inbördeskriget, att utfärda banksedlar, och en stor del av guldet som allmänheten erhållit efter inlösandet av centralbanksedlarna skulle förmodligen finna sin väg till banken i utbyte mot sedlar som är fullt uppbackade av guld, och på det sättet tillfredsställa allmänhetens efterfrågan av papperssedlar.
  6. Avskaffandet av FDIC (Federal Deposit Insurance Corporation), så att ingen statlig garanti kan skydda bankinflation eller förhindra hälsosamma bankrusningar som försäkrar oss om att bankerna förblir sunda och icke-inflationistiska.
  7. Att U.S. Mint avskaffas, och att prägling eller nedsmältning av guldmynt ges över till konkurrerande privata bolag. Det finns ingen anledning till att myntprägling inte kan vara fritt och konkurrensutsatt, dessutom kommer avsocialiseringen av mynten försäkra oss om att försämring av officiella mynt som plågat penninghistorien inte sker. På det här sättet, teoretiskt på en och samma gång, och utan någon deflation av penningmängden, skulle centralbanken avskaffas, nationens guldreserv ges tillbaka till folket, och ett fribanksystem inrättas där varje bank skulle baseras på en sund 100 procentig guldreserv. Inte bara skulle guldet och myntpräglingen avsocialiseras, utan även dollarn, som skulle bli en privatpräglad icke-inflationistisk skapelse av privata bolag.

Vår plan skulle äntligen separera pengar och banker från staten. Expansion av penningmängden skulle bli strikt begränsat till ökningar av guldutbudet, och det skulle därmed inte finnas någon risk för monetär deflation. Inflation skulle praktiskt taget elimineras, och därmed även framtida inflationsförväntningar. Räntor skulle falla, medan återhållsamhet, sparande och investeringar skulle stimuleras. Det fruktade konjunkturcykelspöket skulle försvinna en gång för alla.

För att klargöra hur denna plan skulle påverka affärsbankerna, kan vi titta på ett förenklat T-konto. Låt oss anta, för att underlätta, att affärsbankernas största skuldpost är depositionskonton, som tillsammans med andra avistadepositioner var på $317 miljarder vid slutet av december 1981. Totala bankreserver, antingen i form av centralbanksedlar eller i form av depositioner hos centralbanken, var på $47 miljarder. Låt oss godtyckligt anta att bankernas egna kapital var runt $35 miljarder, vilket skulle ge oss följande aggregerade balansräkning för affärsbankerna vid slutet av december 1981. (Figur 17.1).

Figur 17-1

Vi föreslår alltså att staten lämnar ifrån sig guldet och matchar det till den totala befintliga dollarmängden, att Fed under sin egen likvidationsprocess ger guldet proportionellt till varje enskild bank och därmed ökar bankernas egna kapital med samma summa. I och med det, i den hypotetiska situationen för affärsbankerna (enligt figur 17.1), skulle den nya planen leda till följande balansräkning (Figur 17.2):

Figur 17-2

Vad som har skett sammanfattningsvis är att staten och centralbanken överlämnat guld värt $270 miljarder till banksystemet. Bankerna har skrivit upp sitt egna kapital med motsvarande, och har nu en guldreserv som motsvarar 100 procent av sina depositioner. Deras lån- och depositionsverksamhet har nu separerats.

Den skarpaste kritiken till denna plan är helt enkelt denna: Varför ska bankerna få denna gåva, de kommer till och med få ta del av privatiseringen av nationens guld? Bankerna, är och har varit ansvariga för inflationen i och med tillämpningen av fraktionella reserver. Eftersom varje företag på den fria marknaden bör stå på sina egna ben, borde inte bankerna få någon gåva alls. Kritiker menar att vi borde låta nationen återgå till en guldstandard motsvarande 100+procent av enbart centralbanksedlar, och låt bankerna ta konsekvenserna som alla andra. I det fallet, skulle det nya guldpriset endast behöva vara högt nog för att kunna lösa in de $131,91 miljarder centralbanksedlarna. Det nya guldpriset skulle då bli $500 per uns, inte $1,690. Det finns ärligt talat något väldigt tilltalande med detta synsätt. Varför ska bankerna inte få utstå den hårda men rigorösa rättvisan? Varför ska de åtminstone inte stå sitt kast?

Det som talar emot denna stränghet är att vi har fördelen att kunna börja om från noll, låt vad som skett tillhöra det förflutna, och på det sättet undvika kraftig deflation som skulle leda till väldigt allvarlig recession och många konkurser. För logiken om att återgå till ett guldpris av $500 per uns skulle kräva en deflation av penningmängden ner till nivån av existerande bankreserver. Ja, det skulle minsann innebära massiv deflation, och man kan fundera på om en reglering, lika sund och frihetlig, som kan undvika en ekonomisk katastrof (även om den är kortvarig) inte är en bättre lösning.


Denna artikel är ett utdrag ur Murray N. Rothbards ”Mystery of banking”, sid 261-268.

Kategorier
Artiklar

Historien som en kamp mellan statsmakt och social makt

Anatomy of the StatePå samma sätt som de två ömsesidigt uteslutande relationerna människor emellan är fredlig samvaro eller tvingande exploatering, produktion eller rovlystenhet, är mänsklighetens historia, framförallt dess ekonomiska historia, att betraktas som en kamp mellan dessa två principer. Å ena sidan finns kreativ produktivitet, fredligt utbyte av varor och tjänster samt samarbete; å andra sidan påtvingade krav och predation av de sociala relationerna. Albert Jay Nock namngav gladeligen dessa två konkurrerande krafterna som: ”social makt” och ”statsmakt.”[41] Social makt är människans makt över naturen, hans samarbetsvilliga förvandling av naturens resurser och kunskap om naturens lagar, vilket gynnar alla inblandade parter. Social makt är makten över naturen, levnadsstandarden som uppnås när människor genomgår ömsesidigt utbyte. Statsmakt är, som vi har poängterat, parasitisk konfiskering av denna produktion med hjälp av tvång – en utsugning av de frukter som samhället producerar till förmån för de icke-producerande (egentligen antiproducerande) härskarna. Medans social makt är makt över naturen, är statsmakt makt över människor. Genom historiens lopp har människans produktivitet och kreativa krafter, tid efter annan, skapat nya sätt för människan att förvandla naturen till hennes fördel. Dessa har varit de gånger som den sociala makten har skjutit i höjden och växt större än statsmakten, och statens makt över samhället har därmed minskat drastiskt. Men staten har alltid, med stor eller liten fördröjning, sökt sig till nya områden, för att försvaga och konfiskera den sociala makten ännu en gång.[42] Om vi säger att det från 1600-talet och hela vägen genom 1800-talet var en tid av accelererande social makt, med efterföljande ökad frihet, fred och materiell välfärd, så som fallet var i många västerländska länder, har 1900-talet primärt varit det århundrade då statsmakten hunnit ikapp – med regression till slaveri, krig, och destruktion som följd.[43]

I detta århundrade står mänskligheten åter igen öga mot öga med statens virulenta härskarvälde – som nu är beväpnat med frukterna av människans kreativa kraft, som konfiskerats och perverterats för att passa statens egna syften. Under de senaste århundradena har människan försökt att minimera staten med hjälp av konstitutioner och andra medel, bara för att inse att sådana begränsningar, tillsammans med alla andra försök, har misslyckats. Av alla de skepnader som regeringar antagit under de senaste århundradena, av alla de koncept och institutioner som prövats, har inget lyckats att hålla statsmakten under kontroll. Detta problem är uppenbarligen lika långt ifrån en lösning som någonsin tidigare. Kanske måste nya metoder utforskas, för att en framgångsrik, och slutgiltig lösning på det problem som är staten någonsin kan uppnås.[44]

[41] För mer om koncepten statsmakt och social makt, se Albert J. Nock, Our Enemy the State (Caldwell, Idaho: Caxton Printers, 1946). Se även Nock, Memoirs of a Superflous Man (New York: Harpers, 1943), och Frank Chodorov, The Rise and Fall of Society (New York: Devin-Adair, 1959).

Notering från översättaren: ”social makt” har översatts från engelskans ”social power”. I detta sammanhang är även ”samhällets makt” och ”samhällets kraft” gångbara termer.

[42] Mitt i förändringarna mellan expansion och kontraktion ser staten alltid till att överta och behålla kontrollen över vissa livsviktiga ”kontrollposter” inom ekonomin och samhället i stort. Bland dessa kontrollposter återfinns våldsmonopolet, juridiskt monopol, sina kanaler inom kommunikation och transport (postkontor, vägar, floder, flyg), vattenverk, och utbildning – för att forma framtidens medborgares värderingar. I det moderna samhället är pengar en viktig kontrollpost.

[43] Denna parasitiska process där staten ”hinner ikapp” har nästan öppet proklamerats av Karl Marx, som hävdade att socialism måste etableras genom beslagtagning av det kapital som ackumulerats tidigare, under kapitalismen.

[44] En kritisk ingrediens i en sådan lösning är, helt klart, splittringen av alliansen mellan de intellektuella och staten, vilket kan uppnås genom att skapa kreativa center för intellektuell utforskning och utbildning, helt utanför statsmaktens sfär. Christopher Dawson noterar att den stora intellektuella rörelserna under Renässansen och Upplysningen möjliggjordes genom att arbeta utanför, och stundtals emot, de mäktiga universiteten. Den kunskap och de nya idéer som uppkom då etablerades av självständiga tänkare. Se Christopher Dawson, The Crisis of Western Education (New York: Sheed and Ward, 1961).

Ur ”Anatomy of the State”. Översättning: Mattias Olsson.


Peter Strömbergs anmärkning: Publicerandet av denna artikel innebär att vi nu har översatt och publicerat alla kapitel ur Anatomy of the State här på mises.se. Och förutom att hjälpa till med detta sista kapitel har Mattias Olsson även satt samman alla kapitel i en e-bok och försett den med ett mycket informativt förord. Den kommer göras tillgänglig för nedladdning mycket snart.

Kategorier
Artiklar

Jämlikhet är omöjligt

nonequalDen sannolikt mest vanliga etiska kritiken av marknadsekonomin är att den inte lyckas uppnå jämlikhet. Jämlikhet har förespråkats på diverse ”ekonomiska” grunder, så som en minimal social uppoffring eller pengars avtagande marginalnytta, men på senare tid har ekonomer insett att de inte kan rättfärdiga egalitarism med hjälp av ekonomi och att de är i digert behov av en etisk grund för sin strävan efter jämlikhet.

Ekonomi, eller praxeologi, kan inte fastställa etiska ideals giltighet, men även etiska mål måste framställas meningsfullt. De måste vara internt konsekventa och konceptuellt möjliga och än så länge har inte rimligheten i strävan efter jämlikhet testats på ett tillbörligt sätt.

Det är sant att många invändningar har förts fram som får egalitärerna att tänka om. Ibland resulterar förståelsen av deras politiks nödvändiga konsekvenser i att de överger sitt egalitära program, även om det oftast enbart handlar om att de saktar ner sin framfart. Sålunda kan vi säga att tvingande jämlikhet kommer att kväva incitament, eliminera marknadsekonomins anpassningsprocess, förstöra all effektivitet i tillfredsställande av konsumentönskemål, kraftigt reducera kapitalbildning, och resultera i kapitalkonsumtion. Allt detta innebär ett kraftigt fall i levnadsstandarden. Vidare är enbart ett fritt samhälle kastlöst och endast frihet tillåter att inkomster skiftar i enlighet med produktiviteten. Etatism å andra sådan kommer sannolikt att frysa ekonomin i en form av (icke-produktiv) ojämlikhet.

Men dessa argument är inte tillräckliga även om de är starka. Vissa människor kommer att söka jämlikhet ändå; många kommer att ta hänsyn till dessa invändningar genom att nöja sig med lite lägre levnadsstandard för högre jämlikhet.

Inom alla diskussioner om jämlikhet tas det för givet att jämlikhet är ett eftersträvansvärt mål.  Men detta är långt ifrån uppenbart, eftersom jämlikhetsmålet i sig står inför ett stort problem.

Praxeologin härleds från tre universellt accepterade axiom. Det huvudsakliga axiomet är existensen av målmedvetet mänskligt handlande. De två kompletterande postulaten eller axiomen är att det existerar en mångfald av mänskliga färdigheter och naturresurser, och att arbete inte utförs för arbetets skull. Även om det är möjligt att skapa en ekonomisk teori om ett samhälle utan dessa två kompletterande axiom (men fortfarande med det huvudsakliga axiomet), inkluderas de så att vi kan begränsa vårt teoretiserande till lagar som kan appliceras direkt på verkligheten. (1) De som är intresserade av att  formulera en teori som kan appliceras på fullständigt utbytbara och identiska människor är välkommen att göra det.

Mänsklighetens mångfald är ett grundläggande postulat om vår förståelse om mänskliga varelser. Men om mänskligheten är mångfaldig och individualiserad, hur kan någon då förespråka jämlikhet som ett ideal?

Varje år kräver folk mer och mer jämlikhet, och ingen ifrågasätter någonsin denna grundsats. Men hur kan jämlikhet motiveras med hänsyn till människans natur? Om varje individ är unik, hur kan han göras ”jämlik” med andra annat än genom att förstöra det i honom som är allra mest mänskligt och som reducerar samhället till en sinneslös enhetlig myrstack? Bevisbördan faller på de egalitärer som med stor självsäkerhet informerar ekonomerna om sitt slutliga etiska mål. Det är de som måste bevisa att jämlikhet inte går emot människans natur och det är de som måste bevisa att en fullständigt jämlik värld är möjlig.

Egalitärerna har det dock betydligt svårare än så, för det kan visas att inkomstjämlikhet är ett omöjligt mål att uppnå.

Inkomster kan aldrig vara jämlika. För det första måste vi se på inkomster i reella termer, och inte enbart i penningtermer; annars skulle det inte vara tal om sann jämlikhet. Men reella inkomster kan aldrig någonsin vara jämlika. För hur kan en New York bos uppskattning av Manhattans skyline göras jämlik med en indiers? Hur kan New York bon simma i Gagnes på samma sätt som en indier? Eftersom varje individ av nödvändighet befinner sig på en annan plats måste varje individs reella inkomst skilja sig åt från vara till vara och från person till person.

Det går inte att kombinera varor av olika sort, att mäta någon sorts ”inkomstnivå”, så det är med andra ord meningslöst att försöka uppnå någon sorts ”jämlikhetsnivå”. Vi måste acceptera det faktum att jämlikhet inte kan uppnås eftersom det är ett konceptuellt omöjligt mål för mänskligheten, på grund av individers av nödvändighet rumsliga utspridning och mångfald. Om nu jämlikhet är ett absurt (och därför irrationellt) mål måste alla försök att uppnå jämlikhet vara lika absurda. Om ett mål är meningslöst måste alla försök att uppnå det vara lika meningslösa.

Många människor tror att även om inkomstjämlikhet är ett absurt ideal kan det ersättas med idealet att alla ska ha samma möjligheter. Detta är dock precis lika meningslöst som det tidigare konceptet.

Hur kan New York bons och indierns möjlighet att segla runt Manhattan eller simma i Gagnes göras jämlika? Människans oundvikliga rumsliga utspridning gör det omöjligt att göra ”möjligheter” jämlika.

Blum och Kalven (2) begår ett vanligt misstag då de påstår att rättvisa innebär jämlika möjligheter, och att denna jämlikhet kräver att ”de tävlande börjar på samma plats” så att ”spelet” kan vara ”rättvist”. Det mänskliga livet är dock inte någon sorts tävling eller spel där alla personer måste börja från samma plats. Det är ett försök att göra varje människa så lycklig som möjligt.

Alla personer kan inte heller börja från samma startpunkt, för världen har inte just skapats; den är full av mångfald och dess delar existerar i en oändlig variation. Blott det faktum att en individ av nödvändighet föds på en annan plats än någon annan innebär omedelbart att hans ärvda möjlighet inte kan vara likadan som hans granne. Att sträva efter att möjligheter ska vara jämlika innebär också en strävan efter att avskaffa familjen eftersom olika föräldrar har olika färdigheter; det skulle krävas att samhället fostrade barnen. Staten skulle vara tvungen att nationalisera alla barnen och fostra dem i statliga daghem under ”jämlika” omständigheter. Men inte ens under sådana här omständigheter skulle vi kunna tala om jämlikhet eftersom olika statstjänstemän i sig skulle ha olika färdigheter och personligheter. Dessutom kan jämlikhet aldrig uppnås på grund av den nödvändiga platsskillnaden.

Egalitären kan alltså inte längre tillåtas att avsluta alla diskussioner med att påstå att jämlikhet är det slutliga etiska målet. Han måste först och främst ställas inför alla de samhälleliga och ekonomiska konsekvenser som detta skulle innebära och vara tvungen att visa att det inte går emot människans natur. Han måste motbevisa argumentet att människan inte har skapats för en tvångsmässig myrstacksexistens.

Slutligen måste han erkänna att målen om att inkomst och möjligheter borde vara jämlika är konceptuellt orealiserbara och således absurda. Av denna anledning är alla försök att uppnå dem lika absurda.

Egalitarism är bokstavligen talat en vettlös samhällsfilosofi. Dess enda meningsfulla formulering är målet om jämlik frihet, som formulerades av Herbert Spencer i den välkända skriften Law of Equal Freedom:

Alla människor har frihet att göra allt han vill, så länge som han inte inskränker samma frihet hos andra. (3)

Detta mål försöker inte att göra alla individers totala tillstånd jämlikt, vilket är fullkomligt omöjligt, utan det förespråkar frihet, det vill säga det tillstånd där en människa och hennes egendom inte utsätts för tvång. (4)

Dock har även denna jämlikhetsformulering många felaktigheter och vi borde förkasta den. För det första öppnar den dörren för tvetydighet och egalitarism. För det andra förutsätter ”jämlikhet” att det existerar mätbara, fastställda och extensiva enheter. ”Jämlik längd” betyder att det existerar en objektivt bestämbar enhet. När vi studerar mänskligt handlande, oavsett om det har att göra med praxeologi eller samhällsfilosif, existerar det ingen sådan kvantitativ enhet och således kan denna ”jämlikhet” aldrig existera. Det är betydligt bättre att säga att ”alla människor borde ha X” än att säga att ”alla människor borde vara jämlika med avseende på X”. Om någon vill uppmana människor att köpa en bil säger han att ”alla människor borde köpa en bil”. Han säger inte att ”alla människor borde ha jämlikhet med avseende på bilköp”. Användandet av termen ”jämlikhet” är omständlig och dessutom missledande.

Slutligen har Clara Dixon Davidson redan poängterat att Spencers lag om jämlik frihet är överflödig. För om alla människor har rätt att göra allt de vill, följer det från detta att ingen människas frihet har inskränkts. Andra halvan av Spencers lag är således överflödig och onödig. (5) Ända sedan Spencers lag formulerades har Spencers motståndare använts denna andra halva för att argumentera mot den libertarianska filosofin. De argumenterade dock inte mot det väsentliga i lagen. Uppfattning om ”jämlikhet” har ingen rättfärdig plats i lagen om jämlik frihet. Den skulle mycket väl kunna döpas om till lagen om total frihet.


(1) För en vidare diskussion om dessa axiom, se Rothbard, “In Defense of Extreme Apriorism,” Southern Economic Journal, januari, 1957, s. 314–20.

(2) Blum and Kalven, Uneasy Case for Progressive Taxation, s. 501ff.

(3) Spencer, Social Statics, s. 121.

(4) Detta mål har ibland formulerats som ”jämlikhet inför lagen” eller ”lika rättigheter”. Men båda dessa formuleringar ar tvetydiga och missledande. Den första kan betyda jämlikt slaveri likväl som frihet, och har faktiskt förminskat så mycket på sistone att den är oväsentlig. Den senare kan tolkas som att betyda vilken rättighet som helst, som till exempel ”rätt till jämlika inkomster”.

(5) ”… den första halvan av påståendet innehåller redan den andra halvan, eftersom on någon inskränker någon annans frihet är inte alla lika fria”. Clara Dixon Davidson i Liberty, 3 september, 1892, citerad av Benjamin R. Tucker, Instead of a Book (New York: Benjamin R. Tucker, 1893), s. 137. Davidsons formulering har helt och hållet fallit i glömska.


Texten har översatts av Joakim Kämpe.

Kategorier
Artiklar

Vad har staten gjort med våra pengar? Del 19: Dagens rörliga fiatvalutor

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

9. Fas IX: Rörliga fiatvalutor Mars 1973 – ?

cover-229x300

Med dollarn i upplösning gick världen ännu en gång över till ett system av rörliga fiatvalutor. Växelkurserna inom det västeuropeiska blocket knöts till varandra, och USA devalverade återigen den officiella dollarkursen med ett symboliskt belopp till 42 dollar per uns. När dollarn sjönk mot utländsk valuta dag efter dag, och den västtyska marken, den schweiziska francen och den japanska yenen steg uppåt, började de amerikanska myndigheterna, uppbackade av Friedmanitiska ekonomer, att tro att detta var det monetära idealet. Det är sant att dollaröverskott och plötsliga betalningsbalanskriser inte längre plågar världen under rörliga växelkurser. Dessutom började amerikanska exportfirmor skrocka om att fallande dollarkurser gjorde amerikanska varor billigare utomlands, och därför gynnade exporter. Det är sant att stater envisades med att fortsätta störa valutakursernas rörelser, men på det stora hela verkade det som att den internationella monetära ordningen hade splittrats till en Friedmanitisk utopi.

Men det blev mycket snart tydligt att allt står långt ifrån rätt till med dagens internationella monetära system. Det långsiktiga problemet är att länder med hårda pengar inte kommer att sitta vid sidan av för evigt och se på medan deras valutor blir allt dyrare och deras exporter drabbas till förmån för deras amerikanska konkurrenter.

Om den amerikanska inflationen och dollarns värdeminskning fortsätter kommer de snart gå över till konkurrerande devalveringar, valutaregleringar, valutablock och ekonomisk krigföring, precis som på 1930-talet. Men den andra sidan av myntet är mer överhängande: det faktum att en försvagad dollar innebär att amerikanska importvaror är avsevärt dyrare, amerikanska turister drabbas utomlands, och billiga exportvaror snappas upp så snabbt av andra länder att exportvarornas priser stiger på hemmaplan (exempelvis den amerikanska vete- och köttinflationen). Så amerikanska exportörer kan mycket väl gynnas, men bara på bekostnad av den inflationsdrabbade amerikanska konsumenten. Den förlamande osäkerhet som hastiga svängningar i växelkursen ger upphov till slog tillbaka kraftigt mot amerikanerna i och med dollarns hastiga dykning på valutamarknaden i juli 1973.

Sedan USA helt övergav guld i augusti 1971, och etablerade det Friedmanitiska fiatsystemet med rörliga växelkurser i mars 1973, har USA och världen utsatts för världshistoriens mest intensiva och ihållande dos av fredstida inflation. Det borde vid det här laget stå klart att detta knappast är en tillfällighet. Innan dollarn skars loss från guld förutspådde Keynesianerna och Friedmaniterna, var och en på sitt sätt hängiven fiatpappersvalutor, med stor tillförsikt att när en fiatvaluta väl hade etablerats skulle marknadspriset på guld snabbt falla till sin icke-monetära nivå, som då uppskattades till 8 dollar per uns. Båda grupperna hävdade i sitt hån av guld att det var den mäktiga dollarn som höll guldpriset uppe, istället för tvärtom. Sedan 1971 har marknadspriset på guld aldrig legat under den gamla fasta nivån på 35 dollar per uns, och den har nästan alltid legat enormt mycket högre. När ekonomer som Jacques Rueff under 1950- och 1960-talet efterlyste en guldmyntfot till ett pris på 70 dollar per uns, ansågs priset vara absurt högt. Det är nu ännu mer absurt lågt. Det långt högre guldpriset är en indikation på dollarns olyckliga försämring sedan “moderna” ekonomer fick som de ville och all koppling till guld togs bort.

Det står nu alltför klart att världen har fått nog av den exempellösa inflation i USA och resten av världen som tändes av den era av rörliga fiatvalutor som inleddes 1973. Vi är också trötta på växelkursernas extrema volatilitet och oförutsägbarhet. Denna volatilitet är en konsekvens av de nationella fiatvalutasystem som fragmenterade världens pengar och la artificiell politisk instabilitet till den naturliga osäkerheten i den fria marknadens prissystem. Den Friedmanitiska drömmen om rörliga fiatvalutor ligger i ruiner, och det finns en förståelig längtan efter en återgång till internationella pengar med fasta växelkurser.

Tyvärr har den klassiska guldmyntfoten glömts bort, och slutmålet för de flesta amerikanska och internationella ledare är den gamla Keynesianska visionen om en global pappersmyntfot, en ny valuta utgiven av en global centralbank. Det spelar ingen roll om den nya valutan kallas “Bancor” (som Keynes föreslog), “Unita” (som föreslogs av Harry Dexter White, den amerikanska finansministern under andra världskriget), eller “Phoenix” (som The Economist föreslog). Huvudpoängen är att en sådan internationell pappersvaluta, trots att den faktiskt skulle sakna betalningsbalanskriser eftersom den globala centralbanken skulle kunna ge ut exakt så mycket papperspengar som den önskade och tillhandahålla dem till vilket land som helst, skulle innebära en öppen kanal för obegränsad världsomspännande inflation, återhållen varken av betalningsbalanskriser eller nedgångar i växelkurser. Den globala centralbanken skulle då komma att vara allsmäktig beslutsfattare beträffande penningmängden i världen, samt dess fördelning länder emellan. Den globala centralbanken skulle ha både förmåga och vilja att underkasta världen vad den tror skulle bli en klokt kontrollerad inflation.

Tyvärr skulle då ingenting stå i vägen för en ofattbart katastrofal ekonomisk förintelse i form av global hyperinflation, annat än den globala centralbankens tvivelaktiga förmåga till finjustering av världsekonomin.

Även om en global pappersenhet och centralbank fortfarande är det slutgiltiga målet för världens Keynes-inspirerade ledare, är ett mer realistiskt och närliggande mål en återgång till ett uppiffat Bretton Woods-system, fast denna gång utan någon spärr i form av koppling till guld. Redan nu försöker världens stora centralbanker att “koordinera” monetär och ekonomisk politik, harmonisera inflationsnivåerna, och fixera växelkurserna. Den aggressiva kampanjen för en europeisk pappersvaluta, utgiven av en europeisk centralbank, verkar vara nära att lyckas. Detta mål säljs till en lättlurad allmänhet med det felaktiga påståendet att ett europeiskt frihandelsområde med nödvändighet kräver en övergripande europeisk byråkrati, enhetlig beskattning inom den europeiska gemenskapen, och framför allt en europeisk centralbank och pappersenhet. När detta väl har åstadkommits kommer närmare samordning med den amerikanska centralbanken och andra stora centralbanker omedelbart att följa efter. Och hur långt bort ligger en global centralbank då? Men istället för detta slutmål kan vi snart komma att kastas in i ännu ett Bretton Woods-avtal, med de kriser för betalningsbalansen och Greshams lag som följer av fasta växelkurser i en värld av fiatvalutor.

När vi blickar framåt ser prognosen för dollarn och det internationella monetära systemet sannerligen dyster ut. Om vi inte återgår till den klassiska guldmyntfoten till ett realistiskt guldpris kommer det internationella monetära systemet vara dömt att pendla fram och tillbaka mellan fasta och flytande växelkurser, med olösta problem i varje system, som fungerar dåligt, och till slut helt bryter samman. Och sammanbrottet kommer att eldas på av den fortsatta inflationen av dollarmängden, och därmed av amerikanska priser, som inte visar några tecken på att avta. Framtidsutsikterna består av accelererande och till slut okontrollerad inflation på hemmaplan, åtföljt av monetärt sammanbrott och ekonomisk krigsföring utomlands. Denna prognos kan endast ändras med en drastisk förändring av det amerikanska och globala monetära systemet: genom en återgång till varupengar från den fria marknaden, till exempel guld, och genom att staten helt och hållet avlägsnas från den monetära scenen.

Kategorier
Artiklar

Vad har staten gjort med våra pengar? Del 18: Smithsonian Agreement

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

7. Fas VII: Slutet på Bretton Woods: Rörliga fiatvalutor Augusti — December 1971

cover-229x300

Den 15:e augusti 1971, samtidigt som president Nixon fryste priser och löner i ett fåfängt försök att hålla tillbaka den hotande inflationen, förde Nixon även efterkrigstidens Bretton Woods-system till ett slut med en krasch. När europeiska centralbanker till slut hotade att lösa in en stor del av sina uppsvällda dollarlager, övergav Nixon helt och hållet guld. För första gången i USA:s historia var dollarn helt och hållet en fiatvaluta, helt utan täckning i guld. Även den svaga länk till guld som återstod från 1933 hade nu skurits av. Världen kastades in i 1930-talets fiatvalutasystem — och ännu värre, eftersom inte ens dollarn var kopplad till guld längre. Valutablockens fruktade vålnad tornade upp sig vid horisonten, med konkurrerande devalveringar, ekonomisk krigföring, sammanbrott för internationell handel och investering, och den världsomfattande depression som skulle följa.

Vad kunde man göra? I ett försök att återställa en internationell monetär ordning utan koppling till guld ledde USA världen in i det så kallade Smithsonian Agreement, den 18:e december 1971.

8. Fas VIII: Smithsonian Agreement December 1971 — Februari 1973

The Smithsonian Agreement, hyllat av president Nixon som “världshistoriens bästa monetära avtal”, var ännu mer skakigt och osunt än både 1920-talets guldutbytesstandard och Bretton Woods-avtalet. För än en gång lovade världens länder att bibehålla fasta växelkurser, men den här gången utan guld eller världspengar bakom någon av valutorna. Dessutom fixerade många europeiska länder sina valutor på undervärderade kurser i förhållande till dollar; den enda amerikanska eftergiften var en minimal devalvering av den officiella dollarkursen till 38 dollar per uns. Men även om denna devalvering var alldeles för liten, och alldeles för senkommen, var den betydelsefull i och med att den bröt en oändlig ström av officiella amerikanska uttalanden som lovade att hålla kvar nivån på 35 dollar per uns för all framtid. Nu erkändes det till slut, utan ett ord, att priset på 35 dollar inte stod skrivet i sten.

Systemet med fasta växelkurser var oundvikligen dömt till ett snabbt nederlag, även med överenskommelser om vidgade rörelseområden. Detta var särskilt sant eftersom den amerikanska inflationen av pengar och priser, dollarns värdeminskning, och underskottet i betalningsbalansen fortsatte obehindrade.

Det uppsvällda förrådet av eurodollar drev i kombination med fortsatt inflation och den borttagna guldbackningen upp det fria marknadspriset på guld till 215 dollar per uns. Och när övervärderingen av dollarn och undervärderingen av europeisk och japansk hårdvaluta blev allt tydligare föll dollarn till slut samman på världsmarknaden i panikmånaderna februari-mars 1973. Det blev omöjligt för Västtyskland, Schweiz, Frankrike och andra länder med hårdvalutor att fortsätta stödköpa dollar för att hålla kvar den vid en övervärderad kurs. Inom loppet av drygt ett år hade Smithsonian-systemets guldlösa fasta växelkurser slagits i bitar mot den ekonomiska verklighetens klippor.

Kategorier
Artiklar

Totalitär kommunism i Münster

Denna artikel, som är den andra av två, är ett utdrag ur Murray Rothbards An Austrian Perspective on the History of Economic Thought, vol. 1, Economic Thought Before Adam Smith.. Den tidigare artikeln beskrev bakgrunden till dagens artikel, som beskriver ett historiskt exempel på ”utopisk” kommunism i staden Münster, och hur illa det kan gå. – Redaktören

3865På den här tiden (1500-talet, reds. anm.) bestod nordvästra Tyskland av en mängd ecklesiastiska småstater styrda av en prins-biskop. Staten styrdes av aristokratiska prästmän som valde en av sina egna till biskop. Generellt sett var dessa biskopar sekulära friherrar som inte var prästvigda. Genom skatteförhandlingar hade huvudstaden i var och en av dessa stater vanligtvis lyckats skaffa sig en viss grad av självständighet. Prästerskapet som utgjorde den styrande eliten undantog sig från skatter samtidigt som de hårt beskattade resten befolkningen. Huvudstaden styrdes generellt sätt av den egna makteliten, en skråoligarki, som använde statens makt till att kartellisera deras olika yrkesverksamheter.

Den största av dessa ecklesiastiska stater i nordvästra Tyskland var biskopsdömet Münster och dess huvudstad Münster, som var en stad med ungefär 10000 människor som styrdes av stadens skråväsen. Münsters skråväsen utsattes särskilt för munkarnas ekonomiska konkurrens eftersom dessa inte var tvungna att lyda under skråväsendets begränsningar eller regleringar.

Under det Tyska bondekriget tog flera olika huvudstäder i dessa stater, inklusive Münster, chansen att göra uppror, och Münsters biskopar var tvungna till flera eftergifter. När upproret hade krossats tog dock biskoparna tillbaka sina eftergifter och etablerade återigen den gamla regimen. 1532 lyckades dock skråväsendet, som stöddes av folket, slå tillbaka och de tog över staden. Biskoparna tvingades att officiellt erkänna Münster som en Lutheransk stad.

Detta varade dock inte särskilt länge. Från hela nordvästra Tyskland flödade anabaptistiska entusiaster in i staden, där de väntade sig skapandet av Det Nya Jerusalem. Från norra Nederländerna kom hundratals Melchioriter, som var följeslagare till den kringvandrande visionären Melchior Hofmann. Hoffman, som var en outbildad körsnärslärling från Schwaben i södra Tyskland, hade i flera år vandrat i Europa och predikat Kristi återkomst. Enligt hans undersökningar skulle det ske 1533, som råkade vara det femtonde århundradet efter Jesus död. Melchiorismen hade blomstrat i norra Nederländerna och många adepter flödade nu in i Münster och konverterade i hastig takt stadens fattigare klasser.

Samtidigt fick anabaptismen hjälp på vägen när den vältalige och populära unge prästen Bernt Rothmann, som var en välutbildad son till en stadssmed, omvände till anabaptismen. Rothmann var ursprungligen en katolsk präst som hade blivit vän med Luther och ledaren för den lutheranska rörelsen i Münster. Efter att han hade konverterat till anabaptismen använde Rothmann sina vältaliga förkunnelser för att sprida budskapet om kommunismen såsom den existerat i den primitiva kristna kyrkan, där allt var gemensamt, där mitt och ditt inte existerade, och där alla fick efter behov. På grund av Rothmanns rykte flödade tusentals människor till Münster; de fattiga, de rotlösa, de skuldbelagda, och ”folk som hade spenderat sina föräldrars rikedomar och som inte tjänade något alls inom sitt yrke…”. Med andra ord folk som lockades av idén att ”plundra och stjäla från prästerskapet och de rikare borgarna”. De skräckslagna borgarna försökte fördriva Rothmann och de anabaptistiska prästerna, men det var förgäves.

1533 återvände Melchior Hoffmann till Strasbourg, där han hade varit väldigt framgångsrik under namnet profeten Elias, säker i sin övertygelse om att Kristi återkomst skulle ske vilken dag som helst. Han fängslades omgående och förblev fängslad till sin död ett årtionde senare.

Bortsett från alla de andra likheterna som Hoffmann hade med de andra var han en fredlig man som uppmuntrade sina följeslagare till icke-våld, för om nu Jesus återkomst verkligen var nära förestående vad var då meningen med att attackera de otroende? Hoffmanns fängelsestraff, och så klart även det faktum att 1533 kom och gick utan Kristi återkomst, bringade Melchior i vanrykte. Hans följeslagare i Münster vände sig således till de långt mer våldsamma, post-millenialistiska profeterna, som trodde att de var tvungna att etablera Guds kungarike med hjälp av eld och svärd.

Den nya ledaren av de våldsamma anabaptisterna var en holländsk bagare från Haarlem vid namn Jan Matthys (Matthyszoon). I Thomas Müntzers anda skickade han ut missionärer eller ”apostlar” från Haarlem med uppdrag att återdöpa alla de kunde, och utnämna ”biskopar” med makt att döpa. När de nya apostlarna nådde Münster tidigt 1534 mottogs de, som man kan anta, med enorm entusiasm. De rycktes med i glädjeyran såpass mycket att till och med Rothmann döptes åter, och många före detta nunnor och en stor del av befolkningen följde efter. Inom en vecka hade apostlarna återdöpt 1400 personer.

En annan apostel dök snart upp i staden. Han var en 25-årig man som hade konverterats och döpts av Matthys blott några månader tidigare. Hans namn var Jan Bockelson (Bockelszoon) och han kom snart att bli känd i sången och historien om Johann från Leyden. Trots att han var stilig och vältalig var han en bekymrad man, eftersom han var den oäkta sonen till en borgmästare i en holländsk stad och en kvinnlig träl från Westfalen. Bockelson började sitt liv som en skräddarlärling som sedan gifte sig med en rik änka, för att till slut förlora alla pengar som egenföretagare.

I februari 1534 vann Bockelson den förmögna köpmannen Bernt Knipperdollincks förtroende. Han var ledaren för Münsters skråväsen och Bockelson gifte sig smart nog med hans dotter. Den 8 februari sprang svärson och svärfar tillsammans genom staden och uppmanade alla att omvända sig. Efter en vansinnesyra som bestod av en massa av människor som vred sig i plågor på marken och en apokalyptisk uppenbarelse, reste sig anabaptisterna och intog stadshuset, varmed deras rörelse fick ett rättsligt erkännande.

Som svar på detta lyckosamma uppror valde många förmögna Lutheraner att lämna staden, och anabaptisterna som sprudlade av glädje skickade ut budbärare till kringliggande områden för att uppmanna alla att komma till Münster. De hävdade att resten av världen skulle förstöras inom en månad eller två; enbart Münster skulle räddas och förvandlas till Det Nya Jerusalem. Tusentals flödade in från platser så långt bort som Flandern och Friesland i norra Nederländerna. Som ett resultat av detta vann anabaptisterna snart en majoritet i stadsfullmäktige, och denna framgång följdes tre dagar senare, den 24 februari, av en stöldorgie där böcker, statyer och tavlor togs från kyrkor och från staden. Det dröjde inte länge förrän Jan Matthys själv anlände. Han var en lång och mager man med ett långt svart skägg. Matthys blev omgående stadens diktator, understödd av Bockelson. De våldsamma anabaptisterna hade äntligen lyckats ta en stad i besittning. Det stora kommunistiska experimentet kunde nu äntligen påbörjas.

Den nya rigida teokratins första stora program var, så klart, att rensa Nya Jerusalem från alla de smutsiga och ogudaktiga, som en försmak på deras gloabala utplåning. Matthys uppmanade således att alla kvarvarande katoliker och lutheraner skulle avrättas, men Knipperdollinck lyckades övertala honom att det vore en dålig idé eftersom masslakten av de andra kristna kunde reta upp resten av världen och få dem att storma staden och stoppa Nya Jerusalem. Det bestämdes därför att det näst-bästa skulle genomföra, och den 27 februari drevs alla katoliker och lutheraner ut från staden mitt i en hemsk snöstorm. I ett dåd som förebådade kommunistiska Kambodja skickades alla icke-anabaptister, inklusive gamla och sjuka människor, bebisar, och gravida kvinnor ut i snöstormen och alla var tvungna att lämna alla pengar, egendom, mat och kläder i staden. De lutheraner och katoliker som stannade i staden återdöptes omgående. De som vägrade avrättades.

Fördrivningen av lutheranerna och katolikerna var dock tillräckligt för biskopen som påbörjade en belägring av staden nästa dag, den 28 februari. Med alla personer inkallade i belägringstjänst startade Jan Matthys sin totalitära kommunistiska samhällsrevolution.

Det första steget var att beslagta all egendom som tillhört de fördrivna. Alla deras världsliga saker placerades i centrala lagringsutrymmen och de fattiga uppmanades att ”ta enligt deras behov”, med ”behoven” uttolkade av sju stycken utnämnda ”diakoner” som valts av Matthys. När en smed protesterade att alla dessa åtgärder tvingades på dem av utlänningar från Holland arresterade Matthys smeden. Han samlade hela stadens befolkning och knivhögg, sköt och dödade den ”gudslösa” smeden. Han fängslade även flera framstående medborgare som protesterade mot detta. Folkansamlingen varnades för att dra nytta av denna avrättning och de sjöng lydigt en psalm för att hedra den döde.

En högst viktig del av den anabaptiska terrorregimen i Münster avslöjades nu. Precis som de kambodjanska kommunisterna skulle inse 450 år senare insåg den nya härskareliten att avskaffandet av det privata ägandet av pengar skulle göra befolkningen fullständigt beroende av de som innehade makten. Matthys, Rothmann och andra satte således igång en propagandakampanj som förkastade det privata ägandet av pengar som okristligt; alla pengar skulle ägas ”gemensamt”, vilket i praktiken innebar att alla pengar måste ges till Matthys och hans härskargäng. Flera anabaptister som behöll och gömde sina pengar arresterades och hotades tills de kröp på sina bara knän inför Matthys, bad om förlåtelse och att Matthys skulle medla med Gud å deras vägnas. Matthys ”förlät” sedan älskvärt syndarna.

Efter två månader av hänsynslösa och obevekliga påtryckningar som bestod av propaganda om kristligheten i att avskaffa privat ägande av pengar, samt hot och våld mot de som inte lydde, avskaffades till slut det privata ägandet av pengar i Münster. Staten beslagtog alla pengar och använde dem för att köpa eller hyra varor från den yttre världen. Lönerna delades ut in natura av den enda kvarvarande arbetsgivaren: den teokratiska anabaptistiska staten.

Mat konfiskerades från privata hem och ransonerades i enlighet med de statliga diakonernas vilja. Dessutom förstatligades privata hem i ett försök att husera invandrare och alla tilläts att bosätta sig var som helst; det var numera olagligt att stänga, och än mindre låsa, dörrar. Kommunala mathallar etablerades där folk åt tillsammans samtidigt som det lästes högt ur det gamla testamentet.

Denna tvångsmässiga kommunism och terrorregim utfördes i samhällets och den kristna kärlekens namn. Allt detta förstatligande ansågs vara det första gigantiska steget mot en total egalitär kommunism där, i Rothmanns ord, ”alla saker var gemensamma, det fanns ingen privat egendom och ingen behövde jobba. De behövde enbart lita till Gud”.

Av någon anledning inträffade så klart aldrig den arbetsfria delen.

En pamflett som skickades ut i oktober 1534 till andra anabaptistiska samhällen hyllade den nya ordningen bestående av kristen kärlek genom terror:

Inte nog med att vi har slagit samman alla våra ägodelar till en gemensam egendom som sköts av våra diakoner, och att vi lever av den efter våra behov; vi hyllar Gud genom Kristus med ett hjärta och ett sinne och är angeläget om att hjälpa varandra på alla möjliga sätt.

Som en följd av detta är allting som har lett till själviskhet och privat egendom, såsom köpande och säljande, arbete för pengar, ränta … eller ätandet och drickandet av de fattigas svett … ja allt som går emot kärleken; alla sådana saker har vi avskaffat med kärlekens och samhällets makt.

Münsters anabaptister gjorde det till en vana att inte låtsas om som att de brydde sig om den intellektuella friheten medan de förstatligade all egendom. Anabaptisterna skröt om sin bristande utbildning, och hävdade att det var de olärda och smutsiga som var världens utvalda. Den anabaptistiska mobben njöt särskilt mycket av att bränna alla böcker och manuskript i katedralens bibliotek och till slut, i mitten av mars 1534, förböjd Matthys alla böcker förutom Bibeln. För att symbolisera brytningen med det syndiga förflutna kastades alla privat och offentligt ägda böcker på ett gigantiskt bokbål. Det enda som detta resulterade i var så klart att den enda teologin eller skrifttolkningen som fanns tillgänglig i Münster tillhörde Matthys och de andra anabaptistiska predikanterna.

I slutet av mars fick dock Matthys uppblåsta hybris honom på fall. Runt påsk var han övertygad om att Gud hade gett order om att han och ett fåtal av hans följeslagare skulle lyfta biskopens belägring och befria staden. Matthys och ett fåtal andra stormade ut ur portarna, rakt i händerna på den belägrande armén som bokstavligen talat hackade dem i bitar. I en tidsålder då idén om full religiös frihet i princip inte ens existerade kan man föreställa sig att den anabaptist som en mer ortodox kristen fick tag på inte behandlades särskilt ömsint.

Matthys död lämnade Münster i den unge Bockelsons händer. Om Matthys hade tuktat folket i Münster med hjälp av piskor tuktade Bockelson dem med skorpioner. Bockelson slösade ingen tid med att sörja sin mentor. Inför de trogna predikade han att ”Gud kommer ge er en ny profet som kommer att vara ännu mäktigare”. Hur skulle denna unga entusiastiska profet kunna överträffa sin mästare?Tidigt i maj fick Bockelson stadens uppmärksamhet då han fullständigt galen sprang naken genom staden, för att sedan falla ihop i en tyst extas som varade i tre dagar. Efter denna utropade han Guds nya vilja inför alla stadens invånare. Med Gud vid sin sida avskaffade Bockelson det gamla och funktionella stadsrådskontoret, och ersatte det med ett nytt råd som bestod av 12 församlingsäldste, där han själv, så klart, var den äldste av åldermännen. Åldermännen gavs fullständig makt över invånarnas liv och död, samt deras egendom och själ. Ett strikt system av tvångsarbete instiftades, och alla hantverkare som inte hade tvingats till militärtjänstgöring omvandlades till offentliganställda, och de arbetade för samhället utan någon lön. Detta innebar så klart att gillena hade avskaffats.

Münsters totalitarism var nu fullständig. I princip alla självständiga handlingar, oavsett om de var goda eller inte, bestraffades med döden. Dödsstraffet utropades för brott som mord, stöld, ljugande, girighet, och till och med grälande! Alla former av olydnad bestraffades också med döden: det barn som inte lydde sina föräldrar, de fruar som inte lydde sina män, och så klart, alla de som inte lydde Guds utvalda jordliga representanter, det vill säga den totalitära regeringen i Münster. Bernt Knipperdollinck utsågs till bödel och anförtroddes uppdraget att se till att straffen utdelades.

Den enda livsaspekten som dittills lämnats orörd var sex, men även detta kom nu att hamna under Bockelsons totalitära despotism. Den enda sexuella relation som tilläts existera var ett giftermål mellan två anabaptister. All annan form av sex, inklusive inom ett giftermål med någon av de ”gudslösa”, bestraffades med döden. Det dröjde dock inte länge förrän Bockelson gick ifrån denna gammaldags uppfattning och bestämde sig för att instifta tvångsmässig polygami i Münster. Eftersom många av de som kastats ut ur Münster hade lämnat sina fruar eller döttrar hade staden nu tre gånger så många giftermålsvärdiga kvinnor som män, vilket innebar att polygami nu var tekniskt möjligt. Bockelson omvände de andra, mycket förvånande, prästerna genom att visa på polygami bland Israels patriarker, samt givetvis genom att hota döda alla som inte höll med honom.

Tvångsmässig polygami var dock lite för mycket för vissa Münsterbor, som gjorde uppror. Upproret nedslogs dock omgående och de flesta av rebellerna avrättades. Avrättning blev också alla andra oliktänkares öde.

Så kom det sig att polygami, runt augusti 1534, hade tvångsinstiftats i Münster. Precis som man hade kunnat gissa uppskattade Bockelson denna nya regim väldigt mycket, och det dröjde inte länge förrän han hade ett harem bestående av 15 fruar, däribland Divara, som var Jan Matthys vackra änka. Det visade sig även att resten av den manliga befolkningen uppskattade denna nya lag. De flesta kvinnor gillade det dock inte, så åldermännen instiftade en lag som beordrade alla kvinnor under (och gissningvis även över) en viss ålder att gifta sig, vilket vanligtvis innebar att de blev en tredje eller fjärde fru.

Eftersom alla giftermål med de ”gudlösa” inte bara ansågs vara ogiltiga utan även olagliga blev de utkastades fruar allmän egendom och de tvingades att ”gifta sig” med goda anabaptister. Om de vägrade straffades de, så klart, med döden, och en mängd kvinnor avrättades som ett resultat av detta. De ”gamla” fruarna som ogillade att nya fruar flytade in i deras hushåll tystades, och deras klagande straffades återigen med döden. Många kvinnor avrättades även av denna orsak.

Statens långa arm kunde dock inte åstadkomma vad som helst, och i deras första interna bakslag tvingades Bockelson och hans män ge efter och tillåta skillmässor. Faktum var att själva giftermålsceremonin i sig förbjöds och det gjordes väldigt enkelt att skilja sig. Resultatet av detta var att Münster nu blev en regim av tvångsmässig fri kärlek. Med andra ord hade den tidigare så rigida puritanismen inom loppet av några få månader förvandlats till en regim av tvångsmässig promiskuitet.

Samtidigt visade sig Bockelson vara fantastisk på att organisera den belägrade staden. Tvångsarbete, både militärt och civilt, upprätthölls strikt. Biskopens armé bestod av dåligt och oregelbundet betalda legoknektar, och Bockelson lyckades förmå många av dem att hoppa av genom att erbjuda dem en stadig lön (dvs. penninglöner, till skillnad från Bockelson interna penninglösa kommunism). Föredetta legoknektar som var fulla sköts på fläcken. När biskopen skickade in pamfletter i staden där han utlovade en allmän benådning om folk gav upp gjorde Bockelson givetvis läsandet av sådana pamfletter straffbart med döden.

I slutet av augusti 1534 var det en väldig oreda bland biskopens trupper, och belägringen hävdes temporärt. Jan Bockelson använde denna öppning för att ta sin ”egalitära” kommunistiska revolution ett steg längre: Han utropade sig till konung och undergångens messias.

Att utropa sig själv till konung hade kanske inte mottagits så bra och det hade kanske till och med inte ansetts vara legitimt, så Bockelson fick en viss Dusentschur, som var en guldsmed i en närliggande stad och en självutnämnd profet, att göra jobbet åt honom. I början av september utropade Dusentschur den nya uppenbarelsen: Jan Bockelson skulle bli hela världens konung, Kung Davids arvtagare, och han skulle inneha tronen tills Gud själv klev ner från sitt konungarike. Föga förvånande bekräftade Bockelson att han också hade haft samma uppenbarelse. Dusentschur gav sedan Bockelson ett rättvisans svärd, välsignade honom, och utropade honom till världens konung. Bockelson var givetvis ödmjuk till en början; han kastade sig till marken och ropade efter Guds råd. Han såg dock till att han hastigt fick detta råd, och mirakulöst nog visade det sig att Dusentschur hade haft rätt! Inför folksamlingen utropade Bockelson att Gud nu hade givit honom ”makten över alla världens nationer”; alla som vågade sätta sig mot Guds vilja ”skulle omedelbart avrättas”.

Trots några få tysta protester utropades alltså Jan Bockelson till världens konung och Messias, och de anabaptistiska predikanterna i Münster förklarade för sina förvirrade följeslagare att det stämde, och att Bockelson faktiskt var den messias som det gamla testamentet hade utlovat. Bockelson var den rättrådige ledaren av både den världsliga och den andliga världen.

En intressant sak som ofta händer med dessa ”egalitärer” är att ett kryphål skapas, en sorts nödutgång från den gråa vardagens verklighet, fast givetvis bara för dem själva. Så även med Kung Bockelson. Det var så klart viktigt att betona vikten av Messias ankomst, så Bockelson bar enbart de allra finaste kläderna, metallerna och smyckena; han utnämnde hovfolk och ett hovgarde, som också utsmyckades med det allra finaste. Kung Bockelsons första fru, Divara, utropades till hela världens drottning och hon utsmyckades också i det allra finaste och hade ett följe av hovfolk och följeslagare. Detta lyxfölje som bestod av cirka tvåhundra personer bodde i de allra finaste herrgårdarna som hade beslagtagits för att ära den speciella händelsen. En tron draperades med ett tyg av guld och sattes upp mitt på stadens torg. Kung Bockelson skulle hålla hov där iklädd en krona och bärandes en spira. En kunglig livvakt skyddade hela spektaklet. Alla som var lojala och hjälpte Bockelson belönades med hög status och dyrbarheter: Knipperdollinck var överstepräst och Rothmann kunglig orator.

Om kommunism nu verkligen är det perfekta samhället måste ju i alla fall någon kunna njuta av dess frukter; och vem bättre än Messias och hans hov? Även om privat ägande av pengar hade avskaffats användes allt beslagtaget guld och silver till att skapa prydnadsmynt i den nya kungens ära. Alla hästar beslagtogs för att bidra till kungens armé. Till och med namnen i Münster förändrades; alla gator döptes om; söndagar och helgdagar avskaffades; alla nyfödda barn döptes personligen av kungen i enlighet med ett särskilt mönster.

I ett svältande slavsamhälle som kommunistiska Münster kan inte alla leva i samma lyx som kungen och hans hov; faktum var att den nya härskareliten skapade en rigid klassoligarki av ett sällan skådat slag. För att göra det möjligt för kungen och hans adel att leva i extrem lyx tvingades resten av befolkningen till rigorösa åtstramningar. Den underkastade befolkningen hade redan bestulits på sina hus och mycket av sin mat; nu förbjöds även all överflödig lyx bland folkmassorna. Kläder och sovplatser ransonerades kraftigt, och allt ”överflöd” var tvunget att ges till kung Bockelson under dödshot. Alla hus söktes igenom och 83 vagnlaster med ”överflödskläder” samlades in.

Det är knappast förvånande att de lurade massorna i Münster började gnälla åt sin påtvingade fattigdom medan kungen och hans hov levde i extrem lyx av de beslagtagna ägodelarna. Bockelson var därför tvungen att ta till propaganda för att förklara det nya systemet. Förklaringen var denna: det var helt ok för Bockelson att leva i lyx eftersom han redan var helt och hållet död för den världsliga världen. Eftersom han redan var död spelade hans lyx egentligen inte någon roll. På samma sätt som alla gurus som har levt i extrem lyx bland lättlurade följeslagare förklarade han för dem att de materiella objekten inte hade något värde för honom. Hur en sådan ”logik” någonsin kan lura någon är fullkomligt oförklarligt. Bockelson tröstade dessutom sina undersåtar och lovade dem att han och hans hov utgjorde den nya ordningens förtrupper; snart skulle alla kunna leva i samma lyx. Under deras nya ordning skulle folket i Münster söka sig ut, beväpnade med Guds vilja, och utrota alla orättfärdiga. Efter detta skulle Jesus återuppstå och alla skulle leva i lyx och perfektion. Jämlik kommunism med fantastisk lyx för alla skulle då uppnås.

Större motsättningar innebar så klart mer terror, och kung Bockelsons ”kärleksstyre” intensifierade sina hot och sin masslakt. Så fort han utropat den nya monarkin utropade profeten Dusentschur att han hade haft en ny uppenbarelse: alla som inte höll med eller som inte lydde kung Bockelson skulle avrättas, och alla minnen av dem skulle utplånas helt. De skulle utplånas för all framtid. Vissa av de huvudsakliga avrättningsoffren var kvinnor som avrättades för att de vägrade att ha sex med sina män, för att ha förolämpat en predikant, eller för att ha de vågat utöva bigami, som givetvis enbart var en manlig rättighet.

Trots en konstant predikan om att ge sig ut för att erövra världen var kung Bockelson inte dum nog att faktiskt försöka sig på detta, särskilt eftersom biskopens armé nu återigen hade belägrat staden. Han använde sig istället slugt nog av mycket av det beslagtagna guldet och silvret för att bekosta apostlar och pamfletter som han skickade till andra områden i Europa i ett försök att egga massorna till stöd för den anabaptistiska revolutionen. Propagandan hade en avsevärd effekt, och uppror inträffade i Holland och i nordvästra Tyskland under januari 1535. Tusentals beväpnade anabaptister följde en ledare som kallade sig själv Kristus, Guds son; anabaptistiska uppror utspelade sig även i staden Minden i västra Friesland, samt i Amsterdam där rebellerna lyckades inta stadshuset. Alla dessa uppror undertrycktes till slut, till stor del på grund av att vissa förrådde upproret och avslöjade rebellernas namn samt var de gömde sin ammunition och sina vapen.

Prinsarna i nordvästra Europa hade till slut fått nog, och alla stater i det heliga romerska riket gick med på att bidra med trupper för att en gång för alla krossa den monstruösa och helvetiska regimen i Münster. För första gången var Münster i januari 1535 fullkomligt och framgångsrikt blockerad och avskuren från den yttre världen. De satte igång med att svälta ut Münsters befolkning tills de gav med sig. Matbrist uppstod omedelbart och krisen möttes med samma vigör som tidigare: All återstående mat konfiskerades, och alla hästar dödades för att kunna föda kungen, hans hov och hans beväpnade vakter. Under hela denna tid åt och drack kungen och hans hov väl, medan svält och förödelse rådde i resten av staden. Massorna åt bokstavligen talat allt, även det oätbara, som de kunde få tag på.

Kung Bockelson behöll sitt styre med hjälp av propaganda och löften till de svältande massorna. Gud skulle rädda dem alla vid påsk, annars skulle han sätta eld på sig själv mitt på stadens torg. När påsken kom och inget hände förklarade Bockelson att han enbart hade menat en andlig räddning. Han lovade dem att Gud skulle förvandla gatstenarna till bröd.

Detta inträffade så klart inte heller.

Till slut beordrade Bockelson, som alltid fascinerats av teater, de svältande undersåtarna till en tre dagar lång dans- och sportfest. Dramatiska framträdanden hölls, och även en svart mässa. Under tiden blev svälten allt mer omfattande.

Den fattiga och hjälplösa befolkningen i Münster var nu helt och hållet fördömd. Biskopen fortsatte att skicka in pamfletter i staden som utlovade en allmän benådning om folket bara gjorde uppror, avsatte kung Bockelson och hans hov och lämnade över dem. För att skydda sig mot ett sådant hot intensifierade Bockelson sitt terrorstyre ännu mer. Tidigt i maj delade han in staden i 12 sektioner, och utnämnde en hertig med 24 beväpnade män över varje sektion. Hertigarna var utlänningar likt Bockelson själv, och eftersom de var holländska invandrare var de mer benägna att vara lojala med Bockelson. Varje hertig var strikt förbjuden att lämna sin sektion, och hertigarna i sin tur förbjöd alla sorters möten, till och med bland ett fåtal personer. Ingen tilläts lämna staden, och alla som kritiserade kungen, planerade att lämna staden, eller hjälpa någon att lämna staden, fick omedelbart sitt huvud avhugget, vanligtvis av kung Bockelson själv. I mitten av juni inträffade detta dagligen, och kropparna spikades upp på en väl synlig plats för att utgöra en varning.

Det råder ingen tvekan om att Bockelson hade låtit hela befolkningen svälta ihjäl innan han gett upp, men två personer lyckades fly och avslöja två svaga svaga punkter i stadens försvar. Natten den 24 juni 1535 fick till slut mardrömmen Det Nya Jerusalem ett blodigt slut. De sista hundratalet anabaptiska soldater gav upp med löfte om benådning, men de avrättades omgående. Drottning Divara fick sitt huvud avhugget. Kung Bockelson fördes ut i kedjor och den nästkommande januari torterades han offentligt, tillsammans med Knipperdollinck, till döds. Deras kroppar hissades upp i burar som hängde från kyrkotornet.

Det gamla styret i Münster återinstiftades och staden blev återigen katolsk. Stjärnorna befann sig återigen på sin rätta plats på himlen, och händelserna som utspelats under 1534 och 1535 resulterade förståeligt nog i en misstro mot mysticism över hela det protestantiska Europa.


Originalartikeln har översatts av Joakim Kämpe.

Den föregående delen läser du här.

Kategorier
Artiklar

Vad har staten gjort med våra pengar? Del 17: Upplösningen av Bretton Woods

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

6. Fas VI: Upplösningen av Bretton Woods 1968-1971

cover-229x300

Med allt större ansamlingar av dollar utanför landet och fortsatt utflöde av guld blev det allt svårare för USA att hålla guldpriset på de fria guldmarknaderna i London och Zürich vid 35 dollar per uns. Trettiofem dollar per uns var systemets hörnsten, och även om amerikanska medborgare sedan 1934 var förbjudna att äga guld någonstans världen, hade andra medborgare åtnjutit friheten att äga guldtackor och mynt. Således kunde enskilda européer lösa in sina dollar till guld genom att sälja sina dollar för guld till 35 dollar per uns på den fria guldmarknaden.

Allt eftersom dollarn fortsatte att inflateras och minska i värde, och eftersom det amerikanska underskottet i betalningsbalansen fortgick, började européer och andra privatpersoner att snabbt öka sin försäljning av dollar mot guld. Den amerikanska staten tvingades skicka ut guld från sitt krympande förråd för att därmed försöka upprätthålla priset på 35 dollar per uns i London och Zürich.

En förtroendekris för dollarn på de fria guldmarknaderna ledde i mars 1968 USA till att verkställa en fundamental förändring av det monetära systemet. Idén var att stoppa den odrägliga fria guldmarknaden från att någonsin mer hota Bretton Woods-avtalet. Därmed föddes den “tudelade guldmarknaden”. Idén var att den fria guldmarknaden kunde fara åt skogen; den skulle hållas strängt separerad från det faktiskt monetära skeendet i världens centralbanker och stater. USA skulle inte längre försöka hålla det fria guldmarknadspriset vid 35 dollar; de skulle ignorera den fria guldmarknaden, och de och övriga stater kom överens om att hålla dollarvärdet vid 35 dollar per uns för all framtid.

Världens regeringar och centralbanker skulle från och med nu inte längre köpa mer guld från den “utomstående” marknaden, och skulle inte heller sälja guld på denna marknad längre; från och med nu skulle guld enbart flyttas som räknare från en centralbank till en annan, och nytt guldutbud, den fria guldmarknaden, och privat efterfrågan på guld skulle gå sina egna vägar, helt skilda från världens monetära arrangemang.

Samtidigt tryckte USA på hårt för att en ny sorts global pappersreserv skulle lanseras, Special Drawing Rights (SDRs), som de hoppades skulle ersätta guld helt och hållet med tiden, och tjäna som ny global pappersvaluta, utgiven av en framtida global centralbank; om ett sådant system någonsin etablerades skulle USA kunna inflatera okontrollerat i all evighet, i samverkan med andra stater i världen (den enda gränsen skulle då vara den katastrofala gräns som världsomspännande hyperinflation och den globala pappersvalutans sammanbrott utgör). Men den nya globala pappersvalutan har än så länge bara utgjort ett litet tillskott till amerikanska och övriga valutareserver, trots att den intensivt motarbetades av Västeuropa och av de länder som kämpade för “hårdare” pengar.

Alla pappersförespråkande ekonomer, från Keynesianer till Friedmaniter, var nu övertygade om att guld skulle försvinna från det internationella monetära systemet; utan “stödet” från dollarn förutspådde samtliga dessa ekonomer med stor tillförsikt att det fria marknadspriset på guld snabbt skulle falla till under 35 dollar per uns, och till och med hela vägen ner till det uppskattade “industriella” priset på guld, som låg på 10 dollar per uns. Men i verkligheten sjönk det fria marknadspriset på guld aldrig under 35 dollar, utan låg stadigt över 35 dollar, och vid början på 1973 hade det stigit till ungefär 125 dollar per uns, en siffra som ingen pappersförespråkande ekonom hade trott möjlig så lite som ett år tidigare.

Långt ifrån att inrätta ett permanent nytt monetärt system köpte den tudelade guldmarknaden bara ett fåtal år i tid; den amerikanska inflationen och underskotten fortsatte. Eurodollar anhopades i hög takt, guld fortsatte att flöda ut från USA, och det högre fria marknadspriset på guld blottade helt enkelt dollarns accelererande förtroendeförlust i världen. Det tudelade systemet närmade sig snabbt en kris – och den slutgiltiga upplösningen av Bretton Woods.

Kategorier
Artiklar

Vad har staten gjort med våra pengar? Del 16: Fiatvalutornas uppkomst

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

4. Fas IV: Flytande fiatvalutor, 1931-1945

cover-229x300

Världen var tillbaka vid första världskrigets monetära kaos, förutom att det nu inte verkade finnas mycket hopp om en återgång till guld. Den ekonomiska världsordningen hade lösts upp till ett kaos av rörliga och halvstyrda växelkurser, konkurrerande devalveringar, valutaregleringar och handelshinder; internationell ekonomisk och monetär krigföring rasade valutor och valutaområden emellan.

Internationell handel och investering kom att stå helt stilla; och handel genomfördes genom kompensationsavtal, utförda av stater som konkurrerade och var i konflikt med varandra. Statssekreterare Cordell Hull poängterade gång på gång att 1930-talets monetära och ekonomiska konflikter var den främsta orsaken till andra världskriget.

USA behöll guldmyntfoten i två år, för att sedan i ett fåfängt försök att komma ur depressionen hoppa av den klassiska guldmyntfoten 1933-34. Amerikanska medborgare kunde inte längre lösa in dollar mot guld, och förbjöds till och med från att äga något guld alls, varken i USA eller i andra länder. Men USA förblev på en underlig ny sorts guldmyntfot efter 1934, i vilken dollarn, som nu hade omdefinierats till 1/35 gulduns, var inlösbar i guld för utländska stater och centralbanker. En kvardröjande koppling till guld återstod. Dessutom ledde det monetära kaoset i Europa till att guld flödade in till den enda relativt säkra monetära tillflyktsorten, USA.

1930-talets kaos och ohämmade ekonomiska krigföring visar på en viktig lärdom: De allvarliga politiska bristerna (utöver de ekonomiska problemen) i Milton Friedmans och Chicago-skolans monetära system med rörliga fiatvalutor. För vad Friedmaniterna skulle göra — i den fria marknadens namn — är att skära av alla kopplingar till guld helt och hållet, lägga den absoluta kontrollen över varje lands valuta i händerna på dess centralregering, med fiatvaluta som lagligt betalningsmedel — och sedan uppmana varje stat att låta sin valuta svänga fritt mot andra fiatvalutor, samt avstå från att inflatera alltför hämningslöst. Det allvarliga politiska felet består i att lämna över fullkomlig kontroll över penningmängden till nationalstaten, för att sedan hoppas på, och förvänta sig, att staten skulle avstå från att använda denna makt. Eftersom makt alltid tenderar att användas, inklusive makten att lagligen förfalska, borde det naiva med den här sortens program vara helt uppenbart, liksom dess etatistiska natur.

Så ledde den katastrofala erfarenheten från fas IV, 1930-talets värld av fiatvalutor och ekonomisk krigföring, till att amerikanska myndigheter gjorde återupprättandet av en hållbar internationell monetär ordning till sitt huvudsakliga ekonomiska krigsmål under andra världskriget, en ordning på vilken man kunde bygga en renässans för världshandeln och den internationella arbetsdelningens frukter.

5. Fas V: Bretton Woods och den nya guldutbytesstandarden (USA) 1945 – 1968

Den nya internationella monetära ordningen utformades och drevs sedan igenom av USA vid en internationell monetär konferens i Bretton Woods i New Hampshire i mitten av 1944, och ratificerades av kongressen i juli 1945. Även om Bretton Woods-systemet fungerade mycket bättre än 1930-talets katastrof, fungerade det bara som ett inflationistiskt återfall av 1920-talets guldutbytesstandard, och systemet levde — precis som på 1920-talet — bara på lånad tid.

Det nya systemet var i princip 1920-talets guldutbytesstandard, förutom att dollarn helt ogenerat tog det brittiska pundets plats som en av “nyckelvalutorna”. Nu skulle dollarn, värderad till 1/35 gulduns, vara ensam nyckelvaluta. De andra skillnaderna jämfört med 1920-talet var att amerikanska medborgare inte längre kunde lösa in dollar mot guld; istället fortsatte 1930-talets system, i vilket enbart utländska stater och deras centralbanker kunde lösa in dollar. Inga privatpersoner, endast stater, skulle ges privilegiet att lösa in dollar mot den globala guldvalutan. Under Bretton Woods-systemet staplade USA dollar (i papperspengar och bankinsättningar) ovanpå guld, där dollarn kunde lösas in av utländska stater; medan alla andra stater höll dollar som huvudsaklig reserv och staplade sin valuta ovanpå dollar. Och eftersom USA inledde efterkrigstiden med en enorm mängd guld (ungefär 25 miljarder dollar) fanns det gott om utrymme för att stapla dollarfordringar ovanpå den. Vidare kunde systemet “fungera” ett tag eftersom alla världens valutor återgick till det nya systemet vid samma kurser som före andra världskriget, varav de flesta var starkt övervärderade i förhållande till sina inflaterade och värdeminskade valutor. Till exempel återgick det inflaterade pundet till 4,86 dollar, trots att det var värt betydligt mindre än så mätt i köpkraft på marknaden. Eftersom dollarn var artificiellt undervärderad 1945, och de flesta andra valutor övervärderade, blev dollarn svåröverkomlig, och världen drabbades av så kallad dollarbrist, vilket de amerikanska skattebetalarna ansågs skyldiga att rätta till med bistånd. Kort sagt skulle det exportöverskott som den undervärderade amerikanska dollarn åtnjöt delvis finansieras av den olycksaliga amerikanska skattebetalaren i form av bistånd.

Det fanns gott om utrymme för inflation innan det kunde slå tillbaka, så den amerikanska staten satte efter kriget kurs mot kontinuerlig monetär inflation, en policy som den glatt har fortsatt sedan dess. På tidigt 1950-tal började den fortsatta amerikanska inflationen att vända den internationella handelns riktning. För medan USA inflaterade och expanderade pengar och kredit följde de främsta staterna i Europa, många av dem influerade av “österrikiska” monetära rådgivare, en policy av relativt “hårda pengar” (exempelvis Västtyskland, Schweiz, Frankrike, Italien). Det kraftigt inflationistiska England tvingades att devalvera pundet till mer realistiska nivåer på grund av ett utflöde av dollar (ett tag stod pundet i ungefär 2,40 dollar). Alltsammans i kombination med Europas ökande produktivitet, och senare Japans, ledde till fortsatta underskott i betalningsbalansen med USA. Allt eftersom 1950- och 1960-talet fortskred blev USA mer och mer inflationistiskt, både i absoluta och relativa termer gentemot Japan och Västeuropa. Men de tyglar som den klassiska guldmyntfoten innebar för inflationen — speciellt amerikansk inflation — var borta. För Bretton Woods-avtalets regler förutsatte att Västeuropas länder fortsatte att samla på sig reserver, och till och med använde dessa dollar som bas för inflation av sin egen valuta och kredit.

Men under 1950- och 1960-talen blev länderna i Västeuropa med hårdare pengar (och Japan) trötta på att behöva samla dollar på hög, som nu blev allt mer övervärderade istället för undervärderade. Medan köpkraften och således dollarns sanna värde föll, blev de allt mer oönskade av utländska stater. Men de var inlåsta i ett system som blev mer och mer mardrömslikt. Den amerikanska reaktionen på de europeiska klagomålen, som leddes av Frankrike och de Gaulles främsta monetära rådgivare, den klassiska guldmyntfotsekonomen Jacques Rueff, var bara hån och bryskt avvisande. Amerikanska politiker och ekonomer hävdade helt enkelt att Europa var tvungna att använda dollarn som valuta, att de inte kunde göra något åt sina växande problem och att USA därför kunde fortsätta inflatera obekymrat med en policy av “godartad försummelse” gentemot de egna handlingarnas internationella monetära konsekvenser.

Men Europa hade lagstadgad möjlighet att lösa in sina dollar mot guld till ett pris av 35 dollar per uns. Och i takt med att dollarn blev allt mer övervärderad i förhållande till hårdvalutor och guld började europeiska regeringar att utnyttja denna möjlighet allt oftare. Guldmyntfotens tygel började nu tas i bruk; därför flödade guld stadigt ut ur USA under två årtionden med början på tidigt 1950-tal, tills USAs guldförråd under denna period krympt från över 20 miljarder dollar till 9 miljarder dollar. Hur skulle USA kunna fortsätta att lösa in utländska dollar mot guld — Bretton Woods-systemets hörnsten — när dollarn fortsatte att inflateras mot en krympande guldbas?

Dessa problem saktade inte ner den fortsatta amerikanska inflationen av dollar och priser, eller USA:s policy av “godartad försummelse”, som vid slutet av 1960-talet resulterade i en accelererande anhopning av inte mindre än 80 miljarder oönskade dollar i Europa (så kallade eurodollar). I ett försök att förhindra europeisk inlösen av dollar i guld utövade USA intensiva politiska påtryckningar mot europeiska stater, som påminde om men var mycket mer omfattande än när britterna förmådde Frankrike att avstå från att lösa in sin stora ansamling brittiska pund ända tills 1931. Men de ekonomiska lagarna har egenheten att komma ikapp staten till slut, och detta var exakt vad som hände den inflationsglada amerikanska staten vid slutet av 1960-talet. Bretton Woods guldutbytessystem — som av USAs politiska och ekonomiska etablissemang hyllats som permanent och orubbligt — började 1968 att hastigt falla samman.

Kategorier
Artiklar

Vad har staten gjort med våra pengar? Del 15: Början av slutet för guldmyntfoten

I denna artikelserie publicerar vi hela den svenska översättningen av Murray Rothbards klassiker ”What Has Government Done to Our Money?” Den som är otålig och vill läsa boken direkt kan ladda ner den gratis från vårt bibliotek. Missa inte heller Per Bylunds introduktion till den svenska utgåvan.

2. Fas II: Första världskriget och därefter

cover-229x300
Varför bröt den klassiska guldmyntfoten samman om den nu fungerade så väl? Den bröt samman för att stater anförtroddes uppgiften att hålla sina monetära löften, att se till så att pundet, dollarn, franc m fl alltid var inlösbara i guld som de och deras reglerade bankväsen hade lovat. Det var inte guld som misslyckades; det var dåraktigheten i att förlita sig på att staten skulle hålla sina löften. För att kunna föra det katastrofala första världskriget blev varje stat tvungen att inflatera sitt utbud av pappers- och bankvaluta. Så omfattande var denna inflation att det var omöjligt för krigförande stater att hålla sina löften, och således “hoppade de av guldmyntfoten”, det vill säga de tillkännagav sina egna konkurser strax efter att de hade gått med i kriget. Alla förutom USA, som gick in i kriget sent och inte inflaterade tillgången på dollar tillräckligt mycket för att hota inlösningen. Men bortsett från USA genomled världen vad vissa ekonomer nu hyllar som ett Nirvana av rörliga växelkurser (numera kallade “dirty floats”), konkurrerande devalveringar, krigförande valutablock, valutaregleringar, tariffer och tullkvoter, och ett sammanbrott för internationell handel och investering. Det inflaterade pundet, francen, marken etc, minskade i värde gentemot guld och dollar; monetärt kaos rådde världen över.

På den tiden fanns det, lyckligtvis, väldigt få nationalekonomer som kunde hylla situationen som ett monetärt ideal. Det var allmänt känt att Fas II utgjorde tröskeln till en internationell katastrof, och politiker och ekonomer såg sig om efter sätt att återskapa den klassiska guldmyntfotens stabilitet och frihet.

3. Fas III: Guldutbytesstandarden (Storbritannien och USA) 1926 — 1931

Hur återvända till guldåldern? Det förnuftiga hade varit att erkänna fakta, att pundet, francen, marken etc hade minskat i värde, och återgå till guldmyntfoten till en annan kurs: en kurs som tog hänsyn till befintlig penningmängd och prisnivå. Till exempel hade det brittiska pundet traditionellt definierats vid en vikt som gjorde den likvärdig med 4,86 dollar. Men vid slutet av första världskriget hade den brittiska inflationen fört ner pundet till ungefär 3,50 dollar på den fria valutamarknaden. Andra valutor hade tappat i värde på samma sätt. Det rimliga hade varit om Storbritannien hade gått tillbaka till guld till en kurs av ca 3,50 dollar, och om andra inflaterade länder hade gjort likadant. Fas I hade då snabbt och smidigt kunnat återställas. Istället tog britterna det ödesdigra beslutet att återgå till den gamla kursen på 4,86 dollar. De gjorde så för brittisk nationell “prestige”, och i ett fåfängt försök att återupprätta London som världens finansiella hårdvalutacentrum. För att lyckas med denna heroiska dumhet skulle Storbritannien ha behövt deflatera sin penningmängd och sina prisnivåer kraftigt, eftersom de brittiska exportpriserna var alldeles för höga för att vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden vid en kurs av 4,86 dollar. Men deflation var nu politiskt otänkbart eftersom fackförbunden, stödda av ett rikstäckande system för arbetslöshetsförsäkring, hade växt till sig och gjort lönerna orörliga nedåt; för att deflatera skulle den brittiska staten ha behövt vända välfärdsstatens tillväxt. Faktum är att britterna ville fortsätta inflatera pengar och priser. Som resultat av att ha kombinerat inflation med återgång till en övervärderad växelkurs låg den brittiska exporten lamslagen under hela 1920-talet, och arbetslösheten var allvarlig under hela den period då större delen av världen upplevde en kraftig ekonomisk uppgång.

Hur kunde britterna försöka ha kvar kakan och äta den på en och samma gång? Genom att etablera en ny internationell penningordning som skulle förmå eller tvinga andra stater att inflatera eller att återgå till guld till en övervärderad växelkurs för sina egna valutor, och därigenom lamslå den egna exporten och subventionera import från England. Detta är just vad England gjorde vid Genua-konferensen 1922, när de tog ledningen vid skapandet av en ny internationell monetär ordning, guldutbytesstandarden.

Guldutbytesstandarden fungerade som följer: USA fortsatte på den klassiska guldmyntfoten, och löste in dollar mot guld. Storbritannien och övriga västländer återgick dock till en pseudo-guldmyntfot, Storbritannien 1926 och övriga länder vid ungefär samma tid. Brittiska pund och andra valutor var inte inlösbara i guldmynt utan endast i stora tackor som bara lämpade sig för internationella transaktioner. Detta hindrade vanliga medborgare i Storbritannien och andra europeiska länder från att använda guld i dagliga affärer, och medgav således en högre grad av pappers- och bankinflation. Men Storbritannien återbetalade inte pund enbart i guld, utan även i dollar; medan övriga länder i sin tur återbetalade sina valutor med pund, istället för guld. Och de flesta av dessa länder förmåddes av Storbritannien att återvända till guld till en övervärderad kurs. Resultatet blev ett pyramidbygge med USA ovanpå guld, brittiska pund ovanpå dollar och andra europeiska länder ovanpå pund — “guldutbytesstandarden”, med dollar och pund som de två “nyckelvalutorna”.

När Storbritannien nu inflaterade och fick ett underskott i betalningsbalansen kunde inte guldmekanismen verka med en gång för att hålla tillbaka den brittiska inflationen. För andra länder behöll sina pund, istället för att lösa in dem mot guld, och inflaterade ovanpå dem. Därmed tilläts Storbritannien och Europa att inflatera ohejdat, och det brittiska underskottet kunde svälla utan att hållas tillbaka av guldmyntfotens marknadsdisciplin. Vad gäller USA så lyckades Storbritannien förmå dem att inflatera dollarn i sådan omfattning att de inte förlorade många dollarreserver eller guld till USA.

Poängen med guldutbytesstandarden är att den inte kan vara för evigt; notan måste förr eller senare betalas, men bara som en katastrofal reaktion på en långvarig inflationsbaserad uppgång. Med allt fler pund samlade på hög i Frankrike, USA, med flera ställen, skulle minsta förtroendeförlust för den allt skakigare och fuskbyggda inflationistiska strukturen ofrånkomligen leda till ett allmänt sammanbrott. Det är just vad som hände 1931; inflaterade banker fallerade över hela Europa, och “hårdvaluta”-Frankrikes försök att lösa in sina pund mot guld ledde till att Storbritannien lämnade guldmyntfoten helt och hållet. Storbritannien fick snart sällskap av övriga europeiska länder.