Kategorier
Artiklar

Ville Hitler ha krig?

Av Patrick J. Buchanan, 1 september 2009

Den 1 september 1939, för 70 år sedan, korsade den tyska armén den polska gränsen. Den 3 september förklarade Storbritannien krig.

Sex år senare hade 50 miljoner kristna och judar förgåtts. Storbritannien var knäckt och bankrutt, Tyskland en rykande ruin. Europa hade utgjort skådeplats för de mest mordiska strider som mänskligheten känner till och civilbefolkningen hade utstått värre fasor än soldaterna.

I maj 1945 ockuperade horder ur den Röda armén alla Centraleuropas stora huvudstäder: Wien, Prag, Budapest, Berlin. Hundra miljoner kristna fann sig under klacken av det mest barbariska tyranniet i historien: den sovjetiska bolsjevikregeringen under den värste terroristen av dem alla, Josef Stalin.

Vilken sak kunde rättfärdiga sådana offer?

Det tysk-polska kriget härrörde från ett gräl om en stad lika stor som Ocean City i Maryland under sommartid. Staden Danzig (Gdansk), till 95 procent tysk, hade kapats från Tyskland i Versailles, i strid med Woodrow Wilsons princip om självbestämmande. Till och med de brittiska ledarna ansåg att Danzig borde återlämnas.

Varför förhandlade Warszawa inte med Berlin, som antydde villighet att kompensera med territorium i Slovakien? Därför att polackerna hade en krigsgaranti från Storbritannien som innebar att om Tyskland anföll, skulle det brittiska imperiet komma till Polens undsättning.

Men varför skulle Storbritannien ge en krigsgaranti, som inte ens efterfrågats, till en junta av polska överstar och på så vis ge dem makten att dra in Storbritannien i ett andra krig med den mäktigaste nationen i Europa?

Var Danzig värt ett krig? De sju miljoner Hong Kong-bor som britterna övergav till Peking ville inte bli överlämnade. På samma sätt ropade Danzigborna högljutt efter ett återvändande till Tyskland.

Svar: Krigsgarantin handlade inte om Danzig, eller ens om Polen. Den handlade om den absoluta moraliska och strategiska nödvändigheten ”att stoppa Hitler” efter att han visat, genom att riva upp Münchenavtalet och Tjeckoslovakien med det, att han var ute efter att erövra världen. Och denne bestialiske nazist kunde inte tillåtas att göra det.

Det vore ett rimligt argument, om det verkligen var sant. Amerikanerna var trots allt beredda att använda atombomber för att hålla Röda armén från kanalen. Men var finns beviset på att Adolf Hitler, vars offer fram till mars 1939 var en bråkdel av general Pinochets eller Fidel Castros, verkligen var ute efter att erövra världen?

Visst var det så att Tjeckoslovakien, efter München 1938, föll samman och splittrades. Men betänk vad det blev av dess delar.

Sudettyskarna återlämnades till tyskt styre, som de önskade. Polen annekterade den pyttelilla omtvistade regionen Teschen, där tusentals polacker bodde. Ungerns forna områden i södra Slovakien hade återlämnats till henne. Slovakerna hade sin fulla självständighet garanterad av Tyskland. När det gäller tjeckerna kom de till Berlin för att få samma överenskommelse som slovakerna, men Hitler insisterade på att de skulle acceptera ett protektorat.

Man kan tycka illa om det som gjordes, men på vilket sätt visade denna delning av Tjeckoslovakien att Hitler strävade efter världsherravälde?

Svar: Om Storbritannien inte hade gett krigsgarantin och gått i krig, så hade det efter Tjeckoslovakien varit Polens tur, sedan Rysslands, sedan Frankrikes, sedan Storbritanniens, sedan USA:s.

Vi hade alla talat tyska nu.

Men om Hitler var ute efter att erövra världen – Storbritannien, Afrika, Mellanöstern, USA, Kanada, Sydamerika, Indien, Asien, Australien – varför tillbringade han tre år med att bygga den enormt dyra Siegfriedlinjen för att skydda Tyskland från Frankrike? Varför startade han kriget utan ytflotta, utan trupptransportfartyg och med endast 29 oceangående ubåtar? Hur erövrar man världen med en flotta som inte kan ta sig ut ur Östersjön?

Om Hitler ville ha världen, varför byggde han inte strategiska bombplan, i stället för tvåmotoriga Dornier- och Heinkel-plan som inte ens kunde nå Storbritannien från Tyskland? 

Varför släppte han den brittiska armén fri vid Dunkirk?

Varför erbjöd han britterna fred, två gånger, efter att Polen föll, och återigen efter att Frankrike föll?

Varför, när Paris föll, krävde inte Hitler att få den franska flottan, såsom de allierade begärde och fick kaiserns flotta? Varför krävde han inte baser i fransk-kontrollerade Syrien för att anfalla Suez? Varför bad han Benito Mussolini att inte anfalla Grekland?

Därför att Hitler vill stoppa kriget 1940, nästan två år innan tågen började rulla till lägren.

Hitler ville aldrig ha krig med Polen, utan en allians med Polen såsom den han hade med Francisco Francos Spanien, Mussolinis Italien, Miklós Horthys Ungern och fader Jozef Tisos Slovakien.

Ja, varför skulle han vilja ha krig när han år 1939 var omringad av allierade, vänligt sinnade och neutrala grannar, förutom Frankrike. Och han hade avskrivit Alsace, eftersom att återerövra Alsace innebar krig med Frankrike, och det innebar krig med Storbritannien – vars imperium han beundrade – som han alltid hade sökt få som allierad.

Vid mars 1939 hade Hitler inte ens en gräns mot Ryssland. Hur kunde han då invadera Ryssland?

Winston Churchill hade rätt när han kallade det för Det onödiga kriget – kriget som ännu kan visa sig ha utgjort det dödliga slaget mot vår civilisation.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/did_hitler_want_war/

Kategorier
Artiklar

Hur vänstern vann det kalla kriget


Följande anförande hölls vid det årliga mötet hos HL Mencken Club i Baltimore, den 22 oktober 2010.

Jag blir ofta tillfrågad om varför det finns ett behov av en oberoende eller icke-korrigerad höger. Täcker inte Sean Hannity, Sarah Palin och Rich Lowry alla våra behov? Varför skulle vi skapa en högerrörelse när Fox och de där medelålders människorna som marscherar runt vid Tea Parties med maskeradbutiksperuker gör vårt jobb? Varför ge ammunition till demokraterna genom att visa att vår sida är splittrad? Vi borde samarbeta så att vi kan mörbulta Nancy Pelosi och Harry Reid i nästa månads omröstning om Obamacare.

Att till fullo ge sig i kast med denna fråga skulle kräva mer än en tiosidig redogörelse. Det finns faktiskt inget sätt att ta sig an den utan att i det här fallet vara en hegelian. Det var den store tyske filosofen Hegel som hävdade att de sanna definitionerna av koncept och rörelser ovillkorligen är genetiska. Sådana definitioner kan inte hanteras ordentligt om vi inte går tillbaka till ursprunget av det som definieras. Ett träd är inte det som det först tycks vara, utan det objektets historia, från tiden då det var en fröplanta. På samma vis går det inte att förstå var vi befinner oss vid den nuvarande tidpunkten utan att lägga märke till var vi befann oss tidigare. Det nuvarande tillståndet hos varje institution och rörelse återspeglar en dialektisk process fylld med stridigheter. Det är endast när, enligt Hegel, stridande krafter kan föras samman i en permanent syntes som de inneboende motsägelserna blir lösta. Innan den punkten blir nådd, måste dialektiken fortsätta, som en nödvändig del av det som håller på att formas.

Det är inte min avsikt att prygla er med hegelianska koncept. Utan snarare att föra fram högerns oavslutade dialektik, för en förståelse av varför vi inte tillhör den auktoriserade ”konservativa rörelsen” och varför den rörelsen har blivit ett eko av vänstern. Tillåt mig då att börja med denna generalisering: Under den andra halvan av 1900-talet vann den andra sidan, sett från vårt perspektiv, nästan överallt i västvärlden. Men den vänster som segrade var inte den gerontokrati och garnisonssocialism som associeras med Sovjet-styre. Denna vänster hade inte mycket gemensamt med ockupationsarméer i pösiga byxor, med ineffektivt distribuerade varor och tjänster, och med en arsenal av kärnvapenmissiler. Vänstern som triumferade var en sant radikal sådan, och den firade sina segrar i västländer som ansträngde sig för att praktisera mer egalitära former av demokrati.

Oavsett om det rör sig om den amerikanska medborgarrättsrörelsen och de konsekvenser den kom att få för feminister, homosexuella, transvestiter, och de illegala, framväxten av antifascism och tiers-mondialisme i Frankrike, Italien, Spanien och Nederländerna, eller tyskars morbida upptagenhet av sitt odemokratiska förflutna och oroande sonderweg, så har den postkommunistiska vänstern haft en konstant uppgift. Den försöker att rätta till det förgångnas orätter, och i synnerhet de orätter som skylls på den vita kristna, indoeuropeiska civilisationen.

Det kan vara överflödigt att här gå igenom kännetecknen hos denna vänster, eftersom de flesta av er är medvetna om vad det är som beskrivs. Jag kan också rekommendera min bok The Strange Death of Marxism,[1] som visar hur den nuvarande vänstern skiljer sig från både marxism i teorin och kommunism i praktiken. Denna rörelse är vanligtvis refererad till som kulturell marxism, och den befinner sig nu i krig med allt som inte är tillräckligt radikalt i den sociala sfären. Dess anhängare klandrar det borgerliga samhället för sådana fördärvligheter som ”rasism””sexism””homofobi”, och fasorna hos Hitlers tredje rike. Denna postmarxistiska vänster vädjar till västvärldens dåliga samvete för att ha hållit alla andra nere och för att inte ha stridit med tillräcklig hängivenhet mot ”fascism”.

Även om denna vänster i Europa försvarar kommunistregimer och typiskt tonar ner brotten som begicks av Stalins Ryssland, så är den inte främst intresserad av socialism. Den är framför allt intresserad av att rekonstruera samhället, att integrera västerländska nationalstater i globala organisationer och att öppna västerländska länder för tredje världen-invandring och att popularisera icke-kristna eller icke-judisk-kristna religioner. För de som kan ha lagt märke till det, så har EU blivit ett betydelsefullt instrument för detta önskade sociala experiment i Europa.

Där denna vänster överlappar kristen teologi, är i dess betoning av skuld och behovet av botgöring. Men de kristna attityderna har återanvänts till en ersättningsteologi, en som utvecklar en kult av revolutionära helgon och offer, och en som producerar en liturgisk kalender centrerad kring politiskt korrekt åminnelse. I denna ersättningsteologi förväntas förövargrupper uppvisa en ovillkorlig botgöring gentemot de som anses vara historiska offer.

Denna postmarxistiska vänster började ersätta kommunismen som den huvudsakliga vänsterideologin i västvärlden innan sovjetimperiet föll. Redan på 1960-talet hade en ungdomskultur som förkastade borgerliga uppförandestandarder och som befann sig i nära allians med antikoloniala tredje världen-revolutionärer slagit rot i Europa. Energi började flöda, i de stora kommunistpartierna i Frankrike och Italien, bort från traditionella partikadrer mot unga radikaler. Den framväxande eliten var hängiven bekämpandet av diskriminering av kvinnor och invandrare och marginaliseringen av homosexuella mer än den var hängiven nationaliseringen av produktionskrafter. Även om den gryende ordningen blev tydligare efter de våldsamma demonstrationerna av soixante-huitards i Paris i maj 1968 och organiseringen av röda brigader i Tyskland och Italien, så fanns det tecken på ett vaktombyte innan dess.

I ett insiktsfullt verk, Sognando la rivoluzione: La sinstra italiana e le origini dei sessantottanti, visar den milanesiske politiske historikern Danilo Breschi hur kommunistiska ungdomsorganisationer och arbetarstrejker föll i händerna på det som det gamla gardet kallade för ”dekadenta borgerliga ungdomar”. Medan de som dök upp för strejker på 1960-talet i Turin, Genua, Milano, Bologna och andra städer i det nordliga industribältet var självutnämnda antikapitalist-radikaler, rekryterade från Katolsk aktion, trotskistiska fraktioner, och etniska minoriteter, så var den verkliga agendan för under-30-demonstranterna mer ambitiös – men även mer genomförbar. Det var en social-kulturell förvandling som skulle styras ovanifrån. Långtida förespråkare för marxism, som filmmakaren P. P. Pasolini och Marx-forskaren Lucio Colletti, rasade mot dessa usurpatorer, och de krävde utkastandet av dem från respektabla vänstersammankomster. Colletti gick så långt som att ringa polisen för att slänga ut dessa ”dekadenter” från sitt kontor; och Pasolini såg deras agitation hos den italienska vänstern med växande farhågor och refererade till deras yttranden som en ”verbal sjukdom”.

Denna postmarxistiska, antiborgerliga vänster hade mindre sympati för kommunistpartier än den har för andra socialistgrupper, och den har kommit speciellt bra överens med de gröna. Då de gröna ändrade sitt fokus från miljövård till att fylla västerländska länder med tredje världens fattiga och att främja alternativa livsstilar, så blev de omöjliga att särskilja från den postmarxistiska vänstern. Vid slutet på det kalla kriget så hade kommunismen, i västvärlden, blivit obsolet eftersom den kulturmarxistiska vänstern hade tagit dess plats och eftersom denna ersättningsvänster formade den vänstra sidan av det politiska spektrumet i Västeuropa.

Kommunistpartierna i Frankrike, Italien och Tyskland fortsatte att fungera som en av flera bastioner för kulturmarxism men vanligtvis inte som dess vitala centrum. En liknande process utspelade sig, långsammare, i sovjetimperiet. Under näsorna på kommunistämbetsmän i Östtyskland, kom kulturradikaler – och, mest framträdande, Stasi-informatören och den nuvarande ledaren för det tyska partiet för den demokratiska vänstern, Gregor Gysi[2] – i smöret. DDR:s kollaps tillät dessa radikaler att sluta sig samman med dem i väst som verkade för samma antiborgerliga projekt, nämligen: homosexuella och feministiska rättigheter, att tjata om fascistiska faror, och att förvandla nationalstater till filialer av en global managerial regime.

Man skulle kunna försöka utmana slutriktningen på mitt argument genom att insistera på att detta inte har någonting att göra med Fox eller Glenn Beck. Den konservativa rörelsen utger sig för att vara antivänsteristisk. Den hånar glorifieringen av islam och värnar västerländska demokratiska och feministiska idéer; och den försvarar suveräniteten hos den amerikanska staten mot internationella organisationer. En välbetald GOP-satiriker, Mark Steyn, klandrar faktiskt européer och kanadensare nonstop för att de tillgodoser antivästerländska fanatiker. Jag skulle därför inte kunna påstå att våra officiella konservativa representerar kulturmarxistiska eller liberala kristna besynnerligheter.

Faktum är att jag påstår just det.

Och jag skulle vilja understryka den ytterligare poängen att det som skiljer vår auktoriserade höger-center från den postmarxistiska vänstern, i Europa och inom den amerikanska och kanadensiska vänstern, mestadels är kvantitativt. Medan vänstern verkar för politisk korrekthet utan om och men, uttrycker den konservativa rörelsen detsamma i en mindre extrem skepnad. Men båda grupperna återspeglar i varierande grad samma allmänna kulturella rörelse. I likhet med vår vänster och i likhet med den dominanta ideologin i Västeuropa, är våra konservativa publicister i åldern mellan 30 och 50 år marinerade i en vänsterkultur. Och resultatet är att alla av dem tror saker som vuxna på 1950-talet, inklusive kommunistsympatisörer, knappt skulle ha begripit.[3]

Det skulle inte vara någon överdrift att säga att Sarah Palin, som är en frispråkig förkämpe för antidiskrimineringslagar för kvinnor, är mer socialt radikal än vad franska och italienska kommunistledare var för sextio år sedan. Medan gammeldags KP-medlemmar ville ha en centralstyrd ekonomi och höll på Sovjet-sidan i det kalla kriget, till skillnad från Sarah, så var de inte ivriga att bestraffa sexister. Och de brydde sig inte ett dugg om homosexuella, förrän den tidpunkten då kommunistpartier befann sig under belägring av den postmarxistiska vänstern. Det är otänkbart att kommunister från den eran skulle ha följt Jonah Goldberg, Charles Krauthammer, John Podhoretz, den neokonservativa New York Post och WSJ i att bejaka statsgenomdrivna ”homosexuellas rättigheter”. Två historiker som har intresserat sig för kommuniströrelserna i Frankrike och Italien efter andra världskriget, Annie Kriegel och Andrea Ragusa, skildrar en partiledning som, till och med i strid med sig självt, hörde till en borgerlig tidsålder. De understryker graden till vilken kommunistpartier förkroppsligade de sociala attityderna hos kyrkan som den såg ut innan Andra Vatikankonciliet.

Acceptabla kritiker av den muslimska invasionen av Europa som Steyn och Christopher Caldwell riktar in sig mot (och detta måste noteras) ett specifikt europeiskt experiment i mångkulturalism. Amerikas villighet att ta in och naturalisera praktiskt taget vem som helst stör inte dessa kritiker; vårt stora tält kan, får man anta, härbärgera långt fler än de vi redan har. Genom att förklara oss vara en propositional nation som hålls samman av mänskliga rättigheter och tron på universell demokratisk jämlikhet, så öppnar vi våra dörrar för världen, eller åtminstone för dem i världen som bejakar vår universalistiska troslära.

Jag har också under de två senaste årtiondena lärt mig, tack vare rörelsekonservativa celebriteter: att Martin Luther King uttryckligen agerade som en konservativ kristen teolog när han gick i spetsen för medborgarrättsrevolutionen; att homosexuellt äktenskap, när det förstås korrekt, kan utgöra ett konservativt ”familjevärde”; och att vi är förpliktade att konvertera muslimerna till vår nuvarande uppfattning om kvinnors rättigheter och homosexuellas rättigheter. Det är precis de idéerna som gör oss ”västerländska”; och om vi verkligen värdesätter glanspunkterna hos vår civilisation, som började existera under någon nylig fas av senmoderniteten, så borde vi jobba för att överallt sprida våra höga ideal. Lika relevant är att de som har utmanat våra läror om mänskliga rättigheter – och högst upprörande, 1800-talets kontrarevolutionärer – egentligen var liberaler. Annars hade dessa feletiketterade konservativa omfamnat den amerikanska trosläran om demokratisk jämlikhet!

Ett slående exempel på hur djupt vänsteristiska tankemönster har påverkat högern kan skönjas i William F. Buckleys svar på attackerna i den liberala/neokonservativa pressen mot ”antisemiterna” Joe Sobran och Pat Buchanan. I National Review i december 1991 och mars 1992 och i hans efterföljande In Search of Anti-Semitism, skiljer Buckley mellan de som är antisemiter av övertygelse och de som är ”kontextuellt”antijudiska. Hans nyckeldistinktion går tillbaka till den marxistiska föreställningen om att vara en ”objektiv reaktionär”, vilket innebär någon som utmanar kommunistpartiets preferenser. Buckleys argument-från-kontext påminner likaledes om anklagelsen i Europa mot de som utmanar mångkulturalismen, om att de banar väg för nynazister.

Från denna ståndpunkt, så spelar det ingen roll huruvida man säger någonting som är objektivt korrekt. Vad som räknas är att inte uppröra vissa VIP-personer. I Buckleys resumé så har varken missdådarna eller offren någonting att göra med den europeiska Förintelsen. Katastrofen placeras framför dörren till vem som helst som låter sig skrämmas till att ta emot den. Dessutom så påverkar skulden i det här fallet amerikanska kristna, som krävs visa föreskriven finkänslighet gentemot vissa speciella amerikanska judar. Det finns surrogatoffer och surrogatförövare, de förstnämnda varande Buckleys middagspartners och de journalister som kände sig upprörda, och de sistnämnda varande de som fällde anstötliga yttranden men som inte hade någonting att göra med nazistförbrytelser. Förövare måste drivas bort från sidorna på National Review och ut ur det belevade samhället. De är eller var ekvivalenterna till vad kommunisterna brukade kalla ”sociala fascister”och det som de europeiska väktarna av PK betraktar som ”fascistoidiskt”. Sådana antisociala figurer är kontextuellt farliga och måste därför ostraciseras så att de inte gör skada.

Observera att våra båda kontextuella antisemiter inte medverkade till våld mot judar, mer än europeiska kritiker av muslimsk invandring eller tyska akademiker som ifrågasätter sitt lands exklusiva skuld för varje större krig försöker starta pogromer. De har helt enkelt kommit på kant med vissa elitgrupper, genom att återöppna en obekväm debatt. Den konservativa rörelsen spelar detta spel genom att förklara varje fråga som den inte vill ses tas upp som varande stängd för alltid. Sådana frågor inkluderar nu, bland en myriad av andra saker, att på något vis opponera sig mot större delen av lagstiftningen som kongressen drev igenom på 1960-talet.

Det som återstod i den konservativa rörelsen från 1950-talet genom 1980-talet var antikommunism. Amerikanska konservativa förespråkade under hela denna period motstånd mot kommunistisk expansion och betraktade i allmänhet sovjeterna som utgörande ett ont imperium. Men rörelsens argument mot det onda imperiet förvandlades genom årtiondena, från att försvara västerländsk civilisation mot en gudlös fiende till att stå upp för globala demokratiska värden mot en reaktionär homofobisk rysk fiende.

Och dessa växlande anledningar till ett antisovjetiskt ställningstagande berättar en hel del om rörelsens drift åt vänster. Denna drift blev en påtvingad marsch efter det att de neokonservativa steg till makten, och dess konsekvenser hjälper till att förklara varför det finns en oberoende höger. Vi, mer än andra, har gjort motstånd mot den postmarxistiska vänstern. Vi befinner oss fortfarande i krig med de kulturella och politiska krafter som omformade vänstern på 1960-talet; i kontrast till oss har den konservativa rörelsen förlikats med dessa krafter – medan den med eftertryck förnekar det som har hänt.

Den auktoriserade konservativa rörelsen har arbetat för att fördunkla denna sanning. ”Västvärldens seger”i det kalla kriget placeras in i en påhittad serie av konservativa triumfer, som går från Reagans ”konservativa revolution” på 1980-talet genom Bush II:s presidentskap. I Heritage Foundations försköning hörde till och med Clinton-presidenturen till en ”fortgående konservativ revolution” som började med Reagan och kulminerade i Dubyas demokratiska korsfarande. Liksom Reagan och Bush I och II, ska Clinton visst ha praktiserat fiskal konservatism och främjat amerikanska koncept om mänskliga rättigheter, om än inte lika effektivt som sina republikanska rivaler. Det har även funnits ”goda” européer som befrämjade denna konservativa marsch, inklusive en i andra avseenden normal vänsterist gällande sociala frågor, Tony Blair, som slöt upp vid Bush-administrationens sida. Thatcher och Kohl var två andra vänner, som stödde oss under det kalla kriget. Den tyske kanslern Kohl var inställsam nog, det vill säga, ”konservativ” nog i den nuvarande besynnerliga bemärkelsen, att säkerställa att hans lands enande skulle utgöra ett övergående stadium i hans lands sammangående med en internationell entitet. ”Konservativ” utanför USA innebär att agera i linje med neokonservativa policys.

Rörelsekonservativa har även applicerat ”K”-etiketten på saker som inte har någonting att göra med någon genuin höger. Demokratisk jämlikhet och moderat feminism är två sådana favoritvärden som den konservativa rörelsen har gjort anspråk på. Konservativa tankesmedjor har även återuppfunnit självetiketterade vänsterister som män och kvinnor tillhörande högern. Återuppfinningarna av King, Joe Lieberman, och Pat Moynihan som ”konservativa” hjältar exemplifierar alla denna vana. Och sådana manipulationer har sin användning. Rörelsen kan hävda att den klarar sig bra, till och med när vänstern triumferar.

Konservativa publicister har även rekonstruerat 1960-talet, genom att skilja dess kulturradikalism från dess politik. Även om otäcka hippies, berättas det för oss, förorenade luften genom att inte borsta sina tänder och genom att röka gräs, producerade 1960-talet även lagreformer som hade behagat Edmund Burke. Det var 1964 års medborgarrättslagar som, enligt Jonah Goldberg, skänkte vårt land ekonomisk frihet – för första gången. Och 1965 års lag om röstningsrättigheter var ännu en ”konservativ” milstolpe, eftersom den federala regeringen därefter såg till så att alla medborgare skulle kunna rösta. Det som faktiskt skedde var att den höll vissa delar av landet under kontinuerlig federal övervakning, så att den svarta befolkningen inte föll under vissa förväntade röstningsnivåer. Att rösta på ett av, eller båda, våra institutionaliserade partier är trots allt en ”konservativ” åtgärd. Och, kan man anta, ju fler personer av annorlunda pigmentering som röstar, desto mer ”konservativa” blir vi. Och lika viktigt: 1965 års invandringsreform fyllde USA med en ”konservativ”katolsk väljarkår, och fördelarna (eller konservatismen) med den har ännu inte fastställts.

På 1950-talet och 1960-talet hyste de konservativa markant annorlunda åsikter. Medan de inte hade något till övers för de som ockuperade universitetsbyggnader eller tog droger, så var de minst lika missnöjda med den erans politiska reformer. Inte ens i sina vildaste drömmar skulle de flesta av dem ha kunnat föreställa sig att sådana långtgående försök att attitydmässigt och etniskt göra om vårt land en dag skulle förklaras vara konservativa. Och jag skulle vilja föra fram den uppenbara poängen att man inte behöver applådera Jim Crow-lagar (och för min del gör jag inte det) för att notera att åtgärder som vidtogs för att stoppa ”diskriminering” har skapat en permanent statlig tvångströja från vilken vi troligtvis inte kommer att frigöra oss. Det fanns inget ”konservativt” med de kongressbaserade och byråkratiska åtgärder genom vilka den tvångströjan konstruerades.

Men dagens konservativa rörelse handlar om att bevara 1960-talet. Den har gjort det årtiondets omvandlande lagstiftning till hörnstenen av ”konservativ” politik. Och sedan var det den där andra diskutabla triumfen för högern. Det var tydligen så att sovjetimperiets kollaps hörde till en serie konservativa segrar i västvärlden, associerade med Reagan, Thatcher, och deras efterträdare. Men Sovjet-hegemonins slut i Östeuropa framkallade inte det ideologiska skifte som ibland tillskrivs det. Sovjeterna lämnade den historiska scenen efter det att en radikalare vänster hade tagit över; och detta inträffade i allra högsta grad i västvärlden, som aldrig hade drabbats av ödet att befinna sig under en sovjetisk ockupation. Denna ersättningsvänster omformade kommunistorganisationer långt innan sovjetimperiets kollaps, och i dess mildare form så kom den att bestämma den allmänna politiska kulturen i de västerländska länderna – inklusive den hos en omvandlad amerikansk höger.

Man kan inte färdigställa berättelsen om varför det finns en oberoende höger utan att även se till den större bilden. Vi är en del av den bilden, lika mycket som de som nu står emot oss. Men till skillnad från de rörelsekonservativa som faktiskt känner till sanningen, så är vi inte benägna att manipulera fakta. I västvärlden fanns det inga konservativa segrare i det kalla kriget; sådana segrare, om de existerade, var Östeuropas återuppvaknade nationer. Och även dessa förtjänta segrare kan hotas av moraliskt nederlag, om vänstern som har triumferat i västvärlden – inklusive detta land – fortsätter att vinna mark.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Det stod The Strange Death of European Marxism i originaltexten, men boken heter, mig veterligen, The Strange Death of Marxism.

[2] Vad jag vet leder Gregor Gysi dock inget parti för närvarande.

[3] I originaltexten stod det: And the result is something that all of them believe things that adults in the 1950s, including Communist sympathizers, would barely have understood. Jag gissar att something inte borde vara med här, men det kan också vara så att någon form av skiljetecken borde följa efter believe.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.alternativeright.com/main/the-magazine/how-the-left-won-the-cold-war/

Kategorier
Blogg

Covid-tyranniet upplöser myten om den ”liberala demokratin”

De sista årtiondena har utmanandet av den regerande hegemonin av amerikanskt ledarskap, NATO-allierade, och ett nätverk av nyliberala NGO:er, finansiella organisationer och företag ofta framställts som hot mot den ”liberala demokratin.” Anklagelsen har riktats mot en rad dissidenter, från stater som Ryssland och Kina, till populistiska politiker som Donald Trump, Jair Bolsonaro, och Matteo Salvini, till separatistiska rörelser som Brexit, och till respekten för grundläggande individuella rättigheter, som yttrandefrihet och rätten att bära vapen.

Med tanke på att överdrift är standard i politisk diskurs, är det en öppen fråga om makthavare verkligen ser något av det ovannämnda som ett hot. Med västvärldens konsolidering av politisk makt, bort från federala ramar, i kombination med en tendens att överföra alltmer makt till byråkrater och påstådda ”experter”, på bekostnad av individuella rättigheter, hade uttrycket ”liberal demokrati” inte mycket innebörd till att börja med.

Ingenting belyser hur meningslöst både begreppet ”liberal demokrati”, och den spelade oron för dess välbefinnande är, som politikens reaktion på covid-19 under det senaste året. Föga förvånande för alla som noggrant följde utvecklingen, visade sig de nyliberala institutionernas upplysta teknokrater utgöra den mest hängivna hejarklacken för västvärldens alltmer auktoritära styren. 

Dessa framträdde med all önskvärd tydlighet under 2020, när förment ”liberala” regimer låg bakom nedstängningar och en osannolik utbredning av auktoritära metoder av sällan skådat slag. De senaste veckornas skifte i diskussionen om vaccinationstvång, understryker den tilltagande kollapsen av den ”liberala demokratins” fasad – förkastandet av pluralism.

Denna oro över pluralism – eller politisk tolerans gentemot löst definierade minoritetsgrupper – har länge varit ett retoriskt fokus för försvarare av status quo. I Europa har oron över flyktingmottagandet till exempel presenterats som en upprepning av tidigare nationella synder, som EU var avsedd att lösa. Det faktum att nationalistiska spänningar har förvärrats av de direkta politiska besluten från en isolerad byråkratisk klass, har varit mycket mindre viktigt än det populistiska hotet som utmanar visdomen i statssubventionerade massiva befolkningsförändringar i europeiska städer.

Som sådant har elitens etablerade narrativ länge varit att de moderna progressiva staternas expanderande makt är nödvändig för att skydda minoritetsgrupper som kan hotas av en majoritet motiverad av vulgär nationalism, traditionalism och andra lojaliteter som av makthavarna betraktar som primitiva och regressiva.

Naturligtvis är det just dessa moderna staters allt större befogenheter som har urholkat de politiska normer som gav det skydd för minoriteternas politiska rättigheter som fanns. I USA har vi sett urholkandet av senatens rutiner, utformade för att göra den övre kammaren till en modererande kraft i politiskt beslutsfattande. Från EU har vi sett ökande aggression i fråga om att undergräva nationella politiska beslut. Och rent generellt har vi sett en växande aptit för att censurera politisk diskussion och debatt på de största kommunikationsplattformarna.

Inga av dessa förändringar har motsvarats av några större förändringar i institutionernas underliggande styrdokument, utan snarare genom vad Garet Garrett skulle ha kallat en ”revolution i formen”. Den moderna nationalstatens alltjämt tvångsmässiga karaktär – som ofta förbisetts av majoritetsbefolkningen som varit villiga att acceptera olika nivåer av säkerhetsteaterbesvär på flygplatser för att stoppa hotet om terrorism på hemmaplan – har nu blivit en del av de dagliga rutinerna när staterna återgår till maskeringstvång, skolrestriktioner och i vissa länder, en ny omgång av militärt övervakade nedstängningar.

Nästa nivå av covid-eskalering är att ifrågasätta existensberättigandet hos dem vägrar att vaccinera sig. Det är med viss ironi vi ser expertklassen alltmer låta som den politiska tyckaren, och dissidenten Stefan Molyneux: ”Tiden för argumenterande är över.” Farhågor om individuella rättigheter som en gång funnits, för dem som oroat sig över vaccinerna – inklusive dem som har uppnått naturlig immunitet – avfärdas snabbt av makthavarna.

Med tilltagande iver försöker företag kräva att anställda ska vaccinera sig, medan universitet, byråkratier och andra statliga institutioner runt om i världen följer deras ledning. Samtidigt förespråkar ”liberala” förståsigpåare i allt högre grad tvångsvaccination av hela befolkningen om vänligare metoder misslyckas.

Inget av detta borde vara förvånande. Precis som demokrati länge har varit vad makthavare vill att det ska vara, så har liberalismen blivit en billig intellektuell täckmantel för de mest avskyvärda politiska målen. Snarare än konsekvent och intellektuell, är grunden estetisk, vilket indikerar stöd för en regim som omhuldar sig med oro för ”mänskliga rättigheter” alltmedan den eskalerar förödande militära krigszoner runt om i världen.

I slutändan var det varken ”fascism” eller ”Ryssland” som normaliserade nedstängningar, tvång, och massiva virvelvindsvinster till politiskt anslutna kumpaner i väst – det gjordes av den ”liberala demokratins” självutnämnda försvarare. Samma koalition av intellektuella, media, och politiska ledare som var ansvariga för 1900-talets progressiva revolutioner.

Varje retorisk poäng som uppnåtts genom att vädja till den ”liberala demokratins” fasad borde nu vara död. Den teknokratiska klassen är bara ännu en samling påtvingare – och alla som förkastar deras narrativ blir de påtvingade.

Författare: Tho Bishop

Översättning: Per Kaufmann

Kategorier
Artiklar

Till försvar av grundarnas icke-interventionism

Närhelst jag debatterar den ursprungliga amerikanska utrikespolitiska policyn av icke-interventionism med en förespråkare för Amerikas interventionistiska 1900-tals-utrikespolitik konfronteras jag med yttrandet att andra världskriget inträffade eftersom Amerika återvände till sin policy av ”isolationism” efter första världskriget. De hävdar att vår underlåtenhet att anta Versaillesfördraget och gå med i Nationernas förbund lät Hitler komma till makten och så småningom erövra Europa efter Storbritanniens och Frankrikes eftergiftspolitik.

Det bästa svaret på detta argument är att om Amerika hade varit troget sina grundlagsfäders icke-interventionistiska utrikespolitiska policy och hade vägrat gå med i första världskriget så hade det blivit en framförhandlad överenskommelse 1917 och inget hårt Versaillesfördrag som hade påtvingats Tyskland. Utan det hårda Versaillesfördraget hade Hitler och nazismen inte kommit till makten. Om kriget hade slutat under den tidiga delen av 1917, hade det inte blivit någon framgångsrik rysk revolution och ingen framgångsrik födsel av kommunismen. Kort sagt, det hade inte blivit något andra världskrig. Det får erkännas att båda dessa argument från interventionisterna och icke-interventionisterna är kontrafaktiska argument. Du kan dock som ditt främsta expertvittne till stöd för amerikansk icke-interventionism kalla in ingen mindre än Winston Churchill. Han gav en kommentar till William Griffin*, redaktör för The New York Enqurirer i augusti 1936 och den rapporterades av herr Griffin på följande vis:

Amerika borde ha skött sina egna affärer och hållit sig ute ur världskriget. Om ni inte hade gått med i kriget så hade de allierade slutit fred med Tyskland under våren 1917. Hade vi slutit fred då så hade det inte blivit någon kollaps i Ryssland följd av kommunism, inget sammanbrott i Italien följt av fascism, och Tyskland hade inte skrivit under på Versaillesfördraget, vilket har satt nazismen på tronen i Tyskland. Om Amerika hade hållit sig ute ur kriget så hade inte alla dessa ’ismer’ i dag svept över kontinenten och fällt parlamentariska styren, och om England hade slutit fred i början av 1917 så hade det räddat mer än en miljon brittiska, franska, amerikanska, och andra liv.**

(Se Military History of the Western World av J.F.C. Fuller, vol. III, s. 271, pocketutgåva publicerad av Da Capo Press. Fuller är en av världens främsta militärhistoriker.)

Citatet ovan har gömts undan från allmänheten, som man kunde vänta sig, därför att några få år senare konspirerade Winston Churchill med Franklin Roosevelt i hemlighet för att få Amerika tillbaka i det europeiska kriget som började 1939. Detta uttalande från 1936 hade varit mycket skadligt för deras planer. Det bör också kommas ihåg att Churchill var en av personerna som agerade i hemlighet för att få med Amerika i första världskriget med sänkningen av Lusitania.

Under århundraden hade europeiska politiker bekymrat sig över ”maktbalansen” för att hålla ett land från att bli en hegemonisk makt. Den pattställning som uppnåddes i första värdskriget under början av 1917 visade att denna ”maktbalans” hade förhindrat de konkurrerande nationerna från att få en segrare i det krig som hade slutat med ett framförhandlat fredsfördrag om inte Amerika hade gått med i kriget. Istället så förstörde Amerikas inträde i kriget denna ”maktbalans” totalt och tillät Amerika och dess allierade att tvinga på Tyskland ett mycket orättvist och hårt Versaillesfördrag. Jag anser att första världskriget och andra världskriget i verkligheten var ett krig med ett tjugoårigt uppehåll och det var det hårda och orättvisa Versaillesfördraget som lät Hitler komma till makten vilket sedan ledde direkt till förnyelse av kriget 1939 i Polen när Nationernas förbund underlät att revidera fördraget, som de hade det speciella bemyndigandet att göra. Många personer fördömde riktigt nog Nationernas förbund för dess underlåtenhet att revidera fördraget. Denna underlåtenhet att göra en fredlig revision ledde direkt till Hitlers revision medelst våld och till andra världskriget.

Av John V. Denson, 11/4 2008

Översättning, Skåneländaren

Kategorier
Artiklar Blogg

Timbro satsar på framstegsvänlig konservatism

Den liberala tankesmedjan Timbro startar ett nytt program för borgerlig idéutveckling och satsar på “framstegsvänlig konservatism”. Catarina Kärkkäinen, som är programansvarig, skriver i Smedjan att liberaler och konservativa inte behöver vara fiender utan istället bör lära sig av varandras olika perspektiv.

Vi håller med. Det är något vi länge drivit. Exakt vad som menas med liberaler respektive konservativa går dock inte att utläsa av texten. Istället för att vara tydlig med definitioner räknar man in alla idéströmningar från socialliberalism till klassisk liberalism eller libertarianism, från socialkonservatism till auktoritär nationalism eller fascism.

Men Catarina summerar ett pedagogiskt exempel, hämtat från Markus Uvells Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro förlag, 2018). Hon skriver: “Han beskriver i boken en radikal och progressiv samhällssyn och agenda som utmanas av konservativa attityder… Den konservativa vågen slår emot radikalismen, men landar inte sällan i att människor ska få bestämma själva.” Hon frågar sig om de borgerliga som på senare tid sökt sig till konservatismen i själva verket är liberaler som stötts bort av liberalismens dåliga varumärke, vilket oförtjänt förknippats med politiska misslyckanden som migrations- och integrationspolitiken.

Vi instämmer i den analysen. Frihet är inte progressivt, oavsett vad vänsterliberaler vill, och konservatism är inte förmyndarskap, oavsett vad högeretatister vill. Snarare är det progressivismen i Sverige som stått för det statliga förmyndarskapet medan både frihetliga och konservativa röster, som vi på Mises, varit motståndare till den annars öronbedövande monokulturen och medföljande massinvandringen, som Timbro själva medverkat till och vilken allt fler idag betraktar som ett misslyckande. 

Man kan alltså utan problem vilja ha ett mer traditionellt samhälle samtidigt som man vill ha större frihet att leva sitt eget liv. På senare tid har en sådan kombination blivit allt mer naturlig.

Av det nya initiativet kan jag bara dra slutsatsen att Timbro kommit till insikt med att deras nuvarande idéprogram inte svarar upp mot vår tids utmaningar, att det saknar en tillräcklig samhällsanalys och att de därmed inte heller är trovärdiga framöver. Åtminstone inser de nog att många andra insett det. Det har länge varit vår bedömning och kritik också. 

Många av de ledande figurerna i och runt Timbrosfären har trots allt bidragit till de problem artikeln beskriver och som vi står inför idag. Hur kan de förväntas bidra till lösningen?

Det hedrar Catarina att hon trots det lyfter upp ämnet och artikeln är välskriven, något annat kan man inte säga. Den är skriven på ett sådant sätt att det är svårt att inte hålla med. Med övertygande retorik som tar upp liberalismens och konservatismens kompletterande sidor och överbryggar deras skillnader. Och visst finns det mycket att enas kring. Så mycket att det blir uddlöst och ofarligt — en politisk rörelse för alla blir lätt en politisk rörelse för ingen.

Med Benjamin Dousa och Catarina Kärkkäinen vid rodret är det dock tydligt att det är Muf’s bild av “liberalkonservatism” och FMSF’s bild av ”allmänborgerlig” som åsyftas och att det nya Timbro därmed är slående likt det gamla.

Vi på Ludwig von Mises institutet har sedan institutet grundades kombinerat en syn på frihet som av många i Sverige betraktas som radikalt individualistisk och progressiv (även jämfört med Timbro) med en syn på samhället som av samma personer betraktas som radikalt kollektivistisk och konservativ (även jämfört med Oikos).

Hur går det ens ihop? Ekonomisk teori förklarar att det är genom individuell frihet och fritt utbyte med varandra vi skapar ekonomiskt välstånd. Social empiri förklarar att det är som en del av det homogena, vita, mansdominerade och västerländska samhället som det har lyckats bäst. Vi förespråkar den enkla slutsatsen att människan bör vara fri, även från sådana kränkningar som görs i demokratins namn, och att den friheten bäst bevaras genom att bevara och tillvarata tidigare nämnda samhälles viljor och förmågor.

Jag instämmer helt när Catarina säger att Sverige utan liberalismens landvinningar vore ett fattigare land men att man också borde lyssna till konservatismens försiktighetsprincip då det är enklare att förstöra än att bygga upp. Det är tänkvärda ord mot slutet. Men det avgörande är inte orden utan definitionen.

En framstegsvänlig konservatism är såklart tvungen att förr eller senare definiera framsteg. Utan en sådan definition att luta sig mot är det lätt hänt att man hakar på varje ny trend. Vilket vi sett borgerligheten (även det blåbruna ”konservativa” blocket) göra, med allt från Metoo, till Black lives matter och nu Coronahysteri.

Det är inte konservativt eller frihetligt att stödja en rörelse som ser alla män som medskyldiga i ett förtryckande patriarkat och som vill skipa ”rättvisa” genom ogrundade drev. Det är inte konservativt eller frihetligt att stödja en rörelse som ser alla vita som medskyldiga till en strukturell rasism och som vill ”utjämna” med hjälp av skatter och allmän förstörelse. Det är inte konservativt eller frihetligt att stänga ner ett samhälle och fördubbla statsskulden för att ”rädda” företag under nedstängningen.

När man sent vaknar upp till den nya verklighet man skapat försöker man rädda “varumärket” från sina tidigare politiska misslyckanden. Men det känns ungefär lika mycket som en ärlig nystart och revansch för konservatismen som när Fredrik Federley utropade att han skulle bli präst “om gud vill”.

Här har Mises-institutet alltså konsekvent befunnit sig “på rätt sida av historien”, medan Timbro med flera, konsekvent befunnit sig på motsatt sida. Om vi ska tipsa om vårt framgångsrecept så gäller det att hitta en eller några sanna principer, axiom, och hålla fast vid dessa konsekvent, även när det blåser. Det är såklart ett främmande förhållningssätt om man kommer från politikens värld, men givet 50 år till och samhällets utveckling så kanske Timbro slutar där vi en gång började.

Kategorier
Artiklar

Vägen till Galts Ravin (en libertariansk utopi)

Den här månaden firade USA åter igen sin självständighet den fjärde juli. Efter ett år av lockdowns, munskydd samt nu även obligatoriska vaccineringar på arbetsplatser och universitet, så känns idén att USA skulle vara ett frihetens fyrbåk för resten av världen långt borta. Den inställningen upprepades i Toby Keiths nya lеt ”Happy Birthday America”. Keiths nedstämda text återspeglar hans observation av den amerikanska patriotismens försvinnande, som var närvarande för inte länge sedan.

Problemet med versionen av nationell stolthet av sångaren av ”Courtesy of the Red, White, and Blue” är att den likställer kärlek till sitt land med godkännande av imperialistiska tendenser. När man invaderar främmande länder och störtar regeringar är det källan till stolthet för sitt land, då känns minskande militärmakt och en orespekterad flagga vid Olympiska Spelen förkrossande.

För en libertarian med grunden i äganderätten, personligt ansvar och finansiell läskunnighet så är vägen framåt inte att haka på den politiska boxningsmatchen mellan högern och vänstern. Vägen framåt är secession. När lagen sviker Derek Chauvin och sunt förnuft gällande könsbaserad segregering i känsliga utrymmen försvinner så finns det inget behov hos libertarianer att vältra sig i sina kuddar och choklad som efter ett förödande uppbrott. Den politiska pendeln skänker antingen hopp eller besvikelse för de som är lojala mot ett visst parti. För istället dagbok över dina klagomål mot Uncle Sam och blockera honom hypotetiskt från att styra ditt liv.

Secession behövs var dag, speciellt inom utbildning och sjukvård. Det enorma lidandet för individer under 2020 orsakat av statlig byråkrati och politik illustrerar vikten av individers självständighet.

Utbildning

Det allmänna skolsystemet visade sina rätta fдrger. Många lärare protesterade mot att gå tillbaka till klassrumsundervisning trots den ogrundade rädslan att barn är superspridare. Där skolor formellt återgick, satte stater och administrationer munskydd på barn utan att utvärdera sekundära konsekvenser som förlängd utsatthet för bakterietillväxt på munskydden.

Resultatet av virtuella lektioner var värre. Anklagelser om virtuellt skolk uppmanade till besök från barnavårdsnämnder, speciellt där internetåtkomst var dålig. Lärandeförlusten var störst i låginkomstsamhällen och skadade akademiska resultat för svarta och latinamerikanska studenter. 

Tyvärr är påverkan på barnens hälsa, även nu ett еr senare, inte en prioriterad fråga. Då covid-vaccinering behövs för att få gå till skolan finns det oro för att vaccinen statistiskt är mer dödliga för barnen än viruset. I Washington DC kan minderåriga bli tvingade av skoladministrationer att vaccinera sig utan en förälders samtycke eller vetskap.

Det allmänna skolsystemet sviker barnen men tack och lov sätter skolsecession guldkant på tillvaron. Graden av hemundervisning tredubblades ungefär under pandemin när alternativen till allmän utbildning var otillfredsställande. År 2021 finns det en mängd alternativ för hemundervisning, allt från självframtagna läroplaner till mer samhällstäckande läroplaner. Stöd för denna livsstil kan erhållas genom formella onlinegrupper, samarbetsgrupper och hemskolningsgrupper.

”Unschooling”, för grundskoleklasserna flexibla läroformer där barnen är fria att upptäcka och skaffa färdigheter utifrån sina egna intressen. Detta tidiga lärande genom specialisering och entreprenöriella tendenser från unga år gynnar barnen långt in i vuxenlivet. 

Om syftet med utbildning är att berika barnet så misslyckas det allmänna systemet avsevärt med detta målet. Secession gör det möjligt för föräldrar att uppfostra sina barn utifrån sina egna värderingar istället för statens och skydda dem fysiskt från mobbing, känslomässig och social, från lärare och elever med skeva prioriteringar.

Sjukvård

Likt allmän utbildning, hade amerikansk sjukvård redan ett tillstånd av otillräcklighet.

Pandemin visade tydligt problemen som präglade det amerikanska sjukvårdssystemet, direkt covid-relaterade eller ej. Mödrar fick dåliga födelseresultat till följd av sjukhusens och de statliga byråkraternas politik. Billig, opatenterad medicin som ”hydroxychloroquine” och ”ivermectin” gjordes antingen otillgängliga helt och hållet eller mycket svårare att skaffa trots goda framsteg med att behandla den manifesterade sjukdomen.

I det nuvarande sjukvårdssystemet är läkare, även de med goda avsikter, begränsade av sjukhusprocedurer och följer rekommendationerna från större myndigheter, både offentliga och privata. Verkligheten är sеdan att det amerikanska medicinsystemet inte är en fri marknad i någon bemärkelse, oavsett hur mycket det påstås. 

Läkare i mainstream-sjukvård har inte självstyret att fatta specialiserade beslut för sina patienter. Till exempel kräver försäkringsbolagen att en viss procent barn är fullt vaccinerade i enighet med Centers for Disease Control and Prevention’s (CDC) rekommenderade vaccinationsschema annars får inte barnläkaren nå tröskeln för vårdbonus. Oavlåtligt stöd för dessa ”one-size-fits-all”-rekommendationer kommer inte bara från det styrande organet och försäkringsbolagen utan också från den stora yrkesorganisationen för barnläkare, American Academy of Pediatrics. Att simma mot strömmen är varken ekonomiskt eller klokt för ryktet som läkare, även om specifika patienter har högre risk för biverkningar.

Vid den specifika behandlingen av covid var rutinen att sjukhuspatienter placerades i respiratorer (med en dödsfrekvens för covidpatienter i respiratorer cirka 58,8 procent). Syretillskott, en icke-invasiv behandling, borde initialt ha tillhandahållits för låga syrenivåer men det fanns ekonomiska incitament att diagnostisera för covid-19 och ventilera. Tack vare Food and Drug Administrations (FDA) byråkrati var läkare begränsade i deras förmåga att ordinera läkemedel med höga framgångsnivåer till patienter tidigt i pandemin. Hur många liv förlorades i onödan på grund av byråkrati?

Efter släppet av Dr. Tony Faucis email, kan folket nu observera att CDC:s pandemi-rekommendationer inte var baserade på ”vetenskap” eller bekymmer för folkets hälsa. Fauci förstod att munskydd var ineffektiva i att bromsa viral spridning, höll lyckade behandlingsmetoder borta från att praktiseras brett, och visste att Covids dödsantal var ungefärliga med de vid en allvarlig säsongsinfluensa. Att stänga ner ekonomin var aldrig motiverat. 

Under ett system fastkört i de motstridiga intressena av reglerande byråkrater, medicinska procedurer och sjukvårdsförsäkringsbolag, kommer patienterna ha en enkel lösning: sparka läkaren. Kräv fler barnmorskor och hemmafödslar för bättre hälsa och födelseresultat. Besök alternativa vårdgivare som ordinerar framgångsrika C-vitamin- och zinkbehandlingar. Sök er till icke-invasiva utövare som naturläkare och kiropraktorer som vill behandla de underliggande orsakerna i stället för bara symptomen.

Rädsla är tyvärr förknippad med att ta detta steg. Men den förbisedda verkligheten är att onödig felbehandling kvarstår som den tredje största dödsorsaken i USA. Secession från hälsoförsäkringsnätverk kanske inte bara ger bättre övergripande hälsoresultat utan kan vara billigare eftersom utövare tillgriper att vägra sjukförsäkringsbetalningar för att få större autonomi.

Vägen till Galts Ravin

Libertarianismens framgång är oberoende från statens inflytande. Att öka sin tillit till fria marknader där personligt ansvar och beslutsfattande segrar över självbelеtenhet, ger en effektiv patriotism. Att stoppa världens Randianska motor så att libertarierna kan nå Galts hypotetiska ravin bortom statens grepp (dvs. På externa marknader) kräver secession. Lämna en skola eller ett sjukvårdssystem som inte levererar önskade mål.

Och slutligen, var modig. Mod är inte begränsat till att stå på Himmelska Fridens Torg. Försvaret av frihet är oftast mer vardagligt: förflytta dina barn från skolans tyranners inflytande eller avsluta ett jobb där arbetsgivaren kräver injektioner som besudlar dina moraliska principer. Medan det kan verka läskigt, vilket det förvisso är, så är frihetsälskarna de som kommer att vara bålverket som inte kan penetreras av ondskan. Som Mises favoritmotto från Virgil sa ”Tu ne cede malis, sed contra audentior ito.” (Ge inte efter för ondskan, utan bekämpa den än mer.)

Skribent, Felicia A. Jones

Översättare, Andreas Granath

Kategorier
Artiklar

Utdrag ur ”Ekonomi i en lektion” av Henry Hazlitt

Ekonomisk vetenskap är förföljd av fler villfarelser än någon annat vetenskap och det är ingen tillfällighet. Den inneboende komplexiteten hos vetenskapen vore tillräckligt stor, men det förstärks tiofaldigt av en faktor som är obetydlig i fysik, matematik eller medicin – nämligen den särskilda påverkan av själviska intressen.

Varje grupp har vissa ekonomiska intressen likt de i alla grupper, men även intressen som är motstridiga gentemot andra grupper. Emedan viss politik kan påverka alla grupper positivt i det långa loppet, så kan en annan politik gagna en viss grupp på bekostnad av alla andra. Gruppen som har fördel av en sådan politik kommer sannolikt ihärdigt att argumentera för det. Det kommer att attrahera de mest lättpåverkade till att tillägna sin tid åt att slåss för sin sak. Till slut kommer allmänheten antingen acceptera saken som god eller så kommer de vara så förvirrade att klart tänkande runt ämnet är nästan omöjligt.

Utöver de ständiga försvaren av egenintresset så är det en annan variabel som varje dag skapar nya ekonomiska villfarelser. Det är mänsklighetens ihärdiga tendens att endast se den omedelbara effekten av en specifik politik eller effekterna endast på en särskild grupp och försummande av granskningen av vad de långsiktiga effekterna är av den politiken kommer vara på samtliga grupper. Det är förbiseendet av sekundära effekter.

Här finner vi i princip hela skillnaden mellan bra och dålig ekonomisk vetenskap. Den dåliga ekonomen ser endast vad som omedelbart möter ögat – den bra ekonomen ser bortom detta. Den dåliga ekonomen ser endast de direkta konsekvenserna av en föreslagen kurs – den gode ekonomen ser även mer långtgående och indirekta konsekvenser. Den dåliga ekonomen ser endast vad effekten av en given politik är på en specifik grupp – den bra ekonomen undersöker även vad effekterna är på samtliga grupper.

Skillnaden kan ses som självklar. Försiktighetsprincipen att undersöka alla möjliga konsekvenser av en given politik kan uppfattas som grundläggande. Vet inte alla från sina privatliv att det finns njutningar i stunden som kan vara katastrofala i längden? Vet inte varenda liten pojk att han känner sig sjuk om han äter massa godis? Vet inte mannen som blir full att han kommer vakna upp nästa morgon med dålig mage och huvudvärk? Vet inte periodaren att han förstör sin lever och förkortar sitt liv? Vet inte Don Juan att han tar alla möjliga risker från utpressning till sjukdomar? Slutligen, för att dra det till den ekonomiska sfären – vet inte dagdrivaren och slösaren att, mitt i stundens rus, att de är på väg mot skuld och fattigdom?

Än dock, när vi kommer in på offentlig ekonomi som ämne, så är dessa vedertagna sanningar ignorerade. Det finns personer som betraktas som geniala ekonomer, som talar nedsättande om sparande och rekommenderar slösande på nationell nivå som en väg för ekonomisk frälsning – och när någon påpekar de långsiktiga konsekvenserna av denna politik så svarar de nonchalant, som den förlorade sonen till en varnande far – ”i det långa loppet är vi ändå alla döda”. Sådana spydigheter framstår som ett förödande epigram.

Men tragedin är att vi redan genomlider de långtgående konsekvenserna av tidigare politik. Idag är redan morgondagen som den dåliga ekonomen uppmanade oss att ignorera. De långsiktiga konsekvenserna av viss ekonomisk politik kan bli påtagligt inom några månader – andra kan ta flera år. Men i varje fall så är dessa långtgående konsekvenser inbakade i politiken. 

Från denna aspekt så kan därmed hela den ekonomiska vetenskapen reduceras till en enda lektion och en lektion som kan sammanfattas med en enda mening:

Ekonomi som konstform består av att inte enbart se de omedelbara men även de långsiktiga effekterna av varje handling eller policy – det består av att förutse konsekvenserna av den handlingen inte enbart för en utan för samtliga grupper. 

Nio tiondelar av de ekonomiska villfarelser som orsakar skada i världen idag är resultatet av förbiseendet av denna lektion. Dessa villfarelser härstammar från en av de två centrala felaktigheterna, eller båda; att endast se de omedelbara konsekvenserna av en handling eller förslag och att endast se konsekvenserna för en specifik grupp och förbise de övriga grupperna. 

Det är även sant att det motsatta felet är möjligt. När en policy ska beaktas så bör man inte fokusera enbart på det långsiktiga resultatet på samhället som helhet. Detta är ett fel som ofta görs av de klassiska ekonomerna. Det resulterade i en slags hjärtlöshet mot en grupp som omedelbart drabbades av politik eller genomföranden som visade sig vara långsiktigt fördelaktiga på ett netto. 

Men relativt få människor idag begår detta misstag och de består främst av professionella ekonomer. Det mest förekommande misstaget som återkommer i varje ekonomisk debatt – felet som återfinns i tusentals politiska tal, ordklyveriet i ”ny” ekonomi (Failure of the ”New Economics”), är att koncentrera sig på kortsiktiga effekter av politik på särskilda grupper och ignorera eller förminska långsiktiga effekter på samhället i stort.

”Nya” ekonomer smickrar sig själva med att detta är något gott, nästan en revolutionär fördel över de klassiska eller ortodoxa ekonomernas metoder, för att de förstnämnda tar kortsiktiga effekter i beaktande som de sistnämnda förbisåg. Men genom att förbise eller förminska de långsiktiga effekterna gör de betydligt allvarligare misstag. De ser inte skogen i deras analys i undersökning av träden. Deras metoder och slutsatser är ofta reaktionära. De är ibland överraskade att de finner sig själva i samma läger som 1600-talets merkantilister.  De går i samma fallgropar som de klassiska ekonomerna, och vi alla, hade hoppats att vi kommit över. 

Tyvärr presenterar dåliga ekonomer sina felaktigheter till allmänheten bättre än vad bra ekonomer presenterar sina sanningar. Det klagas ofta att en agitator enklare kan få framlägga sitt ekonomiska nonsens än de uppriktiga männen som försöker påvisa vad som är fel med det. Men den grundläggande orsaken till detta är knappast ett mysterium. Anledningen är att agitatorer och dåliga ekonomer presenterar halvsanningar. De talar endast om den omedelbara effekten av en föreslagen policy eller effekten för en särskild grupp. Så långt som de förklarar kan de till och med ha rätt. I dessa fall så är svaret att påvisa att förslaget också hade långtgående och mindre åtråvärda effekter eller att det kan främja en grupp på bekostnad av alla andra grupper. Lösningen är att komplettera och korrigera halvsanningen med den andra halvan. Men för att beakta alla stora effekter av en föreslagen väg så krävs ofta en lång, komplicerad och trög beviskedja. Den större publiken kommer tycka att det är svårt och tråkigt att följa ett sådant långt resonemang och tappar uppmärksamheten. Den dåliga ekonomen rationaliserar denna intellektuella svaghet och lättja och försäkrar publiken att de inte måste eller ens ska försöka att följa resonemanget eller bedöma dess meriter för att de är endast ”laissez faire” eller ”kapitalist-apologeter” eller vilket okvädingsord de tycker är mest effektivt. 

Vi har nämnt lektionens kärna och bedrägligheterna som står i vägen i abstrakta termer. Men lektionen kommer inte gå hela vägen fram och bedrägligheterna kommer att fortsätta vara oigenkännliga såvida de inte illustreras av exempel. Dessa exempel kan röra sig om allt från grundläggande problem i ekonomi till det mest komplexa. Genom dessa exempel kan vi upptäcka och undvika de enklaste och mest uppenbara misstagen och slutligen de mest sofistikerade och flyktiga misstagen. Denna uppgift ska vi nu ta oss an.

Det krossade fönstret

Låt oss börja med ett illustrativt, enkelt exempel, såsom Bastiat föreslog – ett krossat fönster.

En ung ligist kastar en tegelsten genom fönstret på bagarens butik. Butiksägaren springer ut rasandes, men pojken är borta. En folksamling uppstår och börjar med tyst tillfredställelse betrakta det stora hålet i fönstret och det krossade glaset över bröd och bakelser. Efter en stund så känner folksamlingen behovet av en filosofisk reflektion. Flera deltagare i folksamlingen känner sig nödgade att påminna andra eller bagaren att trots allt, så kommer detta missöde med en uppsida. Det kommer att skapa affärer för några glasmästare. Så börjar de utveckla denna tanke. Hur mycket kostar ett nytt fönster? 5000 kr? Det är ändå en summa. Men trots allt, om fönstret aldrig gick sönder, vad skulle hända med glasmästarnas verksamhet? Detta led är i princip utan slut. Glasmästaren erhåller 5000 kr mer att spendera på andra handlare och dessa i sin tur kommer att ha 5000 kr att spendera med ytterligare en annan handlare och så vidare. Det krossade fönstret kommer att förse pengar och arbete i ett utbredande mönster. Den logiska slutsats från detta, om folksamlingen skulle komma fram till det, vore att ligisten som kastade tegelstenen faktiskt är en allmän välgörare i stället för ett allmänt hot. 

Låt oss undersöka detta närmare. Folksamlingen har rätt i sin första slutsats. Denna vandaliska handling kommer först att skapa mer affärer för glasmästaren. Glasmästaren blir inte mer missbelåten av att nås av nyheten om det trasiga fönstret än vad begravningsentreprenören blir av att höra talas om dödsfall. Men butiksägaren kommer sakna 5000 kr som han planerade att lägga på en ny kostym. Tack vare att han måste ersätta fönstret så kommer han behöva gå utan kostymen (eller någon annan ekvivalent lyx). I stället för att ha fönstret och 5000 kr så har han endast fönstret. Eller, eftersom han planerade att köpa kostymen denna eftermiddag, så får han finna sig med endast fönstret i stället för fönster och kostym. Om vi föreställer oss honom som en del av samhället, så har samhället förlorat en ny kostym som annars hade blivit till och är precis så mycket fattigare.

Glasmästarens vinst är skräddarens förlust. Ingen ny ”anställning” har skapats. Människorna i folksamlingen tänkte endast på två grupper i transaktionen – bagaren och glasmästaren. De hade glömt en potentiellt tredje grupp – skräddaren. De glömde skräddaren just för att han inte kommer göra entré på scenen. De kommer se det nya fönstret om en dag eller två. De kommer aldrig se den nya kostymen just för att den aldrig syddes. De ser bara det som är omedelbart synligt för ögat.

Förstörelsens gåvor

Vi har redogjort för det krossade fönstret – en grundläggande villfarelse. Vem som helst borde efter närmare eftertanke kunna undvika denna villfarelse. Än dock, villfarelsen om det trasiga fönstret, är genom hundratals förklädnader en av de mest ihärdiga i ekonomivetenskapens historia. Den är mer hejdlös nu är någonsin. Den är upprepad av stora affärsmän, handelskammare, fackliga ledare, ledarskribenter, kolumnister, kommentatorer på radio och av statistiker och ekonomilärare med raffinerade verktyg på våra främsta universitet. På olika sätt framhäver de fördelarna med förstörelse.

Vissa av dom skulle med förakt påstå att det finns nettofördelar med små förstörelser, så ser de nästan ändlösa fördelar med enorm förstörelse. De påstår att vi får det bättre ekonomiskt i krigstillstånd än i fred. De ser ”produktionens mirakel” som kräver ett krig för att uppnås och de ser efterkrigstidens blomstrande genom en enorm ”ackumulerad” efterfrågan. 

Det är bara vår gamle vän ”the broken-window fallacy” i nya kläder och oigenkännligt fet.  

Kategorier
Artiklar

Från boskap till bitcoin: ”Legitimitet” och monetär utveckling

När ett samhälle väl omfamnar arbetsdelning blir direkt utbyte allt mer genomförbart.

Utan pengar blir specialisering begränsad; utan pengar är alla drömmar om att konstruera ett avancerat samhälle endast en utopisk chimär. I grund och botten är pengar ett smörjmedel för mänskliga relationer. De löser parallellt många olika samarbetsproblem och utgör samtidigt  grunden för ekonomiska beräkningar. Eftersom medvetenheten om icke-suveräna kryptovalutor har ökat dramatiskt har frågan om pengarnas historia ökat i betydelse. Hur uppstår pengar? Varifrån får de sitt värde? Följande avsnitt kommer att redogöra för den kumulativa utvecklingen av pengar, från boskap till bitcoin, genom att applicera legitimitetsbegreppet i Carl Mengers teoretiska ramverk, som det beskrivs i On the Origins of Money.

Legitimitet

Enligt Ethereums medskapare Vitalik Buterin:

Legitimitet är ett mönster av högre ordningens acceptans. Utfallet av ett socialt sammanhang är legitimt om människorna i det sociala sammanhanget till stor del accepterar och spelar sin roll för att uppnå detta utfall, och varje enskild person gör det eftersom han förväntar sig att alla andra gör detsamma.

Från Buterins perspektiv fungerar legitimitet likt en dold kraft som styr samordnat beteende. Legitimitet manifesterar sig på många olika sätt. Dessa inkluderar kraft, kontinuitet, rättvisa, process, prestanda och deltagande. Utom att fungera som en inneboende komponent i blockkedjeteknik kan begreppet legitimitet tillämpas som en sammanjämkande variabel för att förklara penningutvecklingen.

Från protopengar till värdebevarare

Bytessamhällen kretsar kring ekonomiska aktörer som byter varor och tjänster direkt, utan monetärt medium. Den opraktiska direkta byteshandeln hämmar i slutänden samhällets välstånd och ekonomiska framsteg. Boskap och andra jordbruksprodukter uppstod som protopengar inom bytessamhällen redan för elva tusen år sedan. År 1200 f.Kr. fyllde kaurisnäckans skal rollen som primitiva pengar. Brons- och kopparmynt gjorde detsamma två hundra år senare i Kina. Pälsar, tänder och wampum-vävnader användes på liknande sätt av indianstammar i hundratals år.

Ett marknadsaxiom är att inte alla varor har samma säljbarhet (dvs. möjligheten att bortskaffa nämnda varor vid lämplig tidpunkt, med bibehållen köpkraft). Bland moderna jägar och samlarkulturer har utsmyckning visat sig vara ett universellt fenomen. Vanan att samla sällsynta föremål, konst och smycken är än idag allmänt förekommande i hela världen. Samlarobjekt som de ovannämnda, icke-förgängliga varorna hade dock inte bara ett symboliskt värde. De tjänade ett dubbelt syfte, vilket gjorde det möjligt att föra vidare värde genom tid och rum och därmed presentera individer med möjligheten att lagra värde, om så önskades. Som Mises skrev i Human Action:

Men man får aldrig glömma att det karaktäristiska inslaget i det mänskliga samhället är meningsfullt samarbete; samhället är ett resultat av mänskligt handlande, det vill säga av ett medvetet syfte att uppnå mål. (s. 145)

En varas övergång till värdebevarare sker spontant, framdrivet av mänskligt handlande, utan central planering. Vad gäller legitimitet underlättas detta skifte främst genom deltagande. Genom att tangera det vi skulle kalla att ”rösta med fötterna” deltar medlemmar i byteshandeln aktivt genom att öka säljbarheten för specifika varor.

Från värdebevarare till bytesmedel

Med tiden kan en vara som uppnår status som värdebavarare utvecklas till ett bytesmedel. En vara som blir ett bytesmedel kan förvärva alla andra varor eller tjänster på marknaden. Denna monetära övergång stöds av en legitimitet som sammanfaller med tidens gång. Om det är allmänt accepterat att en vara har värde vid tidpunkten T, leder fenomenet kontinuitet, till ett ökande förtroende för att den kommer att ha värde även vid tidpunkten T + 1.

För att illustrera hur legitimitet möjliggör de två första monetära övergångarna, föreställ dig en by som rymmer Alice, en grisfarmare med kaliumbrist, och veganen Bob, som har ett bananträd. Utan tredje part kan inte Alice sluta en överenskommelse med sin granne. När byn expanderar kommer fler varor in i bilden och en guldgruva upptäcks. Guld blir snabbt populärt i utsmyckningsändamål. I det här scenariot skulle det gynna Alice och Bob att byta ut sina mindre säljbara varor mot dem med högre säljbarhet. Alla i byn har individuella incitament att uppmärksamma guldets tilltagande säljbarhet, eftersom det skulle innebära en enorm fördel. Gynnade av deltagandets legitimitet blir guld en värdebevarare. Guldets mångsidighet, delbarhet, hållbarhet, igenkännbarhet och knapphet ökar den gula metallens legitimitet ur ett prestandeperspektiv. Med tidens gång bildar guldets säljbarhet en förstärkande återkopplingskedja där legitimitet ytterligare förankras genom kontinuitet. I slutet av den andra fasen är guld etablerat som värdebevarare och bytesmedel i byn.

Bytesmedel till kontoenhet

En vara som övergår till att bli en kontoenhet har nått en upphöjd ställning. I detta skede prissätts alla andra varor på marknaden i termer av nämnda kontoenhet. Menger, ”Pengar har inte uppstått genom lagstiftning. I sitt ursprung är det en social och inte en statlig institution.” Tidigare åkte stater snålskjuts på ädelmetallernas status som bytesmedel och etablerade sedan präglingsmonopol med avsikt att ingjuta förtroende för penningmängds äkthet, vikt och kvalitet. Genom att prägla mynt kunde regeringar tillhandahålla olika valörer och mer effektivt samla in skatter. Dessvärre, enligt Rothbard, ”erbjöd pengar, trots att de var en välsignelse för mänskligheten, också en mer subtil metod för statlig expropriering av tillgångar.”

Statens våldsmonopol är ett ständigt närvarande hot. Kraftens legitimitet tillåter stater att ägna sig åt seigniorage. På så sätt fick den amerikanska regeringen makten att överge guldstandarden 1933. Idag kväver regeringars lagstiftning om lagliga betalningsmedel konkurrerande valutor. Den legitimitet som sammanfaller med förmågan att frihetsberöva människor underlättar den hänsynslösa penningpolitiken som används av centralbanker världen över.

Bitcoin

Sedan bitcoins (BTC) genesis block den 3 januari 2009 har vi åskådat utvecklingen av en decentraliserad digital tillgång. Medan BTC har mottagit fördömanden om att inte vara användbart som bytesmedel, är det nödvändigt att erkänna att denna process tar tid, precis som den gjorde i urminnes tider med guld. Först nyligen har bitcoin avslutat övergången från protopengar till värdebevarare. Om BTC förankras som värdebevarare kommer dess volatilitet att minska och därefter påbörja omvandlingen till bytesmedel.

Som decentraliserat protokoll har bitcoin redan vunnit legitimitet genom deltagande och rättvisa. Vad gäller det senare har bitcoin en kodbas med öppen källkod, tillsammans med en transparent, oföränderlig liggare. Bitcoins deltagandelegitimitet styrks av dess likviditet, storleken på dess utvecklargemenskap och av antalet aktiva adresser. För varje år som går växer förtroendet för bitcoins stridsbeprövade peer-to-peer-protokoll och dess varumärkesmedvetenhet stärks. Om Lindy-effekten är korrekt ökar bitcoins livslängd proportionellt med sin nuvarande ålder. Således kommer BTC: s legitimitet över tid att förbättras ytterligare genom kontinuitet, så länge nuvarande trender fortgår.

Deltagande, rättvisa och kontinuitet räcker dock inte till. Bitcoins övergång till bytesmedel kräver legitimitet genom prestanda. Det avgörande är i slutänden implementeringen och antagandet av skalbarhetslösningar (t. ex. Lightning Network). Transaktioner med lager-två-lösningar sker inte direkt på baslagret (blockchain). Om den fulländas skulle denna teknik exponentiellt öka antalet transaktioner per sekund i bitcoin-nätverket.

Det slutgiltiga steget i bitcoins utveckling skulle kräva en bitcoinisering av vår värld. I denna hypotetiska framtid skulle stora delar av världens befolkning handla i BTC, utan att oroa sig för fiatvalutornas växelkurser. För dessa individer skulle preferensen för sunda pengar framför inflatorisk fiatvaluta vara självklar. Endast tiden kommer att utvisa om denna revolutionära tillgång kan övervinna den högre ordningens acceptans som erbjuds staten genom kraftens legitimitet. Obegränsad valutakonkurrens öppnar för möjligheten att bitcoin blir en kontoenhet och potentiellt en global reservvaluta.

Skribent, Michael Milano

Översättare, Per Kaufmann Landin

Kategorier
Blogg

Ny ledning för Ludwig von Mises-institutet i Sverige.

Nikodemus Ungh har utsetts som ny direktör för Institutet. Klaus kommer fortsätta att vara kvar på Institutet som författare och medarbetare. Institutet fortsätter i samma anda som tidigare och har de senaste månaderna fått in nya medarbetare. Några nya projekt är i rullning, bland annat ett nytt utseende för hemsidan.

Kategorier
Artiklar

Libertarianism är endast en rättsfilosofi

Jag är trött på att både libertarianer och deras kritiker förvränger min älskade libertarianism genom att hävda att jag är del av någon slags sekt som lär ut att något gudomligt väsen skrivit ner icke-aggressionsprincipen på stentavlor. Jag håller inte längre räkningen över hur många gånger jag varit tvungen att recitera ledande libertarianer – libertarianism är endast en rättsfilosofi, inte en komplett etik, med kulturella sedvänjor som måste följas av alla. Som Lew Rockwell uttryckte det, ”Libertarianismen berör endast våldsanvändning i ett samhälle. Det är allt. Den är ingenting annat. Den är inte feminism. Den är inte egalitarianism.. Den har inget att säga om estetik. Den har inget att säga om religion eller ras eller nationalitet eller sexualitet.”

Så när folk avfärdar libertarianismen på grund av att några enskilda libertarianer är kulturmarxister gör de detta utav okunnighet. Libertarianismen har en deontologisk (naturrättslig) syn på lag; det vill säga, för att privat äganderätt ska säkras måste det finnas måste lagens – inte lagstiftarnas – ordning råda, det vill säga att ingen man står över lagen. Det enda sättet libertarianism kan ses som egalitarianism är att den anser att lagen bör vara lika för alla inom en given grupp.

Detta är Västerlandets stora arv. Det härstammar inte från Anglo-saxarna eller antikens Greker utan från de libertarianska och egalitära aristokraterna tillhörande den Indo-europeiska folkstammen från vilken alla europeiska civilisationer härstammar. Självklart var inte varje samhälle tvunget att införa rättsväsende och icke-aggressionsprincipen för att undvika en farsot. Libertarianismens syn på rätt är snarare vad som är unikt med västerländsk lag och därmed vad som är unikt med västerländsk civilisation. Men vad är denna lag?

Den unika västerländska synen på rättsväsende och dess enastående framgångar är enligt Sinha vad som utmärker Väst. Motivationen till att sätta lagen över kungen ligger i en högre grad av rationalism; om en lag måste appliceras på alla människor i alla situationer, vilka sociala normer är kompatibla med just detta? Den enda ”rätten” vi kan utröna är då den negativa rätten att bli lämnad ifred och få ha sin egendom ifred – äganderätten. Det innebär att man kan låta lagen styra eller vara utelämnad åt en individ eller grupp vars infall kan betraktas som gudomlig vilja.

Naturligtvis gav de libertarianska och egalitära Indo-europeiska aristokraterna upphov till civilisationer som tog hänsyn till detta då kungen inte kunde kränka en fri mans egendom utan att frukta vedergällning från andra furstar och gå miste om heder, ära och respekt. Därför upptäcktes inte bara denna rationella och styrande lag utan studerades och förfinades dessutom i dess naturliga miljö – Väst.

Så nästa gång du tänkt avfärda libertarianismen för att du störs av några förespråkare av öppna gränser eller någon kuvad feminist som insisterar att alla måste dyrka NAP, kom ihåg att du helt enkelt kan avfärda dem utan att avfärda libertarianismen. Om du dessutom inser att det finns en skillnad mellan lag och moral (kultur) och du älskar västerländsk civilisation och rättsväsende, är du libertarian!

Skribent, Rik Storey, 21a November 2016, Mises UK

Kategorier
Artiklar

Nazisterna var stenålderstotalitärer jämfört med dagens vänster

Jämfört med dagens woke-vänster så ser Hitlers maktgreppande metoder ut som någonting från den
teknologiska stenåldern.

Detta påstående avvisar inte på något vis det fasansfulla som nazisterna gjorde. Det är snarare att rikta
uppmärksamhet mot hur mycket lättare det är för dagens totalitära att operera jämfört med deras
smaklösa föregångare. Modestandarden för totalitarism har helt klart uppdaterats.

Bevis på detta kan ses i S. William Halperins verk ”Germany Tried Democracy” som rutinmässigt
anvisades på tyska historielektioner när jag gick på högskolan. Halperins verk som ursprungligen
publicerades 1946 visar hur Tysklands konstitutionella system lät nazisterna komma till makten genom
en ”laglig revolution”. Vi kan jämföra denna bedrift med det övertagande som sker i Amerika och i väst,
främjat av en allians av storföretag, offentlig administration och en inställsamt tjänstvillig eller lika
makthungrig media.

Som jag ser det så är Halperins redogörelse för nazisternas övertagande fullkomligt primitiv jämfört med
hur woke-vänstern och deras allierade nu bryter ner deras motståndare.

Nazisterna var politiska äventyrare som utnyttjade en ekonomisk depression – inklusive 17 procents
arbetslöshet i ett besegrat Tyskland – för att släppa lös ödesdigert ofog. På Hitlers tid fanns dock inga
internationellt sammankopplade mediaplattformar som försåg folket med samma vinklade nyheter.
Framsteg inom kommunikationsteknologi och enformigheten i tillverkad nyhetstolkning är element som
komplicerar vår stundande politiska och kulturella situation.

Inom loppet av en dag av den amerikanska medians beslut att förvandla George Floyd till en
helgonliknande martyr på grund av amerikansk brutalitet så kom samma syn att dominera hela det
engelska och västeuropeiska informationsnätverket.

Det råder ett tendentiöst sken av att ”ge nyheter” som när vi blir informerade om att det ungerska
fotbollslandslaget ”vanärade” sig självt i europamästerkapet när det misslyckades med att knäböja innan
matcherna började, till dyrkande minne av den drogberoende porrstjärnan George Floyd, eller som när

Ungern ytterligare skäms över det faktum att dess premiärminister motsätter sig att det lärs ut LGBT-
instruktioner till barn i grundskolor.

Vad våra makteliter vill ha, får de nästan direkt, tack vare deras medel för att påverka hundratals miljoner
ämnen genom mediapropaganda medans de marginaliserar de som står i deras väg.
Således verkar det som att woke-vänstern och deras allierade ögonblickligen kan påtvinga hela
befolkningen va de önskar att de ska tycka och tänka.

Dessa maktutövare är de samma som vill ha nationellt riggade val, vilket beskrivs i H.R. 1-
omröstningsförslaget, som beskriver deras åtgärder för att undvika röstidentifiering och uppmuntra
röstskörd som berättigande.

Eftersom våra mediaeliter bestämmer vem som kan säga vad till andra, är det naturligt att de
karakteriserar deras ytterligare förstärkning och resten av den politiska klassen som en form av
berättigande.

Den nordkoreanska flyktingen Yeonmi Park som bor i New York och gick på Columbia University,
prickade rätt när hon beskrev den ökande totalitära naturen hos härskarklassen.

Park diskuterar spridningen av politisk korrekthet i USA och jämför den lätt dekonstruerade
verklighetsbild som amerikanerna sväljer med vad människor under Kim Jung-Uns kommunistregim
tvingas lyssna på och drar slutsatsen att den amerikanska berättelsen är lika löjlig. Den här koreanska
betraktaren skulle bli ännu mer förvånad över att få veta att medborgare i andra västländer, till exempel
Kanada eller Tyskland, är ännu mer nyckfullt bedragna.

Som Halperins bok klargör var de som såg på nazisternas övertagande i Tyskland inte medvetna om de
kommande tekniska framsteg som skulle göra masskontrollen ljusår lättare än för ungefär 90 år sedan. I
den tyska mellankrigstiden förblev regionala, kulturella och religiösa skillnader starka. I USA är emellertid
de flesta människor nu utsatta för enhetlig indoktrinering, som till stor del tillhandahålls av
vänsterhögskolor och universitet såväl som allomfattande media.

Homogenisering, eller som nazisterna kallade det: Gleichschaltung (”samordning”), har redan ägt rum i
en skala som nazisterna var tvungna att arbeta på i år för att uppnå och endast kunde uppnå genom att
hota allmänheten med fängelse och tortyr. Samtycke behöver inte längre verkställas genom
terrorhandlingar, handlingar som Hannah Arendt i Origins of Totalitarianism gav som kännetecken för
sovjetiska och nazistiska diktaturer.

Idag kan media, den ”demokratiska” administrationen och utbildningsetablissemanget robotisera sina
ämnen genom att ständigt repetera samma teman ur samma perspektiv. De många filmer,
nyhetsrapporter och till och med annonser som vi har drunknat i de senaste månaderna visar detta
särskilt när de betonar den svarta rasidentitetens glans över den vita.

Några av dessa källor antyder också i stort att vita har varit överrepresenterade i det amerikanska livet,
förutom som förtryckare. Den samtidighet och effektivitet som makteliten nu opererar i sådana frågor gör
att nazisternas propagandadepartement med sina statiskt fyllda radiosändningar verkar i jämförelse som
olämpliga noviser. Precis som kläder och tal har totalitär kontroll uppdaterats.

Författare, Paul Gottfried

Översättare, Andreas Granath

Kategorier
Artiklar

Det finns ingen ”optimal” tillväxt för penningmängden

De flesta ekonomer menar att en växande ekonomi kräver en växande penningmängd med motiveringen att tillväxt ger upphov till en större efterfrågan på pengar som måste tillgodoses.

Om detta görs, bibehålls penningmängden och kommer att leda till en nedgång i priser på varor och tjänster, vilket i sin tur kommer att destabilisera ekonomin och leda till en lågkonjunktur, eller ännu värre; depression.

Eftersom tillväxten av penningmängden är av sådan betydelse är det inte förvånande att ekonomer kontinuerligt söker efter den ”optimala tillväxttakten” för penningmängden.

Vissa ekonomer, som följer Milton Friedman, även kända som monetarister, vill att centralbanken ska hålla penningexpansionen till en fast procentsats. De menar att om denna procentsats bibehålls under en längre tidsperiod kommer det att inleda en era av ekonomisk stabilitet.

Idén att pengar måste växa för att ge stöd åt ekonomisk tillväxt ger intrycket att pengar på något sätt upprätthåller ekonomisk aktivitet. Pengarnas uppgift är dock endast att fullgöra bytesmediets roll. Pengar varken stöttar eller finansierar ekonomisk aktivitet. Hjälpmedlen eller finansieringen tillhandahålls av sparade konsumtionsvaror.

Genom att fullgöra sin roll som växlingsmedel underlättar pengar endast flödet av varor och tjänster mellan producenter och konsumenter.

Historiskt har många olika varuslag använts som växlingsmedel.

Mises observerade att det över tiden skulle finnas en oundviklig tendens att de mindre säljbara varuslag som används som växlingsmedier ett efter ett skulle avvisas, tills slutligen bara ett enda varuslag fanns kvar som användes allmänt som ett växlingsmedel, med ett annat ord; pengar.

Genom urvalsprocessen som pågick under tusentals år slog folk sig på guld som deras föredragna allmänna växlingsmedel.

Även om de flesta ekonomer accepterar denna historiska utveckling, tvivlar de på idén att guld skulle kunna fullgöra pengarnas roll i vår moderna tid. Det anses att, i förhållande till den växande efterfrågan på pengar som följd av växande ekonomier, att tillgången på guld inte vore tillräcklig.

Om man vidare tar hänsyn till det faktum att en stor del av det guld som bryts används till smycken och olika industriella ändamål, lämnas penningmängden nästan oförändrad.

Med detta tankesätt kommer en fri marknad troligen att orsaka brist i penningmängden genom att inte kunna tillhandahålla tillräcklig mängd guld. Detta i sin tur riskerar att destabilisera ekonomin.

Av den anledningen stödjer de flesta ekonomer, också de som uttrycker sympati för tanken på en fri marknad, uppfattningen att penningmängden måste kontrolleras av Staten.

Vad menar vi med efterfrågan på pengar?

Mycket av denna teori bygger på en missuppfattning. Efterfrågan på pengar är inte samma sak som efterfrågan på en större mängd pengar. Snarare är det så att när vi vi talar om efterfrågan på pengar, menar vi egentligen efterfrågan på pengarnas köpkraft. När allt kommer omkring vill människor inte ha mer pengar i fickan. Vad de vill ha är större köpkraft.

På en fri marknad, bestäms priset på pengar, i likhet med andra varor, av utbud och efterfrågan. Om det finns mindre pengar kommer dess bytesvärde att öka. Omvänt kommer bytesvärdet att sjunka när utbudet av pengar ökar.

Inom ramen för en fri marknad kan det inte finnas något som; ”för lite” eller ”för mycket” pengar. Så länge marknaden får råda kan varken brist eller överskott av pengar uppstå.

När marknaden väl har valt ett visst varuslag till att utgöra pengar kommer den aktuella mängden av detta varuslag alltid att vara tillräcklig för att säkra de tjänster som pengarna tillhandahåller. Därför är hela tanken på en optimal tillväxttakt på penningmängden på en fri marknad absurd.

Enligt Mises:

De tjänster som pengarna tillhandahåller kan inte förbättras genom att ändra tillgången på pengar. Den tillgängliga penningmängden i hela ekonomin kommer alltid vara tillräcklig för att säkra allt som pengar uträttar och kan uträtta åt alla.

Hur kan vi vara säkra på att tillgången på ett visst utvalt varuslag att utgöra pengar inte kommer att kunna växa hastigt på grund av oförutsedda händelser? Skulle det inte undergräva människors välstånd?

Om detta skulle hända skulle folk antagligen överge detta varuslag och istället välja ett annat varuslag.
Individer som strävar efter att bevara sitt välstånd väljer inte ett varuslag till pengar, som är föremål för en minskning av köpkraft.

Att trycka pengar för att skydda ett instabilt banksystem

Problemet beror alltså inte på det faktum att marknaden förmodligen skulle kräva mer pengar än vad som finns tillgängligt.

Enligt vårt nuvarande system med ständigt nya injektioner av pengar verkar det som om centralbanken ”hanterar” det monetära systemet och förstärker ekonomin genom att öka penningmängden. Sanningen är emellertid något annat:

Till en början uppstod det nuvarande systemet med papperspengar för att centrala myndigheter gjorde det lagligt för bankerna att ge ut mer papperscertifikat än de kunde lösa in till guld. Numer måste detta system upprätthållas som ett fiat-pengarsystem med ”fractional banking”.

För att hantera systemet måste centralbanken ständigt skapa pengar ”ur tomma intet” för att förhindra att banker sätter varandra i konkurs under clearingen.

Detta leder till en ihållande nedgång i pengarnas köpkraft, vilket destabiliserar hela det monetära systemet.

Eftersom det nuvarande monetära systemet i grunden är instabilt är centralbanken tvingad att skapa pengar ur tomma intet för att förhindra att systemet kollapsar.

(Återigen uppstod det nuvarande monetära systemet för att staten tillät banker att utfärda certifikat som inte backades upp av motsvarighet i guld i valvet).

Det spelar ingen roll vilket system centralbanken använder när det gäller monetära tillskott. Den kan skriva ut pengar direkt eller handla på penningmarknaderna för att styra räntorna. Oavsett sättet för monetära injektioner kommer sannolikt konjunkturcyklerna att bli allt mer turbulenta med tiden.

Inte heller Milton Friedmans plan för att fastställa penningtillväxttakten till en viss procentsats gör tricket.

När allt kommer omkring är en fast procentuell tillväxt fortfarande penningtillväxt, vilket leder till utbyte av ingenting mot någonting – dvs ekonomisk utarmning och högkonjunktur.

Vad sägs då om att hålla det aktuella penningmängden oförändrad? Skulle det inte göra tricket?

En oförändrat penningmängd kommer att orsaka en nästan omedelbar uppdelning av det nuvarande monetära systemet.
När allt kommer omkring överlever det nuvarande systemet endast eftersom centralbanken, med hjälp av monetära injektioner, förhindrar att de penningskapande bankerna går i konkurs.

Det är därför inte förvånande att centralbanken alltid måste tillgripa stora monetära injektioner när det föreligger hot om olika politiska eller ekonomiska chocker.

Hur länge centralbanken kan hålla det nuvarande systemet igång beror på tillståndet för det verkliga samlade sparandet. Så länge det totala sparandet fortfarande växer är det troligt att centralbanken kan lyckas hålla systemet vid liv.

När fonden av verkliga besparingar börjar stagnera, eller ännu värre, krympa, kommer ingen monetär pumpning att kunna förhindra att systemet imploderar.

Slutsats:

Eftersom det nuvarande monetära systemet i grunden är instabilt kan det inte finnas någon ”korrekt” penningmängdstillväxt.
Det nuvarande monetära systemet uppstod för att centrala myndigheter tillät och uppmuntrade praxis att utfärda sedlar som inte helt motsvarades av guld.

För att upprätthålla detta system introducerades centralbanken.
Genom löpande penninghantering är centralbankens uppgift att förhindra att banker sätter varandra i konkurs under clearingen. Oavsett om centralbanken injicerar pengar i enlighet med ekonomisk aktivitet eller fixerar tillväxttakten för penningmängden, destabiliserar den kontinuerligt systemet.

Att göra systemet stabilt på riktigt vore att låta den fria marknaden ta över.
På en verkligt fri marknad behöver man inte bekymra sig över frågan om vilken den ”korrekta” tillväxttakten för penningmängden är, och ingen institution vore skyldig att reglera tillgången på pengar.

Skribent, Frank Shostack

Översättare, Linus Norin

https://mises.org/wire/there-no-optimum-growth-rate-money-supply