Kategorier
Artiklar

Hur hög kan en fri hyra bli?

Nyligen kunde vi läsa i SvD Så hög hyra kan din hyresvärd ta ut. Texten går översiktligt igenom den veritabla snårskog som hyresregleringen har utvecklats till. Regleringen av hyror började 1917 under första världskriget.

Under krig tar staten över ekonomin eftersom den då mer än vanligt anser sig behöva undersåtarnas resurser – för kulor och krut. Det är inte så att den extra efterfrågan som kriget skapar leder till högre ekonomisk aktivitet och större välstånd. Krig är inte ekonomisk (frivillig) aktivitet utan den mest extrema formen av politisk aktivitet. Folkets resurser kanaliseras till kriget och folket blir i motsvarande grad fattigare, vilket manifesteras i högre priser, inte minst för boende och bränsle. Staten ingriper och ”hjälper till” på det enda sätt den känner till, genom att med lag och hot om våld förbjuda priserna att stiga. Detta leder som bekant istället till brist. När kriget är över brukar stater mot sin vilja men av nödvändighet tvingas demobilisera samhället och avreglera ekonomin. Vissa områden av samhället kan ibland överleva återgången till sunt förnuft. I Sveriges fall har vi till exempel hyresregleringen. Sedan den relativt enkla regleringen 1917 har de problem den orsakat lappats, lagats, byggts på med nya paragrafer till den grad att under hundra år har den utvecklats till ett juridiskt missfoster. Den bör avskaffas snarast.

Efter 100 år av bostadsreglering har människor letts att tro att utan regleringen skulle vi inte ha råd att bo. De profiterande fastighetsägarna skulle ju höja priserna till skyarna eftersom att maximera sin vinst och det enda som står emellan oss och hemlöshet är våra välvilliga folkvalda. Två enkla motexempel kan visa hur orimligt detta tankesätt är.

1. Bönderna vill också maximera sin vinst, varför tiofaldigar de inte sina priser? Varför behöver inte demokratin ingripa för att se till att alla har råd med mat? Jo, för att efterfrågan inte är obegränsad. Bönderna höjer priserna så mycket de kan tills de märker att efterfrågan mattas av och vinsten börjar falla. Så hittar de punkten där det råder prisbalans mellan utbud och efterfrågan. De behöver inte ens begripa nationalekonomi för att göra rätt, det fungerar ändå.

2. Ett annat exempel är att i många länder finns ingen hyresreglering. Här råder äkta marknad av hyresbostäder. Vad som kännetecknar dessa marknader är att det inte finns brist eller väntetider. Man kan få en lägenhet på dagen. Det finns inte fler hemlösa än i Sverige. Vad som också kännetecknar dem är mycket differentierad hyressättning. Populära områden är dyrare än tråkiga, precis som populära bilar är dyrare än tråkiga. När man jämnar ut hyrorna genom att prissätta dem politiskt efter bruksvärde, dvs. efter ”nytta”, blir hyrorna i populära områden (inne i stan) orimligt låga och i impopulära områden (kommunala bostadsområden). I praktiken subventionerar de fattiga som bor i miljonprogrammen dem som hyr inne i stan.

När vi släpper hyressättningen fri, som priset på mat, och som i många civiliserade länder skulle, kommer folk inte bli bostadslösa. Hyran kommer inte bli oändligt hög. Vissa hyror kommer stiga och andra kommer falla. Bland annat skulle det leda till att många av kulturkrigarna som hyr bostad på Södermalm skulle tvingas flytta ut i mångkulturen som de omhuldar. Men det är en uppoffring vi kan leva med.

Kategorier
Blogg

Patent bör avskaffas för frihetens, hälsans och innoverandets skull.

Patent brukar beskrivas som nödvändigt för t.ex. medicinutveckling. Vem skulle investera X miljarder i forskning om konkurrenter kan kopiera slutresultatet till minimal kostnad? Det finns flera starka argument mot detta förenklade synsätt. Men det finns också exempel som visar att patent direkt hämmar istället för främjar utveckling.

Ta exemplet med medicinbolaget Merck som utvecklade ett av världens viktigaste medicinska preparat. Det har sedan 80-talet räddat miljontals liv och besparat mycket mänskligt lidande. Biverkningarna är mycket små och väldokumenterade efter fyra årtionden av flitig användning. WHO har satt upp det på sin lista över essentiella läkemedel. Det har kraftigt antivirala egenskaper och testades givetvis i samband med ”pandemin”. Med goda resultat och mer data framkommer ständigt. Patentet gick ut på 90-talet så preparatet är mycket billigt idag. Intressant nog gick Merck självt ut med en varning för att använda det mot ”pandemin”; man menade plötsligt att det inte var säkert. Som av en händelse hade Merck ett nytt, patenterbart preparat på gång mot ”pandemin”.

Det amerikanska medicinreglementet tillåter att om det inte finns några alternativ och situationen är allvarlig kan man snabbt få släppa ut ett nytt preparat på marknaden under ”emergency use” och förbigå normala, tidsödande, dyra tester. Men för detta krävs alltså att det inte finns några rimliga säkra alternativ.

Patent bör avskaffas för frihetens, hälsans och innoverandets skull.

Kategorier
Artiklar

Anhållan om möte med Riksbankschefen

Den 3 maj annonserade Riksbanken att man kommer bjuda in allmänheten till Hemma hos Riksbanken, ”ett digitalt öppet hus med en härlig mix av intressanta studiosamtal”.

Den 4 maj släpptes uppföljaren Inför Hemma hos Riksbanken för att bygga upp stämningen inför kalaset.

Den 5 maj kom så den stora dagen då allmänheten äntligen fick kika in i den stora byggnaden på Brunkebergstorg .

Jag frågade redan den 3 maj, i kommentarsfältet på Facebook, om man kunde få passa på att ställa Stefan Ingves några frågor. Det gick inte, men efter lite lirkande fick jag en epost-adress där jag kunde anhålla om ett möte. Därför skickade jag följande brev som jag nu ivrigt ser fram emot svar på.


God dag Riksbanken!

Jag representerar Ludwig von Mises-institutet i Sverige. I samband med er Hemma-hos-kampanj frågade jag på Facebook om jag kunde få utnyttja tillfället för att ställa några frågor till Riksbankschefen. Det passade inte formatet men jag fick den här mail-adressen av er PR-personal där det skulle gå för sig att anhålla om ett samtal. Härmed anhåller jag alltså om en intervju med Stefan Ingves som jag sedan har för avsikt att publicera.

Mises-institutet sprider kunskap om österrikisk nationalekonomi. Vi förespråkar en fullständigt fri ekonomi. Vår publik på några tusen läsare och lyssnare följer våra artiklar och den populära ekonomi- och politikpodden Radio Mises.

Vi har följt och kommenterat Riksbanken under många år. Se till exempel denna artikel: Bernpaintner förutspår 2014 års nollränta redan 2011

Eftersom vi förespråkar en fri ekonomi är vår uppfattning om lämplig penningpolitik nästan alltid på tvärs med Riksbankens. Bland annat anser vi att nollräntan är extremt skadlig för Sveriges ekonomi då den skapar stora ekonomiska klyftor och urholkar grunden för vårt välstånd.

Under min intervju med Stefan Ingves vill jag bland annat diskutera följande frågor:

  • Hur nollräntan omfördelar köpkraft från fattiga till rika, genom att egendomslösa får betala allt högre konsumtionspriser medan värdet på tillgångar år efter år inflateras allt högre höjder.
  • Riksbankens skuld i den extremt höga privatskuldsättningen i Sverige.
  • Hur coronastödet gynnat banker och storföretag på bekostnad av andra aktörer.
  • Varför styrräntan stadigt fallit sedan reformeringen av Riksbanken 1994 och möjligheterna att någonsin höja den till sunda nivåer igen.

Jag ser fram emot ert svar och förslag på tid för intervju.

Med vänliga hälsningar
Ordf. Ludwig von Mises-instituet i Sverige

Kategorier
Artiklar

HJÄLP TILL – Partipolitiskt oberoende kampanj mot coronapaketet

Det är bråttom nu. Den 24:e mars röstar riksdagen om EU:s så kallade corona-återhämtningspaket. För Sveriges del går det ut på att skuldsätta oss och våra barn i 30 år för att EU ska kunna betala mutor till sydeuropeiska länder. Men det är allvarligare än så. Det öppnar dörren till vad EU länge velat införa: direkt beskattning av medlemsländerna. Detta gynnar inte Sverige på något sätt.

Läs mer här: https://www.mises.se/2021/03/04/infor-rostningen-om-eus-coronapaket-24-mars-oppet-brev-till-riksdagens-ledamoter

I många länder finns en tradition av att ”call your representative” och sätta press på dem, men en sådan tradition har vi inte i Sverige. Det ska vi ändra på nu.

INSTRUKTION

  1. Klicka på detta google sheet och leta upp din valkrets
  2. Kopiera mailingslistan och klistra in i ditt mailprogram
  3. Skriv ett VÄNLIGT men BESTÄMT mail och förklara att du skriver från deras egen valkrets, att de är valda för att representera dig och svenska folkets intressen – inte EU. Återhämtningspaketet gynnar inte oss. Meddela gärna att du kommer följa upp röstlängden och stryka dem från nästa valsedel om de röstar FÖR.
  4. Extrapoäng om du på fliken Ledamöter letar reda på representanternas telefonnummer och ringer upp.
  5. Sprid!

Kampanjen är inte knuten till parti eller ideologi. Det handlar om att skydda vår egen självständighet!

Kategorier
Artiklar

Kartellanalys

Vad har fackföreningsrörelsen, Riksbanken och globalismen gemensamt? De är alla exempel på karteller.

kart·­ell [‑el´] substantiv~en ~er • ekonomisk sam­verkan mellan före­tag för att begränsa konkurrens; sam­verkan mellan politiska partier vid val (SAOL)

I sina bankskrifter, till exempel ”What Has Government Done to Our Money”, förklarar Rothbard hur banksystemet bildar kartell för att parera riskerna med kreditexpansion, ofta benämnt ”trycka pengar”. Att lära sig identifiera karteller är ett oerhört användbart analytiskt verktyg för att förstå många andra delar av vår omvärld. Mönstret går nämligen igen nästan överallt där slöhet, systematiskt bedrägeri och korruption florerar. Först en sammanfattning av Rothbards resonemang.

Kartellisering av bankväsendet

Tänk dig en värld där guld är pengar och det bara finns en enda bank. Människor vill inte gärna bära på guld utan sätter in dem för säker förvaring i bankens kassavalv och får som kvitto på insättningen en sedel i handen. På sedeln står bankens namn och hur mycket guld den ger vid inlösen. Banken tar en avgift för förvaringen. En dag kommer banken på att den kan trycka upp sedlar utöver det inlämnade guldet i kassan, låna ut dessa och tjäna på ränta! Banken har nu expanderat mängden pengar genom kreditgivning. Om kunderna får nys om att det nu finns mer sedlar än motsvarande guld löper banken risk att utsättas för bankrusning, det vill säga att kunderna springer till banken med sina sedlar för att få ut sitt guld. De som kommer med sedlar efter att kassan är tömd har inget annat än värdelösa svarte petter på hand. Banken är i konkurs. Det är värt att notera att det inte är något fel på kredit i sig, det vill säga utlåning av besparingar. Problemen uppstår med kreditexpansion, när krediten bygger på sedelpressen istället för besparingar.

Kreditexpansion är som synes en riskabel verksamhet. Ett sätt att lösa risken är att använda sig av våldsmonopolet. Det är vad Sveriges Riksbank gjorde 1914 vid första världskrigets utbrott. Vid den tiden var myndigheten Riksbanken ännu något som i iallafall påminde om en bank och man kunde där lösa in riksbankssedlar mot guld, som det stod tryckt på sedeln. När kriget bröt ut sprang folk till Riksbanken. Kön för inlösen ringlade sig lång. När guldet i kassan började sina sa våldsmonopolet ifrån. Nej, tyvärr, ni får inte ut ert guld eftersom staten behöver det; ni får hålla till godo med våra sedlar. Bankrusningen var avvärjd med hot om våld. Man muckar inte med våldsmonopolet.

För att komma in på karteller låt oss utöka exemplet till ett samhälle med flera banker där alla utfärdar sina egna sedlar så som det var förr. Bankerna vill gärna trycka extra sedlar och låna ut mot ränta men hålls i schack av risken för bankrusning. Nu tillkommer en risk vid clearing mellan banker efter bankdagens slut. Anta att A-banken trycker upp massor av extra sedlar och att en stor mängd av dessa hamnar i Tyko Jonssons varuhus på grund av ett attraktivt erbjudande om julstjärnor för 14:50 kr. Vid dagens slut lämnar varuhuset inkomna sedlar till B-banken som varuhuset har konto hos. Under clearingen kommer B-banken göra motsvarande anspråk på guld hos A-banken. På grund av A-bankens generösa kreditexpansion riskerar denna nu att se sin guldkassa tömmas.

Ett sätt att vid kreditexpansion minska risken vid clearing är att bankerna bildar en kartell och kommer överens om en gemensam kreditexpansionstakt, till exempel 2 procent per år. Om alla håller samma takt kommer det statistiskt sett bli rätt så jämnt och ofarligt i clearingen. Om en medlem i kartellen försöker tjäna mer genom att trycka pengar fortare än de andra kommer han råka illa ut vid clearingen. Risken för kartellen är däremot om en medlem inte expanderar i samma takt som de andra eftersom han då kommer börja samla på sig guld från konkurrenterna. Denna frestelse gör att karteller till sin natur är instabila. Det råder en ständig risk att mer konkurrenskraftiga medlemmar inser att de klarar sig bättre utan kartellen, till exempel genom att vara en hederligare bank och inte trycka lika mycket pengar; eller sälja mer olja genom att sälja under kartellpriset.

Bankreglementen och centralbank håller ihop kartellen

För att karteller ska hålla ihop behöver man något slags externt tvång eller starka incitament som belönar de lydiga och straffar de osolidariska. För bankväsendet utgörs tvånget av oktrojen (banktillståndet) och incitamenten att lyda kommer ifrån centralbanken. Det är centralbanken som sätter expansionstakten med sitt inflationsmål, sina räntebeslut, subventionerade lån till bankerna och systematiska manipulationer av lånemarknaden. Bankkartellen kan nu åtnjuta synkroniserad kreditexpansion till minimal risk under våldsmonopolets beskydd.

Bräckliga sammanslutningar för konkurrenströtta

När man väl fått upp ögonen för hur karteller fungerar börjar man se dem överallt. Karteller är bekväma sammanslutningar för lata, förlorare, bedragare och aktörer med dåligt självförtroende som riskerar att konkurreras ut inifrån eller utifrån av smartare, duktigare och hårdare arbetande aktörer. Karteller missgynnar utveckling, välståndsutveckling och skapar oförtjänta fördelar för de sämsta. På grund av sina inbyggda motsättningar brukar karteller vara svåra att upprätthålla utan våldsmonopolets och lagstiftningens hjälp.

Den internationella bankkartellen

Det som gäller bankerna nationellt även gäller på internationell nivå. Om bankkartellen (centralbanken) i nation A expanderar sin penningmängd långsammare än andra nationers bankkarteller (centralbanker) kommer det i den internationella clearingen flyttas guld till nation A:s centralbank från de andra nationernas centralbank. Härav statens intresse för handelsbalansen som egentligen är ekonomiskt ointressant. Om vi importerar mer än vi exporterar flyter det ut reserver ur bankkartellen. Nuförtiden är reservvalutan inte guld utan amerikanska dollar men principen är densamma; det handlar om att inte förlora kassan när man ägnar sig åt kreditexpansion. Den globala kartelliseringen mellan centralbanker upprätthålls med organ som IMF och BIS. Genom internationell synkronisering möjliggörs en kontinuerlig global kreditexpansion och systematisk utsugning av världens arbetare till minimal risk.

Den globala skattekartellen OECD

Välfärdsstater vill beskatta sina medborgare maximalt för att kunna köpa röster med välfärdsprogram. Stater med lägre skatt är ett problem för välfärdsstaterna eftersom de attraherar företag, intelligens och investeringar. För att motverka detta har OECD en ”svart lista” över så kallade ”skatteparadis”, det vill säga osolidariska stater som har gett sina medborgare friheten att själva lösa sin välfärd på den fria marknaden istället för genom statliga vårdcentraler. De stater som har ”för låg skatt” för OECD:s medlemmars tycke blir utfrysta från internationella ekonomiska transaktioner.

EU är en kartell för feta välfärdsstater

När Storbritannien bröt sig ur EU-kartellen försökte Bryssel binda dem vid samma skatter och konkurrenshämmande regler som gäller i EU. De är livrädda att Storbritannien i allmänhet och London i synnerhet ska bli ett ”Singapore-on-the-Thames” och därmed påminna de andra kartellmedlemmarna om att en högre grad av frihet ger högre välstånd. Storbritannien har efter utträdet visat på en hel del kreativitet att ta sig runt EUs pålagor med nya skattesänkningar och frihamnar och attraherar allt mer utländskt kapital.

Facket och andra vardagskarteller

Fackföreningar är karteller. Det finns inget principiellt fel i att arbetare går samman och förhandlar en gemensam lön. Den som är bättre än genomsnittet har dock inget att vinna på det och tjänar på att inte vara med i den fackliga kartellen. Osolidariska arbetare håller man i schack genom att kräva att arbetsgivare betalar lön enligt kollektivavtal och inte efter individuell prestation. Facket har våldsmonopolets välsignelse att trakassera företag som vill undvika kollektivavtal. Facket är en kartell som gynnar de sämsta arbetarna på bekostnad av de duktiga.

Konsumentskydd är en typ av kartellisering som gör det möjligt för stora tillverkare med stora lobbymuskler att skydda sig från uppstickare genom att lobba fram lagkrav på kostsamma stämplar och godkännanden.

Legitimeringar är också konkurrensskyddande karteller. Krav på legitimation för läkare, lärare, finansfolk, advokater, motorsågskörkort, handledarkurs för övningskörning med mera håller uppe löner och avgifter till onaturliga nivåer.

Att de sämre skickade och korrumperade strävar efter karteller där man kan hålla de duktiga på mattan är naturligt. Det är också detta som är drivkraften bakom globalismen. Den möjliggör global utsugning och kontroll genom att ingen ska komma undan och visa att en annan värld är möjlig.

Vilka karteller ser du omkring dig?

Kategorier
Artiklar

Inför röstningen om EU:s coronapaket 24 mars – Öppet brev till riksdagens ledamöter

Den 24:e mars ska du trycka på knappen Ja eller Nej angående det så kallade Återhämtningspaketet på 8 000 miljarder kronor som Stefan Löfven med tvivelaktigt mandat har ”förhandlat fram” för svenska folkets räkning. Avtalstexten är lång, men kort och gott går den ut på att svenska skattebetalare i runda slängar ska betala 180 miljarder kronor till de budget-utmanade staterna Portugal, Spanien, Italien och Grekland för blidka dem i deras medlemskap i EU.

Låt mig inför detta påminna dig om att du är förtroendevald för att i riksdagen representera väljarna i din valkrets, en av 29 valkretsar i landet. Du är inte vald för att representera EU. Du är inte vald för att representera Italien. Ja du är egentligen inte ens vald för att representera ditt parti – utan dina väljare.

I detta FÖRTROENDE-uppdrag ingår att främst värna dina väljares intressen och skydda deras surt förvärvade skattemedel. Om du avser att trycka Nej har du antagligen redan en god känsla för ditt uppdrag. Om du avser att trycka Ja vore det klädsamt att först tala med några av dina väljare för att höra efter om de vill att du ska skicka deras pengar till Bryssel och Sydeuropa eller om de hellre vill se dem göra nytta hos till exempel gamla och sjuka i deras egen valkrets.

180 miljarder kronor. Det är en bunt med 100-lappar lika tjock som avståndet från riksdagshuset till Linköping.

Nu är det hela dock så listigt upplagt att det ska betalas av först från 2028 och ända till 2058! Praktiskt nog efter att förhandlaren Stefan är pensionerad från sitt uppdrag. Och praktiskt nog att det blir dina barn och barnbarn som får betala.

Utslaget på dessa 30 år blir beloppet inte alltför betungande, men det är inte beloppet som är problemet här utan att det införs en ny princip. EU utnyttjar Covid-19 för att genomdriva något man velat göra länge men inte kunnat: Direkt beskattning av EU-ländernas medborgare. Här kom nu ett gyllene tillfälle att äntligen kunna runda nationalstaterna.

Det är betydligt svårare att införa en ny beskattningsprincip än att när den väl är införd höja skattesatsen successivt. Det finns en pedagogisk parallell i den amerikanska historien. Den amerikanska konstitutionen för den federala staten USA (motsvarande EU) författades 1787 men den medgav inte direkt beskattning av delstaternas (motsvarande Sverige, Tyskland, etc.) invånare. Dock gjordes detta då och då ändå, men år 1895 förklarade högsta domstolen slutligen att direkt beskattning från federal nivå är konstitutionsvidrigt. Det löstes år 1913 genom ett smidigt tillägg till den federala konstitutionen och vips var det grönt ljus för direkt beskattning. En ny princip var etablerad. Den federala beskattningen började från låg nivå men har nu idag vuxit till att utgöra 55-60 procent av den totala skattebördan!

Detta är ett typiskt mönster, att centralmakten tränger ut de underordnade, och vi kan förvänta oss att EU:s beskattning av Sveriges medborgare med tiden kommer att överstiga svenska statens.

Slutligen bör sägas att ingen stat kan ”återhämta sig” genom bistånd. Det finns inget exempel på när det har fungerat. Det som behövs i Sydeuropa är strukturella förändringar och budgetdisciplin. Bistånd förtar incitamenten för sådana nödvändiga åtgärder och gör alltså ont värre. Däremot är administrationen av en pengapåse på 8 000 miljarder ett drömläge för Bryssel att kunna växa på medlemsstaternas parlaments bekostnad.

Blir det JA till mer makt åt Bryssel och dina väljares pengar i sjön?

Eller blir det NEJ och ett värnande av resterna av vår suveränitet?

Kategorier
Artiklar

Centralt effektivt eller decentraliserat robust och frihetligt

Inom många områden i livet och samhället kan man välja att mellan att centralisera eller decentralisera. Ofta blir centraliserade lösningar effektivare och mer lönsamma än decentraliserade. Att effektivisera innebär därför ofta att centralisera olika funktioner. Det innebär dock att man har en ”single point of failure”, vilket är en betydande risk i händelse av störning eller illvilliga angrepp. Decentraliserad organisation är ofta mer robust i händelse av störning men också mindre effektiv, åtminstone på kort sikt och under fredstid. Ibland inträffar dock stora oväntade störningar som får centrala lösningar att bryta ihop och orsaka stora förluster men som decentraliserade lätt överlever.

Under senaste tidens informationskrig har vi sett exempel på risken med att samla sin information och distribution på ett fåtal dominerande IT-plattformar som Twitter, Facebook och Google. President Trump har använt sig av Twitter för sin kommunikation till amerikanska folket. Det har varit ett effektivt sätt att runda den centralstyrda fakenews-branschen. Men bara så länge det passat Twitters värdegrund (”community standards”). Det kan ta fort slut med det roliga.

Många företag som flytta sin epost och dokumenthantering till Googles centrala molnmiljö. Många förlitar sig på Googles YouTube för att få ut sina budskap och tjänster. De har kunnat effektivisera, spara en hacka och fått billig tillgång till välutvecklade tjänster. Få har nog funderat över riskerna med att samla kritisk information hos Google. Tills nu. Om din affärsverksamhet inte faller Google på läppen blir du utslängd. Samma är det med det effektiva och centralstyrda Facebook som många förlitar sig på för sin marknadsföring.

När det gäller IT-behov generellt har det alltid varit en fråga om att äga och drifta egna servrar eller hyra datorkraft från någon leverantör – i ”molnet” som det numera heter. Att drifta själv är jobbigt, att hyra är enkelt, men som en vis man sa: ”Det finns inget moln, bara nån annans dator”. Det har blivit väldigt tydligt på sistone. Till exempel för Twitter/Facebook-konkurrenten Parler som just blivit utslängd från Amazons AWS-moln på grund av värdegrundsbrott. Gab är ett liknande socialt medium, men de har under se senaste åren byggt sina tjänster på egna maskiner istället för någon annans dator och kan inte avstängas på tekniksidan. Däremot har de centraliserade betalningstjänsterna stängt av dem från kortbetalningar.

Att köra IT-driften in-house eller outsourcat är en typisk avvägning mellan centraliserad effektivitet och decentraliserad robusthet. Det går modevågor i det. Under lång tid har det varit till centraliserings fördel, men i och med den senaste tidens händelser är det sannolikt att det kommer börja svänga åt andra hållet igen – mot decentralisering.

Det här dilemmat går igen i många andra delar av samhället.

Ett företag kan ha många avdelningar och lokalkontor. Det är vanligt att samordna gemensamma stödfunktioner som till exempel juridik, ekonomi till huvudkontoret. Ju fler andra funktioner man centraliserar desto effektivare kan man göra organisationen. Men å andra sidan får man lokalavdelningar med dåliga kunskaper, tråkiga arbetsuppgifter och man utsätter sig för risken att bli beroende av ett fåtal experter på huvudkontoret.

Inköpsfunktionen i ett företag har till uppgift att hitta de mest prisvärda leverantörerna. När man hittat den mest prisvärda är det bekvämt och effektivt att låsa sig fast vid den. Å andra sidan är det riskabelt att sitta i knät på en enda leverantör. Det kan vara god riskhantering att använda flera leverantörer även om det kostar lite.

Den svenska elförsörjningen är mycket centraliserad. Nära hälften av elproduktionen sker i norra delen av landet med stora effektiva vattenkraftverk (45%) och andra hälften med de sex kvarvarande kärnkraftverken (45%). I norra landsänden produceras mycket av elen som används i söder och stamnätet har visat sig vara otillräckligt för att transportera ner energin. Produktionen må vara effektiv men I händelse av krig är det mycket lätt att slå ut Sveriges högt centraliserade elförsörjning med några få välplacerade sprängladdningar. Vindkraft är decentraliserad och dyr energi. Ny småskalig kärnkraft håller på att utvecklas som kan användas för decentraliserad lokal produktion.

Vårt monetära system är också högt centraliserat med en centralbank i toppen och en nationell valuta. På sätt och vis är det ett effektivt system att inte behöva hantera olika bankers alla egna sedlar. Å andra sidan är det ett mycket riskabelt system som ständigt utsätts för statens räntetrixande och inflationspolitik. Det är också riskabelt för användarna då man i allt högre grad blir avstängd från banker och konton om man inte uppfyller värdegrunds- och kund-”kännedoms”-krav. Bitcoin är ett helt decentraliserat och robustare system utan single points of failure och statlig inblandning men transaktionerna är dyrare och långsammare.

Det finns många andra exempel, lämna gärna dina egna bidrag i kommentarerna. Avslutningsvis är socialism ett system för centraliserad politik och makt. Socialister vill gärna centralisera allt till global nivå gärna under en ”global demokrati”. Socialism är ett effektivt sätt att få ut politiska dekret och dra in skatter genom att ”harmonisera” undersåtarna med gemensamma lagar, läroplaner, mått-/viktsystem, valutor, språk, åsikter, värderingar och världsuppfattning. Här är trenden stark mot fortsatt centralisering över nationsgränserna. Det är ett riskabelt bygge för dem som utsätts för dess centraliserade, kalla effektivitet och ointresse för lokala och individuella frågor. Ett decentraliserat samhälle må vara mindre effektivt ur härskarnas perspektiv, men det vore mer robust, varierat, fritt och trevligt att leva i. Den läxa vi nyligen lärt oss om faran med att göra oss beroende av IT-jättarnas centralstyrda välvilja bör vi tillämpa på politikens område.

För ett mindre effektivt, mer svårstyrt, decentraliserat och friare samhälle!

Kategorier
Blogg

Bok: Folkrepubliken Walmart: planekonomi fungerar!

Fungerar planekonomi? Det beror på vad man menar med ”fungerar”. Om man menar går det att överleva så visst fungerar det men alla kända försök till planekonomi i stor skala har lett till ekonomisk efterblivenhet och onödig misär. Nu har Aftonbladet kultur läst den nyöversatta boken Folkrepubliken Walmart och blivit övertygade om att planekonomi fungerar år 2020!

Det ska sägas med en gång: årets viktigaste vänsterbok är här. Glöm Pikettys stapeldiagram och Martin Hägglunds överskattade livsvåndor, för här kommer en bok som drämmer konkreta socialistiska förslag rätt ner i den samtida ekonomiska debatten.

Folkrepubliken Walmart är en liten skrift på 224 sidor, författad av den amerikanska vänsterns två mest hajpade vetenskapsjournalister, och boken lyckas med bedriften att skapa hopp, vara stringent och samtidigt skitrolig. Och nu finns den på svenska, i översättning av Per Björklund.

Nu har jag inte läst boken själv, utan recenserar en recension, som faktiskt nämner ”nyliberalismens gudfader Ludwig von Mises”. Det följande skrivs med reservation för att recensenten missförstått boken. Beviset för att planekonomi fungerar tycks vila på två punkter:

  1. ”När libertarianen Edward Lampert tog över företaget 2013 införde han intern konkurrens mellan olika avdelningar”. Det ledde till interna bråk och ekonomisk katastrof.
  2. När företagsledningen istället planerade fördelning av golvyta och marknadsbudget centralt ledde det till framgång.

Ergo: Att ersätta konkurrens med centralplanering fungerar! Anledningen att det fungerar år 2020 men inte 1917 är för att vi idag har Big Data och snabba datamaskiner. Anledningen till att Sovjetunionen kollapsade ekonomiskt beror alltså på att snabba räknemaskiner ännu inte var utvecklade. Det är faktiskt ett vanligt argument, tro’t eller ej.

Detta är naturligtvis trams i gyllene dosor. För det första: Att företag planerar sin verksamhet är inget nytt och inte vad man menar med centralplanering. Med centralplanering menas avskaffandet av priser och därmed ekonomins signalsystem. Istället för att vägledas av priser styrs produktionen på måfå av byråkrater utan någon hänsyn till – eller aning om – vad konsumenterna vill ha. Recensenten är inte dummare än att han försöker föregripa denna invändning: ”Nu skulle man kunna invända att Walmart verkar på en marknad och styrs av prissignaler. Men … glöm det. Affärerna är djävulusiskt utformade för att valla kunden mellan olika köpstationer. Vill vd Doug McMillion [sic!] att du ska köpa en uppblåsbar kanin kommer du att göra det.”

Nej man kan inte ”glömma” prissignaler. Walmart och deras kunder agerar fortfarande på en marknad och de vägleds av prissignaler. Att bolagsledningen kan påverka kundernas beteende betyder inte att prissignalerna är avskaffade. Det finns nämligen fortfarande konkurrenter och alternativa produkter. Om Walmart var den enda lagliga och tillgängliga varuhuskedjan i hela USA kunde vi ”glömma” prissignalerna. Men nu är prissignalerna kvar och vägleder Walmart i sin planering och kunderna i sina inköp. Att företag planerar är ett ogiltigt argument för att centralplanering fungerar.

För det andra: Socialister ogillar konkurrens eftersom de menar att det är slösaktigt (de försöker låta klyftiga) med både Volvo och Ford. De tror att båda gör samma sak, att det kräver dubbla uppsättningen resurser och förstår inte att konkurrens accelererar framsteg. De vill gärna hitta exempel på att konkurrens inte fungerar. Men det tillfälliga märkliga tillståndet på Walmart där klädesavdelningen under en tid tvingades konkurrera med sin granne grönsaksdisken är inte vad man normalt menar med konkurrens.

Volvo och Ford är konkurrerande, separata verksamheter med helt egna lönsamhetskalkyler. Problemet på Walmart är att avdelningar i samma företag är extremt svåra att separera kalkylmässigt eftersom de har så många gemensamma kostnader som isåfall behöver fördelas. Det är ett välkänt företagsekonomiskt problem att beräkna lönsamhet hos olika produkter och avdelningar inom ett företag. Tekniken kallas kostnadsredovisning och är ett knepigt område med många godtyckliga parametrar. Det är som att ta ett par siamesiska tvillingar och försöka beräkna hur många kalorier var och en av dem omsätter. Gör man alltför mycket fel kan en produkt (avdelning) som egentligen är lönsam bedömas som olönsam och vice versa. Det blir lätt att fatta dåliga beslut. Avskaffandet av ”internkonkurrens” visar alltså inte heller att konkurrens är skadligt för samhället.

Det enda som fallet Walmart visar är att ”libertarianen” var dålig på att leda ett stort företag.

Det ska dock medges att det finns en poäng med att jämföra planeringen i stora företag med centralplanering. Ju mer diversifierat ett företag blir desto svårare blir det att avgöra vad som bidrar till lönsamheten eftersom kostnadsredovisningen blir allt svårare. Är det bättre att sälja ett fåtal stora åkgräsklippare med stor vinstmarginal som kräver mycket personal, lager- och butiksyta eller många små kryddburkar med liten marginal och minimalt personalbehov? I tillverkande företag är det svårt att veta om det är billigare att tillverka komponenter själv eller köpa in dem utifrån eftersom man inte vet vad de kostar att tillverka. För lönsamhetskalkylerna brukar man därför använda konkurrenternas priser på sina egentillverkade komponenter. På samma sätt som man i Sovjetunionen sneglade på den fria världen för att få ett hum om vilka priser man skulle sätta på brödet. Och så blev det brödköer. Ju större ett företag blir desto diffusare blir prissignalerna, desto större slöseriet och desto sämre lönsamheten. Stora företag brukar dock vara duktiga på att kompensera sin tröghet och internbyråkrati genom att liera sig med statsmakten för särskilda favörer. Walmart är mycket duktiga på det. Det gör att bokens undertitel och recensentens observation blir oavsiktligt intressanta:

För att citera bokens undertitel: ”Hur storföretagen lägger grunden till socialismen”. Walmart är nämligen lika stort och komplext som … Sveriges ekonomi. Man behöver med andra ord inte ens tänka ”om vi bara skalade upp det till nationalstatsnivå”.

Socialister gillar planekonomi och stora, medgörliga företag. Och stora företag tenderar att gilla staten. Men nej, planekonomi är ingen bra idé för folkflertalet. Man kan överleva i det, men det är inte roligt och gynnar inte civilisationen. Walmart är inget bevis för att det fungerar.

Kategorier
Blogg

Det kommande dagistvångets Fabianism

Ur Wikipedia:

Fabianerna (eng. Fabian Society) är en brittisk, intellektuell, socialistisk rörelse/tankesmedja bildad 4 januari 1884. De påverkade bland annat Mahatma Gandhis politiska tänkande, och bidrog till bildandet av Centralföreningen för socialt arbete.

Rörelsen uppkallades efter Fabius Cunctator, eftersom den arbetade för socialismens gradvisa införande utan omstörtningar. Fabius Cunctator (död 203 f.Kr.) var en romersk fältherre som fick tillnamnet sölaren eftersom hans försiktiga taktik genom att undvika ordnad strid gjorde att han slutligen kunde besegra starkare fiender.

Fabianernas metod har alltid varit att införa socialism genom gradvisa justeringar av människors åsikter. Istället för revolution gör man det med små, knappt märkbara steg. En vanlig metod är att lägga fram två förslag. Det ena är extremt (och avsett att förkastas) och det andra (det egentliga förslaget) visserligen radikalt men inte lika extremt. I kontrast mot det extrema ter sig det radikala rimligt och blir lättare att få igenom.

Det är vad som pågår med det kommande dagistvånget i Sverige nu. Du minns kanske det fullständigt sinnessjuka, totalitära förslaget att införa dagistvång för tvååringar och vårt brev till motionsförfattarna? Nu kom det verkliga förslaget: Dagistvång för femåringar.

I jämförelse med det totalitära tvåårsförslaget ter sig plötsligt det totalitära femårsförslaget mindre extremt och nästan rumsrent. Och vips har man sänkt åldern för dagistvånget från sex år till fem.

Detta är ett sluttande plan, precis som socialdemokrati (fabianism) är ett sluttande plan mot regelrätt socialism. Socialdemokraterna i alla partier ger sig inte förrän den har full kontroll över dina barn, dina pengar och ditt privatliv.

Kategorier
Blogg

Ömsesidig vinst, ett radikalt ekonomiskt faktum

Sociologen Franz Oppenheimer förklarade för 100 år sedan att det finns två typer av handlingar mellan människor: politiska och ekonomiska. En politisk handling är grundad på tvång. Den ena parten tvingar den andra till något. Ekonomiska handlingar är frivilliga och skapar ömsesidig nytta.

Att ekonomiska handlingar skapar ömsesidig nytta är en enkel tanke, men samtidigt radikal för alla som fostrats att tänka socialdemokratiskt, vilket i Sverige är de flesta.

Om man köper ett äpple är det en frivillig transaktion som både köparen och säljaren tjänar på samtidigt. Båda blir rikare, vilket är anledningen till att de överhuvud taget genomför transaktionen. Ett råna till sig ett äpple är däremot en politisk handling.

En av Adam Smiths förtjänster var att han pedagogiskt förklarade att inom ekonomi, till skillnad från krig, kan alla bli rikare samtidigt. Krig är i bästa fall ett nollsummespel där den enes bröd blir den andres svält, i praktiken dock ett minussummespel på grund av förstörelse. Ekonomi är ett plussummespel där alla blir rikare.

För att förstå hur det går till måste man skilja mellan pris och värde. Det är inte så att äpplet är värt tio kronor, det är priset som är tio kronor och det är objektivt samma för båda parter. Det som skiljer mellan parterna är deras värdering av äpplet. Om äpplet kostar en tia så tycker köparen att äpplet är värt mer än priset tio kronor, medan säljaren tycker äpplet är värt mindre än priset. Det är inte konstigt att de kan värdera äpplet så olika eftersom ju mer man har av något, desto mindre tycker man den sista enheten är värd. Det kallas avtagande marginalnytta. Säljaren har så många äpplen att han värderar dem lågt. Köparen har inga äpplen men flera tior och värderar äpplet högre. I efterhand kan köparen förstås bli missnöjd med äpplet, men det är en annan fråga som inte har med ekonomi att göra.

Ännu radikalare för det socialdemokratiska sinnet är det att betänka att detta även gäller arbete. I detta fall är motsvaras priset av lönen. Om man tar ett jobb gör man det frivilligt för att man värderar lönen högre än arbetstiden. Arbetsgivaren värderar arbetet högre än lönen. Detta gäller även om arbetaren tycker han har dålig lön men stannar kvar, samt om arbetsgivaren tycker arbetaren är dålig men behåller honom ändå. En anställning är en ekonomisk, frivillig transaktion till ömsesidig nytta. Ingen blir utnyttjad eller ekonomiskt utsugen. Man kan vara missnöjd men så länge anställningsförhållandet pågår gör båda parter det frivilligt för de anser att de tjänar på det.

Försök förklara det för facket och berätta i kommentarerna hur det gick.

Kategorier
Artiklar

Brev till motionsförfattare om dagistvånget

Med anledning av Motion 2020/21:1993 av Anna Wallentheim m.fl. (S)

”Det kan låta DRASTISKT med en förskoleplikt från två års ålder…”

Ni borde skrivit DRAKONISKT. Detta är något av det värsta jag sett komma ur politikens förslagslåda, och då har jag sett en hel del.

Att en stor majoritet av barnen redan går på dagis vid två års ålder är ett icke-argument. Med samma logik kan man skriva en motion för att göra köttätande obligatoriskt eftersom de flesta ändå äter kött. Att de flesta redan gör ett politiskt korrekt val är snarare ett argument för att en dylik motion inte behövs.

Ni talar om att “förskolan är till för barnen”. Det är ingen liten roll ni tar på er när ni gör anspråk på att veta vad som är bäst för alla barn. Har någon av er barn själva? Vuxna människor som har barn vet att alla barn är olika. Barn utvecklas i olika takt. Vissa barn blir stressade av för mycket folk och av att tvingas umgås med människor de inte känner.

Givetvis finns ett litet antal barn som har “destruktiva familjeförhållanden”, så har det alltid varit. Men hur många lider idag inte av destruktiva dagisförhållanden, av att vara ett litet barn i en stor grupp, utan möjlighet till närhet och tid med en egen vuxen människa som älskar just dem.

”Idén om en stark välfärdsstat bygger på individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. En frigörelse som bör börja redan i förskoleåldern.”

Jag förstår att det måste låta otroligt för er, men de flesta av oss vanligt folk är inte intresserade av att frigöra oss från våra familjeband, vårt kön och vår klass. Det är där vi känner samhörighet och trygghet och trivs allra bäst. För de flesta av oss är relationer viktigare än ideologi.

Det viktigaste argumentet mot den här motionen är ändå frihetsargumentet, vilket även förekommer i diverse deklarationer om mänskliga rättigheter: Det ska vara föräldrars privilegium att välja den fostran, de värderingar och den skolning åt sina barn som passar deras egen övertygelse bäst. I klarspråk: de folkvalda ska hålla sina ideologiska tassar borta från barnens fostran. Det ni föreslår är att sopa undan denna grundläggande rättighet till förmån för ett ideologiskt experiment.

Känner ni till Albert Camus, en vänsterkollega till er? Han var motståndare mot sovjetstaten på grund av dess totalitarism, det vill säga förtryck av mänskliga friheter. En viktig del av sovjetstatens program var att sätta barn på dagis i så tidig ålder som möjligt. Tanken var att ta dem från modersbröstet fostra dem i korrekt ideologi så tidigt som möjligt under samma förevändning som ni använder, att detta var “bäst för barnen”. Om den synen på människan hade Camus följande att säga:

Mänsklighetens välfärd är alltid tyrannernas alibi

Studera gärna hur det gick för sovjetbarnen. Allt ni försöker göra har redan prövats. Det finns en hel del att lära av historien.

Med vänliga hälsningar och hopp om att era riksdagskollegor har vett nog att såga den här motionen vid fotknölarna.

Klaus Bernpaintner
Ledamot i Ludwig von Mises institutet i Sverige
www.mises.se

Skickat till motionsförfattarna:
Anna Wallentheim (S)
Emilia Töyrä (S)
Ida Karkiainen (S)
Sultan Kayhan (S)
Erik Ezelius (S)
Laila Naraghi (S)
Fredrik Lundh Sammeli (S)
Johan Büser (S)
Kalle Olsson (S)
Hanna Westerén (S)
Adnan Dibrani (S)

Kategorier
Artiklar

Öland – en gång Sveriges Hong Kong

Öland är ett lysande exempel på hur en nation blir fattig eller rik. Alla dessa tusentals kvarnar på en sån liten ö. Allmogen byggde under 1700-talet kvarnar för det öländska malningsbehovet många gånger om! Varför lägga pengar på sådant ekonomiskt slöseri? Hade de svårt att samarbeta och dela kvarn med grannen? Var ölänningarna sällsynt irrationella?

Öländsk stubbkvarn

Jag frågade en gång Kalmar läns museum och de kunde inte svara säkert, men jag fick följande förslag på förklaringar per epost:

  • ”Det blåste inte alltid, och när det blåste gällde det att kompensera genom att mala för glatta livet!”
    – Muséet måste missat att Öland kallas solens och vindarnas ö. Det måste isåfall blåst mera i övriga landet eftersom man där tycktes klara sig med färre kvarnar.
  • ”Det kan ha varit en fråga om prestige att äga en kvarn.”
    – Skulle det vara prestige att äga en likadan stubbkvarn som alla andra? Det vore lika mycket prestige som att äga en likadan grå Volvo 240 som alla andra öbor.
  • En kunglig förordning från 1746 lättade på begränsningarna i skogsavverkning och plötsligt fanns det billigt virke till att bygga kvarnar.
    – På fastlandet fanns det betydligt mera virke och mig veterligen inget sådant förbud. Där borde i så fall finnas ännu fler kvarnar.

Man kommer ofta längre i sin analys om man utgår ifrån att även våra förfäder var hyfsat ekonomiskt rationella. Lite efterforskningar visade på en annan möjlig förklaring. Det vanliga sättet att driva kvarn var med vattenkraft. Det fanns flera typer av vattenkvarnar. Stora kvarnar med stora vattenhjul, och mindre så kallade skvaltkvarnar.

Parentes: Skvaltan är ett område på Sicklaön, precis söder om Värmdöleden i Nacka kommun. Genom området går Skvaltans väg. Skvalta var ursprungligen en sjö vars avflöde genom Vikdalen drev flera Skvaltkvarnar. (Wikipedia)

Det var svårt att få tillstånd att bygga kvarn. Vattenkraft var tidens viktigaste energiform och en värdefull tillgång. Eftersom all säd måste passera en kvarn var de också väldigt praktiska beskattningspunkter. Vattenkraften var därför (givetvis) hårt reglerad av staten, vilken inventerade vattenkraften i återkommande kvarnkommissioner.

För att få tillstånd att bygga kvarn behövde man betala dryga avgifter, få besiktning av lokala fiskaler, och dessutom måste dina framtida konkurrenter intyga att det fanns behov av ytterligare kvarn i området. Föga förvånande rådde kvarnbrist i riket. Folk svalt ibland på grund av kvarnbrist. Inte alla hade egen häst utan fick hyra för att ta sig till en kvarn. Väl framme kunde det visa sig att det var flera dagars kö för att få mala. Ibland hade man rest förgäves till en kvarn som visade sig var trasig och man fick söka sig vidare till en annan. Allmogen svalt, men staten i Stockholm fick in sin skatt.

Öland är en liten och platt ö, och därför saknas stora vattendrag. Gissningsvis fick allmogen ibland resa över till fastlandet för att få malet. Det var alltså knappt värt att driva in någon kvarnskatt från Öland. Allmogen på Öland ansökte i samband med 1697 års kvarnkommission om skattefrihet på sina kvarnar. Detta beviljades av Kongl. Maj:t:

Såsom alla emot specificerade, små skvalta- och väderkvarnar, äre av så ringa värde att de omöjeligen kunna till något skatt läggias helst som största delen intet äre större än de kunna bära stenarna uti dem, varest de vilja, varföre ock allmogen, på senaste riksdag underdånigst ansökt Kongl. Maj:t att bliva för någon skattläggning befriade, vilket ock hans Kongl. Maj:t aller nådigst eftergivit har, ty varda de här med allenast med deras namn införde, samt varest de äre belägne.

Nu behövdes inga avgifter, tillstånd eller skatter längre. Det räckte med att registrera plats och namn för sin kvarn. En väderkvarn är visserligen dyrare att bygga än en skvaltkvarn, men på grund av skattefriheten lönade det sig. Öland blev ett veritabelt skatteparadis för kvarnar. (Efter 1850 kom ång- och oljedrivna kvarnar vilka gjorde väderkvarnarna jämförelsevis olönsamma.)

Det är rimligt att tänka sig att efter skattefriheten började fastlandet, där kapacitetsbrist rådde, skeppa säd till Öland för billig och lättillgänglig malning. Den kvarntätaste delen av Öland visar sig också vara den som låg närmast fastlandet och Kalmar.

Vickleby, Ölands kvarntätaste socken, nära Kalmar

Enligt länsmuseet:

Uppgiften att det fanns 1677 kvarnar år 1822 kommer från den öländske prästen Abraham Ahlqvists bok Ölands Historia och Beskrifning. Enligt Ahlqvist stod kvarnarna allra tätast i Vickleby socken, där det fanns 77 stycken. De många kvarnarna i Vickleby kommenterades 1816 av en annan öländsk präst, Nils Isak Löfgren. Han berättade att traktens ekskog gått åt till att bygga kvarnar. ”För hvilken orsak man nu för tiden i stället för skog ser en stor mängd med quarnar i rad efter hvarandra på landborgen emellan Weckleby och Thorslunda kyrkor. Blott vid Weckleby och Carlevi byar räknar man omkr. 50 st. Hvar bonde har nästan alltid 2 sådane, en hvete och en Rågquarn,…” Löfgren såg det främst som en misshushållning med ekskog, men var ändå imponerad av vyn med alla kvarnar på rad. Sett från sjösidan tyckte han, trots allt, att kvarnarna vid landborgskanten gav ”… ett förmöget och vackert utseende.”

Svårare än så är det inte. Om det viktigaste är att kosingen ska in idag, under innevarande mandatperiod, fortsätt för all del att kväva allmogen med höga skatter. Vill man låta allmogen bli rik och tänka långsiktigt på riket, lämna allmogen i fred och sänk skatterna så kommer välståndet som ett brev på posten.