Kategorier
Blogg

Snabbkurs i konjunkturcykelteori

TL;DR: En ekonomi kraschar av samma anledning som en ballong spricker: den har blåsts upp = inflaterats. Om man inte blåser upp kan den inte spricka/krascha och du får behålla jobbet, huset och frun.

Vad blåser upp ekonomin? Centralbankens sedelpress. Alltid. Utan undantag. (Centralbanken bör avskaffas.)

I en centralbanksfri ekonomi

Företag har alltid massor av spännande projekt i skrivbordslådan. Det finns alltid nya produkter att utveckla, fabriker att etablera, gruvor att gräva, fastigheter att bygga, kampanjer att driva och marknader att erövra. De flesta blir dock kvar i lådan för de är olönsamma under rådande omständigheter. Många av dem skulle bli lönsamma och förverkligas om det blev billigare att låna pengar, dvs. om räntan sjönk.

En ekonomisk resurs kan antingen konsumeras eller sparas. Om människor börjar sparar mer och konsumera mindre händer två saker samtidigt:

  • Det frigörs reella ekonomiska resurser (råvaror, arbetskraft) som tidigare gått till konsumtion; det blir alltså ett reellt, fysiskt sparande av ekonomiska resurser.
  • Motsvarande belopp pengar som nu inte använts för konsumtion sparas, utbudet på besparingar ökar och då sjunker räntan.

Viktigt att notera att det fysiska sparande som minskad konsumtion av resurser innebär går hand i hand med sparande i pengar vilket leder till fallande ränta.

Med lägre ränta blir plötsligt en mängd skrivbordsprojekt lönsamma. Företag lånar då de sparade pengarna och köper de sparade resurserna för att förverkliga sina projekt. Den uteblivna efterfrågan på resurser som orsakats av minskad konsumtion kompenseras av ökad efterfrågan från investeringar. Priserna på resurser blir därmed i stort sett oförändrad.

In klampar centralbanken

Det är en helt annan sak när räntan sjunker för att centralbanken kör sedelpressen och inflaterar mängden pengar för att ”stimulera tillväxt”. Det är en räntesänkning utan motsvarande minskning av konsumtion. Icke desto mindre blir många skrivbordsprojekt plötsligt lönsamma och drar igång. Men eftersom inga fysiska resurser frigjorts som vid äkta sparande drivs priserna upp. Vi får ”högkonjunktur”, det vill säga en bubbla. Bubblans prisökningar fanns inte med i skrivbordskalkylerna och det som nyligen såg så lönsamt ut tack vare låg ränta blir ändå olönsamt på grund av stigande priser. Här börjar en kedja av händelser:

  • Förlustbringande projekt leder till att lån inte kan återbetalas.
  • Lån som inte kan återbetalas sätter press på bankernas balansräkningar.
  • Bankerna skyddar sig genom att dra in lån och inte förlänga lån.
  • Det leder till ännu fler konkurser.
  • Du förlorar ditt jobb, ditt hus säljs på exekutiv auktion, din fru och hund lämnar dig.

Konjunkturcykeln orsakas av centralbanker

Vid industrialiseringen märkte människor att ekonomin började svänga. Det var naturligt att dra slutsatsen att konjunktursvängningar måste vara någon mystisk inneboende egenskap i industrialiseringen. Många funderade över sambandet och flera tänkbara förklaringar presenterades. Ett av de mer kreativa bidragen kom från den populäre ekonomen John Maynard Keynes. Enligt honom orsakades svängningarna av ”animal spirits”, det vill säga att människor blev rädda och slutade konsumera.

Ludwig von Mises å sin sida hade lagt märke till att ungefär samtidigt med industrialiseringen inrättades de marxistiska institutioner som kallas centralbanker och deras kärnverksamhet var att manipulera räntan och skicka falska signaler om besparingar till ekonomin. Han härledde, enligt ovanstående resonemang, konjunkturcykeln till dem. Denna förklaring kallas den österrikiska konjunkturcykelteorin (eng: Austrian Business Cycle Theory).

Hur ska man åtgärda en krasch?

Om man vill förlänga lidandet ska man göra som Keynes rekommenderar och som i stort sett alla politiker följer. Enligt Keynes förståelse uppstod kraschen på grund av att konsumenter plötsligt och oförklarligt blev rädda och slutade konsumera. Hans medicin är att staten går in och ersätter den uteblivna konsumtionen med offentlig konsumtion som väg- och brobyggen tills människor ser att det är ingen fara, känner sig lugnade och börjar konsumera igen.

Den österrikiska rekommendationen är som vanligt att man ska inte göra någonting annat än att sluta trycka mera pengar. Problemet har ju orsakats av att företag på grund av konstgjort låg ränta lurats att sätta igång projekt som det inte finns efterfrågan på och resurser till i ekonomin. Ekonomin har blivit skev. Den producerar batterifabriker, vindkraft, grönt stål och andra saker som egentligen inte bär sig. Ekonomin måste återbalanseras och resurserna allokeras till nyttiga verksamheter igen. Detta kan bara ske om sedelpressen stängs av och de förledande signalerna upphör. Den keynesianska ”lösningen” är att staten stretar emot och lockar företaget att fortsätta lägga pengar på batterifabriker, vindkraft och grönt stål.

Kategorier
Blogg

Recension: Norbergs kapitalistiska manifest

För 20 år sedan skrev Johan Norberg Till världskapitalismens försvar. Den översattes till många språk och fick stor spridning i världen. Nyligen publicerade han en uppföljare: Det kapitalistiska manifestet. Han förklarar att han skrev boken för att han tycker att frågor om ekonomi och frihet hamnat i bakvattnet efter de senaste årens kulturkrig. ”Kulturkriget är ett nollsummespel… Kapitalismen är ett plussummespel.”

Boken är lättläst, full av intressanta anekdoter, historiska perspektiv och lättbegriplig statistik. Precis som i sin förra bok illustrerar Norberg hur frihet i allmänhet och ekonomisk frihet i synnerhet korrelerar med materiellt välstånd. Boken kan vara till nytta för nationalekonomiska nybörjare för att förstå hur materiellt välstånd skapas, att det inte kommer av höga skatter, fackföreningar och skyddande tullar utan genom handel och hårt arbete.

Välstånd och frihet korrelerar främst genom genom två processer. För det första gör frihet det möjligt att handla vilket gör det möjligt med arbetsdelning och specialisering. En specialiserad bonde och en specialiserad skomakare som är fria att byta/handla med varandra kan producera mer än om de både ska ska odla själva och göra sina egna skor. För det andra gör frihet det möjligt att spara och investera, vilket gör att entreprenörer får tillgång till besparingar som de kan bygga maskiner och fabriker med utan att behöva gneta ihop pengarna själv först. Norberg tar i sin bok främst fasta på den första processen, handelns roll i välståndet. Det finns inget att invända mot de rent ekonomisk-mekaniska aspekterna av Norbergs bok. Han beskriver hur välstånd skapas och hur saker fungerar. Han vederlägger förtjänstfullt många vanliga argument mot ekonomisk utveckling och högre levnadsstandard, som att det måste innebära skada på miljön, leda till materialism och orättvisor.

Däremot är det intressant att titta närmare på Norbergs utvecklingsoptimism, policytankar och förkärlek för globala institutioner. Om man drar handel-arbetsdelning-specialisering till sin spets får man vad som kallas globalisering. Ett företag i Sverige köper den billigaste skruven från Kina, sätter den i den billigaste plåten från Tyskland och fäster alltihop med den billigaste muttern från USA för att skapa den billigast möjliga varan. Frihet, handel och globalisering gör detta möjligt. Det är värt att påminna om att globalisering är inte globalism. Det förra gäller global handel medan det senare gäller politik och går ut på att vi ska styras av globala institutioner istället för av oss själva. Däremot är det lätt hänt att vurm för globalisering leder till vurm för globalism, vilket man kan se tendenser av hos Norberg. En aspekt av kulturkriget är just ett motstånd mot globalism. Somliga människor vill ha sina traditionella homogena samhällen kvar – till och med till priset av dyrare halvledare!

En positiv sak med globalisering är som sagt att det skapar ekonomisk tillväxt vilket gör att saker och ting blir billigare, det vill säga det materiella välståndet ökar. Men globalisering har också nackdelar. Ett exempel är att det gärna leder till uppkomsten av ett fåtal avlägsna högspecialiserade tillverkare, samt skapar ett beroende av komplexa transportkedjor. Detta system störs lätt i händelse av krig och andra demokratiska ingrepp i samhället. Det gör oss sårbara.

I situationer där två värden står mot varandra finns det inte ett objektivt rätt svar. Är det viktigare med tillgång till billiga halvledare i tid av fred, eller att vi överhuvudtaget får tag i dem närhelst vi behöver dem? Inköpare på företag väljer ofta fler än en leverantör av samma komponent, även om det blir något dyrare, för att minska risken som beroendet av en enda leverantör innebär. Den extra kostnaden är som att betala en försäkringspremie. Amishfolket skulle säkert kunna få högre materiell levnadsstandard om de tog vanliga jobb i fabriken och blev del av världskapitalismen, men de värderar sin livsstil högre. Andra värderar tvärtom. Somliga vill ha fri rörlighet av arbetare och tillgång till billig arbetskraft. Kulturkrigarna värderar tvärtom. Det är upp till var och en att väga världskapitalismens ekonomiska nytta mot andra värden livet. Norberg menar att alla borde vilja ha mer världskapitalism. Enligt statistik lever man ju längre i rikare länder. Och ett land blir rikt av handel. Alla vill se sina barnbarn växa upp. Alltså borde alla vilja ha mer världshandel.

Om man avreglerar allt så skulle det vara upp till var och en att handla enligt sina värderingar. Billigt fläsk från ledsna grisar i Danmark eller dyrare fläsk från glada grisar i Sverige? Välj själv. Politik handlar dock oftare om att göra dessa val åt folk än att låta dem välja själv. Svensk politik har en lång historia av att välja åt undersåtarna. Inom socialdemokratin har man länge främjat stordrift och ”rationalitet” i allt från jordbruk och stålverk till bostadsbyggnation. Antagandet är att människor värderar ett lågt högre än allt annat. Hellre bo i en ful billig betonglåda än ett dyrare vackrare hus. Norberg är generellt motståndare till sådan nationell regleringspolitik, men samtidigt litar han på globala och övernationella politiska institutioners välvilja och förmåga att främja vår välfärd genom klok reglering. Det illustreras kanske redan av titeln på hans första bok som inte hette Till kapitalismens försvar utan Till världs-kapitalismens försvar. Han ser gärna övernationella institutioner som EU och Världshandelsorganisationen WHO som beskyddare av världshandel och välstånd genom tullfrihet och motstånd mot andra handelshinder. Men han säger inte mycket om risken att globala institutioner med tiden ofta utvecklar sin egen globalistiska agenda som långsiktigt går på tvärs med friheten. EU började som en frihandelsunion men har byggt tullar mot omvärlden och utvecklas nu i rasande takt mot något helt annat än en frihetsunion.

Ett av de intressantare kapitlen är det om Kina, Norbergs stora besvikelse. I sin första bok tänkte han att ”Det skulle bli svårare för regimen att kombinera en rikare och mer utbildad befolkning med en auktoritär stat”. Det borde ju enligt teorin bli mer demokrati och frihet. Istället blev det arbetsläger, sociala kreditsystem och en återgång mot planekonomi. Det är ett exempel på att ökad världshandel visserligen tenderar att skapa materiellt välstånd men inte nödvändigtvis ”frihetligt välstånd”. Detta är en gnutta smolk i Norbergs utvecklingsoptimistiska bägare. Men är det inte också ett tyst erkännande om att det kanske inte räcker med en kamp för ekonomisk frihet? Kanske behövs även kulturkamp för en fritt samhälle.

En annan intressant motsägelse är vad Norberg konstaterar om Kina sedan deras inträde i WTO år 2001. Kapitalism, företagande och framsteg har alltid handlat om att ta de bästa idéerna och kopiera och vidareutveckla dem. Men det är enligt Norberg problematiskt när kineser gör det. ”Snart efter att en svensk eller amerikansk firma öppnat en fabrik i Kina ploppar det upp en kinesisk fabrik i närheten som tillverkar en något billigare variant av samma produkt. Stölden av kunskap och teknik har varit massiv och skamlös… Ett av de bästa sätten att komma till rätta med sådana missförhållanden är att använda sig av WTO:s regelverk.” Ett företag som vill minska risken att bli kopierad kan välja att lägga den i något annat, något dyrare, land. Men det är inte den kapitalismen Norberg vill ha. Kapitalister ska obekymrat kunna välja det billigaste och sedan ska andra institutioner skydda dem mot risker och kopiering. Han vill visserligen avreglera alla ekonomiska hinder på nationell nivå, men vill att globala institutioner ska reglera handel och upprätthålla konkurrensskydd på global nivå. Men egentligen är ju äkta frihandel en lätt sak som inte behöver några FN-organ bakom sig. Det räcker med att säga ”I vårt land kan du handla utan tullar och andra handelshinder. Välkommen.”

Det kapitalistiska manifestet är en trevlig liten bok som visar på den ekonomiska nyttan med frihandel. Där finns omvälvande tankar för den som gått i svensk skola och läser vanliga medier. Till dess svagheter hör Norbergs tro att frihandel är det viktigaste i världen och att kulturkrig är något oväsentligt som helst bör motverkas. Utan en sund kultur och sunda samhällen spelar ekonomin ingen roll, ja det blir till och med omöjligt att bygga en fri ekonomi. Även Norbergs naiva tro på välviljan hos globala frihandelsfrämjande globalistiska organ blir motsägelsefull. Trots detta kan det kapitalistiska manifestet rekommenderas för den tyvärr stora massa som omedvetet skolats enligt det kommunistiska manifestet och därför fortfarande inte vet hur välstånd skapas.

Kategorier
Artiklar

När en ekonomi kraschar

Vi som levt i Västeuropa efter kriget har aldrig upplevt ett ekonomiskt kaos av samma dignitet som pågår just nu. Än syns det inte i arbetslösheten, men ekonomins grundvalar är ruttna. Det är inget naturfenomen utan självförvållat. Det har noll och intet att göra med ”kapitalism” eller ”avregleringar” utan orsakas helt och hållet av staten, inklusive diverse överstater som EU och FN. Mer specifikt orsakas det huvudsakligen av följande:

  1. Centralbankers urholkning av valutan med sina efterblivna 2-procentiga inflationsmål.
  2. Statens omättliga skattehunger.
  3. Statens regleringsiver och kontrollbehov vilket orsakar ekonomisk åderförkalkning.
  4. Sabotaget av ekonomin med de meningslösa covidrestriktionerna, vilket är ett skott i knäna på vår högspecialiserade globala just-in-time-ekonomi.

De första tre är alltid närvarande i en stat, de utgör en form av långsam nationell självutplåning. Vi har avhandlat dem här många gånger. Fyran är något nytt, den är ekonomiskt självmord.

Priserna stiger kraftigt

Enligt SCBs oktobernotering av KPI är inflationen 2,8 procent. Det är bara aningen högre än det imbecilla inflationsmålet 2,0 procent. Riksbanken är med andra ord rätt nöjd med inflationen i nuläget. Det är uppenbart att folkets väl och Riksbankens intressen är väsensskilda.

Ignorera SCBs prisinflationsberäkningar. Det är index som konstruerats för att visa för lågt genom att utesluta varor där priserna stiger, för att kunna motivera fortsatt pungslagning av landets arbetare genom penningmängdsexpansion. Bättre är att se vad som händer med priserna i butikerna, drivmedelspriserna på macken, värdet på ditt hus, utvecklingen av börsindex och inte minst elpriset.

Överheten försöker tuta i oss att inflationen inte är så hög. Men om den ändå är för hög är det sannolikt ”övergående”. Eller så beror den på plötslig ökad efterfrågan efter att restriktionerna (tillfälligt) släpptes. Eller beror den på covid, särskilt för att de ovaccinerade envist fortsätter smitta de vaccinerade. SVT förklarade det höga elpriset med att ”vi har en fri marknad där alla köper och säljer hela tiden”. Budskapet är att inflationen är i vilket fall inte överhetens fel, utan undersåtarnas.

Priser påverkas av flera faktorer. En är Riksbankens lågräntepolitik som verkställs med sedelpressen och därmed orsakar en ständig prispress uppåt. En annan är ”utbud och efterfrågan”. Visst kan det ha blivit en viss ökad efterfrågan efter att undersåtarna släpptes ut, och därmed en prispress uppåt. Men framför har vi råkat ut för en utbudskollaps som inte skådats sedan andra världskriget eller åtminstone oljekrisen på 70-talet. Glöm ett nytt Playstation till jul. Var redo att avstå julskinkan; leta upp ett gammalt krigsrecept på hur man kokar grävling. Oförändrad efterfrågan och kollapsat utbud leder till stigande priser, på till exempel julskinka.

Högspecialiserad ekonomi är effektiv men bräcklig

Som Adam Smith förklarat leder specialisering till högre effektivitet i produktionen och därmed ekonomisk tillväxt. Det har bidragit till vårt stigande välstånd. Istället för att alla datorspelstillverkare tillverkar sina egna processorer köper de dem från samma högeffektiva fabrik i Kina. Billigt. För att slippa binda pengar i att hålla lager av processorer köper man dem dessutom ”just in time”, det vill säga de levereras och installeras i samma takt som datorspelen byggs.

Allt detta fungerar så länge det inte är några större störningar i systemet. Men den dag politikerna får för sig att jaga virus genom att kapa alla leveranskedjor smäller det. Då uppstår brister och priserna skjuter i höjden. Vi ser det på priset på oljea, blodet i den globala ekonomins transportsystem. Vi ser det på trä, metaller och alla råvaror.

Om det dessutom sammanfaller med kallt väder efter att överheten fått för sig att jaga koldioxid med väderkvarnar ja då har vi något som liknar en perfekt storm i antågande.

Ekonomin byggs från botten, kollapsar från toppen

En gång i tiden bestod ekonomin mest av det livsnödvändiga. Mat, kläder och tak över huvudet. Vartefter jordbruket mekaniserades frigjordes arbetskraft till industrialiseringen för att börja tillverka ”onödiga” produkter och lyxvaror som bilar, cyklar och grävmaskiner. I takt med att produktionen effektiviserades även här frigjordes arbetskraft till att tillverka telefoner, mobiltelefoner och datorer. När det även frigjordes arbetskraft i den produktionen fick vi råd med influencers, framtidsministrar, klimatkorrespondenter och genusambassadörer.

Man kan se ekonomin som en ”maslovsk” produktionspyramid, med mat, kläder och tak över huvudet i botten, och allt ”onödigare” saker högre upp mot toppen. Vartefter ekonomin utvecklas genom specialisering och investeringar blir pyramiden allt högre.

När så härskarna slår undan fötterna på samhället rasar pyramiden från toppen. Mat behöver man alltid. Däremot upptäcker företagen fort att de kan avskeda hela HR/marknads/woke-avdelningen utan märkbart vinstbortfall.

Förbered dig

Fundera över var i pyramiden du står. Bönderna överlever alltid, det är dit man flyr när det blir kris. Det är tyvärr också de som får sin egendom konfiskerad och tvingas sälja till underpris när det blir kris. Men på det stora hela klarar landsbygden sig väl genom kris. Förutom att de producerar mat som alltid behövs tenderar de att ha värdefulla praktiska kunskaper och därmed goda möjligheter att klara sig i svåra tider.

Med genusvetaren och influencern är det värre ställt. Förutom att de ryker först tenderar de att ha väldigt… specialiserade… ”kunskaper” som inte är till stor nytta i en krissituation. Historiskt sett har kvinnor utan särskilda färdigheter eller kontakter i kris tvingats sälja det enda de har kvar, sin kropp.

Är du väldigt specialiserad så skaffa dig praktiska färdigheter som kan vara till nytta i verkligheten. Högspecialiserade teoretiska examina båtar föga på botten av pyramiden. Se också till att skaffa dig vänner med färdigheter och resurser. Börja redan nu köpa mat direkt från bönder. Se till att ha ett alternativt boende på landet med möjlighet att odla. Och lär dig hur man gör innan det behövs. Men tro inte att du kommer kunna försörja dig själv på markens grödor; du kommer behöva kontakter.

Hunger leder till revolution

Det ligger ett stort mått av övermod bakom överherrarnas manipulationer. Den som läst sin historia vet att hungriga människor är farliga. När man befinner sig högt upp i pyramiden har man hög fallhöjd och mycket att riskera på att ta till handgripligheter mot regimen. Men ju längre man faller, desto mindre har man att förlora. När många människor fallit från sina tidiga bekväma vardagsliv och blir rädda för sin överlevnad uppstår en kritisk massa av farliga människor som är kapabla till revolution.

Huruvida vi ska frukta eller se fram emot den dagen lämnas som övning åt läsaren.

Kategorier
Artiklar

Basinkomst är slaveri

Roar mig ibland med att försöka resonera med folk i diskussionsgrupper för basinkomst, även kallat medborgarlön. Det är inte lätt. Det kräver en särskild sorts pedagogik med stort inslag av empati och känslor.

För det första tenderar de att ha en svag uppfattning om grundläggande sociala begrepp som mitt och ditt. De förstår inte att om A har ”rätt” till gratis mat och bostad innebär det en motsvarande skyldighet för B att betala kalaset. Denna moraliska defekt är inget unikt för basinkomstare utan delas av alla demokrater. Om världen bestod av två människor där den ene arbetar och den andre lever på basinkomst vore det lätt att se det moraliska problemet. Det blir svårare när en ansiktslös stat mekaniskt driver in skatt och sitter på en massa anonyma konfiskerade resurser utan tydlig ägare. Då är det lätt att tro att man ska ha rätt till ”sin andel” av välståndet. Basinkomstare är helt enkelt dåliga libertarianer.

Men de är ännu sämre nationalekonomer. En kom på den briljanta idén att Vänta nu, varför trycker staten inte bara upp pengarna och delar ut som basinkomst? Då behöver man ju inte ta någons pengar! Han förstod inte att växande penningmängd skapar inflation vilket indirekt konfiskerar köpkraft från dem som arbetar och ger den till dem som inte arbetar. En annan aspekt av det hela är att de som äger fasta tillgångar har skyddat värdet på sina tillgångar. Mark, råvaror, aktier stiger i värde i motsvarande grad som inflationen äter upp värdet på pengar. De rika i världen äger tillgångar, de fattiga lever ur hand i mun på pengar. Att trycka upp pengar skapar stora klyftor i samhället mellan fattiga och rika. Gör man det för att dela ut basinkomst kommer det bli ännu värre.

Om man finansierar basinkomsten med skatt blir det liknande effekt. De rika klarar sig alltid. De har stora möjligheter att gömma och skydda sina tillgångar från beskattning. Den arbetande medelklassen får betala med sina löner och med jobb som försvinner på grund av att deras företag inte längre har råd att driva sin verksamhet. De rika blir relativt sett åter rikare.

Hur dåliga basinkomstare än är på etik och ekonomi är de ändå allra sämst på att förstå de sociala konsekvenserna av sina naiva fantasier. De tror att basinkomsten kommer göra dem fria eftersom de tror att den kan göras oantastlig för politiker. ”Vi skriver in i lagen att den ska vara 15 000 kronor per person och månad.” De förstår inte att politiker skriver om lagen som de vill och att basinkomstarna kommer utfordras och mjölkas som rent röstboskap. Basinkomsten kan villkoras på vilka sätt som helst. Den kan kopplas till personens åsikter och sociala kredit. De kommer domesticeras av ett liv i ständigt beroende av allmosor. Det är ovärdigt och omanligt. De förstår inte att de är nyttiga idioter i Klaus Schwabs och övriga globalisters dröm: undersåtar på basinkomst som inte äger något – och är lyckliga i sin omedvetenhet.

Sann frihet är oberoende. Det är att ha besparingar nog att gå till arbetsgivaren vilken dag som helst och säga tack och hej. Det är att kunna få ett nytt jobb inom en vecka. Att driva sitt eget företag. Att bruka sin egen jord. Att själv, med sina egna pengar, få hjälpa den som är i nöd och slippa bidra till den som vill sitta hemma och ”förverkliga sig” på basinkomst.

Basinkomst är omoraliskt, ekonomisk dårskap och oerhört naivt. Det är vägen till träldom.

Kategorier
Artiklar

Bidrag minskar arbetsviljan

Varför jobbar man? Nästan alla löntagare jobbar för att ha råd att äta, bo och göra roliga saker. Om du vill fact-checka kan du fråga kollegorna på din arbetsplats hur många som skulle komma till jobbet om arbetet blev frivilligt men de fick behålla lönen oavsett. Några få jobbar för att det är roligt. I den gruppen hittar man mest företagare och poeter. De jobbar ofta långa timmar ibland utan att ens gå med vinst.

Det diskuteras ofta om bidrag gör att människor jobbar mindre. Självklart är det så, men förvånansvärt nog är det inte självklart för alla. Det inses lätt genom en snabb extremumanalys. En människa som får noll i bidrag kommer svälta och därmed kommer han med all säkerhet ta ett jobb. En människa som får en miljon per månad i bidrag kommer sannolikt inte jobba. Någonstans däremellan faller de flesta människor med avseende på bidrag och arbetsvilja. Ju högre bidrag desto mindre benägenhet att jobba. Q.E.D.

Men ekonomister, nyliberaler och räknenissar nöjer sig inte med detta. För dem är det viktigt att människor jobbar så staten kan profitera maximalt på undersåtarna. Tigerekonomen och helikoptersvingaren Anders Borg uttryckte denna attityd sålunda: ”Folk ska inte supa, de ska jobba.” Ekonomisterna trixar med skattesatser, centralbanksräntor, regleringar, subventioner, avgifter för att styra den hederliga sektorn mot den optimala punkten på lafferkurvan där staten får största möjliga avkastning på samhället.

För en frihetligt sinnad människa är det irrelevant hur mycket människor väljer att jobba. Somliga vill jobba mindre för att kunna vara med familjen och ute i skogen. Andra jobbar mer för att slippa frun och barnen. Det är ett personligt val och inget som behöver styras politiskt. Hur mycket BNP och skatteintäkter som produceras är på sin höjd en akademisk fråga. För en frihetligt sinnad är det enda som räknas huruvida staten gör det möjligt för somliga att med våldsmonopolets hjälp oförtjänt få del av andras arbete. Att leva på andra utan att behöva tacka kallas fördelningspolitik och är något av det finaste en socialdemokrat vet. Frihetligt sinnade har ofta inget emot att dela med sig men de vill själva välja till vem och hur mycket. Det är naturligt att vilja dela med sig mycket till sina närmaste och mindre till främlingar, människor som är otacksamma eller som man helt enkelt inte vill ha med att göra.

Enkelt sett kan en människas tid delas upp i två kategorier: Jobb och fritid. Utan inkomst är värdet på fritiden begränsad. Man kan inte göra mycket, inte ens äta. Ju mer man jobbar desto mer värde får fritiden, man kan köpa saker, ge gåvor, resa, renovera huset. Men när man jobbar 100 procent av tiden blir fritiden, och därmed värdet av fritiden, lika med noll. Man kan se det som individens lafferkurva. Någonstans mellan noll och 100 procent jobb ligger en optimal punkt där tillvaron får störst värde.

Låt oss matematisera dessa självklarheter så räknenissen känner sig bekväm och vi får chans på nobelpriset i ekonomi. Att ta från arbetarna och ge bidrag till andra skapar två effekter. För det första plundras arbetarens lön. Det gör hans arbetstid mindre värd och fritidsalternativet mer värt – han kommer jobba mindre. Det inses lätt genom att tänka att om man tar hela hans lön blir det mer attraktivt att inte jobba alls. För det andra gör bidragen även nettomottagarens fritid mer värd relativt arbetet. Han kan göra mer för mindre arbete. Tänk till exempel på arbetsplatsexperimentet ovan vid 100 procent lön för noll arbete. Bidragsmottagaren kommer alltså också att jobba mindre. Fördelningspolitik gör fritiden mer värd än arbete för både nettobetalaren och mottagaren. Det kommer arbetas mindre. Detta borde bekymra räknenissen. Den frihetligt sinnade bryr sig som sagt inte om ifall det jobbas mindre utan ogillar bara att det sker en överföring från arbetare till oförtjänta med hot om våld.

I extremfallet med bidrag till någon som inte jobbar alls utan bara lever på bidrag tvistar de lärde om huruvida bidrag möjligen gör det mindre attraktivt att ta ett jobb. Frågan är oerhört lätt att besvara med liknande extremumanalys. Ponera att en familj med tio barn får 30 000 kronor i bidrag som belöning för att existera innanför Sveriges gränser. Ponera att familjefadern erbjuds ett jobb som ger L i månadslön för att berätta om demokrati och värva röstare i sitt höghusområde samtidigt som det minskar bidraget med M. Då är L(ön) – M(minskade bidrag) den rent monetära skillnaden i att jobba kontra inte jobba. Låt vidare F vara det psykiska värdet av arbetstidens inkräktande på fritiden och möjligheten att spela boule, röka vattenpipa och knäcka solrosfrön. F är ett psykiskt och subjektivt värde och omöjlig för räknenissar att beräkna.

Om L-M ( dvs. ytterligare pengar) > F(örlorade fritidens värde) kommer familjefadern ta jobbet men annars kommer han låta bli. Notera också att ju högre bidraget är, desto större blir M(inskningen) av bidraget när man tar ett jobb. Och desto större måste L(ön) vara för att jobbet ska vara intressant. Låglönejobb blir direkt ointressanta för bidragstagare.

Svaret är alltså Ja: Att ge bidrag till människor gör dem mindre benägna att jobba, ta jobb och försörja sig själva. Bidragen finansieras genom att ta från dem som jobbar, vilket gör att även arbetarna vill jobba mindre. Skillnaden är att nettobidragarna förlorar och nettomottagarna vinner. Fördelningspolitik är omoralisk och dessutom minskar den skatteverkets profit.

Kategorier
Artiklar

Nobelpriset i ekonomi motbevisat på två minuter

Då var det dags igen för det så kallade nobelpriset i nationalekonomi. Det är ju som bekant inget pris instiftat av Alfred Nobel utan bara Riksbankens knep att snålåka på nobelprisets glans genom att passa på att ge ut sitt eget pris ”till Alfred Nobels minne”.

Årets pris är tudelat. Den ena halvan går till arbete i något de kallar arbetsmarknadsekonomi. Den andra går till en metod för naturliga experiment som sägs kunna användas för att fastställa orsakssamband (kausalitet) där man inte kan utföra vanliga experiment. Naturliga experiment är inga experiment i vanlig mening, utan en metod att studera skillnader mellan människor som ofrivilligt delats upp i experiment- och kontrollgrupp till exempel genom lagar och policy.

Utan att gå in på exakt hur naturliga experiment fungerar (se förklaring här, tyvärr opedagogisk) tydliggör årets pris den fundamentala, metodologiska, skillnaden mellan österrikisk nationalekonomi och vad vi kan kalla standardekonomi. Inom standardekonomi försöker man efterapa den vördade naturvetenskapliga metoden. Den går ut på att man gör observationer, samlar data, hittar mönster, ställer upp en hypotes om ett orsakssamband och testar den med med experiment. Om experimenten tillräckligt många gånger ger upphov till de utfall som hypotesen förutsäger så drar man slutsatsen att man har identifierat kausalitet och därmed hittat en lag. Kausalitet är grunden för naturvetenskapliga lagar.

Problemet är att man inte kan göra nationalekonomiska experiment, varför idén att hitta ekonomiska lagar med hjälp av naturvetenskaplig metod faller platt. Mises konstaterar att observationer av data egentligen inte ens är nationalekonomi utan ekonomisk historia. Andra halvan av årets ekonomipris är tänkt att råda bot på den här bristen. Man menar att med naturliga experiment kan man fastställa kausalitet och hitta lagar inom nationalekonomi och andra sociala vetenskaper bara med observationer, utan att testa hypoteserna med experiment.

Inom österrikisk nationalekonomi har man helt enkelt konstaterat att den naturvetenskapliga metoden är oanvändbar för ändamålet. Istället använder man något som liknar den matematiska metoden. Istället för att spå i data och försöka hitta lagar använder man logik för att härleda lagar. Data är enbart en kuriositet vid sidan om. Det låter konstigt för standardekonomer men på samma sätt är det inom matematisk vetenskap. Med logik bevisar man att vinkelsumman i alla trianglar är summan av två räta (180 grader). Trianglar som observeras i verkligheten kan vara nog så intressanta, men de är irrelevanta för lagen om vinkelsumman.

Den första halvan av ekonomipriset gavs till David Card som använt naturliga experiment för några undersökningar av arbetsmarknaden innan metoden ens hade ett namn. I förstone tycks hans undersökningar visa att självklara ekonomiska lagar på något mystiskt sätt inte gäller på arbetsmarknaden. Han hittade till exempel (1) ett fall där högre minimilön inte ledde till högre arbetslöshet, (2) ett fall där massinvandring inte ledde till lägre löner och (3) ett fall där mer pengar till en skola gjorde eleverna mer framgångsrika. Av (1) är det tänkt att vi ska dra slutsatsen att man kan införa och höja minimilöner utan att skapa arbetslöshet. Av (2) ska vi tro att man kan ösa på med invandring utan negativa effekter på löner. Av (3) ska vi tro att mer pengar till skolan gör att eleverna blir framgångsrikare och tjänar mer pengar. Den skeptiske läsaren noterar kanske att alla dessa tre ”resultat” i praktiken undanröjer besvärliga nationalekonomiska begränsningar som står i vägen för den stora välfärdsstaten. Detta är inte nationalekonomi, det är hovekonomi.

Ett vanligt verktyg när man bedriver nationalekonomisk logik är antagandet om ceteris paribus – det vill säga allt annat lika. Till exempel om man höjer minimilönen och håller alla andra variabler oförändrade kommer arbetslösheten att öka. Finns ceteris paribus i verkligheten? Nej, det är ett teoretiskt tankeredskap. I verkligheten kan man inte höja minimilöner eller göra andra ingrepp utan att andra variabler också påverkas. I verkligheten får man aldrig exakt samma resultat som i tankemodellen. Detta är självklart.

I de tre fallen som Card studerade tycktes den självklara avvikelsen mellan förenklad teori och komplex verklighet vara ett så förbluffande faktum att det är värt ett ekonomipris. Hans budskap är att arbetsmarknaden är en speciell marknad där normala ekonomiska lagar inte längre gäller. En plats där man utan risk kan ägna sig åt socialdemokratisk välfärdspolitik. Eller som priskommittén formulerar saken, we now have a considerably better understanding of how the labour market operates than we did 30 years ago. Resonemanget är bakvänt. Att ta ett teoretiskt verktyg och konstatera att det inte finns i verkligheten är inte en fribiljett till att göra vad som helst med verkligheten utan konsekvenser. Det påminner om ett annat standardekonomiskt verktyg, antagandet om ”perfekta marknader”. Att man inte hittar ”perfekta marknader” i verkligheten används ofta som ursäkt för destruktiva politiska ingrepp för att försöka skapa dem.

Det finns flera invändningar mot att dra nationalekonomiska slutsatser av dylika studier. Ett är svårigheten med att mäta ekonomi med medelvärden och aggregat. Till exempel, vad gäller lönerna vid invandringsstudien, säger Card själv att lönerna steg för vissa grupper men föll för andra. Att då bara ta ett medelvärde av alltihop och konstatera att det är oförändrat döljer all intressant dynamik. Det är som att stå med ena foten i snö och den andra i kokande vatten och påstå att man i genomsnitt har det ganska skönt. Eller som när man med hjälp av demokrati flyttat välstånd från fattiga till rika och sedan konstaterar att det totala välståndet är oförändrat. I just det här fallet, med just den här mätmetoden, blev det kanske plus minus noll i just det här medelvärdet. Är det en tröst för dem som drabbas negativt? Att studera ett specifikt exempel, räkna medelvärden och förklara att lagen om utbud och efterfrågan inte längre gäller på arbetsmarknaden är i bästa fall dålig forskning och i värsta fall avsiktligt bedrägeri.

Samma är det med frågan om mer pengar till skolan. Mer pengar till exakt vad? Svensklärare? HBTQ-certifikat? I det meningslösa aggregatet ”pengar till skolan” är en matematiklärare lika mycket värd som en genuspedagog, trots att den förra sannolikt kommer göra eleverna mer framgångsrika och den senare kommer göra dem dummare.

En annan invändning gäller metoden. Den andra halvan av ekonomipriset gavs till Joshua D. Angrist och Guido W. Imbens för deras arbete med naturliga experiment. Card hade använt metoden innan den ens fått ett namn. Om man nu envisas med att utgå ifrån data är det är en allvarlig svaghet att tvingas förlita sig på de begränsade datamängder som skapas av policy och lagar. Säg att våra folkvalda bjuder oss ett naturligt experiment som höjer minimilönen med ett öre i timmen. Det naturliga experimentet detekterar ingen mätbar förändring i genomsnittlig arbetslöshet. Är det då rimligt att dra slutsatsen att högre minimilön inte orsakar högre arbetslöshet? Eller om Riksbanken ökar penningmängden bara med tio kronor (vilken dröm!) och vi konstaterar att priserna inte stiger. Vore det rimligt att dra slutsatsen att ökad penningmängd inte leder till stigande priser?

Om man sysslar med nationalekonomi tänker man istället så här: En arbetsgivare överväger att anställa en person. Om den ytterligare vinst personen kan skapa för företaget är högre än lönen han kräver kommer han erbjudas anställning. Alla vinstdrivande företag resonerar på samma sätt. När lönerna trycks upp på grund av högre minimilön kommer allt färre personer klara att skapa mer vinst än deras lön. Därför kommer färre anställas och arbetslösheten öka. För att riktigt testa logiken och lätta lite på kravet på ceteris paribus är det praktiskt att ta till ett extremt exempel och fundera på vad som måste hända. Anta att minimilönen dubblas eller sätts till 10 000 kronor per timme. Vad händer med företagens möjlighet att anställa? Finns det några faktorer som kommer samvariera till den grad att en sådan löneökning inte skulle öka arbetslösheten? Självklart inte. En vetenskaplig lag ska tåla att utsättas för extrema villkor och ändå ge rimliga resultat. Det kan ses som ett logiskt rimlighetstest. Sådana tester kan man inte göra med ”lagar” som vaskats fram ur begränsade datamängder.

Friedrich von Hayek sade i sitt tacktal för 1974 års ekonomipris:

Jag måste erkänna att om jag hade tillfrågats om huruvida man borde inrätta ett nobelpris i ekonomi skulle jag bestämt sagt nej… Nobelpriset förlänar mottagaren en myndighet som ingen människa inom nationalekonomi borde besitta. Det är ofarligt inom naturvetenskaperna. Här påverkar en människas inflytande främst experterna inom hans eget område; de kommer snart trycka ner honom om han överskrider sin kompetens. Men det mesta av nationalekonomens inflytande går ut över lekmän: politiker, journalister, offentliga tjänstemän och folk i allmänhet.

När ekonomipriset regelmässigt belönar män som ursäktar en svällande välfärdsstat så blir priset en plåga för allmänheten och en fara för civilisationen. Årets ekonomipris är inget undantag.

Kategorier
Artiklar

Brittisk bränslebrist och Brexit

Senaste veckorna har vi matats med bilder från Storbritannien med långa köer utanför bensinmackar, stängda bensinmackar, urplockade butikshyllor. Brexitförnekare både i och utanför Storbritannien har inte varit sena att tvärsäkert förklara att kaoset beror på Brexit. Låt detta vara britterna till skräck och androm till varnagel! Så illa kommer det gå för alla som försöker sig på att återta sin självständighet från EU!

Det är många rörliga delar i den extremt komplicerade globala logistikapparaten. Ingen människa förstår hur allt fungerar men det fungerar ändå, mer eller mindre automatiskt. När man betraktar detta makalösa oöverblickbara magiska myller blir man lätt fascinerad och ödmjuk. Underverket fungerar tack vare prissignaler, ”utbud och efterfrågan”. Prisstrukturen är ekonomins nervsystem. En brist (dvs. ökad efterfrågan) någonstans leder till ett högre pris på den platsen. Det är en signal till entreprenörer och leverantörer att det finns mer pengar att tjäna där. De forslar snabbt dit varor för att göra vinst och tillgodose bristen, varvid bristen upphör och priset faller tillbaka. Varje störning i prissystemet kommer orsaka brister och/eller överskott. Vill man skapa kaos ska man störa ut världsekonomins nervsystem.

Det är fullt möjligt att Brexit orsakat lite brus i signalsystemet, men det är något som vinstmaximerande företag snabbt skulle råda bot på. Jämför brexitbruset med den störsignal som världens regeringar ständigt sänder med i sitt väderkvarnskrig mot ”pandemin”. De har satt igång en aldrig tidigare skådad kombination av massivt penningtryckande, enorma stödpaket till ekonomiskt närstående, näringsförbud för ”icke-essentiella” arbetsplatser, stängda gränser, lockdowns och piskat upp apokalyptisk skräck bland undersåtarna. Ingen människa kan överblicka de totala skadeeffekterna men vi vet att de har skjutit en stor del av signalsystemet i sank. Ett tecken på detta är att det utanför många av världens stora hamnar ligger fraktfartyg i långa köer i väntan på att få lossa lasten.

Det är inte brist på drivmedel, mat eller andra varor i Storbritannien. Det är brist på lastbilsförare. Lagren är fyllda men varorna kommer inte ut till mackar och butiker. Enligt ONS (brittiska SCB) minskade antalet förare från EU-länder med 13 500 styck från 2019 till 2021. Samtidigt hävdar intresseorganisationer för transport och logistik att det behövs ytterligare 75 000 – 100 000 förare. Om vi generöst antar att hela bortfallet på 13 500 beror på Brexit så kvarstår fortfarande ett behov på 60 000 – 85 000 förare som inte har med Brexit att göra. Ett sådant behov kan inte uppstå plötsligt ur ingenting. Vad kan det bero på?

Nu pusslar jag lite, men här är en teori. Storbritannien använde sin nyvunna Brexit-frihet till att låsa in sin befolkning. Under den tiden minskade behovet av lastbilsförare. De flesta lastbilsförare har nog inte en stor besparingsbuffert att leva på i svåra tider. En hel del av dessa sökte sig kanske annan försörjning, kanske med sysslor som inte kräver att man är långt ifrån familjen under långa tider. När restriktionerna släppte i april 2021 var de antagligen inte längre tillgängliga eller intresserade av att ligga och dra på vägarna. För övrigt hade gruppen om 13 500 EU-förare lätt kunna ges specialbehandling av den brittiska regeringen trots Brexit. Det är fullt möjligt för en suverän stat att dela ut privilegier till vem man vill, men regeringen ville inte eftersom de vill att brittiska vägar ska trafikeras av brittiska förare. Det ska därmed inte skyllas på utträdet ur unionen.

Prissystemet fortsätter dock att göra vad det kan för att förbättra livsvillkoren för människor trots de folkvalda meckande. Lönerna för förare har gått upp kraftigt och värvningsbonusar används som lockbete. Arbetskraft allokeras dit den mest behövs, fler förare tillkommer. Om de folkvalda bara håller tassarna ifrån saken och slutar med sitt coronakrigande kommer bensinpumparna och varuhyllorna snart vara fyllda igen.

Kategorier
Artiklar

Da Afghanistan Bank

Nu när talibanerna tagit över Afghanistan är det intressant att studera vad som händer med landets centralbank. Det är pedagogiskt värdefullt för andra som vill försöka göra sig fria från det globala centralbanksväldet.

År 1921 blev Afghanistan fritt från brittiskt herravälde, 1934 erkänner USA landet och 1939 etableras centralbanken Da Afghanistan Bank. I en värld där dollarn är reservvaluta är världens centralbanker i praktiken underställda amerikansk penningpolitik. När guld var världens reservvaluta hade centralbankerna guld i valvet och den lokala valutan utfärdades i relation till hur mycket guld som fanns i valvet (”reserven”). Nu när amerikansk dollar är reservvaluta utfärdas lokal valuta i enlighet med hur mycket dollar som finns i centralbankens valv. När FED pumpar pengar hänger världens centralbanker med och trycker upp mer lokal valuta för att pressa ner och bibehålla växelkursen mot dollarn. Det är egentligen inte nödvändigt, men nästan alla Harvard- och universitetsutbildade tror att en stark växelkurs skadar den egna ekonomin och det är därför de känner sig pressade att hänga med i USA-inflationen. Dessutom existerar Internationella valutafonden för att sätta press på världens ekonomier att hänga med i amerikansk inflationspolitik. Detta är bakgrunden till uttrycket att USAs främsta exportvara är inflation. Av fransmännen har det kallas ”USAs hutlösa privilegium”.

När talibanerna tog över flydde ”presidenten” landet med fyra bilar och en helikopter full med pengar, enligt ryska ambassaden. Samtidigt flydde den afghanske centralbankschefen Ajmal Ahmady från Kabul. I en intervju i det amerikanska regimorganet CNN ger Ahmady sin syn på problemen. Centralbankens dollarreserv är i praktiken tömd, samtidigt som USA har fryst 10 miljarder dollar av reserven som ligger i USA, Internationella valutafonden håller tillbaka sina leveranser av USD, och Världsbanken likaså på grund av oro för kvinnornas framtid. Redan innan talibanernas övertag hade centralbanken begränsat hur mycket pengar människor kunde ta ut från banken för att förhindra bankrusning. Genom att underkasta sig det globala centralbanksväldet sätter man sig i en situation där man kan bli utpressad av internationella intressen.

Det finns mycket att säga om Afghanistans situation. I slutänden måste man arbeta för att kunna äta, sälja för att kunna köpa, exportera för att importera. Pengar och banker är bara en mellanhand. Det skapar inte mat och andra varor. Det behövs inte en dollarreserv för att kunna äta. Och om man behöver dollar för att importera något behöver man ingen centralbank som mellanhand. Vanliga banker och andra valutaväxlare kan ha sina egna valutareserver och sköta det.

Centralbanker är en akilleshäl för ett folk som vill vara fria. I och med att de skapar pengar ur intet baserat på skuld blir det monetära systemet beroende av folkets förtroende. När oro uppstår och förtroendet brister rusar människor till banken för att hämta ut sina besparingar. Då upptäcker de att banken inte har täckning och att centralbanken begränsat deras uttag av sina egna pengar för att skydda bankerna. Detta bedrägeri är vad harvardfolket kallar ”likviditetsbrist”. I ett samhälle utan centralbanker blir det mycket svårt för bankerna att driva rörelse utan att ha täckning. Det blir också ett samhälle där folket inte lika lätt kan utsättas för internationella utpressningar.

Om talibanerna behöver amerikanska dollar kan de alltid sälja något av den amerikanska stridsmateriel till ett värde av 10-80 miljarder dollar som amerikanerna lämnat kvar eller ta över de amerikanska opiumfälten och sälja droger.

Kategorier
Artiklar

Kommer ni ihåg Australien, frihetens land som alla ville emigrera till?

Kommer ni ihåg Australien, Crocodile Dundee, machomännens och frihetens land som alla ville emigrera till?

Här följer en sammanfattning av nu gällande covidregler i Australien.

  • Polisen får ta sig in i alla hem utan husrannsakningsbeslut
  • Utegångsförbud efter kl 20:00
  • Böter om du är ute efter kl 21:00 utan skriftligt tillstånd
  • Inga besök hos släkt och vänner
  • Man får inte vara längre hemifrån än fem kilometer
  • Polisen kontrollerar bilars registreringsnummer mot hemadress
  • Enbart en person per dag och hushåll får gå hemifrån för att till exempel handla
  • $200 böter om man inte har mask på sig inne och ute
  • Man får sitta på balkongen
  • Man får motionera en gång och högst en timme per dag
  • Bröllop är tillåtna men max fem gäster
  • Folksamlingar är olagliga oavsett storlek
  • Medborgarna uppmuntras att ange varandra för regelbrott

I sann sovjetanda behöver man tillåtelse att ens lämna landet, även om man aldrig tänker återvända.  En utomstående ställer sig naturligtvis frågan ”Hur kunde de låta det ske? Hur kunde de gå på det?” Frågar man Medel-Aussie förstår han inte vad du menar. Han njuter av att se på nyheterna hur polisen jagar och sätter dit regeltrotsare som försöker hävda ett uns frihet.

Det är för din trygghet, undersåte.

Kategorier
Artiklar

En värld med österrikisk ekonomi

”Hur skulle ett samhälle med österrikisk ekonomi se ut?”

Varje gång man förklarar österrikisk nationalekonomi (ÖE) för en grupp människor får man den frågan. Svaret är ”Precis som det du ser omkring dig just nu”.

Frågan bygger på missuppfattningen att ÖE är en frimarknads-ideologi. Det spelar ingen roll hur många gånger man inledningsvis förklarar att (österrikisk) nationalekonomi är en vetenskap och att den inte ska blandas ihop med en önskan om fria marknader, vilket är en ideologi. Frågan kommer ändå. Man kan inte välja att införa ÖE i samhället mer än man kan välja införa gravitationslagen i universum; de finns där vare sig man gillar dem eller inte.

Det är egentligen inte konstigt att folk tror att ÖE är en ideologi eftersom de som förstått ÖE tenderar att förespråka fria marknader – och frihet i allmänhet. ÖE gör att man inser att materiellt välstånd skapas mellan fritt handlande människor. Staten kan inte bidra till att skapa ännu mer materiellt välstånd. Den kan bara omfördela och förslösa. Därför är det ovanligt att österrikiska nationalekonomer jobbar med ekonomisk policy. Eftersom politiker vill omfördela och förslösa har ÖE inte mycket att bidra med.

Men strikt talat, även om man förstår ÖE måste man inte vara frimarknadsförespråkare, även om det i praktiken är ovanligt att vara något annat. Ett samhälle skulle till exempel kunna tycka att det vore värt att knäckta några ägg för att laga en välfärdsomelett. ÖE teori kan då hjälpa kockarna att förstå ungefär vad den sociala kostnaden blir – skatter, arbetslöshet, slöseri, mindre entreprenörskap och materiellt välstånd – och hjälpa dem avgöra om det är värt det. Ett annat samhälle skulle kanske vilja förbjuda handel med utrotningshotade djur, pornografi, bordeller, försäljning av mark och företag till utlänningar. ÖE teori kan hjälpa till att analysera konsekvenserna och hjälpa till att avgöra om det är ”värt” det. Och så vidare.

Man kan alltså inte välja att införa österrikisk nationalekonomi eftersom den bara beskriver hur ekonomi fungerar. Det är fullt möjligt att förstå ÖE och ändå inte förespråka helt fria marknader. Det är dock ovanligt att hitta en ÖE-kunnig person som inte vill ha betydligt friare marknader än idag.

Kategorier
Artiklar

Guld, bitcoin eller mittemellan

Det diskuteras flitigt huruvida guld eller bitcoin är framtidens pengar. Båda sidor argumenterar väl för sin sak. Diskussionen är akademiskt intressant, men praktiskt meningslös. Det är som att höra supporters för AIK och Djurgården försöka övertyga varandra om vilket lag som kommer vinna Allsvenskan. Framtiden får utvisa helt enkelt. Kanske vinner Malmö FF. Kanske blir silver framtidens valuta.

Många frihetligt sinnade tänker tillbaka på guldmyntfoten som en gyllene monetär tidsålder. Guld är fysiskt begränsat och svårare producera i en tryckpress än papper. Det är lätt att förstå ett monetärt system som bygger på guld. När man förstår guldmyntfoten är det också lättare att förstå hur vårt nuvarande monetära system fungerar och förstå dess svagheter och systematiska bedrägeri.

Man ska dock komma ihåg att en myntfot är ett statligt monetärt tvång. Guldmyntfot är inget undantag. Det är inte heller den hämsko på statens möjligheter att skapa inflation som man kanske kan tro. Även om det fysiska guldet är begränsat finns ingen gräns för hur många papperssedlar med påstämplad guldvalör centralbanken kan trycka upp. Historiskt har silver varit folkets pengar, inte guld. Kvantiteten silver som behövs för dagliga transaktioner leder till mynt av bekväm storlek. Guld har mycket högre värde och mynten blir därför för små för praktisk daglig handel. Följande lilla ramsa beskriver det poetiskt:

Guld är pengar för kungar, silver är pengar för herrar,
byte är pengar för bönder – men skuld är pengar för slavar.

Redan under 1700-talet försökte England gå över till guldmyntfot på grund av påstådd ”silverbrist”. Det är ett klassiskt tramsargument. Bristen påstås orsakats av handeln med Kina. Medan européerna ville köpa många varor från Kina var silver den enda vara kineserna ville ha från dem. Snarare rådde nog en allmän statlig pengabrist efter de dyra napoleonkrigen. Krig finansieras med sedelpressen och när sedlarna blir för många råder det självklart en ”brist” på silver relativt mängden cirkulerande sedlar. Det går inte att lösa in alla sedlar mot metall längre. År 1844 införde Storbritannien till slut guldmyntfot. Eftersom landet var den ledande industrinationen ledde det till att många andra stater kring 1870 följde efter. Sverige anslöt sig år 1873.

Som sagt, guldmyntfot hindrar inte att stater printar sönder sin valuta. Under första världskriget hände just det. Efter flera försök att återgå till guldmyntfoten gav man upp. Det hade inte varit några problem att återgå till guldmyntfot om man bara hade varit villig att erkänna att papperssedlarna blivit så många att deras påstämplade guldvalör hade behövt justeras ner. Det hade dock varit att erkänna att staten hade stulit köpkraft från folket.

Från guldmyntfot försämrades pengarna till pappersmyntfot, plastmyntfot och numera bara elektronmyntfot. Dessa pengar skapas i bankerna med skuld och är således ”pengar för slavar”.

Faktum är att vi inte behöver någon statligt påtvingad myntfot. Samhället kan själv avgöra vad man vill betala med. Pengar är dessutom för viktigt för att hanteras av tjuvar. Låt bästa fotbollslag, låt och valuta vinna. Antagligen skulle flera valutor samexistera och användas för olika ändamål. Kanske guld för stora internationella transaktioner, silver för dagliga, och varför inte kombinerat med krypto som digital betalningslösning. Själv skulle jag gärna se en återgång till silver. Mynten har en härlig tyngd och klirrar dödsskönt i fickan.

Kategorier
Artiklar

Det allmänna är en dålig företagare

Om vi tänker oss tillbaka i tiden så har människor gått samman för att sköta inre och yttre säkerhet, det vi idag kallar polis och militär. En stat som enbart sysslar med detta är en minimal stat och den brukar kallas nattväktarstat. Idag har vi istället en allomfattande och påträngande välfärdsstat. Nattväktarstaten lämnar människor i fred i större grad än välfärdsstaten och är därför betydligt bättre ur frihetlig synvinkel (även om den såklart också ska avskaffas). Det finns en naturlig tendens för stater att växa från liten nattväktarstat till stor och blaffig välfärds- och krigarstat.

Mycket av det som välfärdsstaten ägnar sig åt är en perverterad form av företagande som man kan dela in i två typer: riskkapitalism och försäkringsverksamhet.

Staten som riskkapitalist

Riskkapitalprojekt känns igen som svar på frågan ”Om inte staten vem skulle då göra X?” Variabeln X kan till exempel vara ”vägar”, ”skolor”, ”rymdresor”. Det finns en enkel tumregel: Om något är tillräckligt önskat av tillräckligt många, och det är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, så kommer någon riskera eget kapital för att försöka tillhandahålla det. Vägar är önskade, liksom skolor. Därför har byar, samfälligheter, privata intressen och företag alltid tillhandahållit sådant. Vägarna hade inte sett likadana ut som idag, de hade antagligen blivit snirkligare och passat snyggare in i landskapet eftersom enbart våldsmonopolet har möjlighet att expropriera andras mark och dra en motorväg rakt över. Skolan hade heller inte sett likadan ut. Även innan det staten styrde skolan fanns det skolor i byarna. De var då mer fokuserade på riktiga kunskaper som att läsa, skriva, räkna, historia, geografi etc. eftersom efterfrågan på feminism, homosexkunskap, klimatpropaganda och antirasism är tämligen begränsad.

Storleken på investeringsprojekt är inga problem för privata intressen och ingen anledning för en stat att tillhandahålla. Det finns gott om exempel på enormt stora företag som över tid skapat kapital och gjort investeringar av en omfattning som vore omöjligt för enskilda nationer.

Är det däremot inte tillräckligt många som vill ha X, om det är tekniskt omöjligt eller ekonomiskt orimligt kommer ingen privat aktör vilja erbjuda det. För att få tillgång till menskonst, betonggetton, månlandningar och massinvandring behövs därför en stat som är modig nog att konfiskera och investera undersåtarnas surt förvärvade kapital i projekt med tveksam avkastning.

Varje gång man blir tveksam och ställer sig frågor av typen Om inte staten fanns vem skulle då byggt vägarna så bör man samtidigt ställa sig frågan Om inte staten byggt vägarna, undrar vilka fantastiska saker vi då hade haft råd att göra istället. Den frågan behandlas utförligt av Frédéric Bastiat i hans klassiska uppsats That Which is Seen and that Which is Not Seen. Vi ser vad staten gjort, men inte vad som skulle kunna blivit istället.

Staten som försäkringsbolag

En annan typ av företagande välfärdsstaten gärna lägger sina tassar på är försäkringsverksamhet. I den här kategorin finner vi fina, högeffektiva verksamheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, arbetslöshetskassor, pensionssystemet, sjukvårdsfinansieringen, ja hela socialförsäkringssystemet och omsorgen om de fattiga.

Det kan låta otroligt för dagens läsare, men alla dessa funktioner sköttes en gång i tiden mycket effektivt av privata aktörer och föreningar. Samhällen och fackföreningar hade sina egna försäkringskassor och a-kassor. Arbetsförmedlingar fanns lokalt organiserade. Man sparade till sin egen pension till exempel genom att äga sin gård. Sjukvården utfördes av privata läkare som Emils doktor i Mariannelund. De fattiga togs om hand i byarna av organiserade rotar. Ja visst var det fattigare förr, men det är inte för att välfärdsstaten ännu inte tagit över vitala samhällsfunktioner utan för att den tekniska utvecklingen och det tillhörande materiella välståndet inte kommit lika långt som nu.

Anledningen att vi inte ser särskilt många privata försäkringskassor och a-kassor etc. längre är på grund av att de blivit utträngda av de offentliga, både ekonomiskt och juridiskt. Om ”det allmänna” skulle börja tillhandahålla bil- och trafikförsäkringar skulle de privata trängas undan. En generation senare skulle folk fråga sig vem som skulle tillhandahålla trafikförsäkringar om inte staten gjorde det. Detta syns ofta på kommunnivå när kommuner driver allt från bowlingbanor till solarier. Det blir svårt för riktiga företag att konkurrera med en aktör som kan hålla låga priser och fylla igen hålen med skattemedel.

Samma princip gäller i försäkringsbranschen som ovan: Om något efterfrågas tillräckligt mycket kommer människor organisera sig för att tillhandahålla det och historien är vårt vittne.

Offentlig verksamhet är slösaktig

Eftersom den offentliga sektorn inte är ”vinstdrivande” kan den inte läsa av prissignaler för att veta vad som egentligen efterfrågas i samhället och vad konsumenter är villiga att betala. Den famlar i blindo och kommunfullmäktige kan på riktigt gå omkring och tro att en målning av ett stort könsorgan på stadens torg faktiskt efterfrågas. Intäkterna via skatt fortsätter ju komma in det är väl ett tecken på att undersåtarna vill ha det?

Detta är det problem Ludwig von Mises avser med det socialistiska kalkyleringsproblemet. Utan priser vet man inte hur människor värderar resurser. De kommer då spenderas efter gissningar och slösas bort.

Den som vill argumentera för en stor stat får hitta bättre argument än att ”Vem skulle göra X om inte staten?” Ty antingen är X efterfrågat och då kommer någon driftig företagare tillhandahålla det. Eller så är X inte önskvärt och då ska våldsmonopolet låta bli att slösa våra resurser på det.