Författare: Jon Nylander

Kategorier
Blogg

Henrik Mitelman: ”Riksbanken ljuger [..] den svenska kronan är redan en skräpvaluta”

I en oväntad intervju i P1 Ekonomiextra den 23 februari får Henrik Mitelman (krönikör på Dagens industri) möjlighet att ondgöra sig över Riksbankens destruktiva inverkan på den svenska ekonomin och samhällskroppen. Han slösar inte bort chansen, och det är värt att gå igenom några höjdpunkter. Intervjun börjar 14.30 minuter in i inslaget.

På Hanna Malmodins fråga om varför kronan faller svarar Mitelman:

Mitelman: ”Valutamarknaden är bekymrad över Riksbankens penningpolitik, man tycker att Sverige har alldeles för låg ränta, och det kan man ju lätt hålla med om eftersom vi inte har någon ränta. Vi har negativ ränta. Det skrämmer bort många från den Svenska kronan. Man vill inte ha svenska kronor och nu när inflationen inte blir så hög som man har tänkt så minskar möjligheten att riksbanken höjer räntan […] då vill man hellre köpa valutor i andra länder än i Sverige. Det gäller att se det på sikt. Vi har haft flera år av kronförsvagning och vi lever i någon form av devalveringsromantik, som lever kvar i Sverige; från 70-80-talens devalveringar till nu när vi har en centralbank som aktivt försöker försvaga valutan.”

Kommentar: Mitelman pekar här ut tre viktiga saker.

  1. Riksbanken manipulerar räntan, vilket leder till kreditexpansion (dvs nya ”pengar”) – detta leder till att den svenska kronan devalveras gentemot valutor som inte har en lika expansiv penningpolitik.
  2. När prisinflationen inte verkar stiga trots expansiv penningpolitik så tror världen att Riksbanken kommer fortsätta med expansiv penningpolitik. Eftersom Riksbanken kommer fortsätta med just expansiv penningpolitik (de facto devalveringar av kronan) så vill man inte ha kronor. Om man inte är självspäkare.
  3. Riksbanken är skit.

Malmodin reagerar på Mitelmans påstående om att Riksbanken aktivt skulle försöka försvaga den svenska kronan: ”Men gör dom det? Dom har själva sagt att det håller vi inte på med vi vill bara få upp inflationen!”

Mitelman: ”Dom ljuger. Det är ren och skär lögn. Det är riktigt på det viset att deras ambition är att få upp (pris)inflationen, men det viktiga att komma ihåg här för alla som är utanför centralbanken – det är ju att dom använder kronan som verktyget för att få upp inflationen – därför styr dom ju aktivt valutan och vill försvaga den – just för att prega upp priserna och därmed kan de uppfylla sitt mål. Det paradoxala, här är ju varför tillåter vi Riksbanken att göra detta? Jag blir inte så mycket gladare för att jag får handla lite dyrare. Den enda som blir gladare för att priserna går upp, det är Stefan Ingves. Det är märkligt att det inte är de andra tio miljoner konsumenterna som kan vägleda.”

Kommentar: Det finns fler personer än bara Stefan Ingves som blir glada av högre priser. Det finns horder av människor som livnär sig på den köpkraftsomfördelning som sker när det skapas nya penningsubstitut och krediter.

HM: ”Men dom har ju å andra sidan sitt inflationsmål som dom då ska följa, på två procent.”

Mitelman: ”Japp. Och det gör dom ju slaviskt. Det är ju dessutom Riksbanken själva som har bestämt detta mål. Det är inte någon lag som säger att det ska vara just två procent, det skulle man kunna ändra till en procent. Som kanske ligger lite närmare verkligheten. För om det är så att genom digitalisering, robotisering, automatisering, globalisering så kanske den naturliga prisökningstakten i Sverige är en procent… eller noll! Om verkligheten då har ändrats så kanske man ska rita om kartan också – men det har Riksbanken inget intresse av att göra.”

Kommentar: Det är synd att Mitelman inte är mer radikal här. Det är omöjligt att säga vad en korrekt inflationstakt skulle vara eftersom det kort och gott är vansinne att med berått mod försöka göra saker dyrare. Det är inte ens det som är det egentliga målet! Riksbankens uppgift är att via inflation (i bemärkelsen penningmängdsökning) sno köpkraft från folket för att finansiera vissa specifika intressegrupper. Om Riksbanken skulle vägra att fylla denna funktion skulle den prompt ersättas – detta är institutionens enda existensberättigande funktion; att idka förfalskning och bedrägeri på vanligt folks bekostnad. Ju längre folk köper den intellektuella krumbukten om den ”korrekta” inflationstakten, desto enklare blir det att snuva kreti och pleti på konfekten. Att trycka pengar och tillhandahålla ursäkter för och bortförklaringar av effekterna av penningtryckeriet är alla centralbankers enda raison d’être.

Mitelman nämner också ”digitalisering, robotisering, automatisering och globalisering (i bemärkelsen ökad arbetsdelning)” som saker som skulle motivera en lägre inflationstakt. Detta kräver ett förtydligande. Mitelman beskriver kort och gott: produktionsförbättringar; som gör saker och ting billigare eftersom de framställs mer effektivt. Detta är en bra sak. För att produktionsförbättringar ska leda till lägre priser behöver Riksbanken göra: ingenting. Den behöver inte rita om kartan för kunna trycka rätt mängd pengar gentemot produktionsförändringarna, den behöver bara sluta trycka pengar och hålla sina klåfingriga fingrar i styr.

HM: ”Förra veckan tog vi upp det faktum att reallöneökningen, har varit i princip obefintlig de senaste åren – eftersom lönepåslagen i princip har ätits upp av stigande kostnader för importerade saker som blivit dyrare när kronan tappat i värde. Men vad säger du, den som trots det här har lyckats lägga undan lite slantar till sommarens utlandsresa kanske, vad ska den tänka nu då, när kronan ser ut som den gör? Måste man lägga undan ännu mer?”

Mitelman: ”[Skrattar hjärtligt] Ja risken är att man får [avbryter för skratt] lägga undan ännu mer. Men det här är ju någonting som vi svenskar har vant oss vid, vi verkar ha någon form av masochistisk läggning som gör att vi trivs med detta. Som sagt, det är ingenting nytt. I början av 70-talet så kostade en schweizerfranc EN svensk krona. Då kunde vi åka till Alperna och det gjorde 700 000 svenskar varje år, nu kostar en schweizerfranc nästan NIO kronor… och då får vi semestra i de svenska fjällen istället. ”

HM: ”Kronan nådde ju sin svagaste punkt mot dollarn i veckan också, den steg till över 9.40kr. Hur lågt kan kronan falla, hur svag kan den bli?”

Mitelman: ”Går vi tillbaka till 70-talet så var det nog ingen som trodde att en schweizerfranc skulle kosta nio kronor idag. Men vi har en gradvis fallande valuta, och den har gjort oss väldigt mycket fattigare. Jag tycker det är tragiskt att se. Djupt beklagligt. Men för att svara på din fråga: vart är vi på väg just nu så är det svårt att ha någon positiv inställning till den svenska kronan. Måste jag säga.”

Kommentar: Det är härligt att Mitelman skrattar. Vad ska man annars göra? En smula galghumor är man tvungen att anamma för att orka med idiotin. Men under skrattet döljer sig en verklig och omisskännlig sorg. Mitelman har inte skygglapparna på. Han vet vilken oerhört prekär situation Riksbanken har försatt oss i.

HM: ”Men ska man förbereda sig på att den blir en skräpvaluta? Eller när kan man säga att den blir en skräpvaluta.”

Mitelman: ”[Skrattar] Fast det är den väl nästan om vi går från EN schweizerfranc till nio? Det är få valutor i världen som har varit så dåliga. Går vi tillbaka och tittar på årsförändring senaste året så tror jag det är Zimbabwe, Syrien, Irak, Venezuela. Vi ligger inte riktigt i där ännu men det är få valutor som har försvagats så mycket som den svenska kronan.”

Kommentar: Alla centralbanker världen över bedriver inflation. Och i jämförelse med schweizerfrancen är det ytterst få valutor som håller måttet. Men… den svenska Riksbanken verkar vara alldeles särskilt bra på att vara sämre än Schweiz.

HM: ”Men det är ju bra ändå för de som har haft fonder i utländsk valuta och inte minst för exportbolagen som har kostnader i kronor och säljer i dollar”

Mitelman: ”Japp! Helt enig! Aktieinvesterare eller fondplacerare i andra valutor: GRATTIS! Sen vad gäller svensk exportindustri: mja! Det är netto positivt med en svag valuta men man ska också komma ihåg att; när man tillverkar till exempel en Volvo så sätter man ihop bilen här i Sverige i hög utsträckning, men köper ju in komponenter från andra länder. Om jag kommer ihåg rätt så är det för en Volvobil komponenter från sjuttio olika länder. Och dom komponenterna blir ju dyrare och dyrare. Sen är det ju kul att man kan rea ut bilen någon annanstans, utomlands.”

Kommentar: Det som är viktigt att lägga på minnet här är att det alltså inte är någon varaktig hjälp för exportindustrin om man bara devalverar EN gång. Nej, man måste devalvera kontinuerligt och i högre takt än centralbankerna i de länder man köper ifrån för att det ska vara varaktigt hjälpsamt för just exportföretagen. Det är inflationstakten som är avgörande.

HM: ”Ja, apropå rea då. Så har det varnats för att svenska bolag framstår som billiga när kronan är så svag det har också varnats för att utländska och kapitalstarka aktörer kan lägga vantarna på svenska bolag då, till reapris. Kommer vi se det och har vi sett det.”

Mitelman: ”Yes. Och ja. Vi har definitivt sett det, såklart. Och vi kommer får se det ännu mer framöver. Utländska investerare som tycker det är jättebilligt i Sverige. Och det är det ju för de som har en lite starkare valuta. Och detta är ännu en avigsida, vi rear ut Sverige. Och det är så beklagligt att se detta!”

Kommentar: Saker blir de facto relativt billigare för de som inte sitter på en valuta som inflateras. Återigen, det som egentligen händer när man ökar penningmängden är att köpkraft omfördelas, och priserna avslöjar över tid detta faktum. Det är inte de ökande priserna som ÄR inflationen, de är symptomet.

Köpkraftsomfördelning är själva syftet med att bedriva inflation. De som får nytryckta pengar först blir relativt sett rikare än de som får dem sist, eftersom de kan göra ett större anspråk på existerande resurser. Men inflation i en nation leder också till att de som sitter på bättre valutor, i någon annan del i världen, får större möjlighet att göra anspråk på resurser i det land där en viss Stefan Ingves stirrar sig blind på siffran 2.

Kategorier
Artiklar

Död åt välfärdsstaten

Sålunda fungerar människan: vi söker vår egen välmåga, så gott som vi kan. Lyckas vi med det söker vi därefter att bättra på välbefinnandet hos de människor som står oss nära, vår familj och våra släktingar. Först därefter, i mån av förmåga och temperament, är vi benägna att intressera oss för hur folk i vidare cirklar ut från oss har det.

Det är onaturligt för människan att helga universell och jämlik omsorg till alla, oavsett deras relation till oss. Vi bryr oss om oss själva och de våra. Så är det bara, och det torde inte vara en särskilt provocerande upptäckt.

Denna allmängiltiga aspekt av mänsklig natur framhärdar oavsett vilket ekonomiskt system människan verkar i. Egenintresse och egengruppsintresse bara uttrycker sig på olika sätt. Kommunistiska apparatchiks var sina storvulna humanistiska åtbörder till trots inte välkända för sitt intresse för allmänhetens bästa. Inte alls. De sökte precis som alla andra människor sitt eget bästa; i ett sjukt system och inom en sjuk ideologi.

De försökte säkra upp och förbättra sin egen och sina närmastes positioner inom ett intrikat och livsfarligt nätverk av nepotism och rivaliteter. De levde i ett system där samtliga förbättringar av den egna positionen betalades av någon annan – utan någon form av reciprocitet. Kommunism, som inte erbjöd något sätt för människor att ta sig framåt i världen utan att bokstavligt talat förslava varandra – drog fram det sämsta ur mänsklig natur, och förgjorde människors förmågor och ambitioner att deltaga i någon form av uppbygglig verksamhet.

Det mirakel som marknadsekonomin har givit oss är ett sätt för människan att betjäna sig själv och främlingar, samtidigt. När ingen aktör får plundra någon annan måste man komma överens innan någon form av materiellt, kulturellt eller idémässigt utbyte kan äga rum. Enbart om mellanmänskliga handlingar sker frivilligt kan man säga att de är ömsesidigt fördelaktiga. Man behöver inte ens tycka om varandra för att betjäna varandra, man behöver bara tycka om det som finns på förhandlingsbordet.

Detta tål att upprepas. När är förhandling möjlig? När samtliga aktörer i en mellanmänsklig interaktion bestämmer sig för att inte använda våld, om man inte kommer överens struntar man alltså i varandra. Samtliga deltagare måste dansa samma frivilliga dans för att räknas som etiska aktörer på den marknadsekonomiska dansbanan. Samtliga måste erkänna giltigheten i alla andras egenintresse. Du kan fortfarande premiera ditt egenintresse, du kan förhandla hårt, men du kan inte tvinga din motpart att ställa upp på villkor som verkar mot den personens egenintresse. Detta är att vara etisk. Detta är att betjäna varandra och att samarbeta. Detta är att tävla med varandra utan att förgöra varandra.

Det är inte bara etiskt – det är det system som bortom allt rimligt tvivel allra mest förbättrar varje individs förmåga att tillfredsställa sitt egenintresse, sin grupps intressen, sin nations… etc. En stringent utilitarist (såsom Mises) kommer fram till samma slutsats. Och jag vill mena att det inte är en slump. Det hade inte varit etiskt om det inte också hade varit bäst. Inte bara för dig själv, och din familj – utan för samtliga deltagare i leken. Det som kännetecknar en etisk lek är att deltagarna frivilligt vill spela igen, och igen, och igen.

Det är när vi förstår på vilket sätt någon annan är till gagn för oss och i vilken mån de därmed inte står i vägen för våra mål, utan aktivt bidrar till vår förmåga att uppnå dem: det är då vi förbrödras. Konstigt vore det väl annars? Inte tusan tycker vi mest om de personer som är våra största och mest otacksamma bördor? Fria marknader och fri association utan tvångsmässiga relationer leder, över tid, till fler människor med vidare cirklar av omsorg omkring sig. Den “egna” gruppen kan bli större, enbart genom att priviligera win-win situationer och därigenom bli vänner – och stenhårt diskriminera emot spel som går ut på att någon av deltagarna måste gå emot sitt egenintresse.

Ett sådant förbittrande spel – är spelet om välfärdsstaten.

Välfärdsstaten och mångkulturen

I Sverige har vi inte kommunism – men vi bär omkring på en invasiv välfärdsstat som precis som kommunismen förpestar vår potential att förbrödras. Jag vill idag diskutera den genom prismat av vår nuvarande mångkulturella utmaning.

För det första, är mångkultur bra? Det beror på säger jag. När mångkultur upptäcks genom frivilliga interaktioner människor emellan upplevs det uppenbarligen som tillräckligt värdefullt för att äga rum. Över tid finns då chansen att föreställningen om ”stammen” expanderar genom att växelvis inkludera, assimilera och anpassa sig till tidigare okända saker. Anpassning och kulturell appropriering via marknadsrelationer och frivilliga associationer – det kan väl inte vara dåligt? Slutresultatet är antingen att man konvergerar mer och mer emot samma kultur, eller att man väljer att gå skilda vägar. Men, är det ens mångkultur då? Är det inte en ständig rörelse mot samma kultur?

Tvingande mångkultur å andra sidan, ökar polarisering och tribalism längst de mest basala skiljelinjerna. Dessa skiljelinjer blir lätt högt värderade, upplyfta till den högsta nivån av ära – eftersom skiljelinjen i sig erbjuder en mur mot det okända – det som inte passar in i vår naturliga omkrets av omsorg. Ungefär såhär: förbittring underblåst av tvingande förbund eller invasion – statens sine qua non. Slutresultatet är konflikt längs kulturella/etniska linjer och kanske till och med pånyttfödelsen av gamla, redan överbyggda konflikter.

Dessa båda saker sker historiskt ofta överlappande, och det är svårt att avgöra vilket som sker mest. I den mån det första händer mer än det andra, desto bättre. Det blir mindre dödande och evig konflikt då.

När en välfärdsstat erbjuder underhåll till människor från kulturer som är vitt skilda från den förhärskande kulturen, oavsett de redan befintliga personernas önskan, så sker det senare. En krutdurk som packas allt tätare, samtidigt som människor som inget hellre vill än att se skiten explodera rör sig allt närmare med facklorna i högsta hugg. Krutdurken är välfärdsstaten och kulturell homogenitet fördröjer välfärdsstatens fullständiga degenerering. Kulturell heterogenitet ökar takten. Hur kommer det sig egentligen?

E pluribus unum

Harvardsociologen och vänstersympatisören Robert D. Putnam visade i sin studie “E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty‐first Century” från 2007 att det fanns en obeveklig korrelation mellan ökad mångfald och samhällelig misstro. Han menar att rasism INTE är den främsta förklaringen. De som menar att rasism är den främsta drivkraften bakom anti-immigration har inte ägnat någon uppmärksamhet åt de migrationskontroverser som uppstått i Afrika och Mellanöstern, där ras uppenbarligen INTE kan spela roll. Putnam menar att människor som bor i mångfacetterade samhällen tenderar att misstro sina grannar, oavsett deras hudfärg, och att dra sig tillbaka, till och med från nära vänner. De förväntar sig det värsta från sitt samhälle och dess ledare. De volontärarbetar mindre, ger mindre till välgörenhet, röstar mer sällan, agiterar oftare för sociala reformer, men har mindre tro på att reformer faktiskt kan göra skillnad. Människor som bor i etniskt och/eller kulturellt mångfaldiga områden verkar dra in sig som sköldpaddor i sina skal.

Putnam var inte något större fan av sina egna upptäckter. Han spenderade lång tid med att försöka hitta någon annan förklaring innan han till slut publicerade. Hans studie är full av vältempererade och stringenta försök att hitta hål i den egna slutsatsen. Men nej, mångkultur verkar ha en obändigt negativ inverkan på civilsamhället.

Att en harvardprofessor måste spendera år med att komma fram till någonting så självklart är förbluffande. I etniskt och kulturellt homogena samhällen finns det mer tillit och mer socialt kapital. Människor som delar språk, traditioner, tro, institutioner, och historia kan enklare jobba sig igenom tvister och problem utan att kasta avundsjuka blickar på staten och dess kategoriska förmågor.

Människor som inte delar språk, traditioner, tro, institutioner och historia har svårare att samarbeta och finna tillit. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Vilken typ av ideologisk verklighetsfrånvändhet behöver man marineras i för att någonsin kunna tro någonting annat? Man behöver inte åkalla rasism som förklaringsmodell överhuvudtaget.

I sin studie talar sig Putnam dock varm för att på sikt kan mångkulturella samhällen överbrygga fragmentering genom att omfamna nya former av genomskärande sociala normer och bredare identiteter. Han exemplifierar detta med bland annat tidigare migrationsströmmar till USA. Det är numera till exempel inte lika spänd stämning mellan amerikanska irländare och italienare i New York som det var i början på 1900-talet, inte heller mellan någon av dessa invandrargrupper och den förhärskande ”WASP”-kulturen (White Anglo-Saxon Protestant). Dessa grupper upplevde friktion trots att de delade hudfärg och huvudsaklig religion. Men över tid, menar Putnam, kan vi se att den inneboende goda kraften i mångfald kan släppas fri. Han har helt rätt i att mänskligheten under sin historia har överbyggt kulturella och etniska skiljelinjer om och om igen. Men har han rätt i att mångfald i sig är en god sak, som mer eller mindre garanterar fördelar?

Detta är omöjligt att avgöra utan att analysera de specifika delarna. Jag ställer mig tveksam till slogans som menar att mångfald är en god sak i sig självt. Generellt tror jag på kulturer som är kapabla att diskriminera emot dåliga idéer och acceptera bra idéer och därefter låta dessa saker utgöra grundvalen i en kultur. Jag tror med andra ord på en kultur som är kapabel att förändras till det bättre, bland annat i kontakt med andra kulturer. Men mångfaldsivrare verkar snarare tro att det räcker att bygga en regnbågsgata emot de goda intentionernas himmelrike. På den gatan kan man sedan trycka ihop folk lite hur som helst. Det ordnar sig – tillsammans (och med några obligatoriska omskolningar) kan vi segra över hatet!

I samtidens mytbildning benämns USA och särskilt New York som en kulturell smältdegel, och det ligger mycket i det. Men i den mån USA har lyckats har de inte helt sonika slängt ner en massa kulturer i en gryta och därefter entusiastiskt rört om och förväntat sig framgång. De som kom dit hade inget annat val annat än att bita i det sura äpplet och försöka integrera sig i den existerande kulturen och bidra med någonting fruktbart. Detta skedde inte utan friktion och tjuvnyp (ofta via fackföreningar och lagstiftning). Men kulturell appropriering skedde (tack och lov), och framför allt: assimilering till den förhärskande kulturen – inte tvärtom. Voilá harmoni, på sikt.

Med en välfärdsstat som boxboll mellan grupper har vi två effekter som förvärrar och förlänger oundvikliga kulturella svårigheter.

  1. Dels underblåser den attraktiva välfärdsstaten en typ av improduktiv ekonomisk invandring, och skapandet av bidragsberoende, som av breda folklager upplevs som oerhört påfrestande ekonomiskt, utöver sin kulturella effekt.
  2. Dels fråntas samhället sin förmåga att via marknadsmekanismer försöka förmildra effekterna av kulturella skillnader ens på sikt. Även om stor invandring är produktiv, dvs bidrar till civilsamhället – upplevs den kulturellt påfrestande – men då finns åtminstone någon grundval att bygga vidare på.

Detta leder till en oerhörd polarisering – där kontrahenterna vägrar varandra tiden att ens artikulera sina ståndpunkter. Ett recept för krig.

USA var inte under sina berömda tidiga flyktingströmmar en välfärdsstat. Men de hade ändå kulturkrockar, som löstes genom att människor inte var explicit tvungna att interagera och bidra till varandra: enklavisering och därmed segregering ur vilken därefter människor frivilligt kunde närma sig varandra över tid.

Med välfärdsstatens subventionering av invandring har vi däremot en direkt börda på befintliga skattebetalare, utöver den börda som redan åläggs genom subventioneringen av inhemska bidragstagare – samtliga redan ansträngda välfärdsapparater blir dessutom omedelbart tydligt belastade, på bekostnad av den egna förmågan att söka “uttag” ur välfärden. Att folk skulle kunna ha en åsikt om detta utan att för den delen vara rasister tycks mig oerhört uppenbart.

Slutsatser

För de som älskar välfärdsstaten och tror på den svenska vaggan-till-graven modellen blir problemformuleringen enkel: problemet med Sverige idag är invandrarna.

Har man ingen principiell invändning mot välfärdsstaten men ändå tycker att den inte borde sträcka ut universell omsorg till hela världen – då kan man på sin höjd sträcka sig till att den behöver effektiviseras, eller begränsas till att verka inom specifika ramar (enbart för svenskar).

Att i grunden ifrågasätta “välfärden” är inte ens nästan ett alternativ, nej nej – vissa detaljer måste redas ut bara. Vi ska då ”stoppa vinster i välfärden” eller ”vässa välfärden med digitalisering” . Men i samma tanketradition blir naturligtvis resonemang som går ut på att minska efterfrågan på välfärd precis lika giltiga. Sålunda: vi måste vi mota bort den demografiska invasionen som hotar ”det gemensamma”. Detta är tröttsamt oradikalt: det är naturligtvis möjligt att invandringsströmmarna är det halmstrå som knäcker välfärdskamelens rygg (alltmedan hysteriker ropar ”vi har rååååd”). Men problemet är ju allt hö vi redan lastat på den arma kraken.

Det som är sjukt är välfärdsstaten. Det är den som måste krossas. Det är inte invandraren som går på bidrag som ska krossas. Även om säkerligen många bidragstagare, däribland invandrare, skulle få det svårt under en övergångsperiod innan de kan hitta produktiva roller i civilsamhället. Det är synd, men nu har svenskarna valt välfärdsstaten für Alle und Keinen. I kombination med ett euforiskt godhetssignalerande visar den sig ännu snabbare fullkomligt patologisk i sin inverkan på civilsamhällets vävnad. Dessa många decennier under vilka vi aningslöst byggt ut välfärdsstatens totala omslutning av samhället kommer oundvikligen att komma tillbaka och kräva ett pris. Och priset är inte enbart ekonomiskt – det är kulturell splittring och konflikt som vi har sått – därom kan du vara säker.

Det är vårt vansinniga skattetryck och vår stats frikostighet med våra resurser som hotar vår förmåga att välja huruvida vi vill samarbeta och betjäna varandra eller gå skilda vägar. Det är välfärdsstaten som givet mänsklig natur tvingar in oss i ett lågintensivt inbördeskrig mot varandra. Detta krig finns, med eller utan många bidragstagande invandrare. Situationen blir bara tydligare.

Lägg till detta att människor inte tycker om mångkultur, oavsett vad de säger. De gillar möjligtvis, beroende på temperament, att ta del i en pluralism av kulturella åtbörder. Men vi vill själva kontrollera i vilken takt vi närmar oss varandra. Till syvende och sist vill vi omge oss med människor som vi kan kommunicera med och samarbeta med – och det gör man bäst när man delar samma kultur. En välfärdsstat är alltså enklare att ge konstgjord andning om dess inbördes stridande är etniskt och kulturellt homogena. Är det gott nog?

Nej. Det är svenskens vurm för idéen om den goda välfärdsstaten som fört oss hit och denna idé bör omedelbart utrotas. Innan detta sker kan vi enbart dutta lite i kanterna. Till skillnad från människor kan idéer dö utan blodsvite. Det är när vi frenetiskt håller fast i dåliga idéer som knivarna verkligen kommer fram.

Kategorier
Artiklar

Slå inte först, men slå hårdast – en relevant libertarianism

Vi har att förvalta våra anfäders verk. Det blod de blödde, den svett de utgjöt och de tårar de fällde måste göras rättvisa. De skall inte ha gjort allt detta, lämnat oss detta vackra arv förgäves. Vi behöver ta vid där de lämnade av, i den riktning de pekade ut.

För detta krävs fred. Vad våra förfäder gjorde var att att grundlägga förutsättningarna för fred. Det är vår kultur. Och det enda rimliga tankesättet som leder till verklig fred, fred värd att ha, är libertarianismen. Men det kan inte vara vilken meslibertarianism som helst, där alla enbart är snälla och ofarliga. Utan en libertarianism som tar hänsyn till realiteter och det faktum att alla människor inte alltid har goda avsikter.

Faran med icke aggressionsprincipen är att den kan tilltala just mesar. Den är ett utmärkt verktyg för att identifiera förtryck. I sin mest naiva form är den, likt den intersektionella förtrycksmatrisen, en utmärkt galge att hänga offerkoftan på innan man ger sig ut på nätet för att ägna sig åt bitter signalering.

Denna typ av tandlösa libertarianism är icke-relevant, och kan inte försvara sig mot våldsbenägna kollektiv. En relevant libertarianism är att odla kapacitet för kompetent våld (och kompetens generellt), samtidigt som man genuint siktar på fred. Detta måste man göra tillsammans med andra människor.

Men med försiktighet! Det är illa nog att det är omöjligt att avgöra vad människor omkring dig siktar på, särskilt idag – i en tid av kulturellt sönderfall – en tid där hysteriker på olika håll envisas med att dra hela samhällsbygget åt sitt håll utan hänsyn till att vi står längst upp på en bergstopp. Man kanske kan vinna dragkampen – visst – men vad ska man göra sen? Jubla hela vägen ner till bergets fot? Splatt.

Med försiktighet! Vad vet jag egentligen om mig själv? Under ytan, om jag är tyst och lyssnar inåt, hör jag ilskans dova muller, och våld. Inte bara våld, utan våld med njutning. Hur många människor finns det egentligen i vårt avlånga land med fallna anleten och hårt knutna nävar? Är det en villfarelse som enbart jag erfar? Nej jag tror inte det. Finns det inte också i dig en skadeskjuten björn, redo att riva?

Det är talande hur det ser ut när någon form av grällt våldsbrott har begåtts. Vänstern hoppas öppet att förövaren ska vara en arg vit man, bonuspoäng om han hör till någon slags högergrupp. När mördaren bekräftas vara en radikal muslim, så får högermänniskor kämpa med att hålla locket på sin extatiska schadenfreude. Och vice versa. Detta är inte friskt, och det är viktigt att notera denna typ av tendens i sig själv. Det betyder någonting!

Bläddrar du dig igenom youtubevideo efter youtubevideo med titlar som ”Butthurt SJW DESTROYED with logic”, ”Liberal tears” eller ”Moronic lefty”? Det kanske är harmlöst i lagom doser. Eller så matar du din inre tribalistiska best med helt fel mat.

Besten måste lyssnas på, den är ovärderlig, men den måste också kopplas och underordna sig en ägare. Ägaren måste ha en riktning. En princip.

Under tiden måste besten matas; ta med den till MMA-studion och låt den sträcka ut, låt den känna på stryk, lär känna den så att du kan kontrollera den. Låt den banka, skjuta, springa, lyfta och klättra så att du har kapaciteten för kompetent ursinne. Låt den få sitt lystmäte av tribalistisk gemenskap – det ligger i din natur. Du blir åtminstone mindre naiv och vinner respekt för vad den kan ställa till med om du inte siktar oerhört noggrant!

Roten till rötan i vårt land är samma röta som i hela västvärlden. Staten har under den “progressiva” eran tagit över, eller helt enkelt raserat traditionella institutioner som tidigare stod för kultur och gemenskap och som framgångsrikt kunde medla mellan olika intressen utan att för den delen vara fullständigt och storskaligt kategoriska. Kyrka och tro, giftemål och familj, grannskap och byggd, näringsliv och arbete, idrott, kultur och konst, ideella engagemang och tradition. Dessa saker har utgjort det korallrev vi har frodats i, och som nog har kunnat upplevas tillräckligt förtryckande (korallrev är brutala och kräver att du finner din plats om du ska överleva). Men dessa institutioner är det som våra förfäder använde sig av när de byggde västvärlden och den absurda nivå av individuell frihet som vi idag åtnjuter. Och de deltog i att anpassa institutionerna över tid utan att för den delen lämna människor helt utan kontext och tillhörighet.

Idag finns enbart två kontext kvar, om man ska hårddra det: individen och staten (och en familj på dekis). Däremellan en öken full av kontext-törstande irrbloss till människor, en del av dem finner mening och tillhörighet i ofarliga sammanhang, men fler och fler hamnar naturligtvis i mer romantiska, känslobaserade, tribalistiska och intoleranta grupperingar som till exempel AFA, radikal Islamism eller NU. I öknen som den kulturbärande välfärdsstaten har lämnat efter sig växer en flerhövdad best, olika ansikten: samma kropp, och den släpar sig fram emot Statsapparaten för att födas.

Mitt förslag för att bota sjukan är att individer bör delta i återuppbyggnaden av de institutioner som har förlorats, eller i alternativ därtill. Att göra detta med icke aggressionsprincipen vid sin sida, sin tribalistiska best hårt kopplad, uppriktig och sann konversation som sitt första (men inte enda) vapen och med ett cementerat motstånd mot kategoriska lösningar via statligt tvång. Det vore om någonting att bedriva en kulturell kamp. Fruktansvärt svårt, kanske omöjligt – men åtminstone inte destruktivt.

Bördor frivilligt burna. Allianser frivilligt slutna. Egendom och nationen frivilligt försvarad. Laster frivilligt njutna. Risker frivilligt tagna. Allmosor frivilligt givna. Det är mitt ansvar. Inte ditt, såvida du inte frivilligt axlar det.

För egen del vill jag lägga ytterligare en sten till den väg som mina förfäder byggde. Vägen må vara mossbevuxen och svår att hitta, och dåligt underhållen så jag kanske får börja med att restaurera den, om jag därefter kan lägga till en enda sten så kunde jag dö lycklig. En enda sten som är oerhört mycket tyngre än den ynkliga röstsedeln. Och längs denna väg kanske jag hittar en verklig vän. Det vore bra.

Det vore mycket bra.

Kategorier
Artiklar

Tidspreferenspredikan

Det som på ekonomspråk kallas hög tidspreferens leder till förfall.

Hög tidspreferens. Ovilja att offra någonting i nuet. Svårighet att skjuta upp belöning. Dessa saker leder till förfall. Du vet det, det är präntat i din natur. Det är därför det känns förfärligt när du skjuter upp saker som du vet att du borde göra. Förfall alltså, den höga tidspreferensen kan i bästa fall leda till att man lyckas hålla näsan över vattnet tack vare händelsernas försyn, inte sällan som en förmånstagare av fäderneärvd försyn.

Den låga tidspreferensen, förfallets motkraft, det vill säga den höga offerviljan och förmågan till framsyn, återhållsamhet och värdefulla investeringar av tid och resurser. Inte bara i materiella ting, även i långsiktiga relationer. Den låga tidspreferensen leder mycket mer troligt till en bättre morgondag. Mer troligt säger jag: det finns naturligtvis inga garantier, himlen kan när som helst falla ner över våra huvud. Och i det långa loppet är vi alla, som förfallets främste förkämpe Keynes har berättat för oss: döda.

I det långa loppet är vi döda allihop

Men om man nu antar att livet i sig självt är ett oändligt mirakel, värt att vårda – sina tillkortakommande till trots, så är den låga tidspreferens ett sätt att rusta sig inför dess inneboende, oundvikliga, ja garanterade svårigheter. Det är att se till att vara så lite nedtyngd som möjligt inför umbäranden. För sin egen och för sin omgivnings skull. Har du förberett dig väl kan du vara den som delar ut filtarna när vinden viner. Det vore inte fy skam!

Hög tidspreferens är att ge upp, att säga upp sitt ansvar, att låta sig vaggas in i en dvala, ur vilken du vaknar som en förvånad campare i en vårflod – en huttrande och miserabel börda för de omkring dig. Du behöver en filt.

När civilisation uppstår, är en av många nödvändiga ingredienser: att tillräckligt många människor har ägnat sig åt att inte plötsligt behöva filtar. Tillräckligt många människor har varit tillräckligt framsynta för att inte aningslöst konsumera, tillräckligt många människor har offrat tid på att arbeta så att svetten sprutar, för att skapa en bättre morgondag. Tillräckligt många människor har sparat mer än vad de har spenderat, och har lämnat kvar någonting åt nästa generation att bygga vidare på.

Var en av dem.

Var en av dem, och var inte naiv, du kommer aldrig slippa krafter som ämnar vara en börda på dina axlar. Fogden kommer aldrig sluta komma, inflationen kommer aldrig sluta vara en aktiv kraft för förfallet. Ropen om ökade rättigheter och minskande skyldigheter kommer aldrig helt tystna. Men för den skull: var inte en futtig barkbåt i en flod av civilisations-stjälpande ressentiment. Var istället en bastion.

Var en av dem och lyft en börda, och var inte bitter, var tacksam! Det är tack vare andra människor med låg tidspreferens, och som trots obehag, tragedier och möten med illviljan har skapat den framtid du nu lever i. Vår tid är undermålig, såklart, likt alla tider – men att fokusera enbart på det innevarande ögonblickets hugg och pilar är också att vara en otacksam jäkel.

Axla en låg tidspreferens, och bygg någonting som håller, till exempel en familj, en näringsverksamhet, en god relation med dina grannar, eller vad tusan som helst som du anser förbättrar någonting. Det är viktigt att du gör det, det spelar roll.

Det spelar all roll.

Kategorier
Blogg

Är det skatt som skapar välstånd?

Om vi jämför ett rikt högskatteland med ett fattigt lågskatteland, har vi då visat att skatt skapar välstånd och kanske till och med att skatt därför inte är stöld? Nej, sakta i backarna, mätpunkter är bedrägliga. Att välja en tidpunkt och enbart där notera resultat som fullständiga är att börja i galen ände.

Antag att två personer samtidigt blir utknuffade från en skyskrapa. Den ene från tjugonde våningen, den andre från den hundrade. Precis när den förste har knycklats ihop mot trottoarkanten mäter vi överlevnadsstatistiken.

Den ligger på 50%. Vidare drar vi slutsatsen att det är fördelaktigt att bli utpuffad från en högre våning. Mannen från hundravåningsplanet kommer självklart också dö. Grundläggande kunskap om gravitation gör att vi kan dra den slutsatsen.

Antag nu ett land med lågt skattetryck – till exempel Bosnien, och ett annat med högt – till exempel Sverige. Vi mäter att Sverige är i bättre ekonomiskt skick än Bosnien. Av detta drar vi slutsatsen att det är fördelaktigt att ha ett högt skattetryck.

Nej. Sverige faller i en viss riktning, om riktningen inte bryts kommer vi tids nog knycklas ihop emot centralplaneringens trottoarkant. Grundläggande kunskap om ekonomi gör att vi kan dra den slutsatsen.

Att vi har det materiellt bättre ställt än Bosnien bevisar ingenting. Bosnien börjar på ett annat våningsplan, har lidit världskrig, kommunism och inbördeskrig — i grund och botten en fullständigt väsensskild historia. Sverige har åtnjutit fred och marknadsekonomi i mycket större utsträckning, och bara de senaste 40-50 åren ökat på sin beskattningsnivå till häpnadsväckande nivåer.

Föreställningen att mer resurser i politikers händer leder till bättre och billigare varor och tjänster än vad som annars vore fallet är nonsens.

Beskattning kan skapa välstånd i lika stor utsträckning som jag kan uppnå viktlöshet genom att lyfta mig själv i öronen.

Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Jämlikhetens fyra ryttare – den fåfänga kampens verkliga förkämpar

Alla ska vi sjunga jämlikhetens lov. Från Strandvägen till Fittja. Från alldagligaste byråkrat till mest högstämda operasångerska. Från DN-krönikör till standup-charmör. Från villakvarter till ort, dag som natt, från fur till gran, i byn och på stan. Jämlikhetens självklara dygd skall leda oss vid handen, från vaggan till graven. Vi skall prisa den vart vi går och står och vi skall låta den viskas genom skägg och hår. Dess budskap skall vi föra fram, snälla som små lamm, ty ingen härinne kan väl vilja förpesta sitt sinne; att våga tänka, eller ens vagt förnimma! Att jämlikhet är bluff och båg och vansinne.

Jo. Jämlikhetsdyrkan är vansinne. Det krävs blott en liten stunds eftertanke och du hittar omedelbart skillnader mellan allt och alla. Välj ett mänskligt attribut, och jag skall visa dig att inte en enda person är den andre lik. Allting är olikt och ojämlikt. Människor är inte det enda som är oändligt kategoriserbart och olikt. Ojämlikhet är en naturlag. Alltid, in perpetuum et unum diem.

Ja. Jämlikhetsdyrkan är vansinne. Men det kan ändå vara värt att tänka på! Visa mig den välbärgade person som flanerar gatan fram och möter tiggare på rad, och stilla tänker att “vad bra att vi har det så olika – olikheter är ju trots allt en naturlag, det är såsom Gud ämnade!” Den personen är sällsynt, tack och lov. Det krävs blindhet, eller att man är förstörd av bitterhet och harm, för att nöja sig med att det är en naturlag när ens medmänniskor har en usel tillvaro.

Vi måste inte hjälpa naturen på traven.

Jämlikhetens fyra ryttare - kriget, revolutionen, kollapsen och pesten

I sin bok, The Great Leveler, Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century, gör Walter Scheidel en resa genom mänsklighetens till synes oändliga landskap av materiella ojämlikheter. Hans slutsatser är ingalunda förvånande för studenter av den österrikiska skolan, eller ens för någon med sunt förnuft. (Kuriosa: Scheidel är av österrikisk börd)

De enda botemedel mot ojämlikhet som Scheidel lyckas hitta under sin långa exposé är vad han kallar “Jämlikhetens fyra ryttare”. Dessa fyra ryttare har en enda sak gemensamt: de är personifieringar av det mest absoluta våld som människan kan åstadkomma, och de värsta naturkatastrofer som vår väna Moder jord kan släppa lös på oss. Föga förvånande uppnås mest jämlikhet om ryttarna beslutar sig för att samarbeta, och rida an tillsammans.

Jämlikhetens fyra ryttare är enligt Scheidel:

1. Massmobiliseringskrig – se till exempel världskrigen. Den väna jämlikheten uppnås här genom

  • allomfattande förstörelse, vilket märks mest för de som äger det som förstörs,
  • utökad statlig konfiskering , vilket märks mest för de som äger det som konfiskeras,
  • mobilisering av enorma mängder arbetskraft i krigets tjänst, vilket ger “arbetskraften” ett relativt större marknadsinflytande, eftersom en större andel av männen dessutom tas upp i militär verksamhet erbjuds också nya avenyer framåt för traditionellt “outnyttjad” arbetskraft – såsom kvinnor,
  • mobilisering av kapital i krigets tjänst (konfiskering light) – genom krigssocialism bestäms vad som skall produceras, i vilka mängder, och till vilka marginaler, samt
  • mobilisering av besparingar – vem du än är, hur du än har det – vill du väl inte osolidariskt hamstra dina tillgångar? Guld på banken? Den gubben går inte!

Såväl vinnarländerna som förlorarna åtnjuter en ökad jämlikhet i detta scenario. Ju längre, ju större och ju mer totalt kriget är – desto större den utjämnande effekten.

Det visar sig också att de som var fattigast innan kriget i absoluta termer har det ännu sämre efter kriget. Utjämningseffekten består främst i att de som hade det bäst innan kriget också hade mest att förlora, och också gjorde det.

Smakar det så kostar det.

Utjämning, längs med marken, och längs med drottninggatan

2. Transformativ revolution – se till exempel Sovjet och Kina.

Smårevolutioner såsom slavuppror och bonderevolter åstadkommer ingenting varaktigt, det ser vi tydligt i Scheidels redogörelse. Andra bullar blev det när Lenin, likt en levande kärnstridsspets, transporterades från Zurich till Petrograd 1917. Nu kan vi börja snacka jämlikhet!

  • Utraderande av den landägande aristokratin samt kyrkan, check.
  • Nationalisering av banker och industrier, check.
  • Mord och förföljelse av aningen produktiva bönder, check.
  • Totalitärt misstänkliggörande och ursinnig förföljelse av olikheter, alla tecken på framgång är tecken på kapitalistisk och osolidarisk exploatering, check.
  • Extremt ineffektiva eller helt icke-existerande marknader, utraderade tack vare centralt ägande och centralplanering, visar sig vara dåliga på att framställa överskott – någonting som trots allt krävs för att någon ska lyckas ha det bra och därmed uppnå den förhatliga ojämlikheten. Fullträff!

Den enda elit som kan sägas existera är den politiska eliten, som nog kan tillskansa sig en och annan av de få godbitar som dyker upp, men även den lever ett extremt farligt liv. Och den där attans ojämlikheten envisas med att göra sig påmind varhelst det finns minsta lilla glipa i den socialistiska rustningen.

Transformativ revolution minskar ojämlikhet genom att ta inkomst och välstånd från de som har inkomst och välstånd. Det är inte svårare än så. Som grädde på moset tar revolutionen även det mesta från de som inte har vare sig inkomst eller välstånd utan mest bara råkar kategoriseras såsom potentiella petit-bourgeouise, eller blir angivna. Har du en halvdöd häst? Slutade du applådera Stalin för tidigt? Nackskott för dig.

Men väldigt effektiv utjämning uppnås alltså. Återigen: de som var fattigast innan revolutionen visar sig oftast fortfarande tillhöra de fattigaste. Utjämningseffekten står främst att hitta i att i princip all produktiv kapacitet utraderas, och att ingen av de som överlever därmed kan ha det bra i någon egentlig mening.

Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de gör.
Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de gör.

3. Samhällskollaps – se till exempel antikens Rom. Detta är den lurigaste av de fyra ryttarna i det att den oftast rider an tillsammans med någon eller flera av sina kumpaner. Det är då svårt att avgöra vilken av ryttarna som utdelar den dödande lansstöten. Kort och gott menar Scheidel att när etablerade hierarkier (till exempel statliga sådana) krackelerar – så blir det svårt för de privilegierade att hålla fast vid sina tillgångar.

De flesta exemplen som Scheidel tar upp kommer från den antika världen; Rom, Tang-dynastin i Kina och ett antal exempel från Syd och Mellanamerika (pre-Columbus). Ofta verkar samhällskollapsen komma i tätt ledband med större naturkatastrofer eller klimatförändringar, varefter upprätthållandet av civilisation på den angivna platsen blir omöjlig.

Till skillnad från totala krig och totala revolutioner verkar det inte entydigt dåligt med statlig kollaps i absoluta termer. I samband med att etablerade hierarkier försvinner kan de mycket väl lämna plats för en allmän förbättring för de materiellt sämst ställda. Särskilt om de statliga institutionerna eller hierarkierna varit parasiterande och regressiva.

Men återigen, så fort överskott produceras, och marknader och välstånd börjar florera så kommer den förbannade ojämlikheten tillbaka som ett brev på posten (pre Postnord).

4. Pest och farsoter – se till exempel böldpesten.

När en tredjedel av alla som existerar abrupt dör under fruktansvärda plågor så infinner sig kaos. Men inte bara det: utbudet av arbetskraft minskar också, medan åkrarna och kvarnarna står kvar. De som med andra ord överlever får en fantastiskt bra löneförhandlingssituation gentemot ägare av kapital.

Många var de institutioner och privilegierade aktörer som försökte förhindra löneförhandlingar via kyrkliga påbud eller sekulära lagar med hot om drakoniska straff. (Se till exempel Statute of Labourers 1351) Men till ingen nytta. Marknadskrafterna talade och såg helt enkelt till att kompensera arbete bättre. När manufakturer och landägare fick leta med ljus och lykta efter kvalificerad arbetskraft, så blev det arbetstagarens marknad. Särskilt så om pesten kom tillbaka, vilket den om jag inte minns fel också gjorde under några århundraden, ungefär en gång per generation.

Pesten och arbetskraftsutbudet

Därmed har vi snabbt avhandlat de fyra ryttarna i Scheidels intressanta bok. Det är en aningen torr bok, med långrandiga listningar av gini-koefficienter (ett statistiskt mått på ojämlikhet). Men jag kan verkligen rekommendera avsnitten där han beskriver de kommunistiska revolutionerna i all deras absurda härlighet. Där når hans prosa en annan nivå, eller så beror det mest på att situationerna han beskriver är så tragikomiska och grälla att man inte kan undvika att bli känslomässigt investerad.

Boken innehåller inte rekommendationer. Scheidel är en empirisk observatör. Han verkar medvetet avhålla sig från analytiska förklaringsmodeller. Han letar helt enkelt efter att mäta ojämlikhet, och försöker därefter notera när och varför ojämlikhetsmätningarna visar på låg ojämlikhet. Han är inte särskilt nöjd med resultatet. Det ser extremt dystert ut för de som håller jämlikheten som det mest dygdiga målet, i alla fall om man skall tillskriva dem ärligt uppsåt.

Han anser alltså inte att man ska utrusta de fyra ryttarna med häst och lans och skicka iväg dem för att åstadkomma grälla våldschocker i jämlikhetens tjänst. Och boken avslutas med en ganska uppgiven samling policygenomgångar, vad kan fungera för att åstadkomma jämlikhet? Om och om igen kommer han fram till att det tyvärr verkar som om att fred och välstånd leder till just mätbar ojämlikhet och att det enda som verkar råda bot på detta är våld och misär. Dumma verklighet!

Själv lämnas jag också med en uppgiven känsla; boken lämnar aldrig grundpremissen att jämlikhet i sig själv skulle vara en god sak. Det är det naturligtvis inte. Jämlikhet är onaturligt. Jämlikhet är inte ett giltigt mål. Det man ska sikta på är rättvisa.

Den analysen saknas helt i Scheidels bok. I alla de fall en ojämlik situation beskrivs (det vill säga hela tiden), analyseras inte i vilken utsträckning situationen är rättvis. Är de människor som är rikast också de som har tjänat sina medmänniskor bäst? Är det Steve Jobs som har mest pengar, eller är det en Habsburgare som enbart använt sig av parasiterande politiskt spel? Har eliten i nationen förvärvat sin rikedom på ärligt sätt utan att ställa sig i vägen för andra, eller genom att söka statligt/kungligt/religiöst/kastbaserat/våldsbaserat försvar av sina vunna privilegier? Det är ojämlikt, javisst – det är det alltid – men hur uppstod ojämlikheten?

Hur ser det ut med rörligheten mellan skikten då? Inte heller detta analyserar Scheidel i någon nämnvärd utsträckning. I ett rättvist samhälle är det inte samma personer, eller samma släkter som konstant åtnjuter samma fördelar, eller lider samma nackdelar. Ett rättvist samhälle, och ett framgångsrikt samhälle, premierar de som tjänar sina medmänniskor bäst, oavsett börd. I ett sådant samhälle är framväxten av en elit helt i sin ordning. En sådan elit är önskvärd. Den förbättrar nämligen i absoluta termer situationen för samtliga sina medmänniskor, vi vet det, eftersom vi ser hur resten av befolkningen formligen slänger sina pengar efter dem i utbyte mot deras tjänster. Det är de ofrivilligt konfiskerade resurserna som vittnar om en orättfärdig ojämlikhet. Distinktionen är avgörande.

En rättvist framväxt och upprätthållen ojämlikhet är som ett gummiband, där olika människor turas om att dra och spänna. Det finns en fördröjning, alltid en fördröjning, men gummibandet som helhet brister inte, nej – det drar med sig samtliga till en annan och bättre plats. Det är detta gummiband som gör att vi idag lever i en lyx som inte ens gamle Rockefeller hade kunna drömma om för egen del. Frihet och jämlikhet inför lagen!

En parasiterande ojämlikhet däremot, är som en stenskiva runt nacken, det är fogdens rappa knackning på din dörr, det är förståsigpåare och högmodigt godhetssignalerande prästerskap som berättar för dig vad du ska tycka, hur du ska göra, vad som skall glädja dig, vem du skall tjäna, och som straffar dig om du inte nöjer dig med din plats. Det är byråkratisk tunghäfta, det är öppnad post, angiveri, skambeläggning och rumpslickeri. Tyranni och cementerade regressiva privilegier.

Det som inte är önskvärt är att en elit, oavsett hur den har vuxit fram, får tillgång till en vålds och tvångsapparat som sedan kan användas för att cementera positioner. Ojämlikheten finns både under rättvis frihet och under tyranni. Låt mig upprepa: det spelar ingen roll vad politiker gör, det spelar ingen roll vilken färg det är på deras banderoller. Även om de skulle lyckas, genom att Gud förbjude släppa lös någon av de fyra ryttarna, så kommer ojämlikheten snart nog återfödas – för den är en oskiljbar del av livet.

Ojämlikhet är en naturlag som det är vansinnigt att försöka slåss emot. Du kan lika lite välja att ramla uppåt; det kallas att hoppa, och det fungerar bara under ett ansträngt ögonblick. Rättvisan däremot, den kan vi påverka. Genom våra egna moraliska val, genom att själva se till att göra vad vi kan för att inte vara till last, att se till att tjäna våra medmänniskor utan att för den skull låta oss utnyttjas, genom att inte stänga luckan efter oss när vi nått framgång, genom att bekämpa det som är orättfärdigt, och genom att söka sanningen.

Såsom Sinnesrobönen (Reinhold Niebuhr, 1926) lär oss: “Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.”

Snälla, inse skillnaden.

Denna artikel finns tillgänglig för lyssning via Mises Ljud-podden:

Kategorier
Artiklar

Självkörande bilar skapar arbetslöshet

Precis, det är det som är hela poängen.

Slut på artikeln.

PS. Jag får nog lägga till några ytterligare punkter innan någon kritiserar mig för att vara en priviligerad och oempatisk borgarbracka. Du har kanske läst och låtit dig oroas av artiklar liknande denna: Self-driving cars and AI will leave a ’THIRD of the population unemployed’ and cause people to slip into a meaningless life of misery, expert warns.

1. Lägg av, väx upp.
Det är tack vare kapitalism som vi slipper fysiskt slita fram kalorier och kolera direkt ur marken hela dagen för att överleva. Du är en arbetslös bonde. Eller ännu troligare: en arbetslös livegen bonde.

Madrasserad bekvämlighet tillåter oss att högmodigt fryna åt automatisering och innovationer på den fria marknaden eller oroa oss för arbetslöshet för chaufförer. I västvärlden har vi ägnat oss åt denna process åtminstone sedan den industriella revolutionen. Vi kan ta den överdådiga lyx vi (och våra chaufförer inom transportindustrin) lever i för given.

Det är samma process som idag lyfter hundratusentals människor världen över ur absolut armod varje dag. Samma process som lyfte vårt samhälle under 1900-talet. Jag talar om kapitalismen med dess tillhörande innovation och fria marknad. Kan du verkligen se dig själv som empatisk och god om du vill sätta käppar i hjulet på den kraft som lyfter massorna ur svält och fattigdom och därefter prompt sätter smartphones i nävarna på dem?

I kommentaren till denna graf från ourworldindata.org kan vi läsa: ”Nyligen har minskningen av absolut fattigdom ökat ännu snabbare. Mellan 2008 och 2015 hade tidningar utan att ljuga kunnat pryda sitt omslag med rubriken ”Antalet människor i absolut fattigdom minskade med 217 000 igår” – varje dag!”

Det är fantastiska och oerhört glädjande nyheter! Vad har vi att tacka för detta? Fria marknader i utvecklingsländer, eller åtminstone friare än tidigare. Inom fria marknader kan strävsamma och uppfinningsrika människor arbeta och samarbeta – det skapar värde. När man har ett arbete som skapar värde så har man anledning att känna att man gör någonting gott för världen.

Varje år släpper Oxfam en propagandarapport där de för fram tesen att ojämlikhet skapar fattigdom. I deras värld är den enda förklaringen till att rika existerar att de roffar åt sig sitt välstånd från fattiga. Rapportens syfte är att skapa opinion för omfördelning av välstånd från rika till fattiga. Bistånd är en god tanke, men statligt bistånd, baserat på stulna pengar är ett korrupt utrikespolitiskt verktyg snarare än välgörenhet. Särskilt så om biståndsaktörerna kan agera under en dimridå av ekonomiska nonsensutsagor: såsom att fler människor på jorden skulle vara ett problem, eller att automatisering skulle göra saker sämre, eller att välståndet är oföränderligt och orättvist fördelat.

På detta tema, lyssna på denna video. De stackars brittiska barnen från 1966 är fullkomligt skräckslagna för framför allt tre saker. Kärnvapen, automatisering och överbefolkning. Barnen fantiserar högt kring sin föräldragenerations favoritskräcker inför millenieskiftet. Är det månne dags att släppa skräcken för antalet robotar och människor på jorden åtminstone? Kan man inte som barn istället få lära sig att människoliv är någonting att fira, och att kapitalinvesteringar gör oss rikare?

2. Sluta oroa dig för arbetslöshet
Det finns all anledning att känna empati med avskedade chaufförer som tvingas till plötsliga omställningar och utmaningar. Självklart är det en känslomässig förlust om man skulle hamna i en situation där man inte längre har en värdefull funktion, och måste upptäcka en ny funktion. Kanske är det en hel del saker som man måste ändra med sig själv för att återigen hitta en värdefull börda att lyfta.

Men empati med nyligen sparkade chaufförer gör ingen egentlig skillnad – de kommer ändå få det bättre! Inte i exakt samma stund som de blir av med jobbet kanske, då kan det bli tomt i plånboken och själen ett tag, men snart nog lever de i en värld där astronomiska mängder mantimmar världen över ägnas åt att inte köra bil. De ekonomiska fördelarna av denna nya frigjorda tid är omöjlig att uppskatta – men den är naturligtvis enorm.

Summan av kardemumman är att arbetet i sig självt inte har något värde, även om personen med arbetet kanske upplever det så. Arbetet har värde bara om det resulterar i någonting som någon annan värdesätter. Om man kan åstadkomma samma värde utan att arbeta, då är det bättre. Det är DET som är kärnan i välstånd: att med mindre insats framställa samma eller större värde. Hur skulle det annars vara?

När hela genrer med jobb slutar att vara relevanta finns det andra konsekvenser än ekonomiska som är mycket svårare att räkna på. Hur mäter man till exempel att det inte längre finns skomakare överallt? Eller att bowlingkägleåterställar-branschen är helt död? Är det kanske en enorm förlust för traditioner och kulturen? För att inte tala om de onda kylskåpen som slog ut mjölkbuden: det är numera omöjligt att få ljummen mjölk levererad till dörren och mycket mera arbetsamt att hitta någon att bedra sin make med. Det är synd, tack vare tvättmaskinen har kvinnorna nämligen äntligen lite arbetslöshet över att ägna åt utomäktenskapliga äventyr.

Skämt åsido, teknisk utveckling påverkar vårt samhälle på många olika plan. Det förändrar i sanning vår kultur och våra värderingar. Att enbart titta på de produktiva och ekonomiska konsekvenserna är att missa stora delar av storyn. Jag vill verkligen inte underskatta de vida samhällsförändrande effekter som stora tekniska framsteg innebär. Många är de uppfinningar som i grunden har förändrat livet för hela samhällen – materiellt sett till det bättre – men har kanske någonting annat gått förlorat på vägen? Ja, så är det utan tvivel.

3. Artificiellt efterfrågad automatisering
Ovanstående gäller i den grad staten inte lägger sig i. När staten skapar incitament för automatisering, exempelvis via lagstiftad minimilön, förhindras marknaden från att omfördela resurser och arbetskraft på ett optimalt sätt. Om det finns tvångsbaserade och konstgjorda incitament i marknaden så kan mycket riktigt automatisering leda till permanenta försämringar! Den enda som vinner någonting då är den aktör som lyckas automatisera bort de saker som gjorts artificiellt dyra av staten, till exempel arbetskraft. Resten får betala för det. (Det är därför Bill Gates tror att det vore bra om robotar betalar skatt, så att det inte ska gå att automatisera sig fram till vinst på bekostnad av “välfärden”).

4. Säg farväl till utopia
Om du är ute efter att leva i oföränderlig lycka i en perfekt trädgård så är livet efter den industriella revolutionen inte något att hänga i julgranen. Inte tiden dessförinnan heller egentligen. Förändring är en obönhörlig del av det mänskliga tillståndet.

Allting är alltid i förändring, även vi människor – det är omöjligt att försöka centralt planera hur man bör organisera den ekonomiska världen. Det leder bara till att man döljer och förskjuter smärta tills dess att den blir outhärdlig och till slut kreverar i en kakafoni av kaos och konflikt. Centralplanerare är så pass långt förskjutna från konsekvenserna från sina egna beslut, både tidsmässigt och situationsmässigt, att återkopplingsmekanismerna sätts ur spel. De får inte reda på att de förstör saker förrän det är för sent. Även då är det svårt för dem att härleda orsak och konsekvens, om de ens bryr sig.

Poängen är inte att de gör ett dåligt jobb som centralplanerare… poängen är att det är omöjligt att centralplanera oavsett hur goda avsikterna ser ut att vara.

Den fria marknaden är idén att det istället är bättre att låta så många som möjligt samtidigt styra sina liv och sina verksamheter kring de hinder och utmaningar som de och deras närmaste stöter på, för att på så sätt ha tillgång till ett robust decentraliserat nätverk av marknadsaktörer som bygger fruktbara liv enligt de förutsättningar de möter. Beslut fattas då så nära som möjligt där konsekvenserna av besluten också samtidigt känns av! Det är genialt… och självklart. Den fria marknadens framsteg bygger på att låta saker dö, så att andra saker kan uppstå. Det betyder inte att man måste låta människor dö i processen, man kan faktiskt se till att hjälpa varandra när folk hamnar på obestånd.

Verkligheten ställer till det för folk hela tiden. Teknisk utveckling, innovationer och den fria marknaden är en del av verkligheten och ställer därför till det för folk också, samtidigt som den förbättrar för många andra. Ju bättre systemet fungerar desto snabbare signalerar det för dig huruvida det du håller på med är värdefullt eller värdelöst. Det är självklart smärtsamt att inse att det man håller på med är värdelöst. Men smärtan är vår största läromästare och ju tidigare vi lyssnar på den, desto bättre.

Livet kräver helt enkelt att man är vaksam, din egen vaksamhet och sanningen är dina bästa vänner när du rör dig framåt i världen. Det är ett misstag att försöka hölja över sig en filt av trygg statlig intervention i din verklighet. Du ber om statlig illusionstrygghet på din egen risk.

Kan du inte acceptera detta är ditt problem snarare den kognitiva revolutionen; den punkt i människans utveckling där vi blev intelligenta nog att bli varse om framtiden, och därmed också om det eviga kravet att förbereda sig inför den – genom att arbeta, och därefter arbeta lite till… och lite till.

Och däremellan då och då be till Gud om lite arbetslöshet.

Kategorier
Artiklar

Misesinstitutet och det nya året

Världen över dras fler och fler människor till de idéer som Misesinstitutet står för – idéer som utan aktörer som vi hade riskerat att dö ut fullständigt. Fler och fler vet idag vilka Mises, Rothbard och Hoppe är, och vilka idéer de står för än någonsin tidigare. Det är inte en slump – det beror på att det finns modiga och intellektuellt hederliga personer som vägrar att censurera sig själva. Hos Misesinstitutet hittar du en del av dessa individer.

Mises sade:

“Vi bär samtliga en del av samhället på våra axlar, ingen är ursäktad från sitt ansvar för sina medmänniskor. Och ingen kan hitta en säker väg ut om samhället är på väg att tillintetgöras. Alla måste alltså, av egenintresse, med liv och lust ge sig in på det intellektuella slagfältet. Ingen kan ställa sig obekymrad vid sidan; allas välmående hänger på resultatet.”

Det är lätt att tappa modet när man märker hur genomsyrat samhället är av marknadsfientlighet. Bitterheten ligger nära till hands när specialintressen fräckt mumsar i sig av samhällskroppen via statlig interventionism. Antikapitalistiska intellektuella tilldelas poäng efter poäng i mainstream-media. Staten, med dess oändliga aptit för våra skatter och vår frihet – är omöjlig att tillfredsställa. När du betraktar oddsen emot frihet och privat egendom måste du komma fram till att det är ett rent under att tyranniets mörker inte är permanent

Nej mörkret är inte permanent. Men mörkret kan enbart motas bort av sanningen, vilket kräver att sanningens bundsförvanter tar bladet från munnen. I bitterheten och förtrytelsen finns ingenting att hämta. Däremot i den heliga vreden, och kampviljan.

Vår inspiration kommer från två källor. Det förtroende som våra stödmedlemmar ger oss, och det exempel som frihetskrigare som Mises och Rothbard har föregått med. De talade djärvt och med sanning. Och när de hotades eller blev beordrade att vara tysta, då vägrade de. De betalade ett personligt pris för detta, men deras inflytande över tid är omöjligt att överskatta. Det är upp till oss att föra den intellektuella och kulturella kampen vidare.

Detta har varit Ludwig von Mises-institutet i Sveriges sjätte år, och vi ämnar att göra det sjunde året det bästa vi någonsin har åstadkommit. Självklart är vi beroende av din insats för att åstadkomma detta.

Håll om de du älskar, var snäll men inte dumsnäll, lyft en börda. Sträva efter sanningen.

Gott nytt år!

Du kan skicka in en engångsdonation här: https://www.mises.se/donera eller donera månatligen som stödmedlem här: https://www.mises.se/medlem (från 25 kr/mån).

Kategorier
Artiklar

Vad i hela glödheta! Vad händer med Bitcoin?

Vid några tillfällen har jag träffat personer som uttryckt frustration över att de har missat bitcointåget och önskat att de hade investerat för något år sedan. Ibland har jag då givit dem lite bitcoin till kompispris, bara för att de ska få ”skin in the game”. Efter ett tag har värdet gått upp och jag frågar: ”är du säker på att du har missat tåget?”

Svaret är nej. Tåget tuffar fortfarande på. Och just eftersom man upplever att det går så fort vill man gärna se att det saktar in, eller till och med backar en gnutta så att man ska våga hoppa på.

Den psykologiska effekten av att ha missat vad som i efterhand ser ut som uppenbara möjligheter gör människan blind för framtida möjligheter.

Hittills i år har Bitcoin (BTC) tiofaldigat sitt pris (i dollar mätt). Samtidigt har två förgreningar av Bitcoin skett – Bitcoin Cash (BCH), och Bitcoin Gold (BTG). Dessa förgreningar är sammanlagt värderade dubbelt så högt som BTC var vid årsskiftet. I dollartermer har alltså bitcointrädet som helhet tolvfaldigats.

I bilden nedan visas BTCs utveckling från och med årsskiftet, både i pris och marknadskapitalisering. I staplarna längst ner ser vi handelsvolymer såsom rapporterade av de olika börserna. All handel sker inte på börser men dessa värden är starka indikationer på ett explosionsartat inflöde av nya intressenter.

Bitcoins dramatiska tillflöde har dock trumfats av kryptosfärens totala expansion. Vid årsskiftet var den totala marknadskapitaliseringen för alla kryptovalutor arton miljarder dollar, varav BTC överlägsen ledare med sexton. Under året har BTC trots sin vansinnesfärd mot nya höjder sett en radikal förlust av marknadsandelar. Just nu är marknadskapitaliseringen 308 miljarder dollar för kryptovalutor som helhet, varav BTC står för drygt hälften.

Inflödet av nya deltagare sker främst i Bitcoin och Ethereum, någon av dessa valutor är i princip nödvändiga för att komma åt att spekulera i många av de obskyra alternativ som existerar. Alternativa krypto ser mest ett tillflöde av erfarna bitcoin-spekulanter. När de realiserar sina vinster gör de främst detta till BTC, först därefter möjligtvis till fiat.

Det är en kaotisk period, och under kaotiska tider vänder fru Fortuna sitt väna anlete främst mot de som kultiverar ett kyligt sinne.

Och det är svårt. Det är omöjligt att hitta en vettig utsiktspunkt från vilken man kan ta samtliga parametrar i beaktande. Ingen sitter på sanningen, samtliga aktörer agerar med bristfällig information. Det enda man kan göra är att välja en infallsvinkel att studera, en garntråd och börja nysta upp. Därefter får man välja en ny tråd och nysta upp den. Till slut kan man försöka sticka ihop en brokig snuttefilt av fläckvis kunskap. Den får man sedan trösta sig med när man försöker agera i den grälla kakafoni av osäkerheter som kallas kryptosfären.

Låt oss rycka i den tråd som de flesta nog vill få uppnystad först.

Är kryptosfären en bubbla?

Med allra största sannolikhet är kryptovalutorna artificiellt uppblåsta.

Om du skriver under på att bostadsmarknaden och aktiemarknaden just nu är uppblåsta på grund av expansiv penningpolitik måste du i samma andetag erkänna att kryptovalutor ingalunda är immuna mot samma fenomen. Särskilt inte den uppsjö av alternativ som omger Bitcoin-bastionen.

Expansiv penningpolitik leder slutligen alltid till en förvrängning av de relativa priserna, förhållandet mellan priserna på varor nära konsumtion och varor längre bort ifrån konsumtion. I egenskap av att vara bytesmedel eller finansiella instrument är kryptovalutor inte särskilt nära konsumtion och sålunda kommer en del av deras värdeökning att vara av en bubbelkaraktär.

Frågan är inte om bitcoin och krypto är artificiellt uppblåsta på grund av expansiv penningpolitik, frågan är i vilken utsträckning.

Samtidigt som en bubbla utan tvivel blåses upp sker dock en annan utveckling som inte kan sägas finnas i någon av de andra bubblorna. Det sker faktiskt en undanträngning av fiatvalutorna till fördel för kryptoalternativen. Det är en verklig företeelse, med sin bas i ett skifte i allt fler människors värdeskalor. Fler och fler föredrar kryptoalternativ framför fiat – av en mängd olika anledningar. Men de mest fundamentala anledningarna är människans aversion mot inflation och beskattning. Det är här man kan försöka utröna den “verkliga” värdeutvecklingen. I uppfattningen och godkännandet av kryptovalutor som ett gångbart, och till och med överlägset alternativ till centralbanksvalutor.

Det är med andra ord inte fel att jämföra med IT-bubblan kring millenieskiftet. Det sker verkliga landvinningar samtidigt som det finns marknadsförvrängningar.

Det är i avvägningen mellan dessa två rörelser som man som aktör inom krypto får försöka utröna en vettig angreppsmetod. Jag ger alltid samma råd till samtliga som är intresserade av att skaffa sig “skin in the game”, och jag tror att det är en robust metod som passar de allra flestas temperament och förmågor. Den ger dig en chans att ta del av den rörelse och det löfte som kryptovalutorna kommer med, samtidigt som det minimerar risken att du faller offer för dina psykologiska tillkortakommanden, och att du inte investerar mer än du har råd att förlora.

Metoden:
Lär dig grunderna om hur du köper och förvarar bitcoin, till exempel via min video för nybörjare. Kunskaperna i den videon är lätt överförbara på andra kryptovalutor. Månadsspara i BTC och ETH, möjligen också BCH och LTC. Följ med tillräckligt så att du kan reagera om dina investeringar i grunden hotas. Titta igen om tio år.

Om inte annat är detta en gudfruktig övning i att temperera sin närtidspreferens.

Detta är bara början.

Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Bitcoin är inte en fiatvaluta

Du kan lyssna på artikeln på Mises Ljud:

För att förstå varför Bitcoin inte är en fiatvaluta måste man först veta vad en fiatvaluta är. Det finns två huvudsakliga definitioner. Den ena är korrekt, den andra är en propagandistisk avledningsmanöver.

Fiatvalutan – dekretet

Varde ljus. Fiat lux. Gud uttalade dessa ord – och ljuset har hädanefter varit med oss. Det finns ingen tillflykt från ljuset annat än när Gud själv tillåter ljusets avsaknad. Ljuset är, ety Gud talade ljuset i vardande.

Ordet “fiat” kommer ur det latinska ordet för dekret. Men ordet dekret är egentligen för svagt. Det fiat pekar på är ett bindande påbud som utfärdats av en absolut och världsskapande auktoritet. Ordet är ett imperativ i dess mest renodlade form.

Detta skall ske, och detta är det som hädanefter kommer att ha skett!

I Guds mun är ordet sanning – det ingår i definitionen av Gud. När någon annan försöker sig på att göra samma manöver brukar det kallas arrogans eller hybris (den femte dödssynden).

Varde den svenska kronan! Och se, den svenska kronan är.

Den som uttalar ett sådant påstående gör sig skyldig till att hävda demiurgisk kraft. Kraften att skapa och upprätthålla skapelsen.

All arrogans leder till tragikomiska utfall. Särskilt så när omgivningen är medberoende och låter den sinnesförvirrade agera ut sin fantasi. En sådan medberoende person låter ungefär såhär: “Vi har demokratiskt beslutat om våra pengar, alltså är våra pengar så bra som pengar kan vara – vad skulle kunna vara bättre än att vi har en demokratisk men oberoende riksbank?”

De finns de som ser klart, som inte skulle drömma om att i förryckt högmod försöka besvärja verkligheten, och som inte heller låter sig luras av les corps d’elite. Men vem vill lyssna på dem? Dessa sanningssägare möter varje dag människor som de tycker mycket om, och som de önskar att de kunde rädda från fördömd och förnöjd dvala. Samtidigt kommer de finna ett mått av munterhet i att se på hur de högmodiga springer omkring som nackade hönor när verkligheten hinner ifatt dem – chop!

Om folk verkligen tror på dig; finns det inte någonting som är mer centralt omvälvande än att du hävdar att du från och med en viss punkt har skapat verkligheten och hädanefter ämnar uppbära den. Fiatvalutor känns igen på att någon påstår: detta är pengarna, och därefter med våld och propaganda försöker upprätthålla den chimären. Det är den etatistiska arrogansens peripeti.

Det är tvånget och propagandan som är fiatvalutans rätta kännetecken. Det är med dessa medel som de marknadsvalda pengarna har kapats och över tid fullständigt korrumperats.

2. Fiatvalutan – valutan “utan inneboende värde”

Den andra definitionen är en del av denna propaganda – och den tar därmed inte ordets språkliga rötter i beaktande. Det är defintionen av fiatvaluta som en valuta utan inneboende värde och som bara baseras på tillit eller tro.

Här är ett exempel på denna typ av välskriven propaganda.

Peter Schiff är en av mina idoler, och jag betraktar honom definitivt inte som en propagandist. Men även han talar ofta om inneboende värde, och kallar bland annat Bitcoin för en “digital fiatvaluta”. Jag har ingen anledning att misstänka någonting annat än att han har goda avsikter. Men jag anser att han är ute och cyklar.

I videon ovan säger han först att det inte finns någonting som backar dollarn eller euron, utan att fiatvalutornas värde baseras på tilltron att folk kommer vilja ha dem. Han sätter därefter fingret på varför de vill ha fiatvalutorna: för att undvika fängelse när skattefogden knackar på dörren. Hans poäng är alltså att krypto-valutor är som fiatvalutor, men med nackdelen att de saknar en tvångsaspekt. Min åsikt är att det är tvånget som är fiatvalutans riktiga definition.

Man ska inte hoppa in i kryptovärlden utan att först verkligen ha försökt förstå Peter Schiffs ståndpunkt, det finns antagligen ingen annan som kan framföra den bättre. Det är mycket möjligt att han har rätt och det känns absurt att säga emot Peter Schiff, men nu kör vi.

Det finns ingen peng som har inneboende värde. Det har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas. I alla fall inte i ordets verkliga bemärkelse som universellt och evigt värde. Det man egentligen menar när man säger inneboende värde är alternativa funktioner. Alltså andra användningsområden än som peng.

Människan värderar. Hon värderar subjektivt. Hon baserar sina värderingar på preferenser, livssituation, kunskaper och laster. Ingen människa kan objektivt sägas värdera någonting på ett korrekt sätt. Vi kan bara säga att det inte finns någon annan än individen själv som bäst kan känna till de egna värderingarna. Vi ser vad en människa värderar genom att studera hur hon agerar, inte genom att fråga henne. Det är våra handlingar som avslöjar våra värderingar och vår karaktär.

När människan möter saker i sin omgivning, kan hon förstå sakernas funktioner, hon kan se ett ändamål med ett visst ting. Människan kan besjäla ett till synes livlöst och oanvändbart föremål genom att urskilja dess funktioner, eller genom att ha en idé om en funktion och därefter försöka hitta eller skapa en vara som tillfredställer den funktionen.

När många människor har samma kunskap och preferenser för en funktion hos ett föremål, kan det föremålet bli högt värderat bland människor i gemen – eftersom de beter sig på ett liknande sätt gentemot föremålet. Värdet bor inte i föremålet, det bor i människans sinne. Och det gäller exakt allting.

Guld har inte något inneboende värde. Det har flera olika allmänt förstådda och värdesatta funktioner.

  1. Smycket i guldet har värde för de som vill ha guld i dekorativa syften.
  2. Konduktiviteten i guldet har värde för de som vill bygga elektriska komponenter
  3. Pengen i guldet har värde för de som vill använda pengen för att till exempel idka byteshandel eller spara värde – värde som kommer ur en förväntan av andra människors framtida värdering av pengen (i guldet).

För att uttrycka sig annorlunda:

  1. Utsmyckningsfunktionen existerar utan guldet, guldet har egenskaperna som matchar upptäckten utsmyckning.
  2. Önskan att kunna leda el existerar utan guldet, guldet har bara goda el-ledande egenskaper, och rostar dessutom inte.
  3. Pengafunktionen existerar utan guldet, guldet har egenskaper som matchar upptäckten pengar.

Dessa funktioner är separata mentala innovationer som delar utrymme i samma grundämne. Utan någondera mental innovation är guldet utan värde. Och ingendera innovation ger någon annan del något “inneboende” värde. Det ger dock en nivå av trygghet. Givet att de andra funktionerna för guldet inte försvinner blir guld aldrig helt värdelöst.

Samma resonemang kan användas på samtliga historiska pengar; kakaobönor, salt, torkade fiskar, boskap, säd, snäckor. Alla verkliga pengar som någonsin har existerat har fötts i människans sinne, och har letat efter en matchning i sin omvärld. Pengainnovationen har letat ett utlopp i befintliga varor.

Människan har historiskt agerat i enlighet med pengarnas värde utan att kunna förklara varför. Genom att över tid studera hur vi människor agerar har en uppsättning intelligenta människor lärt oss att artikulera varför vi värderar pengar, och vilka egenskaper som bäst matchar den kollektiva uppfinningen pengar.

Bitcoin är resultatet av att en uppsättning människor har byggt någonting som väl matchar in på dessa egenskaper. Det är tillgängligt för vem som helst som anser att det enbart behövs pengaegenskaper för att någonting skall kunna värderas som en peng. Det är inte fiat – eftersom det inte finns någon som håller en pistol mot ditt tinning och kräver att du använder det. Det är en uppsättning specifika egenskaper som är nära nog omöjliga att korrumpera.

Resten är upp till människans värderingar såsom de avslöjas av hennes agerande.

PS:
Denna artikel: The Bitcoin Money Myth är den skarpaste österrikiska kritiken mot Bitcoin jag har läst. Den sammanfattar de mest väsentliga punkterna för en kritisk hållning mot Bitcoin. Den är fyra år gammal, men den är ändå relevant att ta i beaktande som motvikt till min artikel ovan.

På Mises University i somras gjordes den här dragningen som är mer i linje med min syn.

För mer om Bitcoin har jag producerat två videos för Misesinstitutet där jag går igenom grunderna.

https://www.youtube.com/watch?v=2UYN1S85Cuk
https://www.youtube.com/watch?v=RmKjW7hKzUM

Kategorier
Artiklar

Kritik: Skuld de första 5000 åren (2/2)

Detta är del två av en artikel om David Graebers bok, läs del ett här.

Redan de gamla grekerna

David Graeber är verkligen inte först med att förespråka en teori om pengarnas ursprung ur kredit. Joseph Schumpeter beskrev Platon som en av de första förespråkarna för denna teori. Han hävdade också att Aristoteles är den tidigaste kända förespråkaren för teorin om pengar som sprungna bytesvaror, specifikt ädla metaller.

Denna fråga har alltså diskuterats åtminstone sedan dess. Kan det vara som så att båda utsagorna är sanna på sitt sätt?

1. Skuld kan användas istället för pengar
Skuld är ett allmänmänskligt faktum – enkelt uttryckt handlar det om en överenskommelse om ett framtida utfall såsom det förstås i deltagarnas sinnen. Det är ett kontrakt eller en förståelse i någon form. Skuld kan ärvas, ägas, ges bort, och användas som bytesvara – det ”underliggande” värdet är allmän tillit till den gemensamma överenskommelsen om ett framtida utfall. Skuld kan användas på liknande sätt som pengar och kan representeras med symboler.

2. Skuld kan mätas i pengar
I takt med att pengar har växt fram har vi lärt oss att representera skuld i termer av pengar. Pengen är den lämpligaste symbolen att använda för att förtydliga överenskommelsen. Skulden skapar inte pengen, skulden bara mäts i pengar eftersom pengar är den lämpligaste enheten.

3. Skuld kan existera utan pengar
Såklart – det handlar bara om att komma överens om framtiden. Det behövs minst två människor, det är allt.

4. Pengar kan existera utan skuld
Blandar man samman skulden med det man använder för att mäta skulden – då ser det såklart ut som att det är samma sak. Det är möjligt att tänka sig en situation där ingen har skuld till någon annan, och där samtliga byten sker med omedelbart tillfredställande pengar.

Dags för ett komiskt exempel:
Jag lånar ut två skedar till dig och får en kredit på tre skedar från dig, att betalas till mig om ett år. Jag kan ge bort min kredit på tre skedar i utbyte mot någonting annat, mottagaren av krediten är nu den nya ägaren av skulden och förväntar sig att få tre skedar av dig. Ju mer han litar på dig, desto större är chansen att jag kan använda min skuldsedel som om den vore värd tre skedar.

Har jag nu skapat en sked?

Det blir komiskt när man definierar skulder i någonting annat än allmänt kända penningenheter, eller använder någonting annat än valutaenheter för att exemplifiera pengar: det blir så tydligt vad som egentligen händer. Våra hjärnor är inställda på att behandla just pengar som någonting magiskt, som följer andra regler än alla andra varor.

Ursprungsbyn och den vardagliga kommunismen

I en av David Graebers hypotetiska ursprungsbyar hade inte pengar behövts, eller hade åtminstone inte varit nödvändiga. Istället hade ett fåtal människor på ett godtyckligt sätt kunnat vara givmilda mot varandra när de har det bra, och enligt vissa sociala konventioner senare kassera in sina tacksamhetsskulder, eller låta bli att kassera in dem helt, det vill säga skriva av dem. Detta beteende identifierar Graeber som ”vardagskommunism”.

I ursprungsbyn har man utan pengar löst problemet med “dubbel behovsöverensstämmelse”. Alltså den problematik som uppstår när två individer inte kan idka byteshandel eftersom deras behov inte stämmer överens vid samma tillfälle. Bagaren kan enbart byta till sig kött om slaktaren exakt samtidigt behöver bröd. I Graebers vardagskommunistiska scenario verkar det som att ursprungsbagare gav bort sitt bröd i lugn förvissning om att han utan att tappa ansiktet kan be om kött vid ett senare tillfälle – alltså ett underförstått system av krediter uppbackat av en vänskaplig och godtycklig skuldinlösning.

Det faktum att många ursprungssamhällen kan ses fungera enligt dessa principer är inte ett argument för att pengar skulle ha uppstått ur skuld. Att använda skuld, även informell sådan, är bara smidigare än att inte kunna byta med varandra alls.

I en gemenskap som är liten och där alla håller på med ungefär samma sak, till exempel fiske, är det sannolikt att de flesta har samma uppfattning om olika varors jämförelsevärden. Samtliga har samma okomplicerade värdeskalor och känner inte något omedelbart behov av att ta emot någonting i utbyte. Särskilt inte när tiderna är goda.

I takt med att ett samhälle växer väljer man kanske någonting hållbart och litet för att symbolisera skuld, eller tacksamhet – till exempel fjädrar, pärlor, snäckhalsband eller till och med symboliska målningar, tatueringar eller annan kroppsutsmyckning i syfte att hålla reda på vem som bidragit till samhället. Status.

En duktig jägare förväntas dela med sig, men det ingår i affären att hedras och priviligeras. Ett samhälle som belönar sina produktiva individer, de som faktiskt sätter mest mat på bordet, är ett samhälle som har bättre chanser att blomstra. Det är ett samhälle vars värderingar är i linje med och underbygger det bästa i mänsklig natur.

Steget är kort till att tänka sig att människor erbjuder dessa skuldsymboler till varandra mindre ceremoniellt för att därmed etablera en kvantifierbar skuldliggare som är distribuerad i samhället. Även om de symboler som används är mycket vanliga, som till exempel snäckskal, så är det svårt för någon enskild individ att helt enkelt gå och plocka en massa snäckor för att sålunda öka sitt anspråk på byns resurser. Samhället är för litet, tillräckligt många känner dig och vet att samhället inte är skyldigt dig så mycket som du faktiskt har hängande runt halsen. Det är i allra högsta grad möjligt att föreställa sig en proto-ekonomi där man använder sig av symboler för att förenkla inlösningen av skulder som en integrerad del i en kulturell statussymbolik. Men att förväxla den typen av symboler för pengar är ett misstag.

Det är först när samhället blir för stort, och kanske kommer i kontakt med andra samhällen som bristen på tillit människor emellan kräver verkligt “bra” pengar enligt de fundamentala sex kriterierna. Det vill säga en verklig handelsvara, som är allmänt förstådd som mest lämpligt vid byten, allmänt förstådd som mest värdefull. Allmänt förstådd som det som inte kräver någon tillit för att kunna användas.

Bra pengar möjliggör omedelbar tillfredställelse, omedelbar reglering av skuld, och är synnerligen hjälpsamt för att smörja relationer mellan människor som inte har fullständig tillit till varandra. Pengarna är en separat innovation från skulden.

Graeber bör titta på månen, inte på fingret som pekar på månen: när det finns tillräckligt bra pengar, kan skulder representeras med hjälp av pengar. Men pengarna och skulden är aldrig samma sak.

PS: Den ständigt återkommande korruptionen av pengarna

I Mesopotamien definierades shekeln tidigt som en viss vikt av korn, därefter som en viss vikt silver. När människor var skyldiga varandra saker, definierade de skulden i shekel.

Om man i Mesopotamien hade räknat samman alla skulder definierade i shekel, skulle deras samlade belopp vara högre än mängden silvershekel. Detta betyder inte att skuld är pengar, eller vice versa. Det betyder att det är möjligt att definiera skulder i termer av shekel.

För att exemplifiera kan vi tänka oss en kvinna som behöver köpa utsäde inför vårens sådd, hon har ingenting att erbjuda i utbyte utan ber om säd från en granne, de kommer överens om tillräckligt med utsäde för att hon ska kunna gå vidare med sådd. De låter templets präster bevittna och utfärda en kilskriftskredit.

Kvinnan får utsäde från grannen värt en shekel, prästerna informerar henne att hennes skuld är två shekel, och de ger grannen en skuldsedel på en och och en halv shekel. Grannen tar alltså en ränta på en halv shekel, prästerna likaså.

Grannen har nu 1.5 shekel innestående hos prästerna, kvinnan är skyldig prästerna två. Grannen kan i sin tur byta in sin skuldsedel hos prästerna mot en annan godtagbar vara enligt en växelkurs mot shekeln.

Kilskriftstavla från ca 500 f. Kr. (Babylonien) Redogörelse för skulder och tillgångar mellan affärspartners.

Ingen i denna transaktion har bytt silvermynt med någon annan – de har enbart kommit överens om att gemensamt förhandla om ett framtida utfall, och de har använt sig av enheten shekel för att säkerställa att de förstår varandra.

Grannen kan använda krediten till att köpa någonting annat, han kan gå till prästerna och be dem uppdatera sina kilskriftstavlor så att skulden vid återbetalning ska tillfalla någon annan. I så mån kan krediten användas som betalningsmedel. Men bara så länge som det finns tillräcklig tillit till det ursprungliga framtidskontraktet. Ser det ut som att det kommer att bli missväxt måste skuldsedeln rabatteras – ser skörden lovande ut kan skuldsedeln användas närmare den verkliga silvershekelns värde. Den enda relationen kreditshekeln har med silvershekeln är den ena mäts gentemot den andra.

Prästerna kommer naturligtvis arbeta för att kvinnan ska betala in sin skuld till dem, men de har inga incitament att se till att grannen någonsin ska komma tillbaka och lösa in skuldsedeln. Efter ett tag lämnar kvinnan in en del av sin skörd som återbetalning till templet, men krediten är fortfarande på vift. Prästerna har överfört den till nya ägare vid ett flertal tillfällen. Det vore naturligtvis bäst för templet om krediten fortsatte cirkulera.

Det blir ganska enkelt att se hur en idé kan födas hos prästerna att helt enkelt utfärda krediter och att påstå att de när som helst kan bytas in mot varor. Det är ju trots allt mycket mer praktiskt än att behöva lassa korn och ull mellan olika hushåll. Med tiden vet de att enbart en viss mängd av skuldsedlarna någonsin löses in, övriga kommer att cirkulera i ekonomin och ha en inflationistisk effekt på kreditshekelpriserna. Ju större tillit samhället har att templet är god för för sina skuldbrev – desto färre skuldbrev behöver de lösa in och desto större kan deras inflationistiska manövrer vara – och vice versa.

De skulder som inte utfärdas i god tro, det vill säga som inte representerar en verklig täckning av kapital eller framtida intäkter för prästerna – de representerar en slags inflation, men bara av just det templets kreditshekel. Andra tempel är kanske mycket mer konservativa, deras krediter kommer värderas högre. Och samtliga jämförs hela tiden mot silvershekelpriserna och kan slutligen inte gömma sig.

Med lite fantasi kan vi tänka oss att incitamenten är ganska starka för templet att försöka motverka användningen av riktiga silvershekel och istället enbart tillåta handel med hjälp av deras skuldobligationer som de lovar att inte överutnyttja själva. Det vore också praktiskt om det bara var de som hade rätt att överhuvudtaget utfärda skuldbrev eller om andra tempel åtminstone kunde hålla jämn takt i bedrägeriet så att det inte blir alltför uppenbart.

Det är ungefär här som Graebers syn på skuld och hans maktanalys börjar få relevans. Det är ur dessa incitament som centralbankerna föds, ur tvång och arrogans. Det finns en sann och uråldrig konspiration som måste bekämpas. Men inte med hjälp av ökad överstatlighet eller regleringar, utan med kunskap, civil olydnad och alternativa institutioner.

För de mellanhänder som agerar på kreditmarknaden är incitamenten oöverstigliga. De kommer institutionellt att försöka arbeta för att få folk att glömma bort vad pengar är, samtidigt som de använder lagstiftning för att förhindra konkurrens från pengarna.

David Graeber spelar dessa aktörer rakt i händerna när han försöker bevisa att pengar är födda i skuld.

Graeber slår an på många strängar i sin bok, men lyran är inte stämd. De orättvisor han skjuter prick på träffar han med dåligt vässade pilar. Pengarna är inte födda ur skuld.

Pengarna är kapade, med hjälp av en kombination av idéhistorisk propaganda och våld som förvirrat den moderna människan så till den grad att den tror på tvåprocentsmålet.

Detta är sant oavsett om man har idkat dzamalag* eller inte.

* Ordet dzamalag avhandlas i den föregående artikeln.

Kategorier
Artiklar

Metoo uppmanar till mer manlighet, inte mindre

Det är ingen chock för mig att de allra flesta kvinnor under sina liv har upplevt kränkningar av olika slag, och av olika magnitud. Alla som lärt känna en handfull kvinnor i sitt liv vet redan att så är fallet.

Till de kvinnor som delat mig sig och berättat om vidriga och förminskande upplevelser vill jag säga att jag har knutit mina händer och önskat att jag hade varit där. Jag hoppas och tror att jag hade agerat. Män som bevittnar övergrepp och inte agerar är ansvariga.

Det är oförlåtligt när män använder den fysiska styrka som givits dem i syfte att skydda hem, härd och bygd för att förgripa sig på det som mannen bör hålla som absolut okränkbart och upphöjt – kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

Nästan lika oförlåtligt är det att undvika att gripa in.

Med det sagt: de övergrepp som har skett är inte mitt fel, och inte heller ”manlighetens” fel. Vilket jag inte heller tror att de flesta kvinnor som delat med sig anser. Gudskelov.

Jag är inte, genom min tillhörighet till det manliga könet, skyldig till de övergrepp som begås av män som inte är jag. Individuella män däremot kan agera berömvärt eller klandervärt. Ju fler individuella män som upplever sig själva som kallade att ta ansvar för sitt eget och sina medmänniskors väl och ve. Desto bättre.

Ju fler män som är förbittrade och oförmögna att med fast hand styra sina liv i en positiv riktning. Desto sämre.

Kränkningar finns, och alla råkar ut för dem

Kränkningar är en del av den mänskliga upplevelsen. Det finns ingen som går igenom ett liv utan dem. Det finns goda chanser att varje person du interagerar med under en dag bär tragedier och lidande inom sig.

Var och en av oss har mött illviljan och ondskan i verkligheten. Vissa av oss har säkerligen till och med i vissa stunder i livet varit förbrytare, och orsakat sår som inte kan läka. Stora eller små.

Människan har en kapacitet för illvilja – och vi kan inte hashtagga bort den. Vi kan erkänna det som en del av verkligheten och arbeta för att göra vad vi kan för att minska lidande. Det kan tyckas hopplöst, eller hur? Finns det å andra sidan någonting viktigare för en man att ägna sig åt?

Vad kan jag göra?

Att agera i stunden, och förhindra övergrepp när de faktiskt sker är det viktigaste.

En annan viktig uppgift för mannen är hämnden. Att bestraffa förbrytare när andra institutioner inte lyckas tillfredsställa ett offers upprättelse. I den mån lagen lyckas med sin uppgift, nämligen att tillfredställa offers rättskänsla, skall den efterlevas. Till punkt och pricka. Om den inte lyckas med detta är lagen inte tillräcklig.

Män som svär att stå sina systrar bi när de omringas av demoner har jag ingenting annat än gott att säga om. I den mån Sveriges män kan medvetandegöras om att de behöver agera med uppmärksamhet, vaksamhet och rådighet i situationer där kvinnors suveränitet hotas är kampanjen fantastisk.

Det är också ljuvligt att beskåda när arroganta, och till synes orörliga fulgubbar faller ner från sina piedestaler.

Däremot är jag skeptisk till att hashtag-aktivismen leder till någon djupare förståelse eller till någon form av katarsis i den svenska kulturen. Det som riskerar att hända är att tonläget ytterligare trissas upp, och att kategoriska förenklingar höjs till skyarna såsom eviga sanningar.

Det sägs att män måste förändras, men på vilket sätt?

Jag upplever detta som en uppgift för män: att skydda. Det betyder inte att kvinnor inte kan skydda, eller att män måste ha monopol på uppgiften. Jag anser bara att män skall skydda. Det är en av våra absolut viktigaste uppgifter. Det ligger i vår verkliga natur att agera beskyddande.

Jag kan inte bevisa att det är en manlig uppgift, jag kan bara notera att det är min övertygelse.

Inte heller detta påstående kan jag bevisa: att svenska män är mer konflikträdda än män i många andra kulturer, och därmed mindre benägna att komma till sina systrars undsättning. Detta är naturligtvis ren spekulation.

Men flera delningar under #metoo-taggen har berättat om vuxna människor, däribland män, som har valt att vända ryggen, och inte låtsas om den pågående händelsen. Jag slås av känslan att detta hade aldrig hänt i till exempel Polen. Men vad vet jag? Det enda jag vet är att jag är nästan oförmögen att hantera det ursinne jag känner när jag hör talas om dylika svek.

Du kanske tycker att jag bär på en karikatyrartad bild av hur en man borde bete sig? Du kanske anser det vara högmod att män ska försöka leva upp till hjälteideal? Kan inte män bara sluta att begå övergrepp istället?

Jag vet inte vad jag ska svara på det. Det är otroligt infantilt att önska sig fram till en verklighet som aldrig kan infinna sig. Det kommer alltid finnas män som begår övergrepp, det kommer alltid finnas demoner.

Ideal är ganska schyssta prylar som man kan försöka att agera i enlighet med, och inte överge bara för att otack är världens lön. Det verkliga högmodet vore att ställa sig utanför och inte söka förbättra sig själv i någon riktning. Varför inte välja en riktning som leder bort från lidandet istället? Är det inte bättre att sikta på saker som kanske är utom vår räckvidd, men ändå värda att sträva efter?

Ideal. Jag erkänner mig skyldig till att bära dem. Mod, principfasthet, ihärdighet, trygghet, vänlighet, tålamod, offervilja, och ursinne – när situationen så kräver. Jag skulle kunna leva med den beskrivningen av mig om jag finge förtjäna den. Romantiskt kanske? Men det ger mig gåshud att skriva det.

Män behöver manliga ideal – annars kommer de inte bete sig som män. De kommer att bete sig på något annat sätt.

I mångt och mycket verkar kvinnor förvänta sig samma saker av män som jag gör. Det är bara att titta på vilka män kvinnor faktiskt i första hand väljer. Det är inte pojkar som tycker synd om sig själva för att de inte får ligga, den saken är klar. Jag generaliserar och spekulerar såklart. Men jag vet i alla fall vilka män jag själv dras till, som jag inte kan låta bli att beundra.

Låt mig beskriva en sådan man.

Det är en kompetent man som förstår att njuta av det vackra som både natur och civilisation erbjuder. Det är en man som firar livet och tar sig an det med välbehag, trots att det innehåller tragedier, outtömligt ansvar och många törnar. Som uppmuntrar dig att tävla mot honom, utan att hota att förgöra dig, och som firar dig när du vinner. Som är beredd att ställa sig i vägen för ett basebollträ på väg mot ditt bakhuvud. Som kan stå pall och vara ett stöd till dig när onda vindar viner just eftersom han har koll på sin egen skit. Det är en man som inte är snurrar in sig själv i verbala manövrer hela dagarna, utan som har en uppmärksam, fysisk, förkroppsligad närvaro i världen.

Det är en man som inom sig bär förmågan att agera aggressivt och har kapacitet att släppa lös våld, men som ändå inte gör det – utom för din skull.

Jag tycker definitivt att det verkar som om att denna typ av manlighet har en universell attraktionskraft. På både män och kvinnor – och med god anledning. Det gör mig ont att så många unga män drar sig tillbaka i bitterhet och väljer att undvika relationer, väljer att inte närma sig kvinnor, väljer att inte skaffa familj. Det är en sanslös tragedi.

Jag har denna syn på manlighet, och anser att merparten män, sin “grabbkultur” till trots, beter sig på ett tämligen berömvärt sätt. Därför sticker det i ögonen när vissa enbart beaktar manlighet såsom någonting giftigt. Det gör mig besviken att se kvinnor jag känner utropa ”dessa djävla män” eller ”typiskt medelålders vita män”.

Den kvinnliga anden har sin egen sjuka – bäst personifierad av den feministiska trattmunnen som är fullständigt ägd av sin ideologiska infantilism och inte är förmögen att se män och manlig kompetens som någonting annat än tyranniskt. Det är så urbota osofistikerat, och farligt.

De som använder #metoo-kampanjen för att agera ut storyn om mannens, eller “manlighetens” eviga synd vet inte vad de förskjuter.

De vet inte vad de bjuder in.

Den snälle mannen

Det är obehagligt med män som lovar och svär att de ska ”lyssna på kvinnor bättre”, att de ska tukta sin egna giftiga maskulinitet, bekämpa ”grabbkultur” och i övrigt hålla sig ur åsyn, utom när det är dags att krypa fram ur hundhuset och anklaga män i allmänhet för sin egen uselhet.

Apropå obehag. En av Fredrik “Gríma Ormtunga” Virtanens gamla artiklar har börjat cirkulera. Det är en synnerligen klandervärd liten klagovisa där han ondgör sig över kvinnors benägenhet att ”välja svin när jag sitter bredvid”.

Snälla och harmlösa lilla Ormtunga funderar uppriktigt på hur det kan komma sig att ingen kvinna förbarmar sig över honom? Hans väninnor klagar ju på sina nuvarande svin och han passar ju perfekt in på beskrivningen: “inte svin”.

Det finns ingenting mindre attraktivt, eller potentiellt mer bedrägligt farligt än män som med fullkomlig brist på självinsikt klagar på kvinnors oförmåga att välja ”rätt” kille, och att de själva konstant blir förpassade till vänskapsfacket.

Det finns goda chanser att du då har att göra med en pojke som inte har tagit itu med sina egna mörka sidor, och därmed saknar förmåga att ta ansvar för den aggressivitet som ofrånkomligen är en del av att vara man.

Istället för att lyssna på uppmaningarna om att män bör sitta ner, skämmas och gömma sin manlighet vill jag uppmana mina medbröder att göra precis tvärtom. Du måste synas, du måste stå upp, du måste vara stolt. Du måste axla den börda som följer med din manlighet. Ta verkligt ansvar!