Kategorier
Artiklar

Kapitalismens välvilliga natur, del 4

11. Jag övergår nu till frågan om monopol. Socialismen är det monopolistiska systemet. Kapitalismen är frihetens och den fria konkurrensens system.

Som Mises har påpekat är de väsentliga naturgivna fordringarna för mänskligt liv, som t.ex. dricksvatten, odlingsbar mark och de tillgängliga tillgångarna på praktiskt taget alla mineraler som regel tillgängliga i så stora mängder att inte alla tillgängliga källor kan exploateras. Den arbetskraft som fordras är inte tillgänglig. Den används på landområden och mineralfyndigheter som är produktivare eller i de talrika industriella och kommersiella verksamheter där marknadspriserna demonstrerar att användningen av dem är viktigare än produktionen av ytterligare tillgångar på jordbruksvaror eller mineraler.

Under dessa förhållanden och i frånvaro av statlig inblandning är vad som fordras för att göra det möjligt för någon producent (eller kombination av producenter) att bli ensam leverantör av någonting att det pris han tar är för lågt för att göra det mödan värt för andra potentiella leverantörer att ge sig in på området. Ställningen som ensam leverantör tryggas av det låga priset och är inte någon grundval för att ta ut ett högt pris.

Samma poäng gäller väsentligen för fall där nödvändigheten att investera stora mängder kapital kraftigt begränsar antalet leverantörer. Här fordras ett stort kapital för att uppnå låga produktionskostnader per enhet, vilka är nödvändiga för att vara lönsamma vid låga försäljningspriser.

Monopol är i själva verket resultatet av statlig inblandning. Specifikt är det att en marknad eller en del av en marknad reserveras för en eller flera leverantörer med hjälp av initierandet av fysiskt tvång. Exklusiva statliga ensamrätter, skyddstullar och licensieringslagar är exempel.

12. Kapitalismen är det system som leder till ständigt stigande reallöner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden. I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade drar inte affärsmän och kapitalister vinster från vad som påstås ursprungligen bara ha varit löner eller vad som påstås naturligt och med rätta ha varit löner. Den ursprungliga och primära formen av inkomst är vinster, inte löner. Manuella arbetare som producerade och sålde produkter antingen i Adam Smiths ”tidiga och primitiva samhällsstadium” eller i Karl Marx ”enkla cirkulation” förtjänade inte löner utan försäljningsintäkter. När man säljer en limpa bröd eller ett par skor eller vilken annan produkt som helst, betalas man inte en lön utan en försäljningsintäkt. Och just därför att dessa manuella arbetare inte uppförde sig som kapitalister, d.v.s. inte köpte i avsikt att sälja utan gjorde utgifter bara som konsumenter, gjorde de inga utgifter för medlen att producera vilka varor de än må ha sålt, och därför ådrog de sig inga penningkostnader som måste dras från deras försäljningsintäkter; m.a.o., alla deras försäljningsintäkter var vinster, inte löner. Det visar sig att vinster är den ursprungliga och primära formen av arbetsinkomst.[5]

I motsats till vad Adam Smith och Karl Marx hävdade är det först med kapitalisternas och kapitalackumulationens ankomst som löner som företeelse uppstår, tillsammans med efterfrågan på kapitalvaror. Både löner och utgifter för kapitalvaror visar sig som produktionskostnader i pengar som måste dras från försäljningsintäkterna. Ju mer ekonomiskt kapitalistiskt det ekonomiska systemet är, d.v.s. ju mer som köps för syftet att förtjäna försäljningsintäkter i jämförelse med försäljningsintäkterna, desto högre är löner och andra kostnader i jämförelse med försäljningsintäkterna, och därmed är vinsterna lägre i jämförelse med både försäljningsintäkterna och lönerna. Med andra ord: vad kapitalisterna är ansvariga för är inte skapandet av vinsten som företeelse och dess avdrag från lönerna, utan skapandet av löner och penningkostnader och deras avdrag från försäljningsintäkterna, som ursprungligen alla var vinster. Kapitalister är ansvariga för skapandet av löner och för minskningen av den andel av försäljningsintäkterna som utgör vinst. Ju fler och ju rikare kapitalisterna är, desto högre är lönerna jämfört med vinsterna.

Det faktum att löntagare kan vara villiga att arbeta för existensminimum i avsaknad av bättre alternativ, och att affärsmän och kapitalister, liksom varje annan köpare, föredrar att betala mindre hellre än mer, är påståenden som är sanna men helt och hållet irrelevanta för bestämmandet av de löner som löntagarna faktiskt måste acceptera. Dessa löner bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraft, som både är den mest fundamentalt användbara beståndsdelen i det ekonomiska systemet och som det av naturen råder knapphet på.

I denna konkurrens strider det emot varje arbetsgivares egenintresse att tillåta lönerna att sjunka under den punkt som motsvarar full sysselsättning för ifrågavarande sorts arbetskraft på ifrågavarande plats. Sådana låga löner innebär att mängden efterfrågad arbetskraft överskrider den tillgängliga tillgången, d.v.s. att det råder brist på den arbetskraft det gäller. Brist på arbetskraft är jämförlig med en auktion där det fortfarande finns två eller fler som bjuder på samma föremål. Det enda sätt på vilket den budgivare som helst vill ha föremålet kan försäkra sig om det är genom att bjuda över sina rivaler och göra föremålet för dyrt för dem, så att de måste stiga åt sidan och göra det möjligt för honom att försäkra sig om föremålet.

På arbetsmarknaden kan det finnas tiotals eller t.o.m. hundratals miljoner arbetare. Men knappheten på arbetskraft innebär att det finns potentiella arbeten för långt fler än detta antal. Det faktum att var och en av oss skulle vilja dra nytta av åtminstone tio andras arbetskraft kan tas som en indikation på omfattningen av knappheten på arbetskraft.

När en lönesats sjunker under den punkt som motsvarar full sysselsättning för den sorts arbetskraft det gäller, blir det möjligt för arbetsgivare som inte var i stånd till eller villiga att betala den högre lönen att erhålla arbetskraft på bekostnad av andra arbetsgivare som är i stånd till och villiga att betala den högre lönen. Situationen är exakt densamma som den starkare budgivaren vid en auktion som står inför förlusten av det föremål han önskar till någon annan, svagare budgivare. Sättet att försäkra sig om den arbetskraft han behöver är att höja budet och slå ut konkurrensen från de svagare arbetsgivarna.

När man ställs inför den brist på arbetskraft som uppkommer när det sätts tak på priset på arbetskraft konspirerar faktiskt arbetsgivarna med sina arbetstagare för att undvika lönekontrollernas anda genom att ge falska befordringar. Detta gör det möjligt för dem att hävda att de inte bryter mot kontrollerna fastän de faktiskt gör det.

Givet hur höga penninglönerna är, vilka, som vi har sett, bestäms av arbetsgivarnas konkurrens om knapp arbetskraft, är nu det som bestämmer reallönerna, d.v.s. de varor och tjänster löntagarna kan köpa med de pengar de tjänar, priserna. Reallönerna bestäms fullt ut lika mycket av priserna som av lönerna. Reallönerna stiger endast när priserna sjunker i jämförelse med lönerna.

Vad som får priserna att falla i jämförelse med lönerna är en ökning av arbetets produktivitet, d.v.s. produktionen per enhet av arbetskraft. En ökning av arbetets produktivitet betyder större tillgång på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft, och därmed lägre priser på konsumtionsvaror jämfört med löner. Om vi på något sätt kunde mäta tillgången på konsumtionsvaror skulle en fördubbling av arbetets produktivitet åstadkomma en fördubbling av tillgången på konsumtionsvaror jämfört med tillgången på arbetskraft och, om man står inför i allmänhet samma utgifter för att köpa konsumtionsvaror respektive arbetskraft, resulterar detta i en halvering av priserna på konsumtionsvaror, när man står inför i allmänhet samma genomsnittliga löner. Det skulle med andra ord fördubbla reallönerna.

Ökningen av arbetets produktivitet är alltid den väsentliga beståndsdelen i ökningen av reallönerna. Det är den som möjliggör att ökningar i penningmängden och spenderingsvolymen, vilka ansvarar för i genomsnitt högre penninglöner, åtföljs av priser som inte stiger eller inte stiger i samma omfattning som lönerna.

Och det som ansvarar för ökningen av arbetets produktivitet är affärsmännens och kapitalisternas aktiviteter. Deras fortlöpande innovationer och kapitalackumulation ligger bakom ökningen av arbetets produktivitet och därmed av reallönerna.

13. Till sist min sista poäng: ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver skulle säkra ett kapitalistiskt samhälle både mot inflation och mot deflation/depression. Den blygsamma ökningen i tillgången på ädelmetaller, och därmed den blygsamma ökning i spenderingsvolymen som den resulterar i, skulle inte vara i stånd att öka priserna när de ställs inför den betydande takt i vilken produktionen och tillgången på praktiskt taget alla andra varor än ädelmetallerna ökar under kapitalismen. Det troligaste är att priserna skulle tendera att falla så som då gjorde under loppet av 1800-talet.

Fallande priser som beror på ökad produktion utgör emellertid inte deflation. De är inte något tecken på någon minskning av den genomsnittliga vinstkvoten, det vill säga den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital. Inte heller är de något tecken på någon större svårighet att återbetala skulder. Men en djupdykning av vinsterna och en plötslig ökning av svårigheten att återbetala skulder är väsentliga symptom på deflation/depression.

Faktum är, som jag visar i min bok, att den blygsamma ökning av penningmängden och spenderingsvolymen som äger rum under ett monetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver tjänar till att lägga en positiv komponent till avkastningsgraden och till att göra återbetalning av skulder något lättare, inte svårare. De fallande priser som orsakas av ökande produktion kolliderar inte med detta. När priser faller på grund av ökad produktion inför en ökning av penningmängden och spenderingsvolymen, är den genomsnittlige säljaren i en position att ha en tillgång på varor att sälja som är större i större proportion än vad priserna är lägre och därmed i stånd att tjäna mer pengar, inte mindre.

Genuin deflation, sådan som åtföljer depression, är finansiell kontraktion – det vill säga en minskning av penningmängden och/eller spenderingsvolymen. Det är detta som utplånar lönsamheten och gör återbetalning av skulder svårare. Men sådan kontraktion är precis vad ett montetärt system med hundraprocentiga ädelmetallsreserver förhindrar. Det förhindrar det, därför att när väl ädelmetallpengar uppstår, försvinner de inte plötsligt, så som sker med omloppsmedel, när de banker som ger ut dem går omkull[6]. Och eftersom deras ökningstakt är blygsam, leder den inte till någon betydande, artificiell minskning av efterfrågan på kontantinnehav, vilket sedan måste följas av en omkastning när ökningen av penningmängden upphör eller bromsas.

Inte heller åstadkommer det fortlöpande sparande och den fortlöpande kapitalackumulation som äger rum under kapitalismen att avkastningen på kapital minskar. Det nominella sparande som äger rum utifrån penninginkomsterna äger till stor del rum utifrån en avkastningsgrad som förhöjs av ökningen av penningmängden och spenderingsvolymen och, så länge som penningmängden och spenderingsvolymen fortsätter att blygsamt öka, minskar detta sparande inte avkastningsgraden.

Om det inte förekom någon ökning av penningmängden och spenderingsvolymen skulle avkastningsgraden vara lägre, men stabil på den lägre nivån. Kapitalackumulationen skulle fortskrida helt enkelt på grundval av fallande ersättningspriser, där oförändrade utgifter fortlöpande skulle köpa större mängder kapitalvaror.

Som jag visar i min bok existerar, i ett sådant sammanhang, sparandet helt och hållet på bruttonivån, där det bestämmer sådana livsviktiga saker som till vilken grad det ekonomiska systemet koncentreras på produktion av kapitalvaror i jämförelse med konsumtionsvaror och på produktionsperiodens längd. Därmed avslöjas de väsentliga beståndsdelarna i kapitalackumulationen vara en tillräckligt hög relativ produktion av kapitalvaror och en tillräckligt lång produktionsperiod, tillsammans med tekniskt framåtskridande och allt annat som tjänar till att öka produktionen, framför allt ekonomisk frihet.

Här måste jag av tidsbrist sluta. Jag skulle vilja göra det med att säga att om ni har funnit mitt anförande av idag av intresse, hoppas jag att ni kommer att utforska de saker jag har diskuterat, längre och i mer detalj, i min bok. Dess hela summa och substans kan förstås som en systematisk redogörelse för kapitalismens välvilliga natur.



Copyright © 2002, 2012 George Reisman. Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[5]) Framtida doktrinhistoriker kan gärna notera att Reisman här för första gången inte åberopar sig på Mises. Principen om ”profitens primat” är Reismans eget revolutionerande bidrag till den ekonomiska vetenskapen. Jag har själv gjort ett blygsamt försök att presentera denna princip i min uppsats Varför behöver vi George Reisman? Ö.a.

[6]) Omloppsmedel är fordringar på pengar som bankerna ska betala när så fordras, men som bankerna i själva verket inte äger. [Eng. ”fiduciary media”; ty. ”Umlaufsmittel”.]

 

Kategorier
Artiklar

Kapitalismens välvilliga natur, del 3

George Reisman
George Reisman

10. Och nu, återigen med åberopande av Mises, är kapitalismen, så långt ifrån att vara det planlösa kaos och den ”produktionsanarki” som marxisterna påstår den vara, i själva verket ett så grundligt och rationellt planerat ekonomiskt system som det är möjligt att ha. Den planering som äger rum under kapitalismen, utan att knappast någonsin erkännas som sådan, är den planering som görs av varje enskild deltagare i det ekonomiska systemet. Varje individ som tänker på någon ekonomisk verksamhet som skulle vara till gagn för honom och hur han ska genomföra den ägnar sig åt ekonomisk planering. Privatpersoner planerar att köpa hus, bilar, hushållsapparater och t.o.m. matvaror. De planerar vilka arbeten de ska utbilda sig för och var de ska erbjuda och tillämpa de förmågor de har. Företag planerar att införa nya produkter eller att upphöra med existerande produkter; de planerar att ändra sina produktionsmetoder eller att fortsätta att använda de metoder de för närvarande använder; de planerar att öppna eller stänga filialer; de planerar att anställa nya arbetare eller att avskeda arbetare de för närvarande har i sin anställning; de planerar att öka eller minska sina lager.

Man kan finna ännu fler exempel på rutinmässig, vardaglig ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag. Privat ekonomisk planering finns överallt omkring oss och alla ägnar sig åt den. Men för alla utom dem som studerar Mises är den osynlig. För dem som är okunniga om Mises är ekonomisk planering något som hör staten till.

Enorm, allomfattande privat ekonomisk planering inte bara existerar utan samordnas, integreras, harmoniseras också till att åstadkomma ett sammanhängande planerat ekonomiskt system. Det medel varmed detta åstadkoms är prissystemet. All ekonomisk planering av privatpersoner och affärsföretag äger rum på grundval av övervägande av priser – priser som utgör kostnader och priser som utgör vinster eller inkomster. Privatpersoner som planerar att köpa varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid priserna för dessa varor och tjänster och är beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Privatpersoner som planerar att sälja varor eller tjänster av vad slag det vara må överväger alltid de priser de kan vänta sig för sina varor eller tjänster och är också beredda att ändra sina planer när de ställs inför prisändringar. Affärsföretag grundar förstås sina planer på överväganden både av försäljningsvinster och av kostnader och därmed av de respektive priser som utgör båda, och är beredda att ändra sina planer som svar på förändringar i lönsamheten.

När min fru och jag först flyttade till Kalifornien planerade vi till exempel att köpa ett hus högt uppe på en kulle med utsikt över Stilla havet. Men sedan vi fick reda på priset för sådana hus beslöt vi snabbt att vi behövde revidera vår plan och i stället leta efter ett hus åtskilliga kilometer in från kusten. På så sätt leddes vi till att ändra vår husköpsplan på ett sätt som fick den att harmoniera med andras planer, andra som också planerade att köpa den sorts hus vi ursprungligen planerade att köpa, men som dessutom var villiga och i stånd till att i sin plan ta med mer pengar än vi var villiga och i stånd till att ta med. Andras högre bud och vårt övervägande av dessa bud åstadkom en harmonisering av vår husköpsplan med deras.

Likaledes kan en naiv nybörjare vid universitetet planera en karriär som fordrar att han som huvudämne väljer medeltida fransk litteratur eller renässanspoesi. Men någon gång innan hans tredje år vid universitetet börjar kommer han att inse att om han envisas med en sådan karriärplan, kan han förvänta sig att leva sitt liv svältande i en vindskupa. Om han å andra sidan ändrar sin karriärplan och börjar studera bokföring eller teknik kan han förvänta sig att leva mycket behagligt. Och så ändrar han sin karriärplan och sin studieplan. När han ändrar sin karriärplan på grundval av ett övervägande av framtida inkomst gör denne student en förändring som bättre stämmer överens med de planer andra i det ekonomiska systemet har. För att utföra andras planer fordrar vida fler revisorers och ingenjörers tjänster än litterära experters tjänster. [4]

Ett sista exempel: konsumenter ändrar sin kostplan och planerar därför, låt oss säga, att äta mer fisk och kyckling och mindre nötkött. Detta resulterar i en motsvarande ändring i deras köpmönster och i vad de avstår från att köpa. För att bibehålla sin lönsamhet måste nu stormarknader och restauranger planera att ändra sina erbjudanden, nämligen att öka de respektive mängderna av fisk och kyckling och av de huvudrätter eller smörgåsar med fisk och kyckling de erbjuder, och minska mängderna av nötkött och av huvudrätter eller smörgåsar med nötkött. Dessa förändringar av planen och motsvarande förändringar av inköpen från stormarknadernas och restaurangernas sida resulterar i ytterligare ändringar av planer och inköp från leverantörernas och underleverantörernas sida, och så vidare, tills hela det ekonomiska systemet har blivit tillräckligt omplanerat för att stämma med förändringarna i konsumenternas planer och inköp.

Prissystemet och det övervägande av kostnader och intäkter från alla individers sida som det medför leder till att det ekonomiska systemet fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i efterfrågan eller tillgång på ett sätt som maximerar vinsterna och minimerar förlusterna och säkerställer att varje enskild produktionsprocess genomförs på ett sådant sätt som maximalt befrämjar produktionen i det övriga ekonomiska systemet.

Till exempel: som resultat av en minskning av tillgången på råolja kommer priset på råolja och på oljeprodukter att stiga. Alla enskilda köpare kommer att överväga de högre priserna i relation till sina egna specifika omständigheter – när det gäller konsumenter deras egna behov och önskemål; när det gäller affärsföretag deras förmåga att skicka vidare prisökningen till kunderna. De kommer alla att överväga alternativen till att använda den olja eller de oljeprodukter som specifikt är tillgängliga för dem. På så sätt kommer var och en av deltagarna, på grundval av sitt eget tänkande och sin egen planering, att minska sin efterfrågan på dessa varor på ett sätt som minst skadar hans välbefinnande. Och på så sätt kommer tänkandet och planeringen hos alla som deltar i det ekonomiska systemet och som använder olja eller oljeprodukter att finnas med i bestämmandet av var och med hur mycket den mängd olja och oljeprodukter som efterfrågas minskar som svar på en ökning av priserna på dem. Detta är helt klart ett fall av att svara på en förlust i tillgången på ett sätt som minimerar förlusten. Minskningen i tillgången kommer att åtföljas av en jämbördig minskning i användningen av den i de minst viktiga av de användningsområden för vilka den tidigare högre tillgången hade varit tillräcklig.

På liknande sätt leder prissystemet och alla deltagares individuella tänkande och planering till maximering av vinningarna från en ökning i tillgången på varje knapp produktionsfaktor. Den ökade tillgången absorberas i de användningsområden där den värderas högst, d.v.s. där den kan absorberas med lägsta prisfall.

Medan kapitalismen är ett ekonomiskt system som är grundligt och rationellt planerat och som fortlöpande omplaneras som svar på förändringar i de ekonomiska betingelserna, är socialismen ironiskt nog, som Mises har visat, ur stånd till ekonomisk planering. När socialismen förstör prissystemet och dess grundvalar, nämligen privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och konkurrensen, förstör den också den intellektuella arbetsdelning som är väsentlig för rationell ekonomisk planering. Den kommer med det omöjliga kravet att planeringen av det ekonomiska systemet ska genomföras som ett odelbart helt i ett enda intellekt som endast ett allvetande gudomligt väsen skulle kunna besitta.

Vad socialismen representerar är så långt från rationell ekonomisk planering att den i själva verket är ett förbud mot rationell ekonomisk planering. Till att börja med är den till själva sin natur ett förbud mot ekonomisk planering för alla utom diktatorn och de andra medlemmarna av den centrala planeringsmyndigheten. De ska åtnjuta privilegiet att ha monopol på planering i den absurda, praktiskt taget vansinniga tron att deras hjärnor kan uppnå samma allseende och allvetande förmågor som allsmäktiga gudomligheter. Det kan de inte. Så vad socialismen faktiskt representerar är försöket att sätta en människas, eller som mest en handfull människors, tänkande och planering i stället för tio- och hundratals miljoner, ja rentav miljarder, människors tänkande och planering. Till sin natur har detta försök att få så få människors hjärnor att möta så många människors behov inga större utsikter till framgång än ett försök att få så få människors ben att bära så många människors vikt.

För att ha rationell ekonomisk planering fordras allas självständiga tänkande och planering, som verkar i en miljö av privat ägande av produktionsmedlen och prissystemet, m.a.o. kapitalism.



Copyright © 2002, 2012 George Reisman. Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[4]) I den mån som människor värderar att tjäna pengar högre än sin personliga preferens för att ägna sig åt något visst yrke kommer deras preferensskala att sammanfalla med deras som erbjuder pengarna. Givetvis finns det fall där en individ sätter så stort värde på att ägna sig åt något visst yrke att han är villig att acceptera betydligt lägre lön än han skulle kunna tjäna inom andra yrken. Att han inte sätter högre värde på pengar än på tillfredsställelsen att ägna sig åt det yrke han föredrar visar samtidigt att han sätter större värde på tillfredsställsen att ägna sig åt detta yrke än på de preferenser andra ger uttryck åt genom att erbjuda pengar. Därför är, i motsats till den förhärskande uppfattningen att penningbegär är ”själviskt”, det i själva verket i sådana fall den relativa avsaknaden av penningbegär som är mer ”självisk” än penningbegäret, ty försåvitt som man inte sätter värde på att tjäna pengar arbetar man inte för att tillfredsställa andras behov och önskemål. En person som inte alls bryr sig om att tjäna pengar och inte tjänar några bidrar inte med någonting alls till tillfredsställandet av andras behov eller önskemål och står därmed utanför det system av social samverkan som utgörs av arbetsdelningen och bruket av pengar.

Kategorier
Artiklar

Kapitalismens välvilliga natur, del 2

George Reisman
George Reisman

6. Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.

Dessutom: tack vare den dynamiska, progressiva aspekten av principen om enhetlig profitkvot eller avkastningsgrad som jag förklarade för en stund sedan ökar det allmänna gagnet för icke-ägarna från privatägda produktionsmedel hela tiden, eftersom de blir i stånd att köpa ännu fler och bättre produkter till hela tiden fallande realpriser. Det kan inte alltför starkt betonas att dessa progressiva vinster och den allmänt stigande levnadsstandard de medför är med absolut nödvändighet beroende av de kapitalistiska institutionerna privat ägande av produktionsmedlen, vinstmotivet och ekonomisk konkurrens och inte skulle vara möjliga dem förutan. Det är dessa som ligger bakom motiverat och effektivt individuellt initiativ i höjandet av levnadsstandarden.

7. Ett korollarium till den allmänna nyttan av privat ägande av produktionsmedlen är den allmänna nyttan av arvet som institution. Inte bara arvingarna utan också icke-arvingarna drar nytta av dess existens. Icke-arvingarna gagnas därför att arvet som institution uppmuntrar sparande och kapitalackumulation i den mån som den får människor att ackumulera och behålla kapital att överföras till sina arvingar. Resultatet av existensen av detta extra ackumulerade kapital är fler produktionsmedel som producerar för marknaden och därmed fler och bättre produkter för alla att köpa.

Effekten av ytterligare kapital är förstås också ytterligare efterfrågan på arbetskraft och därmed högre löner. Man bör inse att efterfrågan på arbetskraft är ett av de huvudsakliga medel varmed alla privatägda produktionsmedel verkar till gagn för icke-ägarna. Kapital ligger bakom efterfrågan på arbetskraft lika väl som tillgången på produkter.

8. Under kapitalismen är inte bara den enes vinst inte någon annans förlust, försåvitt som den kommer av en ökning av den allmänna totala produktionen, utan också – i de viktigaste fallen, nämligen uppbyggandet av stora industriförmögenheter – är den enes vinst med bestämdhet andras vinst. Detta följer av det faktum att de rent aritmetiska fordringarna för att bygga upp en stor förmögenhet är en kombination av att göra höga vinster på kapitalet under en längre tidsperiod och att spara och återinvestera den allra största delen av den intjänade vinsten år efter år.

Som vi har sett fordras det för att göra höga vinster under en längre tidsperiod, när man står inför konkurrens, att man introducerar en serie betydande innovationer. Dessa innovationer utgör bättre och mindre dyrbara produkter för konsumenterna. Sparandet och återinvesteringen av de vinster man gör på innovationerna utgör ackumulering av produktionsmedlen, vilket också gagnar konsumenterna. Alltså utgör, både till sitt ursprung, i de höga vinsterna och i dispositionen av dem och i ackumuleringen av kapital, stora industriförmögenheter motsvarande vinningar för konsumenterna i allmänhet. När t.ex. Henry Ford på sin tid började med ett kapital på $25000 år 1903 och slutade med ett kapital på $1 miljard år 1946, var detta den andra sidan av det mynt som utgjordes av att genomsnittspersonen blev i stånd att köpa en betydligt bättre och vida effektivare producerad bil – till stor del producerad i fabriker som representerade Fords miljard.

9. Som Mises har visat skiljer sig den ekonomiska konkurrens som äger rum under kapitalismen radikalt från den biologiska konkurrens som är förhärskande i djurriket. Faktum är att dess karaktär är diametralt motsatt. Djurarterna konfronteras med knappa naturgivna försörjningsmedel, vilkas tillgång de är ur stånd att öka. Människan kan, tack vare sitt innehav av förnuft, öka tillgången på allt varav hennes överlevnad och välbefinnande beror. Alltså är, i stället för djurens biologiska konkurrens där de strävar att grabba åt sig begränsade förråd av naturgivna nödvändigheter, där de starka lyckas och de svaga dukar under, den ekonomiska konkurrensen under kapitalismen en konkurrens om vem som mest kan öka tillgången på saker och ting, med resultat att praktiskt taget var och en överlever längre och bättre.

Helt olikt lejonen på savannen[2], som måste konkurrera om en begränsad tillgång på sådana djur som zebror och gaseller, med hjälp av sina sinnen och sina lemmar, konkurrerar producenterna under kapitalismen om en begränsad tillgång på dollar i konsumenternas händer, om vilka de konkurrerar genom att erbjuda de bästa och mest ekonomiska produkter deras intellekt kan tänka ut. Eftersom sådan konkurrens är en konkurrens i det positiva skapandet av ny och ökad rikedom, finns det inga genuina långsiktiga förlorare som resultat av den. Det finns bara vinnare.

Konkurrensen mellan bönder och mellan tillverkare av jordbruksmaskiner gör det möjligt för de hungriga och svaga att äta och att växa sig starka; konkurrensen mellan tillverkare av läkemedelsprodukter gör det möjligt för de sjuka att återfå sin hälsa; konkurrensen mellan tillverkare av glasögon och av hörapparater gör det möjligt för många som annars inte kunde se eller höra att göra det. Så långt från att vara en konkurrens som resulterar i ”de starkares överlevnad” kan konkurrensen inom kapitalismen exaktare beskrivas som en konkurrens som resulterar i allas överlevnad, eller åtminstone fler och fler, under längre och längre tid och hela tiden bättre. Den enda bemärkelse i vilken endast de ”starkaste” överlever är att det är de starkaste produkterna och de starkaste produktionsmetoderna som överlever, till dess att de ersätts av ännu starkare produkter och produktionsmetoder, med de effekter på den mänskliga överlevnaden som jag just beskrivit.

Som Mises också har visat med sin vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar till associationslagen[3], finns det utrymme för alla i den kapitalistiska konkurrensen. Det finns plats även för dem som i varje avseende är mindre kapabla än andra. Faktum är att konkurrensen under kapitalismen, så långt ifrån att vara en fråga om konflikt mellan mänskliga varelser, till stor del är en process av att organisera detta enda stora system för social samverkan som kallas arbetsdelning. Den bestämmer vid vilken punkt i detta allomfattande system av social samverkan varje individ ska ge sitt specifika bidrag – vem som till exempel ska vara ledare för en industri och för hur lång tid, och vem som ska vara vaktmästare, och vem som ska inta alla ställningar däremellan.

I denna konkurrens har varje individ, oavsett hur begränsade hans förmågor är, möjlighet att konkurrera ut alla andra, oavsett hur överlägsna honom de må vara i sina förmågor, för just hans plats. Helt bokstavligt, och detta är något som händer varje dag, är de som inte besitter högre förmågor än vad som fordras för att vara vaktmästare i stånd att utan vidare konkurrera ut världens största produktiva genier – för arbetet som vaktmästare. Till exempel kanske Bill Gates är en så överlägsen individ att han, förutom att kunna revolutionera mjukvaruindustrin, kanske kan städa fem gånger så många kvadratmeter på kontoret på samma tid som någon nu levande vaktmästare, och göra det bättre. Men om Bill Gates kan tjäna en miljon dollar per timme som chef för Microsoft, och man kan finna vaktmästare som är villiga att arbeta för, låt oss säga, $10 i timmen, får deras beredvillighet att utföra arbetet för en hundratusendel av den timlön Gates skulle kräva deras mindre förmåga att bli en så obetydlig faktor att det är de som i detta fall utklassar alla andra.

Det behöver väl inte sägas att samma princip gäller för alla mindre grader av produktiv överlägsenhet. Till exempel: individer som är i stånd att vara dubbelt så effektiva vaktmästare än den genomsnittlige vaktmästaren, men som också är i stånd till att utföra arbete som den genomsnittlige vaktmästaren helt enkelt inte kan utföra och som ger dem mer än dubbelt så mycket per timme i lön är vad den genomsnittlige vaktmästaren tjänar – dessa personer kommer att konkurreras ut av den genomsnittlige vaktmästaren för arbetet som vaktmästare. För det blir billigare att anställa två vanliga vaktmästare än en dubbelt så effektiv vaktmästare som måste betalas mer än de båda vanliga vaktmästarna tillsammans, samtidigt som deras kombinerade arbetsinsats motsvarar hans.

Det finns en viktig implikation i dessa exempel vad gäller ekonomisk olikhet. Nämligen att det är de mindre kapabla människornas förmåga att arbeta för löner som är tillräckligt mycket lägre än de mer kapablas som gör det möjligt för dem att konkurrera ut de mer kapabla och därmed försäkra sig om anställning. Härav följer att alla åtgärder, som t.ex. lagstadgade minimilöner, som försöker tvinga upp de mindre kapablas löner verkar till att undergräva deras förmåga att konkurrera med framgång och därmed tvingar ut dem i arbetslöshet, samtidigt som de berövar det övriga samhället deras tjänster och tvingar mer kapabla arbetare att ta arbeten som kunde ha fyllts av mindre kapabla arbetare.

Utöver det faktum att det under kapitalism finns utrymme för t.o.m. minimalt kapabla människor att sysselsättas i det ekonomiska systemet, är det också så att eftersom produktiva genier är fria att lyckas med att revolutionera produkter och produktionsmetoder, är de med minimala förmågor i stånd att åtnjuta inte bara mat, kläder och tak över huvudet, utan även sådana produkter som bilar, TV-apparater och persondatorer, produkter vilkas själva existens de förmodligen aldrig ens drömt om på egen hand.

De förluster som förknippas med konkurrens är som mest endast kortsiktiga förluster. Till exempel: när väl de smeder och hästuppfödare som gjordes arbetslösa av bilen hittat andra arbeten på jämförbar nivå, var den enda varaktiga effekten på dem att de också, i sin egenskap av konsumenter, kom att åtnjuta bilens fördelar framför hästen. Inte heller svalt de bönder ihjäl som använde mulor, som sedan drevs ut av bönder som använde traktorer, utan måste helt enkelt byta arbete, och när de gjort det, åtnjöt de tillsammans med alla andra både en rikligare tillgång på föda och andra produkter också, produkter som kunde produceras just på grundval av arbetskraft som frigjorts från jordbruket.

Till och med i de fall där ett enstaka exempel på konkurrens resulterar i att en individ måste tillbringa återstoden av sitt liv i en lägre ställning än han tidigare åtnjöt, till exempel om ägaren till en fabrik som tillverkade piskor för hästskjutsar måste leva resten av sitt liv som vanlig löntagare efter att ha blivit utkonkurrerad av bilen – inte ens han kan med rätta hävda att konkurrensen har skadat honom. Det mesta han rimligen kan hävda är bara att från och med nu är de enorma vinningar han erhåller från konkurrensen mindre än de ännu enormare vinningar han erhöll tidigare. För det är konkurrensen som ligger bakom produktion av och tillgång på allt han fortsätter att kunna köpa och som är ansvarig för köpkraften hos varje dollar av hans och alla andras inkomst. Och givetvis fortsätter den att höja hans realinkomst från den nivå från vilken den sjunkit. Faktum är att under kapitalismen höjer konkurrensen fortlöpande den genomsnittlige löntagarens levnadsstandard över vad till och med de allra rikaste kunde åtnjuta några generationer tidigare. (Så till exempel har den genomsnittlige löntagaren i ett kapitalistiskt land idag en högre levnadsstandard t.o.m. än drottning Victoria, förmodligen i varje avseende utom förmågan att anställa tjänare.)



Copyright © 2002, 2012 George Reisman. Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.


[2]) Reisman skriver ”i djungeln”, men eftersom både lejonen, zebrorna och gasellerna lever på savannen, har jag tagit mig friheten att här rätta min läromästare. Ö.a.

[3]) ”Associationslagen” är Mises egen term för lagen om komparativa fördelar. Ricardo tillämpade den endast på utrikeshandel; hur den är tillämplig på annat förklaras av Reisman i de följande styckena. Ö.a.

Kategorier
Artiklar

Kapitalismens välvilliga natur, del 1

George Reisman
George Reisman

Denna uppsats [som också är titelessän i George Reismans senaste Kindlebok], presenterades ursprungligen som en föreläsning vid Ludwig von Misesinstitutet 19 oktober 2002 under titeln ”Några grundläggande insikter om kapitalismens välvilliga natur”. Den publicerades på institutets nätsida 24 oktober 2002. I denna version har en del ytterligare material tagits med.

Som jag förklarade i min bok Capitalism: A Treatise on Economics är ”kapitalismen ett samhällssystem som grundar sig på privat ägande av produktionsmedlen. Den kännetecknas av strävan efter materiellt egenintresse under frihet och den vilar på en grund av förnuftets kulturella inflytande. Till sin grund och sin väsentliga natur kännetecknas den vidare av sparande och kapitalackumulation, utbyte och pengar, ekonomiskt egenintresse och vinstmotivet, friheten till ekonomisk konkurrens och ekonomisk olikhet, prissystemet, ekonomiskt framåtskridande, och en harmoni mellan det materiella egenintresset hos alla de individer som deltar i det”.

Med ”kapitalismens välvilliga natur” menar jag det faktum att den befrämjar mänskligt liv och välbefinnande och gör det för alla. Det finns många sådana insikter som har utvecklats över mer än tre århundraden av en serie stora tänkare som sträcker sig från John Locke till Ludwig von Mises och Ayn Rand. Jag presenterar så många av dem som jag kan i min bok.

Jag tänker kortfattat diskutera ett dussintal av dessa insikter vilka jag betraktar som de viktigaste och som jag menar tillsammantagna gör försvaret av kapitalismen ovedersägligt. Jag ska diskutera dem i ungefär den ordning som jag tar upp dem i min bok. Låt mig säga att jag ber om ursäkt för att mina diskussioner blir kortfattade. Var och en av de insikter jag går in på skulle i sig själv fordra en längre diskussion än hela den tid som avsatts åt mig för att tala här idag. Jag kan lyckligtvis falla tillbaka på det faktum att jag tror att jag, åtminstone i min bok, har framlagt dem så detaljerat som de förtjänar.

Låt mig nu börja.

1. Individens frihet – ett av kapitalismens väsentliga kännetecken – är grunden till trygghet, både i bemärkelsen personlig säkerhet och ekonomisk trygghet. Frihet betyder frånvaro av initierandet av fysiskt tvång. När man är fri, är man säker – trygg – från vanliga brott, för det man är fri från är just sådana handlingar som övervåld och misshandel, rån, våldtäkt och mord, vilka alla utgör initierande av fysiskt tvång. Ännu viktigare är förstås att när man är fri är man fri från initierande av fysiskt tvång från statens sida, vilket potentiellt är vida dödligare än några privata kriminella ligor. (Gestapo och KGB, med sitt förslavande av och mord på miljoner får till exempel privata brottslingar att vid jämförelse se nästan snälla ut.)

Det faktum att frihet är frånvaro av initierandet av fysiskt tvång betyder också att fred är ett korollarium till frihet. Där det råder frihet råder fred, eftersom det inte förekommer något bruk av tvång: försåvitt som tvång inte initieras fordras ingen användning av tvång i självförsvar eller som vedergällning.

Den ekonomiska trygghet som friheten skänker härrör sig från det faktum att under frihet kan var och en välja att göra vad han bedömer bäst ligga i hans egenintresse utan fruktan att hindras av någon annans fysiska tvång, så länge han inte initierar bruket av fysiskt tvång. Detta betyder till exempel att han kan ta det högst betalda arbete han kan finna och köpa från de konkurrenskraftigaste leverantörer han kan finna; samtidigt kan han behålla alla inkomster han tjänar och spara så mycket av dem som han vill och investera sina besparingar på de lönsammaste sätt han kan. Det enda han inte kan göra är att själv använda tvång. När bruket av tvång är förbjudet ökar en individ sin penninginkomst genom att använda sitt förnuft till att räkna ut hur han kan erbjuda andra fler eller bättre varor och tjänster för samma pengar, eftersom detta är medlet att förmå dem att frivilligt spendera mer av sina tillgångar i att köpa från honom i stället för från konkurrenterna. Därför är frihet grunden till att var och en är så ekonomiskt trygg som hans eget och hans leverantörers förnuft kan göra honom.

2. En kontinuerlig ökning av tillgången på ekonomiskt användbara, tillgängliga naturtillgångar är möjlig, allteftersom människan omvandlar en större del av den praktiskt taget oändliga naturen till ekonomiska varor och ekonomisk rikedom, på grundval både av växande kunskap om naturen och ökande fysisk makt över den. (För en vidareutveckling av denna viktiga poäng, se kapitel 3 i min bok eller min uppsats ”Environmentalism in the Light of Menger and Mises” i The Quarterly Journal of Austrian Economics, sommaren 2002.)

3. Produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till själva sin natur till att förbättra människans miljö. Detta beror på att, om man ser det ur fysikens och kemins synvinkel, är allt produktion och ekonomisk verksamhet består av att arrangera om samma naturgivna kemiska grundämnen i olika kombinationer och att flytta dem till olika geografiska platser. Det vägledande syftet för detta omarrangemang och denna omplacering är väsentligen inget annat än att få de kemiska grundämnena att stå i ett förbättrat förhållande till mänskligt liv och välbefinnande. Det ställer de kemiska grundämnena i kombinationer och på platser där de ger större nytta och större gagn för mänskliga varelser.

De kemiska grundämnena järn och koppar ställs till exempel i ett betydligt bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de extraheras ur jordens innanmäte och fås att uppträda i sådana produkter som bilar, kylskåp och elkablar. Sådana kemiska grundämnen som kol, väte, syre och kväve ställs i ett bättre förhållande till människans liv och välbefinnande när de kan fås att ge elektriskt lyse och elkraft. Ett stycke marks förhållande till människans liv och välbefinnande förbättras när hon, i stället för att behöva sova på marken i en sovsäck och vidta försiktighetsåtgärder mot ormar, skorpioner och annat djurliv, kan sova i ett välbyggt modernt hem som byggts på marken med alla de nyttigheter och hjälpmedel vi tar för givna.

Totaliteten av de kemiska grundämnena i deras förhållande till människan utgör människans externa, materiella miljö, och just detta är vad produktion och ekonomisk verksamhet tjänar till att förbättra till själva sin natur. [1]

4. Arbetsdelningen, ett av kapitalismens ledande kännetecken, som endast kan existera i högt utvecklad form under kapitalismen, ger utöver andra avsevärda förmåner enorma vinster från mångfaldigandet av den mängd kunskap som förs in i produktionsprocessen och dess fortlöpande progressiva ökning. Tänk bara efter: varje särskilt yrke och varje underavdelning av ett yrke har sin egen särskilda uppsättning kunskaper. I ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning finns det lika många särskilda kunskapsuppsättningar som kommer in i produktionsprocessen som det finns särskilda arbeten. Totaliteten av denna kunskap verkar till varje individs gagn i hans egenskap av konsument, när han köper de produkter som producerats av andra – och mycket eller det mesta av den också i hans egenskap av producent, försåvitt som hans produktion hjälps av användningen av kapitalvaror som tidigare producerats av andra.

Så t.ex. kan en given individ arbeta, låt oss säga, som snickare. Hans specialiserade uppsättning kunskap är att snickra. Men i sin egenskap av konsument drar han nytta av alla de andra särskilda yrkena genom hela det ekonomiska systemet. Existensen av en sådan utökad uppsättning kunskap är väsentlig för blotta existensen av många produkter – alla produkter som för sin produktion fordrar mer kunskap än vad någon enstaka individ eller ett fåtal individer kan ha. Sådana produkter inbegriper givetvis maskiner, vilka helt enkelt inte skulle produceras i frånvaro av utökad arbetsdelning och den enorma uppsättning kunskap den representerar.

Vidare: i ett kapitalistiskt samhälle med arbetsdelning väljer en stor del av de intelligentaste och ambitiösaste samhällsmedlemmarna, som t.ex. genier och andra individer med stor förmåga, att koncentrera sig just på områden som har den effekten att de fortlöpande förbättrar och ökar den kunskapsvolym som tillämpas i produktionen. Detta är effekten av att sådana individer koncentrerar sig på sådana områden som vetenskap, uppfinningar och affärsverksamhet.

5. Åtminstone sedan Adam Smiths och David Ricardos dagar har man känt till att det i en kapitalistisk ekonomi finns en tendens till utjämning av vinstkvoten eller avkastningsgraden av kapitalet, sett över alla grenar av det ekonomiska systemet. När avkastningsgraderna ligger över genomsnittet ger de incitament till och också medel till att intensifiera investeringarna och därigenom få mer produktion och större tillgång, vilka sedan verkar till att sänka priserna och avkastningsgraden. När avkastningsgraderna ligger under genomsnittet, blir resultatet minskade investeringar, minskad produktion och tillgång, vilket följs av en ökning av vinsterna och avkastningsgraden. På så sätt sjunker höga vinstkvoter och lägre vinstkvoter stiger.

Denna princips verkan tjänar inte bara till att hålla de olika grenarna av en kapitalistisk ekonomi i balans med varandra, utan tjänar också till att ge konsumenterna makt att bestämma de olika industriernas relativa storlek, helt enkelt på grundval av deras beteendemönster när det gäller att köpa och att avstå från att köpa, för att använda Mises ord. När konsumenterna spenderar mer ökar vinsterna, och när de spenderar mindre sjunker vinsterna. Som svar på de högre vinsterna ökar investeringarna och produktionen, och som svar på de lägre vinsterna eller förlusterna minskar de. På så sätt fås mönstret för investering och produktion att följa samma mönster som konsumenternas penningutlägg.

Kanske ännu viktigare är att verkan av tendensen mot enhetlig avkastning på det investerade kapitalet tjänar till att åstadkomma ett mönster av fortlöpande förbättring av produkterna och produktionsmetoderna. Varje givet företag kan få en avkastning som ligger över genomsnittet genom att införa en ny eller förbättrad produkt som konsumenterna vill köpa, eller en effektivare och mindre kostsam metod att producera en existerande produkt. Men sedan kommer den höga vinst det åtnjuter att dra till sig konkurrenter, och när väl innovationen blir allmänt antagen, försvinner den höga vinsten, vilket resulterar i att konsumenterna vinner den fulla nyttan av innovationen. I slutändan får de bättre produkter och betalar lägre priser.

Om det företag som gjort innovationen vill fortsätta att göra exceptionella vinster, måste det införa fler innovationer, vilket i slutändan ger samma resultat. Att göra höga vinster under en lång tidsperiod fordrar att man inför en fortlöpande serie innovationer, så att konsumenterna drar den fulla nyttan av alla innovationerna fram till den allra senaste.



Copyright © 2002, 2012 George Reisman. Originalets titel: The Benevolent Nature of Capitalism. Översättning Per-Olof Samuelsson.
 


[1]) Se också om detta ämne, och varför miljövännerna inte lyckas förstå det, diskussionen om hur produktion förbättrar miljön i Den giftiga miljöröresen.

Kategorier
Artiklar

Varför välfärdsprogram och demokrati inte kan samexistera

John Stuart Mill (1806-1873)
John Stuart Mill (1806-1873)

I sin avhandling Socialism från 1922, uttrycker Ludwig von Mises stöd för demokrati, men tog ett ytterst begränsat synsätt. Han föreslår mer specifikt att demokratins enda syfte är att “skapa fred, och undvika våldsamma revolutioner”. Demokrati är alltså enbart ett medel till ett mål, och dess värde ligger i att den möjliggöra avsättandet av statliga ombud utan att behöva tillgripa militära medel: “Demokratins essens är …. att lagstiftare och styrande …. kan bytas ut fredligt om konflikter uppstår”.

Mises själv var en demokrat med litet “d” såtillvida att han — likt många andra av sin tids liberaler — såg värde i nyttjandet av demokratiska institutioner för att hantera politiska konflikter som skulle kunna störa ett samhälles ekonomiska liv. För Mises var undvikandet av situationer likt krig, upplopp, revolutioner och andra våldsamma uppror livsnödvändigt för att bibehålla en fungerande marknad.

“Liberalismen, som erkänner att strävandet efter ekonomiska mål förutsätter fred, och därför försöker eliminera alla orsaker till tvister hemmavid eller i utrikespolitiken, önskar demokrati.”

Mises var dock ingen naiv demokrat. Ingenstans i hans skrifter gör han antagandet att demokrati är en tillräcklig förutsättning för fred, eller att demokrati kan övervinna problem som introducerats i ett politiskt system genom felaktig ideologi. Tvärt om var Mises alltid medveten om den centrala roll som ideologi hade i avgörandet av hur laissez-faire en stat skulle vara eller ej. Om en betydande del av befolkningen vill ha en totalitär stat, förstod Mises att ingen mängd demokrati — eller brist därav — skulle förhindra det. Mises skriver trots allt: “demokrati försöker …. garantera (…) samstämmighet mellan statens vilja — så som den uttrycks av statliga organ — och majoritetens vilja.” Men om majoriteten önskar tsarism? “Nåväl”, skulle Mises ha sagt, “då är det troligtvis vad ni får”.

“Den ryske konservative har utan tvivel rätt när han påpekar att rysk tsarism och tsarens polisstyrka godkändes av den stora massan bland det Ryska folket, så att till och med ett demokratiskt statsskick inte skulle ha givit Ryssland en annan sorts styre.”

Mises förstod att om man önskar bibehålla ett politiskt system av laissez-faire – demokratiskt eller autokratiskt – så måste en stor del av befolkningen faktiskt vilja ha ett laissez-faire system, eller åtminstone något som liknar det.

Ett lätt sätt att övertyga väljare om att överge laissez-faire

Även om en befolkning lutar åt laissez-faire-uppfattningar, finns det alltid sätt som stater kan undergräva dessa uppfattningar och utnyttja mänskliga laster som girighet, lathet och rädsla för att utöka statens storlek och makt.

I Bureaucracy, från 1944, beskriver Mises problemet som uppstår när en väsentlig del av befolkningen får sin försörjning från staten:

Byråkraten är inte enbart en statligt anställd. Han är, under en demokratiskt konstitution, samtidigt en väljare och på så sätt en del av den suveräna staten, sin arbetsgivare. Han befinner sig i en lustig situation: han är både arbetsgivare och anställd. Och hans ekonomiska intressen som anställd väger tyngre än hans intressen som arbetsgivare, då han får mycket mer från de offentliga medlen än han bidrar till dem.  Denna tudelade relation blir viktigare allt eftersom antalet statligt anställda ökar. Byråkraten som väljare är mer intresserad av en löneökning än att balansera budgeten. Hans huvudsakliga angelägenhet är att öka löneutbetalningarna.”

Inte heller begränsades detta problem till statligt anställda. Mises skriver:

“Det fanns inte bara drivor av statligt anställda, och anställda i nationaliserade branscher (d.v.s. järnväg, post, telegraf och telefonverksamhet), det fanns mottagare av arbetslöshetsstöd och sociala välfärdsutbetalningar, likväl som bönder och ytterligare grupper som staten direkt eller indirekt subventionerade.

Representativ demokrati kan inte leva vidare om en stor del av väljarna lever på statliga utbetalningar. Om parlamentsledamöterna inte längre ser sig som ansvariga inför skattebetalarna, utan representanter för de som mottar löner, subventioner, bidrag och andra fömåner från skattekistan, så är demokratin dömd.

Detta är en av de antinomier som är inbyggd i dagens konstitutionella problem. Det har fått många att se på demokratins framtid med desperation. När de blev övertygade om att trenden går mot allt mer statlig intervention i affärslivet, allt större statliga kontor med fler anställda, allt mer bidrag och subventioner, så tappade de förtroende för folkstyre.”

Uppenbarligen kan ingen folkvald som önskar bli omvald i en sådan situation säga emot ett fortsättande, eller utökande av statens pensionsprogram, sjukvårdsprogram, subventioner eller andra typer av spenderande. Inom ett sådant system, oavsett vilket latent stöd som må existiera för laissez-faire, kommer det svepas bort av insikten att det är  — till synes — mycket mer lukrativt att rösta på statliga förmåner än att rösta på laissez-faire.

John Stuart Mills begränsade rösträtt

Mises var inte den första demokraten som erkände problemet med att utöka rösträtten till de som tar emot mer från staten än de betalar in.

John Stuart Mill, som länge ansetts vara en radikal demokrat då han stödde nästan universell rösträtt (inklusive kvinnor), var trots det mot rösträtt för de som mottog bidrag. I sin bok “Considerations on Representative Government” från 1861 skriver Mill:

“Jag ser det som en förutsättning från första principer, att mottagande av understöd från församlingen skall vara en tvingande diskvalificering från rösträtt. Den som inte kan försörja sig med hjälp av sitt arbete, har ingen rätt till privilegiet att förse sig med andras pengar. Genom att bli beroende av de resterande samhällsmedlemmarna för sitt faktiska uppehälle, abdikerar han sitt anspråk på samma rättigheter som de i andra frågor. De som han står i skuld till för sin fortsatta existens, kan med rätta kräva exklusiv förvaltning av de gemensamma angelägenheter, till vilka han nu inte kan bidra, eller bidrar mindre än han tar emot….

Som en förutsättning för att få rösträtt, borde en period fastslås, säg fem år före registrering , då den ansökandes namn ej funnits i församlingens lista över de som mottagit bistånd.”

Mill försökte lösa detta problem genom att säkerställa att i princip alla med rösträtt var nettoskattebetalare i den meningen att de betalade in mer skatt än de fick ut i subventioner:

“Det är också viktigt att den församling som röstar om skatterna, antingen i allmänna eller lokala val, skall bestå uteslutande av de som kommer betala något av den skatt som instiftas. De som inte betalar någon skatt, och med sin röst hanterar andra människors pengar, har all anledning att vara frikostiga och inte ekonomiska. Vad gäller frågor om pengar, så är all makt de har via röstande en kränkning av den fundamentala principen om självstyre; ett kapande av makten från de som är intresserade av dess gynnsamma utövning. Det är att jämställa med att ge dem tillstånd att stoppa sina nävar i andras fickor, i vilket syfte de än anser rimligt att kalla ett offentligt sådant…

Representation bör ske i samma utsträckning som beskattning, och vare sig sträcka sig längre eller kortare, vilket är i enlighet med teorin bakom de brittiska institutionerna.

Utöver detta ville inte Mill ha några permanenta begränsningar för rösträtten, och önskade att den som uteslutits från rätten att rösta på grund av nuvarande ekonomiska svårigheter skulle kunna återfå den i framtiden. Det vill säga att begräsningarna skulle “lämna rösträtten tillgänglig till alla som är i det normala tillståndet för en mänsklig varelse”.

En farlig syn på demokrati

Huvudproblemet bakom allt detta är ideologi. En befolkning som ser en utbredd tillväxt i statliga jobb och välfärdsprogram som illegitimt, skulle inte ha accepterat att något sådant inträffade från första början. I detta avseende, om demokratins syfte är — så som Mises såg det — att skapa samklang mellan statens vilja och folkets vilja, så fungerar demokratin i de västliga socialdemokratierna precis som designat och förväntat.

I motsats till vad vissa libertarianer tycks tro, så är de flesta människor i de västerländska demokratierna inte libertarianer ”som bara inte vet om det ännu”. Faktum är att den stora majoriteten av befolkningen i de västerländska demokratierna är mycket ideologiskt tillfredsställda med stora, interventionistiska stater som sysselsätter stora mängder människor och betalar ut enorma mängder skattepengar i social välfärd och som subventioner till privata företag”. Sättet de röstar på och deras uttalade preferenser gör detta tydligt. Som förväntat, reflekterar de demokratiska staterna medborgarnas ideologier.

Utan en förändring i denna ideologiska verklighet, bör vi inte förändra oss någon påtaglig förändring. Likväl kommer givandet av rösträtt till de som mottar mer i utbetalningar än de betalar in i skatter accelerera den ekonomiska utarmningen och destabiliseringen. Det första steget i att vända detta ideologiska problem ligger i att anamma laissez-faire som den dominanta politiska ideologin. Det andra steget är att gå tillbaka till Mises syn på demokrati som enbart en mekanism för att uppnå vissa mål. Demokrati är inte, ansåg Mises, en förlängning av naturliga rättigheter eller individuellt självstyre, eller manifestationen av någon mystisk allmän vilja. Utöver det, argumenterade Mises, leder dessa idéer till farliga föreställningar som att demokratin kan besjäla staten med gränslös makt, eller att det inte finns någon skillnad mellan statens vilja och folkets vilja.

När dessa bekymmersamma uppfattningar om demokrati väl är accepterade, så har vi  synnerligen svåra problem. Mises avslutar:

“Svåra skador har gjorts konceptet demokrati av de, som genom att överdriva den naturrättsliga uppfattningen om självbestämmande, såg den som ett obegränsat styre av “den allmänna viljan”. Det finns ingen väsentlig skillnad mellan obegränsad makt hos den demokratiska staten och obegränsad makt hos en autokrat. Idén som driver våra demagoger och deras anhang, idén att staten kan göra vad helst den önskar, och att ingenting skall kunna motstå den viljan hos det suveräna folket, har kanske gjort mer skada än Caesar-mani hos degenererade prinsar.”

Ursprungsartikeln publicerad på mises.org.

Kategorier
Artiklar

Webers protestantiska arbetsetik

Max Weber
Max Weber

Då Joakim Book Jönsson nyligen refererade till Deirdre McCloskeys refutation av Max Webers teori om den industriella revolutionens framträdande (ofta refererat till som den “protestantiska arbetsetiken”), kände jag att det kunde vara lämpligt att skriva en kort genomgång av denna teori, då det är en av de mer välkända teorierna inom sociologin.

Max Weber skrev sitt verk “Den protestantiska arbetsetiken och kapitalismens anda” under 1904-05, och ämnade med verket försöka förklara varifrån “kapitalismens anda”, d.v.s. den syn på arbete och entreprenörskap som växte fram under slutet på 1600-talet och under 1700-talet kom ifrån. Det är inte en ekonomisk text, en av de vanligaste missförstånden är att Weber försöker förklara de ekonomiska mekanismerna bakom den industriella revolutionen, något han själv påpekade att han inte gjorde. Han var istället intresserade av de underläggande sociologiska förändringar som han såg som nödvändiga för inträdet i den kapitalistiska eran. Jag skulle dock vilja insinuera att han genom sin undersökning faktiskt lyckades blottlägga ett par av de oundvikliga ekonomiska slutsatserna som måste dras just för att förstå framväxten av det mass-industriella samhället.

Teorin tar avstamp i det samhälle som fanns innan den industriella revolutionen, d.v.s. ett huvudsakligen agrart samhälle där ekonomiska framsteg var ytterst långsamma, och varje generation levde ett liv som materiellt såg nästan likadant ut som den förra generationens. Det ekonomiska systemet var stelt, och mycket hårt reglerat. Förändring och innovation var inget som överlag främjades, och produktionen styrdes i mycket stor utsträckning av skråväsendet. Därtill, menar Weber, drevs ekonomisk verksamhet ur en strikt utilitaristisk synvinkel, och då de ekonomiska möjligheterna var relativt få på grund av den fullständigt reglerade ekonomin, får man anta att det relativt sällan fanns någon större poäng för människor att jobba mer istället för att ha mer fritid. De få entreprenörs-själar som fanns lyckades inte förändra den tidens ekonomiska system märkbart, noterar Weber.

Webers svar på frågan om vad som faktiskt skedde som förändrade människors syn på arbete, och vad som ledde till att människor började ordna sina egna liv “rationellt” och i mycket större utsträckning började skapa vinstdrivande företag, är religion. Den protestantiska reformationen på 1500-talet ledde till att ett antal protestantiska rörelser bröt sig ur den katolska kyrkan, utöver lutheranismen även kalvinismen och vad Weber kallar protestantiska “sekter” i form av pietister, puritaner, baptister och kväkare. Dessa sekter, och även kalvinister, antog under 1600-talet en särskild världåskådning. Tron på predestination, d.v.s. att enbart vissa utvalda kommer till himlen, kombinerat med viljan att bevisa att man tillhörde denna grupp ledde till en förändrad syn på arbete, där arbete värderades “för arbetets skull”. En yrkesutövning blev sedd som ett gudomligt kall, och yrkesutövningen som sådan, tillsammans med en asketisk livsstil där intjänade pengar inte användes för konsumtion utan för att fortsatt främja arbetet, sågs som ett tecken på att man tillhörde Guds utvalda. I bakgrunden fanns samtidigt en tro om att man inte skulle arbeta för sin egen skull, utan för att bygga en värld värdig Gud.

Det må låta som en ganska komplicerad teori, men faktum är att det finns både vissa statistiska belägg för den (där det funnits väsentliga skillnader i löner, utbildning och yrkesutövning mellan t.ex. protestanter och katoliker som levt i samma områden), och dessutom gott om historiska observationer av protestantiska “sekter” vars mål i livet faktiskt tycks ha varit att närmast slaviskt arbeta. Värt att notera är också att dessa protestantiska sekter uppvisade långtgående asketiska tendenser, d.v.s. de konsumerade ytterst lite av det de faktiskt producerade, och lyckades därmed konsekvent bygga upp allt större affärsverksamheter. Här ser vi kanske den viktigaste byggstenen i Webers teori, nämligen hur ökad kapitalackumulation kunde ske.

Den stora frågan gällande den industriella revolutionen anser jag bör formuleras som följande – varifrån kom den accelererande kapital-ackumulationen som är nödvändig för att ekonomin skall gå in i en industrialiseringsperiod? När en ekonomi tidigare knappt har växt överhuvudtaget, och det helt plötsligt börjar skapas affärsverksamheter i allt större skala bör vi ställa oss frågan var besparingarna och kapitalet kom ifrån. Jag anser att denna fråga besvaras relativt väl av Max Webers teori, genom att initialt peka på de protestantiska sekterna, huvudsakligen i Holland, Storbrittanien och New England. Dessa, hävdar Weber, stod för den initiala acceleration av ekonomisk aktivitet, som sedan kom att välta det gamla ekonomiska systemet över ända, och bana väg för mer näringsfrihet, mer handel, och slutligen den period av relativ laissez-faire som upplevdes under 1800-talet.

Det finns ett par relaterade observationer värda att nämna – Murray Rothbard noterar i sitt stora ekonomiska historieverk “An Austrian Perspective on the History of Economic Thought” [1] att en av problemen med den kalvinistiska synen på ekonomi var att den sannolikt gav upphov till det grundläggande ekonomiska feltänk som skapade marxismen, nämligen arbetsvärdeteorin. På grund av religiös övertygelse ansåg ett antal skotska ekonomer (varav den mest kända Adam Smith, och senare David Ricardo som för övrigt var gift med en kväkare), att arbetet utgjorde grundstenen i hur man härleder varors värde. Denna tanke är inte särskilt förvånansvärd för en kalvinist, som av religiös tradition anser att just arbetet är det som leder människan på vägen till Gud.

De protestantiska sekterna var ofta pre-millenialister, som trodde att människans uppgift var att bereda väg för Guds tusenåriga rike på jorden, som skulle föranleda Kristus återkomst. Under sent 1600-tal och under 1700-talet verkar detta ha inneburit en slavisk arbetsetik, och en tro på att det ständiga arbetandet utgjorde ett tecken på att man tillhörde den utvalda grupp som skulle komma till himlen. Inflytandet från dessa grupper ser vi återigen tidigt 1900-tal, när den stora förbudsrörelsen gentemot alkohol lyckas få till det 18:e tillägget till den amerikanska konstitutionen, som förbjuder all tillverkning och försäljning av alkohol i hela Förenta Staterna (förbudet upphävs i 21:a tillägget 1933). Förbudet drevs igenom av det republikanska partiet, som vid denna tid starkast drevs av ett antal pietistiska grupper: metodister, presbyterianer och lutheraner. Dessa är arvtagarna till de religiösa grupperingar som Weber talade om, och drevs likaså av en millenialistisk världsåskådning, där människans syfte var att bereda väg för Guds rike på jorden. Under tidigt 1900-tal innebar det ett försök att på politisk väg bli av med all “synd”, inklusive användning av alkohol.

Dagens ekonomiska utvecklingen drivs naturligtvis inte på något sätt av asketiska protestantiska sekter, men argumentet var aldrig att detta var den enda eller ens den huvudsakliga drivkraften för den moderna ekonomin. Webers argument var att det var denna grupp som påbörjade det vi skulle kalla den “moderna kapitalismen”, och att dessa grupper skapade det han kallade “kapitalismens anda”. Att vi idag ser allt färre som har den typ av arbetsmoral där man arbetar för arbetandets skull motsäger inte teorin, för så såg det ut redan när Weber skrev om den protestantiska arbetsetiken. Weber såg det som att västvärlden redan hade återgått till en strikt utilitaristisk syn på arbete och affärsverksamhet, men den nya tidsåldern var redan inledd och den gamla tidens ekonomiska ordning var uppbruten. När den moderna kapitalismen startat, blev den ett självgående maskineri som drevs av strikt rationellt egenintresse, och behovet av gruppen som satte det hela i rörelse försvann.

Det är svårt att göra en så komplex teori som Webers rättvisa på enbart ett par sidor, men förhoppningsvis kan ovan text duga som introduktion. Den som vill läsa teorin i sin helhet rekommenderas naturligtvis att läsa originalet. En varning för att texten är erkänt svårläst bör utfärdas, och för att underlätta rekommenderar jag att man köper den amerikanska versionen översatt och introducerad av Stephen Kalberg[2], där han ger en grundläggande översikt av Max Webers tänkande och resonemang innan själva texten presenteras.


[1] An Austrian Perspective on the History of Economic Thought

[2] The Protestant Work Ethic and the Spirit of Capitalism and Other Writings on the Rise of the West


Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Produktion versus konsumtion, del 2

Teknik och kapitalvaror

Värdet av tekniskt framåtskridande, hävdar produktionisten, ligger inte i skapandet av ”avsättning för investeringar” eller ”investeringsmöjligheter” för en växande tillgång på kapitalvaror. Om begreppet kapitalvaror förstås rätt, som en beteckning på alla varor som köparen använder för syftet att producera varor som ska säljas, då, hävdar produktionisten, finns det ingenting sådant som en brist på ”investeringsmöjligheter” för kapitalvaror. Så länge som fler eller bättre konsumtionsvaror begärs, finns det behov av större tillgång på kapitalvaror.

Till exempel fordrar tio miljoner bilar av en given kvalitet att man använder dubbelt så många kapitalvaror – dubbelt så mycket stål, glas, däck, färg, motorer och maskineri – när man producerar dem som fem miljoner bilar. Om bilarnas kvalitet ska förbättras, då fordras en större mängd kapitalvaror för att producera samma antal bilar. Till exempel fordrar ett givet antal bilar av Chevroletkvalitet en större mängd kapitalvaror i produktionen än samma antal bilar av Volkswagenkvalitet; samma antal bilar av Cadillackvalitet fordrar ännu större tillgång på kapitalvaror; och samma antal bilar av Rolls Roycekvalitet fordrar ännu större tillgång.

Identiskt samma princip gäller för hus av olika storlek och kvalitet. En given mängd åttarumshus av given kvalitet fordrar att man använder en större tillgång på kapitalvaror än samma antal sjurumshus av samma kvalitet. Ett givet antal tegelhus fordrar större tillgång på kapitalvaror än samma antal trähus av samma storlek; tegelstenar eller ännu dyrare material utgör större tillgång på kapitalvaror, eftersom en större mängd arbete fordras för att producera dem. Principen gäller för mat och kläder, för möbler och hushållsapparater, för varje vara. Så länge som fler konsumtionsvaror begärs, så länge som inte varje konsumtionsvara som produceras är av allra bästa kända kvalitet, finns det ett behov av större tillgång på kapitalvaror.

Tekniskt framåtskridande

Det är inte så att tillgången på kapitalvaror, i avsaknad av tekniskt framåtskridande, skulle fortsätta att expandera men inte hitta ”avsättningar för investeringar”. Det är inte så att vi måste frukta att uteblivet tekniskt framåtskridande ska leda till en störtflod av varor, där varenda bil som produceras kommer att motsvara en Rolls Royce av allra finaste modell, eller att vartenda hus som byggs kommer att vara en palatsliknande herrgårdsbyggnad, eller att varenda kostym som produceras kommer att passa hertigen av Windsor, eller att varenda munsbit mat kommer att vara en sällsynt delikatess, och att vi sedan inte skulle ha en aning om hur vi ska använda vår växande tillgång på kapitalvaror. Tvärtom hävdar produktionisten att vad vi har att frukta av uteblivet tekniskt framåtskridande är att vi inte ska få en ökning av tillgången på kapitalvaror, att vi inte ska vara i stånd att utnyttja någon avsevärd del av de praktiskt taget obegränsade ”avsättningar för investeringar” som redan existerar, inom ramen för känd teknik.

Det tekniska framåtskridandets värde, hävdar produktionisten, ligger i det faktum att det gör det möjligt för oss att anskaffa större tillgång på kapitalvaror, och inte i att det löser problemet vad man ska göra med en större tillgång. De tekniska framsteg som gjorde det möjligt att bygga kanaler och järnvägar under 1800-talet och att utveckla stålindustrin var värdefulla, inte därför att de absorberade kapitalvaror, som konsumtionisten hävdar, utan därför att de möjliggjorde ackumulation av kapitalvaror. Konsumtionisten inser inte att tillgången på kapitalvaror endast kan utvidgas genom att man utvidgar produktionen av dem, och att det är just detta som tekniskt framåtskridande gör möjligt. Hade de tekniska framsteg som möjliggjorde de första järnvägarna på 1830-talet inte ägt rum, skulle den tillgång på kapitalvaror som fordrades för att bygga fler och bättre järnvägar under 1840-talet inte gått att anskaffa; eller, om de hade gått att anskaffa, endast till priset av någon annan industris expansion. Hade inga tekniska framsteg i järnvägsbyggandet gjorts under 1840-talet, skulle tillgången på kapitalvaror under 1850-talet ha varit mindre, både för järnvägar och för alla andra industrier. Och så skulle det ha varit, årtionde för årtionde, om inte tekniska framsteg inom järnvägsbyggandet eller inom någon annan industri hade ägt rum.

För att kapitalackumulationen ska fortsätta under någon tidsperiod är tekniskt framåtskridande oundgängligt. Det är det enda som kan möjliggöra fortlöpande produktionsökningar, och endast fortlöpande produktionsökningar kan möjliggöra fortlöpande kapitalackumulation. Konsumtionisten är inte medveten om att just det som han betraktar som lösningen på hans inbillade problem är källan till vad han inbillar sig vara problemet. Inte heller är han medveten om att när han framför tekniskt framåtskridande som lösningen på problemet vad man ska göra med fler kapitalvaror, ställer han sig själv inför problemet vad man ska göra med den större tillgången på konsumtionsvaror, vilken även han medger är resultatet av tekniskt framåtskridande. Utöver andra bryderier ställs konsumtionisten inför dilemmat att förklara hur det kommer sig att tekniskt framåtskridande kan höja vinstnivån genom att, som han uttrycker det, ”öka efterfrågan på kapital”, samtidigt som det, som han medger, ökar produktionen av konsumtionsvaror, vilket han hävdar sänker vinstnivån genom ”överproduktion”.

Konsumtionism och parasitism

Idén att man gagnar producenten genom att konsumera hans produkt, och detta genom att man ger honom arbetet att möjliggöra ens konsumtion, är, menar produktionisten, absurd. Endast användningen av pengar gör den det minsta plausibel. Om den vore sann, då skulle varje slav som någonsin levt omhulda sin herres varje nyck vars tillfredsställelse fordrat mer arbete av honom. En slav skulle ha varit tacksam om hans herre önskade sig ett större hus, en bättre väg, mer mat, fler fester, och så vidare; för att tillhandahålla honom medlen att tillfredsställa dessa önskningar skulle ha gett honom motsvarande merarbete att utföra.

Tron att statens konsumtion gagnar och hjälper till att stödja det ekonomiska systemet står på exakt samma fot, hävdar produktionisten, som tron att slavägarens konsumtion gagnar och stöder slaven. Det är en tro vars absurditet endast motsvaras av den orättvisa den möjliggör. Den är det medel med vilket parasitiska påtryckningsgrupper som utnyttjar staten som plundringsagent försöker narra sina offer att tro att de gagnas och stöds av dem som tar deras produkter och ingenting ger dem i gengäld.

Den enda ekonomiska förmån man kan ge en producent, hävdar produktionisten, består i att man byter sina egna produkter eller tjänster mot hans produkter eller tjänster. Det är genom vad man producerar och erbjuder i utbyte som man gagnar producenterna, inte genom vad man konsumerar. I den mån man konsumerar andras produkter eller tjänster utan att erbjuda produkter eller tjänster i utbyte, konsumerar man på deras bekostnad.

Användningen av pengar gör denna poäng något mindre uppenbar men icke desto mindre sann. När pengar används byter producenterna inte varor och tjänster direkt, utan indirekt. Köparen byter pengar mot en säljares varor. Säljaren byter sedan pengarna mot andra säljares varor, och så vidare. Men varje köpare i serien måste antingen själv ha erbjudit varor och tjänster till salu som motsvarar dem han köper, eller erhållit sina pengar från någon annan som har gjort det.

Det faktum att var och en i en penningekonomi mäter sin behållning med den mängd pengar han erhåller i utbyte mot sina varor eller tjänster tolkas av konsumtionisten som att det innebär att blotta utlägget av pengar är en dygd och att ekonomiskt välstånd står att finna genom att man skapar och spenderar nya och fler pengar – m.a.o. genom inflationspolitik.

Produktionisten genmäler och hävdar att för var och en som lägger ut nyskapade pengar och därigenom erhåller varor och tjänster utan att ha producerat motsvarande varor och tjänster måste det finnas andra som lider en motsvarande förlust. Deras förlust, säger produktionisten, tar antingen formen av en åderlåtning av deras kapital, en minskning av deras konsumtion eller utebliven belöning för det ytterligare arbete de utför – en förlust som exakt svarar mot de varor och tjänster som erhållits av de köpare som inte producerar.

När konsumtionisten förespråkar att de som inte producerar ska konsumera, och detta för att säkra producenternas välstånd, är det, hävdar produktionisten, ett patologiskt gensvar på en ekonomisk värld som konsumtionisten inbillar sig vara styrd av patologi. Konsumtionisten har alltid en girigbuks patologi för ögonen. Hans resonemang domineras av tanken på hamstring av kontanter. Han tror att en del av mänskligheten drivs av en ändamålslös passion för oavlönat arbete, vilken för att tillfredsställas fordrar att det finns en annan del av mänskligheten som är angelägen om att ta emot belöningar utan arbete. Detta är innebörden av tron att en grupp människor endast önskar producera och sälja, men inte köpa och konsumera, och slutsatsen att vad som fordras är en annan grupp människor som ska köpa och konsumera men inte producera och sälja. I konsumtionistens värld föreställer man sig att producenterna producerar blott och bart för att skaffa sig pengar. Konsumtionisten står redo att förse dem med pengar i utbyte mot deras varor – han ämnar antingen ta ifrån dem de pengar han tror att de inte skulle lägga ut, och sedan få någon annan att lägga ut dem, eller trycka mer pengar och låta dem ackumulera papper på samma sätt som andra förvärvar sina varor.

Hamstring är inte den enda företeelse som konsumtionisten tar fasta på. Om ingenting i verkligheten duger, är konsumtionisten synnerligen skicklig på att framföra helt och hållet imaginära orsaker till ekonomisk katastrof. Undantagslöst är den lösning han föreslår att de som inte har producerat ska konsumera, och detta för deras skull som har producerat. Målet är alltid att demonstrera parasitismens nödvändighet och välgörande verkningar – att framställa parasitism som källan till allmänt välstånd.

Det ekonomiska livets rationalitet

I ljuset av konsumtionismens överväldigande absurditeter och motsägelser och den grova perversion av värden som den ger upphov till kan man endast dra slutsatsen att stödet för den grundar sig på det intresse som den uppenbarligen tjänar: parasitism. Detta fritar förstås inte ekonomen från skyldigheten att identifiera de särskilda misstagen i varje konsumtionistiskt argument. Det diskvalificerar emellertid varje konsumtionist som ekonom. Ingen vetenskapsman på något område kan acceptera uppfattningen att verkligheten är irrationell eller att det fordras irrationella handlingar för att handskas med den.

De av dagens ekonomer som öppet och trotsigt förkunnar att den ekonomiska världen är ”icke-euklidisk” gör det med glatt sinne. Det är så här de skulle vilja att den ekonomiska världen vore. Om de bara trodde att det ekonomiska livet föreföll irrationellt, och inte på samma gång önskade att det vore irrationellt, skulle de aldrig förkunna är det faktiskt är det. I stället för att ila till konsumtionismens stöd efter endast den flyktigaste blick på ämnet, skulle de inte vila förrän de hade identifierat de misstag som kunde få dem att tro att det ekonomiska livet föreföll dem vara irrationellt; och ju mer irrationellt det föreföll dem, desto större skulle de inse att deras egen okunnighet var, och desto hårdare skulle de arbeta på att övervinna den och exponera misstagen. Det är detta som skiljer en ekonom från en lord Keynes.


 

Denna uppsats publicerades ursprungligen i The Freeman, oktober 1964.

Copyright © 1964, 1991 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Production versus Consumption. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Kategorier
Artiklar Mises Ljud

Produktion versus konsumtion, del 1

George Reisman
George Reisman

Det finns två grundläggande sätt att se på det ekonomiska livet. Det ena synsättet dominerade 1800-talets ekonomiska filosofi, under inflytande av de brittiska klassiska ekonomerna, som t.ex. Adam Smith och David Ricardo. Det andra synsättet dominerade 1600-talets ekonomiska filosofi, under inflytande av merkantilismen, och har återkommit och dominerar nu 1900-talets ekonomiska filosofi, till stor del under lord Keynes inflytande. Vad som skiljer dessa två synsätt är följande: Under 1800-talet identifierade ekonomerna det ekonomiska livets grundproblem som hur produktionen ska kunna ökas. Underförstått eller uttryckligen uppfattade de grunden både för ekonomisk verksamhet och ekonomisk teori som det faktum att människans liv och välbefinnande är beroende av produktion av rikedomar [1]. Människans natur får henne att behöva rikedomar; hennes mest elementära omdömen får henne att önska rikedomar; problemet, menade de, är att producera dem. Den ekonomiska teorin kunde därför ta önskan att konsumera för given och fokusera uppmärksamheten på med vilka medel och metoder produktionen skulle kunna öka.

Under 1900-talet har ekonomerna återgått till det rakt motsatta synsättet. I stället för att förstå problemet som hur man kontinuerligt ska kunna öka produktionen när man står inför ett obegränsat begär efter rikedomar, som är resultatet av de obegränsade möjligheterna att bättre tillfredsställa människans behov, svävar man i villfarelsen att problemet är att öka begäret att konsumera så att konsumtionen ska kunna avpassas efter produktionen. Den ekonomiska teorin under 1900-talet tar produktionen för given och fokuserar uppmärksamheten på medel och metoder som ska kunna öka konsumtionen. Den förfar som om det ekonomiska livets problem inte vore att producera rikedomar utan att producera konsumtion.

Dessa båda diametralt motsatta och ömsesidigt uteslutande grundpremisser beträffande det ekonomiska livets grundproblem spelar samma roll i den ekonomiska teorin som motstridiga metafysiska läror gör inom filosofin. Punkt för punkt resulterar de i motsatta slutsatser eller i att man för fram motsatta skäl för samma slutsats. På ett så genomgripande och så grundläggande sätt bestämmer de den ekonomiska teorin att de ger upphov till två fullständigt olika ekonomiska tankesystem.

Två sätt att se på sysselsättning

Om man ansluter sig till 1800-talets produktionistiska premiss, inser man först av allt att det inte finns något sådant problem som att ”skapa arbetstillfällen”. Det finns ett problem med att skapa lönande arbeten, men inte arbeten. Hela tiden, menar produktionisten, finns det lika mycket arbete att utföras – lika många potentiella arbetstillfällen – som det finns otillfredsställda mänskliga begär som skulle kunna tillfredsställas med större produktion av rikedomar; och eftersom dessa begär är obegränsade, är den mängd arbete som behöver utföras – antalet potentiella arbetstillfällen – också obegränsad. Att använda fler och bättre maskiner, hävdar produktionisten, orsakar därför inte arbetslöshet. Det gör det bara möjligt för människor att, i den mån de inte föredrar ledighet, producera mer och på så sätt sörja för sina behov fullständigare och på ett bättre sätt. Att förlänga arbetstiden eller att anställa kvinnor, barn, utlänningar eller människor av minoritetsraser eller minoritetsreligioner berövar inte heller någon sysselsättning. Det möjliggör helt enkelt ökad produktion.

Om man ansluter sig till 1900-talets konsumtionistiska premiss, ser man helt annorlunda på maskiner och på att fler människor ges sysselsättning. Man betraktar varje ökning av produktionen som ett hot mot någon del av vad som redan produceras. Man föreställer sig att produktionen begränsas av begäret att konsumera. Man fruktar att detta begär kan vara otillräckligt och att en ökning av produktionen inom vilken del av ekonomin som helst därför måste framtvinga en minskning av produktionen inom någon annan del. Följaktligen fruktar man att det arbete som utförs av maskiner gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av människor, att det arbete som utförs av kvinnor gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av män, att det arbete som utförs av barn gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av vuxna, att det arbete som utförs av judar gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av kristna, att det arbete som utförs av svarta gör att det blir mindre arbete kvar att utföras av vita, och att somligas extra arbete betyder brist på arbete tillgängligt för andra.

Varken produktionisten eller konsumtionisten önskar långa arbetsdagar eller barnarbete. Här kommer de båda såtillvida fram till samma slutsats. Men deras skäl skiljer sig helt och hållet åt. Konsumtionisten önskar inte dessa saker därför att han tror att det finns problem med vad man ska göra med de resulterande produkterna, om inte andra produkter ska upphöra att produceras och att andra arbetare ska bli arbetslösa. Produktionisten önskar inte långa arbetsdagar eller barnarbete därför att han inte sätter något värde på trötthet eller förtidig utmattning. Problemet är i produktionistens ögon inte vad man ska göra med de ytterligare produkter som produceras med längre arbetsdagar eller med barnarbete – endast ett starkt behov av dessa ytterligare produkter framkallar detta ytterligare arbete – utan hur man ökar arbetets produktivitet till en nivå där människor kan ha råd med mer fritid och att klara sig utan sina barns arbete.

Rikedomar genom knapphet?

Eftersom konsumtionisten föreställer sig att produktionen begränsas av önskan att konsumera (snarare än att konsumtionen begränsas av förmågan att producera), värdesätter han inte rikedomar utan avsaknad av rikedomar. Till exempel föreställde han sig efter Andra världskriget att den relativa avsaknaden av hus, bilar, TV-apparater och kylskåp i Europa var en tillgång för den europeiska ekonomin, eftersom den utgjorde en stor tillgång på oförbrukat konsumtionsbegär, och därmed förmodades säkerställa stark efterfrågan från konsumenternas sida. Likaledes föreställde han sig att det relativa överflödet av dessa varor i Förenta staterna var en belastning för den amerikanska ekonomin, eftersom det utgjorde en förbrukad tillgång på konsumtionsbegär och därmed förmodades säkerställa endast en svag efterfrågan från konsumenternas sida. Konsumtionisten drar slutsatsen att välstånd beror på avsaknad av rikedomar, och att fattigdom följer av överflöd på rikedomar, eftersom denna ovärderliga vara, begäret att konsumera, på vilken tillgången är mer begränsad än tillgången på diamanter, produceras genom avsaknad och konsumeras genom förekomst av rikedomar. Det är enligt denna princip som konsumtionisten uppskattar krig och förstörelse som källor till välstånd och menar att fattigdom under depressioner beror på ”överproduktion”.

Konsumtionisten tror inte att förstörelse av rikedomar är det enda sättet att uppnå välstånd. Även om han tror att det är svårt att genomföra hyser han förhoppningar om att tillgången på hans vara, begäret att konsumera, icke desto mindre kan ökas med positiva mått och steg. Ett sådant mått och steg är ett högt födelsetal. Genom att låta nya människor komma till världen för man också in ett ökat konsumtionsbegär i världen. Att det existerar ett stort antal människor, säger konsumtionisten till affärsmannen, kommer att göra det möjligt för företagen att hitta någon att avyttra sina annars överflödiga varor på. Företagen kommer att blomstra eftersom deras tillgång på varor kommer att finna en motsvarighet i en tillräcklig tillgång på begär efter varor. I avsaknad av ett högt födelsetal, eller tillsammans med ett högt födelsetal, tror konsumtionisten att reklam kan framkalla något nytt begär hos annars övermätta konsumenter. Och, på ett något annat plan, hävdar konsumtionisten att tekniskt framåtskridande kan ge nya användningsområden för en ökande tillgång på kapitalvaror, som annars inte skulle kunna avsättas till investeringar. Eller, om allt annat misslyckas, kan man räkna med att staten ska kunna tillhandahålla obegränsad konsumtion – t.o.m. i avsaknad av begär. Eller kanske ett land, hoppas konsumtionisten, är så lyckligt lottat att det är i fara att angripas av främmande fientliga makter och därför står inför nödvändigheten att upprätthålla ett starkt militärt försvar. I vilketdera fallet föreställer sig konsumtionisten att staten ska kunna främja välståndet genom att byta sin konsumtion mot folkets produkter.

Produktionen begränsar konsumtionen

Produktionisten ser förstås annorlunda på saken. Han hävdar att det alltid utgör en kostnad för föräldrarna att föda och uppfostra barn. När föräldrarna sätter barn till världen måste de lägga ut pengar på dem som de annars skulle ha lagt ut på sig själva. Föräldrarna kan förstås, och kommer förhoppningsvis, att anse att det är bättre och roligare att lägga ut pengar på barnen; men det är ändå en kostnad. Och om de har tillräckligt många barn kommer de att bli fattiga. Detta är ett faktum, hävdar produktionisten, som vem som helst kan observera i vilken stor familj som helst som inte har motsvarande stora inkomster. Förekomsten av barn får inte föräldrarna att lägga ut mer pengar än de annars skulle ha gjort, utan bara att lägga ut dem på andra saker än de annars skulle ha gjort. De köper barnmat, leksaker och cyklar i stället för fler måltider på restaurang, en bättre bil eller dyrare semestrar. Produktionen stimuleras inte. Produktionen tar bara en annan riktning, eftersom efterfrågan blir annorlunda fördelad.

Den enda ökning av produktionen som skulle kunna äga rum, hävdar produktionisten, skulle vara ett resultat av att föräldrarna måste ta extraknäck eller arbeta övertid för att försörja sina barn och ändå kunna behålla sin tidigare levnadsstandard. Och när barnen växer upp kommer den utökade marknad som de förmodas utgöra för hus och bilar och liknande endast att materialiseras i den mån som de själva kan producera motsvarigheten till dessa saker och därigenom tjäna pengar att köpa dem för. Det kommer endast att vara tack vare deras produktion, inte tack vare deras önskan att konsumera, som de kommer att kunna utgöra en utökad marknad.

Reklamen och konsumenten

Reklamen, menar produktionisten, skapar inte någon önskan att konsumera om inget begär efter fler varor annars skulle ha existerat. Det är inte så att människor, ifall reklam inte hade existerat, inte skulle ha en aning om hur de skulle spendera sina pengar. Reklam behövs inte, och skulle inte vara tillräcklig, för att få vegeterande varelser att vakna upp och bli till människor. Vad reklamen gör är att den leder människor till att konsumera annorlunda och på ett bättre sätt än de annars skulle ha gjort. Reklam är ett konkurrensverktyg och, som sådant, finns det för varje konkurrerande produkt vars försäljning ökas av den någon annan konkurrerande produkt vars försäljning minskas av den.

Konsumtionistens inställning till reklam framhäver klart vissa andra korollarier och implikationer av hans grundpremiss. Hans bedömning av reklam, liksom hans bedömning av krig och förstörelse, är ambivalent, och detta med nödvändighet. Å ena sidan godtar han den, på den grundvalen att den genom att skapa konsumtionsbegär skapar det arbete som fordras för att tillfredsställa dessa begär. Men själva denna tro att reklamen skapar begär där absolut inga begär annars skulle ha existerat får honom också att fördöma reklamen. För om det vore sant att människorna i avsaknad av reklam skulle vara fullkomligt nöjda med mycket litet, måste de begär som skapas av reklamen förefalla endast vara ytliga och i grunden onödiga och onaturliga.

Och det är just så här som konsumtionisten betraktar sådana begär. I hans ögon utgör alla begär som människor har efter varor, utöver vad som är nödvändigt för att möjliggöra blott och bar fysisk överlevnad och en vegetativ tillvaro, en onaturlig smak för ”lyxvaror”. Dessa begär anser konsumtionisten vara i sig onödiga. Det enda som rättfärdigar dem är att de skapar arbete. Konsumtionistens uppfattning om merparten av den ekonomiska verksamheten är därför att den utgör meningslös verksamhet, och att list och bedrägeri fordras för att få människor att begära varor som de inte har något behov av, för att få dem att tillbringa sina liv med att producera just dessa varor.

Hur paradoxalt det i förstone än må verka är det produktionisten som sätter värde på konsumtionsbegär. Enligt hans uppfattning är begäret efter ”lyxvaror” viktigt; det är nödvändigt och naturligt; för det är ingenting annat än önskan att tillfredsställa ens inneboende behov (inbegripet behovet av estetisk tillfredsställelse) på ett allt bättre sätt. Det är från den vikt som är förknippad med tillfredsställandet av begäret efter ”lyxvaror”, hävdar produktionisten, som vikten av det arbete som fordras för att producera dem härleds, inte vice versa.


Denna uppsats publicerades ursprungligen i The Freeman, oktober 1964.

Copyright © 1964, 1991 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Production versus Consumption. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

 


[1]) Det tycks inte finnas något bättre ord för ”wealth” på svenska än just ”rikedomar”; men eftersom ”rikedom” på svenska normalt är en synonym för ”förmögenhet”, ”överflöd” eller ”välstånd”, är en kort definition på sin plats. Min engelska ordbok definierar det som ”alla varor och resurser som har ekonomiskt värde”. Och Reismans egen definition i Capitalism är ”materiella varor som tillverkats av människan”. Alla varor som tillverkats av människan, och alla naturresurser som utnyttjas av människan – alla ”ekonomiska varor” – ingår i begreppet ”rikedomar” – till skillnad från ”gratisvaror” som luft, vind, vatten och solsken. Ö.a.

Kategorier
Artiklar

De en procenten och de nittionio, del 2

George Reisman
George Reisman

Till exempel byggde framlidne Steve Jobs förmögenhet på $6 miljarder på den grundvalen att Jobs hade gjort det möjligt för Apple Computer att introducera sådana nya och förbättrade produkter som iPod, iPhone och iPad och sedan i stor omfattning spara och återinvestera den andel av vinsterna som kom honom till del.

Två nära relaterade punkter behöver betonas. Först att de förmögenheter som ackumuleras på detta sätt i allmänhet tjänar i den mer storskaliga produktionen av just de produkter som tillhandahöll de vinster utifrån vilka ackumulationen har ägt rum. Så till exempel tjänade Jobs miljarder till stor del i produktionen av Apples produkter. På liknande sätt användes Henry Fords på sin tid stora personliga förmögenhet, som han förtjänat på grundval av att ha introducerat stora förbättringar i bilproduktionens effektivitet, vilka sänkte priset för en ny bil från omkring $10 000 vid 1900-talets början till $300 vid mitten av 20-talet, till att möjliggöra produktion av miljontals bilar av märket Ford.

För det andra är de höga vinster som förtjänas på nya och förbättrade produkter och produktionsmetoder temporära. Så snart som produktionen av den nya produkten eller användningen av den nya produktionsmetoden blir till norm inom en industri, erbjuder den inte längre någon exceptionell lönsamhet. Faktum är att ytterligare förbättringar om och om igen gör tidigare förbättringar rent ut sagt olönsamma. Till exempel är den första generationen iPhone, som var synnerligen lönsam för bara några år sedan, numera olönsam eller kommer snart att bli det, eftersom ytterligare framsteg har gjort den föråldrad.

Som följd härav fordrar ackumuleringen av stora affärsförmögenheter i allmänhet att man introducerar en serie förbättringar av produkterna eller produktionsmetoderna. Detta är vad som fordras för att bibehålla höga vinstnivåer när man står inför konkurrens. Till exempel har Intels förmåga att bibehålla sina höga vinstnivåer över åren berott på dess förmåga att introducera den ena betydande förbättringen efter den andra i sina datorchips. Nettoeffekten har varit att datoranvändare har dragit nytta av förbättring efter förbättring, inte bara utan ökad kostnad utan med en drastisk nedgång i priserna på datorchips. Försåvitt som höga vinster grundar sig på låga produktionskostnader driver konkurrensen ned priserna så att de motsvarar de lägre kostnadsnivåerna, vilket gör det nödvändigt att uppnå ännu större kostnadsminskningar för att bibehålla de höga vinsterna.

Samma utfall gäller förstås inte bara Intel och mikroprocessorer utan även för den övriga datorindustrin, där gigabytes av datorminne och terabytes av datalagring på hårddiskar nu säljs för priser som ligger under megabytes av datorminne och hårddiskutrymme för bara ett par årtionden sedan. Faktum är att om man vet vad man ska leta efter gäller principen om allt fler och bättre produkter till allt billigare och billigare priser genom hela det ekonomiska systemet. Den är förhanden i produktionen av mat, kläder och husrum lika väl som inom de högteknologiska industrierna och i praktiskt taget alla industrier däremellan.

Den är förhanden i dessa industrier fastän statens inflation av penningmängden har fått priserna på deras produkter att stiga kraftigt över åren. Trots detta har priserna, ifall de beräknas i termer av den mängd arbete genomsnittspersonen måste lägga ned för att tjäna de löner som behövs för att köpa dessa produkter, fallit kraftigt.

Detta kan ses i det faktum att genomsnittsarbetaren idag arbetar 40 timmar i veckan, medan en arbetare för omkring hundra år sedan arbetade 60 timmar i veckan. För dessa 40 arbetstimmar erhåller dagens genomsnittsarbetare de varor och tjänster som utgör den genomsnittliga levnadsstandarden år 2011, vilken inbegriper sådana saker som en bil, ett kylskåp, luftkonditionering, centralvärme, större och bättre bostadsutrymme, mer och bättre mat och kläder, modern medicin och tandvård, filmer, en dator, en mobil, en TV-apparat, tvättmaskin och torktumlare, mikrovågsugn, och så vidare. Genomsnittsarbetaren år 1911 hade antingen inte dessa saker alls eller hade mycket färre av dem och av sämre kvalitet.

Om vi beskriver de varor och tjänster dagens genomsnittsarbetare erhåller för sina 40 arbetstimmar som 10 gånger mer än dem som genomsnittsarbetaren av år 1911 erhöll för sina 60 arbetstimmar, då följer det att, uttryckt i termer av den mängd arbete som behöver utföras idag för att kunna köpa varor och tjänster som motsvarar 1911 års levnadsstandard, har priserna fallit till två tredjedelar av en tiondel av deras nivå år 1911, d.v.s. till en femtondel av deras nivå år 1911, vilket vill säga med 93 1/3 procent.

Kapitalism – laissez-faire-kapitalism – är det ideala ekonomiska systemet. Den förkroppsligar individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Dess resultat är fortlöpande förbättring av allas materiella välbefinnande, vilket yttrar sig i i ökad livslängd och ständigt förbättrad levnadsstandard.

Den ekonomiska stagnation och nedgång, de problem med massarbetslöshet och ökande fattigdom som vi har upplevt i Förenta staterna under senare år, är en följd av kränkningar av individens frihet och strävan efter materiellt egenintresse. Staten har snärjt det ekonomiska systemet i ett växande nät av förlamande regler och regleringar som hindrar produktion av varor och tjänster som människor vill ha, samtidigt som den tvingat fram produktion av varor och tjänster som människor inte vill ha, och gjort produktionen av praktiskt taget allting allt dyrare än den vad behöver vara. Till exempel gör förbud mot produktion av kärnkraft, olja, kol och naturgas kostnaderna för energi högre, och när man ställs inför mindre energi tillgänglig för användning i produktionen, fordras det att man utför mer mänskligt arbete för att producera en viss given kvantitet av varor. Detta resulterar i att färre varor finns tillgängliga för att belöna utförandet av en given kvantitet arbete.

Okontrollerade statliga penningutgifter och därmed åtföljande budgetunderskott och lån, tillsammans med skatter på inkomster, fastigheter och kapitalvinster, alla riktade mot penningtillgångar som annars i stor omfattning skulle ha sparats och investerats, dränerar det ekonomiska systemet på kapital. De tjänar därför till att hindra ökningen både av tillgången på varor och den efterfrågan på arbetskraft som mer kapital i affärsvärldens händer skulle ha möjliggjort. De har nu gått långt nog för att faktiskt minska tillgången på kapital i det ekonomiska systemet i jämförelse med det förflutna.

Kapitalackumulationen skadas också, och kan i slutändan vändas till kapitalförstöring, genom verkningarna av ytterligare statliga regleringar genom att öka produktionskostnaderna och därmed minska effektiviteten. Detta gäller praktiskt taget alla de regleringar som ålagts av The Environmental Protection Agency, The Occupational Safety and Health Administration, The Consumer Product Safety Commission, The National Labor Relations Board, The Food and Drug Administration och olika andra statliga myndigheter. Effekten av deras regleringar är att för varje given mängd arbete som utförs i det ekonomiska systemet blir det färre produkter än vad som annars skulle ha producerats.

Allt som tjänar till att minska förmågan att producera i allmänhet tjänar nu också till att minska förmågan att producera kapitalvaror i synnerhet. På grund av sådan statlig inblandning resulterar varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av kapitalvaror i mindre tillverkning av kapitalvaror, precis som varje given mängd av arbete och kapitalvaror som ägnas produktionen av konsumtionsvaror resulterar i mindre tillverkning av konsumtionsvaror. Som allra minst tjänar den minskade tillgången på kapitalvaror till att minska takten i det ekonomiska framåtskridandet. En minskning av tillgången på producerade kapitalvaror som är stor nog att hindra att något läggs till den tidigare existerande tillgången på kapitalvaror, och därmed sätta stopp för kapitalackumulationen, får det ekonomiska framåtskridandet att tvärstanna. En ännu större minskning, en som gör att tillgången på producerade kapitalvaror blir mindre än den tillgång som förbrukas i produktionen, utgör kapitalförstöring och därmed en nedgång i det ekonomiska systemets förmåga att producera. Som jag påpekat förefaller Förenta staterna redan ha nått dithän.

Problemet med kapitalförstöring har allvarligt förvärrats som följd av den massiva kreditexpansion som framkallats av The Federal Reserve System [amerikanska centralbanken] och dess policy av ”lätta pengar” och artificiellt låga räntesatser. Denna policy ledde först till en stor bubbla på aktiemarknaden och sedan till en väldig bostadsbubbla, allteftersom stora mängder nyskapade pengar vällde in över aktiemarknaden och senare över bostadsmarknaden. Mellan dessa båda bubblor gick miljarder dollar av kapital förlorade. I båda fallen inträffade enorm överkonsumtion, i det att människor skyndade att köpa sådana saker som nya bilar, större hushållsapparater, semestrar och alla möjliga lyxvaror som de inte skulle ha trott sig ha råd med i frånvaro av kreditexpansionens verkningar, och ofta gjorde sig ordentligt skuldsatta under processens lopp.

I det förra fallet var det den artificiella ökningen av aktiepriserna som vilseledde människor till att tro att de hade råd med dessa saker. I det senare fallet var det den artificiella ökningen av bostadspriserna som åstadkom detta resultat. Den skenbara rikedomen försvann när aktiepriserna föll och sedan igen, senare, när bostadspriserna föll. Under bostadsbubblan byggdes dessutom miljoner bostäder för människor som inte hade råd att betala för dem. Allt detta utgjorde en enorm kapitalförlust och därmed en förlust av affärsvärldens förmåga att producera och anställa arbetskraft. Det är denna kapitalförlust som bär ansvaret för vårt nuvarande massarbetslöshetsproblem.

Trots denna kapitalförlust skulle arbetslösheten kunna elimineras. Men givet denna kapitalförlust är vad som skulle fordras för att åstadkomma detta sänkta löner. Emellertid görs dessa lönesänkningar praktiskt taget olagliga som följd av lagar om minimilöner och lagstiftning till förmån för facket. Dessa lagar hindrar arbetsgivare från att erbjuda de lägre löner som skulle kunna göra att de arbetslösa kan återanställas.

Hur ironiskt det än må vara visar det sig alltså att praktiskt taget alla de problem som de protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen klagar över är en följd av att man antagit handlingsprogram som de stöder och är glödande anhängare av. Det är deras mentalitet och den marxism som genomsyrar den, och de statliga handlingsprogram som är resultatet av den, som bär ansvaret för det de klagar över. De protesterande är i själva verket i den positionen att de är flagellanter utan att veta om det. De piskar sig själva till höger och vänster, och som balsam för sina sår kräver de fler piskor och kedjor. De ser inte detta, eftersom de inte har lärt sig göra den kopplingen att de, genom att kränka affärsmännens och kapitalisternas frihet och lägga beslag på och konsumera deras rikedom, d.v.s. använda vapen av smärta och lidande mot denna lilla hatade grupp, förstör själva grunden för sitt eget välbefinnande.

Hur mycket de protesterande än må förtjäna att lida som resultat av den skada som vållas av att deras egna idéer antagits, skulle det vara mycket bättre om de vaknade upp till den moderna världen och kom att förstå kapitalismens verkliga natur och sedan riktade sin vrede mot de måltavlor som förtjänar den. I så fall skulle de kunna komma med något verkligt bidrag till det ekonomiska välbefinnandet, inbegripet deras eget.


Copyright © 2011 George Reisman. Översättning: Per-Olof Samuelsson

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna

Kategorier
Artiklar

De en procenten och de nittionio, del 1

George Reisman
George Reisman

Denna artikel publicerades på George Reismans blogg 19 oktober 2011 under den något otympliga rubriken How a Highly Productive and Provident One Percent Provides the Standard of Living of a Largely Ignorant and Ungrateful Ninety-Nine Percent och två dagar senare på Misesinstitutets hemsida under den något mindre otympliga rubriken In Praise of the Capitalist 1 percent. Den ingår också i Reismans bok The Benevolent Nature of Capitalism and Other Essays, tillgänglig som Kindlebok.

De protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen och dess talrika kloner på andra håll i landet och världen över mässar om att 1 procent av befolkningen äger all rikedomen och lever på bekostnad av de återstående 99 procenten. Den lösning de uppenbarligen implicerar är att de 99 procenten ska lägga beslag på de 1 procentens rikedom och använda den till sitt eget gagn hellre än att tillåta att den fortsätter att användas till gagn för de 1 procenten, vilka påstås vara ovärdiga och giriga kapitalistiska utsugare. Med andra ord är de protesterandes implicita program socialism och omfördelning av rikedomen.

Om vi lämnar åsido att rörelsens påstående är överdrivet, är det sant att en relativt liten minoritet faktiskt äger den vida större delen av landets rikedom. Hur överdrivna än siffrorna ”1 procent” och ”99 procent” än må vara, tjänar de ändå till att sätta detta faktum i starkast möjliga belysning.

Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.

De protesterande inser inte detta, därför att de ser världen genom en intellektuell lins som inte är tillämplig på livet under kapitalismen och dess marknadsekonomi. De ser en värld som fortfarande finns på sina håll och som fanns överallt för några århundraden sedan av självförsörjande bondefamiljer där var och en producerar för sin egen konsumtion och inte har någon väsentlig anknytning till marknader.

Om man i en sådan värld ser en bondes åker eller hans lada eller plog eller arbetsdjur, och frågar sig vem dessa produktionsmedel tjänar, är svaret bonden och hans familj och ingen annan. I en sådan värld kan, bortsett från någon tillfällig välgörenhetsgåva från ägarna, de som inte äger produktionsmedlen inte dra någon nytta av produktionsmedlen, om inte och förrän de själva på något vis blir ägare till produktionsmedlen. De kan inte dra nytta av andras produktionsmedel annat än om de ärver dem eller lägger beslag på dem.

I de protesterandes värld har produktionsmedlen väsentligen samma status som konsumtionsvaror, vilka som regel bara är till gagn för sina ägare. Det är på grund av detta som de som delar de protesterandes mentalitet typiskt avbildar kapitalisterna som feta män med tallrikar överfulla av mat, medan de breda massorna av lönearbetare lever nära svältgränsen. Enligt denna mentalitet är omfördelning av rikedom endast en fråga om att ta från kapitalisternas överfulla tallrikar och ge till de svältande arbetarna.

I den moderna värld där vi faktiskt lever är, i motsats till sådana trosföreställningar, kapitalisternas rikedom helt enkelt inte i någon större omfattning i form av konsumtionsvaror. Inte bara är den i överväldigande grad i form av produktionsmedel, utan dessa produktionsmedel används också i produktionen av varor och tjänster som säljs på marknaden. Helt olikt de förhållanden som rådde bland de självförsörjande bondefamiljerna är de fysiska förmånstagarna till kapitalisternas produktionsmedel alla medlemmar av den breda konsumerande allmänhet som köper kapitalisternas produkter.

Till exempel drar var och en i en kapitalistisk ekonomi som köper produkter från General Motors eller Exxon Mobil nytta av deras produktionsmedel, och detta utan att äga så mycket som en enda aktie i dessa företag: köparen av en bil från GM drar nytta av den GM-fabrik som producerade denna bil; köpare av bensin från Exxon drar nytta av dess oljekällor, oljeledningar och tankbilar. Dessutom drar alla som köper GMs eller Exxons kunders produkter nytta av deras produktionsmedel, försåvitt som deras produktionsmedel indirekt bidrar till deras kunders produkter. Till exempel har kunder i speceriaffärer vilkas varor levereras i lastbilar som tillverkats av GM eller drivs med dieselolja som producerats i Exxons raffinaderier nytta av existensen av GMs lastbilsfabriker och Exxons raffinaderier. Till och med de som köper produkter från GMs och Exxons konkurrenter, eller från dessa konkurrenters kunder, drar nytta av existensen av GMs och Exxons produktionsmedel. Detta beror på att GMs och Exxons produktionsmedel resulterar i en rikligare och därmed billigare tillgång på den sorts varor konkurrenterna säljer.

Med andra ord gagnas vi alla, 100 procent av oss, av de hatade kapitalisternas rikedom. Vi gagnas utan att själva vara kapitalister, eller utan att vara kapitalister i någon större omfattning. De protesterande hålls bokstavligen vid liv på grundval av de kapitalisters rikedom som de hatar. Som jag just påpekat tillhandahåller det hatade Exxonbolagets oljefält och oljeledningar det bränsle som driver de traktorer och lastbilar som är väsentliga för produktion och leverans av den mat de protesterande äter. De protesterande och alla andra kapitalisthatare hatar grundvalarna för sin egen tillvaro.

Nyttan av kapitalisternas produktionsmedel för dem som inte äger produktionsmedlen sträcker sig inte bara till köparna av dessa produktionsmedels produkter utan också till säljarna av den arbetskraft som anställs för att arbeta med dessa produktionsmedel. Kapitalisternas rikedom är med andra ord källan både till tillgången på produkter som de som inte äger produktionsmedlen köper och till efterfrågan på den arbetskraft som de som inte äger produktionsmedlen säljer. Härav följer att ju fler kapitalister det finns och ju större deras rikedom är, desto större är både tillgången på produkter och efterfrågan på arbetskraft, och därmed är också priserna desto lägre och lönerna desto högre, m.a.o. desto högre är vars och ens levnadsstandard. Ingenting är mer i genomsnittspersonens egenintresse än att leva i ett samhälle som är fullt av kapitalister som är mångmiljardärer och deras bolag, alla sysselsatta med att använda sin väldiga rikedom till att producera de produkter han köper och att konkurrera om den arbetskraft han säljer.

Icke desto mindre är den värld de protesterande trånar efter en värld där kapitalister som är miljardärer och deras företag har bannlysts och ersatts av små, fattiga producenter som inte skulle vara särskilt mycket rikare än de själva, vilket vill säga utfattiga. De förväntar sig att i en värld av sådana producenter, producenter som saknar det kapital som erfordras för att producera särskilt mycket av någonting, än mindre då bedriva massproduktion av den moderna kapitalismens tekniskt avancerade produkter, ska de på något vis ha det ekonomiskt bättre än de har det idag. Uppenbarligen kan de protesterande inte vara mer vilseledda.

Utöver att de inte inser att de så kallade 1 procentens rikedom är grundvalen för de så kallade 99 procentens levnadsstandard, inser de protesterande inte heller att ”girigheten” hos dem som söker bli en del av de 1 procenten, eller att förbättra sin position inom dessa 1 procent, är vad som tjänar till att fortlöpande förbättra de 99 procentens levnadsstandard.

Detta gäller naturligtvis inte för rikedom som har förvärvats med sådana medel som att erhålla statliga subventioner eller att hindra konkurrens genom skyddstullar och annan statlig inblandning. Detta är metoder som möjliggörs av den omfattning i vilken staten tillåts avvika från en policy av strikt laissez-faire och därigenom godtyckligt belöna eller straffa företag.

Bortsett från sådana avvikelser ackumuleras affärsförmögenheter genom de höga vinster som genereras genom införandet av nya och förbättrade produkter och effektivare och billigare produktionsmetoder, vilket följs av omfattande sparande och återinvestering av dessa höga vinster.


Copyright © 2011 George Reisman. Översättning: Per-Olof Samuelsson

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.

Det är tillåtet att återge denna artikel elektroniskt eller i tryck, förutsatt att man länkar till Reismans hemsida www.capitalism.net och förutsatt att man meddelar professor Reisman per e-post. Alla andra rättigheter förbehållna

Kategorier
Artiklar

Utträdesklausulen

En rekommenderad bok
En rekommenderad bok

Att bli lämnad ifred

Det är dessvärre inte helt enkelt att bli lämnad ifred. Särskilt inte i ett samhälle där att vilja vara ifred räknas som någon form av djupt svek gentemot sina medmänniskor, och som det yttersta beviset på att man är någon form av asocial galning. I själva verket så innebär att bli ”lämnad ifred” för de absolut flesta något så enkelt som att få bestämma över sitt eget liv. De flesta som hör till ”lämna mig ifred”-lägret, ofta benämnda som politiska libertarianer, är människor ungefär som alla andra. De råkar bara värdera sin rätt till självbestämmande mycket högre än andra.

Anledningen till att vi saknar rätt till självbestämmande trots att de flesta oavsett politisk inriktning erkänner principen som sådan, är att argumentationen alltid förs baklänges. Människan har en förmåga att se det nuvarande tillståndet som ett normaltillstånd, helt enkelt för att det är vad vi är vana vid. Den som är det minsta bevandrad i historien vet att ”normaltillståndet” är en evig förflyttning mellan värderingar, normer och styrelseskick, och att det nuvarande tillståndet är en del i en konstant pågående utveckling. Sett ur denna aspekt är mänskligheten djupt konservativ, vilket för all del inte nödvändigtvis är en dålig egenskap, men förmår därmed heller sällan se större skiften i samhället förrän de sedan länge redan inträffat.

Om vi väljer att stiga ur det nuvarande ”normaltillståndet” och blicka något tillbaka, inser vi raskt att den typ av överbyråkratiserat kontrollsamhälle som vi idag lever i på intet sätt är normalt. Självklart har det funnits byråkratier, och självklart har det funnits kontrollmekanismer i samhället, men den typ av systematiska regelivrande gentemot befolkning i sin helhet som nu pågår kan omöjligen ses som något annat än en historisk anomali av 1900-talssnitt. Det har inte alltid varit självklart att moralen sitter i det politiska systemet, och omoralen bland medborgarna. Snarare torde normaltillståndet vara det omvända.

Vi är alla tvungna att acceptera att vi i slutändan måste anpassa oss till våra medmänniskor. Lagar gällande ägande, civila rättigheter och skyldigheter kommer alltid att vara beroende av de människor vi bor tillsammans med. I en demokrati kommer sådant att bestämmas med parlamentarisk majoritet, i ett mer traditionellt samhälle i enlighet med historisk lag och sociala traditioner. Oavsett vilket sitter vi oundvikligen i en situation där krav på rättigheter – positiva såväl som negativa – kräver omvärldens, eller åtminstone en omvärldskontrollerande organisations godkännande.

Framtiden för en person av ”lämna-mig-ifred”-karaktär ligger sålunda knappast i någon form av politisk revolution, för sådana kräver antingen befolkningsmajoritet, eller åtminstone kontroll över en politiskt och ekonomiskt inflytelserik minoritet. Därtill så finns det bekymmersamma faktumet att den som genomför en politisk revolution därefter måste leva bland de människor som har påtvingats den, vilket oftast inte slutar särskilt angenämt. Snarare torde framtiden ligga i en strävan efter någon form av utträdes-klausul, som kan argumenteras på strikt moralisk grund.

Till att börja med så bör verkligheten erkännas. Majoriteten av Sveriges befolkning önskar leva i allmänna välfärdssystem, med ett relativt stort inslag av demokratiskt beslutsfattande. Majoriteten av Sveriges befolkning önskar inte leva i en ren marknadsekonomi, utan anser att det behövs regler som förbjuder eller begränsar vissa typer av verksamhet. Detta kommer inte i grunden att förändras, utan det som går att förändra förhållningssättet därtill.

En början på en utträdes-klausul kan se ut såhär:

 

Proposition om utträde

Trots att vi på intet sätt erkänner det nuvarande skatte- och omfördelningssystemets legitimitet, så medger vi att vi inte har några som helst möjligheter att förändra det, och inte heller önskar förändra det för de som vill ha det kvar. Vi önskar enbart slippa vara med i den offentliga välfärdsapparaten. Därför önskar vi istället få veta hur mycket av våra pengar som staten har för avsikt att omfördela till andra, och därefter få behålla resten själva. Vi har ingen lust att delta i myten om att vi betalar för välfärden tillsammans, och vi har heller ingen lust av att ta del av de vansinnigt ineffektiva, orättvisa och inkompetent styrda välfärdsprojekten. Presentera för oss istället den årliga notan på hur mycket vi skall betala för alla andra, och exkludera oss därefter från den allmänna sjukvården, skolan, omsorgen, etc. Trots att vi inte erkänner vår skyldighet att betala för andra, så kommer vi ändock göra det utan motstånd, sålänge inte summan överstiger vad som omfördelas från oss i nuvarande systemet.

För det andra önskar vi slippa behöva finansiera andras ideologiska projekt. Det minsta man kan kräva när man är en netto-skattebetalare och en del av grunden som hela samhället står på, är att slippa den enfaldiga politiska propagandan från statligt finansierade eller del-finansierade medier. Vi menar allvar. Vi är ofrivilliga delfinansiärer av samtliga politiska dumheter som försiggår, så bespara oss åtminstone förolämpningen att insinuera att vi vill ha något med det att göra. Då vi utgör en relativt liten minoritet har vi självklart inga ekonomiska möjligheter att genomdriva detta krav, utan får nöja oss med att påpeka den moraliska ruttenheten i att tvinga någon att betala för propaganda för höjd skatt och utsugning av sig själv.

För det tredje vill vi inte överhuvudtaget associeras med den ruttna människosyn som hävdar att mänsklig jämlikhet och värde består i ekonomisk nivellering. Vi kan till fullo förstå instinkten att hjälpa de som har haft sämre förutsättningar, och de flesta av oss delar den. Men en ekonomisk teori som förnekar alla ekonomiska incitament, och som inte har som mål att människor skall leva bättre liv, utan enbart att jämna ut fördelningen av mänsklig produktion, kan inte ha sin grund i något annat än att mänskligt värde bedöms i hur många kronor vederbörande har på fickan. Det finns en väsentlig skillnad mellan att hjälpa de som har det svårt, och att bygga progressiva skattesystem och hävda att mänskliga olikheter är orättvisa. Historien har gång på gång bevisat att det högsta välståndet för samtliga inblandade i slutändan nås om folk får producera efter egen kraft, på en fri marknad med fri kapitalbildning. Återigen – ge oss istället en årlig faktura på hur mycket av vår produktion som ni beslutat skall användas i politiska syften, och håll oss därefter utanför.

Vidare – vi förstår att vi inte har något alternativ annat än att underställa oss de lagar som pressas på oss. Vi inser till fullo det futila i att bryta mot några lagar överhuvudtaget, även de som vi finner djupt omoraliska. Vi är villiga att i den situation som gäller ge till kejsaren vad kejsaren kräver, i den mån det inte direkt bryter mot de moraliska krav vi har på oss själva. Skulle en sådan situation uppstå är vi villiga att helt enkelt anmäla oss själva.

Allt vi kräver är att bli besparade en föreläsning om hur bra det är med narkotikapolitik som dödar folk, ekonomisk politik som lämnar folk utan ekonomisk trygghet, folkhälso-politik som insinuerar att befolkningen är omyndig, skolplikt som insinuerar att barn bör förvandlas till idioter, jämställdhetspolitik som insinuerar att kvinnor är inkompetenta, skatteregler som insinuerar att människor är ekonomisk boskap, bostadspolitik som insinuerar att ghetton är önskvärda, arbetsmarknadspolitik som insinuerar att invandrare bör förbli arbetslösa, och så vidare. Vi förstår att staten på grund av sin konstruktion i nuläget, och kanske för alltid, är oförmögen att ändra något av detta. Bespara oss därför bara föreläsningen om hur mycket värre allt hade varit annars, och vi kommer acceptera att vissa typer av universell dumhet får vi leva med under överskådlig framtid.

Slutligen önskar vi meddela att vi i själ och hjärta sedan länge slutat vara en del av den allmänhet som ni envisas med att räkna oss som medlemmar i, så ni kan lika gärna släppa ut oss. De resurser vi avtvingas har vi sedan länge lärt oss att räkna bort i förväg. De eviga debatter, argumentationer och rent käbbel som vi förväntas ta ställning till har vi sedan länge slutat bry oss om. De självgoda deklamationer och idoga värdegrundsarbete som vi förväntas ta del av har dessvärre slutat att registreras i våra sinnen, ty såväl syn som hörsel stänger sedan länge av  per automatik när vi råkar på det. Vi vet att ni inte kommer lämna oss ifred i närtid, och vi vet att inget av ovanstående önskemål ens kommer att övervägas. Det är okej, vi förstår. Det är ju ni som sitter fast i systemet, inte vi.

Non Serviam, och lycka till med att göra molnen fyrkantiga.

Kategorier
Artiklar

Ludwig von Mises: Kapitalismens försvarare, del 2

Ludwig von Mises
Ludwig von Mises

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst. Mises var en konsekvent förkämpe för ”the self-made man”, för intellektuella pionjärer och pionjärer inom affärslivet, vilkas verksamheter är källan till framåtskridande för hela mänskligheten och som, som han visade, endast kan blomstra under kapitalismen.

Mises demonstrerade att konkurrens under kapitalismen är av ett helt annat slag än konkurrens inom djurriket. Det är inte en konkurrens om knappa, naturgivna medel att uppehålla livet, utan en konkurrens i positivt skapande av ny och ökad rikedom som alla vinner på. Till exempel var effekten av konkurrensen mellan bönder som använde hästar och de som använde traktorer inte att den förra gruppen dog av svält, utan att alla fick mer mat och tillgängliga inkomster för att dessutom köpa ökade mängder av andra varor. Detta var sant även om de bönder som ”förlorade” i konkurrensen, så snart som de flyttat över till andra områden av det ekonomiska systemet, områden som kunde expandera just tack vare förbättringarna inom jordbruket. Likaledes var effekten av att bilen ersatte hästen och vagnen att gagna även de tidigare hästuppfödarna och hovslagarna, när de väl gjort de nödvändiga omställningarna.

I en betydande vidareutveckling av Ricardos lag om komparativa fördelar visade Mises att det finns rum för alla i den kapitalistiska konkurrensen, även för dem vilkas förmågor är blygsammast. Sådana människor behöver bara koncentrera sig på de områden där deras relativa produktiva underlägsenhet är minst. Till exempel behöver en individ som inte är kapabel att vara mer än vaktmästare inte frukta konkurrens från det övriga samhället, även om de flesta av dem skulle kunna vara bättre vaktmästare än han, om det var det de valde att bli. För hur mycket bättre vaktmästare andra människor än skulle kunna bli, är deras fördel på andra områden ännu större. Och så länge som en person med begränsad förmåga är villig att arbeta för mindre som vaktmästare än vad andra kan tjäna på andra områden, är deras konkurrens ingenting han behöver oroa sig över. Han konkurrerar i själva verket ut dem för jobbet som vaktmästare genom att vara villig att acceptera lägre inkomst än de. Mises visade att det råder intresseharmoni även i detta fall. För vaktmästarens existens gör det möjligt för mer talangfulla människor att ägna sin tid åt mer krävande uppgifter, medan deras existens gör det möjligt för honom att erhålla varor och tjänster som annars skulle vara alldeles omöjliga för honom att erhålla.

På grundval av sådana fakta argumenterade Mises emot möjligheten av inneboende intressekonflikter mellan raser och nationer, lika väl som mellan individer. För även om några raser eller nationer vore överlägsna (eller underlägsna) andra i varje aspekt av produktiv förmåga, skulle ömsesidigt samarbete i arbetsdelningen ändå vara till allas fördel. Han visade därmed att alla läror som hävdar att det finns inneboende konflikter vilar på okunnighet om ekonomi.

Han hävdade med obesvarbar logik att de ekonomiska krigsorsakerna är resultatet av statlig inblandning i form av handels- och migrationsbarriärer, och att sådan inblandning som begränsar ekonomiska relationer med utlandet är resultatet av annan statlig inblandning som begränsar inhemsk ekonomisk verksamhet. Till exempel blir tullar nödvändiga som ett sätt att förhindra arbetslöshet, endast därför att det existerar lagar om minimilöner och fackföreningsvänlig lagstiftning, vilket hindrar den inhemska arbetskraften att möta konkurrensen utifrån genom att acceptera lägre löner, när så behövs. Han visade att grunden till världsfred är en policy av laissez-faire både inom landet och internationellt.

Som svar på marxisternas illasinnade och allmänt accepterade anklagelse att nazismen var ett uttryck för kapitalism visade han, utöver allt det ovannämnda, att nazismen i själva verket var en form av socialism. Varje system som kännetecknas av pris- och löneregleringar, och därmed av varubrist och statlig kontroll av produktion och distribution, vilket var vad som kännetecknade nazismen, är ett system där staten de facto äger produktionsmedlen. För under sådana omständigheter bestämmer staten inte bara vilka priser som ska tas och vilka löner som ska betalas ut, utan också vad som ska produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och vart det ska skickas. Allt detta är ägandets grundläggande prerogativ. Identifikationen av ”socialism enligt tyskt mönster”, som han kallade det, är av enormt värde för att förstå naturen av alla krav på prisreglering.

Mises visade att alla de anklagelser som riktats mot kapitalismen antingen varit helt och hållet grundlösa eller i stället borde ha riktats mot statlig inblandning som förstör kapitalismens funktioner. Han var bland de första som påpekade att fattigdomen under den industriella revolutionens tidigaste år var ett arv från all tidigare historia – att den existerade därför att arbetets produktivitet fortfarande var erbarmligt låg; därför att vetenskapsmän, uppfinnare, affärsmän, sparare och investerare endast steg för steg kunde skapa framsteg och ackumulera det nödvändiga kapitalet för att höja den. Han visade att all så kallad arbetslagstiftning och social lagstiftning i själva verket stred mot de arbetarmassors intressen som de var avsedda att hjälpa – att effekten var att orsaka arbetslöshet, hämma kapitalackumulationen och därmed hålla arbetsproduktiviteten och levnadsstandarden för alla nere.

I ett av sina främsta nyskapande bidrag till det ekonomiska tänkandet visade han att depressioner var resultatet av statsstödd kreditexpansion i avsikt att sänka marknadsräntan. Sådana åtgärder, visade han, skapade storskaliga felinvesteringar som berövade det ekonomiska systemet likvida kapitaltillgångar och ledde till kreditåtstramningar och därmed depressioner. Mises var en ledande anhängare av guldmyntfoten och av laissez-faire inom bankväsendet, vilket, ansåg han, praktiskt taget skulle leda till en 100-procenting reservguldmyntfot och därigenom omöjliggöra både inflation och deflation.

Vad jag har skrivit om Mises ger bara en liten antydan om det intellektuella innehåll som står att finna i hans skrifter. Han författade ungefär tjugo böcker. Och jag törs säga att jag inte kan komma ihåg ett enda stycke i någon av dem som inte innehöll en eller flera djupa tankar eller iakttagelser. Även i de fall där jag fann det nödvändigt att vara oense med honom (till exempel om hans uppfattning att monopol kan existera under kapitalismen, hans förespråkande av värnplikt, och vissa aspekter av hans kunskapsteoretiska uppfattningar, värdeomdömens natur, och ekonomins rätta utgångspunkt), fann jag alltid att vad han hade att säga var ytterst värdefullt och kraftigt stimulerade mitt eget tänkande. Jag tror inte att någon kan påstå sig vara verkligt utbildad, om man inte har absorberat en betydande del av den enorma visdom som återfinns i hans arbeten.

Mises två viktigaste böcker är Human Action och Socialism, vilka bäst representerar bredden och djupet i hans tänkande. Dessa böcker är emellertid inte för nybörjare. Först bör man läsa några av Mises populära skrifter, som t.ex. Bureaucarcy och Planning for Freedom.

The Theory of Money and Credit, Theory and History, Epistemological Problems of Economics och The Ultimate Foundation of Economic Science är mer specialiserade arbeten som förmodligen först bör läsas efter Human Action.

Mises övriga populära skrifter på engelska inbegriper Omnipotent Government, The Anti-Capitalistic Mentality, Liberalism, Critique of Interventionism, Economic Policy och The Historical Setting of the Austrian School of Economics. För var och en som har ett seriöst intresse för ekonomi, samhällsfilosofi eller modern historia bör hela listan betraktas som obligatorisk läsning.

Mises måste inte bara bedömas som en anmärkningsvärt lysande tänkare utan också som en anmärkningsvärt modig mänsklig varelse. Han höll sanningen i sina övertygelser över allt annat och var beredd att stå ensam till försvar för dem. Han brydde sig inte alls om personlig ryktbarhet, ställning eller finansiell vinning, ifall det betydde att tillskansa sig dessa saker genom att offra sina principer. Under sin livstid skyddes och ignorerades han av det intellektuella etablissemanget, därför att sanningen i hans uppfattning och det allvar och den kraft med vilken han framförde dem tillintetgjorde de vävar av felslut och lögner på vilka de flesta intellektuella då byggde upp, och ännu idag fortsätter att bygga upp, sina yrkeskarriärer.

Det var ett stort privilegium för mig att ha känt Mises personligen under en tjugoårsperiod. Jag mötte honom första gången när jag var sexton år. Eftersom han insåg hur seriöst mitt intresse för ekonomi var, bjöd han in mig att delta i hans akademiska seminarium vid New York University, vilket jag gjorde nästan varje vecka därefter och slutade först när min egen lärarbana tog sin början, vilken gjorde att det inte längre var möjligt för mig att fortsätta delta regelbundet.

Hans seminarium, liksom hans skrifter, kännetecknades av bred och djup lärdom på högsta nivå  och alltid av den djupaste respekt för idéer. Mises brydde sig inte om en författares personliga motivation eller karaktär, utan bara om frågan om personens idéer var sanna eller falska. Likaledes var hans personliga uppträdande alltid synnerligen respektfullt, reserverat och vänligt uppmuntrande.

Han strävade ständigt efter att ta fram det bästa hos sina elever. Detta, tillsammans med hans betoning av vikten av att kunna främmande språk, ledde i mitt fall till att jag använde en del av min studietid till att lära mig tyska och därefter till att göra en översättning av hans Epistemological Problems of Economics – något som alltid varit en av de bedrifter jag har varit stoltast över.

Idag förefaller Mises idéer långt om länge vinna inflytande. Vad han lärde om socialismens natur har bekräftats på det spektakulärast möjliga sätt, nämligen av det forna Sovjetunionens sammanbrott och av den omfattande övergången till kapitalism i Fastlandskina, Ryssland och det övriga Sovjetimperiet.

Somliga av Mises idéer har framförts av nobelpristagarna F.A. Hayek (själv en tidigare elev till Mises) och Milton Friedman. Hans idéer har inspirerat det ”tyska undret”, d.v.s. Tysklands ekonomiska återhämtning efter andra världskriget. De har utövat stort inflytande på Henry Hazlitts och Murray Rothbards skrifter och på personalen vid ”The Foundation for Economic Education”, liksom också på sådana framstående tidigare elever som Hans Sennholtz och Israel Kirzner. De lever vidare med ökande kraft och inflytande i det dagliga arbetet vid Ludwig von Mises-institutet, som publicerar böcker och tidskrifter och anordnar konferenser, seminarier och kurser om hans idéer.

Mises böcker förtjänar att bli obligatorisk läsning i varje kursplan vid högskolor och universitet – inte bara vid de ekonomiska institutionerna, utan också vid institutionerna för filosofi, historia, statskunskap, sociologi, juridik, företagsekonomi, journalism, pedagogik och humanvetenskaperna. Han själv bör belönas med ett omedelbart postumt nobelpris – ja, faktiskt mer än ett. Han förtjänar varje uttryck för erkännande och varje minnesmärke som vårt samhälle kan ägna honom. För lika mycket som någon i historien bemödade han sig om att bevara vårt samhälle. Om tillräckligt många människor läser honom, kan hans mödor faktiskt lyckas med att rädda det.


Copyright © 2006 George Reisman. Alla rättigheter förbehållna.

Originalets titel: Ludwig von Mises : Defender of Capitalism. Översättning: Per-Olof Samuelsson.

George Reisman är professor emeritus vid Pepperdine University och författare till Capitalism: A Treatise on Economics. Hans hemsida: http://www.capitalism.net/. Hans blogg: http://georgereismansblog.blogspot.com/.