Författare: Finn Andreen

Sveriges och Finlands beslut att ansöka om Nato-medlemskap är en viktig seger för militäralliansen, men en mycket mer tvivelaktig sådan för dessa två länder. Nato behöver verkligen en framgång just nu, eftersom varken det ekonomiska kriget mot Ryssland eller konflikten i Ukraina tycks gå som önskat. Det återstår att se om ett officiellt tillägg av ytterligare två nordiska länder skulle leda till en verklig militär fördel för Nato, men det skulle åtminstone innebära en tydlig Public Relations vinst.

Det skulle dock istället kunna förvandlas till en PR-katastrof för de västerländska makterna, och inte minst för Sverige, om Turkiet vägrar släppa in Finland och (kanske främst) Sverige i organisationen. Som så ofta under de senaste åren, väljer Turkiet att följa sina egna intressen; ofta en väg halvvägs mellan Förenta Staterna och Ryssland. Med tanke på Natos och dess enskilda medlemmars euforiska tillkännagivanden av de finska och svenska ansökningarna, verkar det dock möjligt att Turkiet så småningom kommer att gå med på dessa medlemskapsansökningar, men endast efter att ha fått igenom flera av dess hårda krav. I vilket fall som helst har denna saga återigen avslöjat amatörismen och bristen på förberedelse hos de västerländska politiska ledarna.

Det är tveksamt om Sveriges och Finlands militära säkerhet skulle öka om de blir medlemmar i Nato; tvärtom. Till att börja med så är det berömda Artikel 5 “skyddet” i Natostadgan i själva verket ingen garanti för militärt bistånd från medlemsstaterna till det land som kanske skulle behöva det. Den säger endast att medlemmarna tar “action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security“. Det verkar naivt och orealistiskt att tro att Nato, och i synnerhet de opålitliga Förenta Staterna, skulle engagera sig militärt om en konflikt skulle bryta ut mellan, låt oss säga, Finland och… Ryssland.

Om Sverige och Finland skulle begränsa antalet Natotrupper och Natoinfrastruktur på sitt territorium, precis som de baltiska staterna, skulle säkerhetssituationen i Europa förmodligen inte förvärras, även om Nato inte skulle vinna mycket, strategiskt, på deras medlemskap. Detta var i huvudsak president Putins slutsats i sina första kommentarer i frågan. Men en omedelbar förstärkning från ryska armén av sitt västra militärdistrikt har, inte överraskande, redan meddelats av den ryska försvarsministern.

Men om Natomedlemmarna Sverige och Finland i framtiden skulle besluta – eller tvingas acceptera – Natos missilavfyrningsanordningar på sitt territorium, liksom Rumänien och Polen, är en starkare rysk reaktion att vänta. Om planer skulle uppstå för en potentiellt offensiv Natomilitärbas i finska Lappland, mindre än 200 km från ryska flott- och flygbaserna i Murmansk, skulle hela Nordeuropas säkerhetsbalans rubbas. Ryssland skulle då förståeligt nog känna sig tvingat att försöka lösa ett sådant hot mot sin säkerhet.

Har de svenska och finska regeringarna verkligen tänkt på konsekvenserna av ett Natomedlemskap och hur det skulle kunna få motsatt effekt till den ökade säkerhet som de uppenbart eftersträvar? Man måste vara medveten om att Nato inte är en försvarsallians, utan ett verktyg för den aggressiva amerikanska utrikespolitiken, vilket har visat sig vid många tillfällen, från anfallet mot Serbien 1999 till förstörelsen av Libyen 2011.

Sveriges och Finlands neutralitet

Sveriges och Finlands ledare tycks ha glömt, eller struntat i, fördelarna med neutralitet, särskilt för mindre nationer. I fråga om internationella relationer är det den logiska inställningen för en stat som är svag relativt grannstater. Neutralitet ger i sig skydd. Det finns naturligtvis fall där neutralitet inte har hjälpt, vilket historien har visat. Men historien har också visat att neutralitet ofta har haft fördelar för de som utövade den.

Sverige har tidigare tydligt gynnats av sin neutralitet. Den bidrog till att landet undvek de båda världskrigen och kunde upprätthålla relativt vänskapliga relationer tvärsöver Kalla Krigets block.

Men Sverige gav i praktiken upp sin neutralitet, och därmed sin oberoende internationella ställning. Detta hände när USA övertalade Sverige att upphöra med sin kärnvapenutveckling på 60-talet, mot att Sverige fick skydd av USA:s kärnvapenparaply. Ny Teknik sammanfattade vad som antagligen hände när Sverige 1966 lämnade den s k handlingsfrihetslinjen:

“Sannolikt händer något 1964, som förklarar det svalnande intresset för den svenska atombomben. En god gissning är att USA, inför risken att Sverige skaffar egna atomvapen, sträcker ut sin kärnvapensköld till att täcka även Sverige. Uppgifter om detta är kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i händelse av ett kärnvapenkrig.

Det skulle förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska landsvägsbaserna, så att de får kapacitet att ta emot USA:s strategiska bombflyg. Och att munstyckena på de svenska lufttankningsplanen anpassas till Nato-standard. Det förklarar också varför de amerikanska underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken.”

Sedan 90-talet, med Kalla Krigets slut, har Sverige legat klart i USA:s fålla, vilket inte verkar har stört det svenska folket nämnvärt. Sveriges militära medverkan i krigen i Afganistan och Libyen borde kanske ha chockerat fler svenskar, särskilt med tanke på att dessa handlingar stred så grovt mot den historiska, om än urholkade, neutraliteten.

För Finland var nog neutraliteten ännu viktigare, eftersom den säkrade Finlands oberoende efter andra världskriget och möjliggjorde fredliga relationer med Sovjetunionen i flera decennier. Som framtida Natomedlem skulle Finland möjligtvis bryta mot sitt fredsavtal med Ryssland från 1992, som ersatte avtalet från 1948 med Sovjetunionen. Det finns inga bevis för att Ryssland har haft någon avsikt att bryta mot dessa nästan åttioåriga fredsavtal.

Som neutrala länder hade Sverige och Finland dessutom en relativt stor vikt i internationella frågor, t.ex. som medlare i konflikter eller som värdar för toppmöten. Detta kommer antagligen att bli svårare för de framtida natomedlemmarna Sverige och Finland. Som den politiska analytiker Anatolij Lieven skrev, “by joining NATO, Finland is throwing away whatever remote possibility exists of playing a mediating role between Russia and the West, not just to help bring about an end to the war in Ukraine, but at some point in the future to promote wider reconciliation.”

Neutralitetens fördelar

Neutralitet är den naturliga ställningen för ett (mestadels) fritt samhälle; med en stat som är liten i storlek och räckvidd. En sådan stat, som tillåter betydande ekonomisk och politisk frihet, skulle varken ha rätten, resurserna, eller intresset av att projicera makt utanför sina gränser och leda en aggressiv utrikespolitik. Dess huvudsakliga roll skulle vara att skydda privat egendom inom det område som den kontrollerar, inklusive från möjliga utländska angripare, samtidigt som den inte skulle blanda sig i utländska konflikter.

Det är relevant att erinra sig om Murray Rothbards artikel från 1994, ”Just War”, där han påminnde att neutralitet brukade vara en hörnsten i internationell rätt:

“In a theory which tried to limit war, neutrality was considered not only justifiable but a positive virtue… Neutral states had ”rights” which were mainly upheld, since every warring country knew that someday it too would be neutral. A warring state could not interfere with neutral shipping to an enemy state; neutrals could ship to such an enemy with impunity all goods except ”contraband,” which was strictly defined as arms and ammunition, period. Wars were kept limited in those days, and neutrality was extolled.”

Detta innebär naturligtvis att en stat som skickar vapen och ammunition till en krigsförande stat, och som dessutom deltar i ett ekonomiskt krig mot en annan stat, inte kan betraktas som neutral i denna klassiska syn på internationell rätt. Detta är fallet idag när det gäller Sveriges och Finlands handlingar mot Ryssland, vilket inte är särskilt förvånande eftersom de i själva verket, som påpekades ovan, egentligen inte har varit neutrala på flera decennier.

I dag prisas inte längre neutraliteten i internationella relationer; tvärtom. Som Rothbard fortsatte: “In the modern corruption of international law that has prevailed since 1914, ”neutrality” has been treated as somehow deeply immoral.” Länder har fått känna av att de inte är moraliskt rättstående när de inte väljer sida i en konflikt, eller till och med om de inte bidrar till krigsinsatsen hos en av de krigsförande makterna. Det finns inte mycket politiskt utrymme kvar för neutralitet idag, eftersom regeringar känner sig frestade – eller tvingade – att förbinda sig i ”kollektiva säkerhetsarrangemang”, till exempel genom Nato, och nu även EU.

Detta tryck har nu blivit kristallklart i och med konflikten i Ukraina, eftersom USA och EU öppet har försökt båda övertala och tvinga länder runt om i världen att välja sida mot Ryssland i en konflikt som i allmänhet inte berör dem. Även om Österrike till en viss grad har stått emot detta politiska tryck genom att välja att förbli officiellt neutralt, så har Sverige och Finland vikit sig.

Den starkt USA-vänliga politiska eliten i båda länder hade väntat länge på det politiska ögonblicket att kunna omvandla ett redan befintligt samarbete med Nato till fullt medlemskap. Den häftiga opinionsförändringen till förmån för fullt medlemskap, vilket har varit resultatet av vinklade västerländska mediarapporter om konflikten i Ukraina, var i det avseendet en gudagåva för denna politiska klass, som snabbt utnyttjade den. Bristen på offentlig debatt och öppenhet kring detta Natobeslut, och den snabbhet med vilken det påskyndades, kan tyckas lite förbluffande från nationer som kallar sig ”demokratier”.

Ännu värre är att de faktiska skäl som de svenska och finska regeringarna har angett för att ansöka om Nato-medlemskap för närvarande inte är så klara och tydliga som man skulle kunna förvänta sig, med tanke på hur viktigt detta beslut är för ländernas framtida försvar. Detta är kanske inte förvånande eftersom det inte finns tecken på något ryskt militärt hot mot de två nordiska länderna.

Sverige och Finland verkar tro att de kommer att få ökad säkerhet genom att ansluta sig till Nato, men genom att officiellt ge upp sin neutralitet kommer de inte bara att äventyra den säkerhet de har, utan också få minskat oberoende. Som Natomedlemmar så kommer de därför förmodligen att ångra sitt beslut vid ett senare tillfälle. De borde ha följt den grundläggande libertarianska principen i fråga om internationella relationer: neutralitet. Det är den ståndpunkten som framför allt kan leda till fred i världen på lång sikt.

Länkar här till delarna ett, två, tre av denna essä.

Libertarianism som komplement

Den machiavellianska statsvetenskapen är grundläggande för att förstå den politiska makten i samhället. Den pekar på den saknad av faktisk politisk representation för majoriteten historiskt i alla samhällen, och ger omfattande förklaringar för denna, med utgångspunkt i historia, sociologi, psykologi och politisk teori. Idag kan de machiavellianska tänkarnas verk bidra till att förstå den inneboende politiska instabiliteten i nominellt ”demokratiska” politiska system.

Men de bonapartistiska, d v s oligarkiska, tendenser som är så tydliga i många demokratier visar att denna statsvetenskap måste kompletteras med ett förslag om politisk frihet för denna majoritet. Machiavellianerna själva föreslog inga lösningar på den dramatiska situation som de identifierade, om man inte räknar Burnhams användning av Moscas uppenbart otillräckliga begrepp “difesa giuridica”; att likställa frihet med förekomsten av politisk opposition.

Trots deras något dystra slutsatser om minoritetsstyrets oundvikliga existens och den brist på initiativ som är underförstådd i deras intellektuella tillvägagångssätt, hade inte machiavellianerna en negativ världssyn. Tvärtom skrev Robert Michels följande i slutet av sitt viktigaste verk:

“It would be erroneous to conclude that we should renounce all endeavors to ascertain the limits which may be imposed upon the powers exercised over the individual by oligarchies (state, dominant class, party, etc.). It would be an error to abandon the desperate enterprise of endeavoring to discover a social order which will render possible the complete realization of the idea of popular sovereignty”.[1]

Libertarianismen föreslår just den sociala ordning som Michels önskade finna. Det är en politisk filosofi som definierar gränserna för Statens makt, och en social ordning som bygger på riktigt folkstyre.

Frivilliga och ofrivilliga föreningar

Frågan om huruvida accepterandet av ”de styrande” är frivilligt eller tvärtom påtvingat samhället, borde vara av yttersta vikt för alla politiska teorier. Men Burnham gjorde inte den åtskillnaden; han bara antog att “de styrande” inte kan väljas av majoriteten.

På grund av bristen på denna åtskillnad, behandlar Burnham Staten på samma sätt som ett politiskt parti. Det finns dock en viktig skillnad här, eftersom anslutningen till ett politiskt parti är frivillig. I en mogen politisk organisation, som machiavellianerna visade bara är skenbart demokratisk, väljer en vanlig partimedlem, omedvetet eller inte, att ha mycket lite att säga till om, och att främst styras av partiets ledare.

Detta är anledningen till att libertarianer ser Staten som radikalt annorlunda till sin natur jämfört med andra organisationer, däribland politiska partier, företag eller fackföreningar, för vilka medlemskap alltid är frivilligt. I sådana organisationer finns det alltid möjlighet att säga upp kontraktet eller lämna organisationen, inte minst om man anser att de oligarkiska tendenserna blir outhärdliga.

Men så är inte fallet när det gäller Staten, som alltid kräver en påtvingad förening. Begreppet ”socialt kontrakt” med Staten måste därför betraktas som en del av myten om demokrati. Det är en del av den arsenal som används för att övertyga majoriteten att acceptera demokratisk representation, även om det i verkligheten handlar om minoritetsstyre. I den bemärkelsen är libertarianismen i full överensstämmelse med machiavellianernas statsvetenskap.

Eftersom Machiavellianerna och Burnham inte hade en Statsteori, är det inte förvånande att de verkar vara omedvetna om den libertarianska åtskillnaden mellan två helt olika typer av organisationer, beroende på om medlemskapet är frivilligt eller inte. Å ena sidan finns den ekonomiska, frivilliga och produktiva organisationen som representeras av företag, föreningar och kooperativ i en marknadsekonomi, och å andra sidan finns Statens politiska, påtvingande och utnyttjande organisation.

Murray Rothbard gjorde denna avgörande åtskillnad mellan att vara en frivillig medlem i en organisation och att vara en ofrivillig medlem av en Stat. Han visade hur denna dikotomi mellan frivilliga och ofrivilliga föreningar också måste göras med avseende på den styrande minoriteten. Han gjorde således åtskillnaden mellan ett fritt samhälles ”naturliga aristokrater” och Statens ”konstgjorda aristokrater”. De sistnämnda kallade han även “coercive oligarchs”; d v s de “som styr med tvång”. I Rothbards egna ord:

“The artificial aristocrats, the coercive oligarchs, are the men who rise to power by invading the liberties of their fellow men, by denying them their freedom. On the contrary, the natural aristocrats live in freedom and harmony with their fellows, and rise by exercising their individuality and their highest abilities in the service of their fellows, either in an organization or by producing efficiently for the consumers. In fact, the coercive oligarchs invariably rise to power by suppressing the natural elites, along with other men; the two kinds of leadership are antithetical.”

Det verkar uppenbart att samhället behöver naturliga aristokrater för att utvecklas. Men, som Rothbard ansåg, är tillgången på sådana naturliga ledare i hög grad beroende av att de konstgjorda aristokraternas makt och antal är begränsade.

Riktigt folkstyre är den fria marknaden

För libertarianer kan en ökning av den politiska friheten, d v s möjligheten till frivillig och icke påtvingad förening, endast uppnås med en minskning av Statens makt över samhället. Uttryckt på machiavellianernas vis, så kan majoriteten endast få större inflytande över samhällets inriktning genom att den styrande minoritetens makt begränsas.

I detta avseende är den fria marknadsekonomin den enda sociala ordning som bygger på folkets suveränitet, i form av rätten att välja. Den ohämmade kapitalistiska ekonomin är grundläggande för samhällets utveckling och framsteg. Det är Statens ingripande i den fria marknaden som förstärker minoritetsstyret i samhället genom att öka den politiska makten och hindra den allmänna förbättringen av materiella förhållanden. Detta har den moderna historien visat vid åtskilliga tillfällen.

Den fria marknaden kan alltså ses som verklig demokrati, som inte är föremål för minoriteten tvångsstyre. Endast den fria marknadsekonomin gör det möjligt att ta hänsyn till miljontals människors val, inte en gång vart fjärde år i valurnorna, utan varje dag, tiotals eller till och med hundratals gånger om dagen. Det är på den fria marknaden som naturliga ledare kan växa fram och utvecklas till fullo, till gagn för hela samhället.

Machiavellianerna kom naturligtvis inte fram till den slutsatsen, inte minst därför att de visade föga förståelse eller intresse för ekonomi. De hänvisade överhuvudtaget inte till de på den tiden banbrytande bidragen inom den då nya ekonomiska vetenskapen, från Carl Menger och Eugen von Böhm-Bawerk från den österrikiska ekonomiska skolan. I synnerhet Mengers subjektiva värdeteori och Böhm-Bawerks räntesats och kapitalteori förbättrade dramatiskt förståelsen av det moderna kapitalistiska systemet.

En intellektuell samhörighet skulle förmodligen kunnat ha uppstått mellan machiavellianerna och de österrikiska ekonomerna, eftersom den österrikiska skolan också anser sig själv vara värdefri och baserad på ett par få grundläggande ekonomiska lagar.

Majoritetens politiska intresse borde därför i första hand vara att ökningen av statsmakten upphör och att Statens inblandning i samhället minskar. Det libertarianska politiska strävandet består i detta avseende i de följande välkända stegen mot ett fritt samhälle: avreglering, decentralisering och privatisering av Statens funktioner. Med andra ord, så många ekonomiska områden som möjligt bör befrias från statligt inblandande (avreglering), så många politiska beslut och initiativ som möjligt bör fattas lokalt (decentralisering), och så mycket verksamhet och ansvar som möjligt bör skiljas från den offentliga sektorn och utsättas för konkurrens (privatisering).

Eftersom machiavellianerna har visat att det inte är möjligt att undvika minoritetsstyre, borde detta styre göras så frivilligt och opolitiskt som möjligt genom dessa libertarianska förslag. På så sätt skulle den styrande minoritetens politiska makt försvagas avsevärt och därmed ge vika för samhällets naturliga ledare.

Slutsatser

Denna recension av Burnhams ”The Machiavellians” har haft som mål att presentera den machiavellianska statsvetenskapen för en ny generation läsare, särskilt i fråga om demokrati. Samtidigt har denna essä försökt visa bristerna i denna politiska analys ur ett libertarianskt perspektiv och hur den naturligt kan kompletteras med libertarianernas syn på frihet och Stat.

Den machiavellianska statsvetenskapen avfärdar idén att ett ”demokratiskt” statsskick är ett realistiskt och genomförbart sätt att organisera och utveckla ett samhälle på lång sikt. Detta har blivit allt tydligare idag och håller på att bekräftas, allteftersom västerländska s k “demokratiska” samhällen försvagas och utsätts för betydande påfrestningar p g a den moderna Statens enorma storlek och räckvidd.

För socialister och statshyllare av olika slag är machiavellianernas slutsatser ett verkligt dilemma. Det verkar intellektuellt svårt för dem att integrera i sina ideologier de politiska sanningar som machiavellianerna har lyft fram. Dessa statsideologier grundar sig på idén om en stark Stat som spelar en grundläggande roll i samhället för att genomföra en ambitiös politik och uppnå högt uppsatta mål.

Svårigheten är att oavsett om dessa politiska initiativ är rimliga eller ens genomförbara, så måste en styrande minoritet få befogenheter att genomföra denna politik. Socialisternas dilemma är att machiavellianerna visade att denna minoritet i huvudsak ägnar sig åt att främja sina egna intressen, snarare än samhällets. Som Burnham skrev som en sista påminnelse:

“The primary object, in practice, of all rulers is to serve their own interest, to maintain their own power and privilege. There are no exceptions. No theory, no promises, no morality, no amount of good will, no religion will restrain power.”[2]

Libertarianismen har däremot länge erkänt de viktiga slutsatser som har beskrivits i denna recension.[3] Med fastställandet av den fria marknaden som den enda verkliga möjligheten att uppnå folkets självbestämmande kan alltså den libertarianska politiska filosofin ses som ett viktigt komplement, ett nödvändigt intellektuellt tillägg, till den machiavellianska statsvetenskapen.

Detta hindrar inte att Burnhams bok starkt kan rekommenderas; den är en oehört viktig ögonöppnare för allmännheten om de oligarkiska egenskaperna som finns hos alla politiska system och deras ledare. Verket lyser särskilt upp, lika väl som när det kom ut på 1940-talet, den politiska verkligheten i moderna “demokratier”. “The Machiavellians” är ett enastående politiskt verk som borde läsas av alla unga vuxna.

Förhoppningsvis kan den här recensionen väcka ett intresse inte bara för Burnhams bok, utan också för machiavellianerna urprungsverk som den baserar sig på, och då särskilt Gaetano Moscas mästerverk ”Den Styrande Klassen”. Det är ett verk som helst borde vara standardläsning för alla statsvetenskapsstudenter. Men det kommer förmodligen aldrig att hända p g a hotet som dess idéer representerar för den styrande minoriteten.

För att försvara friheten mot ytterligare intrång från Staten så måste dock machiavellianernas insikter spridas i folkopinionen, på ett eller annat sätt. Först när Statens egentliga natur och de oligarkiska tendenser som är inneboende i alla politiska system blir mer allmänt erkända, kan det ske verkliga framsteg i fråga om politisk frihet.

Om machiavellianernas idéer blev mer allmänt kända skulle myten om demokrati som ett fungerande representativt politiskt system avslöjas för majoriteten som en sofistikerad lögn. Det skulle göra det lättare att införa en ny politisk formel; nämligen den fria marknaden som grunden för folkstyre. Detta skulle för en gångs skull vara en sanningsenlig politisk formel, eftersom den fria marknaden är det enda systemet som är demokratiskt i ordets verkliga bemärkelse. Ju mer majoriteten börjar förstå och acceptera den idén, desto mer kan frihet spridas i samhället.

---

[1] Michels R., Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy, del 6, kap IV.

[2] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2^nd edition, Gateway, 1964, s.277.

[3] Se också, till exmpel, Murray Rothbard’s essä från 1995, “Egalitarianism and the Elites”. (https://mises.org/library/egalitarianism-and-elites)

Länkar här till delarna ett, två och fyra av denna essä.

En libertariansk kritik

De flesta människor som lever i en modern demokrati, och för vilka det demokratiska idealet nästan har blivit en del av deras egen identitet, kommer antagligen att känna obehag och till och med kanske avsky inför machiavellianernas slutsatser om demokrati. De passar inte med den ”demokratiska” jämlikhetsideologi som genomsyrar den moderna västerländska politiska kulturen.

Men machiavellianernas slutsatser skulle antagligen kunna godtas av statsvetare av alla politiska färger. Till en viss grad erkänner alla politiska ideologier, åtminstone underförstått, minoritetens styre. Särskilt libertarianer borde ha en naturlig samhörighetskänsla med den machiavellianska statsvetenskapen, eftersom den bekräftar deras motstånd till den politiska makten.

Burnham visade i sin bok att de machiavellianska tänkarna förutsade med nästan ett sekels försprång, om än i en grov och outvecklad form, sådana viktiga libertarianska bidrag till statsvetenskapen såsom teorin om Public Choice och Regulatory Capture. Machiavellianerna skulle utan tvivel hålla med om att den styrande minoriteten, som består av politiker, statstjänstemän och deras kontakter i finans- och affärsvärlden, har sina egna skäl och intressen att påverka politiken och styra offentliga pengaflöden.

Det är därför något ironiskt att den mest relevanta och konstruktiva kritiken till Burnhams bok och den machiavellianska statsvetenskapen, är den från libertarianismen. Denna libertarianska kritik gäller Burnhams outvecklade statsteori och hans svaga frihetsbregrepp, som följaktligen begränsar hans lösning för att ta itu med demokratiers oligarkiska tendenser.

En outvecklad statsteori

Libertarismen antar vanligtvis den weberska definitionen av Staten. Det är Staten sedd som en enhet med våldsmonopol över ett visst område och således är det den som där tillhandahåller säkerhet, rättsväsen och även andra tjänster. I gengäld kräver Staten ersättning för sina tjänster och lydnad inför sina regler.

Eftersom Staten är den som främst av alla kränker privat egendom, så ser alltså libertarianer Staten som den första och största frihetsberövaren i samhället, och de definierar således politisk frihet som frånvaron av statligt tvång. Med denna definition är graden av politisk frihet i samhället, vid varje given historisk tidpunkt, beroende på Statens storlek och dess räckvidd i samhället.

Machiavellianerna tog inte hänsyn, i sin politiska analys, till Statens historiska tillväxt sedan nationsstatens födelse i slutet på 1700-talet, eller till den objektivt och historiskt sett mycket vida roll den spelar i det moderna samhället. Kanske var den utvecklingstrenden inte så uppenbar för Machiavellianerna, vilka främst arbetade före första världskrigets slut, men Burnham kunde ha sett den.

Men Burnham identifierade inte helt klart Staten som en social enhet skild från resten av samhället. I ”The Machiavellians” nämnde han knappt ordet ”Stat” alls, utan skrev snarare om ”de styrande” (”the rulers”), i den klassiska meningen som grekerna använde detta ord. Ett sådant begrepp verkar lite olämpligt i ett verk om det moderna samhället, och kan leda till missförstånd eftersom det innebär en personifiering av den politiska makten som inte finns längre. Med undantag för presidentialismen i vissa länder är den politiska makten inte längre beroende av en ledares eller en liten grupps nycker. Begreppet ”de styrande” åberopar inte alls den moderna Staten som institution i sig själv, med dess mångfaldiga byråkrati, dess otaliga intressen och dess komplexa förhållande till samhället.

Denna outvecklade statsteori i Burnhams arbete är kanske förståelig, eftersom Burnham just då hade gjort en dramatisk ideologisk omsvängning; han hade vänt sig bort från marxismen och anammat den amerikanska konservatismen. De machiavellianska författarna själva var mer sofistikerade i denna mening, eftersom de hänvisar mycket oftare till Staten än till ”de styrande”, vilket tyder på att de såg Staten på ett mer sofistikerat och modernt sätt än Burnham.

Förvånansvärt nog utvecklade dock inte heller machiavellianerna särskilt statsbegreppet. Det finns knappast några hänvisningar i deras verk till sådana välkända tidiga libertarianska tänkare, som utvecklade de första teorierna om den moderna Staten, som Frédéric Bastiat, Gustave de Molinari, William Godwin, Lysander Spooner, Herbert Spencer eller Franz Oppenheimer. (Gaetano Mosca nämner Spencer, men inte i samband med dennes invändningar till Staten). Dessa tänkare identifierade tidigt undantaget som Staten representerar som social organisation och dess ofta oproduktiva och ibland även skadliga roll i samhället.

Det verkar som om inte bara Burnham utan även machiavellianerna själva var omedvetna om dessa liberala tänkares viktiga bidrag till politisk filosofi. Till följd av detta kunde de inte identifiera det betydande undantaget som den moderna Staten representerar sociologiskt och historiskt sett i samhället. Detta förklarar också machiavellianernas brist på politiskt motstånd till Staten.

Det är viktigt att notera att de två begreppen – machiavellianernas minoritetsstyre och libertarianernas statliga tvång – inte är identiska. Vissa medlemmar av den regerande minoriteten är i praktiken inte en del av Staten, även om de vanligtvis har en stark koppling till den. Å andra sidan bör många lägre rankade tjänstemän inte betraktas som en del av den styrande minoriteten, eftersom de knappast har någon beslutsmakt. De två begreppen överlappar dock i stor utsträckning varandra: en viktig del av den styrande minoriteten har politisk makt över majoriteten, och den politiska makten utövas enbart genom de statliga institutionerna.

Frihet som politisk opposition

Eftersom machiavellianerna har en så klart vetenskaplig och icke-ideologisk förhållningssätt till statsvetenskapen är det inte förvånande att de inte ger det historiskt och ideologiskt flytande begreppet frihet särskilt mycket uppmärksamhet. Ordet ”frihet” förekommer knappast alls i deras verk. I vilket fall som helst så kan frihet inte definieras i libertariansk mening utan en utvecklad statsteori.

Det är först därför svårt att förstå varför Burnham kallade machiavellianerna ”Defenders of Freedom” i undertiteln till sin bok. Epitetet blir tydligt först i det sista avslutande kapitlet. Burnham gav dem detta namn eftersom han ansåg att den machiavellianska statsvetenskapen avslöjade hur den styrande minoriteten åtminstone i viss utsträckning måste representera, d v s ta hänsyn till, den majoritet som den styr över.

Burnham använder sig här av Moscas idé om ”difesa giuridica” d v s juridiskt försvar. ”Liberty or freedom means above all… the existence of a public opposition to the governing elite”. ^[1] Frihet är då jämställd with “judicial defense”, d v s “a measure of security for the individual which protects him from the arbitrary and irresponsible exercise of personally held power”, och med särskild betoning på “the right of opponents of the currently governing elite to express publicly their opposition views and to organize to implement those views”.^[2]

På så sätt definierades friheten av Burnham som möjligheten till politisk kamp genom att det finns ett verkligt motstånd till den styrande minoriteten. Burnham talade naturligtvis inte om folklig opposition mot den styrande eliten. Machiavellianerna visade att majoriteten är oförmögen till ett sådant motstånd, eftersom ”only power restrains power ”.^[3] Den politiska oppositionen måste komma från “a section of the elite as a whole”. ^[4]

Denna rätt till opposition är grundläggande för att det politiska systemet skall vara ”demokratiskt”; genom att sätta press på den styrande minoriteten. Burnham såg inte demokrati som ”självstyre” eller ”folkstyre”, för machiavellianerna har visat att detta är omöjligt. I stället definierade han demokratin som den ofta uppfattas i praktiken, nämligen som ett samhälle som är ”fritt” i sin definition ovan.

Demokratin är kopplad till denna definition av frihet från Burnham, eftersom han ansåg att det var det enda sättet för majoriteten att uppfylla sina intressen, åtminstone indirekt. Argumentet består i att denna maktkamp inom den styrande minoriteten oundvikligen kommer att bli offentlig. Till följd av detta måste både oppositionen och den styrande eliten i viss utsträckning ta hänsyn till den styrda majoritetens uttalade intressen. Huvudstycket från Burnhams verk är värt att citera i sin helhet i denna nyckelfråga:

“Since rule depends upon the ability to control the existing social forces, the opposition seeks to draw forces to its side, and to win over new leaders who are coming up from the ranks of society. In this attempt it must promise certain benefits to various groups; if successful, it must keep at least a few of the promises. At the same time, the struggle stimulates new demands by many groups, even by the non-elite. Finally, the opposition must seek to destroy the prestige of the governing elite by exposing the inequities of its rule, which it knows much better than do the masses.

Confronted with this multiple attack, the governing elite, in order to try to keep control, is in turn compelled to grant certain concessions and to correct at least some of the more glaring abuses. The net indirect result of the struggle, which from one point of view is only a fight between two sets of leaders, can thus be benefits for large sections of the masses. The masses, blocked by the iron law of oligarchy from directly and deliberately ruling themselves, are able to limit and control, indirectly, the power of their rulers.”^[5]

Den process som Burnham beskriver finns, och har möjlighet att öka majoritetens inflytande. Vilket inflytande som den styrda majoriteten exakt vinner på att det finns en politisk opposition beror förmodligen på särskilda förutsättningar i varje samhälle. Burnham var nog antagligen för optimistisk när det gäller detta inflytande, med tanke på majoritetens generellt ovetenskapliga inställning till politiken.

Burnham kanske också vara alltför optimistisk när det gäller tron att förekomsten av en politisk opposition inom den styrande minoriteten helt enkelt skulle tolereras. Som Burnham medgav i samma avslutande kapitel, för att denna process skall fungera så måste också den styrande minoriteten vara vetenskaplig i sin syn på den politiska makten. Detta därför att när den styrande minoriteten bäst tjänar sina egna intressen på kort och lång sikt, så tillgodoser den optimalt också en del av majoritetens krav, som det föregående citatet klargör.

Historiska erfarenheter visar dock att detta inte är en egenskap som man ofta kan förvänta sig av dem som har politisk makt. Tvärtom visar den styrande minoriteten ganska ofta tecken på inkompetens och kortsynthet. Många exempel, både gamla, moderna och mycket nya, visar att styrande eliter ofta har undergrävts av sina egna politiska misstag, både inom inrikes- och utrikespolitiken.

En sammanblandning av frihet och demokrati

Från ett libertarianskt perspektiv, med en sådan definition blandar Burnham farligt samman begreppen frihet och demokrati. Att tala om fördelarna med politisk opposition är en sak, men att likställa det med frihet är något annat.

Att kalla demokratier fria för att de accepterar politisk opposition är den gemena politiska ställningen. I dag sker detta ständigt med det underförstådda, ibland öppet uttryckta cirkelresonemanget att demokratier är fria just för att de är demokratier. Det är lite förvånande att Burnham antog denna förenklade och svaga definition av frihet.

Att förena frihet med demokrati är farligt ur liberalismens synvinkel, eftersom det innebär att ett så grundläggande begrepp som skyddet av äganderätten hamnar i skymundan. Demokrati är inte i sig ett skydd mot brott mot privat egendom. Tvärtom har moderna liberala demokratier rejält ingreppsvänliga Stater som ständigt kränker äganderätten genom sin påtvingade skatte- och penningpolitik, sina handelsrestriktioner och reglerande ramverk.

När Staten är liten och inte ingriper särskilt mycket i samhället kommer dess anseende som försvarare av äganderätten naturligtvis att betraktas som mycket viktigare än om den styrande minoriteten verkligen ”representerar” folket. Å andra sidan blir frågan om demokratisk representation naturligtvis av största vikt när Staten är stor och ingriper kraftfullt i samhället.

Detta resonemang visar tydligt hur demokrati och frihet sett på ett libertarianskt sätt, i själva verket är motstridiga begrepp. Det förklarar varför denna sammanblandning av demokrati och frihet har kritiserats av många av de ledande libertarianerna, som t.ex. av Murray Rothbard, Hans-Herman Hoppe, Rose Wilder Lane, F. A. Harper, bland andra.

Efter att så övertygande ha avslöjat illusionen av demokrati genom den machiavellianska politiska analysen, avslutade Burnham i bokens sista kapitlet, lite motsägelsefullt, med idén att representativ demokrati kan fungera till en viss grad (och under vissa omständigheter). Genom att dra denna slutsats, genom att förklara hur han ansåg att den styrda majoritetens politiska önskemål kan beaktas, övergav Burnham machiavellianernas värdefria syn på politiken som består i att stå utanför och över ideologin.

Med tanke på denna libertarianska kritik mot den machiavellianska statsvetenskapen är det nu möjligt att se hur libertarianismen kan föreslå en effektivare lösning på de legitimitetskriser som moderna demokratier dagligen ställs inför, allt eftersom de oundvikligen blir allt mer oligarkiska och auktoritära.

---

[1] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2^nd edition, Gateway, 1964, s.277.

[2] Ibid. s.274.

[3] Ibid. s.278.

[4] Ibid. s.278.

[5] Ibid. s.279.

Länkar här till delarna ett, tre och fyra av denna essä.

Problem med demokratin

Den machiavellianska statsvetenskapen visar tydligt att modern demokrati endast är ”demokratisk” till namnet. Ingen politisk organisation av någon betydelse kan skötas av majoriteten av dess medlemmar; dess kaotiska upplösning skulle snabbt följa. På samma sätt kan inget samhälle styras av massorna på ett ordnat sätt eftersom pöbelns styre skulle följa, eller vad grekerna kallade ochlokrati. I Burnhams ord:

”No societies are governed by the people, by a majority; all societies, including societies called democratic, are ruled by a minority. But the ruling minority always seeks to justify and legitimize its rule in part through a formula, without which the social structure would disintegrate.”[i]

Alla styrande minoriteter försöker hela tiden rättfärdiga sitt styre med en viss ”politisk formel”, för att använda Gaetano Moscas uttryck. I ”demokratiska” politiska system är denna ”formel” själva begreppet ”demokrati”. Det idealiserade ”folkstyret” är myten om representativ demokrati, och legitimerar minoritetens styre i moderna demokratier.

Myten om den representativa demokratin

Myten om representativ demokrati grundar sig å ena sidan på idén att politiker är lojala och utan egenintresse, och å andra sidan på tanken att väljarkåren är rationell och vetenskaplig när det gäller politik. Befolkningen i moderna representativa demokratier är övertygade om att de är samhällets verkliga kollektiva styre. De tar ordet ”representativ” bokstavligt. De tror att de själva bestämmer den politiska dagordningen för sina hederliga och pålitliga företrädare, helt enkelt genom att lägga en valsedel i en urna vart fjärde år eller så.

Majoriteten anser att demokrati är likvärdig med representativ demokrati eftersom de flesta människor i dag håller med machiavellianerna om att varje form av direkt demokrati i en modern omgivning är praktiskt taget omöjlig, förutom på mycket liten skala. Den atenska demokratin, som ofta kritiseras för att inte vara en demokrati som omfattar alla invånare i staden, var en fungerande direkt demokrati, just för att den inte omfattade hela den vuxna befolkningen, utan bara dess medborgare.

Men i början av 1800-talets uppfattade de tidiga demokratiska rörelser representativ demokrati i allmänhet inte som verkligt demokratisk. Som Michels påpekade, var det först när de praktiska svårigheterna för direkt demokrati i stor skala blev uppenbara, som representationsbegreppet fick legitimitet. Med tiden blev det likgiltigt med begreppet demokrati. Men godkännandet av politisk representation innebär i praktiken att man accepterar minoritetsstyre, omedvetet eller inte, vilket machiavellianerna så övertygande visade.[ii]

För att upprätthålla illusionen av demokrati och bevara social stabilitet gör den styrande minoriteten regelbundet små men strategiska eftergifter till den styrda majoriteten. Men alla viktiga politiska beslut fattas av en liten politisk och ekonomisk elit, oberoende av majoritetens önskemål, och ofta även utan dess kännedom.

Det bör vara uppenbart för varje skarp observatör, att majoriteten i moderna demokratier knappt har något inflytande alls över utrikespolitik, försvarspolitik, penningpolitik, handelspolitik, säkerhetspolitik, invandringspolitik, hälso- och sjukvårdspolitik, och offentliga investeringar (till exempel inom innovation), och att majoriteten i allmänhet endast har ett mindre inflytande på skattepolitiken, välfärdspolitiken, pensionspolitiken, arbetsrätten och skolan.

Som självklara exempel räcker det att se på det helt odemokratiska sätt på vilket dagens brännande frågor hanteras av styrande eliter runt om i världen; de frågor som påverkar livet för miljarder människor (t.ex. klimatpolitiken, invandringspolitiken, hälsopolitiken, militära ingrepp utomlands m m).

Rousseaus inflytande är uppenbart, och det är förvånande att Burnham inte nämnde honom, även om machiavellianerna gjorde det. Medborgaren från Genève menade att minoriteten har rätt att bestämma över majoriteten på grund av den legitimitet som den med jämna mellanrum får genom allmänna val. Med andra ord får den styrande minoritetens oligarkiska karaktär ”legitimitet” genom att vädja till Rousseaus abstrakta begrepp, den Allmänna Viljan, och genom att göra demokratiska val till ett sätt att regelbundet kontrollera den styrande minoritetens makt.

Eftersom demokratier i allmänhet är öppna samhällen, drar de dock större nytta av eliternas förnyelseprocess än andra politiska system. Regelbundna val på lokal, regional och nationell nivå är inte bara ett sätt för en del av den styrande minoriteten att förnyas något, utan demokratier försöker ofta se till att karriärer inom den offentliga sektorn är jämförbara med dem inom den privata sektorn. Statens dramatiska tillväxt i de flesta demokratier under de senaste årtiondena vittnar om denna strategis framgång.

Massornas ovetenskapliga syn på politik

De flesta väljare tillämpar uppenbarligen inte samma förstånd, eller ägnar samma tid, åt politik som de brukar göra åt personligt intressen. Som machiavellianerna påpekade, är väljarna ofta politiskt oinsatta eftersom de inte ser något tydligt orsakssamband mellan nationell politik och sina egna liv. Deras brist på politisk förståelse beror till stor del på deras politiska likgiltighet.

Men detta ointresse är rationellt; det är en fråga om att väga ansträngning och belöning. Det är underförstått för väljarna att deras röst är en liten droppe i ett hav av valsedlar, som knappast kommer att göra någon skillnad i valresultatet. Som Burnham skrev: ”it is exceedingly difficult for men to be scientific, or logical, about social and political problems”. Till följd av detta är de flesta väljare påverkade av känslomässiga argument, vilket förklarar varför politiker för det mesta förhåller sig till väljarkåren på det emotiva planet. Burnham gjorde följande iakttagelser i detta avseende:

”The Machiavellian analysis, confirmed and reconfirmed by the evidence of history, shows that the masses simply do not think scientifically about political and social aims…” [iii]

“During the 19th century it was thought by many that universal education would enable the masses to be scientific about politics and thereby reach a perfect democracy. This expectation has proved unfounded. In most great nations, illiteracy has been almost done away with. Nevertheless, the masses act no more scientifically today than a century or a millennium ago. In political affairs, the scientific potentialities of wider literacy have been more than counter-balanced by the new opportunities which mass education gives to non-scientific propaganda.”[iv]

I alla demokratiska system finns det idag ett informellt propagandanätverk av samarbetsvilliga traditionella medieorganisationer (ofta statsfinanserade dessutom) som stödjer den styrande minoritetens ståndpunkter, tillsammans med många professionella opinionsbildare. Detta lösa nätverk försöker hela tiden skapa samtycke hos majoriteten för den styrande minoritetens politik, vilket Friedrich von Hayek briljant visade i essän ”Intellectuals and Socialism”.

Dessutom har de övervakningsverktyg som står till den styrande minoritetens förfogande endast blivit starkare (som till exempel har avslöjats av Wikileaks publiceringar och av läckorna från Edward Snowden), allteftersom information och sanning om politiken har blivit lättare att få tillgång till för majoriteten. Alla de senaste framstegen när det gäller informationsteknologi, vare sig det gäller hacking, ansiktsigenkänning eller konstgjord intelligens, används redan i dag eller kommer snart att användas av demokratiers underrättelsetjänster, mot den egna befolkningen. Det gäller att ständigt hålla pulsen på majoriteten…

Moderna demokratier verkar dock plågas av inneboende spänningar som under de senaste åren har förstärkts av växande folkliga missnöjen. En del av dessa spänningar uppstår på grund av den obalans som finns mellan å ena sidan majoritetens naiva illusion om självstyre och å andra sidan den återkommande medvetenheten hos delar av samma majoritet av att de styrs av en minoritet.

Idag bidrar sociala nätverk och alternativa medier i hög grad till denna medvetenhet. Till följd av detta har de delar av majoriteten som har en känsla av att ha blivit politiskt berövade sin rösträtt reagerat allt kraftigare. De har försökt rösta på ”populistiska” kandidater som, med rätta eller inte, uppfattas som personer som kommer utanför den traditionella styrande minoriteten. De har försökt organisera protester och uppror mot den styrande eliten, samt stödja nya politiska rörelser utanför den vardagliga politiska processen. Det är inte förvånande att ingen av dessa metoder verkar ha försvagat den styrande minoriteten i någon större utsträckning.

Trots att det demokratiska systemets oligarkiska tendenser redan i början av 1900-talet var fullt kända av machiavellianerna, har de flesta statsvetare inte tagit hänsyn till deras slutsatser. Detta är föga förvånande, eftersom de flesta människor aldrig har bekantat sig med dessa tänkares verk. Deras namn nämns sällan, vare sig på gymnasiet eller universitetet.

Varken Burnhams ”The Machiavellians” eller machiavellianernas egna verk är så välkända som de borde vara. Deras böcker är till och med svåra att få tag på. Burnhams bok kom nyligen ut i en ny utgåva, men den hade tidigare inte publicerats sedan 1964. Gaetano Moscas mästerverk ”The Ruling Class” har inte publicerats på engelska på årtionden och kan bara köpas begagnad för hundratals dollar. Robert Michels mästerverk, ”Politiska Partier”, kan endast köpas på engelska som omtryck eftersom det inte verkar finnas någon nyutgåva av detta verk.

Med risk för att låta konspiratorisk, är bristen på tillgång till dessa verk och okunskapen om machiavellianernas idéer förmodligen ingen tillfällighet. Burnham gav en förklaring som ironiskt nog gäller för sin egen bok:

”The public application of scientific method to politics is interfered with by those who are powerful. They do not want genuine political knowledge to be available, and they block freedom of inquiry whenever it threatens, as it so often threatens, to undermine their power. From the time of the Greek sophists until today, everyone who, by objective inquiry, discloses some of the truth about power has been denounced by official opinion as subversive.”[v]

Dagens vanliga filtrering och censur av ”känsligt” politiskt innehåll på Internet kan förklaras i ljuset av detta. Det svåra läge som Julian Assange befinner sig i är ett tydligt exempel på den behandling som är förbehållen de som ”avslöjar en del av sanningen angående makten” i skenbart demokratiska politiska system. 

Kan det finnas en mer eller mindre samstämmig ansträngning att begränsa kännedomen av machiavellianernas verk av rädsla bland den styrande minoriteten att dessa idéer sprids sig bland majoriteten? Även om det finns mer prosaiska anledningar till att allmänheten inte känner till machiavellianerna, skulle det vara värt att undersöka varför dessa tänkares banbrytande politiska verk inte lärs ut eller ens är mer allmänt tillgängliga.

Vad svaret på denna fråga än må vara, kan det inte att ha undgått den oberoende tänkaren att majoriteten hindras från att bli medveten om de oligarkiska dragen hos de så kallade representativa demokratierna. De flesta har blivit övertygade från tidig ålder att tro på myten om demokrati. Skälet till detta är utan tvekan att det största hotet mot den styrande minoriteten, som Burnham påpekade, är majoritetens anammande av den vetenskapliga metoden för politisk analys.

En viktig lärdom från ”Machiavellianerna” är därför att individen bör visa skepticism inför den politiska makten, även i en s k demokrati. Myten om demokrati finns just för att majoriteten skall förbli nöjd med att inte vara inblandad i nationens politiska angelägenheter, utöver regelbundna besök till vallokalerna.

Auktoritära tendensen hos demokratier

De oligarkiska drag som återfinns i alla politiska system förklarar varför de verkställande och lagstiftande grenarnas agerande i en demokrati ofta starkt skiljer sig från de politiska program som de valdes på. Detta demokratiska underskott är särskilt tydligt i det politiska livet idag. Det är svårt att förneka sanningen i följande mening från Burnham:

”The rulers are no longer personally accountable for their actions: they may go to war, persecute, steal, violate freedoms, fail to prepare for social or military crises, and yet never be brought to task for whatever crime or failure—they have only, they say, carried out the people’s will.”[vi]

Folkomröstningen är ett exempel där moderna demokratier visar stora brister. Den används ofta för att ge legitimitet åt politiska beslut som redan har fattats av den styrande eliten, utan befolkningens inblandning eller samtycke. Som Burnham skrev:

”The most conspicuous use of the referendum is…where the vote attaches the fiction of the ”popular will” to what has already been decided in historical fact.”[vii]

I allmänhet säkrar den styrande minoriteten det önskade valresultatet i förväg. Om folkomröstningen ändå inte går så som tänkt, ignorerar de vanligtvis resultatet eller så upprepas omröstningen. Det finns många exempel i Europa när detta har hänt. Och i Sverige är ju folkomröstningar inte ens är bindande…

Problemet med representativ demokrati jämfört med andra politiska system är alltså inte att det inte företräder folket – inget politiskt system gör det – utan att det betraktas som ett legitimt politiskt system. (Såtillvida att till och med många uppenbart icke demokratiska regimer tillförde ”demokratisk” till sina officiella namn.) Hur mycket de styrande minoriteterna än försöker dölja det, är det uppenbart att moderna demokratierna inte kan uppfylla det utopiska löftet om folkets styre.

Demokratins legitimitetskris förvärras naturligtvis också av andra välkända utmaningar för begreppet ”folkstyre”, som inte direkt har att göra med den machiavellianska statsvetenskapen, som till exempel majoritetsförtryck och hel rad andra svårigheter.

De inneboende problemen med representativ demokrati bidrar till att förklara de politiska spänningar och den sociala instabilitet som upplevs i den moderna ”demokratin”. I sitt avslutande kapitel föreslog Burnham en lösning på detta dilemma för det demokratiska systemet. I nästa del av denna recension kommer denna lösning att genomgås och jämföras med libertarianismens förslag.

---

[i] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2^nd edition, Gateway, 1964, s.266.

[ii] Michels R., Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy, Del 1, kap II.

[iii] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2^nd edition, Gateway, 1964, s.303.

[iv] Ibid. s.294.

[v] Ibid. s.290.

[vi] Ibid. s.296.

[vii] Ibid. s.182.

Länkar här till delarna två, tre och fyra av denna essä.

En inledning till deras idéer

”The Machiavellians: Defenders of Freedom” publicerades 1943, men är en bok som förtjänar ständig uppmärksamhet. Emellertid är detta viktiga verk av den framlidne statsvetaren James Burnham förvånansvärt okänt bland allmänheten, och även till och med bland akademiker. Fram tills helt nyligen fanns endast en annan utgåva från 1964.

En sammanfattning av de s k machiavellianska tänkarnas idéer kommer lägligt p g a den politiska klarhet som den kan ge dagens unga vuxna, särskilt i en tid då den demokratiska modellen är föremål för legitimitetskriser i många länder. De viktigaste insikter som Burnhams verk ger om politiska organisationer, och konsekvenserna av dessa insikter för modern demokrati sett som ett framgångsrikt och stabilt politiskt system, är särskilt relevanta idag.

I denna recension behandlas också bristerna i de machiavellianska politiska idéerna ur ett libertarianskt perspektiv; nämligen en outvecklad Statsteori och Burnhams svaga frihetsbegrepp. Dessa brister hindrade Burnham från att föreslå lämpliga och tillfredställande lösningar på det politiska problem som är inneboende hos demokratin.

Machiavellianernas idéer har legat kvar i utkanten av den allmänna politiska teorin under hela 1900-talet och än fortfarande idag, eftersom de inte passar in i den självbelåtna synen som västvärlden har av sig själv som en framgångsrik symbol för demokratisk och jämställd politik. Studenter i statsvetenskap introduceras i allmänhet aldrig för de machiavellianska författarna, vilket gör det praktiskt taget säkert att deras idéer inte kommer att bli allmänt kända.

Den machiavellianska statsvetenskapen

Många människor känner anekdotiskt till de politiska råd som Niccolò Machiavelli gav Prinsen, men kan inte tänka sig att dessa senare ledde till vad Burnham kallade ”a distinctive tradition of political thought ” som är lika relevant idag som någonsin.[i]

Den machiavellianska synen på politik är opartisk och realistisk. Den är ”machiavelliansk” eftersom den inte har någon politisk dagordning. Detta är någonting oroväckande för många; att den inte bedömer om en politisk regim är bra eller dålig. Den observerar helt enkelt på långt håll människans angelägenheter, inte minst som medlemmar i politiska organisationer, och drar slutsatser utifrån dessa iakttagelser.

Machiavelli själv var inte fullt lika vetenskaplig som den metod som nu bär hans namn; hans arbete var påverkad av hans tid och av den personliga situation han befann sig i. Hans politiska bidrag var dock fortfarande banbrytande för sin tid, för dess uppriktighet och objektivitet när det gäller makt och politik, till exempel i motsats till den tidigare Dante. Burnham började boken med en jämförelse mellan just Dante (”Politics as Wish ”) och Machiavelli (”The Science of Power”) för att visa hur den senares verk var, för första gången, fast förankrade i politikens verklighet.

Men Burnham fokuserade på den machiavelliska politiska traditionen, inte på själva mannen. Trots att Machiavellis syn på politiken är utgångspunkten, utvecklades den machiavellianska politiska traditionen mest av de tänkare som medvetet följde i hans fotspår. Därför gick Burnham igenom de viktigaste bidragen från alla de machiavellianska tänkarna, kända även som ”elitteoretikerna”. En tänkare per kapitel presenteras i boken: Gaetano Mosca (1858-1941), George Sorel (1847-1922), Robert Michels (1876-1936) och Vilfredo Pareto (1848-1923). Burhman sammanlänkade deras bidrag för att på det sättet framföra den särskilda machiavellianska politiska vetenskapen.

Det som alla dessa författare hade gemensamt var att de såg ”the subject-matter of politics as the struggle for social power”, oberoende av statsskicket.[ii] Burnham identifierade också ”the antiformalism” of the Machiavellians, their refusal to take at face value the words and beliefs and ideals of men”.[iii] Machiavellianerna var övertygade om att det alltid är nödvändigt att vara skeptisk till politiska budskap, och istället försöka upptäcka de verkliga motiv och intressen som ligger till grund för dessa budskap. George Sorels idé om mytens roll i politiken är viktig i detta avseende, som ett instrument för politiska ledare att påverka de politiskt ointresserade massorna.

Det är intressant, men kanske inte förvånande, att notera att ingen av de machiavellianska tänkarna var av den anglosaxiska eller germanska politiska traditionen (Michels var tysk men levde i Italien). De kommer alla från latinska kulturer och två av dem var, som Machiavelli själv, italienare. Tänkare vars politiska kulturer har påverkats starkt av årtusenden av politiska maktkamper och intriger borde rimligtvis hysa föga förtroende för mänsklighetens politiska utvecklingsmöljigheter. Machiavellianerna skulle alltså kunna kallas realister, eller kanske till och med cyniker, utan några illusioner om politik och maktutövning.

På gott och ont saknar machiavellianerna innovation i politisk teori – och det medvetet – eftersom de inte hade några planer på att föreslå någonting nytt eller bättre. Burnham kallade dem ”sociala pessimister”: det finns ett tydligt pessimistiskt drag i den machiavellianska tanken, som uttrycktes öppet av Sorel. Den machiavellianska politiska tanken är inte normativ, utan praktisk. Det är en politisk vetenskap, men inte en politisk filosofi, eftersom den inte bygger på några vägledande etiska principer. Det är en värdefri analys av den politiska makten som inte har någon ideologi eller något politiskt mål.

Å ena sidan är denna objektivitet i analysen av politiken lovvärd och sällsynt, och har gjort det möjligt för dessa tänkare att upptäcka politiska sanningar som inte varit möjligt för vanliga mer ideologiskt påverkade tänkare. Men å andra sidan gör denna vetenskapliga inställning hos den objektiva och opartiska observatören det svårt att komma med lösningar på de politiska problem som denna vetenskap så lysande blottlägger.

Machiavellianerna presenterade grundläggande sociologiska och psykologiska principer om organisationer och politisk makt. Burnham räknade uttryckligen upp dessa principer i början av sitt avslutande och sammanfattande kapitel. Enligt honom utgör de ”a way of looking at social life, an instrument for social and political analysis”, som statsvetare borde ta hänsyn till om de vill analysera politiken på ett korrekt sätt. Dessa viktiga principer presenteras kort nedan.[iv]

Oligarkins järnlag

Machiavellianernas politiska tanke börjar med den intuitivt självklara idén att alla mänskliga organisationer har och behöver ledare. De män och kvinnor som reser sig över andra för att bli ledare för organisationer är, enligt Burnhams ord, ”those who are serious about the struggle for power”. De brukar ha vissa specifika personliga egenskaper, såsom högt utvecklade politiska färdigheter, en skarp intelligens, hög motivation och stor arbetsförmåga.[v]

Med tiden tenderar ledarnas intressen naturligtvis att avvika från mängden i en politisk organisation, även i sådana där alla börjar längst ner. En person som ägnar en stor del av sin tid och sina ansträngningar (och ibland till och med sin personliga förmögenhet) åt en organisation, förväntar sig naturligtvis att få mer nytta av den än någon som deltar som passiv deltidsmedlem. Dessutom påverkas ledarna också psykologiskt när de får smaka på makt.

Michels visade i sin banbrytande studie att det finns tekniska skäl till att ingen organisation kan utvecklas, än mindre blomstra, utan att en liten klick fattar besluten och ansvaret för hela organisationen. När en organisation växer i storlek och komplexitet blir det så småningom omöjligt för alla dess medlemmar att fortsätta vara lika delaktiga i beslutsprocessen. Organisationen är tvungen att införa en arbetsfördelning mellan medlemmarna, eftersom den ökande mångfalden i arbetsuppgifterna kräver specialisering.[vi]

Två olika grupper växer då gradvis fram, i takt med att en organisation blir större och mognar; en organiserad och välinformerad minoritet som utgör ledningen för organisationen och en icke samordnad och oinformerad majoritet bestående av resten av dess medlemmar. Med tiden kommer denna minoritet att ha en tendens att representera majoriteten allt mindre och i stället följa sitt eget förhållningssätt och strategi, oberoende av den saliga blandning av önskningar som kommer från organisationens majoritet. Med andra ord kommer denna minoritet att bli oligarkisk.

Här är det nödvändigt att göra en åtskillnad som Burnham inte gjorde, mellan den kommersiella och den politiska organisationen. Att det finns minoritetsstyre är inget problem för ett privat företag, eftersom de rättmätigt styrs av ledningen och ägarna. I motsats till politiska organisationer finns det ingen tvetydighet eller hemlighet om vem som har makten i en affärsverksamhet.

Machiavellianernas betydande historiska och sociologiska studier visar att alla politiska organisationer styrs av organiserade oligarkiska minoriteter snarare än oorganiserade, demokratiskt inriktade majoriteter. Den av Michels berömda oligarkiska järnlagen slår fast att hur demokratiska organisationer än är i sina ideal och ursprungliga vilja, blir de alla oligarkiska när de utvecklas och mognar. Makten rinner gradvist bort från medlemsmassan, till ett litet antal individer som har makten i organisationens topp.

Eliternas förnyelseprocess

Oligarkins järnlag gäller naturligtvis också för den största av alla politiska organisationer, nämligen det samhälleliga politiska systemet. Burnham sammanfattar på följande sätt Gaetano Mosca i denna fråga:

“The existence of a minority ruling class is, it must be stressed, a universal feature of all organized societies of which we have any record. It holds no matter what the social and political forms—whether the society is feudal or capitalist or slave or collectivist, monarchical or oligarchical or democratic, no matter what the constitutions and laws, no matter what the professions and beliefs.”[vii]

Denna regel omfattar naturligtvis även moderna ”liberala demokratier”, vilket bidrar till att förklara de politiska spänningar som finns i dessa politiska system idag. Detta är en synpunkt som diskuteras senare i denna recension.

Maktstrukturen som består av en styrande minoritet och en styrd majoritet är dock aldrig helt stabil. Mosca visade i sitt magnum opus, ”The Ruling Class”, med en mängd historiska detaljer, hur den politiska eliten reproduceras och förnyas, ibland drastiskt, för att behålla sitt grepp om makten. Burnham skriver : ”The lessons of history show that a ruling class can seldom continue long in power unless it is prepared to open its ranks to able and ambitious newcomers from below”. Som sicilienare hade Mosca säkert hållit med don Tomaso di Lampedusas berömda motto från den lokala styrande klassen: ”Se vogliamo che tutto rimanga com’è, bisogna che tutto cambi.” (Om vi vill att allt ska förbli som det är, är det nödvändigt att allt förändras”).[viii]

Det är normalt att en politisk organisations ledning med jämna mellanrum utmanas av uppkommande makthungriga rivaler. I praktiken kan detta ske snabbt och hänsynslöst, som under revolutioner och statskupper, eller långsamt och fredligt, som när politiska ledare och förvaltningar förändras p g a generationsväxlingar eller långsamt ökande politiska påtryckningar.

Denna process kallas ”eliternas förnyelseprocess” (”Circulation of the Elite”), och upptäcktes av Vilfredo Pareto. Den är hälsosam och nödvändig för organisationens överlevnad och anses ofta också vara så av upplysta delar av ledarskapet (som kan utsättas för den), eftersom den är, som Burnham sade: ”a safeguard against bureaucratic degeneration, a check on errors, and a protection against revolution”. De mest framgångsrika politiska systemen är de som tillåter, och till och med anammar, detta begrepp, varigenom samhällets ledare gradvis ersätts när nya ledare slår samman med de etablerade sådana.[ix] Så har till exempel länge varit fallet i England.

Trots denna förnyelseprocess, så utgör den naturliga och konstanta tendensen hos alla politiska system att utvecklas mot oligarkiskt styre ett särskilt dilemma för demokratier. Denna punkt fick också stor uppmärksamhet från Burnham och kommer att undersökas närmare i nästa del av denna recension.=

---

[i] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2^nd edition, Gateway, 1964, s.251.

[ii] Ibid. s.131.

[iii] Ibid. s.131.

[iv] Ibid. s.251.

[v] Ibid. s.262.

[vi] Michels R., Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy.

[vii] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2^nd edition, Gateway, 1964, s.99.

[viii] Ibid. s.301.

[ix] Ibid. s.302.