Strålande nyheter! Den klassiska libertarianska tidskriften Journal of Libertarian Studies, som startades redan 1977 av Murray Rothbard men som lades ned för 10 år sedan, återuppstår med volym 23 redan i år. ”JLS” var när tidskriften gavs ut central för den libertarianska rörelsen och innehåller en mängd intressanta och banbrytande diskussioner. Liksom förut kommer JLS att publicera granskade (peer reviewed) artiklar inom libertariansk filosofi, etik och politik.
Denna återfödelse av JLS är en del i det amerikanska Misesinstitutets ökande fokus på ”scholarship”. Tidigare har institutet renodlat det som kallades Austrian Scholars Conference till att handla enbart om österrikisk ekonomisk teori och man döpte också om konferensen till Austrian Economics Research Conference för att ytterligare förstärka renodlingen.
Men Institutet har dubbelt syfte: österrikisk ekonomi och libertariansk filosofi. I höstas startades således Libertarian Scholars Conference, som syftar till att främja ”scholarship” inom libertarianism. Och nu återupptar man alltså utgivningen av JLS.
Per Bylund var inbjuden att tala på ett möte med Free Enterprise Society, en studentklubb vid Oklahoma State University, på ämnet ”Anarkism och anarkokapitalism”. Talet och diskussionen spelades in och finns att se på studentklubbens Facebook-sida här.
Per Bylund är gäst i Stephan Liveras podcast avsnitt nummer 38, med titeln ”The size of firms”, som publicerades idag (8/12). I avsnittet diskuterar Per och Stephan hur vi bör se på skillnaderna mellan marknaden under staten och en helt fri marknad. Hur stora hade företag blivit på en helt fri marknad? Hur kan vi säga att företag idag i allmänhet är större än de ”borde” vara? Hur hade en fri marknad sett ut, egentligen?
Per Bylund, senior fellow vid Ludwig von Mises-Institutet i Sverige, har nyligen utnämnts till fellow vid det amerikanska Mises Institute. I kungörelsen skriver Dr. Joseph T. Salerno, academic vice president vid Mises Institute, att utnämningen till fellow gjorts mot bakgrund av Pers ”djupa engagemang för och bidrag till Mises Institutes uppdrag och ideal”.
Misesinstitutets senior fellow Per Bylund gästar Sal the Agorist i podcasten The Agora för att diskutera strategier för att göra sig fri å det snaraste – och avskaffa staten.
För drygt tio år sedan skrev jag en artikel på Mises.org om invandring som den libertarianska stötestenen. “Stötestenen” var de till synes oöverbryggbara skillnaderna, kanske till och med motsägelserna, mellan de två libertarianska svaren på invandringsfrågan. Artikeln försökte visa att dessa två svar är mer förenliga än vad de flesta libertarianer har letts att tro. Faktum är att båda svaren respekterar icke-aggressionsprincipen, även om de lyfter fram olika aspekter av den.
Sedan dess har debatten blivit mer polariserad och har mer eller mindre orsakat en reva i den libertarianska rörelsen.
De två libertarianska positionerna i invandringsfrågan är, enkelt uttryckt, den klassiskt libertarianska ”öppna gränser” (”inga gränser” vore möjligen mer korrekt) och det färskare synsättet med en ”kostnadsprincip” (vilken emotsägs av Hoppe & Block 2002) eller äganderätten som utgångspunkt, framträdande i Hans-Hermann Hoppes verk. Den senare har under de senaste åren, åtminstone delvis som en reaktion på massinvandringskrisen i Europa, samlat många anhängare, och har lett till att debatten intensifierats. (Hoppes argument har också, via förunderliga kringelkrokar, använts till att legitimera den högst etatistiska alternativhögern. En rörelse som märkligt nog verkar attrahera många libertarianer.)
Utopi visavi realpolitik
Skillnaden mellan de två positionerna handlar inte om hur en libertariansk värld skulle te sig. En så vacker värld skulle inte ha stater, så invandring skulle enbart handla om hur ägarna av mark, oavsett om ägandet var privat eller kollektivt, skulle välja att nyttja det. Migration skulle då enbart kunna ske genom att man köper mark eller att man får de nuvarande ägarnas tillstånd att träda in och stanna. Konflikten handlar istället om hur man pragmatiskt tillämpar icke-aggressionsprincipen på världen som den ser ut idag. Alltså i en värld med stater.
Enkelt uttryckt så är öppna gränser-argumentet att stater inte har någon rätt att begränsa eller på något sätt lägga sig i hur människor väljer att förflytta sig. Alltså blir hävdandet av gränser, som utgör de territoriella begränsningarna för en stats makt, illegitima. Medan Hoppeanerna, å sin sida, argumenterar att staten inte har någon rätt att bjuda in (eller, än värre, subventionera) invandrare till ett land, eftersom detta alltid kommer ske på bekostnad av landets skattebetalare – och alltså kränker deras äganderätt.
Båda är fullt plausibla argument i linje med icke-aggressionsprincipen. Detta är anledningen till att det ens blir en debatt, och orsaken till att libertarianer kan bli oense om vad som är den mest ”giltiga” positionen kring invandring i en värld med stater.
Men debatten saknar något. Det Hoppeanska argumentet var och förblir ett sätt utmana och kritisera öppna gränser-argumentet. Men det är frapperande hur starkt seriösa analyser av resonemangen bakom kostnadsprincipen lyser med sin frånvaro.
Jag kommer i denna artikel att bidra med en sådan analys, samtidigt som jag påvisar vad jag anser vara en fundamental brist i den Hoppeanska logiken. Även om argumentet finns uttryckt i flera av Hoppes (och andras) arbeten, belysande olika aspekter, kommer jag här att fokusera på en specifik artikel: ett nyligen publicerat utdrag från ett av Hoppes tal, som på LewRockwell.com fick rubriken Immigration and Libertarianism. (Det finns anledningar att återkomma till de andra texterna separat.)
Det Hoppeanska argumentet
Hoppe påpekar, med all rätt, att i en libertariansk värld, är invandring en icke-fråga. Under global libertarianism, skulle migration handla om äganderätt. Eller, som han formulerar saken, ”invandringsproblemet försvinner” eftersom att det, när all mark är privat (eller kollektivt) ägt, ”inte existerar någon rättighet till invandring”.
Även om Hoppe använder detta argument, som i mina ögon är sant, som ett sätt att kasta tvivel över ”öppna gränser”-positionen, ser jag inte hur någon libertarian kan argumentera emot det. I en libertariansk värld har den som äger, eller kontraktuellt kontrollerar, mark rättigheten att bjuda in och/eller neka andra tillträde till den marken. Det är inte fråga om gränserna kring en nationell stat. Hoppe är mycket tydlig på denna punkt, och poängterar att ”rättigheten att fritt invandra gäller enbart för jungfrulig, ännu ej ockuperad, mark”. Sannerligen. Ingen har någon rättighet till någon annans rättmätigt ägda mark.
Hoppe påpekar vidare att statens ägande är illegitimt, vilket också borde vara något libertarianer kan vara överens om.
Problemet uppstår när Hoppe hävdar kostnadsprincipen, alltså att, åtminstone enligt logiken, ”är statens ägande illegitimt eftersom det baserar sig på tidigare konfiskering, och alltså följer det inte att marken är oägd och för vem som helst att ockupera. Den har finansierats via lokala, regionala och nationella skatter, vilket gör att det är dessa skattebetalare, och inga andra, som är de rättmätiga ägarna till all offentlig mark.”
Hans argument är att ”öppna gränser”-libertarianer bortser från följande faktum: Att invånarna har rättmätiga anspråk på så kallad offentlig mark, som utlänningar/invandrare inte har. Hoppe går så långt som att hävda att för att invandring skall vara legitim får den inte ”öka kostnaderna för, eller minska kvaliteten av, den gemensamt ägda marken för invånarna som via skatter finansierar ockupationen av marken”. Allt annat är att tvinga befolkningen av ett område att subventionera kostnaderna för icke inbjudna migranter, som då lever på bekostnad av invånarna.
Mitt problem med detta argument är den ganska naiva (läs inkorrekta) synen på statens aggression och omfattningen av den skada den gör. I synnerhet att statens makt skulle vara begränsad till de människor som befinner sig inom dess territoriella gränser. Detta är helt enkelt inte sant, och för att se varför det inte är det behöver vi ta i beaktande såväl den direkta kostnaden för staten (i huvudsak i form av skatt, som Hoppe påpekat) som de indirekta kostnaderna (i form av förlorade möjligheter), där varken det ena eller det andra egentligen begränsas till invånarna i det av staten kontrollerade territoriet.
Staten och skatterna
I termer av inkomstskatt borde det inte råda debatt om att en stat hävdar äganderätt över de människor som officiellt befinner sig inom statens territoriella gränser. En amerikan betalar skatt på sin inkomst till regeringen/-arna i USA, en svensk betalar skatt på sin inkomst till den svenska regeringen, en tysk till den tyska regeringen. I de fall det inte är så beror det oftast på att en medborgare av ett land befinner sig någon annan stans, och då blir det en fråga om specifika avtal mellan staterna, rörande beskattning.
Men vi betalar inte bara inkomstskatt. Många skatter påverkar handel över gränserna, till exempel beskattning av import och export, och även moms i den utsträckning den gäller för turister eller onlineförsäljning. Där finns även tullar, kvoter och andra handelshinder utformade enbart för att skadas ”utländska” individer och företag till fördel för inhemska dito. Även om dessa skatter ser olika ut för olika länder och inte påverkar dem som inte gör affärer i det landet eller med aktörer därifrån, ifrågasätter de ändå de ”inhemska skattebetalarnas” unika anspråk.
Om ”utlänningar” (ej invånare) som väljer att handla med inhemska aktörer drabbas av specifika bestraffande skatter är det helt enkelt inte korrekt att invånarna i ett land har ett unikt anspråk till den av staten kontrollerade offentligt ägda marken (baserat på kostnadsprincipen). Om vi till detta lägger effekterna av penningpolitik, ett favoritämne för österrikiska libertarianer, som orsakar inflation och påverkar investeringar och växlingskurser, torde det stå klart att beskattning, direkt eller indirekt, inte begränsar sig till att påverka endast dem som bor i ett land (den amerikanska dollarn borde kunna fungera som ett typexempel).
Med andra ord, en stat orsakar inte skada enbart för sina invånare, även om den möjligen kan göra det i högre grad, och alltså är ”offentlig mark” inte enbart finansierad av dem som bor i landet.
Staten och de förlorade möjligheterna
En stats makt utgörs dock inte enbart av den direkta stöld den utövar. Makten tar sig även uttryck i förlorade möjligheter till följd av statliga regleringar. Till exempel, under den amerikanska förbudstiden var det ett otal möjligheter till värdeskapande, speciellt relaterade till produktion och försäljning av alkoholhaltiga drycker, som kvävdes av staten. Dessa möjligheter förlorades.
Även om vi tenderar att fokusera på effekterna av statliga regleringar inom ett land, stämmer det inte att staten enbart orsakar sådan skada på sin ”egen” befolkning. Gränsernas själva existens antyder att utlänningar berövas möjligheter som annars skulle ha varit tillgängliga.
Exempelvis; ståltullar må leda till högre lönsamhet bland inhemska stålproducenter, men enbart på bekostnad av utländska producenter som annars hade kunnat betjäna konsumenterna i det landet genom att erbjuda stål till lägre priser. En tull på stål innebär således att möjligheter begränsats för såväl inhemska konsumenter (eller producenter som använder stål) som utländska stålproducenter.
Många möjligheter som annars hade varit tillgängliga förblir helt enkelt orealiserade på grund av statens regleringar, något jag tar upp i min bok från 2016: The Seen, the Unseen, and the Unrealized. Men sådana regleringar begränsas inte, och drabbar inte enbart, aktörer inom statens ”skyddade” gränser. De drabbar även utlänningar – det är till och med så att ”skydd” av gränser ofta tas till just för att skada utländska aktörer.
Omfattningen av statens makt
Om det är så att en stat inte enbart förtrycker invånare innanför dess territoriella gränser, utan att den även stjäl från (beskattar), och begränsar möjligheter för, utlänningar. Då faller argumentet mot invandring baserat på kostnaden för offentlig mark.
Självklart kan man hävda att det är en fråga om grader, att de som bor utanför en stats gränser är mindre förtryckta än de som bor innanför. Det må vara sant, men då handlar det inte längre om huruvida man är invånare eller ej. Som libertarianer ofta poängterar, omfattningen av beskattning och de förlorade möjligheter varierar stort även bland invånarna. Inte kan man väl hävda att en inhemsk skattekonsument har ett större anspråk på offentlig mark än en utländsk skattebetalare?
Libertariansk kollektivism
Problemet med det Hoppeanska argumentet är inte att det är felaktigt att betrakta staten som en aktör som kränker (naturlig eller traditionell) äganderätt. Tvärtom, statens själva existens kränker äganderätten, och det är en anledning till att libertarianer motsätter sig staten. Problemet är att den Hoppeanska analysen appliceras på den abstrakta, kollektiva nivån av nationsstaten – inte på den individuella nivån.
Det finns faktiskt väldigt lite, i termer av intrång på äganderätt, som staten kan hävdas utöva på alla människor inom en stats gränser som inte också, och i vissa avseenden till och med i en större utsträckning, kan hävdas för människor utanför gränserna. Staten förtrycker inte alla jämlikt, och dess skadliga effekter begränsas inte till de som bor innanför gränserna.
Att anta, som Hoppeaner verkar göra, att staten förtrycker ett kollektiv (som till exempel nationen eller folket) mer än andra kollektiv är inte en lösning på problemet – det skapar problem. Och det motsäger på ett direkt sätt den metodologiska individualism som libertarianer traditionellt lutar sig mot.
Automatisering verkar vara en aldrig sinande källa ur vilken vi kan ösa skräckscenarion. Om man ska döma av den allmänna diskussionen kommer robotar obevekligen att “ersätta oss” och orsaka omfattande arbetslöshet. I och med inträdet av artificiell intelligens (AI) och robotar som kan bygga robotar kommer människans värde som produktiv kraft helt enkelt att vara lika med noll. Folk blir då värdelösa konsumenter, blott “munnar att mätta” – medan produktionen ombesörjs av maskinen.
Berättelsen lyder ungefär såhär, vem som än är först med att hitta på en robot som själv kan skapa robotar och robotar som lagar sig själva – kommer att konkurrera ut alla andra och alla andra produktionsmedel. Det öde som vårt innovativa släkte står inför är att bli fullständigt beroende av den där enda kapitalägaren, som genom att kontrollera all produktion kommer att kontrollera oss alla.
Ingenjörskonst, inte ekonomi
Men denna dystopiska framtidsutsikt är fundamentalt bristfällig. Och det beror som vanligt på ekonomisk okunskap. Snarare än att betrakta marknadsekonomin som organisk ses den genom en ingenjörs ögon. Det är med andra ord ekonomiska resonemang baserade på ett grundläggande ekonomiskt missförstånd – att produktion handlar om teknik och ingenjörskonst, om att maximera utmatningen, och inte om att hushålla med medlen för att uppnå värdesatta mål
Om vi naivt betraktar ekonomin som ett cirkulärt flöde, då handlar dess effektivitet till slut endast om att avlägsna defekter eller “transaktionskostnader” och därigenom få “hjulen att snurra allt fortare”. En effektiv ekonomi handlar då om ingenjörskonst, och därför blir rollen för den planerande staten uppenbar: noggrant planerade institutioner och regleringar kan lösa många (kanske till och med alla) problem som uppstår när irrationella och bristfälliga individer fattar beslut.
På samma sätt följer resonemanget att marknadens produktionsprocesser, som är fundamentalt decentraliserade, kan förbättras genom att man anammar centralplanering – där all information kan användas på “rätt sätt”. Då handlar det helt enkelt om att se till att rätt människor hamnar i maktpositioner, och att sedan se till att de välvilligt beräknar det bästa möjliga utfallet – givet de resurser och mål man redan känner till.
Med andra ord behöver vi inte veta någonting alls om ekonomi per se, uppdraget handlar om ingenjörsmässigt manövrerande: att dra ner på slöseri och förbättra existerande processer. Robotar, som inte behöver semester, inte har en egen vilja, och som inte inser värdet av fritid kommer alltså att ersätta mänsklig arbetskraft. Vidare, om dessa robotar dessutom kan reparera sig själva och till och med framställa nya robotar, då inser väl säkerligen samtliga att vi inte längre kommer behöver mänskliga arbetare?
Men detta är ett fullständigt missförstånd av vad ekonomi är.
Problemet är inte produktion, det är hushållning
Det som angavs ovan är en observation av ekonomin främst i form av varuproduktion. Det är empiriskt sant att i vår vardagliga upplevelse av att arbeta i världen så håller vi faktiskt på med att försöka producera rätt saker, på rätt sätt.
Men, detta är inte vad en ekonomi egentligen handlar om, och det är detta som kommentatorer om automatiseringshotet inte förstår. Robotar och AI kan sannolikt klura ut lösningar till många produktionsproblem som vi fortfarande brottas med. Och robotar är, såsom är allmänt erkänt sedan åtminstone Adam Smiths magnum opus, mer effektiva är människor. Det är ju trots allt precis därför som vi har utvecklat och använt maskineri genom tidsåldrarna. Samma sak gäller naturligtvis för robotar, automatisering och AI.
Men hotet är inte verkligt av den enkla anledningen att produktionseffektivitet inte är det problem som ekonomin egentligen försöker lösa. Det verkliga problemet är användningen av knappa resurser för att uppfylla behov. Både resurser och mål värderas subjektivt. Robotar värderar ingenting.
Så, när robotar väl blir mer effektiva arbetare, och kanske till och med bättre ingenjörer än människor, så kan de ändå inte räkna ut vad som skall värdesättas. Det är det entreprenörer gör, de försöker komma på vad konsumenter vill ha. Även om all produktion tas över av robotar, så kan robotarna ändå inte klura ut vad de borde hålla på med.
Det är sannolikt att robotar och AI kan komma på hur man bäst framställer kalorier, syre eller andra objektiva förnödenheter som upprätthåller mänskligt liv. Men steget från “2000 kalorier per dag” till “mat som folk faktiskt vill äta” handlar inte om att finjustera en algoritm – det handlar om att förstå folk och värderingar. Det handlar framför allt om att spekulera om vad folk kommer att värdera. Detta är helt enkelt omöjligt för icke-mänskliga entiteter, och det krävs en mängd fantasifulla mänskliga entreprenörer – en intellektuell arbetsdelning – i marknaden för att kollektivt komma på hur man ska skapa värde.
Ekonomin handlar om hushållningen av knappa resurser, och hushållning av knappa resurser handlar inte om fysiska resurser eller produktionsmedel. Verktyg och material är visserligen nödvändiga för produktion, men deras användning i ekonomin kan enbart uttryckas via mänskliga värderingar och dessa resurser (måste) hushållas med på detta sett. Denna grundläggande poäng om ekonomi hoppas regelmässigt över i diskussioner om automatisering och AI.
Ekonomin handlar om värde
En stor fördel med österrikisk ekonomi över mainstream-varianten är dess prioritering av värde, att ekonomin måste förstås och förklaras i termer av värde. Mainstreamekonomin har i sina försöka att förutsäga och förklara produktion i ingenjörsmässiga termer tyvärr glömt bort värde. Som ett resultat av detta handlar debatten om automatisering, robotar och AI om detta: produktion. Men det är betydelselöst in någon form av verklig eller teoretiserad ekonomi, som enbart handlar om att använda knappa resurser för att mätta omättliga behov.
Låt oss vara tydliga: hushållning handlar inte om teknik eller ens om den fysiska världen. Det är en alldeles för vanlig missuppfattning att medel och mål kan uttryckas utan värderingar. Det kan de inte.
De resurser som vi måste hushålla med är inte bara naturresurser utan främst ekonomiska resurser. Ta olja som exempel, det är en naturresurs som har blivit en ekonomisk resurs. Innan bensin och förbränningsmotorn uppfanns innebar en oljefyndighet på din mark finansiell katastrof. Nu däremot, efter att dessa uppfinningar har blivit kända och använda, innebär olja rikedom. Naturresursen är densamma, men den ekonomiska resursen – dess värde – föddes i och med uppfinningarna. Olja blev användbart för motorer, eftersom motorerna uppfyllde människors behov. Värdet i oljan är inte dess molekylära struktur – det är hur den används för att uppfylla behov.
Att missta ekonomi för ett ingenjörsmässigt problem, som en slags naturvetenskaplig utmaning – är ett fundamental felslut. Det är inte egentligen fysiska ting som byter händer på marknaden, utan de tjänster som de fysiska varorna utför åt oss när vi försöker tillfredsställa våra behov och nå våra mål. Med andra ord: en vara förser oss med användningsvärde. Och värde hittar man enbart i betraktarens öga. Värdet på samtliga resurser och medel måste härledas ur deras bidrag till ekonomiska varor som värderas av människor.
Än så länge har debatten om automatisering fullständigt hoppat över värderingsdimensionen. Detta gör problemet enklare att lösa; det handlar enbart om skapandet av maskiner eller beräkningsalgoritmer, men lösningen missar helt frågans kärna. Ekonomin, inklusive dess fysiska produktionskapacitet – är inriktad på att tillfredsställa mänskliga behov – förverkligade genom människor som agerar som konsumenter.
Det är en sak att robotar kanske kan frälsa oss från krånglet med att behöva arbeta, det är en sak. Det skulle i så fall innebära att vi får mer fritid – vilket omöjligen kan vara dåligt. Men robotar kan inte ersätta oss som värderare och konsumenter, inga automatiserade processer kan fundera ut vad vi vill ha. De kan enbart utföra arbetet efter det att våra mål är upptäckta. En befrielse från denna börda kan inte på något sätt betraktas som ett hot.
Idag är valdagen, och just som den här artikeln publiceras öppnar vallokalerna runt om i Sverige. Miljontals svenskar kommer att besöka dem för att tillsammans, gemensamt som nation välja vårt styre för de närmaste fyra åren. Det är i alla fall så man kan välja att se på röstandet. Och det är så vi lärt oss att se på det i skolan.
Men riktigt så rosenskimrande är inte valdagen och heller inte röstandet. För det är knappast så att en röst, som t ex avläggs på ett partis företrädare till riksdagen, är detsamma som byalagets eller samfällighetens möten där man beslutar om sådant som bör eller kanske måste skötas gemensamt. I gemenskaper där de flesta känner varandra är röstandet ett sätt att ta beslut om hur något ska skötas.
I allmänna val om statens styre, däremot, är det knappast så att de flesta som röstar känner varandra. Inte heller handlar det om att besluta om hur något man redan är överens om ska tillhandahållas. Staten är dessutom inte en gemenskap eller ett verktyg för en befintlig gemenskap att säkra vissa tjänster.
Förvisso finns en växande skara frihetliga som argumenterar i sådana termer, men argumenten handlar i stor utsträckning om önsketänkanden eller romantiska omskrivningar av verkligheten, som dessutom helt eller nästan helt bortser ifrån att staten per definition är våld. En gemenskap som baseras på bruket av våld är knappast en gemenskap i någon av ordets rimliga tolkningar.
Måhända är de som är underställda statens våld och makt i någon utsträckning desamma som vid sidan av staten utgör en gemenskap. Men korrelation är inte detsamma som varken kausalitet eller förklaring. Staten är våld, inte en gemenskap.
En röst inom ramen för det som staten tillåter är alltså inte en röst inom gemenskapen. En röst på ett parti är ett uttryckt stöd för en syn på vilket våld staten ska fokusera på. T ex kan hävdas, vilket många gör, att en röst på ett alliansparti är en fingervisning om att statens skatteuttag (eventuellt) ska minska något, i alla fall jämfört med en röst på andra partier. En röst på något av de andra partierna innebär (eventuellt) att en större del av de skattepengar som stjäls av befolkningen läggs på vårdskolaomsorg.
Men oavsett vad man förväntar sig av staten framöver, så är det ett löfte eller en förhoppning som sällan infrias. Och det finns ingen egentlig ansvarsutkrävning, varken av riksdagsledamöter eller statsråd, som i värsta fall ”inte får förnyat förtroende”. Vem har väl någonsin ställts till svars för att vallöften inte hållits?
En röst uttrycker ett stöd för makten. Varje röst som räknas används som stöd till en person eller ett parti som uttryckligen gör anspråk på makten – på nyttjandet av våldet. Det är omöjligt att hävda att en röst inte är våld, om än indirekt (och därmed fegt), för en röst syftar just till att vara till stöd för en eller annan som gör anspråk på att bli härskare.
Genom att avlägga en röst gör man anspråk på makten och maktutövandet, men inte hur makten ska användas – utan vem som ska ha rätten att utöva den. Och av denna ”vem” kan inte utkrävas ansvar. Det är ett uttryckt stöd för persons eller partis makt, som eventuellt har något inflytande (om än minimalt) på vem som faktiskt ges makten, vilket legitimerar deras makt (inte deras ”löften”).
Med andra ord är en röst ett legitimerande av makten som sådan, eftersom den ger stöd till någon som, enligt statens egna spelregler, söker makt.
Det är omöjligt att rösta i ”självförsvar” i ett system som bara medger röster för en kandidat som söker makt. Dessutom i ett system där kandidaterna tävlar i att utfärda löften som inte behöver infrias. Som väljare köper man alltid grisen i säcken – och man kan inte dra tillbaka sitt stöd efter valdagen.
Även om man skulle rösta på ett litet eller ”alternativt” parti, som inte rimligen kan förutses vinna valet (dvs få makten), så är det knappast ett sätt att värja sig från statens makt. Att rösta på förloraren, att försöka minska en kandidats relativa inflytande över maktutövandet genom att stödja en annan kandidat, kan möjligen – om man är orimligt optimistisk – göra någon skillnad i hur makten utövas. Men det är ett stöd för makten som sådan.
Ett stöd för makten är knappast ett stöd för någon slags gemenskap, utan ett stöd för dess motsats: våldet som används mot den. Ett stöd för någon som söker makt över människor, oavsett om man ser dessa människor som en enhetlig gemenskap eller inte, är per definition en anti-libertariansk handling.
Kanske innebär din röst, om den faktiskt får inflytande (vilket inte är troligt), att du själv ”slipper” att påtvingas vissa lagar och regler som du verkligen ogillar, som en annan vinnare troligen (enligt dig) hade infört. Det är i så fall ett pragmatiskt skäl att rösta. Men det innebär också att du aktivt legitimerat en annans anspråk på att få makt att tvinga både dig och andra. Det är alltså svårt att se röstandet som något defensivt eller som ett slags försvar för libertarianska ideal ”till liten kostnad”. Kostnaden är makten, inte rösten; rösten är alltid offensiv och till stöd för makten – oavsett vem som vinner.
Att som libertarian rösta för det som, i din egen subjektiva uppfattning, förväntas bli marginellt mindre dåligt på någon front (t ex beskattning eller narkotikarepression), är fortfarande en offensiv handling – ett uttryck för hur man önskar att maktens våld ska drabba alla och envar. Men detta uttryck används för att utse makten, som därigenom legitimeras. Dessutom är din röst endast baserad på de löften som utfärdats, inte hur makten faktiskt kommer att utövas.
Att rösta är att helt sonika att stödja att statens fruktansvärda våldsmakt ges till någon viss person eller något visst parti in blanco. I bästa fall räknas just din röst och du får det marginellt bättre. Men du har bidragit till att göra statens makt legitim – varför skulle du annars göra anspråk på vem som innehar den?
Att rösta är helt enkelt att göra sina medmänniskor en fruktansvärd otjänst.
Mises.se har publicerat en mängd artiklar på samma ämne tidigare, bland annat:
[hoops name=”vote-or-die”]
Jag såg nyligen den av Samtiden dokumentär producerade och uppmärksammade dokumentären Ett folk, ett parti. Filmen har sågats och avfärdats på grund av avsändaren, vilket är standard numera. Det har blivit långt viktigare vem som säger något än vad denne någon säger.
Med andra ord är det lätt att avfärda en dokumentär som producerats av det förlag som drivs av sverigedemokraterna – man behöver inte ens se den för att ”veta” att den är helt falsk. Huruvida den innehåller sanningar spelar ingen roll, uppenbarligen. Dokumentären blir en ”propagandafilm” och ”politisk smutskastningskampanj”, som DN uttrycker det.
Må så vara. Helt sann eller inte, så handlar dokumentären om socialdemokraternas stora skuld till den svenska statens mäkta övertramp vad gäller antisemitism, rasbiologi och folkrening under 1900-talet. Dessa är inte påhitt, trots avsändaren.
Vi vet redan att Rasbiologiska institutet i Uppsala var ett av världens första och främsta inom eugenik/rashygien, att Gunnar och Alva Myrdal skissade på långtgående sociala och rasbiologiska program för att ”rena” och ”stärka” den svenska ”rasen”, att staten tvångssteriliserade handikappade och ”idioter”, att den svenska befolkningen kartlades i detalj genom mätningar av både barn och vuxna, att staten också tillät tyska trupper att färdas igenom Sverige för att ockupera våra grannländer, att judar stoppades vid gränsen, osv.
Under hela denna tidsperiod var socialdemokraterna det ledande och statsbärande partiet. Det gör inte att andra partier står utan skuld, men av någon besynnerlig anledning har den socialdemokratiska skulden i det närmaste försvunnit från det allmänna medvetandet och historieböcker. Är det kanske så att vinnaren skriver historien? Även i ett ”upplyst” land som Sverige?
Det är här dokumentären börjar. Producenterna försöker nysta i hur den socialdemokratiska skulden verkligen ser ut. De finner en mängd (och, bör tilläggas, rejält äckliga) uttalandet från ledande socialdemokrater om rasrening, om att den svenska rasen är den främsta i världen och måste skyddas, om att nazisternas ”rening” av den germanska folkstammen gör oss alla en tjänst, osv. Förvisso är en del av dessa uttalanden ett resultat av (eller symptom på) den då rådande zeitgeist. Men de ord Per Albin Hansson och Tage Erlander, liksom andra ledande socialdemokrater, använder i socialdemokraternas egna tidskrifter tyder på långt mer än en tidsenlig retorik. Dokumentären visar tydligt att det finns verklig skuld som bör belasta socialdemokraterna.
https://www.youtube.com/watch?v=CGS9AuiIVnA
Förvisso är filmen ett försök av ett växande parti att påpeka skulden (och hyckleriet) hos den största politiska motståndaren. Det är en film som lyfter en stor mängd tidigare förbisedda eller allmänt inte kända uttalanden och som därigenom försöker skadeskjuta det största partiet i svensk politik. I den meningen är det utan tvekan en propagandafilm.
Men det som gör filmen sevärd är inte dess propaganda eller snäva urval (om det nu egentligen är snävt), utan den inblick den ger i politiken som sådan. Man kan gott bortse ifrån partistämplar och partiböcker när man ser den. Man kan också bortse ifrån huruvida kommentarer är tagna ”ur sitt sammanhang” eller ”ihopklippta” för att ge en skev bild. För kommentarerna ger en inblick i attityden hos den politiska eliten – hos ledande politiker i gemen.
Attityden är densamma idag som den var under hela 1900-talet och i århundradena dessförinnan. Idag handlar diskussionen inte om rashygien och inte heller om vikten av att ”tvätta” bort svagare element ur folkstammen. Men anledningen till detta är inte att politiken lärt sig av tidigare misstag, utan att folket i allmänhet inte (längre) accepterar sådana uttalanden. Den allmänna opinionen begränsar den slags uttalanden som de som vandrar i maktens korridorer kan fälla – i alla fall offentligt.
Poängen är att makten alltid haft och fortfarande har samma attityd gentemot de styrda – von oben-perspektivet. Det finns en grundläggande arrogans hos eliten, som ger dem – enligt dem själva – rätten att lägga saker och ting till rätta för andra. Samhället och folket ska formas och omformas, och därigenom skapas ett bättre samhälle, ett bättre folk, ett bättre land. Oavsett om vi kallar det rashygien eller social ingenjörskonst så är det kärnan i politiken: den syftar till att skapa det samhälle som de styrande vill se.
Hur skapar man ett samhälle? Genom tvång. För alternativet är det samhälle som framstår spontant utan tvång – och, helst, utan formell politik.
Antingen använder man direkt tvång, såsom sker medelst steriliseringar, rese- och flyttkontroller och morallagar, eller genom indirekt tvång, vilket sker främst genom att skapa artificiella incitament som belönar visst beteende (som makthavarna anser är ”bättre”). T ex genom förbud eller beskattning av vissa ”felaktiga” beteenden eller genom subventioner av andra ”rätta” beteenden.
Den som är skolad i demokratiska ideal tror att en demokratisk stat företräder en majoritet av (den röstande) befolkningen, så att gruppen som bestämmer vad som är bra/dåligt beteende är större än makteliten. Eller, för att använda demokratisk jargong, det är folkviljan som styr. Men den som sett politiska system inifrån har med all önskvärd tydlighet sett att detta är en chimär, att det mest är ett sätt att ge makten ökad legitimitet. Förvisso med visst ansvarsutkrävande, framför allt vad gäller gränsen för vad politiker får uttala, men den makt som ”folket” har genom allmänna val är att utse vem som har makten, inte vad makten gör. Så demokrati är som bäst ett sätt att få makteliten att säga rätt saker; huruvida de agerar i linje med vad de säger är en helt annan femma.
Problemet med sverigedemokraternas dokumentär är dock de till synes extrema exemplen. För å ena sidan utgör de tydliga exempel på vad politiker – även älskade sådana, eller landsfäder, som Per Albin Hansson – faktiskt gjort. Och det är sällan något som människor i allmänhet vill skriva under på eller kännas vid. Men å den andra så framstår det som sådana rejäla övertramp att de inte kan vara sanna eller i alla fall inte kommer att upprepas. Och kanske är de inte sanna i bemärkelsen att de är ”tagna ur sitt sammanhang” eller ”ihopklippta” (rashygien följt av rashygien snarare än uppblandat med lite maxtaxa på dagis?). Men de är sagda (skrivna).
Att det handlar om politiker som vi lärt oss älska (för det är vad vi lär oss i skolan), men som uttalar sådant enormt förakt för å ena sidan vanligt folk och å den andra ”lägre stående raser”, i nutidshistoria är chockerande. Så det är inte konstigt att många omedelbart avskriver dokumentären. De som inte gör det kommer antagligen att dra slutsatsen att det skedde i en svunnen tid, att det inte kan ske igen.
Men det är förstås dumheter. För att det kan hända igen är dagens politiska debatt ett gott exempel på.
Än mer viktigt är emellertid att den politiska makteliten alltid haft denna arrogans, som gör att de anser sig ha rätten att inte bara styra över folks liv – utan t o m avsluta dem. Denna arrogans är inte borta, utan är den ruttna kärnan i politiken och staten. Dokumentären sätter på ett bra sätt fingret på att det är så.
Den egentliga lärdomen från sverigedemokraternas dokumentär är att politiken i sig är genomrutten och att det inte är en abnormalitet – det är kärnan. Att förvänta sig något annat nu eller efter nästa val, oavsett vilket parti som vinner, är inget annat än idioti.
Så här i valtider slåss politikerna om vad exakt staten bör göra härnäst. Och det handlar nästan alltid om att stärka välfärdsstaten. Generellt sett ser ”högern” till hur systemet fungerar och föreslår att det ska effektiviseras så att färre resurser går till spillo (dvs vi får mer för pengarna). ”Vänstern”, å andra sidan, vill stoppa in fler resurser i maskineriet så att det blir mer ”ut” i andra änden. Bägge läger är med andra ord i någon utsträckning missnöjda med hur välfärdsstaten fungerar.
Libertarianer utmärker sig genom att inte bara hävda att vissa delar av välfärdsstaten fallerar, utan att systemet som sådant inte fungerar (eller inte kan fungera) och är omoraliskt. Men det kräver ett specifikt perspektiv för att komma till sådana libertarianska slutsatser, ett perspektiv som få icke-libertarianer delar.
En bättre analys utgår ifrån vad man faktiskt försöker åstadkomma med välfärdsstaten och, utifrån dessa mål, utvärderar den. Och då blir analysen faktiskt en helt annan. Medan riksdagspartierna käbblar om hur välfärdsstaten ska reformeras eller förstärkas så bör frihetsvänner istället påpeka att den fungerar – och dessvärre fungerar väl.
Omfördelning genom skatter och bidrag
I en ny rapport från Cato Institute dras följande slutsats: att efter 50 år av den amerikanska statens ”krig mot fattigdom” (War on Poverty) har fattigdomen i USA nästan helt suddats ut. Med andra ord: detta politiska åtagande har uppnått det mål som utfästes. Programmet var alltså framgångsrikt.
Vad är det då som skett? I korta ordalag har USA följt Sverige och andra europeiska länder och infört en omfattande välfärdsstat, vilken syftar till att omfördela resurserna i samhället: den tar från de rika och ger till de fattiga. Phil Gramm och Bob Ekelund sammanfattar resultatet i Cato-studien i en artikel i Wall Street Journal, där de visar att skillnaderna i ”botten” av inkomstfördelningen i det närmaste suddats ut.
Gramm och Ekelund delar in den amerikanska befolkningen i lika stora femtedelar sorterade på inkomst och jämför den genomsnittliga nettoköpkraften i vardera femtedel. Nettoköpkraft är här inkomst efter att skatt betalats samt med tillägg av allehanda bidrag och offentliga stöd. Det är med andra ord ett sätt att mäta den totala andel pengar som ett hushåll har att röra sig med.
Vad visar då denna statistik? Jo, att fördelningen av köpkraft mellan femtedelarna är i det närmaste densamma för dem i de tre understa femtedelarna. Den lägsta femtedelen (de 20% av befolkningen med lägst löner) tjänade totalt sett bara 2,2% av alla utbetalda löner, men har efter skatter och bidrag 12,9% av köpkraften. Relativt resterande befolkningen gör alltså välfärdsstaten att de ökar sin köpkraft med i det närmaste sex gånger. De i den näst lägsta femtedelen tjänade 7% av lönerna, men har 13,9% av köpkraften – en dubblering. Och de i femtedelen i mitten tjänade 12,6% av lönerna men har i slutänden 15,4% av köpkraften.
Med andra ord, den som har en förvärvsinkomst som är bland de 20% lägsta i landet har i stort sett lika mycket köpkraft som den som ligger i mitten av löneligan trots skillnader i löneinkomst.
Dessutom: de 60% av befolkningen med lägst löner har högre relativ köpkraft än de har löner. För de övre femtedelarna gäller motsatsen: den översta femtedelen tjänar 57,7% av lönerna men har ”bara” 39,3% av köpkraften; för den näst översta är siffrorna 20,5% respektive 18,6%. Det sker alltså en ganska omfattande omfördelning där de som har högst inkomster genom höga och progressiva skatter betalar för att de med lägst inkomster ska kunna åtnjuta köpkraft som överstiger – ibland, som för den understa femtedelen, vida överstiger – inkomsten.
Det är alltså fel att hävda att välfärdsstaten inte fungerar, för det gör den otvivelaktigt. I den mån målet är att skapa jämlikhet så åstadkoms detta. Kanske kan det göras mer effektivt, som högern efterfrågar. Kanske kan ännu mer omfördelas den vägen, som vänstern vill. Men det är knappast så att välfärdsstaten – i USA, till råga på allt – är ett misslyckande.
Det verkliga problemet
Att välfärdsstaten fungerar är emellertid inte en anledning att vara för den. Det finns mycket som fungerar så som det är tänkt, men som ändå är skadligt och destruktivt. Så är det med välfärdsstaten: den fungerar genom att förgöra. Och då menar jag inte att den förgör ”de rika” genom att omfördela inkomsten till dem som, enligt gängse politisk retorik, är ”mer behövande”. Det är välfärdsstatens (p)åverkan på samhällskroppen, normerna och moralen som är det egentliga – och stora – problemet.
Problemet är att välfärdsstaten är att dess effekt på samhället är godartad så länge den inte gör någon verklig skillnad. Eller, för att uttrycka det annorlunda: välfärdsstaten fungerar så länge ingen är beroende av den. För om de som idag är i den lägsta femtedelen skulle bete sig på samma sätt om de inte fick till dels köpkraft omfördelat från de som tjänar mer, då skulle de fortsatt försöka förbättra sin situation: de skulle jobba hårdare, kanske skaffa ett extra jobb, spara mer, dra ned på kostnaderna – för att därigenom kunna lyfta sig själva och sina familjer.
Men välfärdsstaten förändrar beteenden. Den som inte tjänar pengar men ändå åtnjuter hyfsad köpkraft – och som dessutom, vilket skräcksiffrorna från USA visar, inte kan öka sin köpkraft genom att öka sin inkomst – har mindre anledning att försöka öka sin lön, kvalificera sig för bättre jobb, osv. Den som idag är ”fattig” i USA ökar inte sin levnadsstandard mer än marginellt även om inkomsten ökar till strax över medel för landet! Varför skulle man då kämpa?
Den naiva vänstern hävdar att människor ändå vill, att de försöker, samt att de känner en stolthet i att tjäna sitt levebröd. Det stämmer, men inte under ett system som omedelbart snor åt sig de förbättringar man jobbat till sig. Det Cato-rapporten visar är att för 60% av amerikaner spelar det egentligen ingen roll hur mycket de försöker – de har i stort sett samma levnadsstandard ändå.
Detta leder inte bara till att färre försöker skapa sig ett bättre liv genom hederligt arbete. Det leder också till att många, med rätta, börjar se ned på dem som inte har ett arbete att gå till. Man behöver ju trots allt inget jobb för att få samma levnadsstandard som den som ”slavar” 40 timmar i veckan. Om man då har ett jobb som man går till, och kanske försöker förbättra sin situation, men inte får något för det hårda arbete – då ligger det inte långt bort att man riktar skulden för detta på andra.
Delvis skyller man kanske dem som verkligen åker snålskjuts på systemet, vilket ofta varit fallet i Sverige (där en sund arbetsmoral länge överlevde trots välfärdsstaten – man skulle ”göra rätt för sig”). Men delvis skyller man dem som är en belastning men verkligen behöver hjälp: handikappade, sjuka, lågutbildade eller utan värdefulla färdigheter, samt nyligen inflyttade som inte behärskar språket. Resultatet blir att de som systemet syftar till att hjälpa blir offer för det: de blir inte bara utstötta av andra, utan mister också sin förmåga att tjäna egna pengar. De blir beroende av systemet.
Så varför avskaffar vi inte välfärdsstaten?
Det är en bra fråga. Men det har sina anledningar. Så fort en välfärdsstat etablerats finns det också vinnare på systemet. De som inte vet bättre skulle antagligen hävda att ”de fattiga” är vinnare eller att ”samhället” vinner på att det blir minskade motsättningar mellan fattiga och rika. Men det är oerhört ignorant.
I en demokrati finns det framför allt tre grupper som anser sig vara vinnare på att välfärdsstaten existerar, och som därför antagligen också stödjer den – om inte helhjärtat och högröstat vurmar för den.
En är de som är fattiga, sjuka, osv, samt minoriteter som har svårt att få jobb. Det är i det närmaste omöjligt för dem att få jobb under en välfärdsstat, vilket gör att de är i beroendeställning. Enkel matematik gör gällande att utan bidragen skulle deras ekonomi inte gå runt, så det är inte så konstigt att de vill ha den kvar.
En annan är den naiva och empatiska vänstern, som så gärna vill ”hjälpa till” (under hot, givetvis, för annars är det inte ”riktig” solidaritet – tvi vale för allmosor!). De kommer alltid att vara för och stödja välfärdsstaten, för de vill så gärna hjälpa de som inte kan. Och dessa ser ju faktiskt ut att inte kunna alls efter att välfärdsstaten införts och omintetgjort samtliga möjligheter för dem att tjäna sitt eget levebröd. Till denna grupp kan vi också räkna de politiker som både moraliskt och ekonomiskt (se tredje gruppen) tjänar på att ”erbjuda” en välfärdsstat.
Den tredje gruppen är den som redan tillskansat sig fördelar och som medelst politiska kontakter tjänar ytterligare på att politiken tar över ekonomin. Det är allt från dem som har företag som blir utvalda som leverantörer till de statliga systemen till dem som får flotta tjänster som generaldirektörer och allehanda småchefer i de gigantiska byråkratier som förgäves försöker ratta välfärdsstaten. Samtliga har positioner som de antingen fått genom att de varit rätt positionerade gentemot den politiska makten eller haft något att erbjuda politiker i utbyte mot speciella privilegier.
Denna tredje grupp tjänar på regleringarna för att de är (eller gjort sig till) ”insiders” och därmed, med politiska medel och kontakter, manövrerar ut och utestänger konkurrenter. Med andra ord, de tjänar pengar på att vara det fåtal utvalda som fortsätter att bedriva verksamheter i en ekonomi som välfärdsstaten för ”jämlikheten” reglerar. Förvisso förlorar de delvis genom den progressiva beskattningen, men det är inte sällan som det finns möjlighet för den yttersta toppen att undvika beskattning. Och man ska inte heller glömma att dessa ”insiders” inte hade tjänat några pengar, i alla fall inte i närheten av lika mycket, om inte det politiska systemet skapat vinnare och förlorare.
Så resultatet är en befolkning som i allt större utsträckning blir beroende av (och därmed kräver förstärkning och utbyggnad av) systemet, en politisk klass som lever gott på det system de är satta att ratta (eller, för dem i lägre rang i partierna, siktar på en karriär i den politiska toppen), samt en svågerkapitalistisk klass som tjänar enorma pengar på speciella överenskommelser med politiken.
Förlorarna är dem som inte ges chansen att stå på egna ben, att tjäna sitt eget levebröd.
Så nog fungerar välfärdsstaten. Den fungerar ypperligt: den är nödvändig för dem som är beroende av den, den tjänar dem väl som styr över den och kan nyttja den för politisk makt, och den är en god inkomstkälla för dem som inte har några skrupler i affärslivet.
Media rapporterar att det mycket varma majvädret lett till vattenbrist ”tidigare än vanligt”. Lika säkert som amen i kyrkan har bevattningsförbud utfärdats och befolkningen i en uppsjö kommuner och regioner uppmanas att minska vattennyttjandet.
På SVT Nyheter intervjuas Fredrik Vinthagen på Svenskt vatten, branschorganisationen för de kommunala vatten- och avloppsreningsverken. Problemet framställs dock som att det är det varma vädret som tvingat vattenverken upp till sin maxkapacitet:
Många vattenverk har kommit väldigt nära sin maxkapacitet på grund av den långa värmeböljan som kom redan i maj. Därför har ovanligt många kommuner infört förbud mot bevattning, uppger Svenskt Vatten.
– I maj är all produktion igång. Alla är fortfarande hemma samtidigt som behovet av att vattna i nyplanterade trädgårdar och fylla pooler är stort. En värmebölja under semestertider märks för det mesta inte lika påtaglig i vattenverket, säger Fredrik Vinthagen, kommunikationsstrateg vid Svenskt Vatten.
Givetvis har folk större användning för vatten när det är varmt, det hör till tingens ordning. Därför bör priset höjas som svar på värmen. Det för med sig att konsumenter blir mer noggranna i hur de använder vatten. Och eftersom de betalar mer finns det också pengar till att utöka kapaciteten. Det är grundläggande pristeori. Men det är inte vad som står i artikeln, vilket jag reagerade på i ett tweet:
Frågan jag ställer är förvisso något tillspetsad, men ärlig (och sann): det finns två rimliga anledningar till att man framställer vattenbristen som ett kapacitetsproblem snarare än ett prisbestämningsproblem: att man är okunniga om ekonomi eller ljuger om vad vattenbristen beror på.
Till min stora förvåning svarar Svenskt vatten:
Om man får svar på publika fora som Twitter av en branschorganisation, förväntar man sig nog något torrt och faktabetonat. Men Svenskt vatten verkar inte ha bemödat sig med att läsa tråden. Faktum är att jag redan hade utvecklat resonemanget:
Fokuset på det ekonomiska torde vara uppenbart. Dessutom med exempel på hur illa det kan gå – från just USA. Det är uppenbart att jag inte föreslår en ”amerikansk” modell, utan snarare tvärtom: något som inte är som Kaliforniens elmarknad.
Med tanke på att Svenskt vatten uppenbarligen har kollat min twitterprofil, borde de också ha sett att jag undervisar på ett stort universitet i just ekonomiska frågor. En snabb titt på mitt twitterkonto eller en webbsökning hade gjort det klart att grundläggande ekonomisk förståelse ligger mig varmt om hjärtat.
De borde alltså vara medvetna om att de fått en fråga, förvisso tillspetsad, om att problemen med svensk vattenförsörjning har att göra med att man använder dåliga ekonomiska styrmedel (eller snarare: inga). Och att frågan ställts av en universitetslärare och -forskare med expertis i sådana frågor. Som man helt sonika avfärdar som ”nyliberal”.
Men all heder till Svenskt vatten, som faktiskt fortsätter diskussionen – med en klart mer respektfull och produktiv ton:
Det är helt sant att marknadsprissättning på vatten är ”ovanligt”, vilket till större delen torde bero på att staten på olika nivåer monopoliserat tjänsten. Det politiska har för vana att avskaffa allt vad prismekanism heter och istället förlita sig på löften om att det ska bli ”mer” till ”alla”. Och det är i sin tur anledningen till problemen.
Pristeori gäller förstås även utanför så kallat kollektiva nyttigheter. Men det finns en stor mängd exempel på hur man försökt komma till bukt med problemen med övernyttjande av skattefinansierade tjänster, eller semi-privata aktörer med reglerade ”naturliga monopol”, som just de jag nämner.
Problemet är att det inte kostar mer att nyttja en vara (eller ”nyttighet”) som det är brist på än en vara när det inte är brist. Precis som vatten för tillfället i Sverige.
Exakt samma problem uppkommer i t ex bredbandsnät där man betalar precis lika mycket oavsett hur mycket man nyttjar nätet: resultatet blir att nätet tyngs ner och blir nästan oanvändbart under vissa tider med hög trafik (brist på bandbredd, skapad av brist på prismekanism). För att återigen använda USA som dåligt exempel: debatten om det så kallade ”net neutrality” handlar om precis detta – att man i lag vill reglera internetleverantörer så att de inte kan ta olika betalt. Man vill alltså skapa precis det vattenproblem som Sverige just nu genomlever, men vad gäller åtkomst till och nyttjande av internet.
Svenskt vatten håller med om problembilden i stort:
Jo, det var just det här med att vatten inte är som andra varor. Vad gäller prismekanismens funktion så är det faktiskt ingen som helst skillnad.
Men notera också förskjutningen – plötsligt heter det dricksvatten. Det är precis detta med specificeringen som är problemet: att dricksvatten behandlas precis likadant som bevattning av gräsmattor, till att fylla uppblåsbara pooler i trädgården, att tvätta bilen osv. Alla betalar lika. Med andra ord, det man från vattenproducenterna genom prissättningen signalerar är att det inte är någon skillnad till vad man använder vatten. Men än värre: prissättningen gör klart att konsumenter inte ska göra någon åtskillnad på dricksvatten och vatten till gräsmattan, poolen, eller att tvätta bilen. För det kostar lika mycket.
En kritiker skulle kanske utbrista, ”men det är ju samma vatten”. Förvisso, men det är samma säd som blir bröd, jäses till öl, matar fåglar, samt som stoppas i marken för att skapa nästa års skörd. Att säden eller vattnet ser likadant ut och transporteras på samma sätt har faktiskt ingenting med saken att göra: de olika användningarna är olika värda och kan (och bör) prissättas därefter. Annars blir det felallokerat.
Om man vill undvika brist men ge alla tillgång till dricksvatten kan man t ex införa ett progressivt vattenpris, så att de första kubikmetrarna vatten, som antagligen går till dricksvatten och hygien, kostar mindre men att det kostar mer per kubikmeter från en viss nivå (och kanske fortsätter att öka). Då löser man problematiken, för den som vill nyttja mycket vatten får betala för det – och pengarna de betalar kan användas till att öka kapaciteten i reningsverk osv.
Det är en uppenbar princip som är fundamental inom ekonomisk pristeori – och som varit välkänd i generationer. Men som politiska/offentliga verksamheter låtsas som att de inte behöver bry sig om och därför istället skapar problem – genom att uppmuntra överutnyttjande och därmed skapa artificiell brist. Dessa problem får olika konsekvenser för olika delar av samhället: det är precis de grupper man säger sig värna om som drabbas hårdast. Vattenbrist drabbar trots allt inte den med brun gräsmatta eller smutsig bil lika hårt som den som är rejält törstig eller som behöver tvätta sig (för att undvika sjukdom, inför operation, eller vad det nu kan vara).
Vatten är faktiskt en vara som vilken som helst: den bör också prissättas som andra varor. Det är bara att politiker och andra tyckare som anses att den ska behandlas annorlunda – och som därför med politiska medel avskaffar prismekanismen och därmed utsätter oss för problem som vattenbrist, slöa internetuppkopplingar och telefonnät som ”går ner”:
Men man kan förstås inte förvänta sig att representanter för Svenskt vatten, som ”branschorganisation” för kommunala verksamheter, ska tänka i ekonomiska termer. Eller snarare: de har ett politiskt uppdrag. De varken kan eller vill använda ekonomiska resonemang, för det undergräver organisationens existensberättigande.
Det är inte så konstigt att de håller fast vid myten att just den produkt de ansvarar för – vatten – är något unikt som kräver extraekonomiska resonemang. Vatten ska tydligen förstås som väsensskilt från elektricitet (som faktiskt t o m i Sverige handlas enligt någon slags marknadspriser), telefoni, osv. Ekonomiska argument avfärdas som ”spekulation”:
Uppenbarligen är inte pristeori tillräckligt ”bevis”, trots att det är grundläggande kunskap som använts och bekräftats under längre tid än det funnits vattenledningar i Sverige. Det krävs ”empiriska exempel” på marknadsprissättning av just (dricks)vatten. (Som inte säljs i butik på burk, flaska eller i dunkar, får vi anta.)
Svensk elmarknad är, konstigt nog, inte relevant. (Det bör noteras att Sverige inte dras med ”rolling blackouts”, som drabbade Kalifornien efter att de införde prisregleringar på el.)
Jag är knappast en expert på vattenverk eller prissättningssystem för vattenförsörjning världen över. Och det behöver jag inte vara, för jag har (lite mer än) grundläggande kunskaper i hur en ekonomi fungerar. Men det är antagligen svaret som Svenskt vatten räknar med – att jag, för att uttrycka det annorlunda, är ”bara ekonom”, och mina argument kan således avfärdas som världsfrånvänd teori, eller spekulation. (Eller varför inte ”nyliberalism”?)
Men nu är problemet värre än att det blir vattenbrist i Sverige efter en varm månad. I stort sett hela den rika delen av världen dras med samma, ständigt återkommande vattenbristproblem. Av precis samma orsak: att man låtsas som att vatten inte är som vilken vara som helst utan är en rättighet, en kollektiv nyttighet, och så vidare.
OECD skrev om detta redan för 15 år sedan och noterade att man, för att komma undan bristproblemen, i ökande utsträckning inom OECD-länder börjat använda sig av olika typer av marknadsliknande (dvs nyttjandebaserad) prissättning. Med andra ord: man inför på politisk väg en slags prismekanism för att lösa de problem man skapat genom att avskaffa prismekanismen.
Water is scarce in some contexts (drought, degraded quality), so water pricing is increasingly seen as an acceptable instrument of public policy. Water-use charges, pollution charges, tradable permits for water withdrawals or release of specific pollutants, and fines are all market-based approaches that can contribute to making water more accessible, healthier and more sustainable over the long term.
Där har vi alltså förslag till hur man kan minska bristproblemet! Man kan uppenbarligen införa marknadsliknande prissättning och därmed minska övernyttjandet.
Men om Svenskt vatten verkligen vill lösa problemen borde man förstås arbeta för att inte skapa dem. Och det görs bäst genom att låta tillgång och efterfrågan sätta priset. För att få gehör för detta tämligen rimliga förslag kan man t ex luta sig mot OECD – och använda sig av exempel från andra ”kollektiva nyttigheter” med bristproblem, som skapats på precis samma sätt.
Nationalekonomi är en positiv teoribildning, en samhällsvetenskap. Men trots detta kan jag inte undvika att formulera rubriken i normativa termer. Anledningen är att entreprenörer oroväckande ofta tänker i anti-ekonomiska termer om sina företag. Detta leder i sin tur till att många nya företag går i konkurs helt i onödan.
Anledningen är att de missförstår det här med värde. Och detta trots att ekonomisk teori – specifikt, den verklighetsekonomi som österrikiska skolan står för – varit mycket tydliga med detta sedan 1871. Om man missförstår värde så är ju själva fundamentet till det man sysslar med som entreprenör ihåligt. För det entreprenörer sysslar med är att skapa nytt värde. Måste man då inte veta vad värde är?
Uppenbarligen inte. För det finns massor av entreprenörer som lyckas ändå. Men det betyder inte att man ska strunta i det. Snarare är det så att många fler kunnat lyckas – eller att de som lyckas ändå hade lyckats ännu bättre – med den kunskapen. Låt oss ta ett enkelt exempel för att visa hur det ligger till: relationen mellan värde, pris och kostnad.
De flesta som vill starta företag har en idé som de vill göra till en vara eller tjänst att erbjuda på marknaden. Och givetvis tror man på idén. Eller har övertro på den. Så givetvis kommer den att sälja i massor och som resultat kommer entreprenören att tjäna stora pengar. Och man vill ju producera en så bra vara som möjligt, så att kunderna blir nöjda. Med andra ord: varför spara på krutet? Låt bästa vara vinna!
Kanske funderar entreprenören på hur han eller hon ska nischa sig på marknaden, hur företaget ska framstå som att det erbjuder något unikt. Man skissar på en marknadspositionering där man kan nå rätt kunder och i möjligaste mån undvika konkurrens.
Men ofta gör man inte ens detta, utan litar kanske på att produkten är precis så bra som man tror. Med andra ord: kunderna kommer att dyka upp i horder för att kunna köpa varan eller tjänsten.
Det låter ju bra, men är precis så fel som det kan vara. För även om det är helt naturligt att tänka att produktion av varan måste ske innan den erbjuds och säljs, så bör man tänka precis tvärtom. Ett företag bär sig nämligen bara om det erbjuder värde till kunden. Och för att kunna erbjuda värde måste man veta vad värde är, samt därefter kunna gissa hur stort detta värde är.
Värde är subjektivt. Med detta menas att värde, liksom skönhet, är i betraktarens ögon – och sker på dennes villkor. Det spelar med andra roll ingen som helst roll vad du, som entreprenör anser vara en bra produkt. Det enda som spelar någon roll är huruvida andra tycker det.
För att kunna sälja en vara eller tjänst måste den vara (det vill säga, framstå som) värdefull för kunden. Men den måste också vara tillräckligt värdefull för att kunden ska orka bry sig – och dessutom så värdefull att den framstår som önskvärd givet det gytter av varor och tjänster som redan erbjuds. Den första frågan entreprenören bör ställa sig är alltså: hur skapar jag värde? Därefter: för vem? Utan bra svar på dessa frågor kan man egentligen bara misslyckas.
Därefter, när man förvissat sig om att det finns en viss kategori människor som verkligen värderar varan eller tjänsten högt, bör man försöka gissa sig till vad de är villiga att betala. Detta är priset som man kan kräva. Men priset kan inte vara lika högt som värdet av varan för kunden, för varför skulle någon välja att köpa något som är lika dyrt som det är värt?
Nej, priset måste ligga rejält under värdet så att det man erbjuder framstår som ett ”fynd”. Om priset är högre kommer man få kämpa i ständig uppförsbacke och få svårt att göra någon vinst (om man alls säljer något). Priset måste alltså vara tillräckligt lågt.
Notera att vi fortfarande inte sagt något om kostnaden. Det är högst medvetet, för kostnaden måste bero på priset, som i sin tur beror på värdet. Värdet bestäms av kunden (och realiseras egentligen först när varan konsumeras), vilket ger en indikation om vilket pris som kan motiveras. Bägge bestäms därmed av kunden. Entreprenören har bara en uppgift: att skapa så mycket värde som möjligt för kunden och sedan komma fram till vilket pris kunden kan vara villig att betala.
Först efter att värde och pris estimerats görs några egentliga val av entreprenören själv. Detta val är val av kostnad. Produktionskostnaden måste hållas tillräckligt långt under priset för att kunna generera vinst. Produktionskostnaden motiveras av priset (inte tvärtom!), men priset ger ingen information om exakt hur varan eller tjänsten ska produceras. Det finns massor av sätt att producera på, ställen att producera på, volymer att producera, samt massor av material man kan välja mellan, osv. Här gäller det med andra ord att välja så att värdet inte påverkas negativt samtidigt som kostnaden hålls nere.
Det är detta som är entreprenörens huvudsakliga uppgift: att välja kostnadsstruktur givet slutproduktens pris, vilket motiveras av värdet ur kundens perspektiv.
Men om man gör tvärtom? Då får man ständigt kämpa för att försöka få kunderna att betala ett pris som förhoppningsvis täcker kostnaderna men som antagligen ligger så nära kundens värdering att det krävs övertalning för att denne ska genomföra köpet. Man skapar med andra ord problem för sig själv och kunden om man börjar med kostnaderna, sedan sätter priset och därefter hoppas på värdet.
Så varför gör entreprenörer fel – varför agerar de tvärtom mot vad de borde? Helt enkelt för att vi tänker på entreprenörskap och företagande i termer av teknisk produktion snarare än ekonomi. Och för att de som faktiskt kan lite ekonomi inte fått lära sig hur en ekonomi faktiskt fungerar, utan hur man beräknar optimum på aggregerad nivå.
Sann och sund ekonomisk teori – verklighetsekonomi – är både praktiskt gångbar och teoretiskt insiktsfull. Vilket exemplet ovan visar med all önskvärd tydlighet. Att tänka ekonomiskt om sitt företag är antagligen det bästa sättet att undvika dyra misstag för den som vill vara entreprenör.
För drygt tio år sedan skrev jag en artikel på Mises.org 
Idag är valdagen, och just som den här artikeln publiceras öppnar vallokalerna runt om i Sverige. Miljontals svenskar kommer att besöka dem för att tillsammans, gemensamt som nation välja vårt styre för de närmaste fyra åren. Det är i alla fall så man kan välja att se på röstandet. Och det är så vi lärt oss att se på det i skolan.
Nationalekonomi är en positiv teoribildning, en samhällsvetenskap. Men trots detta kan jag inte undvika att formulera rubriken i normativa termer. Anledningen är att entreprenörer oroväckande ofta tänker i anti-ekonomiska termer om sina företag. Detta leder i sin tur till att många nya företag går i konkurs helt i onödan.