Richard Storey har skrivit boken, The Uniqueness of Western Law: A Reactionary Manifesto. Den första delen av Storeys bok går under namnet “Naturrätt”. Han finner i naturrätten rötterna till den libertarianska rättsprincipen – icke-aggressionsprincipen. Libertarianism är varken mer eller mindre än detta – icke-aggressionsprincipen. Många – både inom och utom den så kallade libertarianska gemenskapen – bidrar till förvirringen genom att lägga till diverse idéer om öppna-gränser och egalitära sociala normer – andra genom att insistera att icke-aggressionsprincipen är för alla, universell. Den är alltså ingen av dessa ting.
Libertariansk rätt härstammar från indo-européerna, från vilka alla europeiska civilisationer härstammar. Det är en rätt som kommer ifrån dessa rötter och dessa rötter endast, som inte återfinns i någon annan civilisation eller tradition – särskilt inte med något betydande avtryck eller bortom en handfull filosofer.
Det finns en unikhet i den västerländska rätten, ”att göra lagen kungarnas kung”. Den sociala normen som var nödvändig för att säkra denna princip var normen att bli lämnad ifred att sköta sitt eget liv och sin egendom.
..kungen kunde inte kränka en annan fri mans privata äganderätt av rädsla för vedergällning från andra mäktiga stormän å ena sidan, och förlusten av anseende, ära och respekt från sina fränder å andra sidan.
Det var denna rätt som studerades och förfinades i väst. Storey citerar Sankt Augustin, som definierar ondska som det som korrumperar naturens syfte, form eller ordning. Det verkar vara en uppfattning som går tillbaka till den naturrätt som utvecklats av Aristoteles och Thomas av Aquino. Studiet av denna västerländska tradition har sedermera decimerats, gått förlorad – Storey finner att denna förlust inte är någon tillfällighet med det synsätt som dominerat universiteten under 1960- och 70-talen.
Libertarianer kan tänka sig konsekvenserna av den ondska som korrumperar naturens ordning – om nonchaleringen av någon del av naturlagen resulterar i sådan ondska, har friheten då någon chans att överleva?
Denna naturrätt har sina rötter i den indoeuropeiska miljön i antikens Grekland, där önskan om att leva för sin egen skull gav upphov till framväxten av individualism. Romarna korrumperade denna naturrätt med en blandning av privat och offentlig rätt – privat för att skydda egendom och offentlig för att inkräkta på den. Detta fortsatte till den punkt att invånarna föredrog att leva under barbarerna i stället för kejsardömet.
Citerat från prästen Salvian, tidigt 400-tal:
Rom kollapsade i väst för att man förnekade den första regeln för god regering – rättvisa åt folket. Folkets önskan, uppfångad av barbarerna, återkom aldrig under kejserligt styre; barbarerna var befriarna. Roten till denna önskan var förlusten av naturrätt.
Kristendomen i norra Europa arbetade för att städa upp röran som romarna hade åstadkommit med lag enligt sed och bruk, i överensstämmelse med naturen. Bannlysning kunde både disciplinera kungen och beröva honom legitimitet i folkets ögon. När kejsaren gav sig an att välja påve etablerade påve Gregorius VII ett kardinalkollegium som den enda legitima instansen för val, för att hålla kyrka och kung separat.
Detta självbestämmande för kyrkan avspeglades i andra institutioner – universitet, gillen, fristäder med mera. Ingen myndighet hade fullständig politisk, religiös eller intellektuell auktoritet. Denna mosaik av institutionell auktoritet gav utrymme för individer att hitta frihet. Renässansen frigjorde krafter som till slut skulle förstöra denna balans.
Rötterna fanns i kristendomen och den grekiska traditionen av den miljö som den var närd. Jerusalem var en grekisk stad, Paulus var utbildad i den grekiska traditionen, Kristus identifierades som logos, Ordet, universums ordnande princip. Det var i denna tradition individualismen som libertarianer gör anspråk på kunde återfinnas – utan denna tradition får vi istället den individualism som ger social rättvisa och kulturmarxism.
Storey påminner oss om att fru Justitia (Rättvisan personifierad) – ofta avbildad som en ensam figur – har en syster; Prudentia (Förståndet personifierat). Rättvisan utan förstånd är sannerligen blind, helt saknandes vägledning mot någon rationellt observerbar ordning. Man kan tänka sig att icke-aggressionsprincipen – som karaktäriseras av rent objektiv rättvisa – är ofullständig utan förstånd om man vill att naturrättens frukter ska förverkligas genom att systrarna verkar i samförstånd; jurisprudens (rättsvetenskap).
Libertarianism som saknar naturrätt som sitt fundament är förlorad. Rättvisa kräver att naturrätten upprätthålls och försvaras – detta är förståndigt. Det är av denna anledning som libertarianer som Hoppe och Deist talar om samhällsgemenskap; en gemensam grund i naturrättslig tradition är nödvändig för att åtnjutna libertarianismens frukter.
Slutsats
Kan denna västerländska frihetliga tradition grundad på naturrätt överleva en samhällsgemenskap som inte upprätthåller västerländsk naturrätt? Att ställa frågan är att besvara den. Ändå är det denna frågan som orsakar splittring bland libertarianer och även i en bredare samhällskontext. Man finner splittringen i reaktionerna på i princip allt Hoppe skriver och på Deists blod och jord-kommentarer.
Ändå kan vi förkasta det libertarianska projektet utan att ens erkänna denna tradition.
De senaste månaderna har jag lyssnat på Jordan Peterson, och jag har märkt att han ofta kommenterat den destruktiva filosofin postmodernism, en filosofi som i hans ögon är den kraft som ligger bakom den pågående kulturella förstörelsen i väst.
Innan jag hörde detta från honom, begränsade sig min kunskap i ämnet till Frankfurtkskolans kulturmarxism och, innan detta, Antonio Gramsci. Peterson är väl medveten om dessa influenser, men för honom är det postmodernisterna som är de som idag driver den kulturella förstörelsen.
Postmodernismen är svår att beskriva, eftersom det i sig vore ett brott mot postmodernismens utgångspunkt, som är att inga definitiva termer, gränser eller absoluta sanningar existerar.
Är nationalism, politik, religion och krig ett resultat av en primitiv mänsklighet? Är sanningen en illusion? Hur kan kristendomen hävda överhöghet eller föreskriva moral? Listen är oändlig…
Det verkar både som att det existerar en oändlig mängd verkligheter och ingen verklighet alls på samma gång. Inte undra på att det är svårt att definiera.
Jag har tänkt skriva denna artikel sedan jag första gången hörde Peterson nämna ämnet. Det är ett ämne som jag har funderat på ett bra tag. Jag kommer i denna artikel att försöka mig på en liten initial fördjupning i ett ämne som jag ännu inte förstår särskilt väl.
Jag har hittat ett fåtal hjälpsamma resurser på ämnet, och kommer att hänvisa till två av dem i denna artikel. Låt oss börja.
En mer genomgående definition och förklaring av denna filosofi:
Hicks berättar för oss exakt vad han menar med postmodernism: ”Metafysiskt är postmodernismen anti-realistisk, och upprätthåller påståendet att det är omöjligt att på ett meningsfullt sätt tala om en oberoende existerande verklighet. Postmodernismen ersätter detta med en social-lingvistisk, konstruktionistisk beskrivning av verkligheten. Epistemologiskt förnekar postmodernismen, efter att ha förkastat idén om en oberoende existerande verklighet, tanken på att förnuftet eller någon annan metod är ett tillbörligt medel för att erhålla direkt kunskap om verkligheten… Postmoderna beskrivningar om den mänskliga naturen är alltid kollektivistiska, och hävdar att individers identiteter i stort konstrueras av de social-lingvistiska grupper som de är medlemmar i… postmoderna teman inom etik och politik kännetecknas av en identifiering och sympati med de grupper som anses vara förtryckta i konflikterna, och en vilja att ta upp kampen å deras vägnar”.
Även om det verkar som att postmodernisterna och kulturmarxisterna till viss del skiljer sig åt, verkar det som att de har samma mål: att använda identitetspolitik (”grupper som anses vara förtryckta”) för att förstöra den västerländska kulturen och de västerländska traditionerna, och på så sätt skapa det socialistiska paradiset.
Hicks förklarar för oss att “de postmoderna förtruppernas namn är vid det här laget välkända: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-François Lyotard, och Richard Rorty. Dessa är de ledande strategerna.”
Alla är fransmän utom Rorty, vad nu det har med saken att göra. Derrida och vissa av de andra fransmännen är, eller var, sammankopplade med Collège international de philosophie:
The Collège international de philosophie (Ciph), belägen i Paris femte arrondissement, är en högskola som lyder under den franska regeringens myndiget för forskning, och som auktoriserats under den franska associationslagen från 1901. Den startade 1983 av Jacques Derrida, François Châtelet, Jean-Pierre Faye och Dominique Lecourt, i ett försök att omvandla den franska lärofilosofin, och att befria den från all institutionell auktoritet (främst från universitetet). Dess pengar kommer huvudsakligen från offentliga medel.
Skolan ger inte ut några titlar, den har få studenter, och deltagande är öppet för alla och gratis. Varför den tillåts existera vet jag inte. Därför leds jag till att tro att det ligger cyniska orsaker bakom dess existens.
Vi återgår till Gordons recension:
Hicks fortsätter med att ställa en insiktsfull fråga: varför lockas nutidens intellektuella av dessa irrationella synsätt?
En rimlig fråga. Och svaret:
Under större delen av 1900-talet sökte vänster-intellektuella efter en sekulär frälsningsideologi.
Detta har endast intensifierats under 2000-talet.
De intellektuella socialisterna stod inför ett dilemma. Å ena sidan borde de rationellt ha övergivit sitt synsätt, eftersom deras doktriner var felaktiga i teorin och katastrofala i praktiken. Men rationalitet är bevisligen inte ett drag som är vanligt bland de socialistiskt lagda. Om förnuftet talade emot socialismen var lösningen given: förkasta förnuftet. Om förnuftet inte ger tillgång till verkligheten, utan snarare är en mask för makten, avväpnas all kritik av socialismen.
Problemet med att sätta sin tilltro till socialismen idag är att för att kunna göra en omelett, måste man hitta en Lenin, Stalin, Mao, Pol Pot eller Kim Il Sung som kock. Detta hindrar dock inte de intellektuella.
Hicks pekar på Rousseau som de postmodernas intellektuella källa:
Han hyllade inte civlisationen, utan föraktade den: ”Det finns ett motsatsförhållande mellan kulturell och moralisk utveckling: Kulturen skapar inte mycket i form av lärande, lyx, eller sofistik, utan det är snarare så att lärande, lyx, och sofistik skapar moraliskt förfall.” Det var förnuftets beklagliga uppståndelse som drev mänskligheten ifrån sitt enkla, primitiva liv.
Om vi avlägsnar det enda som skiljer människan från aporna, vad får vi då över? Eller förresten, glöm det: Apor förstör inte, utan de upprätthåller, de saker som håller dem vid liv.
Låt oss nu kommentera en video av Jordan Peterson, Identity politics and the Marxist lie of white privilege. Jag har inte transkriberat denna video, så vad jag kommer att säga är enbart parafraserat. Alla fel mellan det Peterson säger och mina citat är helt och hållet mina.
Postmodernismens mål är att ge upphov till kommunism: Marx sätt var inte framgångsrikt. Postmodernismen är ett sätt att ge upphov till marxism under en ny förklädnad.
Som jag nämnde tidigare anser jag att detta är samma motiv som driver kulturmarxisterna. Det jag har svårt att förstå är hur deras medel skiljer sig åt. Båda är ute efter att förstöra vad som i allmänt tal kallas västerländsk kultur och västerländska traditioner. Båda två strävar efter samma mål.
För postmodernismen är det det vita patriarkatet som är måltavlan.
Det mest naturliga, och långlivade, sättet att uppnå ett frivilligt styre är familjen. För människan leds familjen traditionellt (i alla fall i väst) sett av mannen. Det utlämnar den ”vita” delen av måltavlan.
Jag kan inte på något meningsfullt sätt tala om icke-västerländska kulturer och traditioner, men jag förstår den västerländska (dvs. ”vita”) traditionen relativt väl. Sannerligen är det så att den västerländska traditionen sätter stort värde på individen, och att värdet av frihet är djupt rotat i samma tradition. Min hypotes är att detta är orsaken till att”vithet” är en del av måltavlan.
Peterson pekar på en sak som postmodernisterna har rätt i:
Det finns ett oändlig antal tolkningar av världen. Det stämmer, men det är enbart delvis sant!
Här har de fel:
Det är sant att det finns ett oändligt antal tolkningar av världen, men det finns inte ett oändligt antal livskraftiga tolkningar. Du kan inte inneha en tolkning som leder till död, skada, agoni, och smärta.
Vi har givetvis gott om bevis som med tydlighet visar att den socialistiska tolkningen av världen leder till död, skada, agoni, och smärta.
Den livskraftiga tolkningen måste vara livsbejakande nu och för evigt, för dig och din familj och för framtida generationer.
Vi får det förklarat för oss att kommunismen skulle fungera om vi bara hittade rätt ledare. Historien ger oss i runda slängar 20 kommunistiska länder, historiska och nutida, om du räknar Sovjetunionen och dess östeuropeiska satellitstater som kommunistiska. Ska jag verkligen tro att ingen av dessa hade rätt ledare?
Det finns i stort sett inga livskraftiga tolkningar. Varför inte? För att ”gör som jag säger” kräver våld.
Vad tror du kommer att ske när du säger till en befolkning att överge sin egendom och ge sitt liv till ”folket”? Oavsett vad det är, är det definitivt inte något bra.
När vi tolkar saker på samma sätt, uppnår vi fred.
Det är en interessant poäng. Den pekar på en gemensam kultur, men inte vilken kultur som helst, eftersom antalet livskraftiga möjligheter är begränsade. Oavsett vad jag har emot väst (egentligen, regeringarna i väst), är det rimligt att hävda att de av oss som idag lever i väst, historiskt sett har det väldigt bra. Hur blev det så?
Den tolkning som vi har, har filtrerats över årtusenden: vad fungerar, och vad fungerar inte. När vi hittar något som inte fungerar, förbättrar vi det.
Peterson hittar roten till vår tolkning i Bibelns inledande kapitel. Han för fram sin tes i föreläsningsserien The Psychological Significance of the Biblical Stories. I dessa föreläsningar går han igenom de tidigaste berättelserna, om Adam och Eva, om Kain och Abel, Noak, och så vidare. Den är 30 timmar lång, och det är sannerligen väl spenderade timmar om detta ämne intresserar dig. Men detta är inte tillräckligt bra för postmodernisterna:
Postmodernisterna försöker inte förbättra det som inte fungerar, de vill istället förstöra det helt och hållet.
Vad är det som de vill förstöra?
“De gillar inte att folk inte är jämlika. Nähä, men vem gör det? ”Jag är emot fattigdom!”. Jaha!”
Den verkliga frågan är vad du gör åt saken.
Det finns faktiskt verkliga skillnader mellan folk.
Detta tyder på att det alltid kommer att existera ojämlikhet. För att komma runt detta problem börjar postmodernisterna att dela in folk i grupper. Och till allas stora förvåning är det alla de grupper som inte är vita, manliga och patriarkala som måste stöttas upp.
Detta tvingas på folk i mångfaldens namn. Peterson finner att de nuvarande medlen för att uppnå mångfald (gruppidentitet) är felaktiga, på många nivåer. Till exempel:
Det finns fler skillnader inom gruppen än mellan grupper. Iden att det finns fler skillnader mellan grupper är en i grund och botten rasistisk ide.
Javisst, men för att nå den slutsatsen måste man använda sig av förnuftet.
Man kan uppnå jättemycket mångfald utan att fokusera på ”gruppen”.
Ett företag har som mål att uppnå ”rätt” mängd mångfald, med avseende på tankar, ideer, och åsikter, och så vidare, och allt detta kan uppnås utan att fokuera på gruppidentiteten.
Apples mångfaldschef avgår efter blott sex månader på jobbet, efter att hon skapat ett ramaskri genom att hävda att det inte var enbart minoriteter eller kvinnor som utgjorde det enda kriteriet för mångfald, enligt vad som rapporterats.
Håll även i åtanke att denna chef tillhör en minoritetsgrupp och hon är kvinna.
“Det kan finnas 12 vita, blåögda, blonda män i ett rum, och även de kan vara mångfaldiga eftersom de kommer att föra med sig olika livserfarenheter och olika perspektiv på livet”, sa hon.
Jag tror det här kräver lite varm choklad.
“Mångfald är den mänskliga upplevelsen”, sa hon enligt Quartz. ”Jag blir ibland lite frustrerad när termen mångfald kladdas på färgade, eller kvinnor, eller LGBT.”
Och en nallebjörn. Låt oss återgå till Peterson:
Social status och betalning baseras (i ett fritt samhälle) mer på kompetens än på makt. Men då en person i en hierarki beter sig som om deras ställning ger dem en rätt till makt, då börjar samhällets fördärv. Maktmissbruk leder till att samhället korrumperas.
Han tar upp exemplet med Harvey Weinstein, men listan är lång. Och, detta är orsaken till samhällets fördärv.
Är det vitt privilegium eller majoritetsprivilegium? Existerar vitt privilegium i Kina? Allt vi har att göra med är kultur, varken mer eller mindre.
Det handlar inte om vitt privilegium. Det handlar om att förstöra kulturen (och jag har förklarat varför jag tror att måltavlan är den ”vita” kulturen). När du väl förstört kulturen, med alla dess traditionella, resonliga och frivilliga strukturer (exempelvis patriarkatet, kyrkan, och så vidare), vem eller vad återstår då att regera över?
Du får högsta betyg om du svarar rätt.
Slutsats:
Från Peterson:
Varför väljer de de skillnader som de väljer? Varför inte andra skillnader? Det finns ju ett oräkneligt antal “grupper” eller kategorier. Om vi tar argumentet till dess logiska slutpunkt är det individen som är den slutgiltiga minoriteten.
Men, för att nå en logisk slutsats måste man använda sig av förnuftet. Peterson borde vara mer uppmärksam!
De senaste månaderna har jag lyssnat på Jordan Peterson, och jag har märkt att han ofta kommenterat den destruktiva filosofin postmodernism, en filosofi som i hans ögon är den kraft som ligger bakom den pågående kulturella förstörelsen i väst.