Kategorier
Artiklar

Socialister borde tänka på ekonomin som de tänker på naturen

Min farfar hade en speciell egenskap: Han var immun mot myggbett. När jag en gång upplyste honom om att en mygga slagit sig ner på hans panna reagerade han knappt. Han nickade för att bekräfta att han hört mig, men gjorde ingen ansträngning för att bli av med inkräktaren. Efter några minuter av planlöst vandrande flög myggan iväg självmant.

De flesta av oss har inte välsignats med denna superkraft. Vi skulle glädja oss oerhört om vi aldrig mer behövde bli bitna. Men någon chans att få till stånd ett utrotande av de irriterande blodsugarna finns ändå inte. Sådana förslag möts alltid av invändningar om att myggen är en del av ett ekosystem som kommer att påverkas på sätt som inte är omedelbart uppenbara för en ytlig betraktare. Mygg är till exempel föda åt fåglar, så till vår stora sorg skulle fågelsången tystna om myggen utplånades, och med fåglarnas sista flytt skulle andra tråkiga bieffekter följa.

Inte sällan är det personer till vänster som lägger fram detta resonemang. Det gör det inte mindre relevant. Även om man fortfarande kan vilja ta kål på myggen är det viktigt att man är fullt införstådd med följderna av detta för att kunna fatta ett klokt beslut. Men det är en stor tragedi att de inte lyckas ta detta konsekvenstänk till en annan sfär: ekonomin. Likt vårt ekosystem är vår ekonomi sammanbunden genom massvis av olika intrikata samband, vilket innebär att varje ingrepp får fler konsekvenser än de man först lägger märke till. Den som tar sig an ett problem utan denna kunskap riskerar att förvärra det snarare än att lösa det.

Hitta alla konsekvenser, inte bara de uppenbara

Vi finner bland annat denna ignorans av de mindre synliga effekterna i motståndet mot vinster. Det påstås att kapitalisternas vinster är ett avdrag från vårt välstånd, något som gör oss fattigare. Om vi skulle beskatta vinsterna fullt ut skulle vi kunna göra något vettigare med de resurserna än att belöna företagsägare. Då skulle rikingar inte längre kunna spendera resurser på lustjakter och andra lyxprodukter. Detta är de uppenbara konsekvenserna. Men vad som missas är att vinster ger oss en produktion som överensstämmer med konsumenternas efterfrågan. För det första utgör vinster incitament för entreprenörer, som vet att de själva får det gott om de levererar det konsumenterna vill ha. För det andra placerar vinster kapital hos de entreprenörer som visat att de har förmågan att förutse konsumenternas behov. Med sina tidigare projekt hade den amerikanske entreprenören Steve Jobs bevisat att han hade den fingertoppskänsla som krävs för att lista ut vad konsumenterna vill ha, så när han kom på tanken att i Iphonen kombinera en webbläsare, en musikspelare och en telefon hade han redan resurserna som behövdes till sitt förfogande. Genom att ge framgångsrika entreprenörer incitament och resurser ser marknadsekonomin till att de varor som företagen tillverkar är de som konsumenterna vill ha.

Priskontroller är en annan favorit hos de som endast ser till det uppenbara. Genom att förbjuda höga priser på hyreslägenheter kommer människor kunna hyra till väldigt förmånliga priser. Genom att förbjuda låga priser på arbete kommer lågavlönade arbetare att få högre löner. Så är det i alla fall tänkt. Det är sant att ingen kommer att kunna hyra till höga priser och att ingen kommer kunna arbeta för en låg lön. Men det finns ett samband mellan priserna och utbudet och efterfrågan. Högre priser frambringar ett högre utbud, så om pristak på hyresrätter införs kommer utbudet att vara mindre och bostadsbrist uppstå. Lägre priser frambringar en lägre efterfrågan, så om prisgolv på arbete införs kommer efterfrågan på arbete att vara lägre och arbetslöshet uppstå. Ignorerar man de mindre uppenbara konsekvenserna ser priskontroller ut att vara fantastiska verktyg – gör man inte det inser man att priskontroller är direkta angrepp på människors levnadsstandard.

En fråga där kan det kan vara lite svårare att se vilka misstag som begås gäller konsumtionen. Här börjar missförståndet nämligen med en sanning: produktionens enda syfte är konsumtion. Vi har produktion för att vi vill att människor ska bli försedda med konsumtionsvaror (lägenheter, mat, datorer, etc), inte för att människor ska jobba eller att företag ska finnas. Från denna sanning dras dock den ytliga slutsatsen att vi måste ha konsumtion nu, omedelbart, om vi ska ha någon produktion överhuvudtaget. Det är sant att det inte finns någon poäng med att ha produktion om vi aldrig tänker konsumera, men det är inte så att det måste vara nutida konsumtion. Genom att spara saboterar vi inte produktionen, utan i stället väljer vi att konsumera i framtiden och låter företagen styra om produktionen för detta ändamål. Det gör att de kan uppgradera sin produktionskapacitet och att vi kan få ännu fler konsumtionsvaror i framtiden än vad vi hade fått om vi ville konsumera i dag.

Det man ser och det man inte ser

Det som vänstern förstår med myggen, om de senare och mindre uppenbara konsekvenserna, kan bäst jämföras med den franske ekonomen Frédéric Bastiats tänkande. Han förklarade att det i ekonomin finns skillnader mellan det man ser och det man inte ser, och att man måste ta båda i beaktande. Ska vi få bukt med problemen i vår ekonomi måste vänstern ta till sig av detta tänkande och lära sig att visa ekonomin samma omsorg som de visar naturen.

Kategorier
Artiklar

Tack Larry Leksell och Elekta

Företagens bidrag till samhället består av deras produktion. McDonalds levererar hamburgare, Dice förser oss med dataspel och Volvo låter oss susa fram över vägarna. För detta borde vi vara evigt tacksamma, men är det tyvärr sällan. Få förstår att företagen, i vilka arbetare och kapitalister samarbetar för att tillverka de varor som konsumenterna efterfrågar, endast hjälper samhället genom att erbjuda oss varorna vi vill ha. I stället har många fallit offer för ett vanligt missförstånd om att företagen hjälper samhället genom att betala skatter. Så är inte fallet. Att företagen överlämnar en del av sina resurser till byråkrater som slösar bort dem är enbart ett dystert faktum och verkligen inte företagens existensberättigande.

Ett tydligt exempel på detta företagsförakt är en artikel som SVT nyligen publicerade om en politiker som fått kritik för att hon hade suttit i företagsstyrelser samtidigt som hon ställde upp i ett val. Det intressanta med denna artikel var, som det ofta är, något som endast snuddade vid ämnet, nämligen vad SVT har att säga om ett av de berörda företagen:
”Elekta, som också är ett stort börsnoterat företag, håller på med medicinteknik. I SVT:s granskning av de så kallade ’Paradisdokumenten’ uppmärksammades att styrelseordföranden och huvudägaren Laurent Leksell har gjort komplicerade bolagsupplägg i lågskattelandet Malta.”

Några rader om att grundaren försökt fly från skatter är alltså allt SVT har att säga om detta fina företag. Sina första framgångar rönte Elekta med utvecklingen av gammakniven. Denna ”kniv” är ett redskap som möjliggör en skonsam behandling av hjärntumörer, som innebär att man med riktad gammastrålning kan eliminera små tumörer med väldigt låga risker för patienten. I en intervju i den eminenta podcasten Fill or Kill berättar Elektas grundare Larry Leksell om hur hans pappa motiverades att ta fram gammakniven efter att en patient avlidit under en operation, om hur svårt detta var och om alla de många utmaningar som Larry Leksell själv sedan mötte när han skulle ta detta redskap till marknaden och utrusta sjukhus världen över med det.

När jag inför skrivandet av denna text pratade med en kompis som är sjukhusfysiker kunde han nästan inte sluta berömma kniven. Han menade att gammakniven har en säkerhet som inget annat. På min fråga om hur man gick tillväga före gammakniven svarade han att det nog i många fall bara var att ge upp.

Detta är ett av Elektas bidrag till vårt samhälle: en bättre behandling av hjärntumörer. Kan man känna något annat än tacksamhet för detta? Det är en väldigt fin gåva som vi har fått.

Men någon sådan tacksamhet syns inte i SVTs artikel. I stället för det lovprisande av gammakniven som en sjukhusfysiker står för passar SVT på att ge sig på Larry Leksell för att han har undvikit skatter. ”I SVT:s granskning av de så kallade ’Paradisdokumenten’ uppmärksammades att styrelseordföranden och huvudägaren Laurent Leksell har gjort komplicerade bolagsupplägg i lågskattelandet Malta.” Och detta är allt de har att säga om denna välgörare!

Mot denna otacksamhet finns det inget bättre botemedel än tacksamhet. Därför vill jag rikta mig till Elekta och Larry Leksell och säga just tack. Tack så väldigt mycket för att ni har gett sjukhus ett verktyg i kampen mot hjärntumörer. Eran ära för detta är evig och någon gång i framtiden kommer nog även journalister på SVT att känna tacksamhet över det.

Kategorier
Artiklar

Studera den subjektiva värdeteorin och bli av med dina antikapitalistiska fördomar

Det är egentligen något av ett mirakel att det finns svenskar som är anhängare av marknadsekonomin, och således vill att människor fritt ska få byta varor och tjänster med varandra. Svenskarna bombarderas nämligen ständigt med budskap om marknadsekonomins fel och brister, om hur kapitalism är ett system som endast gynnar de rika och om att det endast är för att vår ekonomi är strikt reglerad som vi har ledigt på helgen. Hur skulle någon kunna tänka något annat än att detta sjuka system borde förkastas? Ändå gör några det. De menar att marknadsekonomin ger oss en rikare och bekvämare tillvaro. Människor som får bestämma över sina egna liv kan fokusera på det de är bäst på. De kan satsa och investera, de kan ta risker och lära sig av sina misslyckanden. Ingen lägger hinder i deras väg. Vidare gör marknadsekonomin något positivt av människors själviskhet. Den som vill tjäna sig själv i en marknadsekonomi måste också tjäna sina medmänniskor – bagaren som säljer sitt bröd gynnar både sig själv och sina kunder.

Den antikapitalistiska intuitionen

Många som försvarar marknadsekonomin har emellertid en rent intellektuell övertygelse. Den sitter inte ännu i benmärgen. När de får höra om en påstådd orättvisa i marknadsekonomin säger deras magkänsla att det är något konstigt med detta tillstånd, innan deras förnuft vaknar till liv och kommer till marknadsekonomins försvar. Ett exempel på detta är scenariot med en nödställd änka som tvingas sälja sin bröllopsring för att täcka vardagsutgifterna. Enligt den antikapitalistiska intuitionen visar detta att marknadsekonomin inte kan försvaras, medan förnuftet påminner om att änkan skulle ha det ännu värre om hon förbjöds att sälja ringen eller staten beslagtog hälften av hennes intäkter från försäljningen.

Denna intuition är jobbig att bära på eftersom den ständigt pockar på förnuftets uppmärksamhet. Vad kan man göra för att få bukt med den? Svaret är såklart, som alltid, studera! För att göra sin marknadsekonomiska övertygelse till intuition måste man försöka förstå så mycket som möjligt om den. På frågan om vad man ska studera finns det skäl att fokusera på den subjektiva värdeteorin, enligt vilken värderingar är något som kommer ur människor och skiljer sig åt för varje individ. Det är när man inte helt omfamnat denna teori som man inte kan släppa tanken på att det i marknadsekonomin finns vissa som utnyttjas och vissa som utnyttjar, vissa som vinner på ett utbyte och vissa som förlorar på det.

Finansjournalisten som lärde oss om värdeteori

En av de mest eleganta förklaringar av den subjektiva värdeteorin har den österrikiske finansjournalisten, gone ekonomiprofessor, Carl Menger (1840-1921) stått för. I en tid då ekonomer trodde att värde var något inneboende i saker och ting visade Menger att värderingar är något som människor fäster vid varor. Storleken på värderingarna beror på vilken betydelse människor tror att varan har för att uppfylla deras mål.

Säg till exempel att jag har ett sockersug jag vill släcka. För mig framstår då en läskedryck som ett ypperligt medel för att nå detta mål och således kommer jag att sätta ett högre värde på en läsk än ett glas vatten som inte kan hjälpa mig att nå detta mål.

Det som skilde Menger från tidigare ekonomer var hur han så tydligt satte individen i fokus, vilket syns i värdeteorin. När man lär sig att alla värden beror på vilken relevans människor tror att varor har för att uppfylla dessa mål, och kombinerar detta med insikten att alla människor har sina egna mål de strävar mot, är det ett kort steg till att begripa den individuella, mänskliga karaktären hos alla värderingar.

Det är den ofullständiga förståelsen av den subjektiva värdeteorin som de antikapitalistiska fördomarna har sin grund i. När vi upprörs över ett utbyte i marknadsekonomin är det för att vi har överfört vår egna värderingar på situationen. Vi glömmer att givet subjektiva värderingar måste varje byte gynna båda parter, på så sätt att de överlämnar något de finner mindre värdefullt för att få något mer värdefullt, för varför skulle de annars gå med på bytet?

Om du känner igen dig och vet med dig att du hyser antikapitalistiska fördomar kan du klicka på denna länk, bläddra fram till sida 114 och läs därifrån fram till sida 145. Efter läsningen får du gärna återkomma och kommentera om du tror att detta är ett bra botemedel eller om något annat bör föredras.

Kategorier
Artiklar

Hyresregleringens försvarare förnekar den ekonomiska vetenskapen

Gömd i floden av allt som skrivits och sagts om Januariöverenskommelsen, om metaforer, svek och vilket parti som var den största vinnaren, gick diskussionens kanske mest häpnadsväckande kommentar många förbi. Personen som stod för den var Hyresgästföreningens förhandlingschef, Erik Elmgren, som i Dagens Nyheter ondgjorde sig över överenskommelsens förslag om fri hyressättning vid nyproduktion. Efter att ha fantasifullt och detaljrikt beskrivit all plåga som förslaget skulle orsaka gick Elmgren vidare till att hävda att det inte ens skulle frambringa ett större lägenhetsutbud:
”Det de tror ska hända är att det här ökar nyproduktionen, men det finns inte något sådant kausalt samband som säger att prissättningen skulle göra att utbudet av hyresrätter ökar.”

Med detta svar ignorerade han nästan allt vad den ekonomiska vetenskapen lär oss om prisernas betydelse. Det är förvisso sant att nyproduktionen inte kommer att öka i en märkbar utsträckning till följd av överenskommelsen, då byggbolag avskräcks av möjligheten att deras nybyggda lägenheter en dag kan inordnas i den redan befintliga hyresregleringen. Så länge som hyresregleringen och allmänhetens stöd för den består kommer alltså bostadsproduktionen att vara begränsad även fortsättningsvis. Men den förklaring som Hyresgästföreningens förhandlingschef bjuder oss på är av en helt annan karaktär, och den strider så mycket med vad vi vet om hur ekonomin fungerar att den borde ha gett upphov till stor upprördhet.

Om man inte tror att det finns något kausalt samband mellan priset och utbudet, hur tror man då att ekonomin fungerar?

Enligt Elmgren kommer en fri prissättning inte att leda till en större nyproduktion, eftersom det inte finns något kausalt samband mellan priset och utbudet av hyresrätter. Det är svårt att föreställa sig ett mer ovetenskapligt och oriktigt påstående. Det går rakt emot den ekonomiska vetenskapen, som förklarar att högre priser ger entreprenörer skäl att bygga mer och på så sätt frambringar ett större utbud. Såvida inte byggandet är underställt andra strikta regleringar kommer detta samband att synas så fort hyresregleringen avskaffas. Om detta är så gott som alla ekonomer överens. Ändå kommer Hyresgästföreningen gång på gång undan med utspel i denna intellektuellt djupt oärliga genre. Hade vd:n för ett oljebolag sagt något lika osant, såsom att förbränning av bensin inte leder till koldioxidutsläpp, hade denne fått genomgå ett massmedialt gatlopp.

När efterfrågan på bilar steg under 1900-talet, i takt med välståndsökningen, ökade också produktionen av bilar. För den som är bekant med sambandet mellan pris och utbud är detta inget mysterium. Den högre efterfrågan frambringade ett högre pris, som motiverade de redan verksamma entreprenörerna att expandera sin produktion och lockade nya entreprenörer till bilproduktionen. Men för den som inte tror på ett samband mellan pris och utbud måste frågan om varför bilproduktionen ökade under 1900-talet vara ett oerhört komplext problem.

Men lika häpnadsväckande som Elmgrens ignorans av ekonomernas insikter är implikationerna av hans kommentar. Om man inte tror att det finns något kausalt samband mellan priset och utbudet, hur tror man då att ekonomin fungerar?

När efterfrågan på bilar steg under 1900-talet, i takt med välståndsökningen, ökade också produktionen av bilar. För den som är bekant med sambandet mellan pris och utbud är detta inget mysterium. Den högre efterfrågan frambringade ett högre pris, som motiverade de redan verksamma entreprenörerna att expandera sin produktion och lockade nya entreprenörer till bilproduktionen. Men för den som inte tror på ett samband mellan pris och utbud måste frågan om varför bilproduktionen ökade under 1900-talet vara ett oerhört komplext problem. När priser inte har någon inverkan på produktionen måste något annat förklara hur produktionen styrs. Man skulle kunna tänka sig att producenterna struntade i efterfrågan och i stället styrde produktionen helt efter vad de själva kände för att producera. Men då uppstår frågan om varför de är så angelägna om att göra vinst och varför de ibland råkar göra förlust. Likaledes blir det svårt att förstå hur priset skulle kunna skifta utan att påverka produktionen. När priset på en vara gick upp, varför skulle entreprenörer passivt se på och inte själva börja producera den berörda varan? Och när priset på en vara sjönk, varför skulle entreprenörer fortsätta produktionen i den tidigare omfattningen?

Denna syn är obegriplig. Tas den till sin logiska slutpunkt måste ekonomin bli ett kaotiskt gytter av olika händelser utan någon inbördes sammankoppling. I förlängningen är således allt försvar av hyresregleringen också ett förnekande av den ekonomiska vetenskapen.

Mot detta skulle man kunna invända att Elmgren inte menade att det i allmänhet inte finns någon relation mellan pris och utbud, utan att han enbart avsåg hyresrätter. Bostaden är en speciell vara, då människor behöver ha tak över huvudet för att ha en dräglig tillvaro. Men denna invändning reser bara ännu fler frågor. Alla varor är såklart olika på så sätt att vissa anses mer nödvändiga än andra, men varför skulle dessa varor vara frikopplade från relationen mellan pris och produktion? Vi är till exempel beroende av mat för att överleva, men om efterfrågan växte och matpriset därav steg skulle naturligtvis matproduktionen att öka. I motsats till vad denna invändning vill göra gällande finns det inga kvalifikationer i de ekonomiska samband vi har diskuterat som innebär att de enbart är giltiga för vissa varor.

Det hade varit intressant att få ta del av ett svar på dessa frågor. Men det är svårt att föreställa sig vad det skulle innehålla. Hyresregleringens försvarare måste inte enbart ignorera ekonomernas analys av hyresregleringen – de måste förneka existensen av ekonomiskt tänkande. Hur de därefter skulle kunna komma fram till några välgrundade slutsatser om ekonomiska fenomen är svårt att se.

Kategorier
Artiklar

Kalle Ankas ekonomirapportering överträffar SVTs

Ingen tvivlar på att Venezuela befinner sig i en ekonomisk kris. På några år har medelklassens välstånd i princip utraderats. Nästan 10% av befolkningen har utvandrat. En enorm brist på livets förnödenheter råder och utanför matvaruaffärerna ringlar sig köerna långa.

Men orsakerna till detta råder det inte lika stor enighet om. Anhängare av marknadsekonomin, vilka förutspådde denna katastrof, menar att det är den socialistiska ekonomiska politiken som bär skulden. När priser regleras och skatter höjs följer brist och misär. Människor med en fallenhet för andra ideologier ger en annan förklaring. De pekar på det sjunkande oljepriset, som drabbar det oljeproducerande Venezuela, och korruptionen. Bland de som förespråkar denna teori finner vi bland annat SVT, vilket Näringslivets medieinstitut har berättat om.

Man behöver inte ha läst alla ekonomiska böcker som någonsin har skrivits för att lista ut att denna teori är mer av en bortförklaring än en förklaring. Det finns inget samband mellan tomma butikshyllor och ett lägre oljepris. När oljepriset sjunker kommer man inte att kunna köpa lika mycket som tidigare, men i en fri ekonomi kommer man naturligtvis fortfarande att kunna köpa de varor man har råd med. Timslånga köer utanför butikerna uppstår inte, för om det är så hög efterfrågan på varor höjer butikerna antingen priserna eller så öppnar nya konkurrenter dörrarna och säljer ännu fler varor. Krisen i Venezuela kan endast förklaras med att regeringen har saboterat prissystemet och förbjudit efterfrågan och utbudet från att anpassa sig till varandra.

Det står alltså klart att SVTs ekonomirapportering är bristfällig. Men riktigt hur bristfällig den är fick vi ett perspektiv på för några veckor sedan, då Kalle Ankas sjätte nummer för 2019 kom ut. Tidningens första serie handlar om hur Magica de Hex lyckas komma över Joakim von Ankas hela affärsimperium och försöker byta det mot hans första krona. Ställd inför detta utpressningsförsök svarar Joakim, med kapitalistens självsäkerhet: ”Nej tack! Min krona är viktigare än allt annat! Jag kan starta nya företag och bli rik igen!” Det är såklart himmelskt att få ta del av en berättelse där den vanliga karikatyren av kapitalisten som en lat parasit utelämnas och hans driv och djärvhet framhävs. Joakim vinner sedan tillbaka sitt affärsimperium från Magica, eftersom han ”jobbar hårt och strävsamt” (för att tjäna konsumenterna, förmodar vi) medan Magica inte har en aning om vad hon ska göra. Serien illustrerar på ett perfekt sätt Mises poäng om att kapitalismen hänsynslöst fördelar pengar från kapitalister som inte tjänar konsumenterna till kapitalister som gör det.

I slutet av tidningen får vi följa med Joakim på guldjakt. Han företar denna jakt för att få tag på guld till sin elektronikfabrik i Paprikanien, men efter att ha bärgat skatten fattar han tycke för den och vill inte längre skicka den till elektronikfabriken. Hur ska han då hålla igång fabriken? Jo, han upplyser pressen om att han har hittat guldet och denna nyhet trycker ner guldpriset, varpå han passar på att köpa det guld han behöver. En lärorik berättelse om hur förväntningar påverkar priserna alltså.

Båda dessa serier är enkla och roliga historier som förmedlar ekonomiska insikter. Det var kanske inte det som var meningen, men har man lite sunt förnuft är inte ekonomi ett särskilt komplicerat ämne. Av detta når vi den anmärkningsvärda slutsatsen att Kalle Ankas ekonomirapportering är långt bättre än SVTs.

Kategorier
Artiklar

Tio saker jag önskar att jag visste för tio år sedan

Givet mitt dåvarande medlemskap i Miljöpartiet skulle man kanske kunna förvänta sig att det var hundra saker jag önskade att jag visste för tio år sedan, men riktigt så illa är det inte. Jag ville väl och hade en sund skepsis mot auktoriteter. Mitt problem var av en annan karaktär: Jag kunde absolut ingenting om ekonomi.

Med en styrka som enbart okunskap kan ge var jag således övertygad om att staten kunde nå de mål den sade sig eftersträva. För varje samhällsproblem fanns det en statlig åtgärd som kunde ställa saker till rätta. Att dessa åtgärder själva skulle kunna ha besvärliga biverkningar var jag glatt omedveten om.

Om jag fick chansen att överlämna tio råd till mig själv skulle många vara menade att avhjälpa min brist på ekonomisk kunskap. Men några skulle också rikta sig mot en av orsakerna till detta, som var mina opraktiska läsvanor. Jag läste ofta för att ha läst, snarare än för att lära mig, vilket förvägrade mig kunskap som jag hade behövt för att förstå mig på konsekvenserna av statens ekonomiska politik. Följaktligen skulle jag ge dessa tio råd till mitt tio år yngre jag:

1. Studera arbetsdelningen! Allt vårt välstånd och all vår produktivitet kommer från arbetsdelningen, och ändå kan du så lite om den. När människor fokuserar på det de är relativt bäst på blir produktiviteten större, och det är det som gör att vi vinner mer på samarbete än konflikt. Arbetsdelningen är den grund på vilken samhället vilar, så det inte är så konstigt att man förstår mer av samhället om man förstår sig på arbetsdelningen. När du vet vad arbetsdelning är för något har du också verktyg för att resonera kring hur regleringar och skatter påverkar människors möjlighet att fokusera på vissa arbetsuppgifter. Använd dessa verktyg!

2. Du blir inte allmänbildad av att läsa tidningar och ta del av nyhetsflöden, utan får tvärtom ofta en rätt skev världsbild. Och du vinner verkligen inte någonting på att ständigt hålla dig uppdaterad. Försök istället att lägga din energi på böcker.

3. Priser är inte en samling godtyckliga tal. De är resultatet av de subjektiva värderingarna hos marknadsekonomins parter – köparna och säljarna. När politiker försöker bestämma priser blir det ofta fel, med för stor konsumtion eller brist som följd.  

4. Trots det du ofta upprepar om att ”man behöver inte vara raketforskare för att lösa bostadsbristen, det handlar om att bygga”, är det inte så enkelt. Hyresregleringen och regleringar av andra slag resulterar i ett ineffektivt utnyttjande av det befintliga utbudet, så ett försök att bygga bort bristen för med sig enorma kostnader. Ett avskaffande av hyresregleringen skulle vara en betydligt billigare och snabbare lösning.

5. Kapitalism är inte ett system för de rika; det är ett system för massorna. På en fri marknad måste kapitalisterna hela tiden anstränga sig för att leverera det massorna vill ha. De som blir rika i detta system har blivit det för att de har tjänat konsumenterna bäst. Det är därför som IKEA, Dice och Swedish Match är jätteföretag medan Svenskt Tenn (vars kundkrets främst är mer bemedlade människor) bara har en enda butik.

6. Original är inte ett måste. Studieguiden till Man, Economy, and State kan vara mer givande att börja med än själva boken. När du väl ska läsa original bör du göra det på svenska om det finns tillgängligt, för då kommer mer att fastna. PS. om sex år, alltså 2015, kommer en bok som heter Choice att komma ut – läs den!

7. Den politiska processen följer ett regelbundet mönster: Först upptäcks ett problem. Tidningarna fylls av diskussioner om det. Tyckare från alla håll och kanter sluter upp för att uttrycka sin förskräckelse över problemet. Sedan föreslås en statlig åtgärd som lösning, i form av ett förbud, en reglering eller en skatt. Vågar någon sig på att ifrågasätta den statliga åtgärden beskylls denne för att vilja bevara problemet.

Här måste du försöka tänka ett steg längre. Alla statliga åtgärder har sekundära effekter, som inte är omedelbart synliga för det blotta ögat. Dessa effekter genomsyrar den statliga politiken och gör den destruktiv. De innebär att statliga åtgärder orsakar problem snarare än löser dem.

Vi kan illustrera det med ett exempel där vi har en stor grupp människor som tjänar låga löner. Det är beklagligt – det hade varit bättre om de hade tjänat höga löner. För att råda bot på detta tillstånd föreslår några politiker ett förbud mot låga löner. Det är givetvis möjligt att införa ett sådant förbud, men det kommer inte att ge dessa människor högre löner. Arbetsgivare har inte råd att betala de anställda mer än värdet för deras produktion, så därför kommer alla människor med en produktivitet under den lagstadgade lönen att bli utestängda från arbetsmarknaden. Istället för att ge låginkomsttagare högre löner innebär förbudet att de inte får några löner alls.

8. Köp Bitcoin, såklart. Men studera också kryptovalutor i allmänhet. Någon dag kommer nog någon kryptovaluta att besegra statens penningmonopol.

9. Det är kul att kunna säga ”jag har läst den där boken”, men särskilt viktigt är det inte. Det är bättre att kunna saker, och av det skälet bör du bara läsa de sidor du vill läsa. Om du inte tycker något är intressant eller lärorikt, hoppa till nästa kapitel eller byt bok.  

10. Det kanske verkar osannolikt att någon skulle låta bli att utbilda sig för att en skattehöjning gör det lite mindre lönsamt att ha en utbildning, men skatter får sin påverkan på marginalen. Det finns alltid några människor som är på gränsen till att låta bli att utbilda sig, som konsekvens av tidigare skatter. Det är dessa människor som ändrar sitt beteende på grund av de nya skatterna. Ekonomi handlar alltid om marginaler.

Om jag var tvungen att koka ner alla dessa tips till ett enda råd att ge till den sextonåriga Benjamin vore det detta: tro inte att staten kan göra allt den lovar, för det kan den inte.

Kategorier
Artiklar

Visst finns det gratisluncher

När man prenumererade på PC Gamer för en sisådär tio eller femton år sedan fick man med tidningen hem en CD-skiva med demoversioner av olika spel. Någon karta här och något uppdrag där var det man fick testa på. De spel som i sina fullversioner var gratis var sällan särskilt roliga.

Bara några år senare har detta vänts upp och ned. Några av de bästa och mest påkostade spelen är nu gratis. Nyligen meddelade spelföretaget Valve att de skulle ta bort prislappen på Counter-Strike. Deras succé Dota 2 har alltid varit gratis. Likaså har det omåttligt populära Fortnite varit sedan släppet 2017. Spelutvecklarna förlitar sig på att spelarna ska tycka om spelet så mycket att de köper estetiska tillbehör såsom vapenöverdrag och danser.

När man reflekterar över denna utveckling är det svårt att inte känna tacksamhet över den. Istället för att behöva hoppas på att få rätt datorspel i julklapp kan ungdomar nu spela fantastiskt välgjorda spel utan att behöva betala ett öre. De får detta som en gåva från spelföretagen, och även om företagen hoppas att de betalar lite tillbaka någon gång är det inget krav.

Även om det är glädjande är det också aningen besynnerligt. Enligt en ofta upprepad fras finns det inga gratisluncher. Ska man ha någonting måste man betala för det. Men spelens nya priser ger oss skäl avgränsa denna fras.

När vi talar om staten är det sant att det inte finns några gratisluncher.  De bidrag som den portionerar ut till medborgarna är inte några gåvor. Allt den ger har den tagit. Den har lagt beslag på människors egendom och lämnar sedan under högtidliga former tillbaka lite av dessa pengar. Ingenting har den skapat själv.

Marknaden är av en annan karaktär. Här samverkar arbetare, entreprenörer och kapitalister för att producera nya produkter. Ibland ger de dessa helt gratis till konsumenterna i marknadsföringssyfte, som med spelen, eller som i butikerna där man får provsmaka en ny ost eller en kryddstark korv.

Och även om priserna nog aldrig kommer att sjunka till noll ska det nämnas att priserna i en fri marknadsekonomi kommer att sjunka. Arbetsdelning (människor fokuserar på det som de är bäst eller minst sämst på), arbetsfrämjande incitament (högre löner till de som arbetar mest effektivt) och kapitalbildning (skapandet av verktyg och redskap som används i produktionen) gör att arbetsproduktiviteten blir högre. När människor får ut mer av sina arbeten sjunker de reala priserna och mindre arbete än förr krävs för att få en sjyst lunch.

Det är sant att dessa marknadsekonomiska fenomen existerar även i marknadsekonomier som är saboterade av skatter och regleringar. Men de kan försvagas så mycket av dessa begränsningar att de inte lyckas åstadkomma någon rörelse mot lägre priser. Skulden för de uteblivna prissänkningarna är då inte marknadsekonomins, utan just begränsningarna av den.

Så kom ihåg, det finns inga gratisluncher. Förutom i marknadsekonomin, där det kryllar av dem och varenda grabb mellan fem och tjugofem tar del av dem.

Kategorier
Artiklar

Fortsatt bostadsbrist med centerregering

Få regleringar ställer till det så mycket för svenskar som hyresregleringen. Den tvingar fram ett mindre lägenhetsutbud och orsakar en fruktansvärd bostadsbrist. Människor som vill flytta på grund av studier, jobb eller andra livsomständigheter förhindras från att göra detta på grund av den bostadsbrist som hyresregleringen skapar. Därför var det spännande att höra att Centerpartiet fått igenom att hyresregleringen är en av de saker som ska ändras med det nya regeringssamarbetet som offentliggjordes under fredagen. Om hyresregleringen avskaffades skulle det utgöra ett slut på årtionden av bostadssocialism och bostadsbrist.

Men tittar man lite närmare på det som de kommit överens om i detta nya regeringssamarbete, bestående av Miljöpartiet, Liberalerna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, visar det sig inte vara lika lovande. Det enda som man tydligt säger ska göras friare är nämligen hyresbestämningen för nyproduktionen, medan den övergripande hyresregleringen endast blir föremål för olika utredningar.

Det finns tre skäl till varför en fri hyressättning för nybyggnation inte kommer att rucka på bostadsbristen:

  1. Tiden som krävs för att bygga nya bostäder är väldigt lång. Om man istället avskaffade hyresregleringen helt skulle bostadsutbudet direkt växa eftersom människor skulle kunna dela upp större lägenheter i mindre lägenheter.
  2. Byggbolag kommer alltid behöva oroa sig för att deras nybyggda lägenheter helt plötsligt inkluderas under samma bestämmelser som de redan hyresreglerade lägenheterna, med motivationen att fattiga ska kunna hitta lägenheter eller något liknande. (Hyresreglering gör dock att väldigt få överhuvudtaget kan hitta en lägenhet). Hotet om expropriation av framtida intäkter, som alltid finns där när hyresregleringen och det ideologiska stödet för den existerar, kommer att avskräcka företag från att bygga.
  3. Genom presumtionshyror tillåts redan marknadshyror för nybyggnation i viss mån, men produktionen begränsas ändå av skälen som vi redogjort för ovan.

Centerpartiets bostadspolitik är bara ytterligare ett exempel på bostadssocialism som inte kommer att avskaffa bostadsbristen. För att få bukt med bostadsbristen måste man gå till roten med problemet och avskaffa hyresregleringen helt. Det är den verkligt marknadsekonomiska lösningen. Prissättningen vid nybyggnation är inte det centrala problemet. Marknadsekonomins försvarare bör vara tydliga med att detta inte är ett marknadsekonomiskt system, för när bostadsbristen består måste vi kunna förklara varför detta skulden för detta ligger hos hyresregleringen och de som låter den vara kvar.

Kategorier
Artiklar

Tusen personer har gjort vårt prov i österrikisk ekonomi – nu uppgraderar vi det!

Fler än tusen personer har testat hur mycket de kan om österrikisk ekonomi med det prov vi släppte för några månader sedan. För att fira det uppgraderar vi nu provet, med tre nya frågor, återkoppling till alla frågor och några lästips för de som tycker att provet är för svårt!

Den österrikiska skolan studerar ekonomin på ett sätt som alla kan förstå, vilket gör den farlig för makten. Den tar kål på den förvirring som makthavarna har skapat för att dölja resultaten av deras politik, såsom hyrestak och skatter. Om fler förstod sig på de ekonomiska samband som österrikarna beskriver skulle staten behöva ta några kliv tillbaka och ekonomin skulle kunna återhämta sig och slå ut i sin fulla prakt.

Förhoppningsvis kan detta prov inte bara vara ett tillfälle att testa hur mycket man redan kan utan också en möjlighet att utöka denna kunskap. Om du inte hört talas om den österrikiska skolan tidigare kan nog provet vara ganska svårt, men kika gärna då på lästipsen vi ger i början av provet eller kolla på någon föreläsning från årets Mises University.

Du hittar provet här:
https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLScTAzQPtbqmhu5LaS0Meg0VXE-We1jGFQOVmsKm1oqQvZXqtw/viewform

Kategorier
Artiklar

Endast bostadssökarna kan krossa bostadsbristen

 

I mer än femtio år har Sveriges storstäder haft bostadsbrist. Många människor har levt hela sina liv i städer där enda sättet att få tag på en innerstadslägenhet är att ställa sig i världshistoriens längsta kö. Vi har vant oss vid en galen situation – en kolossal brist råder på något som så många människor efterfrågar så intensivt. Men det behöver inte vara så! Bostadssökarna skulle kunna pulverisera kön och få sina så efterlängtade hem, om de bara insåg vad som är deras sanna intressen.

Att bostadssökarna har makten att göra slut på bostadsbristen innebär inte att det är deras fel att vi har en bostadsbrist. Skulden för detta ligger hos några helt andra. Men bostadssökarna är så många att de skulle kunna köra över alla som försöker upprätthålla bostadsbristen. För att göra det måste begripa vad lösningen på problemet är och orsaken till varför vi har detta problem.

Först och främst måste de förstå hur märkligt det är med en kronisk brist på något som så många människor vill ha. I en välfungerande ekonomi kan du få tag i vilken vara som helst om du är beredd att betala priset som krävs. Det finns inget undantag till det. Det gäller för livsnödvändiga varor såsom potatis och bröd, det gäller för elektronikvaror såsom datorer och tv-apparater och det gäller även de gånger man bara hyr en vara och inte köper den, såsom hyrbilar eller hyresverktyg. Så är det för de flesta varor i Sverige, med hyreslägenheter som det stora undantaget. Men bostadsbristen är inte bara unik på detta sätt, den existerar inte heller i många europeiska storstäder. Madrid kan utländska studenter till exempel resa till utan att ha ordnat boende eftersom det snabbt fixas på plats. Det kan jämföras med Stockholm, där studenter i vissa fall har tältat utanför universiteten i månader innan de kunnat få tag på ett dyrt och tillfälligt boende.

Att detta är så onormalt ger oss vår första ledtråd till vad som är problemet. Det kan inte bara vara att många vill ha en bostad, för det finns också många andra varor som är väldigt efterfrågade utan att någon behöver köa i årtionden för dem. Inte heller kan problemet vara att vissa företagare tjänar på att utbudet är så begränsat, för många företagare i olika sektorer skulle tjäna på att utbudet var lägre utan att det för den sakens skull har uppstått brist där. Det enda onormala med hyresrätter är i stället att deras priser är strikt reglerade. Äger du en bostad får du inte hyra ut den till vilket pris som helst. Och det är det här som är orsaken till den katastrof vi lever med.

När politiker och intressegrupper styr prisbildningen kan priserna inte göra sitt jobb. I en fri och hälsosam ekonomi är priser nämligen inte bara godtyckliga siffror, de är absolut nödvändiga för att balansera efterfrågan och utbud. Om många vill ha en viss sak kommer priset på denna sak att bli högt, vilket gör att många kommer att vilja sälja den. Att många har velat ha en smarttelefon har lyckligtvis inte skapat en kö som är längre än NiPs 87-0 svit, just för att prisbildningen har fått vara fri. Men fria priser är inte bara bristers naturliga fiender för att de gör att större delar av utbudet tas till marknaden, de gör också själva utbudet större. När priserna får vara fria kommer många välja att dela upp lägenheter, vilket på ett snabbt sätt åtgärdar bristen.

Prisernas förmåga att göra utbudet större är också varför vi ska förhålla oss skeptiska till de som varnar för högre priser med ”marknadshyror”. När priserna stiger lockar det också fram ett större utbud som sänker priserna. Dessa kallas, ganska oinspirerande, för ”dynamiska” effekter, och är en avgörande beståndsdel av en fri ekonomi. Dessutom, som om hyresregleringen inte vore nog skadlig, plågas bostadssektorn av massa andra regleringar. Naturreserverat begränsar vilka ytor som får bebyggas, höga hus tillåts inte byggas och handikappregleringar höjer produktionskostnaderna. Ingen kan ifrågasätta att detta bidrar till ett lägre utbud och en större brist.

Om bostadssökarna insåg detta och började kämpa för en fri marknad med bara en gnutta av den energi som de lägger på att hitta bostäder skulle vi snabbt bli kvitt alla dessa regleringar. Tyvärr är bostadssökarna de enda i denna sorgliga berättelse som inte inser vad deras sanna intressen är. Hyresgästerna i innerstaden vinner stort på hyresregleringen och är medvetna om det. Den låter dem betala en låg hyra för att bo i centrala lägenheter som annars hade kostat dyrt. Att den ger upphov till bostadsbrist för alla stackare utanför marknaden är inte något som bekymrar dem. I stället för att gå till angrepp mot dessa priviligierade hyresgäster och den hyresreglering som gynnar dem gör bostadssökarna ofta tvärtom och försvarar hyresregleringen! De tänker att om de väl får en hyreslägenhet skulle det vara trevligt om hyran var låg. Problemet är att hyresregleringen gör det så gott som omöjligt att ens få tag på ett förstahandskontrakt i innerstaden att man ändå aldrig kommer att betala någon hyra.

Ansvaret för att göra historia av bostadsbristen vilar alltså på bostadssökarna. Skulden för bostadsbristen ligger inte hos dem, utan hos priviligierade innehavare av feta hyreskontrakt. Men det är bara bostadssökarna som står att tjäna på ett samhälle utan bostadsbrist. För att åstadkomma detta måste de reflektera över de ekonomiska orsakerna till den unika bristen på hyresrätter, inse att det är hyresregleringen och inleda vilda protester mot den.

Lästips: Släpp hyrorna loss – det är vår, Vi måste prata om klass (om liberal klassteori) och Den svenska trabant-kön.

Kategorier
Artiklar

Fem saker vänstern inte förstår om ekonomin

I denna tid av oenighet är det lätt att överskatta skillnaderna mellan olika ståndpunkter. Sett till de faktiska åtgärderna är gapet mellan de som vill ha statliga ingripanden i ekonomin och de som vill ha en fri marknadsekonomi stort. Men detta är framförallt en konflikt om medel och inte om mål. Vi har inget skäl att anta att förespråkarna av statlig inblandning i ekonomin menar illa. Likt anhängarna av marknadsekonomin vill de att människor ska få det bättre. De tror dock att staten kan hjälpa ekonomin på traven och därmed ge många människor en bättre levnadsstandard. Detta är helt fel. Statlig inblandning kan enbart stjälpa ekonomin, inte hjälpa den. I statens spår följer fattigdom, arbetslöshet och stagnation.

Att vänsteranhängare inte inser detta beror på att de är helt omedvetna om en lång rad av ekonomiska fenomen, varav de flesta är specifika för marknadsekonomin. Vi ska nu lyfta fram fem särskilt viktiga ekonomiska faktum med hopp om att kanske få någon kritiker av marknadsekonomin att tänka till lite extra.

1. Konsumenterna är företagens högsta chefer

På ytan kan det se ut som att vänstern har rätt om vilka som styr ekonomin, det är de rika! I ledningen för storföretagen sitter hiskeligt förmögna människor med total makt över produktionen. Den lilla människan, löntagaren och konsumenten, är helt utlämnad åt deras beslut.

Detta är en både orättvis och felaktig beskrivning av marknadsekonomin. Kapitalism är massproduktion för massornas behov, inte produktion för ett fåtal rikingar. De affärer som marknadsekonomin har upphöjt till storföretag är just de som på bäst sätt har lyckats tillgodose den breda majoriteten av konsumenter. IKEA reser varuhus efter varuhus över hela Sverige, medan Svenskt Tenn har en enda butik. Man kan hitta tusentals andra exempel på samma sak: fler cigaretter än cigarrer produceras, mer resurser läggs på att kamma haven efter strömming än ostron och bioföreställningarna är långt fler än operorna. Det är sant att marknaden också tar hänsyn till nischade önskemål, där de rikas nöjen ingår, men i huvudsak tjänar den de många människorna.

Storföretagens chefer och ägare har inte absolut makt. De måste varje dag svara inför konsumenterna, som hårt och hänsynslöst dömer dem om de inte är nöjda med vad som har producerats. Kapitalisterna och entreprenörerna som äger företagen kan jämföras med styrmannen på ett skepp. Det kan se ut som att styrmannen är den som bestämmer, han står ju vid rodret, men den verkliga makten ligger hos kaptenen, och i marknadsekonomin är det konsumenterna som är kapten.

2. I marknadsekonomin är någons vinst inte någons förlust, båda kan vinna

Vi lär oss att om något låter för bra för att vara sant så är det ofta det. För att något ska vara trovärdigt måste det vara något dåligt med det, om än bara lite, så att vi vet att vi gör någon typ av trade-off. Det är därför inte konstigt att många har svårt att köpa påståendet att marknadsekonomin inte kräver förlorare och att båda således kan vinna på ett utbyte. Men argumenten för att det faktiskt förhåller sig såhär underbart är övertygande.

För ett enkelt byte av två varor är det lätt att se. Människor är olika och vi har olika värderingar. Din favoritpryl kan vara skräp för mig, medan en sak som jag håller väldigt högt kan vara värdelös för dig. Om vi byter dessa föremål så att vi får det vi högst värderar är det tydligt att jag har tjänat på det, jag har ju fått något som jag sätter ett högre värde på, men samma gäller även för dig.

I marknadsekonomin är detta en allmän princip, det gäller inte bara för enskilda byten. På marknaden tjänar människor sig själva genom att tjäna andra. Vi behöver inte oroa oss för att människor är egoistiska och giriga, eftersom deras framgång är beroende av deras medmänniskors framgång. Det var detta som Adam Smith menade när han sa att vi i marknadsekonomin styrs som av en osynlig hand att gynna ett mål som inte varit vårt huvudsakliga syfte. Bagaren som vill bli rikare kan endast bli det genom att hjälpa andra. Många har gjort sig lustiga över konceptet med en osynlig hand, men kritik av en metafor kan inte motbevisa det faktum att marknadsekonomin är världens största win-win.

3. Konjunkturcykeln är inte ett marknadsekonomiskt fenomen

Vår ekonomi plågas av återkommande nedgångar. Helt plötsligt går företag i konkurs, arbetare avskedas och ekonomin avstannar. Vänstern beskyller marknaden för detta. Om ekonomin inte tyglas hårt kommer den förr eller senare att drabbas av en plötslig nedgång. Men varför det är på detta sätt preciseras sällan. När man reflekterar över hur marknadsekonomin fungerar verkar det osannolikt att konjunkturcykler skulle vara inneboende i den. Entreprenörer investerar sitt kapital efter bästa förmåga och gör allt de kan för att inte förlora det. Om de gjort för okloka investeringar får de sparken av marknadsekonomin. Så även om det händer att investerare förlorar sitt kapital och detta kan ge upphov till en tillfällig nedgång tenderar problemet att lösa sig självt, eftersom marknaden sållar ut dessa entreprenörer.

Dessutom finns det något underligt med den här idén om att marknadsekonomin behöver kontrolleras så att den kan bli stabil. Ekonomin är inte ett hjul som ska snurras bara för sakens skull. Poängen med den är att människors liv ska bli bättre och att deras tillvaro ska bli behagligare, vilket åstadkoms genom produktionen av de varor som konsumenterna vill ha. Staten har självklart makten att ändra på ekonomin så att den blir mer stabil, vad det nu innebär, men då knuffar den också ekonomin längre bort från tillfredsställandet av konsumenternas önskemål.

4. Vi har högre arbetsproduktivitet att tacka för högre löner och kortare arbetstider, inte fackföreningar

Enligt fackföreningarna är det tack vare deras förhandlingar med arbetsgivare som arbetare idag har högre löner, ledigt på helgen och åtta timmars arbetsdag. Arbetsgivarna är snikna nidingar som gör allt de kan för att lägga beslag på vinsten; om fackföreningarna inte med hård kamp tvingar dem att dela med sig skulle aldrig arbetarna få det bättre, således är all positiv utveckling fackföreningarnas förtjänst.

Det är lätt att se bristerna i detta resonemang om vi tar de högre lönerna som exempel. Skulle fackföreningarna, om de bara hade varit riktigt framgångsrika och totalt lyckats köra över arbetsgivarna, under 1800-talet hade kunnat förhandla fram löner som är lika höga som dagens? Självfallet inte. Även om arbetsgivarna hade tvingats sälja sina hem och bo på gatan skulle de inte ha kunnat finansiera löner som är lika höga som dagens (vilket förövrigt vittnar om den fantastiska utvecklingen som skett under kapitalismen). Lönerna beror till syvende och sist alltid på arbetsproduktiviteten. Om arbetare producerar mer värde per timme kan de få högre löner. För att åstadkomma detta behövs inga fackföreningar som kämpar å arbetarnas sida. Eftersom vem som helst kan bli arbetsgivare kommer det alltid att råda konkurrens bland arbetsköparna som vill använda arbetstagarnas tjänster för att producera varor som konsumenterna vill ha, vilket kommer att driva upp lönerna till nivån för arbetarnas produktivitet. Detta är anledningen till att lönerna har stigit även i länder med svaga fackföreningar. Samma konkurrens kommer också att ge arbetare ledigt på helgen och kortare arbetstider, om det är det som de vill ha. Då kommer arbetsgivare att spara in på löneökningar och istället konkurrera med varandra genom att erbjuda så uppskattade förmåner som möjligt.

Ett mindre anspråkslöst argument skulle kunna vara att lönerna till största del beror på arbetsproduktiviteten, men att fackföreningarna kan hjälpa arbetarna genom att tvinga arbetsgivarna att betala en större andel av vinsten i löner. Även detta är felaktigt. Om arbetsgivarna inte gjorde några vinster skulle de inte ha några pengar kvar för att underhålla maskiner och verktyg eller investera i nya redskap, vilket höjer arbetsproduktiviteten, och därmed skulle lönerna ta stryk. Det som händer när fackföreningarna tvingar fram lönehöjningar är snarare att en viss grupp, alla de med en arbetsproduktivitet under minimilönenivån, hamnar utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har bara råd med löner som är på samma nivå som arbetsproduktiviteten, så om de förbjuds från att anställa vissa människor till de löner som motsvarar dessas arbetsproduktivitet kommer de överhuvudtaget inte att anställa dem. Detta är skälet till varför vi har arbetslöshet.

5. Bostadsbristen är orsakad av regleringar

Den förre bostadsministern Mehmet Kaplan sade en gång att marknaden inte ensam kan lösa bostadsbristen – staten måste hjälpa till. Kort därefter tvingades han avgå av en helt annan anledning, men detta uttalande är så felaktigt och verklighetsfrånvänt att det borde ha varit det som orsakade hans avgång. Marknaden tillhandahåller utan problem miljontals olika varor, vissa mer efterfrågade och vissa mindre efterfrågade, vissa helt nödvändiga för livets uppehälle och vissa mindre nödvändiga. Givetvis skulle den kunna förse konsumenterna med hyreslägenheter med samma mekanismer som den förser dem med alla andra varor: konkurrens, prissignaler och vinster. Som vi har redogjort för ligger det i själva marknadsekonomins natur att producera de varor som konsumenterna vill ha, det är så entreprenörerna gör vinst, och om konsumenterna vill ha hyreslägenheter skulle de givetvis få sådana.

Att det inte händer beror på att vi har massvis av regleringar. Naturreservat krymper ytorna som får bebyggas, tvånget att bygga handikappanpassat höjer produktionskostnaderna och hyresregleringen sänker utbudet av hyreslägenheter. Hyresrättsmarknaden är så förlamad av regleringar att den inte ens gör sig förtjänt av att få kallas för en marknad. Det är på grund av alla dessa regleringar som vi har fått världshistoriens längsta kö. Statens regleringar förbjuder entreprenörerna från att anpassa utbudet till konsumenternas efterfrågan. Den svenska bostadskön har sin motsvarighet i ryssarnas brödköer, östtyskarnas trabantköer och venezolanernas toalettpappersköer – länder som alla har eller har haft priskontroller på varorna som det uppstod en brist på. Det är alltså inte marknaden som bär ansvaret för bostadsbristen, utan istället de människor som lägger hinder i dess väg.

På det stora hela påminner vänsterns bild av marknadsekonomin till viss del om hur planekonomin fungerar. De tror att marknadsekonomin styrs ovanifrån, precis som planekonomin, med skillnaden att på marknaden är det de rika som bestämmer och inte partikamraterna. Så är det inte. Marknadsekonomin styrs underifrån, av de många människorna. Den tjänar dem ovillkorligt. Förhoppningsvis kan vänstern inse detta och omfamna marknadsekonomin, en institution som har skänkt världen så mycket liv och glädje.

Om du efter att ha läst denna artikel vill lära dig ännu mer om ekonomin rekommenderar vi denna artikel för några lästips. När du känner dig redo kan du sedan göra vårt prov i ekonomi, som förhoppningsvis kan både utmana och lära dig saker.

Kategorier
Artiklar

Myter om marknadshyror

Hyresgästföreningen har nyligen hävdat att marknadshyror skulle ge upphov till avsevärt högre hyror på lägenheter. Inom ekonomivetenskapen råder inte det minsta tvivel om att bostadsbristen är delvis orsakad av hyresregleringar (frånvaron av marknadshyror), så det är förmodligen smart att försöka angripa frågan på ett nytt sätt. Men tyvärr är deras argumentation även i denna fråga sprängfylld av ekonomiska missförstånd.

Det börjar med något så grundläggande som vad en marknadshyra är. En ganska okontroversiell definition är att marknadshyran är resultatet av köparnas och säljarnas transaktioner. Marknadshyran bestäms av utbud och efterfrågan. Det finns ingen betydelsefull skillnad mellan den och, till exempel, marknadspriset på bilar.

Men för Hyresgästföreningen är marknadshyran något helt annorlunda:
”Marknadshyror innebär att marknaden sätter hyrorna, det vill säga att hyresvärden bestämmer hur mycket du ska betala i hyra.”

Istället för att vara resultatet av både köparnas och säljarnas värderingar är alltså marknadshyran helt och hållet bestämd av säljaren. Om detta var sant framstår Hyresgästföreningens uppskattningar om 50% högre hyror med marknadshyror som oerhört låga. Om hyresvärden ensidigt bestämmer hur mycket hyresgästen betalar i hyra, vad hindrar honom från att ta ut hundratusen kronor per månad? Eller en miljon? Man borde inte ägna för mycket tid åt att begrunda sådana frågor, eftersom de saknar svar. Alla priser, inklusive hyror, bestäms av samspelet mellan köpare och säljare. Priset på en bil är inte 150 000 kronor för att säljaren bestämt det, utan för att det är där säljare och köpare möter varandra.

Denna missvisande definition är talande. Marknaden betraktas som en enskild aktör, som sätter priserna så att hyresvärdarna gynnas. Den tjänar inget annat syfte än att gynna de rika. Detta återkommer sen när Hyresgästföreningen går vidare till att påstå att hyrorna skulle vara betydligt högre om marknadsmässiga villkor fick råda. De baserar detta påstående på en rapport som de har beställt av konsultföretaget Ramböll, som de påstår säger sig visa att marknadshyror ger upphov till högre hyror för alla lägenheter. Men det stämmer inte. I rapportens sammanfattning konstaterar nämligen konsultföretaget att ”Vi analyserar de direkta effekterna av ett avskaffande av hyressättningssystemet och tar inte dynamiska effekter i beaktning, det vill säga hur hyresgäster och övriga parter på marknaden kan tänkas bete sig vid en fri hyressättning på hyresmarknaden.” De ”dynamiska effekter” de nämner är ett väldigt fult namn på något väldigt vackert, nämligen det faktum att i marknadsekonomin är produktion och pris oskiljaktigt förenade. Högre priser på en vara ger upphov till en större produktion av varan. Om man bortser från det analyserar man inte marknadshyror.

Låt oss förklara hur dessa dynamiska effekter, mer korrekt vore kanske marknadseffekter, kan uttrycka sig. Vi föreställer oss först att det, tyvärr för alla bostadslösa, finns hyresregleringar. Maxhyran för hyreslägenheter är tretusen kronor per månad. Ett byggföretag har ett tilltänkt projekt som det skulle kunna täcka byggkostnaderna för om det kunde hyra ut lägenheterna däri för fyratusen kronor per månad, och det tror att hyresgäster skulle kunna vara beredda att betala femtusen kronor per månad till och med. På grund av hyresregleringen får det dock inte ta ut denna hyra, och det väljer därför att inte bygga huset. Men sedan avskaffas hyresregleringen. Helt plötsligt blir det lönsamt för byggbolaget att bygga detta hus. Detta är den första marknadseffekten. Men det stannar inte bara vid att utbudet ökar. Ett högre utbud ger också upphov till lägre priser. Priset på de tidigare byggda lägenheterna kommer nu att sjunka, eftersom de inte trycks upp av de som flyttade in i de nybyggda husen.

Marknadsekonomin är i grund och botten ett sätt att styra produktionen. Den tvingar entreprenörerna att försöka anpassa utbudet till konsumenternas önskemål. Om man bortser från produktionen och därefter går till hätskt anfall mot marknadsekonomin angriper man endast sitt eget intellekt. En marknadsekonomi utan ett samband mellan pris och produktion är lite som en morotskaka utan morot eller kaka.

När vi nu har betonat kopplingen mellan pris och produktion kan vi ta oss an den ursprungliga frågeställningen. Är det rimligt att alla hyror kommer att stiga till följd av marknadshyror? Först kan vi konstatera att några hyror kommer att stiga till följd av marknadshyror, för annars skulle ju utbudet inte kunna stiga. Det högre utbudet kan inte heller stiga till den grad att prishöjningen helt sväljs. Men detta innebär inte att alla hyror måste stiga. Tvärtom skulle vissa hyror kunna sjunka. Lägenheter är olika och när utbudet stiger skulle priset för att hyra en lägenhet att sjunka medan priset för en annan stiger. Kanske visar det sig att människor föredrar att bor i innerstaden, vilket gör att hyrorna stiger och utbudet växer där medan hyrorna i förorten sjunker. Exakt hur olika priser kommer att förändras med marknadshyror finns det inget vetenskapligt svar på. Hade priser kunnat beräknas med matematiska modeller hade alla världens entreprenörer kunnat ersättas av dessa matematiska modeller. Det går dock inte. Istället måste varje entreprenör uppskatta vilket pris som konsumenterna köper mest till och sätta priset utifrån denna bedömning. Det är lite av en gissning. Att genom matematiska metoder försöka nå kunskap om framtida priser visar mest på en stor arrogans.

Det går alltså inte att säga att alla hyror kommer att stiga med marknadshyror. Vi vet inte hur hyrorna kommer att förändras. Lika gärna skulle man kunna säga att alla hyror kommer att sjunka om marknadshyror införs, vilket även det vore missvisande. Det ekonomivetenskapen kan säga är endast att hyresregleringen ger upphov till bostadsbrist och att införandet av marknadshyror skulle göra det lättare för alla de människor som saknar en bostad att få tag på en hyreslägenhet.