Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 7: Stagflation och krympflation

Stagflation och krympflation är konsekvenser av inflation och två viktiga begrepp att känna till. De båda är vanligt förekommande symptom men dyker inte nödvändigtvis alltid upp till följd av inflation. 

Stagflation

Myntades av den brittiske politikern Iain Macleod i ett tal 1965. Stagflation är till skillnad från greedflation, och andra teorier, en beskrivning av verkligheten och ett äkta begrepp. Det är en inflationistisk fas som kännetecknas av prisinflation och minskad ekonomisk aktivitet såsom produktion och ökad arbetslöshet. Ekonomin har alltså stagnerat eller hamnat i recession, till följd av en ökad penningmängd som först lett till ökade priser.

När penningmängden ökar så finns det alltid någon som spenderar och mottar de nya pengarna först. Sedan sprids de nya pengarna från person till person, från vara till vara, och från marknad till marknad. Således blir alltid någon eller några (om man vill titta på grupper) sist med att ta emot de nya pengarna. De som spenderar pengarna först kan göra så innan priserna höjts och de som spenderar de sist kommer att göra så med höjda priser och minskad köpkraft (kom ihåg Cantilloneffekten).

De tidiga mottagarna av nya pengar spenderar dessa på varor till samma pris som innan de nya pengarna skapades. Snart har producenterna mindre varor i sin ägo och de ”nyrika” konsumenterna mer. Med mindre varor tillgängliga till de senare mottagarna av de nya pengarna och med högre priser (tack vare penninginflationen) så har dessa nu minskad köpkraft. I och med den minskade köpkraften och höga priserna, faller nu produktionen och arbetslösheten ökar, rent allmänt.

I det fiktiva exemplet jag gav om Cantilloneffekten valde jag att utelämna många händelser för att göra exemplet lättförståeligt och övergripande. Stagflation är en av de händelserna, som beroende på tidigare produktion och ekonomisk aktivitet brukar inträffa.

Krympflation

Som också kallas shrinkflation på engelska beskriver vad som händer när företagare får ökade kostnader till följd av inflation. Företagarna kan antingen höja sina priser (vilket inte uppskattas av konsumenterna) för att kompensera för de ökade kostnaderna, eller så kan de minska innehållet eller storlek eller vikt på de varor de säljer. Om jag säljer chipspåsar à 100g för 20 kronor och mina totala kostnader ökar med 10% så kan jag antingen höja priset på chipspåsarna till 22 kronor eller minska vikten till 90g. Det senare alternativet beskriver krympflation.

Krympflation kan också beskrivas marxistiskt som att producenterna minskar innehållet vilket leder till inflation. Men det är så klart felaktigt av samma anledning som att giriga kapitalister skulle kunna komma undan med att höja priserna och skapa prisinflation.

Även mainstreamekonomer och andra ”mainstreamare” verkar tro att krympflation beror på giriga kapitalister och så här skriver man på sverigeskonsumenter.se i ett inlägg:

”Kriget i Ukraina och andra oroligheter har lett till stigande priser på både el och livsmedel. Många företag behöver höja sina priser, andra gör det ändå. 

Att höja priserna är inte populärt. Istället är det många tillverkare som väljer att minska på förpackningarna – i smyg. Krympflation kallas det och är vilseledande och hindrar oss konsumenter från att göra informerade val.”

Här skyller man också prisinflationen på kriget i Ukraina och påstår att vissa företag höjer priserna trots att de inte behöver. Beskrivningen missar helt och hållet målet och faktum är att sådana här texter vilseleder vanligt folk. Den höga prisinflationen vi ser nu 2022 beror helt och hållet på en ökad penningmängd av centralbankerna. Alla producenter drabbas förr eller senare av inflationen så alla får ett behov av att kompensera för förluster.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 6: Cantilloneffekten

Vad händer när nya pengar letar sig in i ekonomin och spelar det någon roll var de letar sig in först? Redan på 1700-talet besvarade den irländske ekonomen Richard Cantillon i sin bok Essay on the Nature of Trade in General dessa frågor.

Många ekonomer hävdar att pengar är neutrala, en teori som kallas Pengars Neutralitet (eng. Neutrality of Money). De som hävdar att pengar är neutrala menar att en ökning av penningmängden påverkar alla priser lika mycket och samtidigt. Därav menar de också att ökningen av penningmängden inte påverkar pengarnas köpkraft, då priserna skulle öka i proportion till penningmängden.

Cantilloneffekten visar att tidigare nämnd teori är nonsens. Den visar också följande:

1. Att en ökning av penningmängden orsakar störst prisökningar där de nya pengarna injiceras först.
2. Att alla priser justeras oproportionerligt efter ökningen av penningmängden.
3. Att de som tar emot de nya pengarna först tjänar mest på det och de som tar emot dem sist tjänar minst på det.
4. Att det sker en omfördelning av resurser och välstånd och oftast från fattiga till rika.

Som jag nämnt tidigare så finns det ingen ”allmän prisnivå”, då olika priser stiger olika mycket till följd av penninginflation. Genom att ”följa pengarna” kan vi både se i verkligheten och rent logiskt vad som händer när nya pengar förs in i ekonomin. Jag kommer att ge ett förenklat exempel för att ge en bild av hur Cantilloneffekten fungerar.

Lek med tanken att du vore pojken (eller flickan) med guldbyxorna och att varje gång du stoppade ner handen i fickan fick du upp en tusenlapp som skapades ur tomma intet. Vi låtsas för enkelhetens skull att sedlar i olika valörer var enda giltiga cirkulerande betalmedel.

Låt säga att du älskar sportbilar och din hunger för samlandet av dessa vrålåk tycks aldrig kunna mättas. Inför ditt första köp stannar du hemma en hel dag och drar upp sedlar ur fickan som du sedan lägger i en portfölj och beger dig till bilhandlaren och köper en sportbil. Dina vänner blir avundsjuka och givmild som du är så vill du så klart bjuda dina vänner på sportbilar. Så du börjar dra upp fler och fler sedlar och handla allt fler bilar hos olika handlare.

Nu börjar bilhandlarna som märker att det finns en stor efterfrågan på sportbilar höja sina priser och importera hem fler bilar. För några veckor sedan var Nilsson hos Rothbards Sportbilar och hittade en riktigt fin sportbil som han hade tänkt köpa för 1 000 000 kronor. Ett stort köp för Nilsson som sparat pengar länge och även låneförhandlat ihärdigt inför detta köpet. 

Så när Nilsson kommer tillbaka efter att ha ordnat lån och sparade pengar får han en chock när han får se att hans drömbil ökat i pris med 10%. Tack vare guldbyxorna har alltså du kunnat köpa bilar till ett billigare pris än Nilsson som kom för sent till festen.

Hos bilhandlarna är det bara glada miner och affärerna blomstrar. Då de fick mer pengar från guldbyxornas köp har nu ökad köpkraft de också. Somliga utökar sina verksamheter och somliga nöjer sig med att bara höja priserna. Bilhandlarna ökar också sin konsumtion tack vare mer köpkraft. Anta nu för enkelhetens skull att alla bilhandlare älskar golf och börjar köpa nya golftillbehör. Återigen sker samma sak som hände när du och dina vänner köpte sportbilar: priserna höjs och ”guldbyxpengarna” byter händer från dina, till dina vänner och bilhandlarna, vidare till golfbutikerna och så vidare.

De som mottager guldbyxpengarna, eller som ekonomer brukar kalla det — de nya pengarna först blir vinnarna och de som mottager de sist blir förlorarna. Det spelar alltså ingen roll vilken typ av nya pengar som injiceras i vilken marknad först. Cantilloneffekten uppstår alltid vid penninginflation. Oavsett om alla människor vaknade upp med dubbelt så mycket pengar på kontot imorgon så hade Cantilloneffekten ändå uppstått. Det hade bara varit en fråga om var pengarna hamnade först, alltså vem eller vilka som var snabbast med att spendera pengarna.

Ekonomen Arkadiusz Sieroń skriver i sin artikel A Note on Some Recent Misinterpretations of the Cantillon Effect på Mises.org 21/5 2020:

”The whole idea of the Cantillon effect is that during monetary inflation, it’s better to spend money before rather than after price adjustment. Those people who get money first rather than those people who get money last have simply more chances to do it.”

”Coronaflationen”

Den 20 februari 2020 kraschade världens börser till följd av den växande coronapaniken och fortsatte på grund av lockdown-politiken. Samtidigt som staten satte käppar i hjulen för ekonomin genom absurda regleringar, ville de stimulera den. Centralbankernas idé om att stimulera ekonomin är, som känt, genom att skapa mer pengar. Detta gjorde man främst genom köp av värdepapper med skuldpengar och att sänka styrräntan.

De så kallade utökade värdepappersköpen började i mars 2020 och löpte ut 31 december 2021. Om man mäter stängningskurserna sista börsdagen i mars 2020 och sista börsdagen i december 2021 på OMXS30 så ser man att börsen ökade med 166,97% under perioden. I skrivande stund (december 2022) är inflationstakten mätt med KPIF 9,3% och enligt KPI 10,9%.

Samtidigt höll sig inflationen mätt med KPIF mellan -0,4 och 4,1 procent månadsvis mellan mars 2020 till december 2021. I takt med att man lättade på restriktioner, höjde styrräntan och minskade värdepappersköpen så spred sig vinsterna från den finansiella ekonomin (börsen) till den reala ekonomin (varor och tjänster). I och med detta sjönk börsen och KPIF ökade. Även om KPIF är lurigt så kan man ändå få en bild av hur Cantilloneffekten sett ut under pandemin.

I detta riktiga exemplet var Riksbanken ägaren av guldbyxorna, bilhandlarna var aktieägarna och hur pengarna spred sig sedan är omöjligt att följa. Det vi kan säga med säkerhet är att pengarna spred sig ojämnt ut i den reala ekonomin. Följaktligen ska det påpekas att inflationen är inte högre nu med sina 9,3% jämfört med i december 2021 med sina 4,1%. Det enda som har hänt är att pengarna har förflyttats och att priserna har minskat på vissa ställen och ökat på andra ställen. 

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 5: Prisstabilitet och inflationsmål

År 1990 blev Nya Zeeland det första landet i världen att införa ett inflationsmål. Tre år senare införde även Riksbanken ett inflationsmål om 2% per år, och idag använder nästan alla världens centralbanker ett inflationsmål som ligger mellan 2-3%.

Så här skriver Riksbanken om inflationsmålet på sin hemsida:

”Det främsta skälet till att Riksbanken, precis som många andra centralbanker runt om i världen, har ett inflationsmål är att det bidrar till prisstabilitet, vilket skapar förutsättningar för god och långsiktigt hållbar tillväxt. Ett trovärdigt inflationsmål fungerar som ett riktmärke för de inflationsförväntningar som finns i ekonomin. Riksbankens inflationsmål är att hålla inflationen mätt med KPIF kring 2 procent per år.”

Den här motiveringen till inflationsmål som bidrar till prisstabilitet är nästan universell. Låt oss titta närmre på motiveringen och dissekera den för att analysera och slå hål på myterna den bygger på.

1. Prisstabilitet är garanterad inflation

Det sägs att på en fri marknad svänger priser kraftigt upp och ner hela tiden. Detta skapar ekonomisk oro för konsumenter och producenter då framtiden blir oviss. Så lösningen måste vara att man med flit ser till att den ”allmänna prisnivån” ökar med 2% varje år. På så vis blir inte framtida priser lika osäkra och vi kan planera vår ekonomi bättre. Men är det verkligen så här? 

Att framtiden är oviss är en självklarhet. Det gäller inte bara ekonomiska händelser. Att en fri marknad skulle innebära häftiga prissvängningar är inte sannolikt. Däremot skulle den innebära något som alla centralbanker fruktar mest av allt: deflation.

Diagrammet nedan visar förändringar i komsumentpriserna i Sverige från 1830-2021. Fram till första världskriget 1914 ser vi att perioder av inflation och deflation pågick i ett sicksackmönster. Under första världskriget skenade inflationen för att sedan följas av en djupare deflation. Återigen vid andra världskriget får vi hög inflation som är vanligt vid krig. På 70-talet ligger inflationen kring 10% årligen och efter inflationsmålets införande ligger inflationen runt 2%.

Det vi kan säga med säkerhet om det här diagrammet är att Riksbanken varit med och påverkat komsumentpriserna med sin penningpolitik under hela perioden. Diagrammet visar helt enkelt förändringar i penningpolitiken. Vi ska också komma ihåg att inflationsberäkningarna och konsumtionen varierat under perioden. Visserligen har vi haft mindre svängningar de senaste 30 åren mellan deflation och ”högre” inflation. Inflationsmålet garanterar dock att vi inte kommer att uppleva ”allmän” prisdeflation mätt med KPIF.

Följaktligen vill jag hävda, liksom ekonomen Murray Rothbard, att prisstabilitet är en eufemism, alltså ett förskönande ord av en bedräglig form av stöld — inflation. Prisstabiliteten är nämligen en garanti för inflation. Med stabila priser menar man alltså att priserna ska öka med 2% per år. Det kanske bara är jag, men ordet prisstabilitet låter i mina öron som att priserna ska hållas på samma nivå (alltså stabila).

Med ett inflationsmål på 2% per år innebär det att pengarna tappar hälften av sin köpkraft efter 35 år. Det är alltså en garanti för att pengarna ska tappa sin köpkraft och att varor och tjänster ska bli dyrare.

2. Prisstabilitet skapar inte ekonomisk tillväxt

En populär teori bland mainstreamekonomer och centralbanker är att spenderade och konsumtion skapar ekonomisk tillväxt. Genom att sänka styrräntan blir det billigare att låna pengar och därmed ökar konsumtionen. Kom dock ihåg att när styrräntan sänks skapas inflation, vilket är detsamma som prisstabilitet för centralbankerna.

Den av inflationen pådrivande  konsumtionen ska alltså öka produktiviteten i samhället och skapa ekonomisk tillväxt. Visserligen ökar produktionen också, men den kan bara öka om det tidigare fanns sparat kapital, produktionsmedel och industrivaror. Det är sparande som möjliggör ekonomisk tillväxt. Även om man med nyskapade pengar kan efterfråga mer varor så kan dessa varor inte skapas ur tomma intet. De skapas alltid av något redan existerande — människor, maskiner, verktyg, etc.

Vidare ökar BNP till följd av inflationen. Att BNP ökar brukar ses av mainstreamekonomer som ekonomisk tillväxt och är det vanligaste måttet på ekonomisk tillväxt.

Den österrikiska skolan, å andra sidan, ser ekonomisk tillväxt som förmågan att tillfredsställa människors behov. Ekonomisk tillväxt möjliggörs av bland annat av innovation, skattelättnader och mindre regleringar i ekonomin. Produktion driver ekonomin och skapar efterfrågan. Genom att effektivisera produktionen kan den öka och således växer ekonomin. Inflation, å andra sidan, skapar inte ekonomisk tillväxt, utan snarare omfördelar tillväxt, vilket vi kommer titta närmre på i nästa del.

3. Inflationsmålet som riktmärke styr inte inflationsförväntningar

Det har hänt förr, det händer nu och det kommer att hända igen: att vanliga människor drabbas av inflationen som inte alls levde upp till deras förväntningar. Problemet med inflationsförväntningar är delvis KPIF. Vanligt folk verkar tro att KPIF motsvarar något slags allmän prisnivå. I själva verket ökar priset på de flesta varor och tjänster vid penninginflation, men prisökningarna fördelas ojämnt.

Det är vanligt att vi förväntar oss en löneökning på 2% varje år för att ”följa inflationen”. Emellertid kan en löneökning på 2% varken köpa fler hus eller aktier. Däremot kan den köpa fler TV-apparater, då priset tenderar att sjunka på dessa varor, till skillnad från hus och aktier som oftast ökar mest.

Även låg- och högkonjunkturer uppstår till följd av inflation. Både vanligt folk, ekonomer och entreprenörer tycks vara lika förvånade varje gång vi går in i en lågkonjunktur till följd av en högkonjunktur.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 4: Konsumentprisindex

Kan man mäta inflation? Och i så fall hur? Då inflation är penninginflation, faller det sig naturligt att det är penningmängden man borde mäta. Vanligtvis pratar man om fyra olika mått för att mäta penningmängden: M0, M1, M2 och M3.

M0 är det snävaste måttet och mäter endast sedlar och mynt hos allmänheten. M3 är det bredaste och mäter samma som M0 fast även skuldpengar och olika värdepappersinnehav och andra lån som centralbankerna har.

Inom den österrikiska skolan talar man om True Money Supply (TMS). Även här finns det olika mått som har presenterats av bland andra Murray Rothbard och Frank Shostak. Gemensamt för TMS är dock att de är bredare än M3 och söker att innefatta alla penningsubstitut.

Guld och silver inflateras naturligt då det grävs upp mer av dem varje år. En onaturlig inflation av guld och silver skulle vara att trycka fler sedlar än vad det fanns täckning för av äkta metall. Med dagens fiatvaluta som i sig är onaturlig hade man kunnat undvika penninginflation helt och hållet. Men givetvis kliar det i fingrarna på makthavarna och som jag nämnt tidigare så tjänar man själv på att öka penningmängden.

Att mäta penningmängden oavsett vad som används som pengar är ett enkelt sätt att påvisa att det sker penninginflation. Om t ex guld hade varit pengar och statistik visade att det bröts x ton guld år 2021 så hade den naturliga penninginflationen varit x/totala mängden guld. Om man då vet att produktionen av guld år 2021 var x men samtidigt ser att TMS, dvs guld+penningsubstitut var större än x, då vet vi att något är fel.

Oavsett om vi vet hur penningmängden förändras så måste den sättas i perspektiv till mängden varor och tjänster, för att kunna mäta prisinflation. Men här kommer kruxet: att mäta prisinflation är svårt och missvisande. Varför då egentligen? Låt oss börja med att titta på hur prisinflation mäts idag:

Det är Statistiska Centralbyrån som mäter inflationen i Sverige efter Riksbankens direktiv. Sedan 2017 mäts inflationen med konsumentprisindex med fast ränta (KPIF). Fast ränta innebär att man räknar bort förändringar i boräntorna.
Konsumentprisindex innehåller tolv huvudgrupper:

1. Livsmedel och alkoholfria drycker
2. Alkoholhaltiga drycker och tobak
3. Kläder och skor
4. Boende
5. Inventarier och hushållsvaror
6. Hälso- och sjukvård
7. Transport
8. Post och telekommunikationer
9. Rekreation och kultur
10. Utbildning
11. Restauranger och logi
12. Diverse varor och tjänster.

Dessa tolv huvudgrupper ska alltså representera en ”allmän” varukorg. Med hjälp av KPI kan man få ett hum om hur penninginflationen påverkar prisinflationen. Det finns dock många problem med KPI. Det första är själva statistiken eller mätningen av inflationen.

Låt oss titta på kategori 3: kläder och skor, som ett exempel. Vilka kläder och skor är det man mäter? Är det alla märken, alla storlekar och modeller? Eller väljer man bara ut varor som ökar minst i pris? Kanske är det så att man väljer att mäta de varor som gör så att man får ett önskat politiskt resultat.

Ekonometri är som byggt för att manipuleras, liksom all annan statistik när den hamnar i maktens händer. Den österrikiska skolan försakar ekonometri och förhåller sig i stället på logiska resonemang kring mänskligt handlande. Därför är KPI meningslöst, även om det så klart kan ge oss en fingervisning om prisinflationen.

Prisinflationens påverkan är individuell

Penninginflationen påverkar priser på olika varor och tjänster olika mycket, vilket ekonomen Richard Cantillon upptäckte redan på 1700-talet. Då alla människor är olika och handlar olika varor så påverkas alla olika mycket av prisinflation.

Prisutvecklingen berör såväl hela konsumtionskategorier som enskilda varor. Oftast ser vi de största prisökningarna på bostadsmarknaden och aktiemarknaden. Det är lustigt att just dessa marknader lämnats ute från KPI. Tekniksektorn är en av de få konsumtionskategorier där vi faktiskt upplever prisdeflation. Detta eftersom den tekniska utvecklingen sker snabbare än vad penningmängden ökar.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 3: Modern inflation

I förra delen tittade vi på hur inflation skapats historiskt och hur hyperinflation kunde möjliggöras med sedlar. I dagens digitala samhälle är det ännu lättare att skapa inflation då pengar skapas elektroniskt. Faktum är att runt 98% av kronan är elektronisk och endast 2% utgörs av kontanter.

I takt med digitaliseringen minskar också användandet av kontanter. Statistik från riksbank.se visar att 2010 betalade ca 39% av svenskarna med kontanter vid sitt senaste köp och 2020 hade antalet sjunkit till drygt 9%.

Teknisk utveckling kan föra med sig både frihet och välstånd om den används rätt. Att kunna skicka betalningar tvärs över jordklotet på nolltid är en lyx som får ekonomin och välståndet att växa ännu mer. Att digitala pengar är smidigt är ett påstående som få skulle motsätta sig. Det vi behöver motsätta oss är dock de befintliga digitala pengarnas natur. Först tittar vi på ett fiktivt exempel på hur pengar och bankverksamhet skulle kunna se ut i ett fritt samhälle. Efter det beskriver jag hur dessa fungerar på riktigt, i dag:

1. På en fri marknad

Guld och silver har historiskt varit överlägsna som pengar och de båda ädelmetallerna har idag samma status som för flera tusen år sedan. Låt säga att centralbankerna aldrig tog makten över pengarna och att silver valdes till pengar av svenska folket. Priset på silver tenderar att öka över tid, då ekonomin växer och utbudet av varor och tjänster ökar fortare än silverproduktionen, (med undantag för då stora silvergruvor upptäckts).

Folket är väldigt nöjda med sina pengar då de lever i en deflationsekonomi där priserna faller. Här finns också banker som möjliggör lån. För att kunna ge ut ett lån i silvermynt eller silvercertifikat (sedlar) så måste bankerna antingen låna ut egna pengar eller andra kunders pengar. Kunderna lockas att förvara pengar på bankerna då de erbjuds sparränta. Ju högre sparränta desto mer villighet att spara. På samma sätt ökar efterfrågan på lån ju lägre låneräntan är.

För att bankerna ska tjäna pengar på sin verksamhet måste ränteintäkterna från lånen vara högre än ränteutgifterna till sparandet. Både sparräntan och låneräntan hade blivit prissatta av marknaden.

När digitaliseringen sedan kom så hade efterfrågan på smidigare betalningar skapat en elektronisk silvervaluta. Bankernas konkurrens hade förhindrat de från att skapa inflation med den nya tekniken. Precis som innan digitaliseringen hade bankerna först behövt äga eller förvara silver för att kunna låna ut det.

2. På en reglerad marknad

Galenskapen med dagens elektroniska pengar har blivit så stor att centralbankerna har börjat omdefiniera begreppet pengar. Suomen Pankki, Finlands centralbank, skriver att ”pengar är skuld” och att ”pengar uppkommer när man tar lån”.
På Riksbankens hemsida skriver man att ”pengar är vad medborgarna i ett samhälle kommer överens om att pengar ska vara.” Vilket är ett sant påstående. Problemet är bara att medborgarna inte har kommit överens om detta, utan snarare att staten har gett centralbankerna monopol på att ge ut pengar.

Den riktiga definitionen av pengar är att ”pengar är ett allmänt accepterat bytesmedium”. Det är sant att 98% av de pengar vi använder i dag är skuld och att de uppkommer i samband med lån. De fungerar även som ett allmänt accepterat bytesmedium. Så vad är då problemet?

För det första så tvingas vi att endast  använda centralbankernas (och affärsbankernas) pengar då alternativ är olagliga.

För det andra så tjänar den som ökar penningmängden alltid på att göra så. Vidare är det i princip kostnadsfritt att skapa skuldpengar och kräver inte mycket arbete. Några musklick och lite knappande på tangentbordet brukar räcka.

Tre vanliga verktyg för att öka penningmängden

Jag ska inte tråka ut läsaren med att gå in i detalj på hur inflation skapas idag. Det viktiga här är att få en inblick i hur det faktiskt sker. Exemplen nedan är därför mycket förenklade.

1. Genom lån hos affärsbanker

Som jag nämnde tidigare så måste en bank i ett fritt samhälle först ackumulera riktiga pengar innan de lånas ut. I dag finns inte ett sådant krav då affärsbanker kan låna ut skuldpengar utöver sin kassa. Ett system som är känt som fractional reserv banking.

Merparten av dagens pengar skapas i det privata bankväsendet när någon tar ett lån hos dem. Varje gång någon tar ett lån hos en bank så skapas nya ”pengar”. Genom en bokföringspost kan bankerna låna ut pengar som inte finns. När bankerna ger ut lån så ökar därför deras skulder lika mycket som deras tillgångar. De utlånade pengarna ”förstörs” sedan när låntagaren betalat av lånet.

2. Genom att ändra styrräntan

Styrräntan, även tidigare känd som reporäntan är den ränta som styr affärsbankernas ränta till sina kunder. Genom att sänka styrräntan ökar efterfrågan på lån då det blir billigare att låna pengar. Viljan att investera ökar också då långsiktiga investeringar helt plötsligt verkar lönsamma ”tack” vare den artificiellt låga räntan. Den låga räntan driver även upp konsumtionen och oftast på fastigheter och reella tillgångar. Räntan är alltså priset på att låna pengar och som känt så köper man mer om priset sjunker. Eller i detta fallet: lånar.

Investerare och konsumenter skyndar att låna pengar när räntan sänks och som jag nämnde tidigare så skapas det nya pengar i och med dessa lånen. När de nyskapade pengarna spridit sig i samhället börjar priserna stiga och då kliver centralbankerna in igen för att ”kyla ner” prisinflationen. Detta gör de genom att höja styrräntan så att viljan till investering och konsumtion ska minska. Priset på att låna pengar höjs och därmed minskar efterfrågan. Förändringar i styrräntan är centralbankernas främsta verktyg för att skapa inflation och att uppnå målet om 2% inflation per år.

3. Genom värdepappershandel

Centralbanker kan köpa (och sälja) värdepapper för att ”stimulera” ekonomin och skapa inflation. USAs centralbank, The Federal Reserve, brukar benämna sina värdepappersköp Quantitative Easing (QE) och sina försäljningar av värdepapper som Quantitative Tightening (QT).

När centralbanker köper värdepapper, oftast sk statsobligationer som är lån till staten, för nyskapade skuldpengar så får detta givetvis en stor effekt på börsen och ekonomin. Det är nämligen väldigt stora summor de handlar för. Från mars 2020 till 31 december år 2021 köpte Riksbanken statsobligationer för totalt 700 miljarder kronor. Vilket fick börsen att stiga till astronomiska prisnivåer. Därefter började man sälja sina innehav och höja styrräntan, vilket ledde till att börsen gick ner och idag är nästan hela världen i recession. Värdepappersköp är ett sätt för centralbankerna att injicera nya pengar i ekonomin. Dessa pengarna sprids senare vilket leder till prisökningar på andra varor och tjänster. Just nu upplever vi prisinflation på de flesta varor samtidigt som börsen går ner. Detta eftersom att det tar tid innan nyskapade pengar kommer ut i ekonomin.

Kategorier
Blogg

Centralbanker påstår sig bevara värdet på pengar genom inflation

Det kan låta som ett dåligt skämt, men flera centralbanker påstår faktiskt detta. På Riksbankens hemsida skriver de: ”Riksbanken är Sveriges centralbank. Vi ser till att pengarna behåller sitt värde över tid…”

Storbritanniens centralbank, Bank of England, gör ett liknande uttalande på sin hemsida, där de skriver: “We guard the value of your money by keeping prices stable.”

Sedan har vi Bank of Canada som skriver: “We are Canada’s central bank. We work to preserve the value of money by keeping inflation low and stable.”

Jag skickade ett mail till Riksbanken angående deras påstående där jag frågade hur de kunde göra ett sådant påstående och hur de definierar begreppet värde. En vecka senare fick jag ett svar där de skrev ”med att pengar behåller sitt värde menar vi att konsumentprisindex (KPIF) ökar stabilt, dvs 2% per år. De flesta andra centralbankerna, som the FED, definierar prisstabilitet på detta vis”.

Visst försöker de flesta centralbankerna lura i oss att vi behöver inflation för att överleva och att priser måste stiga för att hålla i gång ekonomin.

Vad som är fel med centralbankernas påstående

Som ni ser, så påstår de att om konsumentprisindex stiger till följd av en ökad penningmängd så bevaras pengarnas värde (pris). Men om konsumentprisindex stiger, så sjunker priset på pengar. Prisstabilitet definieras av de flesta centralbanker som en ökning av konsumentprisindex med 2% per år.  

Däremot, så ökar inte priset på varorna i konsumentprisindex jämnt, när penningmängden inflateras. Priset på apelsiner, tex, kanske stiger med 1%, medans priset på villor kan kan stiga med 15%. Det ska sägas att hus oftast inte ingår i konsumentprisindex, då de flesta länder räknar hus till kapitalvaror. Detta är så klart fel, eftersom att en varas användning är subjektiv och bestäms av individen som använder den.

Det faktum att pengar inte är neutrala (sprids jämnt), belönar de första mottagarna av de nya pengarna på bekostnad av de senare mottagarna. När nya pengar injiceras i ekonomin, skapar de därför stora prisökningar där de injiceras först. Detta fenomen har fått namnet Cantilloneffekten, efter den irländske ekonomen Richard Cantillon.

Centralbankerna blandar också ihop värde och pris även priset på pengar med priset på KPIF. Vilket kanske inte är så konstigt då centralbanker bygger på felaktig ekonomisk teori. Även om det är vanligt att i vardagstal, även bland österrikare, att kalla pris för värde, så är de två faktiskt olika begrepp.

Pris är ett bytesförhållande mellan varor och/eller tjänster och pengar. Vad beträffar värde, så beskrev Carl Menger begreppet på ett briljant sätt i sin bok Principles of Economics:

“Value is a judgment economizing men make about the importance of the goods at their disposal for the maintenance of their lives and well-being. Hence value does not exist outside the consciousness of men.”

Slutsats

Kungar och regeringar klurade ut tidigt i historien att de kunde utöka sin makt och rikedom genom att skaffa sig ensamrätt på att ge ut pengar. Därav, kunde majoriteten fortfarande värdera fiatvaluta, då regentens pengar var enda lagliga betalmedel och alternativ var olagliga.

Efter att guldmyntfoten suspenderades, behöll centralbankerna normalt sett guld och lät sedlarna cirkulera utan inlösen. Eftersom att den inlösningsbara fiatvalutan fortfarande bara var det enda lagliga betalmedlet så tänkte folk inte så mycket på det.

På sätt och vis skulle man kunna säga att centralbankerna i maskopi med staten bevarar värdet på pengar. Men det enda sättet de bevarar värdet på är att tvinga folk att inte använda några alternativ till pengar och därmed så värderar vi fiatvaluta idag.

Om folk verkligen tänkte på det, skulle de då värdera pengar som minskade i pris eller pengar som ökade i pris? Betänk följande cirkapriser på dessa handelsvaror de senaste hundra åren:

– Den amerikanska dollarn har tappat 94,34%

– Svenska kronan har tappat 96,61%

– Kanadensiska dollarn har tappat 94,05%

– Brittiska pundet är nere 97,08%

Samtidigt har spotpriset på silver ökat med 3033% och spotpriset på guld med 8591%. Det ska tilläggas att priset på guld och silver, stiger på grund av monetär inflation, precis som priset på andra varor. Dock, så fungerar de två ädelmetallerna som ett ”skydd mot inflation” om man räknar inflation med konsumentprisindex. Guld och silver har värderats i tusentals år för sina monetära fördelar, skönhet och användning inom industrin. Fiatvaluta, å andra sidan, värderas för att det är det enda lagliga betalmedlet och för att människor inte förstår grundläggande ekonomi.

Med allt detta sagt så borde ett mer sånt påstående från centralbankerna lyda: ”Vi är en centralbank och vi ser till att pengar fortfarande värderas genom att monopolisera utfärdande av pengar”.

Men det är såklart önsketänkande.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 2: Inflation i historien

Lek med tanken att du var kung eller drottning och hade monopol på att ge ut pengar i form av silvermynt. De vackra silvermynten med ditt ansikte på präglades med olika mått och vikt men gemensamt för dem var att de alla innehöll 90% silver. Givet att du redan tjänar pengar på mynten i form av seigniorage (myntvinst), blir du girig och funderar på om det finns något annat sätt du kan tjäna ännu mer pengar på. Så du får en briljant idé och kommer på att du kan låta dina myntslagare använda 80% silver i de nya mynten i stället för 90%. Då kan du behålla mer silver själv som du sedan kan spendera eller spara!

Att minska ädelmetallshalten i mynt är förmodligen den äldsta formen att skapa inflation på. Den svenska enkronan har till exempel gått från att innehålla 80% silver till 40% silver till nickel och till sist kopparpläterat stål.

Den enklaste formen att skapa inflation innan digitaliseringen var dock med sedlar. Med hjälp av sedlar kunde bankerna behålla mynten och ge ut guldcertifikat till sina kunder. Dessa guldcertifikat skulle enligt lag och god tro gå att lösa in mot guldet. Under en sådan period med guldmyntfot (eller silvetmyntfot) var sedlar helt enkelt ädelmetallscertifikat. På äldre  amerikanska dollarsedlar stod det klart och tydligt ”silver certificate” längst upp på sedeln.

Att en valuta är knuten till guld är inte garanti mot inflation. Bankirerna insåg snabbt att sannolikheten att deras kunder skulle vilja plocka ut allt sitt guld samtidigt var liten. Man kom därför på den briljanta idén att man kunde ge ut fler sedlar än vad det fanns täckning för av guld.

Låt säga att bank A har 1000 gram guld i sin förvaring. För varje gram guld finns en sedel som garanterar att bankens kund kan hämta ut den mängden guld som hans sedlar motsvarar. En dag kommer Karlsson och vill låna fem gram guld. Banken vill gärna behålla sitt guld som reserv och trygghet. I och med detta utfärdar de fem nya sedlar. Nu finns det 1000 gram guld hos bank A och 1005 sedlar hos allmänheten. Låt oss titta på ett verkligt exempel, på hur detta bedrägeri kan sluta:

Året är 1656

Då Stockholms Banco som var Sveriges första bank grundas av Johan Palmstruch. Fem år senare börjar man utfärda sedlar, som blir de första av sitt slag i Europa.
Det ska påtalas att sedlar har funnits långt innan år 1661. I Kina använde man sedlar av läder redan på 600-talet. Det skulle dock dröja tills 997 innan kineserna använde sedlar av papper. Redan då slutade sedeltillverkningen illa på grund av inflation.

Fördelarna med sedlar är många, bland annat på grund av deras bärbarhet och transporterbarhet. Efter att kopparmyntfoten infördes 1624 hade Sverige fått enorma mynt i kopparplåt. De fyrkantiga plåtmynten är idag kända över hela världen och kunde väga upp till 20 kg. (Se bild nedan).

Att sedlar infördes under denna period var högst välkomnat. Sedlarna kallade man för kreditivsedlar och var inte direkt kopplade till insättningarna. Däremot litade folket på att de skulle kunna lösa in sina sedlar mot motsvarande belopp i mynt när de så önskade.

Det dröjde inte länge innan det började klia i fingrarna på de giriga bankirerna och snart började man trycka fler och fler sedlar utan täckning. Detta resulterade i inflation och att sedlarnas pris (”värde”) sjönk. Då minskade också tilliten hos allmänheten och folk började plocka ut stora mängder mynt. Banken hade givetvis inte täckning för alla sedlarna och banken kraschade år 1668. Bankens grundare Johan Palmstruch dömdes samma år till döden, men benådades och blev i stället satt i fängelse.

Hyperinflationen i Weimarrepubliken

Ett av de mest kända exemplen på extrem inflation, är Tysklands hyperinflation mellan 1914-1923. Det hela började en tisdag den 4 augusti 1914 då Weimarrepubliken, som Tyskland kallades då, avskaffade guldmyntfoten. I och med detta byttes riksmarken eller ”guldmarken” ut mot pappersmarken. Bakgrunden var att Första världskriget hade brutit en vecka tidigare och den tyska staten skulle vidta åtgärder för att finansiera sitt deltagande i kriget. Många andra länder, inklusive Sverige, avskaffade guldmyntfoten samma år.

Historiskt sett finns det två nämnvärda sätt att finansiera krig på, antingen genom att höja skatterna eller genom att öka penningmängden. Bland annat Storbritannien valde att finansiera sitt deltagande i Första Världskriget med höjda skatter. Tyskland å andra sidan valde att finansiera det med lån och inflation. Mycket av pengarna som lånades gjordes så av tyska folket själva då man räknade kallt med att vinna kriget.

År 1914 var den totala statsskulden 5,2 miljarder pappersmark och penningmängden var 5,9 miljarder. År 1918, då kriget slutade, hade statsskulden stigit till 105,3 miljarder och penningmängden var 32,9 miljarder pappersmark. Den allmänna prisnivån steg med 115% procent under krigets fyra år och valutans köpkraft halverades.

Efter krigets slut skulle Tyskland betala krigsskadestånd till segrarna Frankrike, Storbritannien och USA. Skadeståndet skulle betalas med antingen guld eller utländsk valuta, då segrarna inte ville godta pappersmarken. Tyska staten började då köpa utländsk valuta för pappersmarken och sedelpressarna gick varma.

År 1923 i januari invaderades och ockuperades industriområdet i tyska Ruhr av franska och belgiska trupper. Bakgrunden var att Tyskland hade anklagats för att inte ha betalat tillbaka skadeståndet i tid och då ville man visa att man menade allvar. Arbetarna i Ruhrområdet arbetade inte under ockupationen och tyska staten lovade att de skulle få lön ändå. För att kunna betala lönerna och täcka upp för förlorade skatteintäkter började man hetta upp sedelpressarna ännu mer. Detta året spårade inflationen ur fullständigt. Från augusti ökade penningmängden från 669,7 miljarder pappersmark till 400 triljoner i november. Pappersmarken blev så värdelös att den användes till att elda med. En limpa bröd kostade ca 250 pappersmark i januari och i november samma år kostade den ca 200 miljarder.

I en ekonomi med en valuta med ett fritt fallande pris gör man allt för att bli av med den så fort som möjligt. Inflation och i synnerhet hyperinflation skapar ett slags rovdjursbeteende som bara ökar inflationen. Kom ihåg samspelet mellan utbud och efterfrågan.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 1: Inledning

Det första den nyblivna libertarianen blir varse om brukar vara att skatt är stöld. När man kommit förbi ”det stadiet” brukar man inse att inflation också är en form av stöld. Dock mer subtil och svårare att se och förstå. Att förstå inflation och hur det påverkar samhället är ett viktigt verktyg för alla, inte bara libertarianer, för alla påverkas av inflation. En del tjänar på det och andra förlorar på det. I denna artikelserien ska vi titta närmare på hur och varför det är så.

Vad är inflation?

Normalt sett finns det två olika definitioner av inflation. Den första och den som dominerade fram tills 80-talet lyder:
Inflation är en ökning av penningmängden.
Den här definitionen är viktig och sann eftersom att inflation, som Milton Friedman kom fram till, alltid är ett monetärt fenomen. Denna definitionen låter inte någon luras av att inflation skulle bero på girighet. Allra helst beskyller mainstreamekonomer och förståsigpåare de giriga kapitalisterna för att smyghöja priserna.

Den andra definitionen lyder: Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån. Denna definitionen hittar man på bland annat ekonomifakta.se, riksbank.se, so-rummet.se och swedbank.se. Hemsidorna tillägger även att pengarna minskar i värde och att det kan bero på flera olika anledningar, bland annat att centralbankerna ökar penningmängden. Minns dock vad Milton Friedman kom fram till, att det alltid är till följd av monetära åtgärder, alltså pengatryckande.

Givet att vi har två ”allmänna” definitioner av inflation så bör de två åtskiljas genom två olika begrepp:

Penninginflation, monetär inflation är helt enkelt begreppet på den förstnämnda definitionen av inflation. Penninginflation är när penningmängden ökar.

Prisinflation är när den allmänna prisnivån stiger. Prisinflation är som bekant alltid en effekt av penninginflation…menpenninginflation orsakar inte alltid prisinflation! jag kommer att visa varför:

Låt säga att penningmängden ökar 20% under 2022 och att pengarna sprids i samhället. Betyder detta då att den allmänna prisnivån kommer att stiga med 20% också?
– Naturligtvis inte. Priset (inte värdet) på den ”allmänna prisnivån” mäts i antal pengaenheter. Den ”allmänna prisnivån” brukar motsvara konsumentprisindex, som är en hypotetisk omfattande ”varukorg” som centralbankerna har hittat på. Priset på pengar mäts i varor och tjänster eller med konsumentprisindex i detta fallet. Innan vi går vidare får vi titta närmare på hur inflation fungerar.

Prisernas föräldrar: utbud och efterfrågan

Förhållandet mellan utbud och efterfrågan styr priserna på den fria marknaden. Med hjälp av ekonomen George Reissmans matematiska formel blir förhållandet tydligt och logiskt:

Efterfrågan/Utbud = Pris

Här blir det tydligt att om efterfrågan överstiger utbudet så stiger priset och om utbudet överstiger efterfrågan så sjunker priset. Kom ihåg att priset på varukorgen mäts i pengar och att priset på pengar mäts i varukorgen. De båda priserna bildar ett utbytesförhållande med varandra precis som förhållandet mellan exempelvis svensk krona (SEK) och amerikanska dollar (USD). En SEK motsvarar 0,094 USD och en USD motsvarar 10,64 SEK. Att jämföra prisförhållandet mellan valutor med prisförhållandet mellan pengar och en varukorg brukar underlätta att förstå det hela.

Låt säga att priset på varukorgen är en miljon kronor (1 000 000). Då är priset på en krona en miljontedel av en varukorg (1/1 000 000). Om mängden varor hålls konstant och penningmängden ökar med 20% så kan priset förväntas att bli 1 200 000 på varukorgen. Priset på en krona blir då 1/1 200 000 och har alltså minskat med 16,67%.

Både priset på varukorgen och priset på pengar bestäms av utbud och efterfrågan. För att förenkla det hela så bortser vi från efterfrågan i detta exemplet och låtsas att den är konstant. Så om penningmängden ökar med 20% och mängden varor i varukorgen också ökar med 20%, får vi då någon prisinflation?

Givet att jag blandade in alldeles för mycket matematik tidigare så blir svaret kort och gott: nej, inte om efterfrågan hålls konstant både på pengarna och på varorna. Inflation inträffar alltså endast om penningmängden ökar mer eller snabbare än mängden varor och tjänster.

För att sammanfatta vad inflation är:
En (av centralbankerna) medveten ökning av penningmängden som resulterar i att pengarna tappar sin köpkraft och att den allmänna prisnivån stiger, om penningmängden ökar fortare än utbudet av varor och tjänster.

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat och individ, del 3: ge och ta.

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att vissa tjänster, som till exempel förskola och kollektivtrafik borde vara billigare eller till och med ”gratis”. Detta eftersom att vi i Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Jag är ju trots allt en före detta etatist och de gamla ränderna har ibland svårt att gå ur. Så när jag får upp sådana tankar får jag ta ett steg tillbaka från dem och se dem ur ett logiskt perspektiv i stället för ett känslomässigt. Varför tänker jag så? Jo, för att jag, liksom alla andra är fast i ett ta-och-ge-förhållande med staten.

Staten tar våra pengar i form av skatt och inflation. För att bibehålla sin makt ger staten tillbaka en viss del av skatteintäkterna till befolkningen i form av bidrag och subventionerade tjänster. Det är logiskt omöjligt att befolkningen som helhet får tillbaka mer, räknat i pengar, än vad de blir bestulna på, om vi bortser från inflationen. På individnivå finns det enorma oproportionerliga ta-och-ge-förhållande mellan stat och individ. En del betalar noll kronor i skatt och får bidrag och subventionerade tjänster som vård och utbildning. Andra betalar miljontals kronor i skatt om året och står på egna friska ben och uppsöker nästan aldrig läkare och hamnar aldrig i juridiska dispyter.

Gratisluncher

Ett vanligt uttryck, och tyvärr, vanligt missförstånd bland etatister är att skattesubventionerade tjänster är gratis. Uttrycket ”det finns inga gratisluncher” har diskuterats av ekonomer som bland annat Milton Friedman, men finns det verkligen saker som är gratis?
– Nej. Inte om de har producerats. Producenten bär alltid någon form av kostnad. Det finns alltså inga gratisluncher, eftersom att någon betalade någonting för att producera den. Så har vi verkligen världens billigaste sjukvård i Sverige, till exempel?
– Det är ju lätt att tro det, men nej, vi har snarare bland världens dyraste. Sjukvården upplevs så klart som billig då skatten dras automatiskt från lönen, momsen räknas in direkt i försäljningspriserna och så vidare.
När man sedan gör en hjärtoperation efter 45 år av hårt arbete och konsumerande, och betalar under tusenlappen så känns det så klart billigt. Vad vår hjärtpatient ofta glömmer, tack vare den statliga manipulationen, är att han har betalt sin hjärtoperation flera gånger om.

Det är så klart omöjligt att veta exakt vem som har betalt mer skatt än vad han eller hon har ”fått tillbaka” i form av statligt subventionerade tjänster. Men en sak är säker, och det är att ta-och-ge-taktiken fungerar.

Hur man förhåller sig till taktiken varierar och som libertarian finns det bara ett förhållningssätt: att ”ge” så lite som möjligt och att ”ta” så lite som möjligt. Vad beträffar att ge, så talar jag inte bara om skatt. Här inkluderas all form av givande och medgivande till staten. Att rösta eller att arbeta i offentlig sektor är två exempel. Att ta innebär allt som staten erbjuder, så som bidrag, information, nöje, vård, utbildning, och så vidare.

Givet att vi alla har olika relationer till staten, så händer det ändå någonting i hjärnan när vi får något av någon. Flera forskningsstudier visar på att vi är mer benägna att ge dricks på restaurangen om vi får en liten gåva av servitören. Oavsett kultur så känner de flesta människor att de måste ge någonting tillbaka om de får något. Den som ger först har helt enkelt initierat en form av relation. På sätt och vis skulle man kunna säga att staten är den som ger ”första gåvan” i form av förskola och utbildning. Vi får även ”gratis” vård och tandvård när vi är små. Så vi känner att vi med glädje ”ger tillbaka” lite skattepengar när vi börjar jobba. Och så är bollen i rörelse – fram och tillbaka.

En annorlunda välgörenhetsorganisation

Hittills har jag bara berört ta-och-ge-relationen mellan staten och individen, men det ska nämnas att genom omfördelningspolitiken blir skattebetalaren en ”välgörare”. Staten fungerar som en typ av välgörenhetsorganisation. Skillnaden är att den inte finansieras frivilligt och att den har ett brett välgörenhetsområde. Ja, till och med så brett att den lånar ut pengar och ger bistånd till andra länder. Genom omfördelningspolitiken känner sig gemene skattebetalare som Moder Teresa. Subtilt dras skatten av från lönen varje månad och vips så har man räddat livet på en cancerpatient eller ett barn i Afrika. När den vänsterorienterade skattebetalaren tänker på allt gott som skattepengarna går till så fylls han av en rejäl egoboost och känner att han kunde betala ännu mer med tanke på de förträffliga resultaten.

Nollinkomsttagaren och låglinkomsttagaren som nyttjar skattesubventionerade tjänster känner sig sällan som parasiter. Det är de rika som betalar mest skatt och de rika har råd att betala, brukar det resoneras. Det är på något sätt fult och skambelagt att vara rik i dagens samhälle. Så även de rikaste känner att de måste dela med sig. 

Jag håller med etatisterna om en del. Jag vill inte heller att det ska finnas fattigdom och jag ger gärna pengar till välgörenhet. Visst har de rika råd att betala mer, det är simpel logik. Men varken logik eller sund moral tycks styra etatisternas åsikter. Det är snarare känslor av olika slag som styr dem. Om logik, sund ekonomi och sund moral hade väglett etatisten hade han förstått:
– Att omfördelning inte gör samhället rikare, då välståndet inte ökar, utan bara byter händer.
– Att politik skapar fattigdom.
– Att staten skapar orättvisa rikedomar, genom till exempel lobbyism.
– Att om man gör sig själv till en värdefull och värdeskapande individ så kommer andra att vilja hjälpa en frivilligt.

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat och individ, del 2: paternalism

En relation där den ena parten tar på sig en beskyddande föräldraroll gentemot den andra benämns inom filosofin som paternalism. Gränsen för var paternalism går har diskuterats av såväl John Stuart Mill som Gerald Dworkin. Inom filosofin skiljer man på bland annat mjuk och hård paternalism, bred och snäv paternalism och ren och oren paternalism. Men den enda paternalism värd att diskutera ur ett libertarianskt perspektiv är den etatistiska – den som kränker individers frihet och rättigheter.

Utan våra föräldrar hade vi inte klarat oss särskilt länge. Barn upp till en viss ålder är uppenbarligen helt beroende av vuxnas hjälp och visst har de flesta sina föräldrar eller andra vuxna att tacka för hur livet ser ut idag. Men det finns också dåliga föräldrar och dåliga vuxna människor, så usla att de själva borde ha föräldrar som övervakade dem. Vilken tur att staten löser detta problemet då. Eller?

Det går nog knappt att undvika att nämna staten i någon diskussion om paternalism. Staten är den mest paternalistiska organisation man kan tänka sig, den är ju till för att skydda oss! Inte bara vill den skydda oss från andra, den vill även skydda oss från oss själva. Varför är det så då? Jo, för att staten, paternalistisk som den är, anser sig ha ett moraliskt ansvar för sina medborgare. Den statliga blåljuspersonalen är skyldig att ingripa vid olyckor. Därför införs bälteslagar, fartkontroller och besiktningstvång. Men det är egentligen inte paternalismen som ligger till grund för dessa ”självskyddande” lagar. Den statliga paternalismen är snarare makt, kontroll och ekonomisk vinst i en moderligt så väl som faderligt omhuldande förklädnad. 

En livsfarlig, frånvarande förälder med maktbegär

Den kärlek en förälder har till sitt barn är och bör vara oändligt stor. Det är kärleken som är förälderns största drivkraft till att ta hand om sitt barn och se till barnets bästa. Pappa Staten drivs dock inte av kärlek, utan primärt av makt i sitt så kallade ”föräldraskap”. De flesta av hans barn är vuxna och vet bättre än honom hur de ska leva sina liv. Han känner inte ens sina barn men ändå försöker han övervaka dem och kontrollera dem. När de varit olydiga får de en tillsägelse och lyssnar de inte på den så blir de hotade till livet. Hans ”barn” vet ju så klart att det inte bara är tomma hot, så de vågar inte annat än att lyda. Det är främst tack vare denna osynliga pistol som riktas mot ”barnen” som de lyder. Den är ständigt närvarande, men de vet inte var, för den är just osynlig.

Det finns föräldrar som misshandlar sina barn fysiskt när de inte respekterat deras önskan om hur barnen ska agera. Barnaga har varit vanligt förekommande i Väst fram tills på 70-talet och i många delar av världen är det fortfarande helt normalt att bära hand på sina olydiga barn. Idag motsätter sig de flesta västerlänningar  barnaga, och man kan undra varför samma människor inte motsätter sig staten i så fall? Förmodligen ser de inte liknelsen mellan stat och individ och våldsam förälder och barn. För att göra det tydligt så kan den paternalistiska relationen enkelt beskrivas enligt följande:

Staten antar en beskyddande roll för att skydda individer mot varandra och mot sig själva. Den beskyddande rollen är ett sätt att säkerställa och bevara sin makt. Dock upplever gemene man inte statens skydd som ett maktspel, utan snarare som en trygghet och bekvämlighet. Ovanpå detta tvingar den oss med hot om våld att ta hand om varandra och lovar att alltid se till att vi får dess hjälp oavsett hur dumt vi har betett oss. Staten reglerar därför vad vi får göra mot oss själva och förbjuder sådant som kan vara farligt.

Välfärdsstaten växer så det knakar och paternalismen breder ut sig än mer. Ju mer hjälp vi får, desto mer ropar vi efter. Vi vuxna människor behöver ingen förälder som säger åt oss hur vi ska leva våra liv. Vi skyddar oss mot varandra genom normer och civilkurage och vi skyddar oss mot oss själva genom självärlek. Detta kan ingen stat någonsin förse oss med.

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat, individ och samhälle, del 1: det är komplicerat

Den som lärt sig grundläggande praxeologi inser nog ganska fort att artikelns titel är något ologisk. Relationer är handlingar och det är, som Mises skrev, endast individer som handlar. I vardagsspråket ignorerar vi ofta detta när vi t ex säger att Ryssland invaderade Ukraina eller att Riksbanken höjde styrräntan. Givetvis har ingen heller någon direkt relation då med staten men jag kommer, för enkelhetens skull, ändå att skriva så vid vissa tillfällen. Tanken är att försöka ge en bild av hur staten fungerar och påverkar våra liv genom att göra liknelser med relationer mellan två personer.

Vad är staten, eller snarare vem eller vilka?

Alla stater ser olika ut men minsta genensamma nämnare blir att staten är ett våldsmonopol som verkar inom ett angivet geografiskt område. I Sverige är Regeringen Andersson med sina 23 ministrar högsta verkställande myndighet. Det är även en enpartiregering bestående av endast socialdemokrater. Riksdagen som består av 349 personer är Sveriges lagstiftande församling och utgör också staten. Sedan har vi domstolarna och myndigheterna som även de räknas till staten.

Politiker är ingenting utan musklerna, det vill säga polisen och militären. Inte heller kan staten existera utan att samtycket är större än motståndet. Jag har diskuterat vad och vilka staten är tidigare i min artikel ”Vardagsanarki som frihetlig strategi” och hävdade då att vi alla är en del av staten då den kontrollerar oss och vi livnär den. Men kanske är det ändå mest rätt att definiera staten som ett företag och hävda att Staten är och består av de statligt anställda och att skattebetalarna är som ett företags kunder.

För att ge en enkel beskrivning av statens och samhällets struktur så har vi längst upp på toppen av pyramiden de lagstiftande. Under de står rättsväsendet eller de lagdrivande. Och längst ner, som fundament och stöttepelare står de laglydiga. Då och då det händer det att de laglydiga bryter mot lagen vilket skapar jobb åt rättsväsendet. Krigsföring och brottsbekämpning gynnar staten. USA som startat många krig och har en hög andel brott på vissa platser i sitt stora land har också världens rikaste stat.

Att skapa arbete

Konkurrensen mellan entreprenörer på den halvfria marknaden är hård. Företagare som står på egna ben utan statlig hjälp är helt beroende av kunderna. För att tillfredsställa och locka sina kunder måste de skapa värde. Den som misslyckas med detta måste acceptera sin lott och låta företaget gå i konkurs. Med staten är det annorlunda och man kan absolut likna staten vid ett företag. Bara det att staten som företag vägrar gå i konkurs.

Staten gör allt för att bevara sig själv, vilket Murray Rothbard diskuterar i sin bok ”The Anatomy of the State”. En strategi som staten använder sig av som jag vill särskilt belysa är ”den arbetsskapande”. Genom att krossa fönsterrutor får glasmästaren mer jobb. Svenska staten krossar dock inga fönsterrutor bokstavligt, utan snarare metaforiskt. Däremot krossar den ekonomin och samhället genom lagar och regleringar för att sedan försöka lösa problemen och samtidigt skylla ifrån sig. Detta kan liknas vid en pyroman som tänder eld på ett hus för att senare anlända till huset igen utklädd till brandman och bli bemött som en hjälte. Ju mer av dessa anlagda bränder staten släcker ju mer idoliserar man den och ju mer ropar man på dess hjälp. Jag ska understryka att olika partier har skapat olika problem, ser olika problem, vill lösa olika problem och beskyller andra partier för olika problem.

Relationen mellan staten och folket är alltid paternalistisk vilket jag kommer att vidareutveckla i nästa del av artikelserien. Om vi liknar den tidigare nämnda relationen vid en arbetsplats så blir det ännu tydligare hur bisarrt det är att staten infantiliserar oss genom att lösa våra quasiproblem.

Antag att du börjar på ett nytt jobb där en äldre och mer erfaren arbetskamrat tar dig under sina vingar. Han kan alla arbetsuppgifter och hela företaget innan- och utantill och blir därför din mentor. Arbetet ni ska utföra är specialiserat och väldigt viktigt att det blir hundra procent rätt. Din nya mentor gör tydligt för dig att han måste hjälpa dig och godkänna arbetsuppgifterna innan de kan slutföras. Han använder alla psykologiska vapen för att infantilisera dig och hålla dig på din rätta plats – under sig. Det uppstår ofta problem och hinder på arbetsplatsen som bara han kan lösa. Maskiner går sönder och endast han vet hur man lagade dem sist eller vem man ringer. Han påpekar fel och säkerhetsbrister och är givetvis skyddsombud. När du tänker efter så känns det effektivast att han fixar problemen eftersom han gör det snabbare tack vare sin erfarenhet. Företaget vet vilken enorm tillgång han är och hur lång tid det hade tagit att lära upp någon ny till att kunna allt som han kan. Därför ökar hans lön mer än din och du hamnar ständigt efter. Du finner dig dock i detta då det känns tryggt att ha denna fadersfigur till mentor och kollega som kan lösa dina problem medans du kan fokusera på dina arbetsuppgifter i lugn och ro.

Nu kanske du tänker: ”Det skulle jag aldrig finna mig i och inte en chans att jag är så foglig!”. Det kanske du inte är, men faktum är att de flesta människor blint lyder order och finner sig i vad andra människor säger åt dem att göra.

Kategorier
Blogg

Den Otacksamma Bonden

Följande text är en saga. Den är därför både fiktiv och en aning ologisk, och läses därför för sitt budskap. Tanken med denna saga är att sprida sunda frihetliga värderingar till en yngre publik. Om läsaren vill hjälpa till med detta vore det mycket välkommet.

För länge sedan på den tiden då hästen färdade och svärdet avfärdade, levde en bonde och hans familj. Han var alltid sur och beklagade sig över hur eländigt hans liv var. Vad han än gjorde så tycktes aldrig hans arbete räcka till.
Tidigt en vårmorgon när han var ute för att  plantera grödor möttes han av en resande man som kom ridandes söderifrån.
– Min herre! hälsade den resande.
– Vill ni vara så vänlig och ge mig mat och tak över huvudet i ett par dagar?
– Jag har knappt mat och rum till min egen familj! svarade bonden argsint.
– Jag betalar bra, svarade mannen. 
Bonden tog erbjudandet men satte också den resande i arbete därtill och innan han visste ordet av det stod han med en lie bägge händerna. Den resande betraktade den härskne bonden när de arbetade. Han kände sig illa till mods av att se en man som hade det så bra vara så missnöjd med sin tillvaro, så han sade:
– Min herre, mången självägande bonde har jag sett i mina da’r. Tjocka, smala, långa, korta…men aldrig någon med ett sådant förakt mot det goda livet.
– Vad är det som är gott med detta livet?svarade bonden bittert.
– Er frihet, min herre. Ni har rätten att behålla frukten av ert arbete. Varken mer eller mindre. Jag har varit i byar och riken där bönder som ni bara får behålla hälften. Så här jag varit i byar där man får dubbelt upp för frukten av sitt arbete, svarade den resande.
Bonden satte nästan lien i benet när han fick höra om den andra sortens by.
– Vafals! utbrast han. Var ligger denna by? för mig dit, vandrare!
Den resande öppnade munnen men stannade upp, som att han var på väg att säga något ångerfullt. Men så fortsatte han:
– Den närmsta byn jag känner till heter Tvefaltatorp, och ligger tre veckors vandring norrut. Där finns en övergiven gård i dalen, sedan flera år tillbaka och så vitt jag vet ägs den inte av någon. 
Samma kväll vid aftonvarden, när hela familjen tillsammans med den resande satt ner för att supera, berättade bonden om sina planer för familjen. Han berättade om hur man i denna by fick dubbelt upp för frukten av sitt arbete av kungen som belöning för att man kunde förse sin familj med mat. Frun i huset undrade försynt vad de skulle med så mycket mat till. Den resande förklarade då att man fick silvermynt av kungen som motsvarade priset på den mat man kunde producera själv. Det hela verkade nästan för bra för att vara sant, men inom en vecka hade familjen packat ihop alla ägodelar och begav sig i stora vagnar mot sitt nytt hem i Tvefaltatorp, vägledda av den resande.
Efter flera veckors färd var de äntligen framme. Bonden och hans familj med alla höns, grisar och getter gjorde sig hemmastadda på en liten gård i dalen nära en bäck.
De tog farväl av den resande och tackade honom mångt om mycket för hans vänlighet och skarpsinnighet.

Knappt några dagar efter att de gjort sig hemmastadda, kom två knektar inridandes på bondens mark, med långa spjut och glittrande brynjor. De bar konungens emblem på sina sköldar. Så stannade de tvärt framför bonden som hälsade de två frälsarna trefaldigt välkomna med det största leende och de mest öppna armar.
– Vi är här för att inkassera det som tillhör konungen, ropade den ena knekten.
Bonden stirrade på de båda med stor förvåning. Han började svettas och stammandes fick han till slut fram orden:
– Va-vad menar ni? Ni är väl här för att rikligt belöna mig, mina herrar?
De båda knektarna skrattade hånfullt.
– Du är visst i fel by, bonde! I den här byn betalar man till konungen, och till dem i andra byar som inte har det lika gott ställt som du.
– Jag har blivit lurad, svarade bonden. Det var sagt att vi blivit förda till Tvefaltatorp av en resande man som lovade att vi skulle få dubbelt upp av frukten av vårt arbete.
Nu klev de båda knektarna ned från sina hästar. Den ena närmade sig bonden med bestämda steg och tryckte pekfingret i bröstkorgen på honom medan han sade:
– Då är du lika dum som du ser ut, bonde. Betala för dig och gör din plikt!
Den stackars bonden vågade inget annat än att betala knektarna. Samma kväll vid aftonvarden var stämningen låg. Mor och far i huset petade mest i den ynka maten de lyckats få fram för dagen. Barnen som annars var livliga, satt nu djupt försjunkna i sorg och oro. Det knackade på dörren. Bonden skyndade efter sitt svärd under sängen. Han gångade sakta mot dörren med svärdet i ena handen och ljusstaken i den andra. Han öppnade dörren och där ute i mörkret stod ingen annan än den resande mannen.
– Hur har ni det, gott folk? frågade han.
– Du lurade mig! gormade bonden.
– Jag ville lära er ett par läxor, min herre, svarade han. För det första ville jag lära er att vara tacksam för er lott som självägande bonde. För det andra så ville jag visa er att ingenting här i livet är gratis. Min herre trodde väl inte att kungen var så god att han blott öppnade sin egen skattkista och strödde sitt guld och silver över folket? – Nå, min herre, fortsatte han, vill ni fortfarande komma till den andra byn?
Nu hade bonden tappat svärdet på golvet. Han visste inte hur han skulle känna. Till slut yttrade han sig:
– Vi far hem.
Och hem for de tillbaka till sin gård i fred och frihet. Så slutar sagan om den nu väldigt tacksamme bonden.