Kategorier
Artiklar

Vem är Murray Rothbard?

”På den fria marknaden tjänar alla i enlighet med sitt produktiva värde i att tillfredställa konsumenternas önskemål. Under statlig distribution tjänar alla i proportion till den mängd han kan plundra från producenterna”
Murray N. Rothbard, Power and Market

Murray N. Rothbard, en forskare av extraordinär spännvid, gjorde stora bidrag till ekonomi, historia, politisk filosofi, och juridisk teori. Han utvecklade och utökade Ludwig von Mises Österrikiska ekonomi, och deltog i hans seminarier under många år. Han etablerade sig själv som den huvudsakliga Österrikiska teoretikern under den andra halvan av 1900-talet och applicerade Österrikisk analys på historiska ämnen såsom den stora depressionen 1929 och det amerikanska bankväsendets historia.

Rothbard var inte en forskare som satt i sitt elfenbenstorn och bara var intresserad av akademiska kontroverser. I rak motsats kombinerade han Österrikisk ekonomi med ett glödande engagemang för individuell frihet. Han utvecklade en unik syntes som kombinerade teman från de amerikanska 1800-talsindividualisterna Lysander Spooner och Benjamin Tucker med Österrikisk ekonomi. En ny politisk filosofi blev resultatet, och Rothbard ägnade sin fantastiska intellektuella energi, i över 45 år, till att utveckla och förespråka sin gren av libertarianism. Och genom att göra detta blev han en erkänd amerikansk intellektuell.

”Argumentet för att marknaden skulle tillhandahålla varor och tjänster gällde för alla varor och tjänster. Men om detta var fallet skulle då inte beskydd och försvar vara tvunget att tillhandahållas av marknaden istället för att tillhandahållas av ett tvingande monopol?”

Murray Rothbard föddes den andra mars 1926, som David och Rae Rothbards son. Han var en briljant student även som ett litet barn; och hans akademiska meriter vid Columbia University, där han specialiserade sig på matematik och ekonomi, var utomordentliga. Vid Columbias ekonomiavdelning fick Rothbard inga instruktioner inom Österrikisk ekonomi, och Mises var inte mer än ett namn för honom. I en kurs om pristeori som gavs av George Stigler mötte han argument mot sådana åtgärder som priskontroll och hyreskontroll, som vid den tiden var populära. Dessa argument tilltalade honom väldigt mycket; och han skrev till förläggaren av en pamflett som Stigler och Milton Friedman hade skrivit angående hyreskontroll.

Förläggaren i fråga var Foundation for Economic Education; och ett besök till denna grupps högkvarter ledde Rothbard till ett möte med Ludwig von Mises. Rothbard drogs direkt till Mises laissez-faire-ekonomi, och när Mises mästerverk Human Action gavs ut 1949 gjorde den ett stort intryck på honom. Han var från denna stund en praxeolog: här, i Mises avhandling, fanns det konsekventa och rigorösa försvaret av en fri ekonomi som han hade letat så länge efter. Han blev snart en aktiv medlem på Mises seminarier vid New York University. Under tiden fortsatte han sina doktorandstudier vid Columbia, och jobbade för att få sin fil.dr. Hans mentor var den eminente ekonomiska historiken Joseph Dorfman, och Rothbard fick sin examen 1956, med en doktorsavhandling med titeln The panic of 1819, som fortfarande är ett klassiskt verk.

Då han fördjupade sin kunskap i laissez-faire-ekonomi konfronterades han av ett dilemma. Argumentet för att marknaden skulle tillhandahålla varor och tjänster gällde för alla varor och tjänster. Men om detta var fallet skulle då inte beskydd och försvar vara tvunget att tillhandahållas av marknaden istället för att tillhandahållas av ett tvingande monopol? Rothbard insåg att han antingen var tvungen att överge laissez-faire eller ta till sig individualistisk anarkism. Valet, som han kom till på vintern 1949, var inte svårt.

Rothbard lockade snabbt till sig William Volkers Funds uppmärksamhet, den huvudsakliga gruppen som stödde klassiskt liberala studenter under 1950-talet och det tidiga 1960-talet. Han påbörjade ett projekt att skriva en skolbok för att förklara Human Action på ett sätt som var passande för högskolestudenter; ett provkapitel som han skrev om pengar och kredit fick Mises samtycke. Medan Rothbard fortsatte med sitt verk förändrades projektet. Resultatet, Man, Economy, and State (1962) är ett centralt verk inom Österrikisk ekonomi.

Rothbard var helt och hållet i överensstämmelse med Mises försök att härleda all ekonomi utifrån handlingsaxiomet, kombinerat med ett fåtal understödjande postulat. Han förde härledningen i mycket mer detalj än Mises hade gjort; och i processen bidrog han med stora teoretiska innovationer inom praxeologi. Han visade att det socialistiska kalkyleringsargumentet gäller, inte bara för en statligt kontrollerad ekonomi, utan även för en ensam privat firma som äger hela ekonomin. Den kunde inte heller kalkylera. Han integrerade också Frank Fetters ränteteori med den Österrikiska kapitalteorin; och argumenterade att ett monopolpris inte kunde finnas på den fria marknaden. Vidare gav han en briljant kritik av Keynsiansk ekonomi, och han förutsåg mycket av den ”rationella förväntnings”-revolutionen (eng. ”rational expectations” revolution) för vilken Robert Lucas Jr. senare vann ett nobelpris.

Rothbard planerade att Man, economy, and State skulle innehålla en sista del som presenterade en omfattande klassificering och analys av olika typer av statliga interventioner. Den innehöll också en tillintetgörande kritik av standardföreskrifterna om rättvisan med beskattning; en kort men briljant passage motbevisade i förväg anti-marknads-argumenten som baserade sig på ”tur”, som skulle visa sig så inflytelserika i de senare verken av John Rawls och hans många efterföljare. Olyckligtvis fanns delen bara med i den ursprungliga utgåvan i en starkt nedkortad version. Dess fulla publikation kom först 1972, under titeln Power and Market. Den fulla versionen av Man, Economy, and State som Rothbard ville ha den från början finns nu tillgänglig hos Mises-institutet.

Detta mästerliga verk var långt ifrån uttömmande för alla Rothbards bidrag inom ekonomisk teori. I en stor uppsats, Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics (1956), visade han att om man tar på allvar det faktum att nytta är ordinal och inte kardinal skulle anti-marknadssynen hos de flesta moderna välfärdsekonomer vara tvungen att överges. Strikt användande av demonstrerad preferens tillåter att man säger att deltagarna i ett frivilligt utbyte förväntar sig vinst, ex ante. Längre än så här kan ekonomen, såtillvida han är värdefri, inte gå. Hans huvudsakliga uppsatser om ekonomisk teori finns tillgängliga i den postuma samlingen på två volymer, The Logic of Action (1997).

”Försöken av staten att ”bota” nedgången gjorde endast att saker blev värre.”

Rothbard ägnade monetär teori stor uppmärksamhet. Här betonade han fördelarna med den klassiska guldmyntfoten och stödde bankverksamhet på 100 % reserver. Detta system menade han, skulle hindra kreditexpansionen som, enligt den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln som utvecklats av Mises och Friedrich Hayek, ledde till en oundviklig depression. Han summerade sitt synsätt för allmänheten i den ofta återtryckta What Has Government Done to Our Money? (1964), och skrev också en lärobok, The Mystery of Banking (1983).

Rothbard visade vilket ljus den Österrikiska teorin kunde skina på den ekonomiska historien i America’s Great Depression (1963). Långt ifrån att vara ett bevis på den oreglerade kapitalismens misslyckande visar depressionen 1929 snarare på faran med statliga interventioner i ekonomin. Den ekonomiska kollapsen kom som den nödvändiga korrektionen av den artificiella boomen som skapats av centralbankens monetära expansion under 20-talet. Försöken av staten att ”bota” nedgången gjorde endast att saker blev värre.

Genom att framföra detta argument blev Rothbard en pionjär inom ”Hoover revisionism”. I motsats till myterna som marknadsförts av Hoover och hans medhjälpare, var Hoover inte en motståndare till en stor stat. I rak motsats föregick ”politikingenjörens” ekonomiska politik New Deal. Rothbards uppfattning om Hoover är numera vitt accepterad.

”Rothbard höll inte med, och höll fast vid att en objektiv etik kunde ha sin grund i den mänskliga naturens behov.”

För Rothbard var bankpolitik en nyckel till amerikansk ekonomisk historia. Som Michelet trodde han att historien är köttets återuppståndelse; och hans diskussioner är inga dammtorra statistiska presentationer. Han var alltid intresserad av att identifiera specifika aktörer och intressen bakom historiska beslut. Kampen mellan de konkurrerande banksällskapen Morgan och Rockefeller figurerar om och om igen i hans artiklar inom detta område, som har samlats i hans A History of Money and Banking in the United States (1999).

Rotbard sträckte sig långt bortom ekonomi i sina historiska verk. I en serie på fyra volymer, Conceived in Liberty (1975-1979), presenterade han en detaljerad bild av den amerikanska koloniala historien som betonade de libertarianska föregångarna till den amerikanska revolutionen. Som vanligt gick han emot den konventionella uppfattningen. Han hade inte särskilt stor användning för New Englands puritanism, och George Washingtons militära ledarkaps dygder imponerade inte på honom. För Rothbard var inte Articles of Confederation ett överdrivet svagt arrangemang som behövde ersättas av en mer centralt fokuserad konstitution. Tvärtom tillätt artiklarna i Articles of Confederation alltför mycket central kontroll.

”I sitt system av politisk etik är självägande den huvudsakliga principen.”

Även om Rothbard vanligtvis fann sig själv i nära enighet med Mises, fanns det ett område som han menade att Mises hade fel inom. Mises menade att etiska uppfattningar var subjektiva: ultimata mål lyder inte under rationella bedömningar. Rothbard höll inte med, och höll fast vid att en objektiv etik kunde ha sin grund i den mänskliga naturens behov. Hans hållning, som baserades på Aristoteles och Thomistisk filosofi, presenterades i hans omfattande verk The Ethics of Liberty (1982), en omfattande studie om politisk filosofi.

I sitt system av politisk etik är självägande den huvudsakliga principen. Givet en robust föreställning om självägande, är ett tvingande statligt monopol på försvarstjänster inte legitimt; och Rothbard tar sig an att motbevisa argumenten hos förespråkarna av en minimal stat som hävdade annorlunda, där Robert Nozick var den mest framträdande. Han bidrog med viktiga förtydliganden till problem som rörde libertariansk juridisk teori, så som kontrakts natur och den lämpliga straffstandarden. Han förklarar varför Mises instrumentala argument för marknaden inte lyckades fullt ut, även om han hittar mycket av värde i det; och han kritiserar i noggrann detalj Hayeks uppfattning om rättsäkerhet.

Rothbard modifierade Marx kända uttalande: han önskade både att förstå och förändra världen. Han försökte applicera idéerna han hade utvecklat i sina teoretiska verk om nutida politik och försökte nå ut med libertarianska åsikter till allmänheten. Ett ämne stod för honom främst. Precis om Randolph Bourne hävdade han att ”krig är statens hälsa”; han motsatte sig således en aggressiv utrikespolitik.

Hans stöd för icke-interventionistisk utrikespolitik ledde honom till att kämpa för den gamla högern (eng. Old Right). John T. Flynn, Garet Garrett och andra som vara isolationister före första världskriget, delade Rothbards tro på den nära kopplingen mellan statsmakt och en krigisk utrikespolitik.

”Rothbard modifierade Marx kända uttalande: han önskade både att förstå och förändra världen.”

Situationen var helt annorlunda med efterkrigstidens konservatism. Även om Rothbard var en tidig medarbetare på William Buckleys National Review, förkastade han den aggressiva strävan efter det Kalla Kriget, som förespråkades av Buckley och medlemmarna på hans redaktion, såsom James Burnham och Frank S. Meyer. Han bröt med dessa konservativa och blev därefter en av deras starkaste motståndare. För liknande orsaker förkastade han deras neo-konservativa efterföljare. Han följde en pragmatisk hållning av temporära allianser med alla grupper som, vid en given tidpunkt, motsatte sig militarism och ”utrikesäventyr”. Han la fram grunden för sitt politiska ställningstagande i en nyckeluppsats, Left and Right: The Prospects for Liberty. Denna publicerades i en viktig lärojournal, Left and Right, som han hade etablerat. Denna innehöll omfattande uppsatser om revisionistisk historia och utrikespolitik, men överlevde tyvärr bara från 1965 till 1968.

I ett försök att bredda libertarianismens inflytande i den akademiska världen grundade Rothbard Journal of Libertarian Studies 1977. Journalen började lovande med en samling artiklar om Robert Nozicks Anarki, Stat och Utopi. Ända till idag har den förblivit den viktigaste journalen som är mottaglig för libertarianska idéer.

1987 etablerade Rothbard ytterligare en journal, The Review of Austrian Economics, för att bidra med en vetenskaplig arena för ekonomer och andra som var intresserade av Österrikisk teori. Även denna är en nyckeljournal inom detta specialitetsområde. Den har fortsatt till nutiden, efter 1997 under namnet Quarterly Journal of Austrian Economics.

I sina kommentarer gällande nutida händelser visade Rothbard en otrolig förmåga att ta till sig enorma mängder information inom vilket område som än intresserade honom. Oavsett om frågan var konkurrerande fraktioner i Afghanistan eller investeringskällorna i olja i Mellanöstern, hade han alltid den relevanta datan till hands. Ett utdrag av hans kolumner, tagna från The Rockwell Rothbard Report, finns tillgängliga i The Irrepressible Rothbard (2000). I en annan journal som han grundade, The Libertarian Forum, tillhandahöll han aktuella kommentarer under perioden 1969-1984. Han presenterade en omfattande populär redogörelse om libertarianism i For A New Liberty (1973).

En sista akademisk triumf återstod för Rothbard, även om den tyvärr gavs ut efter hans död. I två massiva volymer, Economic Thought Before Adam Smith och Classical Economics (1995), presenterade han en detaljerad och akademisk redogörelse för det ekonomiska tänkandets historia. Adam Smith, tvärtemot den generella uppfattningen, var inte grundaren av den moderna ekonomin. Hans försvar för arbetsvärdeteorin, modifierad och fortsatt av hans Ricardianska efterföljare, skickade den ekonomiska teorin längs fel väg. Hjältarna i Rothbards studie var de spanska skolastikerna, som långt före Smith hade utvecklat en subjektiv värdeteori, och sådana senare figurer som Cantillon, Turgot och Say. Han dissekerade den kätterska religiösa tanken som föregick Marxismen och gav ett vasst porträtt av John Stuart Mills personlighet och tankar.

Rothbard vara nära förbunden med Ludwig von Mises – institutet från dess grundande 1982 av Llewellyn H. Rockwell, Jr. Organisationen blev den huvudsaliga källan för förespråkandet av hans idéer och han tjänade som dess akademiska vice ordförande.

Han undervisade vid Brooklyn Polytechnic Institute från mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet; från 1986 och fram till hans död den 7 januari, 1995, var han S.J. Hall Distinguished Professor of Economics vid University of Nevada, Las Vegas.

Det ”oumbärliga ramverket” för livet och arbetet hos detta kreativa geni och mångkunniga person, var hans älskade fru, JoAnn Rothbard. Hans kombination av akademiska gärningar och engagerade försvar av frihet är oöverträffat.

David Gordon är redaktör av The Mises Review.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kategorier
Blogg

Grundläggande regler – vad små barn vet

Detta är ett utdrag ur Butler Shaffers bok Boundaries of Order som på ett mycket intressant sätt beskriver äganderätt och varför det är viktigt. Texten visar på hur långt vårt samhälle idag har gått när det gäller att indoktrinera våra barn i en kollektivistisk anda tills vi utplånar vår egen individ och hur detta även präglar vuxna människor som växt upp i detta system. Äganderätt är så naturligt att t.o.m. små barn föds med denna insikt:

Dessa grundläggande regler är mycket gamla regler, genom hela mänskligheten har i stort sett dessa regler blivit erkända. De känns intuitivt förnuftiga. Vi kan även se dem hålla i djurriket i viss utsträckning. Och vi medger att till och med småbarn till exempel erkänner regeln att den som använder något först blir ägaren av detta, eftersom när barn hamnar i slagsmål är det första saken de säger att ”Jag lekte med leksaken först, och tills jag överger den så gör du bäst i att lämna mig ifred”.

(Utdrag ur tal leverarat av Hans-Hermann Hoppe på Mises Circle i södra Kalifornien den 6 maj 2006, talet finns även att lyssna på i sin helhet som mp3.)

I forna tider har det alltid varit självklart att skapa en stark önskan hos människor att vilja själva. I dagens samhälle tar man istället vägen via hot, våld och lagstiftning för att få andra människor att leva som man själv tycker är rätt. Tyvärr är det i dagens samhälle socialt accepterat att göra så, och ytterst få ser skillnaden mellan att tvinga någon kontra att förmå någon att ändra sitt beteende eller att göra något på frivillig basis. Påverka dina medmänniskor i rätt riktning genom positiv påverkan, uppmuntra och stöd inte hot, våld och tvång.

Kategorier
Artiklar

Viljan att äga

[Utdrag ur boken Boundaries of order: Private property as a social system, av Butler Shaffer ss 155-157]

Min yngsta dotter bevittnade ett intressant exempel på det kompletterande samspelet mellan själviskhet och samarbete, med respekt för anspråk på egendom som katalysator. Hon hjälpte till på en fest för småbarn när hon såg en liten pojke, mellan två och tre år gammal, som lekte med några av sina leksaker som han tagit med sig till festen. En liten flicka var lockad av dessa leksaker, och när hon sträckte sig efter dem ryckte pojken åt sig leksakerna och sa ”mina!” Pojkens pappa, som satt i närheten, försäkrade sin son att ”du behöver inte dela med dig av dina leksaker om du inte vill; det är dina leksaker och du kan göra vad du vill med dem. Det är upp till dig.” Den lilla flickan gick iväg och började leka för sig själv. Några minuter senare tog pojken med sina leksaker till flickan, satte sig ner och började placera dem framför henne, och så började de två att leka med varandra.

”När vi tillåts att uttrycka vårt egenintresse är vi mer villiga att dela med oss”

Jag kan inte veta vad pojken kan ha tänkt, men jag misstänker att han, när han var säker på att hans egna äganderättsanspråk erkändes, insåg att han inte hade något att frukta utav att dela med sig av sina leksaker med flickan. Det fanns ingen separation, ingen motsägelse, mellan pojkens äganderätt och hans bestämmande över sin egendom. I kontrast till detta exempel står så många barn som efter att blivit hunsade av sina föräldrar att inte vara själviska endast kan hålla fast vid eller gömma sina leksaker ifrån andra i ett försök att skydda de egendomsintressen som andra inte har respekterat. När vi tillåts att uttrycka vårt egenintresse är vi mer villiga att dela med oss; när vi är tvingade att dela med oss ökar vår ovilja och skapar konflikthärjad girighet.

”Jag frågade henne om hon såg någon grundläggande skillnad mellan ”våldtäkt” och ”förförelse,””

Jag nämnde denna händelse på ett av mina seminarier och en av mina kvinnliga studenter sa: ”Jag hade gett den lilla pojken smisk på rumpan för att han inte delade med sig”, en attityd som utan tvivel speglade hennes egen uppfostran. Andra studenter svarade genast och pekade ut att (a) en sådan handling skulle ha hindrat pojkens ägandeintresse, och (b) pojken delade slutligen med sig av sina leksaker med flickan, frivilligt utan att känna sig bitter över att ha blivit tvingad att göra det. Den första studenten sa då: ”men om han ändå skulle dela med sig i vilket fall som helst, hur kan det skada att tvinga honom att göra vad han slutligen gjorde?” Jag frågade henne om hon såg någon grundläggande skillnad mellan ”våldtäkt” och ”förförelse”, vilket verkade göra poängen klarare. Antagandet i hennes anmärkning var att resultatet var allt som räknades; utan att inse att processen som leder fram till resultatet inte bara är det enda som räknas, utan i världen som helhet faktiskt är resultatet.

”… utan endast att få andra att erkänna okränkbarheten i vår syn på oss själva som personer.”

Händelsen som involverar dessa två små barn ger en mikroskopisk illustration av vår grundläggande natur: vi är sociala varelser som har ett grundläggande behov av samarbete med varandra. Men priset av vårt samarbete är att veta att vi inte har något att förlora på att göra det. Som pojkens erfarenhet lär oss, vad vi egentligen förväntar oss från att ha våra egendomsanspråk respekterade är inte så mycket exkluderingen av andra ifrån att använda vad vi betraktar som vårt, utan endast att få andra att erkänna okränkbarheten i vår syn på oss själva som personer. När vi är fria att förhandla våra intressen och skillnader med varandra kvarhåller vi makten över våra liv som förloras när staten ingriper. Var och en av oss, misstänker jag, är betydligt mer mottagliga för att samarbeta och kompromissa med varandra när vi närmas fredligt och med respekt för vår person, än när vi konfronteras med hot om tvång och våld.

Att göra anspråk på personligt ägande över vad som helst är att uttrycka en form av existentiell värdighet som man förväntar sig att andra respekterar. Det är att hävda för resten av världen ett anspråk till någonting av mycket större betydelse än en bestämd del egendom, nämligen ens okränkbarhet. Det är ett anspråk på att få vår persons självstyrda och egennyttiga natur erkänd av andra, eftersom vi strävar efter att upprätthålla oss själva genom utövandet av självstyre över någon del av världen. Det går ut på att insisterandet av vår rättmätiga auktoritet att exkludera alla andra från att fatta beslut om användandet av sådana egendomsintressen såvida detta inte har medgivits av ägaren.

”… eller är vi helt enkelt resurser för andra att använda i befrämjandet av deras egennyttiga mål?”

De spirituella undertonerna i denna utredning i frågan om man äger sig själv går till essensen av hur vi föreställer oss mänskligt liv. Är det i livets natur att uttrycka sig självt som variation, mångfald, självbestämmande, och spontanitet, eller som varaktighet, likformighet och återhållsamhet? Är var och en av oss ett tillräckligt skäl att för att finnas, för att följa våra egna individuella syften; eller är vi helt enkelt resurser för andra att använda i befrämjandet av deras egennyttiga mål? Betraktar vi varandras liv som något som har en grundläggande helighet, en respekt nödvändig för vilket anständig och fredligt samhälle som helst, eller betraktar vi varandra, mekaniskt och materiellt, endast som protoplasma som kan exploateras för våra syften?

Denna artikel är ett utdrag ur Boundaries of Order av Butler Shaffer och har översatts till svenska av Joakim Fagerström

Kategorier
Blogg

Österrikisk ekonomi

Många har kanske under de föregående åren sett YouTube-klipp med Peter Schiff där han förutspår fastighetsbubblan och bankernas kollaps och blir utskrattad som hopplöst felaktigt ute. Men tiden har gett Peter Schiff rätt, och man kan undra exakt hur han lyckades med detta. Det var dock inte magi det handlade om, utan det handlade om att Peter Schiff satt inne med mycket kunskap gällande vad som kallas den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln, framtagen av Ludwig von Mises, och senare utvecklad av Friedrich A. Hayek (som senare fick ekonomipriset i Nobels minne för densamma).

Den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln är dock endast en liten del av en större tradition, ekonomi i den Österrikiska skolan. För att förtydliga, detta har alltså inget med själva landet Österrike att göra. Då vi pratar om Österrikisk ekonomisk teori menar vi inte ekonomi som rör landet Österrike, dess BNP, valuta, eller liknande. Denna tradition kallas så av den enkla orsaken att dess ursprungsmän kom från just Österrike. Dessa ursprungsmän är Carl Menger, som med sin Grundsätze der Volkswirtschaftslehre (eng. Principles of economics) lade grunden till vad som kom att kallas den Österrikiska ekonomiska skolan. Denna utvecklades sedan vidare av Mengers efterföljade Eugen von Böhm-Bawerk och framför allt Ludwig von Mises.

Ludwig von Mises största bedrift vara att integrera studien av pengar i den generella ekonomiska teorin, i sin bok Theory of Money and Credit som gavs ut 1912. Tidigare hade pengar behandlats som något som var skilt ifrån den generella ekonomiska teorin men von Mises visade att pengar var en vara precis som alla andra, om än med vissa tydliga skillnader. Det var även i denna bok som han först gav uttryck för vad som senare kom att utvecklas till den Östterikiska teorin om konjunkturcykeln.

En av von Mises allra viktigaste efterföljare var den amerikanska libertarianska ekonomen Murray N. Rothbard, som även han, precis som von Mises, skrev en bok som sammanfattade all hans ekonomiska kunskap, Man, Economy and State. Boken var från början tänkt att vara en lekmannabok för att förklara von Mises monumentala ekonomiska avhandling och försvar för fria marknader, Human Action, men växte snabbt till att bli en egen avhandling i sig, då Rothbard på många punkter avvek från sin lärare, bland annat inom monopolteori.

Rothbards viktigaste verk inom ekonomi, utöver den redan nämna Man, Economy and State, är What has government done to our money? och The Mystery of Banking, som analyserar statens påverkan på pengar och bankväsendet, och argumenterar för en fri penningtillverkning baserad på en råvara, som historiskt sett alltid varit guld eller silver, samt avskaffandet av centralbanker och instiftandet av ett fritt konkurrensutsatt banksystem (eng. free banking), baserat på 100% reserver (till skillnad från dagens system med fraktionella reserver).

Rothbards viktigaste efterföljare är Hans-Hermann Hoppe, som flyttade till USA från Tyskland 1987 för att studera under honom. Efter Rothbards död 1995 är det Hans-Hermann Hoppe som har tagit över facklan, och för den österrikiska traditionen vidare.

Hoppes främsta bidrag är applicerandet av teorin kring offentligt och privat ägande på styrelseskicken monarki och demokrati, i hans bok Democracy the God that failed. Hoppe visar att, allt annat lika, kommer en kung (som antas vara en ”ägare” av landet han styr över) att tänka mer långsiktigt än en politiker i en demokrati (eftersom denne inte är ägare av landet utan endast dess förvaltare). Allt annat lika tenderar den demokratiska förvaltaren att utarma landets resurser och välstånd i större grad än den kungliga ägaren. Ultimat kommer dock Hoppe till slutsatsen att både monarki och demokrati är dåliga system, vida underlägsna vad han kallar ”den naturliga ordningen”, dvs. ett anarko-kapitalistiskt samhälle.

Vidare har han bidragit med att skriva viktiga inlägg i den så kallade metodstriden inom den Österrikiska skolan, som har pågått enda sedan Mengers tid, en strid som försökte förtydliga vilken metod som är den rätta metoden för studerandet av ekonomi. Typiskt för Hoppe och den Österrikiska skolan är att man förkastar användandet av matematik inom ekonomisk teori, och istället för matematisk logik använder sig av verbal logik, genom att specificera så kallade axiom, som är uppenbara sanningar, och sedan argumentera utifrån dessa. Om axiomet är sant, och inga misstag görs under argumentationen, kommer slutsatsen att vara korrekt och meningsfull.

Dagens artikel beskriver varför den Österrikiska ekonomiska skolan är relevant för de som vill förstå ekonomi, eller i grund och botten mänskliga val och deras konsekvenser. Det finns mycket mer att hämta från den Österrikiska ekonomiska skolan än teorin om konjunkturcykler.

Kategorier
Blogg

Ludwig von Mises

Dagens artikel är en översättning av en artikel som Murray N. Rothbard skrev om sin läromästare Ludwig von Mises. Ludwig von Mises är den som allra mest har definierat den Österrikiska ekonomiska skolan, och detta är anledningen till att vi har tagit vårt namn efter honom.

Ett urval av de böcker han skrev är en bok som utökade Mengers teori om marginalnytta och subjektivitet till att innefatta en teori om pengar och deras uppkomst, och som även innehöll en tidig skiss av det som idag kallas den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln (Theory of money and credit), en bok som visade att socialism var i grunden motsägelsefullt och var tvunget att misslyckas (Socialism), en bok som beskrev liberalism i den klassiska bemärkelsen (Liberalism), samt diverse andra böcker som hanterade metodologi och epistemologi (kunskapsteori) (Ultimate foundation of Economic Science och Epistemological problems of economics).

Men Mises största bedrift var tveklöst boken Human Action, en mästerlig avhandling som sammanfogade de väsentligaste delarna av allt han hade skrivit innan boken publicerades 1949. Bokens första mening summerar perfekt själva essensen av Österrikisk ekonomi:

”Mänskliga handlingar är meningsfullt beteende. (Human action is purposeful behaviour)”

Från denna öppningsfras, och ett fåtal ytterligare antaganden, presenterar Mises, sida för sida, hela det ekonomiska argumentet för frihet och fria marknader. Det är fokuserandet på val, som är nödvändiga eftersom det existerar knapphet i världen, och uppfattningen att ”nytta”, ”nöje” eller ”välstånd” är subjektiva begrepp, som aldrig kan adderas eller subtraheras, som definierar den Österrikiska ekonomiska skolan.

Fokuserandet på just val, och mänskliga handlingar mer specifikt, kallade Mises för praxeologi, vilket kan beskrivas som handlingars logik. Mises menade att det inte var praxeologins uppgift att ta reda på varför människor agerade som de gjorde. Detta är istället psykologins uppgift. Istället antar praxeologi endast att människor agerar för att uppnå mål, och tar vid där själva agerandet har skett.

För Mises var praxeologin, eller dess mest utvecklade gren ekonomi, såpass viktig för folk att förstå att han avslutade Human Action med följande stycke:

”Kunskapen om ekonomi är en väsentlig del av den mänskliga civilisationens struktur; den är grunden på vilken den moderna industrialismen och alla de moraliska, intellektuella, teknologiska, och terapeutiska bedrifter under de senaste årtiondena har byggts. Det är upp till människorna om de, på ett bra sätt, använder den rika skatt som denna kunskap ger dem eller om de låter den vara oanvänd. Men om de misslyckas med att dra största möjliga nytta av den och inte tar hänsyn till dess lärdomar och varningar, kommer de inte att utplåna ekonomi; de kommer att utrota samhället och människosläktet.”

Alla människor är kapabla att föreställa sig potentiella samhällssystem, men de system som går mot den mänskliga naturen är inte bara dömda att misslyckas. Misslyckandet kommer potentiellt, till och med sannolikt, att få fruktansvärda konsekvenser och orsaka väldigt mycket lidande.

Kategorier
Artiklar

Vem är Ludwig von Mises?

”Ekonomi har att göra med samhällets fundamentala problem; det rör alla och tillhör alla. Det är det huvudsakliga och rätta sättet att studera varje medborgare.”
Ludwig von Mises, Human Action

En av de mest anmärkningsvärda ekonomerna och samhällsfilosoferna på 1900-talet, Ludwig von Mises, utvecklade under ett långt och väldigt produktivt liv, en integrerad, härledande, ekonomisk vetenskap baserat på det fundamentala axiomet att individuella människor agerar målmedvetet för att uppnå önskade mål. Även om hans ekonomiska analys var ”värdefri” – på så sätt att den var irrelevant till värden som hades av ekonomer – drog Mises slutsatsen att den enda hållbara ekonomiska politiken för den mänskliga rasen var en politik av obegränsad laissez-faire, av fria marknader och det obehindrade utövandet av rätten till privat egendom, med staten enbart begränsad till försvar av person och egendom inom dess territoriella område.

Mises lyckades visa att (a) expansionen av fria marknader, arbetsfördelningen, och privata kapitalinvesteringar var den enda möjliga vägen till välstånd och blomstrandet av den mänskliga rasen; (b) att socialism skulle vara katastrofal för en modern ekonomi eftersom avsaknaden av privat ägande av land och kapitalvaror förhindrar all rationell prissättning eller uppskattning av kostnader och att (c) statliga interventioner, utöver att hämma och lamslå marknaden, skulle visa sig vara kontraproduktiva och kumulativa, och oundvikligen leda till socialism om inte alla interventioner avskaffades.

Att ha dessa åsikter, och att okuvligt hålla sig till sanningen ställd inför ett århundrade som i ökande grad hängav sig till statsdyrkan (eng. statism) och kollektivism, gjorde att Mises blev känd för sin omedgörlighet i att insistera på en icke-inflationär guldmyntfot och på laissez-faire.

Effektivt utestängd från en betalad universitetsposition i Österrike, och senare i USA, följde Mises sin kurs storartat. Som huvudsaklig ekonomisk rådgivare åt den österrikiska regeringen under 1920-talet lyckades Mises på egen hand sakta ner den österrikiska inflationen; och han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofier från hela Europa. Som grundaren av den ”neo-Österrikiska skolan” inom ekonomi, antogs Mises teori om konjunkturcyklerna, en teori som la skulden för inflation och depressioner på inflationär bankkredit uppmanad av centralbanken, av de flesta unga ekonomerna i England under det tidiga 1930-talet som den bästa förklaringen till den stora depressionen.

”Mises blev känd för sin omedgörlighet i att insistera på en icke-inflationär guldmyntfot och på laissez-faire.”

Efter att ha flytt från nazisterna till USA, producerade Mises några av sina viktigaste verk. I över två årtionden av undervisning inspirerade han en frambrytande Österrikisk skola i USA. Året efter Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda efterföljare, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.

Mises föddes den 29 september 1881, i staden Lemberg (numera Lvov) i Galicien, där hans far, en byggnadsingenjör från Wien som jobbade för de Österrikiska järnvägarna, var posterad. Både Mises far och mor kom från framstående familjer i Wien; hans mors farbror, Dr Joachim Landau, tjänade som ombud för det Liberala partiet i det Österrikiska parlamentet.

Han började på Wiens universitet, vid sekelskiftet, som en vänstervriden interventionist, men den unga Mises upptäckte Carl Mengers ”Principles of economics”, som var det verk som la grunden till den Österrikiska skolan inom ekonomi, och han konverterade snabbt till den Österrikiska betoningen på individuella handlingar istället för orealistiska mekanistiska ekvationer, som enheten för ekonomisk analys, och av vikten av en fri marknadsekonomi.

Mises blev en framstående postdoktoral student på det kända seminariet på Wiens universitet som leddes av den framstående Österrikiska ekonomen Eugen von Böhm-Bawerk (vars många bedrifter innefattade ett förödande motargument mot den Marxistiska arbetsvärdeteorin).

Under denna period, i sitt första stora verk, The Theory of Money and Credit (1912), utförde Mises det som hade dömts ut som omöjligt: att integrera teorin om pengar inom den generella teorin om marginalnytta och pris (vad som nu skulle kallas en integration av ”makroekonomi” med ”mikroekonomi”). Eftersom Böhm-Bawerk och hans andra Österrikiska kollegor inte accepterade Mises integration och förblev utan en teori om pengar, var han således tvungen att söka sig ut själv och starta en ”neo-Österrikisk” skola.

”Året efter Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda efterföljare, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.”

I sin monetära teori återupplivade Mises principen hos den sedan länge glömda engelska valuta skolan (eng. Currency School), som var väldigt framstående fram till 1850-talet, att samhället inte alls tjänar på någon ökning av penningtillgången, att ökade pengar och krediter bara skapade inflation och konjunkturcykler, och att regeringens politik således skulle vara att ha motsvarigheten till en hundraprocentig guldmyntfot.

Mises tillade till denna insikt grunden av teorin om konjunkturcykler: att bankernas kreditexpansion, förutom att skapa inflation, gör att depressioner blir oundvikliga genom att skapa så kallade ”felinvesteringar”, dvs. genom att locka affärsmän att ”överinvestera” i den högre ordningens kapitalvaror (maskiner, konstruktioner osv.), och att underinvestera i konsumtionsvaror.

Problemet är att inflationär bankkredit, då den lånas ut till företag, maskeras som pseudo-sparande, och får affärsmännen att tro att det finns mer sparande tillgängligt att investera i kapitalvaruproduktion än konsumenterna är genuint villiga att spara. Således kräver en inflationär boom en recession som blir den smärtsamma men nödvändiga process genom vilken marknaden likviderar icke sunda investeringar och återetablerar den investerings- och produktionsstruktur som bäst tillfredställer konsumenternas önskemål och efterfrågan.

Mises, och hans efterföljare Hayek, utvecklade denna konjunkturteori under 1920-talet, vilket gjorde att Mises kunde varna en ovarsam värld att den vitt förkunnade ”nya eran” av permanent välstånd under 1920-talet inte var på riktigt, och att dess oundvikliga resultat skulle bli en bankpanik och depression. När Hayek bjöds in för att undervisa på London School of Economics 1931 av en inflytelserik före detta student på Mises privatseminarie, Lionel Robbins, lyckades Hayek konvertera de flesta av de yngre engelska ekonomerna till detta perspektiv. På en kollisionskurs med John Maynard Keynes och hans efterföljare vid Cambridge, demolerade Hayek Keynes ”Treatise on Money”, men förlorade slaget och de flesta av sina efterföljare till tidvattnet av den Keynsianska revolutionen, som svepte över den ekonomiska världen efter publicerandet av Keynes ”General Theory” 1936.

Keynes och Mises-Hayeks olika policyförslag gällande konjunkturcykler var diametralt motsatta. Under en boom-period rådde Mises det omedelbara stoppet på all bankkredit och monetär expansion: och, under en recession rådde han strikt laissez-faire för att tillåta marknadskrafterna att återjustera recessionen så snabbt som möjligt.

”[B]ankernas kreditexpansion, förutom att skapa inflation, gör att depressioner blir oundvikliga genom att skapa så kallade ”felinvesteringar”, dvs. genom att locka affärsmän att ”överinvestera” i den högre ordningens kapitalvaror (maskiner, konstruktioner osv.), och att underinvestera i konsumtionsvaror.”

Inte bara det: för Mises skulle den värsta formen av interventionism vara att tvinga upp priserna eller lönenivåerna, vilket orsakar arbetslöshet, att öka penningtillgången eller att öka statens spenderande för att stimulera konsumtion. För Mises var recessionen ett problem som hade att göra med ”under-sparande” och ”överkonsumtion”, och det var därför viktigt att uppmuntra sparande och god hushållning istället för motsatsen, att kapa statens spenderande istället för att öka det. Det är uppenbart att, från 1936 och framåt, var Mises i total opposition till den världsvida ”moderiktiga” makroekonomiska politiken.

Socialism-kommunism hade triumferat i Ryssland och i stora delar av Europa under och efter första världskriget, och Mises kände sig manad att publicera sin kända artikel, ”Economic calculation in the Socialist Commonwealth” (1920) i vilken han demonstrerade att det vore omöjligt för socialistisk planering att planera ett modernt ekonomiskt system; vidare, inget försök att instifta artificiella ”marknader” skulle fungera, eftersom ett genuint pris- och kostnadssystem kräver ett utbyte av egendomstitlar, och således av privat ägande av produktionsmedlen.

Mises utvecklade artikeln till sin bok Socialism (1922), en omfattande filosofisk och sociologisk, i tillägg till ekonomisk, kritik som fortfarande står som den mest genomgående och förödande raseringen av socialism som någonsin har skrivits. Mises Socialism vände många framstående ekonomer och samhällsfilosofer bort från socialism, inklusive Hayek, tysken Willhelm Röpke, och engelsmannen Lionel Robbins.

I USA drog publikationen av den engelska översättningen av Socialism 1936 till sig den framstående ekonomiska journalisten Henry Hazlitts beundran, som recenserade den i New York Times, och konverterade en av USAs mest framstående och lärda kommunistiska resekamrater på den tiden, J. B. Matthews, till en Misesiansk position och till motstånd till alla former av socialism.

”Om socialism var en ekonomisk katastrof, kunde statliga interventioner inte fungera utan skulle istället oundvikligen leda till socialism.”

Socialister över hela Europa och USA oroade sig över problemen med ekonomisk kalkylering under socialism i cirka femton år, och förklarade till slut problemet löst i och med förkunnandet av den polska ekonomen Oskar Langes ”marknadssocialistiska” modell 1936. Lange återvände till Polen efter andra världskriget för att hjälpa till att planera den polska kommunismen. Kollapsen av den socialistiska planeringen, i Polen och de andra kommunistiska länderna 1989, lämnade etablissemangsekonomerna över hela den ideologiska kartan, som alla hade köpt Langes ”lösning”, högst generade.

Vissa framstående socialister, så som Robert Heilbroner, har offentligt varit storartad nog att erkänna att ”Mises hade rätt”, hela tiden (frasen ”Mises hade rätt” var titeln på en panel vid det årliga mötet 1990 vid Southern Economic Association i New Orleans).

Om socialism var en ekonomisk katastrof, kunde statliga interventioner inte fungera utan skulle istället oundvikligen leda till socialism. Mises utvecklade dessa insikter i sin Critique of Interventionism (1929) och la fram sin politiska filosofi om laissez-faire-liberalism i sin bok Liberalism (1927).

”Mises utvecklade också det som han ansåg var den sanna metodologin inom ekonomisk teori – logisk härledning från uppenbara axiom, vilket han kallade praxeologi”

I tillägg till att skilja sig från alla dåtidens politiska trender stred Mises med likvärdig glöd och vältalighet mot det som han tyckte var de katastrofala dominerande filosofiska och metodologiska trenderna, inom ekonomi och andra områden. Dessa inkluderade positivism, relativism, historicism, polylogism (idén att varje ras och kön hade sin egen logik och således inte kunde kommunicera med andra grupper), och alla former av irrationalism och förnekande av objektiva sanningar. Mises utvecklade också det som han ansåg var den sanna metodologin inom ekonomisk teori – logisk härledning från uppenbara axiom, vilket han kallade ”praxeologi”, och han uttalade skarp kritik mot den växande tendensen inom ekonomi och andra områden att ersätta praxeologi och historisk förståelse med orealistiska matematiska modeller och statistiska manipulationer.

Mises emigrerade till USA 1940 och hans första två böcker på engelska var viktiga och inflytelserika. Hans ”Omnipotent government” (1944) var den första boken som utmanade det då standardiserade Marxistiska synsättet att fascism och Nazism tvingades på deras nationer av storföretagen och den ”kapitalistiska klassen”. Hans ”Bureaucracy” (1944) var en ännu oöverträffad analys om varför staters agerande nödvändigtvis måste vara ”byråkratiskt” och lida av alla byråkratins problem.

Mises mest monumentala verk var hans ”Human action” (1949), den första genomgående avhandlingen av ekonomisk teori som skrivits sedan det första världskriget. Här tog Mises upp sin egen metodologis och forskningsprograms utmaning och utvecklade en integrerad och massiv struktur av ekonomisk teori baserat på sina egna, härledda, praxeologiska principer.

”Trots det ogästvänliga klimatet inspirerade Mises en växande grupp studenter och beundrare, uppmuntrade glatt deras lärande, och fortsatte själv sin egen enastående produktivitet.”

Publicerad i en tid då ekonomer och stater generellt sett var helt och hållet dedikerade till statsdyrkan (eng. statism) och Keynsianska idéer, var Human Action oläst av den ekonomiska yrkeskåren. Till slut, 1957, publicerades hans sista huvudsakliga verk, Theory and History, vilken, i tillägg till motbevis av Marxism och historicism, lade fram de grundläggande skillnaderna och syftet med teori och historia inom ekonomi och alla de andra områdena som rörde mänskliga handlingar.

I USA, precis som i sitt hemland Österrike, kunde Mises inte hitta ett betalt jobb inom den akademiska världen. New York University där han undervisade från 1945 till sin pension, 88 år gammal, 1969, betecknade honom endast som en ”besökande professor”, och hans lön var tvungen att betalas av den konservativa-libertarianska William Volker Fund till 1962, och efter det av en samling marknadsliberala stiftelser och affärsmän. Trots det ogästvänliga klimatet inspirerade Mises en växande grupp studenter och beundrare, uppmuntrade glatt deras lärande, och fortsatte själv sin egen enastående produktivitet.

Mises finansierades också av och arbetade tillsammans med marknadsliberala och libertarianska beundrare. Från dess början 1946 till hans död var Mises en deltidsmedlem på The Foundation of Economic Education vid Irvington-on-Hudson, New York; och han var under 1950-talet en ekonomisk rådgivare till NAM (National Association of Manufacturers), och jobbade inom deras laissez-faire-flygel som till slut förlorade till den ”upplysta” statsdyrkar-flygeln.

I egenskap av att vara en marknadsliberal och klassisk liberal, i tradition av Cobden, Bright och Spencer, var Mises en libertarian som kämpade för förnuft och individuell frihet i personliga och ekonomiska frågor. Som en rationalist och en motståndare till statsdyrkan i alla dess former, kallade Mises aldrig sig själv ”konservativ”, utan snarare liberal i 1800-talsbetydelsen.

Faktum är att Mises politiskt var en laissez-faire-radikal, som starkt fördömde tariffer, invandringsbegränsningar eller statliga försök att tvinga igenom moralitet. Å andra sidan var Mises en trofast kulturell och samhällelig konservativ, som attackerade egalitarianism, och starkt fördömde politisk feminism som en sida av socialism. Till skillnad från många konservativa kritiker av kapitalism höll Mises fast vid att personlig moral och kärnfamiljen både var väsentligt för, och gynnat av, ett system av fri marknadskapitalism.

Mises inflytande var enastående, givet opopulariteten av hans epistemologiska och politiska åsikter. Hans studenter på 1920-talet, även de som senare blev Keynsianer, blev permanent stämplade av ett synligt Misesianskt inflytande. Dessa studenter inkluderar, utöver Hayek och Robbins, Fritz Machlup, Gottfried von Haberler, Oskar Morgenstern, Alfred Schutz, Hugh Gaitskell, Howard S. Ellis, John van Sickle, och Erich Voegelin.

”Till skillnad från många konservativa kritiker av kapitalism höll Mises fast vid att personlig moral och kärnfamiljen både var väsentligt för, och gynnat av, ett system av fri marknadskapitalism.”

I Frankrike var general DeGaulles huvudsakliga ekonomiska och monetära rådgivare, som hjälpte till att svänga bort Frankrike från socialism, Jacques Rueff, en gammal vän och beundrare till Mises. Och en del av efterkrigstidens skiftande bort från socialism i Italien var tack vare presidenten Luigi Einaudi, en framstående ekonom och långvarig vän och marknadsliberal kollega till Mises. I USA var Mises inte alls lika inflytelserik. Under mindre lovande akademiska förhållanden inkluderade hans studenter och beundrare Henry Hazlitt, Lawrence Fertig, Percy Greaves Jr., Bettina Bien Graeves, Hans F. Sennholz, William H. Peterson, Louis M. Spadero, Israel M. Kirzner, Ralph Raico, George Reisman, och Murray N. Rothbard. Men Mises lyckades bygga en anmärkningsvärt stark och lojal anhängarskara bland affärsmän och andra icke-akademiker; hans massiva och komplexa Human Action har sålt extraordinärt bra ända sedan det år den publicerades.

Sedan Mises död i New York, den 10 oktober 1973, vid en ålder av 92 år, har den Misesianska doktrinen och inflytandet fått en renässans. Det följande året såg inte bara Hayeks nobelpris för den Misesianska teorin om konjunkturcykeln, utan också det första av många konferenser inom den Österrikiska skolan i USA [1]. Böcker av Mises har återtryckts och samlingar av hans artiklar har översatts och publicerats. Kurser och program inom Österrikisk ekonomi har lärts ut och etablerats över hela landet. [2]

I täten för detta återupplivande av Mises och i studerandet och expansionen av den Misesianska doktrinen står Ludwig von Mises – institutet, som grundades av Llewyllyn Rockwell Jr. 1982, och som har sitt högkvarter i Auburn, Alabama. Mises-institutet publicerar journaler och böcker och erbjuder kurser i elementär, intermediär och avancerad Österrikisk ekonomi, som attraherar en ökande mängd studenter och professorer. Otvivelaktigt är att socialismens kollaps och den ökande attraktionskraften hos fria marknader har bidragit till detta popularitetsuppsving.

Murray N. Rothbard (1926-1995) var den Österrikiska skolans rektor efter Mises död.

Notiser

[1] 2009 såg för första gången en konferens inom österrikisk ekonomi ta plats på europeisk mark, i Salamanca, Spanien, 21 – 25 oktober
[2] Sedan mitten av 2000-talet har det i Spanien etablerats ett doktorandprogram inom Österrikisk ekonomi på Madrids universitet, under ledning av Jesus Huerta de Soto.

Orginalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kategorier
Blogg

Liberalismens framtid

Som introduktionsartikel till lanserandet av Ludwig von Mises – institutet i Sverige har vi valt att publicera Hans-Hermann Hoppes tal som framfördes på Mont Pelerin Society 1997. Artikeln beskriver hur liberalismen har misslyckats med sitt uttalade mål, att begränsa statens makt, eftersom dess teori om staten var felaktig i grunden.

Istället för det samhälle de klassiska liberalerna önskade sig när de först började, som en radikal motståndsrörelse till ancien regime, styrs istället världen idag nästan uteslutande av socialistiska idéer. Antingen kan man hävda att folk förkastar liberalismen trots att den är sann, eller så kan man ta det som indikativt på att något i grunden är fel med ens doktrin.

Felet liberaler begår är att inte bara acceptera staten, utan att till och med förespråka den. Och när man väl har förespråkat någon form av statlig inblandning som ”korrekt”, eller ”rättfärdig”, blir det principiellt omöjligt att på ett rationellt sätt kunna bestämma var en gräns ska dras över statens maktbruk. Det påminner mig om Albert J. Nocks ord, från hans memoarer Memoirs of a superflous man:

I den omfattning du ger staten makt att göra saker för dig, ger du den också makt att göra saker mot dig; och […] staten gör oundvikligen så lite som möjligt av den ena makten, och så mycket som möjligt av den andra.

Misslyckandet hos liberaler att inse detta har lett till att allmänheten har förkastat liberalismen, trots att dess grund i stor omfattning är sund.

Som andra artikel har vi valt ut en artikel som beskriver den Österrikiska ekonomiska skolans historia och grunddrag, skriven av Lew Rockwell.

De två artiklarna beskriver de två områden som Ludwig von Mises – institutet i Sverige arbetar för att propagera, nämligen ekonomisk teori i den Österrikiska skolan (med primärt fokus på mänskliga val, och subjektiv värdenytta) och libertariansk samhällsteori.

Kategorier
Artiklar

Liberalismens framtid – en vädjan efter en ny radikalism

ClassicalVsHoppeKlassisk liberalism har förfallit i mer än ett århundrade. Sedan någon gång under den andra halvan av 1800-talet har offentliga angelägenheter i ökande omfattning formats av socialistiska idéer: kommunism, fascism, nationalsocialism, och mest varaktigt socialdemokrati (amerikansk liberalism och neo-konservatism).

Faktiskt har den socialistiska segern varit så total att idag har några neo-konservativa skrutit om ”historiens slut” och ankomsten av ”den sista människan”, dvs. av det sista millenniet av global, amerikanskt övervakad, socialdemokrati.

I denna situation kan liberaler reagera på två sätt. De kan hålla fast vid att liberalism är en sund doktrin och att offentligheten förkastar den trots dess sanning. Eller – och det är detta som jag kommer att göra – så kan man se förkastandet som en indikation på att ett fel finns i ens doktrin.

Liberalismens centrala fel ligger i dess teori om staten.

Liberalism – som personifierats av Locke och som getts uttryck i Jeffersons självständighetsförklaring (eng. Declaration of Indepedence) – fokuserade på uppfattningen om självägande, ursprungsförvärv av naturgivna resurser (inmutning), egendom, och kontrakt, som grundläggande universella rättigheter. I förhållande till furstar och kungar placerade detta insisterande på rättigheters universalitet liberaler i radikalt motstånd till varje etablerad regering. För en liberal var varje man, oavsett om han var kung eller bonde, underkastad samma universella rättviseprinciper, och en stat kunde antingen erhålla sitt berättigande från ett kontrakt mellan privata egendomsägare, eller så kunde den inte rättfärdigas alls. Men var det hållbart?

Det liberala svaret började med de sanna påståendena att mördare, rånare, tjuvar, ligister, bedragare, osv. alltid kommer att existera, och att livet i ett samhälle skulle vara omöjligt om dessa inte hotades med fysiskt straff. För att upprätthålla en liberal ordning är det nödvändigt att man tvingar, genom hotet av våldsanvändning, alla som inte respekterar andras liv och egendom. Från detta antagande drog liberaler slutsatsen att det är denna uppgift, upprätthållandet av lag och ordning, som är statens unika funktion.

”Liberalismens centrala fel ligger i dess teori om staten.”

Om denna slutsats är korrekt eller inte beror på hur man definierar en stat. Den är korrekt om man med en stat endast menar vilken individ eller företag som helst som erbjuder skyddstjänster till ett frivilligt betalande klientel. Men detta är inte den definition som antogs av liberalerna. För en liberal är staten inte ett specialiserat företag. Den har två unika kännetecken. Den har ett obligatoriskt territoriellt jurisdiktionsmonopol (ultimat beslutanderätt) och rätten att beskatta. Men om man antar denna definition av en stat, är den liberala slutsatsen uppenbarligen felaktig.

Faktum är att det är obegripligt hur privata egendomsägare skulle kunna gå med på ett kontrakt som gav ett annat ombud rätt tvinga alla inom ett givet territorium att exklusivt komma till denna för skydd och domstolsbeslut. Ett sådant monopol-kontrakt skulle betyda att varje privat egendomsägare gav upp sin rätt till ultimat beslutande över sin egen person och egendom till någon annan. Man har med andra ord överlämnat sig själv till slaveri. Men ingen kan, eller sannolikt vill, rättmätigt gå med på att göra sin person eller egendom permanent försvarslös mot någon annans handlingar. Lika obegripligt är det att någon skulle ge sin monopolistiska beskyddare rätten att beskatta. Ingen kan eller kommer att gå med på ett kontrakt som tillåter ens beskyddare att ensidigt bestämma, utan den skyddades tillstånd, summan som den skyddade måste betala för beskydd.

Liberaler har försökt att lösa denna interna motsägelse genom en nödlösning bestående av ”implicita” eller ”konceptuella” överenskommelser, kontrakt eller konstitutioner. Men alla dessa försök har bara ökat på samma oundvikliga slutsats. Att det är omöjligt att erhålla ett rättfärdigande för staten genom explicita kontrakt.

Liberalismens felaktiga accepterande av staten som konsekvent med principerna om självägande, privat egendom och kontrakt, har lett till dess undergång.

För det första följer det från det ursprungliga felet att den liberala lösningen på säkerhetsproblemet – en konstitutionellt begränsad stat – är ett motsägelsefullt ideal.

”Liberalismens felaktiga accepterande av staten som konsekvent med principerna om självägande, privat egendom och kontrakt, har lett till dess undergång.”

När väl principen om en stat antas är alla föreställningar om att begränsa statens makt en illusion. Även om, som liberalerna har föreslagit, en stat begränsade sina aktiviteter till skyddandet av existerande privata egendomsrättigheter, skulle frågan om hur mycket skydd som skulle produceras uppstå. Motiverad av egenintresse och en önskan att inte arbeta, men med makten att beskatta, kommer ett statsombuds svar oundvikligen att vara detsamma: Att maximera utgifterna och att minimera produktionen. Ju mer pengar man kan spendera, och ju mindre man måste arbeta, desto bättre kommer man få det.

Vidare, ett juridiskt monopol kommer att sänka kvaliteten på beskyddet. Om ingen kan vädja om rättvisa annat än till staten, kommer rättvisan att förvrängas till statens fördel, oavsett om det finns konstitutioner. Konstitutioner och högsta domstolar eller statliga institutioner och myndigheter, och vilka begränsningar de kan innehålla eller upptäcka, bestäms av ombuden inom själva institutionen i beaktande. Som man kan förutse kommer definitionen av egendom och beskydd förändras och jurisdiktionens verkningskrets expanderas till statens fördel.

För det andra följer det från felet gällande statens moraliska status att den gamla liberala preferensen för lokala – decentraliserade och små – stater är inkonsekvent.

När det väl erkänns att det är rättfärdigt att ha en juridisk monopolist för att upprätthålla fredligt samarbete mellan två individer, A och B, följer en tvåfaldig slutsats. Om mer än en monopolist existerar, X, Y och Z, innebär det att, precis som det inte kan finnas någon fred mellan A och B utan X, kan det heller inte finnas någon fred mellan monopolisterna X, Y och Z så länge som de befinner sig i ett ”tillstånd av anarki” mellan varandra. Således, för att uppfylla den liberala drömmen om universell fred är all politisk centralisation, och ultimat en ensam världsstat, nödvändig.

Slutligen följer det från felet att acceptera staten att den antika idén om universella mänskliga rättigheter blir förvirrad och, under rubriken ”jämlikhet inför lagen”, förvandlas den till ett verktyg för egalitarianism (ung. jämställdhet).

När väl en stat har antagits vara rättvis och ärftliga furstar uteslutits som inkompatibla med idén om universella mänskliga rättigheter, uppstår frågan om hur man ska passa in staten med idén om de mänskliga rättigheternas universalitet. Det liberala svaret är att öppna inträde till staten på lika termer för alla, genom demokrati. Alla – inte bara den ärftliga nobla klassen – tillåts att utöva varenda statsfunktion. Men denna demokratiska jämlikhet är väldigt annorlunda från idén om en universell lag, lika tillämpbar på alla, överallt, och vid alla tidpunkter. Faktum är att den gamla förkastliga splittringen mellan kungars högre lag och gemene mans, underordnade, lag behålls under demokrati i separationen mellan offentlig och privat lag, och i den förres överhöghet över den senare. I en demokrati finns inga personliga privilegier eller privilegierade personer. Men funktionella privilegier och privilegierade funktioner finns. Så länge som de agerar officiellt styrs och skyddas offentliga ämbetsmän av offentlig lag och har således en privilegierad position gentemot personer som blott agerar under den privata lagens auktoritet. Privilegier och laglig diskriminering kommer inte att försvinna. Tvärtom. Istället för att begränsas till furstarna och de nobla, kommer privilegier, protektionism och laglig diskriminering vara tillgängligt för alla.

”Liberalismen måste förvandlas till privat egendomsanarkism (eller ett privatlagssamhälle), som skissades för 150 år sedan av Gustave de Molinari och i våra dagar raffinerats av Murray Rothbard.”

Som kan förutsägas kommer tendensen hos varje monopol att öka priser och minska kvaliteten bara vara mer uttalad under demokratiska förhållanden. Istället för en furste som betraktar landet som sin egen privata egendom ges en temporär förvaltare makt över landet. Han äger inte landet, men så länge som han har sitt ämbete tillåts han att använda det till sin och sina skyddslingars fördel. Han äger dess nuvarande användning – nyttjanderätten – men inte dess kapital. Detta kommer inte att eliminera exploatering. Tvärtom kommer det att göra exploateringen mindre kalkylerad och den kommer att utföras med liten eller ingen hänsyn tagen till kapitalet, dvs. kortsiktighet. Vidare kommer förvanskningen av rättvisan nu att fortsätta ännu snabbare. Istället för att skydda redan existerande privata egendomsrättigheter blir demokratiska regeringar endast en maskin för redistribution av existerande egendomsrättigheter under den illusoriska titeln ”social trygghet”.

I ljus av detta kan ett svar till frågan om liberalismens framtid sökas.

På grund av felet gällande statens moraliska status bidrog faktiskt liberalism till förintelsen av allt det som den försökte bevara och skydda: frihet och egendom. Liberalism i sin nuvarande form har således ingen framtid. Eller snarare, dess framtid är socialdemokrati.

Om liberalism ska ha en framtid måste den reparera sina fel. Liberaler måste inse att ingen stat kan rättfärdigas kontraktuellt och att alla stater förstör det som de vill bevara. Det vill säga, liberalismen måste förvandlas till privat egendomsanarkism (eller ett privatlagssamhälle), som skissades för 150 år sedan av Gustave de Molinari och i våra dagar raffinerats av Murray Rothbard.

”Privat-egendoms-anarkister skulle bara ånyo bekräfta den klassiskt liberala rätten att ”bli kvitt en sådan regering och ordna med nya vakter för deras framtida säkerhet”.”

Detta skulle ha en tvåfaldig effekt. Först skulle det leda till ett renande av den liberala rörelsen. Socialdemokrater i liberala kläder, och många statsfunktionärer, skulle ta avstånd från denna nya rörelse. Å andra sidan skulle förvandlingen leda till radikaliseringen av denna rörelse. För de gamla liberalerna som fortfarande håller fast vid den klassiska föreställningen om universella mänskliga rättigheter och betraktar självägande och privat egendom som existerande innan staten, är övergången bara ett litet steg. Privat egendomsanarkism är helt enkelt konsekvent liberalism; eller liberalism återställd till sitt ursprungliga syfte. Men detta lilla steg skulle ha betydelsefulla implikationer.

Genom att ta dessa steg skulle liberalerna fördöma demokratiskt regerande som icke-legitimt och återvinna sin rätt till eget skydd. Politiskt skulle de återvända till liberalismens begynnelse som en revolutionär tro. Genom att förneka ärftliga privilegiers giltighet placeras de klassiska liberalerna i fundamentalt motstånd till alla etablerade regeringar. Liberalismens största triumf – den amerikanska revolutionen – var utkomsten av ett utbrytningskrig. Och i självständighetsförklaringen (eng. Declaration of Independance), fastställde Jefferson att ”närhelst en form av regering förstör liv, frihet och sökandet efter lycka, är det dess folks rättighet att förändra eller avskaffa den”. Privat-egendoms-anarkister skulle bara ånyo bekräfta den klassiskt liberala rätten att ”bli kvitt en sådan regering och ordna med nya vakter för deras framtida säkerhet”.

Givetvis skulle den förnyade radikalismen i sig själv vara av liten vikt. Istället är det den inspirerande visionen av ett alternativ till den nuvarande ordningen, som strömmar från den nya radikalismen, som, om något, skulle bryta den socialdemokratiska maskinen. Istället för övernationella politiska integrationer, världsregering, konstitutioner, domstolar, banker och pengar, föreslår anarkistiska liberaler nationalstatens upplösning. Som deras klassiska föregångare söker de nya liberalerna inte att ta över staten. De ignorerar, och vill lämnas ifred av, den, och träda ur dess jurisdiktion för att kunna organisera sitt eget skydd. Till skillnad från föregångarna som enbart sökte att ersätta en större stat med en mindre, följer de nya liberalerna utträdeslogiken (eng. logic of secession) till sin oundvikliga slutsats. De förespråkar obegränsat utträde, dvs. den obegränsade förökningen av oberoende fria territorier, tills statens jurisdiktionsutsträckning till slut tynar bort. För detta ändamål – och i total kontrast till statsdyrkarnas projekt som EU och en ny världsordning (eng. New World Order) – förespråkar de en vision om en värld bestående av tiotusentals fria länder, regioner och kantoner, av hundratusentals fria städer – så som dagens Monaco, Andorra, San Marino, Liechtenstein, fd. Hong Kong, och Singapore – och ännu fler fria distrikt och grannskap, ekonomiskt integrerade genom frihandel (ju mindre territorium, desto större ekonomiskt tryck att anta frihandel), och en internationell guldbaserad penningstandard.

Om och när denna vision får en framträdande plats i den allmänna opinionen kommer slutet för det socialdemokratiska ”slutet på historien” att ha kommit, och en liberal renässans att ha påbörjats.

Orginalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kategorier
Artiklar

Vad är Österrikisk ekonomi?

Den Österrikiska skolan

Se också Henry Hazlitts ”Understanding Austrian Economics”

Historien om den Österrikiska skolan börjar på 1400-talet, då St. Thomas Aquinas anhängare, som skrev och undervisade vid universitetet i Salamanca i Spanien, undersökte allt som rörde mänskliga handlingar och samhällelig organisation.

Dessa sena skolastiker observerade existensen av ekonomiska lagar, ofrånkomliga krafter av orsak och verkan, som opererade väldigt mycket likt naturlagar. Under flera generationer upptäckte och förklarade de lagarna om tillgång och efterfrågan, orsakerna bakom inflation, hur valutahandel fungerade, och ekonomiska värdens subjektiva natur – alla dessa var orsaker till att Joseph Schumpeter hyllade dem som de första verkliga ekonomerna.

De sena skolastikerna var förespråkare av egendomsrättigheter och kontrakts- och handelsfrihet. De hyllade det bidrag som företag gav till samhället, och motsatte sig envist skatter, priskontroller och regleringar som hämmade företagsamhet. Som moraliska teologer uppmanade de stater att lyda under etiska restriktioner mot stöld och mord. Och de levde upp till Ludwig von Mises regel: en ekonoms första jobb är att säga till stater vad de inte kan göra.

Den första generella ekonomiska avhandlingen, Essay on the Nature of Commerce, skrevs 1730 av Richard Cantillon, en man som var skolad i den skolastiska traditionen. Född på Irland emigrerade han till Frankrike. Han såg ekonomi som ett självständigt forskningsområde, och förklarade formationen av priser genom ”tankeexperiment”. Han förstod marknaden som en entreprenörsaktig process, och vidhöll en Österrikisk teori om penningskapande: att pengarna inträder i ekonomin steg för steg, vilket stör priserna på vägen.

Cantillon efterföljdes av Anne Robert Jacques Turgot, den marknadsliberala franska aristokraten och finansministern under den gamla regimen (fr. ancien regime). Hans ekonomiska skrifter var få men djupsinniga. Hans uppsats ”Value and money” redogjorde för pengars ursprung, och den inneboende naturen hos ekonomiska val: att det är en reflektion av individuella preferensers subjektiva rangordning. Turgot löste den kända diamant-vatten-paradoxen som förbryllade senare klassiska ekonomer, artikulerade lagen om avtagande avkastning, och kritiserade ockerlagar (en ihållande tradition hos de sena skolastikerna). Han förespråkade en klassiskt liberal hållning till ekonomisk politik, och rekommenderade upphävandet av specialprivilegierna för de statskopplade industrierna.

Turgot var den intellektuella fadern av en lång rad franska ekonomer på 1700-talet och 1800-talet, mest framstående av dessa var Jean Baptiste Say och Claude-Frederic Bastiat. Say var den första ekonomen att tänka djupt på den ekonomiska metoden. Han insåg att ekonomi inte handlade om att samla data, utan snarare om de verbala förklaringarna av universella fakta (till exempel, behov är obegränsade, medel är knappa) och deras logiska implikationer.

Say upptäckte produktivitetsteorin om resursprissättning, kapitalets roll i arbetsdelningen, och ”Says lag”: det kan aldrig finnas en permanent ”överproduktion” eller ”underkonsumtion” på den fria marknaden om priser tillåts justera sig. Han var en försvarare av laissez-faire och den industriella revolutionen, precis som Bastiat. Som marknadsliberal journalist argumenterade Bastiat också för att icke-materiella tjänster lyder under samma ekonomiska lagar som materiella varor. I en av hans många ekonomiska liknelser lade Bastiat ut vanföreställningen om den krossade rutan (eng. broken window fallacy) som senare populariserades av Henry Hazlitt.

Trots det teoretiska förfinandet av den utvecklande pre-Österrikiska traditionen var det den brittiska skolan av det senare 1700-talet och tidiga 1800-talet som segrade, mestadels av politiska orsaker. Den brittiska traditionen (baserad på den ”objektiva kostnaden” och ”arbetsproduktivitetsvärdeteorin”) ledde slutligen till att den Marxistiska teorin om kapitalistisk exploatering uppstod.

Den dominanta brittiska traditionen fick sin första seriösa utmaning på många år då Carl Mengers ”Principles of economics” publicerades 1871. Menger, grundaren av den verkliga Österrikiska skolan, återupplivade den skolastiska-franska hållningen till ekonomi och satte den på fastare mark.

Tillsammans med samtida verk av Leon Walras och Stanley Jevons, förklarade Menger ekonomiska värdens subjektiva grund, och förklarade för första gången helt och hållet teorin om marginalnytta (ju större antalet enheter av en vara som en individ innehar, desto mindre kommer han att värdera varje given enhet). I tillägg till detta visade Menger hur pengar har sitt ursprung på den fria marknaden när den mest marknadsbara varan efterfrågas, inte för konsumtion, utan för att användas i utbyte mot andra varor.

”Menger, grundaren av den verkliga Österrikiska skolan, återupplivade den skolastiska-franska hållningen till ekonomi och satte den på fastare mark.”

Mengers bok var en stöttepelare för den ”marginalistiska revolutionen” inom den ekonomiska vetenskapens historia. När Mises sa att boken ”gjorde en ekonom” av honom, refererade han inte bara till Mengers teori om pengar och priser, utan också till hans hållning rörande själva disciplinen i sig. Som sina föregångare inom traditionen var Menger en klassisk liberal och en metodologisk individualist, och såg på ekonomi som vetenskapen om individuella val. Hans bok Investigations, som kom ut 12 år senare, stred mot den tyska historiska skolan (eng. German Historical School), som förkastade teori och såg ekonomi som insamlandet av data i statens tjänst.

Som professor i ekonomi vid Wiens universitet, och som lärare till den unga men olycksaliga kronprinsen Rudolf av Habsburg, återupprättade Menger ekonomi som vetenskapen om mänskliga handlingar baserad på härledande logik, och beredde vägen för senare teoretiker att bemöta inflytandet av socialistiska tankar. Faktum är att hans student Friedrich von Wieser hade ett starkt inflytande på Friedrich von Hayeks senare verk. Mengers verk förblir en utmärkt introduktion till det ekonomiska tankesättet. På någon nivå har varje Österrikare sedan dess sett sig som en av Mengers studenter.

Mengers beundrare och anhängare vid Innsbrucks universitet, Eugen von Böhm-Bawerk, tog Mengers redogörelse, omformulerade den, och applicerade den på en mängd nya problem som involverade värde, priser, kapital och ränta. Hans History and Critique of Interest Theories, som dök upp 1884, är en omfattande redogörelse för vanföreställningarna inom tankehistorian och ett försvar för idén att räntenivån inte är en artificiell konstruktion utan en inneboende del av marknaden. Det är en reflektion av det universella faktumet ”tidspreferens”, tendensen hos folk att föredra tillfredställelse av behov tidigare hellre än senare (en teori som senare utökades och försvarades av Frank Fetter).

Böhm-Bawerks Positive Theory of Capital demonstrerade att den normala nivån av affärsvinster är räntenivån. Kapitalister sparar pengar, betalar arbetare, och väntar tills den slutliga produkten är såld för att erhålla vinst. Vidare visade han att kapital inte är homogent utan en intrikat och mångfaldig struktur som har en tidsdimension. En växande ekonomi är inte bara en konsekvens av ökade kapitalinvesteringar, utan också av längre och längre produktionsprocesser.

Böhm-Bawerk deltog i en långvarig kamp med Marxisterna gällande kapitalets exploateringsteori, och motbevisade den socialistiska doktrinen om kapital och löner långt före kommunisterna kom till makten i Ryssland. Böhm-Bawerk drev också ett seminarie som senare skulle bli modellen för Mises egna Wien-seminarie.

Böhm-Bawerk … motbevisade den socialistiska doktrinen om kapital och löner långt före kommunisterna kom till makten i Ryssland.”

Böhm-Bawerk favoriserade politik som tog hänsyn till den evigt närvarande verkligheten av ekonomiska lagar. Han ansåg att interventionism var en attack på marknadsekonomiska krafter och som i det långa loppet inte kunde vara framgångsrik. Under Habsburgs-monarkins sista år tjänade han tre gånger som finansminister, och stred för balanserade budgetar, sunda pengar (eng. sound money), och guldmyntfoten, frihandel, och avskaffandet av exportsubventioner och andra monopolprivilegier.

Det var hans forskning och skrivande som fastställde den Österrikiska skolans status som ett enat sätt att se på ekonomiska problem, och som lade grunden till att skolan skulle få stort inflytande på den engelskspråkiga världen. Men ett område som Böhm-Bawerk inte hade vidareutvecklat från Mengers analys var pengar, den institutionella korsningen mellan ”mikro” och ”makro”. En ung Mises, då ekonomisk rådgivare åt den Österrikiska handelskammaren, antog utmaningen.

Resultatet av Mises forskning var The Theory of Money and Credit, som publicerades 1912. Han förklarade hur teorin om marginalnytta gäller för pengar, och förklarade också, i sitt regressionsteorem, hur pengar inte bara har sitt ursprung i marknaden, utan att det alltid måste vara så. Influerad av den brittiska valutaskolan (eng. British Currency School), Knut Wicksells teori om räntor, och Böhm-Bawerks teori om produktionsstrukturen, presenterade Mises en grov skiss av den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln. Ett år senare blev Mises utnämnd till fakultetet på Wiens universitet, och Böhm-Bawerks seminarie spenderade två hela terminer till att debattera Mises bok.

Mises karriär avbröts i fyra år av första världskriget. Han spenderade tre av dessa år som en artilleriofficer, och ett som stabsofficer inom ekonomisk underrättelseverksamhet. Vid krigets slut publicerade han Nation, State and Economy (1919), en bok som argumenterade för ekonomisk och kulturell frihet för minoriteterna i det nu splittrade imperiet, och som lade ut en teori om krigsekonomi. Under tiden fick Mises monetära teori uppmärksamhet i USA genom Benjamin M. Anderson Jr.s, en ekonom vid Chase National Bank, verk. (Mises bok förlöjligades av John Maynard Keynes, som senare erkände att han inte kunde läsa tyska).

I det politiska kaos som uppstått efter kriget, var den huvudsakliga teoretikern i den numera socialistiska Österrikiska regeringen marxisten Otto Bauer. Mises, som kände Bauer från Böhm-Bawerks seminarie, förklarade ekonomi för honom natt efter natt, och lyckades till slut övertala honom att inte anta en Bolsjevik-aktig politik. De österrikiska socialisterna förlät aldrig Mises för detta, och förde ett krig mot honom inom den akademiska världen, vilket till slut ledde till att de lyckades hindra honom från att få en betald proffesortjänst på universitetet.

Föga avskräckt vände sig Mises till problemet med socialismen i sig, och skrev en succéartad uppsats 1921, vilken han senare gjorde om till boken Socialism under de nästkommande två åren. Socialism tillåter ingen privat egendom eller utbyte av kapitalvaror, och erbjuder således inte heller ett sätt för resurser att hitta sina högst värderade användningsområden. Socialism, förutsåg Mises, skulle resultera i totalt kaos och i civilisationens slut.

”Socialism, förutsåg Mises, skulle resultera i totalt kaos och i civilisationens slut.”

Mises utmanade socialisterna att förklara, i ekonomiska termer, exakt hur systemet skulle fungera, en utmaning som socialisterna hittills har undvikit. Debatten mellan Österrikarna och socialisterna fortsatte under nästa årtionde och framöver, och fram till världssocialismens kollaps 1989 hade akademikerna länge trott att debatten hade slutat med en vinst för socialisterna.

Under tiden lockade Mises argument för den fria marknaden en grupp som hade konverterat från socialismen. Dessa inkluderade Hayek, Willhelm Röpke och Lionel Robbins. Mises började hålla ett privatseminarie på sitt kontor på handelskammaren där Fritz Machlup, Oskar Morgenstern, Gottfried von Haberler, Alfred Schulz, Richard von Strigl, Paul Rosenstein-Rodan, och många andra intellektuella från hela Europa, deltog.

Dessutom stred Mises under 20-talet och 30-talet på två andra akademiska fronter. Han utdelade det avgörande slaget till den tyska historiska skolan med en serie uppsatser som försvarade ekonomins härledande metod, något han senare kom att kalla praxeologi eller handlingars logik. Han grundade också det Österrikiska Institutet för Konjunkturcykelforskning, och satte sin student Hayek som ansvarig för det.

Under dessa år författade Hayek och Mises många studier om konjunkturcykeln, varnade för kreditexpansionens fara, och förutsåg den kommande valutakrisen. Verken citerades av nobelpriskommitén när Hayek fick priset för ekonomi. Verksam i England och USA blev Hayek senare en huvudsaklig motståndare till Keynsiansk ekonomi med böcker om växelkurser, kapitalteori, och monetära reformer. Hans populära bok, Vägen till träldom, hjälpte till att återuppliva den klassiskt liberala rörelsen i USA efter New Deal och anda världskriget. Och hans serie Law, Legislation and Liberty utvecklade den sen-skolastiska hållningen till lagar, och applicerade den för att kritisera egalitarianism och samhällsrättvisa som botemedlet mot allt ont.

Under det senare 1930-talet, efter att ha lidit av den världsomfattande depressionen, hotades Österrike av ett nazistiskt maktövertagande. Hayek hade redan lämnat för London 1931 på Mises uppmaning, och 1934 flyttade Mises själv till Géneve för att undervisa och skriva vid The International Institute for Graduate Studies, och kom senare att emigrera till USA. Nazisterna, som kände till Mises som den svurna fienden till nationalsocialism, konfiskerade hans uppsatser från hans lägenhet och gömde dem medan kriget pågick. Ironiskt nog var det Mises idéer, filtrerat genom verken av Röpke och Ludwig Erhards statsmannaskap, som ledde Tysklands ekonomiska reformer under efterkrigstiden och som återuppbyggde landet. 1992 upptäckte Österrikiska arkivarier Mises stulna Wien-uppsatser i ett nyöppnat arkiv i Moskva.

Under tiden i Géneve skrev Mises sitt mästerverk, Nationalökönomie, och efter att ha kommit till USA reviderades och utökades den till Human Action, som dök upp 1949. Hans student Murray N. Rothbard kallade den ”Mises största bedrift och en av de finaste produkterna att komma från ett mänskligt sinne under vårt århundrade. Det är ekonomi som en helhet”. Publikationen av detta verk blev gångjärnet för hela den Österrikiska skolans historia, och den återstår än idag som den ekonomiska avhandling som definierar skolan. Trots detta mottogs den inte väl inom den ekonomiska yrkeskåren, som redan hade gjort en tydlig sväng mot Keynsianismen.

Även om Mises aldrig hade den betalda akademiska post han förtjänade samlade han studenter kring sig vid New York University, precis som i Wien. Redan innan Mises emigrerade hade journalisten Henry Hazlitt blivit hans mest framstående förespråkare, recenserade hans böcker i New York Times och Newsweek, och populariserade hans idéer i sådana klassiker som Economics in One Lesson. Men Hazlitt gjorde även sina egna bidrag till den Österrikiska skolan. Han skrev en rad-för-rad kritik av Keynes General Theory, försvarade Says skrifter, och återupprättade honom till att inneha en central plats inom den Österrikiska makroekonomiska teorin. Hazlitt följde Mises exempel av att omedgörligt hålla fast vid sina principer, och som ett resultat av detta knuffades han ut från fyra högt profilerade positioner inom den journalistiska världen.

Mises New York – seminarie fortsatte till två år före hans död 1973. Under dessa år var Rothbard hans student. Faktum är att Rothbards Man, Economy, and State (1963), använde Human Action som en modell, och inom vissa områden – monopolteori, nytta och välfärd, och statsteori – stärkte Mises egna synsätt. Rothbards hållning till den Österrikiska skolan följde i direkt linje de sena skolastikernas tankesätt genom att applicera ekonomisk vetenskap inom ett ramverk av en naturrättslig teori om egendom. Det som blev resultatet var ett fullfjättrat försvar för den kapitalistiska och statslösa samhällsordningen, baserad på egendom och associations- och kontraktsfrihet.

Rothbard följde sin ekonomiska avhandling med en undersökning om den stora depressionen som använde Österrikisk konjunkturcykelteori för att visa att börskraschen och den ekonomiska nedgången kunde tillskrivas en tidigare bankkreditexpansion. Senare, i en serie av studier gällande regeringspolitik, etablerade han det teoretiska ramverket för att undersöka effekterna av alla typer av marknadsinterventioner.

”Faktum är att utan Rothbards vilja att trotsa sin tids intellektuella trender hade kanske framsteg inom den Österriska traditionen helt stannat av.”

Under sina senare år såg Mises början av återuppvaknandet av en Österrikiska skolan, som började i och med framträdandet av Man, Economy, and State och som fortsätter än idag. Det var Rothbard som fast etablerade den Österrikiska skolan och den klassiskt liberala doktrinen i USA, speciellt med Conceived in Liberty, hans fyra volymer långa historia om det koloniala Amerika och utbrytningen från England. Återföreningen mellan naturrättsteorin och den Österrikiska skolan kom i hans filosofiska verk, The Ethics of Liberty, alltmedan han skrev en serie akademiska ekonomiska uppsatser som samlades i den två volymer långa Logic of Action, som publicerades i Edward Elgars serie Economists of the Century.

Dessa betydelsefulla verk tjänar som den avgörande länken mellan Mises och Hayeks generation och de Österrikare som nu arbetar på att utöka traditionen. Faktum är att utan Rothbards vilja att trotsa sin tids intellektuella trender hade kanske framsteg inom den Österriska traditionen helt stannat av. Nu blev det istället så att hans vida och djupa kunskap, glada personlighet, encyklopediska kunskap och optimistiska inställning inspirerade otaliga studenter att vända sin uppmärksamhet till frihetskampen.

Även om Österrikare nu befinner sig i en mer framstående position än någon gång sedan 1930-talet, behandlades Rothbard, precis som Mises före honom, inte bra av den akademiska världen. Även om han hade en professur under sina senare år på University of Nevada i Las Vegas, undervisade han aldrig i en ställning som tillät honom att dirigera doktorsavhandlingar. Trots det lyckades han att rekrytera ett stort, aktivt och interdisciplinärt följe för den Österrikiska skolan.

Grundandet av Ludwig von Mises – institutet 1982, med Margit von Mises, Hayeks och Hazlitts hjälp, bidrog med en mängd nya möjligheter för både Rothbard och den Österrikiska skolan. Genom en stadig ström akademiska konferenser, undervisningsseminarier, böcker, monografier, nyhetsbrev, studier, och till och med filmer, tog Rothbard och Mises-institutet den Österrikiska skolan framåt in i den post-socialistiska tidsåldern.

Den första utgåvan av den av Rothbard redigerade Review of Austrian Economics dök upp 1987, blev en halvårspublikation 1991, och en kvartalspublikation 1998, då, och fortfarande, med namnet The Quarterly Journal of Austrian Economics. Mises-institutets undervisande sommarskola har hållits varje år sedan 1984. Under många av dessa år presenterade Rothbard här sin forskning om den ekonomiska tankens historia. Detta kulminerade i och med hans två volymer långa An Austrian Perspective on the History of Economic Thought, som breddade vetenskapsgrenens historia till att omfatta århundraden av skrivande.

Genom Mises-institutets studentsammanslutningar, studieguider, bibliografier och konferenser, har den Österrikiska skolan trängt igenom, på någon nivå, i princip varenda ekonomiska och samhällsvetenskapliga avdelning i USA, och även i många andra länder. Den årliga Austrian Scholars Conference vid Auburn University lockar till sig elever från hela världen för att diskutera, debattera, och tillämpa hela den Österrikiska traditionen.

Den fascinerande historien om denna stora samling tankar, genom alla dess uppgångar och nedgångar, är historien om hur stora tänkare kan främja vetenskap och motsätta sig ondska med kreativitet och mod. Nu har den Österrikiska skolan gått in i ett nytt årtusende som den intellektuella fanbäraren för ett fritt samhälle. Att den gör det är tack vare de heroiska och briljanta tänkarna som utgör skolans familjehistoria, och tack var de som bär arvet vidare med Ludwig von Mises – institutet.

Alla ämnen som diskuterats här diskuteras i större detalj i den massiva litteratursamling som utgör den Österrikiska skolan. Studieguiden är en bra början. De flesta böcker finns tillgängliga för nedladdning och att köpa på mises.org.

Orginalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe