Kategorier
Blogg

Döden och skatter

Det finns ett populärt uttryck som lyder, att det bara finns två saker som är säkra i världen: Döden och skatter.

Idag publicerar vi en längre artikel om skatt, dess effekter, dess ursprung och dess försök till rättfärdigande. Uttrycket ”skatt är stöld” är för många ett konstigt uttryck, nästan upprörande. Att erkänna att det är så är att erkänna sitt eget stöd för ett system av organiserad stöld, och det är de flesta inte villiga eller redo att göra. Skatt är inte stöld, hävdar de, eftersom det trots allt i samhället finns vissa saker, såsom vägar, kommunalt vatten, ”kultur” (vad nu än detta innebär) och liknande, som vi alla utnyttjar, och då är det bara rätt att vi ska (tvingas) betala.

Så långt är argumentet rätt, förutsatt att man har valet att inte utnyttja en viss tjänst och således inte behöva betala för den, samt att man kan välja mellan olika leverantörer/producenter av varorna eller tjänsterna. Detta är dock inte fallet, långt därifrån. Staten monopoliserar produktionen av en viss vara eller tjänst, och tvingar alla att betala för den, oavsett om de använder, eller vill använda, den. Till skillnad från på marknaden, då att avstå från att betala för en viss vara i värsta fall leder till att man avstår en potentiell vinst (mätt i välstånd/välmående, inte i pengar), leder vägran att betala skatt till fängelse. Skillnaden mellan frivillighet (marknaden) och tvång (staten) kunde inte vara mer tydlig.

Som Chodorov skriver i artikeln:

”Det är inte lagen som i den första instansen definierar stöld, det är en etisk princip, och denna kan lagen förvisso överträda men aldrig ersätta.”

Låt den som motsätter sig begreppet att ”skatt är stöld” komma fram till ett skattebegrepp eller stöldbegrepp som innefattar det ena men inte det andra.

Avslutningsvis skriver Chodorov:

”Det kan inte finnas en bra skatt, eller en rättvis; varje skatt baseras på tvång.”

… och tydligare än så kan det ju knappast bli.

Kategorier
Artiklar

Skatt är stöld

Encyclopaedia Britannica definierar skatt som ”den del av statsinkomsterna som fås via tvångsmässiga avgifter och betalningar från dess medborgare”. Det är ungefär precis så koncist och korrekt som en definition kan vara. Den lämnar inget utrymme för argumentation för vad skatt är. I det konstaterandet upptar ”tvångsmässigt” ett stort utrymme, helt enkelt på grund av dess etiska innehåll. Den direkta reaktionen blir att ifrågasätta statens rätt att använda denna typ av makt. Vilken moralisk sanktion anför staten för tagandet av egendom? Är dess utövande av suveränitet tillräckligt i sig själv?

På denna moraliska fråga finns det två positioner, och aldrig kommer de två att mötas. De som upprätthåller att politiska institutioner härstammar från ”människans natur”, och således är delegerad gudomlighet, eller de som uttalar att staten är hörnstenen av samhälleliga integrationer, kan inte ha något emot beskattning som sådan; statens tagande av egendom är berättigad genom dess blotta existens eller på grund av dess välgörande sysslor. Å andra sidan, de som upprätthåller individens överlägsenhet, vars hela existens är beroende av ett anspråk på okränkbara rättigheter, lutar åt positionen att i det tvångsmässiga tagandet av avgifter och betalningar utövar staten enbart makt som sådan, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till moral.

”Vilken moralisk sanktion anför staten för tagandet av egendom?”

Den nuvarande frågeställningen om skatt börjar med den andra av dessa positioner. Den är precis lika partisk och vinklad som en frågeställning som började med den lika obevisbara propositionen att staten antingen är en naturlig eller samhälleligt nödvändig institution. Fullständig objektivitet är utesluten när en etiskt grundprincip är ett arguments huvudsakliga premiss, och en diskussion om beskattningens natur kan aldrig utesluta värden.

Om vi antar att individen har en obestridlig rätt till liv, måste vi medge att han har en likvärdig rätt till att åtnjuta produkterna av sitt arbete. Det är detta vi kallar egendomsrätt. Den absoluta rätten till egendom följer från den ursprungliga rätten till liv, eftersom den ena utan den andra är meningslös; medlen för liv måste identifieras med livet själv. Om staten har en tidigare rätt till produkterna av ens arbete, är rätten till liv begränsad. Bortsett från det faktum att ingen sådan tidigare rätt kan etableras, förutom genom att förkunna att staten är skaparen av alla rättigheter, har vi en benägenhet (som visas genom ansträngningarna att undvika att betala skatt) att förkasta denna föreställning om prioritet. Vi är instinktivt emot det. Vi motsätter oss det organiserade samhällets tagande av vår egendom precis på samma sätt som när en enstaka samhällsenhet begår brottet. I det senare fallet kallar vi det utan tvekan för ”stöld”, ett ”malum in se” (ung. fel/ondska i sig själv). Men det är inte lagen som i den första instansen definierar stöld, det är en etisk princip, och denna kan lagen förvisso överträda men aldrig ersätta. Om vi för att överleva fogar oss efter lagens kraft, och om vi genom långvarig sedvänja förlorar uppfattningen över vad som är omoraliskt, har då principen utplånats? Stöld är stöld, och inga ord kan göra det till något annat.

Vi tittar på beskattningens resultat, symptomen, för att se om och hur den privata egendomsprincipen kränks. För vidare bevis undersöker vi dess teknik, och precis som vi misstänker stöldavsikter i innehavet av effektiva verktyg, finner vi i beskattningstekniken en avslöjande historia. Bördan hos denna orubbliga beskattningskritik kommer således att vara att bevisa dess omoral genom att visa på dess konsekvenser och dess metoder.

”Om staten har en tidigare rätt till produkterna av ens arbete, är rätten till liv begränsad.”

Inledningsvis kan vi börja med att titta på beskattningens ursprung, baserat på teorin att en början alltid skapar ett slut, och vi finner där ett virrvarr av orättfärdighet. En historisk studie kring beskattning leder oundvikligen till stöldgods, tribut och lösensumma, d.v.s. erövringens ekonomiska syfte. Baronerna som satte upp vägtullar längs Rhen indrev skatter. Det gjorde också gängen som ”skyddade”, mot en framtvingad betalning, karavanerna som åkte till marknaden. Danskarna som regelbundet bjöd in sig själva till England, och som blev kvar där som ovälkomna gäster tills de fick betalt, kallade det Danagäld; under en lång tid förblev detta basen för engelska egendomsskatter. De erövrande romarna introducerade idén att det som de samlade in från underkuvade folk bara var rättfärdig betalning för upprätthållandet av ”lag och ordning”. Under en lång tid samlade de normanska erövrarna in tribut helt oorganiserat från engelsmännen, men när de naturliga processerna ledde till en blandning av de två folken under en nation, gjordes insamlingen mer regelbunden genom sedvänja och lag och kallades då skatt. Det tog århundraden att utplåna uppfattningen att detta utkrävande endast tjänade att ge en privilegierad klass ett behagligt liv och för att finansiera deras inbördes krig; faktum är att syftet aldrig förnekades eller doldes förrän konstitutionalismen gjorde den politiska makten diffus.

Allt detta är sedan länge förbi, såtillvida vi inte är dumdristiga nog att jämföra sådana antika skurkstreck med krigsskadestånd, extraterritorialitet, avgifter för upprätthållandet av ockupationsarméer, avvikandet med egendom, tagande av naturresurser, kontroll av handelsartärer och andra moderna erövringstekniker. Det kan argumenteras att även om beskattningen hade ett motbjudande ursprung kunde den ha rätat ut sig själv och blivit en hygglig och användbar medborgare. Alltså måste vi göra vårt bästa beträffande beskattningens teori och praktik för att bevisa att den faktiskt är lik de sorters saker vi beskrivit ovan.

Först, beträffande insamlingsmetoden, faller beskattning in under två kategorier: direkt och indirekt. Indirekta skatter kallas så eftersom de når staten via privata insamlare, medan direkta skatter ankommer utan mellanhänder. Den förstnämnda insamlingsmetoden gäller varor och tjänster innan de når konsumenten, medan den senare i huvudsak består av krav på ansamlandet av välstånd.

”[D]et är inte lagen som i den första instansen definierar stöld, det är en etisk princip, och denna kan lagen förvisso överträda men aldrig ersätta.”

Det kommer att visas att indirekt beskattning är priset för ett tillstånd som ger dig rätt att leva. Man kan inte hitta en enda vara på marknaden som inte har ett antal av dessa skatter på sig, dolda i priset, och du tvingas att antingen betala dem eller försöka klara dig utan varan i fråga; eftersom att klara dig utan innebär att du förnekar dig själv meningen med livet, eller till och med livet i sig, betalar du. Oundvikligheten av denna existensavgift uttrycks i den populära föreningen av ”död och skatter”. Och det är precis denna karakteristik som lovordar indirekt beskattning till staten, så att när du undersöker priserna på de saker du lever av, förbluffas du av disproportionen mellan produktionskostnaderna och avgiften du betalar för att få tillstånd att köpa. Någon uppskattade antalet skatter hos en limpa bröd till över hundra; uppenbarligen går vissa inte att utröna, eftersom det vore omöjligt att allokera till varje limpa bröd dess skattedel gällande sopborsten som använts i bageriet, eller på hjulaxelfettet som användes på varubilen. Whiskey är kanske det mest ökända exemplet på en produkt som har förvandlats från något som tillfredställer till en ”skatteinsamlare”. Produktionskostnaderna för en gallon whiskey, för vilken konsumenten betalar omkring 20 dollar (1962), är mindre än en halv dollar; spridningen är delvis redovisad i distributionskostnaden, men det mesta av de pengar som passerar över disk går till att livnära stads, län, stats och nationella ämbetsmän.

Det ramaskri som hörs beträffande levnadskostnader skulle vara mer berättigat om det riktades mot beskattningen, den enskilt största kostnaden. Det måste också noteras att även om levnadskostnadsproblemet till största del påverkar de fattiga, är det precis på detta samhällssegment som förekomsten av indirekt beskattning faller tyngst. Det är nödvändigtvis så; eftersom de i de lägre inkomstklasserna utgör majoriteten av samhället måste de stå för den största delen konsumtion, och därför också för den största delen skatt. Staten erkänner detta faktum genom att beskatta de varor som används mest. En skatt på salt, oavsett hur komparativt liten den är, ger mycket mer än en skatt på diamanter, och är av större samhällelig och ekonomisk betydelse. Men det är inte storleken på avkastningen, eller insamlandets garanti, som ger indirekt beskattning företräde i statens systematiska beslagtagande. Dess mest berömvärda kvalitet är att den inte syns. Den innebär, så att säga, att ta då offret tittar åt ett annat håll. De som anstränger sig för att ge beskattning en moralisk karaktär måste förklara varför staten sysslar med att dölja skatter i priset på varor. Ligger det inte ett erkännande av skuld i det? På senare år, i sin jakt på ytterligare intäkter, har staten börjat mixtra med en försäljningsskatt (1962), ett direkt och otvetydigt ”tillåtelse-att-leva pris”; visa män har motsatt sig denna åtgärds politiska lämplighet. Men varför? Om staten hade ett gott syfte skulle ju producenterna knappast invända mot att betala dess underhåll.

Enbart i sin egenskap av metod, inte med medvetet uppsåt, ger indirekt beskattning en ansenlig vinst åt privata insamlare, och för detta skäl är motstånd mot avgifterna knappast att vänta från deras håll. När en skatt betalas innan försäljningen genomförts blir den ett kostnadselement, vilket måste adderas till alla de andra kostnaderna då priset räknas ut. Eftersom den väntade vinsten är en procentandel av det totala utlägget, visar det sig att skatten i sig är en källa till vinst. Där varorna måste passera mellan ett flertal processörers och distributörers händer kan vinsterna som staplas ovanpå skatten bli lika stora, om inte större än, den summa som insamlas av staten. Konsumenten betalar skatten plus de sammanblandade vinsterna. Speciellt märkbart är detta då det gäller tullavgifter. Följ en import av råsilke, från importör till rengörare, till spinnare, till vävare, till slutbehandling, till tillverkare, till grosshandlare, till återförsäljare, var och en lägger på sitt eget pålägg till det pris som betalats av föregångaren, och du kommer att se att i priset som betalas för en silkesklänning finns mycket mer än tullordningen kräver. Detta faktum allena hjälper till att göra köpmännen och tillverkarna likgiltiga till protektionismens ondska.

”Staten avstår aldrig helt från den företrädesrätt den förvärvat under en ”kris”, och således, efter en serie krig eller depressioner blir direkt beskattning en ständig del av skattepolitiken.”

Det tysta stödet för indirekt beskattning uppstår från en biprodukt. Där betydande skatteutgifter är ett krav för att ingå i företagande har stora ansamlingar av kapital en distinkt konkurrensfördel, och dessa kapitalister kan knappast antas förespråka en sänkning av skatten. Vilken lantbrukare som helst kan göra whiskey, och många av dem gör det också; men de investeringar som krävs i form av inkomststämplar (eng. revenue stamps) och diverse licensavgifter gör öppnandet av ett bränneri och organiserandet av distributionsagenturer till ett företagande endast passande för storkapitalet. Beskattning har tvingat de individuellt ägda och tilltalande krogarna (eng. grog-shop, krog utan spriträttigheter, se shanty) att ge efter för de palatsliknande barerna som finansieras av lån från bryggerier eller destillerier. På samma sätt är tillverkningen av cigaretter koncentrerat i händerna på ett fåtal gigantiska företag med hjälp av skattesystemet; nästan tre fjärdedelar av försäljningspriset av ett paket cigaretter representerar skatteutgifter. Det skulle verkligen vara konstigt om dessa intressen skulle uttala motstånd till sådana indirekta skatter (vilket de aldrig gör) och de oinformerade, oartikulerade och oorganiserade konsumenterna tvingas således att betala det högre priset som är ett resultat av den begränsade konkurrensen.

Direkta skatter skiljer sig inte enbart från indirekta skatter i insamlingsmetoden utan också i det viktigare faktum att de inte kan skickas vidare; de som betalar dem kan inte kräva ersättning från andra. I huvudsak faller förekomsten av direkt beskattning på inkomster och ansamlingar snarare än varor vid ett varuutbyte. Du beskattas för vad du har, inte vad du köper; på inkomsterna från företagande eller på återbäringen från tjänster som redan getts, inte på den förväntade avkastningen. Det finns således inget sätt att flytta bördan. Betalaren har ingen tillflyktsort.

De entydigt direkta skatterna är de som läggs på inkomster, arv, gåvor och mark. Det kommer visas att sådant beslagtagande leder till propaganda för att låta de rika betala, och att det finner stöd i de inkompetentas avundsjuka, fattigdomens bitterhet och i känslan av orättvisa som vår monopolistiska ekonomi framkallar. Direkt beskattning har förespråkats sedan kolonialtiden (tillsammans med allmän rösträtt), som nödvändig för demokratins förverkligande, som ett oumbärligt ”planeringsinstrument”. De rikas motstånd mot direkt beskattning gav giltighet åt de reformatorer som propagerade för det. I normala tider är staten oförmögen att komma över detta välbyggda, artikulerade och fyndiga motstånd. Men när krig eller behovet av att förbättra förhållandena för den fattiga massan pressar statens finanser till bristningsgränsen, och vidare indirekta skatter är omöjliga eller hotar skapa samhällelig oro, måste motståndet ge vika. Staten avstår aldrig helt från den företrädesrätt den förvärvat under en ”kris”, och således, efter en serie krig eller depressioner blir direkt beskattning en ständig del av skattepolitiken, och de som måste betala måste nöja sig med att försöka skära ner skatterna eller försöka flytta dem från en skuldra till en annan.

Redan då det förutspåddes, under debatterna angående inkomstskatt under det tidiga 1900-talet, visade sig argumentet att det var de rika som skulle betala, vara grovt missvisande. Det var omöjligt för staten att begränsa sig när väl detta instrument för extrainkomster sattes i deras händer. Inkomst är inkomst oavsett om det kommer från utdelning, langning, spelvinster eller rena löner. När statens utgifter rusar i höjden, vilket de alltid gör, sveps lagliga förbud, och hänsyn tagen till rättvisa eller barmhärtighet, åt sidan, och staten stoppar sina händer i var mans ficka. Exempelvis i Philadelphia (1962) krävde de politiska krafterna att arbetsgivaren skulle dra bort en summa från arbetarens lön och ge den till staten. Principen att låta de rika betala har applicerats i stor skala på de lägst betalda arbetarna, inte bara genom avdrag på löner, utan än mer så genom de så kallade socialförsäkringsskatterna (eng. social security). Dessa visar för övrigt upp den politiska maktens totala omoral. Socialförsäkringsskatter är inget annat än en skatt på löner, i dess helhet, och döptes medvetet och illvilligt fel. Även den delen som ”ges” av arbetsgivaren betalas ultimat av arbetaren själv genom priset på de varor han konsumerar, för det är uppenbart att denna del enbart är en driftkostnad och överlåts med ett prispålägg. Inkomsten från socialförsäkringsskatterna läggs inte undan för samhälleliga förmåner, utan slängs in i den generella skattekassan som är föremål för allehanda beslagtagande, och när den ringa pensionsersättningen betalas ut, betalas den ut av de nuvarande skatteinsamlingarna. På inget sätt är detta att jämföra med en försäkring, vilket är det påhitt som användes då den infördes till vår finanspolitik, utan det är en direkt skatt på löner.

”När statens utgifter rusar i höjden, vilket de alltid gör, sveps lagliga förbud, och hänsyn tagen till rättvisa eller barmhärtighet, åt sidan.”

Det finns fler människor i de låga inkomstgrupperna än i de höga inkomstgrupperna; det finns fler små arvegods än stora. Därför, sammanlagt sett är de som sämst kan bära bördan av de skatter som är tänkta betalas av de rika de som faktiskt bär den huvudsakliga bördan av dem. Försöken att motverka denna orättvisa genom progressiv beskattning är en chimär. Även en liten skatt på en inkomst på tusen dollar om året kommer innebära besvärligheter för betalaren, medan 50 % skatt på femtiotusen dollar i alla fall lämnar något kvar till ett bekvämt liv. Det är en gigantisk skillnad mellan att klara sig utan en ny bil och att låta laga ett par hoplappade byxor så att de räcker lite längre. Det måste också kommas ihåg att arbetarens inkomst nästan alltid är begränsad till löner, vilket är ett dokumenterat faktum, medan stora inkomster i huvudsak kommer från affärer eller spelaktiviteter (eng. gambling), och inte är så lätta att fastställa; vare sig från avsikten att undvika att betala hela skatten, eller från de nödvändiga legala tvetydigheterna som gör det exakta beloppet till en gissnings- eller bokföringsfråga, gynnas de som har stora inkomster. Det är de fattiga som drabbas hårdast av de skatter som är tänkta att drabba de rika.

Alla skatter motverkar produktion. Människan arbetar för att tillfredställa sina behov, inte för att stödja staten. När resultatet av arbetarens arbete tas ifrån honom, oavsett om det är av banditer eller av det organiserade samhället, har han en benägenhet att begränsa sin produktion till den mängd han kan behålla och njuta av. Under kriget, när löneavdrag introducerades, arbetade arbetarna för att uppfylla sin ”ta hem”-lön, och slutade när denna summa, efter skatter, inte visade en ökning som motsvarade det extra arbete det skulle kosta; fritid är också ett behov som måste tillfredställas. En boxare vägrar att ta ett annat lukrativt jobb eftersom den extra avkastningen skulle göra att hans årsinkomst hamnade i en högre skattegrupp. På samma sätt måste varje affärsman ta hänsyn till, när han väger riskerna och möjligheterna av ett nytt projekt, den garanterade skatteskiftningen som skulle inträffa om han blev framgångsrik, och alltför ofta avskräcks han från att fortsätta. Bland all data rörande nationella framsteg är de saker som aldrig kan rapporteras dessa: den volym av affärsverksamhet som stryps av inkomstskatter, och storleken på den kapitalbildning som avbryts av arvsskatter.

”Människan arbetar för att tillfredställa sina behov, inte för att stödja staten.”

Medan vi diskuterar beskattningens produktionsavskräckande karaktär ska vi inte förbise den större mängden indirekta skatter, även om dessa inte är så uppenbara. En nations produktionsnivå bestäms av dess invånares köpkraft, och i den mån denna kraft tappas ur på grund av avgifter är i den omfattning som produktionsnivån sänks. Det är en löjlig, och rakt igenom oanständig, spetsfundighet att hävda att staten spenderar det som den samlar in, och att det på grund av detta inte existerar någon sänkning av köpkraften. Tjuvar spenderar också sitt byte, mycket mera ohämmat än de rättmätiga ägarna skulle ha spenderat det, och på grundval av spenderande skulle man således kunna argumentera för det samhälleliga värdet av stöld. Det är produktion, inte spenderande, som ger upphov till mer produktion. Det är enbart genom skapandet av säljbara bidrag till den generella välståndsfonden som industrins hjul får fart. Tvärtom, alla avdrag från denna generella välståndsfond saktar ner industrin, och varje avgift på sparande avskräcker kapitalbildning. Varför ska man arbeta när det inte finns något att tjäna på det? Varför starta ett företag bara för att stödja politiker?

Principiellt är den direkta beskattningen, precis som skaparna av den amerikanska konstitutionen insåg, förkastlig, eftersom den direkt förnekar den privata egendomens okränkbarhet. Genom att vara dold är den indirekta beskattningen ett erkännande av individens rätt till det han tjänar; staten smyger sig på ägaren, så att säga, och tar vad den behöver baserat på vad den anser nödvändigt, men den är inte dumdristig nog att ifrågasätta ägarens rätt till sina varor. Den direkta skatten å andra sidan proklamerar djärvt och utan skam statens tidigare rätt till all egendom. Privat ägande blir till temporärt och återkalleligt förvaltande. Det Jeffersonska idealet gällande okränkbara rättigheter tillintetgörs således, och ersätts av det Marxistiska konceptet om statens överhöghet. Det är genom denna finanspolitik, snarare än genom våldsamma revolutioner eller en vädjan till förstånd, eller utbildning, eller genom oundvikliga historiska krafter, som socialismens substans realiseras. Notera hur den centralisering som Alexander Hamilton hoppades på nu har uppnåtts sedan införandet av den federala inkomstskatten, hur den genomtänkta unionen av oberoende samvälden effektivt har lösts upp. Samvälden reduceras till församlingar, och individen är inte längre en medborgare i sitt samfund utan en undersåte till den federala regeringen.

En grundläggande omoral blir till mittpunkten i en omoralisk virvelstorm. När staten inkräktar på individens rätt till produkterna av sitt arbete tilldelar den sig en auktoritet som är i motsats till det naturliga, och etablerar därför ett oetiskt beteendemönster, hos sig själv och hos de över vilka den utövar sin auktoritet. Alltså har inkomstskatten gjort staten till en kumpan till intäkterna från brott; lagen kan inte skilja mellan inkomster från produktion och inkomster från stöld; den bryr sig inte om källan. På samma sätt väcker detta förnekande av ägande ett agg vilket får sitt uttryck i mened och oärlighet. Människor som i sina personliga affärer knappast skulle tänka på sådana metoder, eller som skulle bli utfrysta från samhället om de tog sig till med dem, är stolta över, och får komplimanger för, att undvika inkomstskattelagarna; det anses lämpligt att samarbeta med de skarpsinnigaste intellekten i detta syfte. Än mer förödmjukande är uppmuntrandet av ömsesidigt spionerande genom mutor. Ingen annan enstaka åtgärd i vårt lands historia har skapat ett likvärdigt åsidosättande av principer inom offentliga angelägenheter, eller har haft en såpass nedbrytande moralisk effekt.

För att komma in under dess offers goda vilja har beskattningen omgärdat sig själv med rättfärdigande doktriner. Ingen lag som saknar allmän acceptans eller samtycke går att upprätthålla, och för att få ett sådant stöd måste man vända sig till vårt sinne för korrekthet. Detta är speciellt nödvändigt för författningar som rättfärdigar tagandet av privat egendom.

Tills nyligen har beskattningens rättfärdigande vilat på behovet att behålla de nödvändiga regeringsfunktionerna, generellt kallat ”samhällstjänster”. Men den politiska kraftens natur är sådan att det område den verkar inom inte är självbegränsande; dess expansion är proportionell till bristen på motstånd. Motstånd till utövandet av denna makt återspeglar en anda av självständighet, vilken i sin tur är beroende av en känsla av ekonomisk säkerhet. När den generella ekonomin faller, blir folk benägna att, i förvirringen som uppstår på grund av brist på förståelse om de grundläggande orsakerna, vända sig till vilken medicinman som helst som lovar lindring. Politikern tar villigt på sig denna roll; hans avgift är makt, som implementeras med pengar. Dold från den offentliga vyn är den politiska makt som återfinns i grunden av den ekonomiska sjukdomen, som monopolprivilegier, krig och beskattning. Därför är löftet om lindring tillräckligt i sig själv och uppgörelsen godtas. Således har det blivit så att den politiska maktens områden gradvis har inkräktat på mer och mer samhälleliga aktiviteter, och med varje expansion förs ett ytterligare rättfärdigande för beskattning fram. Den nuvarande filosofin tenderar åt att identifiera politik och samhälle, till att utrota uppfattningen om individen som den väsentliga enheten, till förmån för en metafysisk helhet, och således också till elimineringen av det privata egendomskonceptet. Beskattning rättfärdigas inte längre av inkomstbehovet för upprätthållandet av specifika samhällstjänster, utan snarare som det nödvändiga medlet för ospecificerade samhällsförbättringar.

”Alla skatter motverkar produktion.”

Faktum är att båda beskattningens grundprinciper är identiska, i det att de har sitt ursprung i ett accepterande av statens tidigare rätt till arbetets produkter; men i avsikt att analysera dem är det bäst att behandla dem separat.

Beskattning för samhällstjänster ger en antydan om ett rättvist utbyte. Det antyder en motprestation, ett rättviseförhållande. Men den väsentliga förutsättningen hos byteshandel, att den genomförs frivilligt, saknas beträffande beskattning; dess användande av tvång flyttar beskattning helt och hållet från handel till politik. Skatter kan inte jämföras med avgifter som betalas till en frivillig organisation för sådana tjänster man förväntar sig genom ett medlemskap, eftersom valet att träda ur inte finns. Genom att vägra byteshandel kan man förneka sig själv en vinst, men det enda alternativet till att betala skatt är fängelse. Antydningen att beskattningen är ett rättvist utbyte är falsk. Om vi får något för skatterna vi betalar är det inte för att vi vill ha det; det tvingas på oss.

Beträffande samhällstjänster kan ett samfund jämföras med ett stort kontor i vilket invånarna, som sysslar med vitt skilda affärsrörelser, använder de gemensamma bekvämligheterna, såsom hisstransport, rengöring, värme osv. Ju fler hyresgäster i huset, desto mer beroende är de alla av dessa generella funktioner, och till en proportionerlig avgift tillhandahåller operatörerna av huset detta till dem; avgiften inkluderas i hyran. Varenda en av hyresgästerna tillåts fortsätta sin affärsverksamhet mer effektivt eftersom de slipper sin del av de generella sysslorna.

Precis på detta sätt kan medborgarna i ett samfund bättre sköta sina olika yrken eftersom gatorna hålls i skick, brandförsvaret är på vakt, polisen bidrar med skydd till liv och egendom. När ett samhälle organiserar sig som en stad som befinner sig på fronten, tillfredställs behovet av dessa tjänster genom volontärsarbete. Vägarna hålls öppna av dess användare, det finns en frivillig brandkår, den respekterade åldermannen agerar domare. I takt med att staden växer blir dessa extrajobb för enformiga och för svåra för volontärer vars privata affärer ofrånkomligen blir lidande av de ökande kraven, och nödvändigheten av att hyra in specialister uppstår. För att möta dessa utgifter hävdas det att man måste ta till tvingande skatter, och frågan blir då, varför måste invånarna tvingas att betala för att blir avlösta från det arbete de tidigare utförde frivilligt? Varför är tvång korrelerat till beskattning?

Det är inte sant att tjänsterna skulle vara omöjliga utan beskattning; det påståendet motbevisas av det faktum att tjänsterna uppstod innan skatterna introducerades. Tjänsterna uppstår eftersom det finns ett behov av dem. Eftersom det finns ett behov av dem betalas de i början med arbete och i ett fåtal instanser genom frivilliga bidrag av varor och pengar; byteshandeln sker utan tvång och är därför rättvis. Endast när den politiska makten tar över skötseln av dessa tjänster uppstår den tvingande skatten. Det är inte kostnaden av tjänsterna som kräver beskattning, det är kostnaden för att bibehålla den politiska makten.

I fallet med de generella tjänsterna i kontorshuset möts kostnaden med en hyresbetalning, uppmätt till att motsvara storleken på tjänsten och platsen som upptas, och mängden bestäms av den enda rättvisa skiljedomaren beträffande värde: konkurrens. I det växande samfundet skulle på samma sätt kostnaderna av samhällstjänsterna rättvist kunna mötas med en avgift för användning av platser inom samfundet, och denna avgift skulle automatiskt betalas eftersom den bestäms genom köpslåendet på marknaden. När vi spårar värdet av dessa platser till källan hittar vi att de uppstår genom befolkningens närvaro och aktivitet; ju fler människor som konkurrerar för användandet av dessa platser, desto högre blir deras värde. Det är också sant att med befolkningstillväxten uppstår ett ökande behov av samhällstjänster, och det verkar som att värden som uppstår ur integration borde appliceras på ett rättvist sätt, och i vissa historiska instanser av svag politisk makt finner vi att markhyra har använts på detta samhälleliga sätt.

All historia pekar på de ekonomiska skälen till politisk makt. Det är det effektiva instrumentet för exploaterande. Generellt sett följer utvecklingen av politisk exploatering ett bestämt mönster: rån, regelbunden tribut, slaveri, hyresinsamlingar. I det slutliga steget, efter lång tid, blir hyresinsamlandet den huvudsakliga inkomstkällan från exploatering och den politiska makt som är nödvändig för detta bärs upp av skatter på produktion. Århundraden av tillmötesgående har vant oss vid detta, och sedvänja och lag har givit det en aura av rättrådighet; det offentliga beslagtagandet av privat egendom genom beskattning och det privata beslagtagandet av offentlig egendom genom hyresinsamlingar har blivit obestridda institutioner. De är en del av våra sedvänjor.

”Det Jeffersonska idealet gällande okränkbara rättigheter tillintetgörs således, och ersätts av det Marxistiska konceptet om statens överhöghet. Det är genom denna finanspolitik, snarare än genom våldsamma revolutioner eller en vädjan till förstånd, eller utbildning, eller genom oundvikliga historiska krafter, som socialismens substans realiseras.”

Och så, medan samhället integreras mer och mer och behovet av generella tjänster hastigt växer, vänder vi oss till beskattning av gammal vana. Vi känner inte till någon annan väg. Så varför invänder vi mot att betala skatt? Kan det vara så att vi i våra hjärtan är medvetna om en orättfärdighet? Vi ser vad bekvämligheterna, så som rena och upplysta gator, vattentillförsel, avlopp och så vidare, ger, och som gör vårt samhälle bekvämt och behagligt, och dessa kostnader måste bäras. Kostnaderna bärs upp av våra löner. Men sen inser vi att för en given insats tjänar vi inte mer än vi skulle göra i ett samhälle som inte har dessa fördelar. På marginalen är timlönen, för identiska jobb, samma som i storstaden. Kapitalinkomster är inte mindre, per investerad dollar, på en huvudgata i en småstad (eng. Main Street) än på Broadway. Det är sant att i storstaden har vi fler möjligheter till arbete, och vi kan jobba hårdare. I småstaden är tempot lägre; vi arbetar mindre och tjänar mindre. Men, när vi sätter storstadens hyres- och skattekostnader mot våra större inkomster, får vi då mer tillfredställelse? Vi behöver inte vara ekonomer för att inse att detta inte är fallet.

Om vi arbetar mer i staden producerar vi mer. Å andra sidan om vi inte har mer, netto, vart försvinner då denna ökning? Nåväl, där det nu står en bank stod tidigare en svinstia, och vad som en gång i tiden var en lada inhyser numera ett varuhus. Värdet av dessa platser har stigit enormt, faktiskt i proportion till den mångfald samhällstjänster som den spirande populationen kräver. Således är den slutliga viloplatsen, för den ökande produktiviteten, dessa platser, och ägarna av dessa är de som faktiskt gynnas av de samhällstjänster som vi måste ge upp våra löner för att hålla igång.

Det är således markägaren som tjänar på beskattning. Han äger sannerligen de samhällstjänster som betalas genom produktion. Han vet detta, och sticker inte under stol med det, utan berättar det för oss varje gång han lägger upp sin tomt till försäljning. I sina annonser talar han om de transportmedel han har tillgång till, den närliggande skolan, den effektiva brand och poliskåren som betalas av samhället; alla dessa fördelar kapitaliserar han i sitt pris. Det är helt öppet och ärligt. Vad som inte annonseras är att samhällstjänsterna han erbjuder till försäljning har betalats av tvingande avgifter och kostnader som har samlats in från den producerande allmänheten. Dessa människor får, för sina plågor, det andefattiga nöjet att skriva till sina kusiner på landsorten om storstadens under, speciellt undret att arbeta mer intensivt så att de kan betala för dem.

Vi kommer nu till den moderna beskattningens doktrin; att dess rättfärdigande är de samhälleliga syften som pengarna används till. Även om detta har annonserats som en nyligen upptäckt princip är beskattningsprincipen för förbättrandet av samhälleliga tjänster relativt antik; Rom i all sin dekadens hade gott om det, och skatter för att upprätthålla fattighus togs ut långt innan högskoletränade socialarbetare gav dem universell relevans. Det är intressant att notera att denna doktrin växte till en beskattningsfilosofi under 1930-talet, depressionens årtionde. Den stämplar således sig själv som den humanitära medicinen mot ”fattigdom bland överskott”,  som välgörarens första-hjälpenbehandling vid en synbar orättvisa. Och som alla förslag som kommer från ett gott hjärta är beskattning för samhällsnytta en enkel och ytlig behandling av en djuprotad sjukdom, och som sådan kommer den göra mer skada än nytta.

För det första förnekar denna doktrin otvetydigt individens rätt till sin egendom. Detta är fundamentalt. Med denna huvudsakliga princip fastställd, hoppar den till slutsatsen att det är ”samhällsnyttan” som är syftet med all produktion, och att människan arbetar, eller borde arbeta, för att gynna massorna. Beskattning är det korrekta medlet för att distribuera det som bemödats produceras. Den bryr sig inte om att kontrollera produktionen, eller medlen för egendomsförvärv, utan endast dess distribution. Strängt taget är således denna doktrin inte socialistisk, och dess förespråkare är snabba att påpeka detta. Deras syfte, hävdar de, är reform, inte revolution; precis som pojkar vars oskyldiga lägereld sätter hela skogen i brand.

”Om målet som skall uppfyllas är det ”allmänna bästa” kan ”makten att ta” fullt möjligt utvidgas till att röra den totala produktionen, för vem skall säga var det ”allmänna bästa” slutar?”

Doktrinen gör inte skillnad mellan egendom som förvärvats genom privilegium eller egendom som förvärvats genom produktion. Den kan inte, får inte, göra det, för om den gjorde det skulle den ifrågasätta beskattningens rätt. Om beskattning avskaffades skulle till exempel kostnaden för att upprätthålla ett samfunds samhällstjänster vara tvungna att betalas genom hyra, det finns ingen tredje källa, och statens privilegie att kunna ta ut hyra skulle försvinna. Om beskattning avskaffades skulle den latmannasyssla som offentliga jobb är försvinna, och dessa utgör i förlängningen det privilegium som mest av allt tynger ner produktionen. Om beskattning avskaffades skulle statens privilegium att tjäna pengar på tullavgifter försvinna. Om beskattning avskaffades skulle statsskulder vara omöjliga, till statsobligationshållarnas förskräckelse. Beskattning för samhällsnytta rör inte avskaffandet av befintliga privilegier, utan enbart etablerandet av nya byråkratiska privilegier. Således adresseras inte de mest grundläggande problemen.

”Beskattningens slutmål beträffande samhällsavsikter är absolutism, inte bara för att den växande finansiella makten för med sig en likvärdig ökning av politisk makt, utan eftersom statens investerande av inkomster i individen ger den ett penningintresse i honom.”

Vidare förvärrar åtgärder för att hindra produktionen, som måste följa i kölvattnet av detta distributiva schema, den situation den är tänkt att rätta till. Om Tom, Dick och Harry är involverade i skapandet av produkter och tjänster, måste tagandet från en av dem, även om den delen ges till någon av de andra, sänka allas ekonomi. Toms överflöd som producent är tack vare det faktum att han har tjänat Dick och Harry på ett sätt som de tyckt varit önskvärt. Han kanske är mer arbetsam, eller har begåvats med en överlägsen förmåga, och av denna orsak favoriseras han; även om han har förvärvat sig ett överflöd har han inte gjort så på deras bekostnad; han har, för att de har. I varje rättvist byte finns två vinster, en för köparen och en för säljaren. De ger var och en upp det som värderas mindre för det som värderas högre; båda har tillskansat sig en ökning i värde. Men när den politiska makten berövar Tom sina ägodelar, slutar han, beroende på omfattningen av förskingringen, att vara kund hos Dick och Harry. De blir utan en kund i den omfattning som skatten rör och blir således utan arbete. Allmosan som givits dem gör dem faktiskt fattigare, precis som den har gjort Tom fattigare. Ett samhälles ekonomi förbättras inte av distributionen av det som redan har producerats, utan av en ökning av de saker som människor lever av; vi lever av nuvarande, inte förfluten, produktion. Alla åtgärder som motverkar, begränsar eller ingriper i produktionen måste således sänka den generella ekonomin, och beskattningen för samhälleliga avsikter är en distinkt sådan åtgärd.

Om vi bortser från ekonomin i det hela leder de politiska implikationerna av denna allmoseaktiga finanspolitik till en revolution av den första graden. Eftersom beskattning, även då den kläs i syftet att förbättra samhället, måste efterföljas av tvång, och beskattningens begränsning måste sammanfalla med den politiska maktens gränser. Om målet som skall uppfyllas är det ”allmänna bästa” kan ”makten att ta” fullt möjligt utvidgas till att röra den totala produktionen, för vem skall säga var det ”allmänna bästa” slutar? Nuförtiden omfattar det ”allmänna bästa” gratis skola upp till och inklusive doktorander och professionella kurser; gratis sjukvård och medicinska tjänster; arbetslöshetsförsäkring och pensionsförsäkringar; lantbrukarsubventioner och stöd till nya industrier; gratis anställningstjänster och lågkostnadsboende; bidrag till handelsflottan och projekt för förbättringen av konst och vetenskap; och så vidare, i stort sett i det oändliga. Det ”allmänna bästa” har spillt över från den ena privata angelägenheten till den andra, och definitionen av denna obestämbara fras blir mer och mer elastisk. Den demokratiska rätten att ha fel, vara felinformerad, felledd eller till och med dum, är inget hinder för fantasin hos de som tar på sig att tolka frasen; och varthän tolkningen går, dit går makten att tvinga fram samtycke.

Beskattningens slutmål beträffande samhällsavsikter är absolutism, inte bara för att den växande finansiella makten för med sig en likvärdig ökning av politisk makt, utan eftersom statens investerande av inkomster i individen ger den ett penningintresse i honom. Om staten bidrar till att uppfylla alla individens behov beträffande hälsa och en grad av bekvämlighet, måste den betrakta honom som en värdefull tillgång, en bit kapital. Alla krav på individuella rättigheter likvideras av samhällets pengainvestering. Staten tar på sig att skydda samhällets investering, beträffande ersättning och vinst, via beskattning. Motorkraften som finns hos individen måste bli satt till bästa möjliga användning så att avkastningen kommer att gynna de samhälleliga mål som ledningen har stakat ut. Av logisk nödvändighet tvingas således det finansiella schemat, som började med distribution, in på kontroll över produktionen. Och det naturrättsliga konceptet är inte kompatibelt med individens samhällsansvar. Han lever för den stat som föder honom. Han tillhör staten via köparens rätt.

Beskattningens slutliga anspråk på rättfärdighet är formeln att var och en ska betala efter förmåga, och detta visar sig vara ett fall med för många motsägelser. På skatterna på varor, från vilka staten får huvuddelen av sina inkomster, kan denna formel inte appliceras. Vare sig din inkomst är tusen dollar om året eller tusen dollar om dagen är skatten på en limpa bröd densamma; ”var och en efter förmåga”-formeln gäller inte här. På grund av skatterna på nödvändigheter, kan den fattiga mannen missunnas en del marginell tillfredställelse, låt säga en pipa tobak, medan den rika mannen, som betalar samma skatt för nödvändigheterna knappast kommer känna sig tvungen att ge upp sin cigarr. På de viktigare indirekta skatterna är således den magiska formeln om samhällelig rättvisa icke-existerande.

”Det kan inte finnas en bra skatt, eller en rättvis; varje skatt baseras på tvång.”

Den gäller bara för skatteavgifter på inkomster innan de har spenderats, och återigen är dess rättviseanspråk falskt. Varje skatt på löner, oavsett hur små, påverkar arbetarens levnadsmått, medan skatten på den rika mannen endast påverkar hans njutningar. Påståendet att rättvisa är implicerad i formeln är motbevisad av fakta. Faktum är att detta påstående endast vore giltigt om staten konfiskerade allt utöver en förbestämd, egalitär levnadsstandard; men då skulle givetvis konfiskerandets rättvisa vara tvunget att etableras.

Men inget gott kan komma ur principen att var och en ska betala efter förmåga, eftersom den till sin natur är omoralisk. Vad är den annat än stråtrövarens regel att man tar där tagandet är bäst? Vare sig stråtrövaren eller skatteinsamlaren ger någon tanke till orsaken till offrets välstånd, bara till kvantiteten. Staten låter aldrig bli att ta vad den kan från kända eller misstänkta tjuvar, mördare eller prostituerade, och dess vaksamhet i detta hänseende är så väletablerat att de som bryter andra lagar finner det klokt i att prickfritt följa lagen om inkomstskatt. Trots det finner principen att var och en ska betala efter förmåga folkligt stöd, och detta måste erkännas vara orsaken till dess utförande, på grund av dess implicerade rättvisekvalitet. Det är en vädjan till de inkompetentas avundsjuka, samt även till massans missnöje att de överlämnats till fattigdom på grund av vårt system av privilegier. Det tillfredställer girighetens och hämndens passioner. Det är den ideala hävstången. Det är Robin Hood.

Som stöd för denna formel finns argumentet att inkomster är relativa till möjligheterna som ges av staten, och att mängden skatt endast är en betalning för dessa möjligheter. Återigen denna motprestation. Detta stämmer bara delvis, och på ett sätt som inte är menat av förespråkarna av denna finansiella formel. Där inkomster erhålls från privilegium, och där varje privilegium vilar på statens makt, är det i högsta grad rättvist att staten konfiskerar intäkterna, även om det vore mer rättvist om staten inte etablerade detta privilegium till att börja med. Monopolhyran på naturresurser, till exempel, är inkomst för vilken ingen tjänst ges till samhället och är insamlingsbar enbart på grund av att staten stöder den; hundra procent skatt på hyra skulle därför vara rättvis. Vinsterna på skyddande tariffer skulle vara lovligt byte för skatteinsamlaren. En avgift på alla subventionerade affärsverksamheter, som uppgick till subventionens fulla belopp skulle vara logiskt, även om givandet av subventionen fortfarande skulle kräva en förklaring. Välgörenhet, allmosor, vinster på den svarta marknaden som gjorts möjliga på grund av politiska restriktioner, vinsterna från statliga uppdragskontrakt, all inkomst som skulle försvinna om staten ej längre stödde det, kan rimligtvis beskattas. I så fall skulle staten ta det som den har orsakat.

Men detta är inte det argument som de fanatiker som propagerar för principen att var och en ska betala efter förmåga för fram. De insisterar att staten är en bidragande produktionsfaktor, och att dess tjänster borde betalas för; måttet på värdet av dessa tjänster är dess medborgares inkomst, och en graderad skatt på dessa inkomster är bara rimlig kompensation. Om inkomsterna speglar statens tjänster, följer det att större inkomster är ett resultat av mer tjänster, och den logiska slutsatsen är då att staten bättre tjänar de rika än de fattiga. Det må så vara fallet, men det är tveksamt att det är denna information skatteexperterna vill ge uttryck för; vad de vill få oss att tro är att staten hjälper oss att förbättra våra omständigheter. Den idén ger upphov till några provokativa frågor. För skatten han betalar, njuter lantbrukaren av bättre väder för sin skörd? Eller köpmannen av en mer aktiv marknad? Förbättras mekanikerns skicklighet av någonting staten gör med det som tas ifrån honom? Hur kan staten skynda på fantasin hos det kreativa geniet, eller ge visdom åt filosofen? När staten tar en bit från hasardspelaren, förbättras då hans tur? Ökar den prostituerades inkomster genom att hennes jobb legaliseras och beskattas? Exakt vilken del spelar staten i produktionen som rättfärdigar dess olagliga vinstandel? Staten ger inte, den tar bara.

Hela detta argument är emellertid ett medgivande av den villfarelse med vilken sedvänja, lag och ordklyveri har dolt beskattningens sanna karaktär. Det kan inte finnas en bra skatt, eller en rättvis; varje skatt baseras på tvång.

[Från Out of Step: The Autobiography of an Individualist, av Frank Chodorov; The Devin-Adair Company, New York, 1962, ss. 216-239.]

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kategorier
Blogg

Fel typ av intellektuella

Johan Norberg skriver en bra krönika i dagens SVD Debatt.

”Dagens generation av liberala skribenter och forskare i Sverige har satt ett avtryck i debatten om till exempel ekonomin, välfärdsstaten och framtiden som det enligt flera utländska betraktare är svårt att hitta motsvarigheter till i andra länder. Men vi är förstås fel typ av intellektuella.
[…]
Vi är helt enkelt tillbaka i den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism. Historiskt är de förstås motsatser. Det var liberaler som rev ned privilegiernas l’ancien régime och öppnade dörrarna för personliga friheter och fria marknader, för en människa som tillåts växa och överraska.
[…]
Historiskt sett […] är det [liberalerna] som är radikalerna.

Jag håller med Norberg i det han säger. Jag har svårt att se en brist på en intellektuell höger. Den finns och är mer tydlig än den varit på länge (i alla fall så länge som jag kan komma ihåg). Liberalerna i sitt mostånd till l’ancien régime definierade sig tidigt som radikaler, och även där håller jag med Norberg, att historiskt sett är det liberalerna som är radikalerna.

Dock bör det påpekas att många av dagens liberaler är långt ifrån radikala och har accpeterat mycket som för de gamla, klassiska, liberalerna t.ex. Mises, hade varit befängt att acceptera och samtidigt kalla sig själv radikal. Det som den liberala rörelsen kräver är helt enkelt en ny typ av radikalism, en fortsättning av liberalernas kamp mot den rådande ordningen, mot den nya regimen. Liberalernas problem idag är inte att de är för radikala, utan att de inte är tillräckligt radikala.

Som Hoppe skriver, i en vädjan efter en ny liberal radikalism:

”Faktiskt har den socialistiska segern varit så total att idag har några neo-konservativa skrutit om ”historiens slut” och ankomsten av ”den sista människan”, dvs. av det sista millenniet av global, amerikanskt övervakad, socialdemokrati.

I denna situation kan liberaler reagera på två sätt. De kan hålla fast vid att liberalism är en sund doktrin och att offentligheten förkastar den trots dess sanning. Eller […] så kan man se förkastandet som en indikation på att ett fel finns i ens doktrin.

Liberalismens centrala fel ligger i dess teori om staten.”

Att acceptera att staten har en roll att spela i samhället, är att acceptera att våld och tvång är ok, och då blir det slutligen omöjligt att på ett objektivt sätt kunna dra en gräns över var statens aktiviteter börjar och slutar. Och, i den omfattning du ger staten makt att göra saker för dig, ger du den också makt att göra saker mot dig.

Kategorier
Blogg

Bolånebubbla

Skrämmande siffror idag i Svenska Dagbladet.

Trots den rådande lågkonjunkturen har hushållens belåning ökat med 10% det senaste åren. Det som gör det extra prekärt är följande:

”Enligt ett räkneexempel från Riksbanken kan en bank komma undan med endast 2 800 kronor i eget kapital för varje miljon som lånas ut till hushållen. Applicerad på hela bolånemarknaden blir kalkylen hisnande. För de 1857 miljarder kronorna som samtliga banker totalt har lånat ut, skulle de bara behöva behålla drygt 5 miljarder kronor i bankvalven.”

Bankerna menar dock själva att de inte är oroade, vilket förvisso inte betyder någonting, eftersom även om de var oroade skulle de givetvis inte kunna gå ut och säga det. Dessutom är det ju så att även om en bank skulle gå under kommer staten att agera ”lender of last resort” och se till att banken kan hålla sig flytande. Således är det ju inte heller svårt att förstå bankernas brist på oro.

Kategorier
Blogg

De små stegens tyranni

Nya FRA-nyheter på Aftonbladet idag. Tydligen skall det utredas om man ska ge polisen möjlighet att signalspana, och Beatrice Ask, som tillsatt utredningen, förväntar sig ingen ny diskussion om den personliga integriteten.

”- Nej, det tror jag inte. Om vi har tillräckligt bra underlag och gör en ordentlig bedömning så tror jag inte att vi ska behöva ha så svåra diskussioner. Man måste bestämma syftet och man måste ha väldigt starka garantier för rättssäkerheten i det man gör.”

Hur kan man ha ”garantier för rättsäkerheten” om man utgår från att det är statens uppgift att avlyssna varenda medborgare? Vari ligger rättssäkerheten i att bli avlyssnad? Ligger den i säkerheten att veta att alla andra också riskerar att bli avlyssnade? Och var det inte så att det gavs just ”garantier” för att systemet inte skulle utvecklas i den riktning som nu Beatrice Ask föreslår?

Detta är problemet med den liberala hållningen till statens roll i samhället. Om man, som liberal (i den klassiska bemärkelsen), menar att staten, i form av ett tvångsmässigt monopol med makt att beskatta, skall ”skydda människor”, har man redan accepterat att tvång och våld är ok, och var man sedan drar gränsen för statens aktiviteter inom detta område blir till slut omöjligt att definiera på ett objektivt sätt. I princip kan man reglera antalet gånger om dagen folk borstar tänderna på, under parollen ”beskydd”.

Alla statliga system, oavsett vilka ”garantier” som ges, kommer förr eller senare att missbrukas och utvidgas. På så sätt är denna nyhet knappast chockerande, utan snarare vädldigt väntad. Det som snarare är chockerande är att Beatrice Ask sannolikt har rätt i det hon säger, att det inte kommer att bli en ny diskussion om den personliga integriteten, eftersom folk redan har funnit sig i detta. Följande citat från Albert Jay Nock, från boken ”Memoirs of a superflous man” (s 314), illustrerar poängen:

”Människan är bland de mest lätt tämjbara och domesticerbara av alla varelser i djurriket. De reducerar sig villigt till underkastelse, så villigt anpassbara är de att de uppvisar ett nästan otroligt varaktig tålamod med den mest upprörande sortens förhinder och förtryck. Så långt ifrån att visa någon övermodig kärlek för frihet är de, att de visar en sällsam förnöjsamhet med att leva som tjänare, ofta visandes en sorts nyfiken, hundaktig, stolthet över det, och återigen ofta helt enkelt omedvetna om att de ens befinner sig i denna situation.”

De små stegens tyranni innebär att folk accepterar inskränkningar i sin frihet, bara inskränkningarna kommer i små steg. Om man för 100 år sedan hade frågat människor som levde då om de skulle acceptera det som vi accepterar som en självklar del av vardagen idag, t.ex. att bli avlyssnade, få sina brev lästa och betala 50-60% i skatt, skulle de skrattande ha sagt nej. Ändå befinner vi oss där vi är idag.

Kategorier
Blogg

Konjunkturcykeln och ekonomipriset i Nobels minne, 1974

Dagens artikel är en artikel skriven av Ludwig von Mises, som i korthet beskriver den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln, såsom framtagen av Mises och Hayek. Det är också den teori, som först utarbetats av Mises, som Hayek baserade sina monetära teorier på, och som slutligen gav honom ekonomipriset i Nobels minne, samma år som allas vår egen, och Hayeks ideologiska motståndare, Gunnar Myrdal. Året var 1974, ett år efter att Ludwig von Mises hade avlidit. Det har spekulerats i att man inte ville ge priset till Ludwig von Mises då han ansågs vara alltför extrem och polariserande, medan Hayek var klart mindre extrem.

En skillnad i karaktär kan enkelt märkas på de två pristagarna i deras uttalanden. Efter utnämnandet uttryckte Myrdal stark kritik mot att detta pris delades ut överhuvudtaget, med motiveringen att det hade givits till ”radikaler” såsom Hayek och Friedman. Om Myrdal ansåg att Hayek var radikal undrar man vad han hade tyckt om Ludwig von Mises hade belönats med priset.

Hayek å sin sida, även om han var en ideologisk motståndare till Myrdal, beklagade sig istället över att det kunde uppstå negativa effekter av att lägga så mycket ”makt” i händerna på ett prisutdelningsorgan, och att det fanns risk att alla blint skulle följa den senaste pristagarens rekommendationer just för att denne hade vunnit priset. Och i linje med John Maynard Keynes uttalande (om än något reviderat), att ”praktiska människor oftast är slavar åt någon ekonom”, ser man mycket riktigt de senaste årens pristagare få nästan Messias-liknande status i skvallerpressen (dvs. dagstidningarna).

Kategorier
Artiklar

Den österrikiska teorin om konjunkturcykeln

Nuförtiden (1936) är det vanligt inom ekonomi att tala om den österrikiska teorin om konjunkturcykeln. Denna beskrivning är extremt smickrande för oss österrikiska ekonomer, och vi uppskattar verkligen äran detta givit oss. Dock, likt alla andra vetenskapliga bidrag, är inte den moderna teorin om ekonomiska kriser resultatet av en nations insatser. Som med de andra elementen av vår nuvarande ekonomiska kunskap är detta ett resultat av det ömsesidiga arbetet mellan ekonomer från alla länder.

Den monetära förklaringen av konjunkturcykeln är inte helt ny. Den engelska ”valutaskolan” (eng. Currency school) har redan försökt att förklara boomen genom utvidgandet av kredit, som ett resultat av utgivandet av sedlar utan metallisk täckning. Hursomhelst insåg inte valutaskolan att bankkonton som kunde utnyttjas närsomhelst genom checkar, d.v.s. ett transaktionskonto, spelade exakt samma roll i utvidgandet av kredit som sedlar. Följaktligen kan expansionen av kredit vara ett resultat av, inte bara den överdrivna utgivningen av sedlar, utan också från öppnandet av överdrivna konton. Det är för att valutaskolan missförstod denna sanning som de trodde att det var tillräckligt att anta lagstiftning för att förhindra utgivningen av sedlar utan metallisk täckning för att hindra återkommande ekonomiska kriser, medan de lämnade expansionen av kredit via transaktionskonton oreglerad. Peels Bank Act från 1844, och liknande lagar i andra länder, hade inte den avsedda effekten. Från detta härleddes det helt fel att den engelska skolans försök att förklara konjunkturcykeln i monetära termer hade blivit motbevisad av faktum.

”Följaktligen kan expansionen av kredit vara ett resultat av, inte bara den överdrivna utgivningen av sedlar, utan också från öppnandet av överdrivna konton.”

Valutaskolans andra brist ligger i att dess analys av kreditexpansionsmekanismen och den resulterande krisen begränsades till det fall då krediten ökade i ett land, medan bankstrategin i andra länder var konservativ. Reaktionen som skapas i detta fall är ett resultat av effekter rörande utrikeshandel. Den interna höjningen av priser uppmuntrar import och paralyserar export. Metalliska pengar dräneras till utlandet. Som ett resultat av detta upplever bankerna ökade fordringar på återbetalning av de instrument de satt i cirkulation (så som ej täckta sedlar och transaktionskonton), tills dess att de inser att de måste begränsa krediten. I slutändan sätter detta utflöde av metallpengar en gräns på höjningen av priserna. Valutaskolan analyserade endast detta specifika fall; den tog inte hänsyn till kreditexpansion på en internationell nivå, av alla de kapitalistiska länderna samtidigt.

Under den andra halvan av 1800-talet hamnade den här teorin om konjunkturcykeln i vanrykte, och uppfattningen om att konjunkturcykeln inte hade något alls med pengar att göra vann acceptans. Wicksells försök (1898) [1] att rehabilitera valutaskolan blev kortvarigt.

Skaparna av den österrikiska ekonomiska skolan – Carl Menger, Böhm-Bawerk, och Wieser – var inte intresserade av konjunkturcykeln. Analysen av detta problem blev istället den andra generationen österrikiska ekonomers uppgift.[2]

Genom utgivandet av förtroendemedel, med vilket jag menar sedlar utan täckning av guld eller transaktionskonton som inte är helt uppbackade av guldreserver, är banker i en position att öka krediten avsevärt. Skapandet av dessa extra förtroendemedel tillåter dem att utvidga krediten långt bortom den gräns som sätts av deras egna tillgångar och av det förråd som anförtrotts dem av deras klienter. De agerar på marknaden, i detta fall som leverantörer av extra kredit som de själva skapat, och de producerar således en sänkning av räntan, som faller under den nivå den skulle varit på utan deras agerande. Sänkningen av räntan stimulerar ekonomisk aktivitet. Projekt som tidigare inte hade ansetts vara ”lönsamma” om räntan inte hade influerats av bankernas manipulation, och som därför inte skulle ha påbörjats, tros nu vara ”lönsamma” och kan initieras. Det mer aktiva affärsklimatet leder till en ökad efterfrågan på produktionsmaterial och arbetare. Priserna hos produktionsmedlen och arbetarlönerna stiger, och ökningen av löner leder, i sin tur, till en expansion av kredit i allt större skala, och priser och löner fortsätter att stiga.

Denna stigning kan dock inte fortsätta för alltid. De materiella produktionsmedlen och den tillgängliga arbetskraften har inte ökat; det enda som har ökat är kvantiteten av förtroendemedel, som kan ha samma roll som pengar i varucirkulationen. Produktionsmedlen och arbetet som har avletts till nya verksamheter har varit tvunget att tas från andra verksamheter. Samhället är inte tillräckligt rikt för att tillåta skapandet av nya verksamheter utan att ta något från andra verksamheter. Så länge som kreditexpansionen fortsätter kommer detta inte att märkas, men denna expansion kan inte fortsätta för evigt. För om ett försök gjordes att hindra det plötsliga stoppet av den uppåtgående trenden (och priskollapsen det skulle resultera i) genom att skapa mer och mer kredit, skulle en ännu snabbare ökning av priser resultera. Inflationen och boomen kan fortsätta friktionsfritt endast så länge som allmänheten tror att de stigande priserna kommer att sluta i den nära framtiden. Så fort som allmänheten upptäcker att det inte finns något skäl till att förvänta sig ett slut på inflationen, och att priserna kommer att fortsätta stiga, sätter paniken in. Ingen vill behålla sina pengar, eftersom dess innehav innebär större och större förluster från den ena dagen till den andra; alla skyndar sig att byta pengar mot varor, folk köper saker de inte har någon direkt nytta för, oavsett vad priset är, bara för att bli av med pengar. Det var detta som hände i Tyskland och i andra länder som följde en strategi av utdragen inflation, och detta betecknades en ”flykt till fasta värden” (eng. flight into real values). Varupriserna stiger enormt, precis som valutakurserna, medan priset på de inhemska pengarna nästan faller till noll. Värdet av valutan kollapsar, vilket var fallet i Tyskland 1923.

”Genom utgivandet av förtroendemedel, med vilket jag menar sedlar utan täckning av guld eller transaktionskonton som inte är helt uppbackade av guldreserver, är banker i en position att öka krediten avsevärt.”

Å andra sidan, om bankerna bestämde sig för att stoppa kreditexpansionen i tid för att hindra kollapsen av valutan, och om en broms således sätts på boomen, kommer det snabbt att synas att det falska ”lönsamhetsintrycket” som skapats av kreditexpansionen har lett till omotiverade investeringar. Många verksamheter och företag som startats tack vare den artificiella sänkningen av räntan, och som varit uppburen tack vare den lika artificiella ökningen av priser, visar sig nu inte längre vara lönsamma. Vissa verksamheter skär tillbaka sin operationella skala, andra stänger ner eller misslyckas. Priser kollapsar; kriser och depression följer boomen. Krisen och den efterföljande perioden av depression är kulmen av en period av omotiverade investeringar, som i sin tur är en följd av kreditexpansionen. De projekt vars existens är en effekt av det faktum att de en gång upplevdes som lönsamma under de artificiella förhållandena som skapats på marknaden som ett resultat av kreditexpansionen och prisökningarna det resulterade i, har nu slutat vara lönsamma. Kapitalet investerat i dessa företag är försvunnet i den utsträckning det är fastlåst. Ekonomin måste anpassa sig själv till dessa förluster och till situationen som de skapar. I detta fall är det man bör göra i första hand att skära ner på sin konsumtion och, genom att hushålla, bygga upp nya kapitalfonder, i syfte att få den produktiva apparaten att foga sig till de verkliga begären och inte till de artificiella begären som aldrig hade kunnat manifesteras, eller ansetts som verkliga, om det inte hade varit för alla de falska lönsamhetsberäkningar som baserades på kreditexpansionen.

Den artificiella boomen hade skapats av kreditexpansionen och av sänkningen av räntan som åtföljde bankernas agerande. Under kreditexpansionsperioden är det sant att bankerna gradvis höjde räntan; från ett rent aritmetiskt perspektiv slutar den på en högre nivå än den var på i början av boomen. Denna höjning av räntan är dock ändå otillräcklig för att återetablera jämvikt på marknaden och för att sätta stopp på den ohälsosamma boomen. För på en marknad där priserna stiger kontinuerligt måste bruttoräntan innehålla, som tillägg till räntan på kapital i den strikta bemärkelsen – dvs. räntenivån – ett ytterligare element, som representerar en kompensation för de prisökningar som uppstår under låneperioden. Om priserna stiger på ett kontinuerligt sätt, och om låntagarna som ett resultat av detta tjänar en kompletterande vinst på försäljningen av handelsvarorna de köpte med de lånade pengarna, kommer de att vara beredda att betala en högre ränta än de annars hade varit villiga att betala i en period av stabila priser; kapitalisten, å andra sidan, kommer inte att vara beredd att låna under dessa förhållanden, om inte räntan inkluderar en kompensation för de förluster som en förminskning av pengarnas köpkraft innebär för kreditorerna. Om bankerna inte tar hänsyn till dessa förhållanden när de sätter den bruttoräntenivå de kräver, borde deras nivå anses ligga och hållas artificiellt på en allt för låg nivå, även om den från ett rent aritmetiskt perspektiv verkar vara mycket högre än den nivå som fanns under normala förhållanden. Således, i Tyskland kunde en ränta på flera hundra procent anses alldeles för låg 1923 på grund av den accelererande värdeminskningen hos den tyska marken.

”Krisen och den efterföljande perioden av depression är kulmen av en period av omotiverade investeringar, som i sin tur är en följd av kreditexpansionen.”

När väl omvändningen av konjunkturcykeln sätter in, som en följd av att bankerna ändrar sitt agerande, blir det väldigt svårt att få lån på grund av den generella begränsningen av kredit. Räntenivåerna stiger följaktligen väldigt snabbt som ett resultat av den plötsliga paniken. Snart kommer de falla igen. Det är ett välkänt fenomen att i en period av depressioner lyckas inte en väldigt låg räntenivå – sett ur ett rent aritmetiskt perspektiv – stimulera ekonomisk aktivitet. Individers och bankers kassareserver växer, likvida medel ackumuleras, och ändå fortsätter depressionen. I den nuvarande (1936) krisen har ackumuleringen av ”inaktiva” guldreserver uppnått omåttliga proportioner av en speciell anledning. Kapitalisterna vill av naturen undvika att riskera en förlust som ett resultat av den devalvering olika regeringar överväger att genomföra. Givet att den avsevärda monetära risken, som innehavet av obligationer eller andra räntebärande papper för med sig, inte kan kompenseras av en motsvarande ökning av räntenivån, föredrar kapitalisterna att ha sitt grundkapital i en sådan form som låter dem, i ett sådant fall, skydda sina pengar från de förluster som oundvikligen uppstår vid en eventuell devalvering, genom att snabbt konvertera till en valuta som inte är omedelbart hotad av devalveringsutsikter. Det är på grund av denna väldigt enkla orsak som kapitalister idag är motvilliga att binda sig själva, genom permanenta investeringar, till en specifik valuta. Det är därför de tillåter sina bankkonton att växa även om de endast ger väldigt lite ränta tillbaka, och istället hamstrar guld, vilket inte bara inte betalar någon ränta, utan också innebär lagerkostnader.

En annan faktor som hjälper till att förlänga den nuvarande depressionsperioden är lönernas rigiditet. Löner ökas i perioder av expansion. I perioder av kontraktion borde de falla, inte bara i penningtermer, utan även i reella termer. Genom att framgångsrikt ha förhindrat sänkningen av löner under en depressionsperiod, har fackens strategi lett till att göra arbetslöshet till ett massivt och beständigt fenomen. Vidare, denna strategi senarelägger återhämtningen på obestämd tid. En normal situation kan inte uppstå igen förrän priser och löner anpassat sig till mängden pengar i cirkulation.

”[F]örsöken att artificiellt sänka räntan som uppstår på marknaden genom en kreditexpansion, kan endast producera temporära resultat, och den initiala återhämtningen kommer att följas av en djupare nedgång”

Den allmänna opinionen har helt rätt när de ser slutet av boomen och början av krisen som en konsekvens av bankernas agerande. Bankerna kunde otvivelaktigt ha försenat den ofördelaktiga utvecklingen lite längre. De kunde ha fortsatt kreditexpansionen ett tag till. Men – som vi redan sett – de kunde inte ha fortsatt i det oändliga utan att ha riskerat en total kollaps av det monetära systemet. Boomen, som var ett resultat av bankernas kreditexpansion, måste nödvändigtvis förr eller senare ta slut. Om de inte är villiga att låta sitt agerande förstöra penga- och kreditsystemet helt och hållet måste bankerna själva sluta innan katastrofen inträffar. Ju längre perioden av kreditexpansionen, och ju längre bankerna försenar förändringen av sitt agerande, desto värre kommer konsekvenserna av felinvesteringarna och av de överdrivna spekulationerna, karakteristiska hos en boom, att bli; och som ett resultat, desto längre kommer depressionsperioden, och desto mer osäker kommer datumet för återhämtning och återgången till normal ekonomisk aktivitet, att bli.

”Det är inte bankernas uppgift att råda bot på konsekvenserna av kapitalets knapphet eller effekterna av felaktig ekonomisk politik genom kreditexpansion.”

Det har ofta föreslagits att man ska ”stimulera” ekonomisk aktivitet och sätta in ”stimulansåtgärder” som en tillflykt till en ny kreditexpansion, vilket skulle tillåta depressionen att avslutas och skapa en återhämtning, eller i vart fall en återgång till normala förhållanden; förespråkarna för denna metod glömmer dock att även om det överkommer svårigheterna för stunden, kommer det med största sannolikhet att skapa värre situationer i den inte alltför avlägsna framtiden.

Slutligen kommer det att bli nödvändigt att förstå, att försöken att artificiellt sänka räntan som uppstår på marknaden genom en kreditexpansion, endast kan producera temporära resultat, och att den initiala återhämtningen kommer att följas av en djupare nedgång, vilket kommer att manifestera sig som en total stagnation av kommersiell och industriell aktivitet. Ekonomin kommer inte att klara av att utvecklas harmoniskt och smidigt om man inte slutligen gör avkall på alla artificiella åtgärder som påverkar pris-, löne- och räntenivån, som bestäms av marknadskrafternas handlingsfrihet.

Det är inte bankernas uppgift att råda bot på konsekvenserna av kapitalets knapphet eller effekterna av felaktig ekonomisk politik genom kreditexpansion. Det är sannerligen olyckligt att en återgång till en normal ekonomisk situation idag (1936) försenas av den fördärvliga politiken att försöka fjättra handeln, genom upprustning och genom den sannerligen rättfärdiga rädslan för krig, för att inte nämna lönernas rigiditet. Men det är inte genom bankåtgärder och kreditexpansion som denna situation kommer att korrigeras.

På de föregående sidorna har jag endast gett en kort och nödvändigtvis otillräcklig skiss av den monetära teorin om ekonomiska kriser. Det är tyvärr omöjligt för mig, på grund av begränsningarna denna artikel krävde, att gå djupare in på detaljer; men de som är intresserade av ämnet kommer att kunna hitta mer i de olika publikationerna jag har nämnt.

Denna uppsats publicerades ursprungligen som ”La Theorie dite Autrichienne de Cycle Economique,” i Bulletin of the Societe Belge d’Etudes et d’Expansion (1936): 459-64. Den översattes från franska av David O’Mahoney och J. Huston McCulloch.

[1] Knut Wicksell, Interest and Prices, R.F. Kahn, trans. (New York: Augustus M. Kelley, 1965)
[2] De huvudsakliga Österrikiska verken gällande teorin om konjunkturcykeln (1936) är: Mises, The Theory of Money and Credit (1912); Mises, Monetary Stabilization and Cyclical Policy (1928) återpublicerad i On the Manipulation of Money and Credit, Percy L. Greaves, ed., Bettina Bien Greaves, trans.; Friedrich A. von Hayek, Monetary Theory and the Trade Cycle (1929); Hayek, Prices and Production (1931); Fritz Machlup, Fuehrer durch die Krisenpolitik (1934); Richard von Strigl, Capital and Production (1934)

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kategorier
Blogg

Eva Franchell vs Klimatförnekarna

Vinnaren av 2008 års pris för årets opinionsbildare, Eva Franchell, använder sig av en intressant debattmetod i Aftonbladets ledare den 25 februari.

I en ”kritik” mot bloggaren Maggie Thauersköld Crusell, som driver bloggen The Climate Scam och är med i och driver organisationen Stockholmsinitiativet lyckas hon helt förbise någon verklig ”kritik” av det Maggie Thauersköld Crusell påstår, utan riktar istället in sin kritik, som då är (vad jag förstår) tänkt att ”motbevisa” hennes påståenden, mot att Thauersköd Crusell

– ofta skriver i en, vad Eva Franchell kallar, ultrakonservativ tidning (Världen idag)
– Tidningen har starka band till Livets ord
– Thauersköld Crusell hänvisar ofta till amerikanska källor
– Thauerskölds site är inte olik en annan site som står för ”konservativa värderingar” (vilket tydligen innefattar ”nej till sexundervisning, nej till homosexualitet, ja till var mans rätt att bära vapen samt att man bekämpar klimatpanelens arbete med samma frenesi som Maggie Thauersköld Crusell.”)

Sen avslutar hon ledaren med att förklara vad Kreationism är… allt detta får mig dock bara att undra, vad har detta med klimatet att göra? Vad har detta med forskning och vetenskap att göra? Oavsett om Maggie Thauersköld Crusell är kreationist, som hatar homosexuella, vill bära vapen, och hänvisar till amerikanska källor (jag är inte riktigt säker på vad denna har att göra med något överhuvudtaget… är amerikanska forskare sämre än resten av världens?), så har ju Eva Franchell frångått vetenskapen och ägnat sig åt rena personangrepp istället.

Menar Eva Franchell att om Isaac Newton hade hänvisat till amerikanska källor, varit Kreationist, och ogillat homosexuella, så skulle äpplen inte falla mot jorden? För att citera Eva Franchells avslutning på ledaren: ”Tanken svindlar”

Kategorier
Blogg

Rothbard och den evige skeptikern

Dagens artikel är en artikel om Murray N. Rothbard, den libertarian som tveklöst haft störst påverkan på den libertarianska rörelsen genom en mängd böcker om libertarianism, och omfattande ekonomiska och historiska avhandlingar. Likt sin läromästare Ludwig von Mises skrev Murray N. Rothbard en omfattande ekonomisk avhandling, ”Man, Economy and State”, i stil med Adam Smiths ”Wealth of nations” och Mises ”Human Action”. Boken var från början tänkt att bli en lekmannabok för Mises ”Human Action” men växte snabbt ut till att bli något mer. Den står idag som en av de sista stora ekonomiska avhandlingarna. Vidare bidrog Rothbard med viktiga studier kring bankväsendet och pengasystemet, med sina böcker ”What has government done to our money?” och ”The mystery of banking”. Hans bidrag till den libertarianska samhällsteorin innefattar bland annat böckerna ”The Ethics of Liberty” och ”For a New Liberty”.

Rothbard var inte en tystlåten stor tänkare och akademiker, utan tvärtom en gladlivad och optimisitisk person, något som framförallt märks i det han skriver. Han såg framförallt upp till H. L. Menckens sätt att skriva och uttrycka sig på, och brukade ofta uppmana sina elever att om de vill lära sig hur man skulle skriva, skulle de läsa Mencken. Följande anekdot berättades om Rothbard på Mises-institutets forum för ett tag sedan av en person som haft äran att umgås med Murray Rothbard:

För ungefär trettio år sedan, när jag var ung, var jag på en veckas seminarium där bland annat Murray Rothbard föreläste. Seminariet var avsett för libertarianer och andra som var intresserade av Österrikisk ekonomi. Deltagarna var en häpnadsväckande mångsidig grupp och varierade kraftigt i sin förståelse av grunderna i både libertarianism och Österrikisk ekonomi. Kvällarna ägnades åt avslappnade öppna diskussioner som varade långt in på småtimmarna. Iskistor fulla av öl fanns tillgängliga och samtalen var underbart livliga. Diskussionsgruppen som Murray Rothbard deltog i visade sig vara den mest intressanta och underhållande, och en av kvällarna slutade den på en lokal Dennys-restaurang, där vi alla åt en mycket tidig frukost, främst därför att Murray insisterade på att han ville ha mat. Diskussionen avtog aldrig på hela natten.

Den natten tillbringade Murray och en annan professor mycket tid i en diskussion med en viss ung man. Den här unge mannen hade gjort sig själv till något av en plåga för alla de andra, han var en hängiven miljöaktivist och han ansåg bestämt att en handling någonstans på jorden, som påverkade miljön av nödvändighet påverkade hela ekosystemet, vilket i sin tur skadar andra människor. Han insisterade på att detta motiverade och gjorde någon sorts inskränkning nödvändig, eftersom eventuella skador (väldigt brett definierat) för miljön oavsett hur små, var som helst på planeten, utgjorde ett angrepp på alla andra människor på jorden. Han sa till och med en gång att en enda föroreningsmolekyl som släpps ut i luften på västkusten i USA skulle skada människor som bodde på östkusten i USA.

Den unge mannen var ivrig att driva sin åsikt och engagerade många människor i samtal, men tyvärr var han så fast i sina egna åsikter att trots att luckorna i hans antaganden bevisades, eller att pålitliga vetenskapliga källor som sade tvärtemot refererades, eller att hans logiska brister påpekades, fortsatte han eftersom det fortfarande var möjligt ”på något sätt” att en tredje part ”någonstans” skulle kunna skadas av den minsta möjliga mängd av ”föroreningar”. När han var närvarande var det omöjligt för någon diskussion om libertarianism eller Österrikisk ekonomi att ens komma igång.

Samtalet körde alltid fast i frågan huruvida det var möjligt för varje person att leva sitt liv utan att påverka ekosystemet, och han påpekade att människor nödvändigtvis skadar varandra bara genom att finnas till, så någon måste kontrollera folks beteende. Enligt hans uppfattning var hela libertarianismen falsk eftersom vi missade denna grundläggande poäng. Han kunde inte avskräckas.

Den natten vi hamnade på Dennys, tog Murray Rothbard och den andra professorn på sig att förklara för den unge mannen att han spelade rollen av den ”eviga skeptikern”. De började berätta en lång invecklad historia om en man som kör en bil med den ”eviga skeptikern” som passagerare. Bilen stannar och föraren stannar vid vägkanten och säger att ”bensinen måste ha tagit slut”, men den ”eviga skeptikern” svarar ”nej, det kanske är något annat som är fel ”. Föraren pekar på bensinmätaren, som visar att bensinen är slut och säger ”titta, det finns ingen bensin kvar”. Den eviga skeptikern säger ”mätaren kanske är trasig”. Berättelsen fortsätter och fortsätter på detta sätt och slutar med att en tom bensintank tas ur bilen och blir uppsprättad med en yxa. Ändå insisterar den eviga skeptikern på att ”vi kanske inte kan se bensinen på grund av ljusets vinkel eller något”.

Vid detta tillfälle i historien lutade sig Murray Rothbard och den andra professorn framåt och sade till den unge miljöaktivisten:
”Vet du vad det korrekta och logiska svaret till den” eviga skeptikern” är vid detta tillfälle?”

Den unge mannen sa att han inte visste, varpå Murray Rothbard och andra professorn unisont sa:
”Dra åt helvete!”

Kategorier
Artiklar

Vem är Murray Rothbard?

”På den fria marknaden tjänar alla i enlighet med sitt produktiva värde i att tillfredställa konsumenternas önskemål. Under statlig distribution tjänar alla i proportion till den mängd han kan plundra från producenterna”
Murray N. Rothbard, Power and Market

Murray N. Rothbard, en forskare av extraordinär spännvid, gjorde stora bidrag till ekonomi, historia, politisk filosofi, och juridisk teori. Han utvecklade och utökade Ludwig von Mises Österrikiska ekonomi, och deltog i hans seminarier under många år. Han etablerade sig själv som den huvudsakliga Österrikiska teoretikern under den andra halvan av 1900-talet och applicerade Österrikisk analys på historiska ämnen såsom den stora depressionen 1929 och det amerikanska bankväsendets historia.

Rothbard var inte en forskare som satt i sitt elfenbenstorn och bara var intresserad av akademiska kontroverser. I rak motsats kombinerade han Österrikisk ekonomi med ett glödande engagemang för individuell frihet. Han utvecklade en unik syntes som kombinerade teman från de amerikanska 1800-talsindividualisterna Lysander Spooner och Benjamin Tucker med Österrikisk ekonomi. En ny politisk filosofi blev resultatet, och Rothbard ägnade sin fantastiska intellektuella energi, i över 45 år, till att utveckla och förespråka sin gren av libertarianism. Och genom att göra detta blev han en erkänd amerikansk intellektuell.

”Argumentet för att marknaden skulle tillhandahålla varor och tjänster gällde för alla varor och tjänster. Men om detta var fallet skulle då inte beskydd och försvar vara tvunget att tillhandahållas av marknaden istället för att tillhandahållas av ett tvingande monopol?”

Murray Rothbard föddes den andra mars 1926, som David och Rae Rothbards son. Han var en briljant student även som ett litet barn; och hans akademiska meriter vid Columbia University, där han specialiserade sig på matematik och ekonomi, var utomordentliga. Vid Columbias ekonomiavdelning fick Rothbard inga instruktioner inom Österrikisk ekonomi, och Mises var inte mer än ett namn för honom. I en kurs om pristeori som gavs av George Stigler mötte han argument mot sådana åtgärder som priskontroll och hyreskontroll, som vid den tiden var populära. Dessa argument tilltalade honom väldigt mycket; och han skrev till förläggaren av en pamflett som Stigler och Milton Friedman hade skrivit angående hyreskontroll.

Förläggaren i fråga var Foundation for Economic Education; och ett besök till denna grupps högkvarter ledde Rothbard till ett möte med Ludwig von Mises. Rothbard drogs direkt till Mises laissez-faire-ekonomi, och när Mises mästerverk Human Action gavs ut 1949 gjorde den ett stort intryck på honom. Han var från denna stund en praxeolog: här, i Mises avhandling, fanns det konsekventa och rigorösa försvaret av en fri ekonomi som han hade letat så länge efter. Han blev snart en aktiv medlem på Mises seminarier vid New York University. Under tiden fortsatte han sina doktorandstudier vid Columbia, och jobbade för att få sin fil.dr. Hans mentor var den eminente ekonomiska historiken Joseph Dorfman, och Rothbard fick sin examen 1956, med en doktorsavhandling med titeln The panic of 1819, som fortfarande är ett klassiskt verk.

Då han fördjupade sin kunskap i laissez-faire-ekonomi konfronterades han av ett dilemma. Argumentet för att marknaden skulle tillhandahålla varor och tjänster gällde för alla varor och tjänster. Men om detta var fallet skulle då inte beskydd och försvar vara tvunget att tillhandahållas av marknaden istället för att tillhandahållas av ett tvingande monopol? Rothbard insåg att han antingen var tvungen att överge laissez-faire eller ta till sig individualistisk anarkism. Valet, som han kom till på vintern 1949, var inte svårt.

Rothbard lockade snabbt till sig William Volkers Funds uppmärksamhet, den huvudsakliga gruppen som stödde klassiskt liberala studenter under 1950-talet och det tidiga 1960-talet. Han påbörjade ett projekt att skriva en skolbok för att förklara Human Action på ett sätt som var passande för högskolestudenter; ett provkapitel som han skrev om pengar och kredit fick Mises samtycke. Medan Rothbard fortsatte med sitt verk förändrades projektet. Resultatet, Man, Economy, and State (1962) är ett centralt verk inom Österrikisk ekonomi.

Rothbard var helt och hållet i överensstämmelse med Mises försök att härleda all ekonomi utifrån handlingsaxiomet, kombinerat med ett fåtal understödjande postulat. Han förde härledningen i mycket mer detalj än Mises hade gjort; och i processen bidrog han med stora teoretiska innovationer inom praxeologi. Han visade att det socialistiska kalkyleringsargumentet gäller, inte bara för en statligt kontrollerad ekonomi, utan även för en ensam privat firma som äger hela ekonomin. Den kunde inte heller kalkylera. Han integrerade också Frank Fetters ränteteori med den Österrikiska kapitalteorin; och argumenterade att ett monopolpris inte kunde finnas på den fria marknaden. Vidare gav han en briljant kritik av Keynsiansk ekonomi, och han förutsåg mycket av den ”rationella förväntnings”-revolutionen (eng. ”rational expectations” revolution) för vilken Robert Lucas Jr. senare vann ett nobelpris.

Rothbard planerade att Man, economy, and State skulle innehålla en sista del som presenterade en omfattande klassificering och analys av olika typer av statliga interventioner. Den innehöll också en tillintetgörande kritik av standardföreskrifterna om rättvisan med beskattning; en kort men briljant passage motbevisade i förväg anti-marknads-argumenten som baserade sig på ”tur”, som skulle visa sig så inflytelserika i de senare verken av John Rawls och hans många efterföljare. Olyckligtvis fanns delen bara med i den ursprungliga utgåvan i en starkt nedkortad version. Dess fulla publikation kom först 1972, under titeln Power and Market. Den fulla versionen av Man, Economy, and State som Rothbard ville ha den från början finns nu tillgänglig hos Mises-institutet.

Detta mästerliga verk var långt ifrån uttömmande för alla Rothbards bidrag inom ekonomisk teori. I en stor uppsats, Toward a Reconstruction of Utility and Welfare Economics (1956), visade han att om man tar på allvar det faktum att nytta är ordinal och inte kardinal skulle anti-marknadssynen hos de flesta moderna välfärdsekonomer vara tvungen att överges. Strikt användande av demonstrerad preferens tillåter att man säger att deltagarna i ett frivilligt utbyte förväntar sig vinst, ex ante. Längre än så här kan ekonomen, såtillvida han är värdefri, inte gå. Hans huvudsakliga uppsatser om ekonomisk teori finns tillgängliga i den postuma samlingen på två volymer, The Logic of Action (1997).

”Försöken av staten att ”bota” nedgången gjorde endast att saker blev värre.”

Rothbard ägnade monetär teori stor uppmärksamhet. Här betonade han fördelarna med den klassiska guldmyntfoten och stödde bankverksamhet på 100 % reserver. Detta system menade han, skulle hindra kreditexpansionen som, enligt den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln som utvecklats av Mises och Friedrich Hayek, ledde till en oundviklig depression. Han summerade sitt synsätt för allmänheten i den ofta återtryckta What Has Government Done to Our Money? (1964), och skrev också en lärobok, The Mystery of Banking (1983).

Rothbard visade vilket ljus den Österrikiska teorin kunde skina på den ekonomiska historien i America’s Great Depression (1963). Långt ifrån att vara ett bevis på den oreglerade kapitalismens misslyckande visar depressionen 1929 snarare på faran med statliga interventioner i ekonomin. Den ekonomiska kollapsen kom som den nödvändiga korrektionen av den artificiella boomen som skapats av centralbankens monetära expansion under 20-talet. Försöken av staten att ”bota” nedgången gjorde endast att saker blev värre.

Genom att framföra detta argument blev Rothbard en pionjär inom ”Hoover revisionism”. I motsats till myterna som marknadsförts av Hoover och hans medhjälpare, var Hoover inte en motståndare till en stor stat. I rak motsats föregick ”politikingenjörens” ekonomiska politik New Deal. Rothbards uppfattning om Hoover är numera vitt accepterad.

”Rothbard höll inte med, och höll fast vid att en objektiv etik kunde ha sin grund i den mänskliga naturens behov.”

För Rothbard var bankpolitik en nyckel till amerikansk ekonomisk historia. Som Michelet trodde han att historien är köttets återuppståndelse; och hans diskussioner är inga dammtorra statistiska presentationer. Han var alltid intresserad av att identifiera specifika aktörer och intressen bakom historiska beslut. Kampen mellan de konkurrerande banksällskapen Morgan och Rockefeller figurerar om och om igen i hans artiklar inom detta område, som har samlats i hans A History of Money and Banking in the United States (1999).

Rotbard sträckte sig långt bortom ekonomi i sina historiska verk. I en serie på fyra volymer, Conceived in Liberty (1975-1979), presenterade han en detaljerad bild av den amerikanska koloniala historien som betonade de libertarianska föregångarna till den amerikanska revolutionen. Som vanligt gick han emot den konventionella uppfattningen. Han hade inte särskilt stor användning för New Englands puritanism, och George Washingtons militära ledarkaps dygder imponerade inte på honom. För Rothbard var inte Articles of Confederation ett överdrivet svagt arrangemang som behövde ersättas av en mer centralt fokuserad konstitution. Tvärtom tillätt artiklarna i Articles of Confederation alltför mycket central kontroll.

”I sitt system av politisk etik är självägande den huvudsakliga principen.”

Även om Rothbard vanligtvis fann sig själv i nära enighet med Mises, fanns det ett område som han menade att Mises hade fel inom. Mises menade att etiska uppfattningar var subjektiva: ultimata mål lyder inte under rationella bedömningar. Rothbard höll inte med, och höll fast vid att en objektiv etik kunde ha sin grund i den mänskliga naturens behov. Hans hållning, som baserades på Aristoteles och Thomistisk filosofi, presenterades i hans omfattande verk The Ethics of Liberty (1982), en omfattande studie om politisk filosofi.

I sitt system av politisk etik är självägande den huvudsakliga principen. Givet en robust föreställning om självägande, är ett tvingande statligt monopol på försvarstjänster inte legitimt; och Rothbard tar sig an att motbevisa argumenten hos förespråkarna av en minimal stat som hävdade annorlunda, där Robert Nozick var den mest framträdande. Han bidrog med viktiga förtydliganden till problem som rörde libertariansk juridisk teori, så som kontrakts natur och den lämpliga straffstandarden. Han förklarar varför Mises instrumentala argument för marknaden inte lyckades fullt ut, även om han hittar mycket av värde i det; och han kritiserar i noggrann detalj Hayeks uppfattning om rättsäkerhet.

Rothbard modifierade Marx kända uttalande: han önskade både att förstå och förändra världen. Han försökte applicera idéerna han hade utvecklat i sina teoretiska verk om nutida politik och försökte nå ut med libertarianska åsikter till allmänheten. Ett ämne stod för honom främst. Precis om Randolph Bourne hävdade han att ”krig är statens hälsa”; han motsatte sig således en aggressiv utrikespolitik.

Hans stöd för icke-interventionistisk utrikespolitik ledde honom till att kämpa för den gamla högern (eng. Old Right). John T. Flynn, Garet Garrett och andra som vara isolationister före första världskriget, delade Rothbards tro på den nära kopplingen mellan statsmakt och en krigisk utrikespolitik.

”Rothbard modifierade Marx kända uttalande: han önskade både att förstå och förändra världen.”

Situationen var helt annorlunda med efterkrigstidens konservatism. Även om Rothbard var en tidig medarbetare på William Buckleys National Review, förkastade han den aggressiva strävan efter det Kalla Kriget, som förespråkades av Buckley och medlemmarna på hans redaktion, såsom James Burnham och Frank S. Meyer. Han bröt med dessa konservativa och blev därefter en av deras starkaste motståndare. För liknande orsaker förkastade han deras neo-konservativa efterföljare. Han följde en pragmatisk hållning av temporära allianser med alla grupper som, vid en given tidpunkt, motsatte sig militarism och ”utrikesäventyr”. Han la fram grunden för sitt politiska ställningstagande i en nyckeluppsats, Left and Right: The Prospects for Liberty. Denna publicerades i en viktig lärojournal, Left and Right, som han hade etablerat. Denna innehöll omfattande uppsatser om revisionistisk historia och utrikespolitik, men överlevde tyvärr bara från 1965 till 1968.

I ett försök att bredda libertarianismens inflytande i den akademiska världen grundade Rothbard Journal of Libertarian Studies 1977. Journalen började lovande med en samling artiklar om Robert Nozicks Anarki, Stat och Utopi. Ända till idag har den förblivit den viktigaste journalen som är mottaglig för libertarianska idéer.

1987 etablerade Rothbard ytterligare en journal, The Review of Austrian Economics, för att bidra med en vetenskaplig arena för ekonomer och andra som var intresserade av Österrikisk teori. Även denna är en nyckeljournal inom detta specialitetsområde. Den har fortsatt till nutiden, efter 1997 under namnet Quarterly Journal of Austrian Economics.

I sina kommentarer gällande nutida händelser visade Rothbard en otrolig förmåga att ta till sig enorma mängder information inom vilket område som än intresserade honom. Oavsett om frågan var konkurrerande fraktioner i Afghanistan eller investeringskällorna i olja i Mellanöstern, hade han alltid den relevanta datan till hands. Ett utdrag av hans kolumner, tagna från The Rockwell Rothbard Report, finns tillgängliga i The Irrepressible Rothbard (2000). I en annan journal som han grundade, The Libertarian Forum, tillhandahöll han aktuella kommentarer under perioden 1969-1984. Han presenterade en omfattande populär redogörelse om libertarianism i For A New Liberty (1973).

En sista akademisk triumf återstod för Rothbard, även om den tyvärr gavs ut efter hans död. I två massiva volymer, Economic Thought Before Adam Smith och Classical Economics (1995), presenterade han en detaljerad och akademisk redogörelse för det ekonomiska tänkandets historia. Adam Smith, tvärtemot den generella uppfattningen, var inte grundaren av den moderna ekonomin. Hans försvar för arbetsvärdeteorin, modifierad och fortsatt av hans Ricardianska efterföljare, skickade den ekonomiska teorin längs fel väg. Hjältarna i Rothbards studie var de spanska skolastikerna, som långt före Smith hade utvecklat en subjektiv värdeteori, och sådana senare figurer som Cantillon, Turgot och Say. Han dissekerade den kätterska religiösa tanken som föregick Marxismen och gav ett vasst porträtt av John Stuart Mills personlighet och tankar.

Rothbard vara nära förbunden med Ludwig von Mises – institutet från dess grundande 1982 av Llewellyn H. Rockwell, Jr. Organisationen blev den huvudsaliga källan för förespråkandet av hans idéer och han tjänade som dess akademiska vice ordförande.

Han undervisade vid Brooklyn Polytechnic Institute från mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet; från 1986 och fram till hans död den 7 januari, 1995, var han S.J. Hall Distinguished Professor of Economics vid University of Nevada, Las Vegas.

Det ”oumbärliga ramverket” för livet och arbetet hos detta kreativa geni och mångkunniga person, var hans älskade fru, JoAnn Rothbard. Hans kombination av akademiska gärningar och engagerade försvar av frihet är oöverträffat.

David Gordon är redaktör av The Mises Review.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kategorier
Blogg

Grundläggande regler – vad små barn vet

Detta är ett utdrag ur Butler Shaffers bok Boundaries of Order som på ett mycket intressant sätt beskriver äganderätt och varför det är viktigt. Texten visar på hur långt vårt samhälle idag har gått när det gäller att indoktrinera våra barn i en kollektivistisk anda tills vi utplånar vår egen individ och hur detta även präglar vuxna människor som växt upp i detta system. Äganderätt är så naturligt att t.o.m. små barn föds med denna insikt:

Dessa grundläggande regler är mycket gamla regler, genom hela mänskligheten har i stort sett dessa regler blivit erkända. De känns intuitivt förnuftiga. Vi kan även se dem hålla i djurriket i viss utsträckning. Och vi medger att till och med småbarn till exempel erkänner regeln att den som använder något först blir ägaren av detta, eftersom när barn hamnar i slagsmål är det första saken de säger att ”Jag lekte med leksaken först, och tills jag överger den så gör du bäst i att lämna mig ifred”.

(Utdrag ur tal leverarat av Hans-Hermann Hoppe på Mises Circle i södra Kalifornien den 6 maj 2006, talet finns även att lyssna på i sin helhet som mp3.)

I forna tider har det alltid varit självklart att skapa en stark önskan hos människor att vilja själva. I dagens samhälle tar man istället vägen via hot, våld och lagstiftning för att få andra människor att leva som man själv tycker är rätt. Tyvärr är det i dagens samhälle socialt accepterat att göra så, och ytterst få ser skillnaden mellan att tvinga någon kontra att förmå någon att ändra sitt beteende eller att göra något på frivillig basis. Påverka dina medmänniskor i rätt riktning genom positiv påverkan, uppmuntra och stöd inte hot, våld och tvång.

Kategorier
Artiklar

Viljan att äga

[Utdrag ur boken Boundaries of order: Private property as a social system, av Butler Shaffer ss 155-157]

Min yngsta dotter bevittnade ett intressant exempel på det kompletterande samspelet mellan själviskhet och samarbete, med respekt för anspråk på egendom som katalysator. Hon hjälpte till på en fest för småbarn när hon såg en liten pojke, mellan två och tre år gammal, som lekte med några av sina leksaker som han tagit med sig till festen. En liten flicka var lockad av dessa leksaker, och när hon sträckte sig efter dem ryckte pojken åt sig leksakerna och sa ”mina!” Pojkens pappa, som satt i närheten, försäkrade sin son att ”du behöver inte dela med dig av dina leksaker om du inte vill; det är dina leksaker och du kan göra vad du vill med dem. Det är upp till dig.” Den lilla flickan gick iväg och började leka för sig själv. Några minuter senare tog pojken med sina leksaker till flickan, satte sig ner och började placera dem framför henne, och så började de två att leka med varandra.

”När vi tillåts att uttrycka vårt egenintresse är vi mer villiga att dela med oss”

Jag kan inte veta vad pojken kan ha tänkt, men jag misstänker att han, när han var säker på att hans egna äganderättsanspråk erkändes, insåg att han inte hade något att frukta utav att dela med sig av sina leksaker med flickan. Det fanns ingen separation, ingen motsägelse, mellan pojkens äganderätt och hans bestämmande över sin egendom. I kontrast till detta exempel står så många barn som efter att blivit hunsade av sina föräldrar att inte vara själviska endast kan hålla fast vid eller gömma sina leksaker ifrån andra i ett försök att skydda de egendomsintressen som andra inte har respekterat. När vi tillåts att uttrycka vårt egenintresse är vi mer villiga att dela med oss; när vi är tvingade att dela med oss ökar vår ovilja och skapar konflikthärjad girighet.

”Jag frågade henne om hon såg någon grundläggande skillnad mellan ”våldtäkt” och ”förförelse,””

Jag nämnde denna händelse på ett av mina seminarier och en av mina kvinnliga studenter sa: ”Jag hade gett den lilla pojken smisk på rumpan för att han inte delade med sig”, en attityd som utan tvivel speglade hennes egen uppfostran. Andra studenter svarade genast och pekade ut att (a) en sådan handling skulle ha hindrat pojkens ägandeintresse, och (b) pojken delade slutligen med sig av sina leksaker med flickan, frivilligt utan att känna sig bitter över att ha blivit tvingad att göra det. Den första studenten sa då: ”men om han ändå skulle dela med sig i vilket fall som helst, hur kan det skada att tvinga honom att göra vad han slutligen gjorde?” Jag frågade henne om hon såg någon grundläggande skillnad mellan ”våldtäkt” och ”förförelse”, vilket verkade göra poängen klarare. Antagandet i hennes anmärkning var att resultatet var allt som räknades; utan att inse att processen som leder fram till resultatet inte bara är det enda som räknas, utan i världen som helhet faktiskt är resultatet.

”… utan endast att få andra att erkänna okränkbarheten i vår syn på oss själva som personer.”

Händelsen som involverar dessa två små barn ger en mikroskopisk illustration av vår grundläggande natur: vi är sociala varelser som har ett grundläggande behov av samarbete med varandra. Men priset av vårt samarbete är att veta att vi inte har något att förlora på att göra det. Som pojkens erfarenhet lär oss, vad vi egentligen förväntar oss från att ha våra egendomsanspråk respekterade är inte så mycket exkluderingen av andra ifrån att använda vad vi betraktar som vårt, utan endast att få andra att erkänna okränkbarheten i vår syn på oss själva som personer. När vi är fria att förhandla våra intressen och skillnader med varandra kvarhåller vi makten över våra liv som förloras när staten ingriper. Var och en av oss, misstänker jag, är betydligt mer mottagliga för att samarbeta och kompromissa med varandra när vi närmas fredligt och med respekt för vår person, än när vi konfronteras med hot om tvång och våld.

Att göra anspråk på personligt ägande över vad som helst är att uttrycka en form av existentiell värdighet som man förväntar sig att andra respekterar. Det är att hävda för resten av världen ett anspråk till någonting av mycket större betydelse än en bestämd del egendom, nämligen ens okränkbarhet. Det är ett anspråk på att få vår persons självstyrda och egennyttiga natur erkänd av andra, eftersom vi strävar efter att upprätthålla oss själva genom utövandet av självstyre över någon del av världen. Det går ut på att insisterandet av vår rättmätiga auktoritet att exkludera alla andra från att fatta beslut om användandet av sådana egendomsintressen såvida detta inte har medgivits av ägaren.

”… eller är vi helt enkelt resurser för andra att använda i befrämjandet av deras egennyttiga mål?”

De spirituella undertonerna i denna utredning i frågan om man äger sig själv går till essensen av hur vi föreställer oss mänskligt liv. Är det i livets natur att uttrycka sig självt som variation, mångfald, självbestämmande, och spontanitet, eller som varaktighet, likformighet och återhållsamhet? Är var och en av oss ett tillräckligt skäl att för att finnas, för att följa våra egna individuella syften; eller är vi helt enkelt resurser för andra att använda i befrämjandet av deras egennyttiga mål? Betraktar vi varandras liv som något som har en grundläggande helighet, en respekt nödvändig för vilket anständig och fredligt samhälle som helst, eller betraktar vi varandra, mekaniskt och materiellt, endast som protoplasma som kan exploateras för våra syften?

Denna artikel är ett utdrag ur Boundaries of Order av Butler Shaffer och har översatts till svenska av Joakim Fagerström