Kategorier
Blogg

Centralbanker påstår sig bevara värdet på pengar genom inflation

Det kan låta som ett dåligt skämt, men flera centralbanker påstår faktiskt detta. På Riksbankens hemsida skriver de: ”Riksbanken är Sveriges centralbank. Vi ser till att pengarna behåller sitt värde över tid…”

Storbritanniens centralbank, Bank of England, gör ett liknande uttalande på sin hemsida, där de skriver: “We guard the value of your money by keeping prices stable.”

Sedan har vi Bank of Canada som skriver: “We are Canada’s central bank. We work to preserve the value of money by keeping inflation low and stable.”

Jag skickade ett mail till Riksbanken angående deras påstående där jag frågade hur de kunde göra ett sådant påstående och hur de definierar begreppet värde. En vecka senare fick jag ett svar där de skrev ”med att pengar behåller sitt värde menar vi att konsumentprisindex (KPIF) ökar stabilt, dvs 2% per år. De flesta andra centralbankerna, som the FED, definierar prisstabilitet på detta vis”.

Visst försöker de flesta centralbankerna lura i oss att vi behöver inflation för att överleva och att priser måste stiga för att hålla i gång ekonomin.

Vad som är fel med centralbankernas påstående

Som ni ser, så påstår de att om konsumentprisindex stiger till följd av en ökad penningmängd så bevaras pengarnas värde (pris). Men om konsumentprisindex stiger, så sjunker priset på pengar. Prisstabilitet definieras av de flesta centralbanker som en ökning av konsumentprisindex med 2% per år.  

Däremot, så ökar inte priset på varorna i konsumentprisindex jämnt, när penningmängden inflateras. Priset på apelsiner, tex, kanske stiger med 1%, medans priset på villor kan kan stiga med 15%. Det ska sägas att hus oftast inte ingår i konsumentprisindex, då de flesta länder räknar hus till kapitalvaror. Detta är så klart fel, eftersom att en varas användning är subjektiv och bestäms av individen som använder den.

Det faktum att pengar inte är neutrala (sprids jämnt), belönar de första mottagarna av de nya pengarna på bekostnad av de senare mottagarna. När nya pengar injiceras i ekonomin, skapar de därför stora prisökningar där de injiceras först. Detta fenomen har fått namnet Cantilloneffekten, efter den irländske ekonomen Richard Cantillon.

Centralbankerna blandar också ihop värde och pris även priset på pengar med priset på KPIF. Vilket kanske inte är så konstigt då centralbanker bygger på felaktig ekonomisk teori. Även om det är vanligt att i vardagstal, även bland österrikare, att kalla pris för värde, så är de två faktiskt olika begrepp.

Pris är ett bytesförhållande mellan varor och/eller tjänster och pengar. Vad beträffar värde, så beskrev Carl Menger begreppet på ett briljant sätt i sin bok Principles of Economics:

“Value is a judgment economizing men make about the importance of the goods at their disposal for the maintenance of their lives and well-being. Hence value does not exist outside the consciousness of men.”

Slutsats

Kungar och regeringar klurade ut tidigt i historien att de kunde utöka sin makt och rikedom genom att skaffa sig ensamrätt på att ge ut pengar. Därav, kunde majoriteten fortfarande värdera fiatvaluta, då regentens pengar var enda lagliga betalmedel och alternativ var olagliga.

Efter att guldmyntfoten suspenderades, behöll centralbankerna normalt sett guld och lät sedlarna cirkulera utan inlösen. Eftersom att den inlösningsbara fiatvalutan fortfarande bara var det enda lagliga betalmedlet så tänkte folk inte så mycket på det.

På sätt och vis skulle man kunna säga att centralbankerna i maskopi med staten bevarar värdet på pengar. Men det enda sättet de bevarar värdet på är att tvinga folk att inte använda några alternativ till pengar och därmed så värderar vi fiatvaluta idag.

Om folk verkligen tänkte på det, skulle de då värdera pengar som minskade i pris eller pengar som ökade i pris? Betänk följande cirkapriser på dessa handelsvaror de senaste hundra åren:

– Den amerikanska dollarn har tappat 94,34%

– Svenska kronan har tappat 96,61%

– Kanadensiska dollarn har tappat 94,05%

– Brittiska pundet är nere 97,08%

Samtidigt har spotpriset på silver ökat med 3033% och spotpriset på guld med 8591%. Det ska tilläggas att priset på guld och silver, stiger på grund av monetär inflation, precis som priset på andra varor. Dock, så fungerar de två ädelmetallerna som ett ”skydd mot inflation” om man räknar inflation med konsumentprisindex. Guld och silver har värderats i tusentals år för sina monetära fördelar, skönhet och användning inom industrin. Fiatvaluta, å andra sidan, värderas för att det är det enda lagliga betalmedlet och för att människor inte förstår grundläggande ekonomi.

Med allt detta sagt så borde ett mer sånt påstående från centralbankerna lyda: ”Vi är en centralbank och vi ser till att pengar fortfarande värderas genom att monopolisera utfärdande av pengar”.

Men det är såklart önsketänkande.

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 2: Inflation i historien

Lek med tanken att du var kung eller drottning och hade monopol på att ge ut pengar i form av silvermynt. De vackra silvermynten med ditt ansikte på präglades med olika mått och vikt men gemensamt för dem var att de alla innehöll 90% silver. Givet att du redan tjänar pengar på mynten i form av seigniorage (myntvinst), blir du girig och funderar på om det finns något annat sätt du kan tjäna ännu mer pengar på. Så du får en briljant idé och kommer på att du kan låta dina myntslagare använda 80% silver i de nya mynten i stället för 90%. Då kan du behålla mer silver själv som du sedan kan spendera eller spara!

Att minska ädelmetallshalten i mynt är förmodligen den äldsta formen att skapa inflation på. Den svenska enkronan har till exempel gått från att innehålla 80% silver till 40% silver till nickel och till sist kopparpläterat stål.

Den enklaste formen att skapa inflation innan digitaliseringen var dock med sedlar. Med hjälp av sedlar kunde bankerna behålla mynten och ge ut guldcertifikat till sina kunder. Dessa guldcertifikat skulle enligt lag och god tro gå att lösa in mot guldet. Under en sådan period med guldmyntfot (eller silvetmyntfot) var sedlar helt enkelt ädelmetallscertifikat. På äldre  amerikanska dollarsedlar stod det klart och tydligt ”silver certificate” längst upp på sedeln.

Att en valuta är knuten till guld är inte garanti mot inflation. Bankirerna insåg snabbt att sannolikheten att deras kunder skulle vilja plocka ut allt sitt guld samtidigt var liten. Man kom därför på den briljanta idén att man kunde ge ut fler sedlar än vad det fanns täckning för av guld.

Låt säga att bank A har 1000 gram guld i sin förvaring. För varje gram guld finns en sedel som garanterar att bankens kund kan hämta ut den mängden guld som hans sedlar motsvarar. En dag kommer Karlsson och vill låna fem gram guld. Banken vill gärna behålla sitt guld som reserv och trygghet. I och med detta utfärdar de fem nya sedlar. Nu finns det 1000 gram guld hos bank A och 1005 sedlar hos allmänheten. Låt oss titta på ett verkligt exempel, på hur detta bedrägeri kan sluta:

Året är 1656

Då Stockholms Banco som var Sveriges första bank grundas av Johan Palmstruch. Fem år senare börjar man utfärda sedlar, som blir de första av sitt slag i Europa.
Det ska påtalas att sedlar har funnits långt innan år 1661. I Kina använde man sedlar av läder redan på 600-talet. Det skulle dock dröja tills 997 innan kineserna använde sedlar av papper. Redan då slutade sedeltillverkningen illa på grund av inflation.

Fördelarna med sedlar är många, bland annat på grund av deras bärbarhet och transporterbarhet. Efter att kopparmyntfoten infördes 1624 hade Sverige fått enorma mynt i kopparplåt. De fyrkantiga plåtmynten är idag kända över hela världen och kunde väga upp till 20 kg. (Se bild nedan).

Att sedlar infördes under denna period var högst välkomnat. Sedlarna kallade man för kreditivsedlar och var inte direkt kopplade till insättningarna. Däremot litade folket på att de skulle kunna lösa in sina sedlar mot motsvarande belopp i mynt när de så önskade.

Det dröjde inte länge innan det började klia i fingrarna på de giriga bankirerna och snart började man trycka fler och fler sedlar utan täckning. Detta resulterade i inflation och att sedlarnas pris (”värde”) sjönk. Då minskade också tilliten hos allmänheten och folk började plocka ut stora mängder mynt. Banken hade givetvis inte täckning för alla sedlarna och banken kraschade år 1668. Bankens grundare Johan Palmstruch dömdes samma år till döden, men benådades och blev i stället satt i fängelse.

Hyperinflationen i Weimarrepubliken

Ett av de mest kända exemplen på extrem inflation, är Tysklands hyperinflation mellan 1914-1923. Det hela började en tisdag den 4 augusti 1914 då Weimarrepubliken, som Tyskland kallades då, avskaffade guldmyntfoten. I och med detta byttes riksmarken eller ”guldmarken” ut mot pappersmarken. Bakgrunden var att Första världskriget hade brutit en vecka tidigare och den tyska staten skulle vidta åtgärder för att finansiera sitt deltagande i kriget. Många andra länder, inklusive Sverige, avskaffade guldmyntfoten samma år.

Historiskt sett finns det två nämnvärda sätt att finansiera krig på, antingen genom att höja skatterna eller genom att öka penningmängden. Bland annat Storbritannien valde att finansiera sitt deltagande i Första Världskriget med höjda skatter. Tyskland å andra sidan valde att finansiera det med lån och inflation. Mycket av pengarna som lånades gjordes så av tyska folket själva då man räknade kallt med att vinna kriget.

År 1914 var den totala statsskulden 5,2 miljarder pappersmark och penningmängden var 5,9 miljarder. År 1918, då kriget slutade, hade statsskulden stigit till 105,3 miljarder och penningmängden var 32,9 miljarder pappersmark. Den allmänna prisnivån steg med 115% procent under krigets fyra år och valutans köpkraft halverades.

Efter krigets slut skulle Tyskland betala krigsskadestånd till segrarna Frankrike, Storbritannien och USA. Skadeståndet skulle betalas med antingen guld eller utländsk valuta, då segrarna inte ville godta pappersmarken. Tyska staten började då köpa utländsk valuta för pappersmarken och sedelpressarna gick varma.

År 1923 i januari invaderades och ockuperades industriområdet i tyska Ruhr av franska och belgiska trupper. Bakgrunden var att Tyskland hade anklagats för att inte ha betalat tillbaka skadeståndet i tid och då ville man visa att man menade allvar. Arbetarna i Ruhrområdet arbetade inte under ockupationen och tyska staten lovade att de skulle få lön ändå. För att kunna betala lönerna och täcka upp för förlorade skatteintäkter började man hetta upp sedelpressarna ännu mer. Detta året spårade inflationen ur fullständigt. Från augusti ökade penningmängden från 669,7 miljarder pappersmark till 400 triljoner i november. Pappersmarken blev så värdelös att den användes till att elda med. En limpa bröd kostade ca 250 pappersmark i januari och i november samma år kostade den ca 200 miljarder.

I en ekonomi med en valuta med ett fritt fallande pris gör man allt för att bli av med den så fort som möjligt. Inflation och i synnerhet hyperinflation skapar ett slags rovdjursbeteende som bara ökar inflationen. Kom ihåg samspelet mellan utbud och efterfrågan.

Kategorier
Blogg

Valet 2022 – ”ödesvalet”

Att det är val har knappast undgått något, oavsett politiskt intresse. Partierna slåss nu för just DIN röst eftersom samtliga partier vet exakt hur samtliga problem – eller utmaningar som det numera kallas – ska lösas. Egentligen är det helt fantastiskt att så få människor kan så mycket och vet precis vad vi andra som röstar vill ha och behöver. Om jag ändå bara fullt ut kunde outsourcea alla beslut gällande mig själv, min familj och vår ekonomi till någon annan, vad skönt det hade varit.

Vi ska snabbt gå igenom vad som har sagts i valrörelsen – eftersom jag uppenbarligen lider av självskadebeteende och sett samtliga politiska debatter – och vad jag tror att utgången kommer att bli för svenska skattebetalare.

Från vänster till höger…

Vänsterpartiet (V) vill se ”Sverigepriser” på el genom att reglera priset på el. Om jag inte missminner mig har detta med prisregleringar prövats på andra varor och tjänster med ett minst sagt erbarmligt resultat som följd – i svensk kontext måste man ändå lyfta hyreslägenheter som kan exemplifiera konsekvensen av planekonomi/prisregleringar (för det är samma sak). Vänsterpartiet har också krävt ministerposter för att släppa fram Magdalena Andersson. Alla som besitter lite politisk kännedom vet att Socialdemokraterna (S) egentligen vill hålla socialisterna borta från inflytande eftersom svensken i gemen inte uppskattar Vänsterpartiets rötter och ideologi samt deras skattepolitik – den är rätt förödande för vanligt arbetande folk – och att valet kommer att handla om att släppa fram Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet (MP) och Centerpartiet (C) eller att välja mellan Moderaterna (M) tillsammans med Kristdemokraterna (KD), Sverigedemokraterna (SD) och Liberalerna (L). Då kan man relativt snabbt förstå att V kommer att släppa fram S oavsett ministerposter eller regeringsställning. Detta vet alla, inklusive sossarna som utan några som helst problem kommer att kunna vinna valet i minoritet och ändå kallt räkna med att alla förslag som lutar åt vänster kommer att röstas igenom av V och således Riksdagen. 1991 gjorde Moderaterna samma sak med Ny Demokrati som man visste skulle rösta för skattesänkningar och annat som är traditionell högerpolitik vilket gjorde att man inte behövde plocka in dem i regeringssamarbetet men ändå få igenom sina förslag.

Miljöpartiet vill se att ”politiskt eftersatta områden” – alltså förorter där vi skattebetalare har plöjt ned pengar för att sedan inte se någon som helst vettig eller positiv utveckling – ska få ännu mer skattepengar för att jämställdhet ska uppnås. Eftersom detta redan gjorts i snart 30 år undrar jag hur många miljarder som måste stoppas i detta svarta hål för att få önskat resultat? Förmodligen finns det ingen övre gräns och det gör också att deras innovationskraft gällande att hitta på nya skatter – inte enbart höja de befintliga – är nästintill oändlig. Miljöpartiet har givetvis som ambition att krossa svensk energiförsörjning och svenskt näringsliv – vi ser redan konsekvenserna av deras politik – och att vi ska konsumera mindre, det vill säga leva sämre, än tidigare. Med tanke på den allmänna prisutvecklingen på el och drivmedel kommer svensken att fortsätta att få det sämre ekonomiskt oavsett vilket block som tar hem segern, den bollen är redan satt i rullning tack vare de gröna khmererna.

Socialdemokraterna vill se skärpta straff, ännu mer omfördelning och det ska tydligen vändas på både stenar och tas i med hårdhandskarna. De har svängt i kärnkraftsfrågan, de vill även se en stram migrationspolitik, de ska ”krossa gängkriminaliteten” och de har nu insikten att ”Sverige kan bättre”. Lite oklart vad bättre här innebär – är det bättre än senaste åtta åren, bättre än andra jämförbara länder eller bara bättre än i går? Socialdemokraterna vill också att vi tillsammans ska lösa alla problem – som de har skapat åt oss utan att vi har bett dem om det. Detta är emellertid den enda politiska insikt som jag delvis kan hålla med om – det är civilsamhället som löser problem men det är politiker som skapar dem. Ty det är inte civilsamhället som har lagt ner kärnkraften, det är inte civilsamhället som har släppt in alldeles för många människor som aldrig kommer att försörja sig själva, det är inte civilsamhället som har avväpnats och inte längre kan skydda sig själva, det är inte civilsamhället som släpper ut grovt kriminella efter några få år i fängelse/hotell/semester, det är det politiker som har gjort.

Centerpartiet – moralens högborg. De vill regera tillsammans med Socialdemokraterna, de kan numera också tänka sig kärnkraft (här svänger man 180 grader utan att det för den sakens skull benämns populism). Deras egentligen viktigaste fråga är dock att de är emot Sverigedemokraterna, i övrigt har Centerpartiet varit väldigt otydliga med vad de står för – förutom att de är antirasister. Vilka röstar då på C? Utbildade kvinnor i storstäder, det är inte längre bönderna eller folk på landsbygden som ger C förtroende. Ett parti vars utveckling är mer tragisk än komisk.

Liberalerna vill, i sann liberal anda, förstatliga skolan, sjukvården, tvångskvotera stora delar av föräldraförsäkringen men behålla friskolorna fast reglera dem hårdare. Det som skiljer de här liberalerna åt från dem på Bengt Westerbergs tid är att de numera vill ha en stram migrationspolitik. I övrigt har inga liberala idéer slagit rot hos dem.   

Sverigedemokraterna har på senare år börjat likna ett traditionellt borgerligt parti – de kan numera tänka att både friskolor, NATO, EU och bidragstak är av godo. För att SD dels ska kunna komma in i värmen hos Moderaterna och Kristdemokraterna, dels få reellt inflytande måste man göra avkall på de idéer som deras potentiella väljare håller högt. SD har i början av sin framfart varit ett socialkonservativt parti som innebär att de mestadels påminner om gamla sossarna från 1950-talet. Detta har nu bytts ut mot att påminna om de gamla Moderaterna på 1980- och 1990-talet. Man ska komma ihåg att SD först tog väljare från framför allt Socialdemokraterna men senaste två mandatperioderna har de plockat väljare från Moderaterna vilket gör att partiet förändras både inifrån men också deras väljarbas, då blir det också andra frågor – utöver deras kärnfråga, invandringen – som adresseras.

Kristdemokraterna lyfter vårdfrågan och vårdköerna. Deras svar är… att vården måste förstatligas. Mina tankar går snabbt till Thomas Sowell: ”Antingen betalar du (vård) med pengar eller kö.” Det finns två lösningar – antingen betalar du vad din vård kostar eller så sätter du dig i kön och väntar på din tur om alla har samma avgift för alla olika åkommor. Punkt. KD lyfter också – dock inte lika ofta längre – familjen som den viktigaste byggstenen för att få ett välfungerande samhälle men svensk omfördelningspolitik bygger mycket på att man inte ska vara beroende av sin familj och sina nära och kära, det gör att familjen slås sönder och då får man precis det som Sverige har – ett samhälle fyllt med gnällspikar som måste ha bidrag för att klara sig.

Moderaterna – ett parti som vacklar betänkligt i nästan alla frågor. Moderaterna har gått från att ha haft en tämligen tydlig linje gällande skatter (sänk dem), Public Service (lägg ner den), bidrag (sänk dem), migration (minska den) till att i stället säga sig vara ”Sverige arbetarparti” och skillnaden mellan Sossarna och Moderaterna är i dag nästintill obefintlig. Tragiskt. I detta val vill emellertid M gå fram med minskad invandring (precis som sossarna), de har till med adresserat problemet som uppstår i kölvattnet av alldeles för stor invandring (precis som sossarna), hårda straff (precis som sossarna), gå med i NATO (precis som sossarna), krossa gängkriminaliteten (precis som sossarna) men inte pratat särskilt mycket om sänkt skatt (precis som sossarna). Moderaterna har på sin höjd lovat att inte höja befintliga skatter eller att återinföra gamla skatter som exempelvis fastighetsskatten, värnskatten och inte höja skatten på ISK (investeringssparkonto).

Vad är det då svenska väljare går för öde till mötes söndag 11 september 2022? För det första kommer inte block att få egen majoritet – kanske lika bra? För det andra vill de flesta ungefär samma sak, förutom MP och V, de ”tänker utanför boxen” vilket gör att saker och ting kommer att förbli desamma. Vi kommer inte att ha någon ny kärnkraft utan vi kommer att få bidrag från skattemedel, det vill säga våra egna pengar, för att kunna betala elräkningarna i vinter. Vi kommer fortsatt ha 700 000 invandrare som är helt beroende av bidrag. Vi kommer fortsatt att ha gängkriminalitet och dödsskjutningar, numera även av oskyldiga offer, vi kommer att se sprängningar. Vi kommer se ett utanförskap som ingen politiker i världen kan råda bot på utan extremt auktoritära metoder så som tvångsförflytta folk och bygga sönder villaområden i sann vänster- och miljöpartistisk anda. Vi kommer inte se några större skattesänkningar, vi kommer inte se någon politik som stärker familjen, det kommer inte att trollas fram mer pengar till skolan, vi kommer fortsatt att ha vårdköer och inga av de problem som har skapats senaste decennierna kommer att lösas denna mandatperiod heller, var så säkra.

Men för all del – rösta och hoppas på det bästa. Lycka till Sverige!

Kategorier
Blogg

Den klassiska liberalismen – en sammanfattning från Misesakademin 2022.

Artikeln är en kort sammanfattning av den första föreläsningen på Misesakademin hösten 2022.

Den klassiska liberalismen är en filosofi som spänner vidare än ett försvar av en fri marknadsekonomi då samma marknadsekonomi och syn på människans potential till agens, frihet, entreprenörskap och vetenskap vilar på en särskild syn på samhället och människan. Denna syn, som vi kallar den klassiskt liberala, vilar på en filosofisk antropologi som söker den minsta gemensamma nämnaren för alla människor i en pluralistisk värld. Man finner detta i individen och har följaktligen och av respekt för samma pluralism, individualismen som utgångspunkt för sin samhällsanalys. Den klassiska liberalismen opererar således från början mot bakgrund av en extensiv syn på människor där fler och fler grupper inkluderas i dess politiska och ekonomiska åskådning. Då den är en rättighetsteori vill den klassiska liberalismen tillerkänna lika rättigheter för alla individer oberoende av kön, bakgrund och andra variabler. Samtidigt innebär dess tilltro på individen också ett försvar av individuell skaparkraft. Som individ har människan enligt den klassiska liberalismen potential att skapa, arbeta och veta. Hon bär inom sig fröet till all ekonomisk och vetenskaplig utveckling.

Det är människans skaparkraft och förnuft som övervinner hinder i form av handelsbarriärer. Det är alltid individer som stått bakom de viktigaste uppfinningarna och företagen i vår historia. Det är uppfinnarna och entreprenörerna som medfört att en arbetare idag kan få medicin och digital teknik som är på mer avancerad nivå än den som en direktör kunde få för bara 50 år sedan. Det är entreprenörer och vetenskapsmän som fört fram vår tids digitala revolution, inte stater. Det är företagen som har skapat det välstånd som minskat spädbarnsdödligheten och kan bota svåra sjukdomstillstånd. Det är entreprenörer som Steve Jobs som försett världen med innovativ mobilteknologi. Det är uppfinnare som Thomas Mensah vid det privatägda AT&T Bell Laboratories som uppfann fiberoptiken.

Få känner idag till Containerskeppet: ”Ideal X” som 1956 revolutionerade världshandeln genom att komma på ett sätt att frakta varor interkontinentalt till 30% lägre kostnad. Denna innovation gjorde det möjligt för den globala handeln att ta kvantsprång och för nya företag och arbetstillfällen att uppstå. Det är just liknande innovationer i förening med entreprenörskap som underlättat livet för miljarder människor på vår jord.

Den klassiska liberalismens människosyn och försvar av frihet utvecklades av John Locke och har sin grund i en människosyn där människan som en fri person först utvecklades. I liberalen John Lockes ”Two Treatises of Government” ser vi hur han förhåller sig till två samtidstexter som försvarar ett helt annat samhällsideal än den klassiskt liberala, nämligen Thomas Hobbes ”Leviathan” och Robert Filmers ”Patriarcha”. Locke, som både kunskapsteoretiskt, i sin människosyn och genom sin värdering av mänsklig frihet kom att bryta med Hobbes, försvarar i dessa essäer möjligheten och tilltron till att människan har privategendom och att hon disponerar över denna genom sin frihet och sitt förnuft. Härigenom utvecklar människan en spontan ordning där statens ingrepp i transaktioner och äganderättsförhållanden bara hindrar utvecklingen och välståndet. Adam Smith och Frédéric Bastiat utvecklar detta till ett försvar av det välstånd som skapas genom fria aktörers ekonomiska handlingar.

Den klassiska liberalismen kom mot denna bakgrund att försvara en slags minimal stat, en minarkism, som också kallas nattväktarstat. Staten skulle i deras tänkande fortfarande stå som yttersta garant och skydda individers liv, frihet och egendom. Den skulle också ytterst se till att avtal följdes och upprätthålla en infrastruktur av vägar, tågrälser och hamnar. Allt annat fungerade enligt dem bäst utan statlig intervention. Om människan verkligen ägde sin egendom, hade staten inte rätt att disponera över denna. Statliga regleringar av ekonomin uppfattades med rätta som ett hinder för människans blomstring och det välstånd som skulle komma alla till dels.

Det är alltså denna klassiska liberalism som också Ludwig von Mises försvarar i boken: ”Liberalism”. Mises gör häri en viktig distinktion mellan Liberalismen som politisk åskådning och hur den skiljer sig från religion och livsåskådning. Liberalismen är ingetdera och därför fullt kommensurabel med olika sätt att se på världen och med olika religioner. Dess mål är istället enligt Mises mänsklig framgång och lycka samt tilltron till att denna till sist bara kan identifieras av fria individer genom fria ekonomiska relationer.

Vi kan här också gå till oss själva och den tid vi befinner oss i. Är det verkligen rimligt att andra individer med deras värderingar och ideal bör ha mer rätt att bestämma över vår privategendom än oss själva? Vad är det som säger att politiska representanter som sällan själva är entreprenörer och vetenskapsmän är bättre skickade att förvalta samma entreprenörers och vetenskapsmäns egendom?

Den klassiskt liberala människosynen utvecklades under den första cirkeln mot bakgrund av en vidare diskussion om autonomibegreppet samt om relationen mellan individ och grupp samt förhållandet mellan det enskilda och det universella. Av olika skäl väljer jag att utelämna dessa delar i denna sammanfattning då de kräver en filosofisk förförståelse som gavs under föredraget.

Sammanfattningsvis formulerade de klassiska liberalerna den teoretiska grund som i modern tid mynnat ut i flera libertarianska förgreningar. Det var huvudsakligen Immanuel Kant som teoretiskt lade en intellektuell grund för övergången från klassisk liberalism till libertarianism.

Kvarstående problem som diskuterades på cirkeln är hur ett klassiskt liberalt samhälle kan bestå över tiden, hur teorin förhåller sig till grupper som inte kan ses som autonoma agenter som barn och dementa äldre, hur vi bör se på inflation och hur vi bör se på staten som våldsmonopol? Vilka alternativ finns?  

På kommande cirkel kommer vi att fördjupa oss i övergången från klassisk liberalism till anarkokapitalism via Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe.

Kategorier
Blogg

Lärarbristen i USA och Sverige

I USA varslar man nu om en rätt omfattande lärarbrist i nästan hela landet inför höstterminen. Samma sak har det pratats mycket om även här i Sverige men efter pandemin har lärarbristen bytts ut mot ett överskott på lärare i många kommuner i landet – det är inte alls lika lätt att få en anställning som lärare längre och dessutom kunna krävas nästan vilken lön som helst.

Vilka är då orsakerna till lärarbristen i USA? Varför var det lärarbrist förut i Sverige men nu är det värsta problemet över? Vilka likheter och skillnader finns länderna emellan?

Det som lyfts i USA och även här hemma är lärarlönerna – de är alltid för låga. Man lyfter även den administrativa bördan som något som, förr eller senare, skrämmer bort kompetenta och drivna lärare från yrket både i Sverige och USA. Man pratar även om behovet av respekt för läraryrket och mer hjälp med ”de eleverna med störst behov”, i dagligt tal – stökiga elever.

Varför blir det alltid så här i om ofantlig sektor?

Först och främst bestäms lärarlönerna av hur mycket skatteintäkter som finns att tillgå – här skiljer sig Sverige och USA åt hur man väljer att beskatta. I Sverige är det skatt på arbete som huvudsakligen bekostar skolan eftersom det är kommunerna som driver skolan och deras skatteintäkter är inkomstskatt. I USA ligger delvis fastighetsskatten som grund för intäkterna för skolan. Detta gör att löneläget inte bestäms enligt normala ekonomiska konventioner så som utbud och efterfrågan eller att kompetens styr ens löneutveckling i någon större utsträckning.

En annan intressant reflektion från USA är att snittlönen för landets lärare är cirka 74 400 USD (1) (ca 800 000 SEK/år, valutajusterat 3/9-2022) – strax under snittet för landets samtliga löntagare på 74 700 USD (2) – dvs bra mycket mer än vad svenska lärarkåren har. Genomsnittet för svenska lärare är cirka 440 000 (3) kr per år och det allmänna snittet är 445 200 kr (4). De amerikanska lärarna släpar med cirka 20 procent mot andra akademiska grupper i landet (5) medan de svenska akademikerna tjänar 517 200 kr per år (6).

Den andra faktorn som ofta lyfts i debatten om läraryrket är den administrativa bördan som bara växer och växer. Varför gör den det?

I Sverige beror det på att man har decentraliserat skolan i två omgångar – först genom kommunaliseringen 1991 och sedan friskolereformen (högst omtalat och debatterad) 1992 – vilket har gjort att skolan i dag är ojämlik. I USA har man dessutom helt privata skolor och en djupare boendesegregation än i Sverige (än så länge) vilket gör att klåfingriga politiker måste in och detaljstyra, och för att göra det måste man kunna kontrollera hur det går och detta görs genom fler prov som syftar till att kunna jämföra skolor och sedan allokera resurser utifrån resultaten för att uppnå utopin om jämställdhet. Detta skapar mer administration, det här gäller både USA och Sverige eftersom jämlikhetssträvan är ett övergripande mål med skolan i offentlig regi – alla ska kunna samma saker, tycka ungefär likadant, rösta rätt och vara goda demokratiska medborgare som inte bör ifrågasätta allt för mycket. Visst, man lär ut kritisk teori både i Sverige och USA men det gäller endast att ifrågasätta fakta som att det endast finns två kön, att vita kanske inte alls är roten till allt ont, att det finns biologiska skillnader mellan könen på strukturell nivå som visar sig i hur män och kvinnor väljer yrken, att alla kulturer är inte lika bra (de uppvisar trots allt minst sagt olika utfall) och så vidare. Kritisk teori är således endast applicerbart på vissa områden, inte till exempel att ifrågasätta klimathotet eller invandringens förödande konsekvenser samt välfärdssamhället.

En annan faktor som skrämmer bort lärare från yrket är det stök och den respektlöshet som lärare får utstå – både från elever och föräldrar (och det hänger ju ihop). Lärarfacken i USA menar – med all rätta – att det saknas hjälp med de elever som har störst behov vilket gör att det inte skapas goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning i helklass, samma fenomen ser vi i Sverige. Det saknas både kompetens och personal att ta hand om de elever som inte fungerar i ett klassrum tillsammans med 25 andra elever.

 Är då inte lösningen att bara ösa mer pengar på skolan?

Nej.

Det finns inga politiska lösningar på det här problemet – det kommer alltid, under alla betingelser, att vara brist på resurser, både i pengar och personal, i offentlig sektor eftersom det inte finns en naturlig prismekanism för tjänsten att undervisa. Vidare handlar respektlösheten i klassrummet och från föräldrarnas sida om ett samhälleligt fenomen som ingen politiker kan lösa, det bygger på att man har skapat en tilltro till det offentliga och förflyttat ansvaret från familjen till staten – då blir det så här. Mer pengar är således inte lösningen. I Sverige finns inte heller möjligheten att betala för sin skolgång vilket skulle kunna prissätta olika behov bättre. I USA finns det privata alternativ men endast cirka tio procent går i sådana (7).

De flesta som utbildar sig till lärare, vågar jag påstå, gör det för att de vill undervisa och lära barn och ungdomar att läsa, skriva, räkna och tyvärr också sätta en massa värderingar i skallen på dem men ytterst få tycker att den administrativa delen är särskilt produktiv eller skapar bättre förutsättningar för undervisningen – det tar endast tid från att rätta/återkoppla och planera sin undervisning, det säger sig självt att mindre tid till någonting kommer att ge ett sämre utfall. Det handlar alltså om att politiken vill ha kontroll för att uppnå jämlikhet vilket egentligen skapar en sämre skolgång. Den här ojämlikheten kommer dels ifrån att vi har en boendesegregation (gäller i både Sverige och ännu mer i USA) som kommer från den fullt naturliga drivkraften att bo med sina gelikar – och det går åt två håll. Det finns skolor där en minoritet pratar värdlandets språk och där kommer resultaten att vara sämre än skolor där majoriteten pratar svenska respektive engelska. Samma sak gäller skolor i områden där utbildning värderas högst av föräldrar. Enda sättet att komma runt detta på politisk väg är att med auktoritära medel tvinga folk att blanda sig (bussning och lotteri till friskolor i USA – ett system som även lyfts som ett alternativ för Sverige) och bygga sönder villaområden med hyreslägenheter för at ”blanda folk med olika socioekonomiska bakgrunder”, det vill säga göra det svårare att skärma av sig från folk med dåligt inflytande.

En sak som emellertid skiljer sig mellan länderna är att arbetslösheten i USA är väldigt låg – 3,7 procent – medan den är 7,5 procent (juni 2022) i Sverige. Det har skapat andra karriärvägar för de amerikanska lärarna medan de svenska har hittat tillbaka till yrket efter pandemin. Hög arbetslöshet gör att man söker sig till säkra inkomstkällor vilket offentlig sektor är.

Man pratar också om att utbilda fler lärare (och poliser, sjuk- och undersköterskor och så vidare) i Sverige vilket kommer att kunna hålla tillbaka löneutvecklingen ytterligare inom offentlig sektor.

”There are no solutions, only trade offs”

– Thomas Sowell

1.

http://www.salaryexplorer.com/salary-survey.php?loc=229&loctype=1&job=123&jobtype=3

2.

https://www.worlddata.info/average-income.php

3.

https://www.scb.se/lonestatistik/larare/

4.

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/utbildning-jobb-och-pengar/medelloner-i-sverige/

5.

6.

https://news.cision.com/se/lararforbundet/r/lararnas-loner-fortsatt-langt-efter,c3293482

(7)

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 1: Inledning

Det första den nyblivna libertarianen blir varse om brukar vara att skatt är stöld. När man kommit förbi ”det stadiet” brukar man inse att inflation också är en form av stöld. Dock mer subtil och svårare att se och förstå. Att förstå inflation och hur det påverkar samhället är ett viktigt verktyg för alla, inte bara libertarianer, för alla påverkas av inflation. En del tjänar på det och andra förlorar på det. I denna artikelserien ska vi titta närmare på hur och varför det är så.

Vad är inflation?

Normalt sett finns det två olika definitioner av inflation. Den första och den som dominerade fram tills 80-talet lyder:
Inflation är en ökning av penningmängden.
Den här definitionen är viktig och sann eftersom att inflation, som Milton Friedman kom fram till, alltid är ett monetärt fenomen. Denna definitionen låter inte någon luras av att inflation skulle bero på girighet. Allra helst beskyller mainstreamekonomer och förståsigpåare de giriga kapitalisterna för att smyghöja priserna.

Den andra definitionen lyder: Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån. Denna definitionen hittar man på bland annat ekonomifakta.se, riksbank.se, so-rummet.se och swedbank.se. Hemsidorna tillägger även att pengarna minskar i värde och att det kan bero på flera olika anledningar, bland annat att centralbankerna ökar penningmängden. Minns dock vad Milton Friedman kom fram till, att det alltid är till följd av monetära åtgärder, alltså pengatryckande.

Givet att vi har två ”allmänna” definitioner av inflation så bör de två åtskiljas genom två olika begrepp:

Penninginflation, monetär inflation är helt enkelt begreppet på den förstnämnda definitionen av inflation. Penninginflation är när penningmängden ökar.

Prisinflation är när den allmänna prisnivån stiger. Prisinflation är som bekant alltid en effekt av penninginflation…menpenninginflation orsakar inte alltid prisinflation! jag kommer att visa varför:

Låt säga att penningmängden ökar 20% under 2022 och att pengarna sprids i samhället. Betyder detta då att den allmänna prisnivån kommer att stiga med 20% också?
– Naturligtvis inte. Priset (inte värdet) på den ”allmänna prisnivån” mäts i antal pengaenheter. Den ”allmänna prisnivån” brukar motsvara konsumentprisindex, som är en hypotetisk omfattande ”varukorg” som centralbankerna har hittat på. Priset på pengar mäts i varor och tjänster eller med konsumentprisindex i detta fallet. Innan vi går vidare får vi titta närmare på hur inflation fungerar.

Prisernas föräldrar: utbud och efterfrågan

Förhållandet mellan utbud och efterfrågan styr priserna på den fria marknaden. Med hjälp av ekonomen George Reissmans matematiska formel blir förhållandet tydligt och logiskt:

Efterfrågan/Utbud = Pris

Här blir det tydligt att om efterfrågan överstiger utbudet så stiger priset och om utbudet överstiger efterfrågan så sjunker priset. Kom ihåg att priset på varukorgen mäts i pengar och att priset på pengar mäts i varukorgen. De båda priserna bildar ett utbytesförhållande med varandra precis som förhållandet mellan exempelvis svensk krona (SEK) och amerikanska dollar (USD). En SEK motsvarar 0,094 USD och en USD motsvarar 10,64 SEK. Att jämföra prisförhållandet mellan valutor med prisförhållandet mellan pengar och en varukorg brukar underlätta att förstå det hela.

Låt säga att priset på varukorgen är en miljon kronor (1 000 000). Då är priset på en krona en miljontedel av en varukorg (1/1 000 000). Om mängden varor hålls konstant och penningmängden ökar med 20% så kan priset förväntas att bli 1 200 000 på varukorgen. Priset på en krona blir då 1/1 200 000 och har alltså minskat med 16,67%.

Både priset på varukorgen och priset på pengar bestäms av utbud och efterfrågan. För att förenkla det hela så bortser vi från efterfrågan i detta exemplet och låtsas att den är konstant. Så om penningmängden ökar med 20% och mängden varor i varukorgen också ökar med 20%, får vi då någon prisinflation?

Givet att jag blandade in alldeles för mycket matematik tidigare så blir svaret kort och gott: nej, inte om efterfrågan hålls konstant både på pengarna och på varorna. Inflation inträffar alltså endast om penningmängden ökar mer eller snabbare än mängden varor och tjänster.

För att sammanfatta vad inflation är:
En (av centralbankerna) medveten ökning av penningmängden som resulterar i att pengarna tappar sin köpkraft och att den allmänna prisnivån stiger, om penningmängden ökar fortare än utbudet av varor och tjänster.

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat och individ, del 3: ge och ta.

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att vissa tjänster, som till exempel förskola och kollektivtrafik borde vara billigare eller till och med ”gratis”. Detta eftersom att vi i Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Jag är ju trots allt en före detta etatist och de gamla ränderna har ibland svårt att gå ur. Så när jag får upp sådana tankar får jag ta ett steg tillbaka från dem och se dem ur ett logiskt perspektiv i stället för ett känslomässigt. Varför tänker jag så? Jo, för att jag, liksom alla andra är fast i ett ta-och-ge-förhållande med staten.

Staten tar våra pengar i form av skatt och inflation. För att bibehålla sin makt ger staten tillbaka en viss del av skatteintäkterna till befolkningen i form av bidrag och subventionerade tjänster. Det är logiskt omöjligt att befolkningen som helhet får tillbaka mer, räknat i pengar, än vad de blir bestulna på, om vi bortser från inflationen. På individnivå finns det enorma oproportionerliga ta-och-ge-förhållande mellan stat och individ. En del betalar noll kronor i skatt och får bidrag och subventionerade tjänster som vård och utbildning. Andra betalar miljontals kronor i skatt om året och står på egna friska ben och uppsöker nästan aldrig läkare och hamnar aldrig i juridiska dispyter.

Gratisluncher

Ett vanligt uttryck, och tyvärr, vanligt missförstånd bland etatister är att skattesubventionerade tjänster är gratis. Uttrycket ”det finns inga gratisluncher” har diskuterats av ekonomer som bland annat Milton Friedman, men finns det verkligen saker som är gratis?
– Nej. Inte om de har producerats. Producenten bär alltid någon form av kostnad. Det finns alltså inga gratisluncher, eftersom att någon betalade någonting för att producera den. Så har vi verkligen världens billigaste sjukvård i Sverige, till exempel?
– Det är ju lätt att tro det, men nej, vi har snarare bland världens dyraste. Sjukvården upplevs så klart som billig då skatten dras automatiskt från lönen, momsen räknas in direkt i försäljningspriserna och så vidare.
När man sedan gör en hjärtoperation efter 45 år av hårt arbete och konsumerande, och betalar under tusenlappen så känns det så klart billigt. Vad vår hjärtpatient ofta glömmer, tack vare den statliga manipulationen, är att han har betalt sin hjärtoperation flera gånger om.

Det är så klart omöjligt att veta exakt vem som har betalt mer skatt än vad han eller hon har ”fått tillbaka” i form av statligt subventionerade tjänster. Men en sak är säker, och det är att ta-och-ge-taktiken fungerar.

Hur man förhåller sig till taktiken varierar och som libertarian finns det bara ett förhållningssätt: att ”ge” så lite som möjligt och att ”ta” så lite som möjligt. Vad beträffar att ge, så talar jag inte bara om skatt. Här inkluderas all form av givande och medgivande till staten. Att rösta eller att arbeta i offentlig sektor är två exempel. Att ta innebär allt som staten erbjuder, så som bidrag, information, nöje, vård, utbildning, och så vidare.

Givet att vi alla har olika relationer till staten, så händer det ändå någonting i hjärnan när vi får något av någon. Flera forskningsstudier visar på att vi är mer benägna att ge dricks på restaurangen om vi får en liten gåva av servitören. Oavsett kultur så känner de flesta människor att de måste ge någonting tillbaka om de får något. Den som ger först har helt enkelt initierat en form av relation. På sätt och vis skulle man kunna säga att staten är den som ger ”första gåvan” i form av förskola och utbildning. Vi får även ”gratis” vård och tandvård när vi är små. Så vi känner att vi med glädje ”ger tillbaka” lite skattepengar när vi börjar jobba. Och så är bollen i rörelse – fram och tillbaka.

En annorlunda välgörenhetsorganisation

Hittills har jag bara berört ta-och-ge-relationen mellan staten och individen, men det ska nämnas att genom omfördelningspolitiken blir skattebetalaren en ”välgörare”. Staten fungerar som en typ av välgörenhetsorganisation. Skillnaden är att den inte finansieras frivilligt och att den har ett brett välgörenhetsområde. Ja, till och med så brett att den lånar ut pengar och ger bistånd till andra länder. Genom omfördelningspolitiken känner sig gemene skattebetalare som Moder Teresa. Subtilt dras skatten av från lönen varje månad och vips så har man räddat livet på en cancerpatient eller ett barn i Afrika. När den vänsterorienterade skattebetalaren tänker på allt gott som skattepengarna går till så fylls han av en rejäl egoboost och känner att han kunde betala ännu mer med tanke på de förträffliga resultaten.

Nollinkomsttagaren och låglinkomsttagaren som nyttjar skattesubventionerade tjänster känner sig sällan som parasiter. Det är de rika som betalar mest skatt och de rika har råd att betala, brukar det resoneras. Det är på något sätt fult och skambelagt att vara rik i dagens samhälle. Så även de rikaste känner att de måste dela med sig. 

Jag håller med etatisterna om en del. Jag vill inte heller att det ska finnas fattigdom och jag ger gärna pengar till välgörenhet. Visst har de rika råd att betala mer, det är simpel logik. Men varken logik eller sund moral tycks styra etatisternas åsikter. Det är snarare känslor av olika slag som styr dem. Om logik, sund ekonomi och sund moral hade väglett etatisten hade han förstått:
– Att omfördelning inte gör samhället rikare, då välståndet inte ökar, utan bara byter händer.
– Att politik skapar fattigdom.
– Att staten skapar orättvisa rikedomar, genom till exempel lobbyism.
– Att om man gör sig själv till en värdefull och värdeskapande individ så kommer andra att vilja hjälpa en frivilligt.

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat och individ, del 2: paternalism

En relation där den ena parten tar på sig en beskyddande föräldraroll gentemot den andra benämns inom filosofin som paternalism. Gränsen för var paternalism går har diskuterats av såväl John Stuart Mill som Gerald Dworkin. Inom filosofin skiljer man på bland annat mjuk och hård paternalism, bred och snäv paternalism och ren och oren paternalism. Men den enda paternalism värd att diskutera ur ett libertarianskt perspektiv är den etatistiska – den som kränker individers frihet och rättigheter.

Utan våra föräldrar hade vi inte klarat oss särskilt länge. Barn upp till en viss ålder är uppenbarligen helt beroende av vuxnas hjälp och visst har de flesta sina föräldrar eller andra vuxna att tacka för hur livet ser ut idag. Men det finns också dåliga föräldrar och dåliga vuxna människor, så usla att de själva borde ha föräldrar som övervakade dem. Vilken tur att staten löser detta problemet då. Eller?

Det går nog knappt att undvika att nämna staten i någon diskussion om paternalism. Staten är den mest paternalistiska organisation man kan tänka sig, den är ju till för att skydda oss! Inte bara vill den skydda oss från andra, den vill även skydda oss från oss själva. Varför är det så då? Jo, för att staten, paternalistisk som den är, anser sig ha ett moraliskt ansvar för sina medborgare. Den statliga blåljuspersonalen är skyldig att ingripa vid olyckor. Därför införs bälteslagar, fartkontroller och besiktningstvång. Men det är egentligen inte paternalismen som ligger till grund för dessa ”självskyddande” lagar. Den statliga paternalismen är snarare makt, kontroll och ekonomisk vinst i en moderligt så väl som faderligt omhuldande förklädnad. 

En livsfarlig, frånvarande förälder med maktbegär

Den kärlek en förälder har till sitt barn är och bör vara oändligt stor. Det är kärleken som är förälderns största drivkraft till att ta hand om sitt barn och se till barnets bästa. Pappa Staten drivs dock inte av kärlek, utan primärt av makt i sitt så kallade ”föräldraskap”. De flesta av hans barn är vuxna och vet bättre än honom hur de ska leva sina liv. Han känner inte ens sina barn men ändå försöker han övervaka dem och kontrollera dem. När de varit olydiga får de en tillsägelse och lyssnar de inte på den så blir de hotade till livet. Hans ”barn” vet ju så klart att det inte bara är tomma hot, så de vågar inte annat än att lyda. Det är främst tack vare denna osynliga pistol som riktas mot ”barnen” som de lyder. Den är ständigt närvarande, men de vet inte var, för den är just osynlig.

Det finns föräldrar som misshandlar sina barn fysiskt när de inte respekterat deras önskan om hur barnen ska agera. Barnaga har varit vanligt förekommande i Väst fram tills på 70-talet och i många delar av världen är det fortfarande helt normalt att bära hand på sina olydiga barn. Idag motsätter sig de flesta västerlänningar  barnaga, och man kan undra varför samma människor inte motsätter sig staten i så fall? Förmodligen ser de inte liknelsen mellan stat och individ och våldsam förälder och barn. För att göra det tydligt så kan den paternalistiska relationen enkelt beskrivas enligt följande:

Staten antar en beskyddande roll för att skydda individer mot varandra och mot sig själva. Den beskyddande rollen är ett sätt att säkerställa och bevara sin makt. Dock upplever gemene man inte statens skydd som ett maktspel, utan snarare som en trygghet och bekvämlighet. Ovanpå detta tvingar den oss med hot om våld att ta hand om varandra och lovar att alltid se till att vi får dess hjälp oavsett hur dumt vi har betett oss. Staten reglerar därför vad vi får göra mot oss själva och förbjuder sådant som kan vara farligt.

Välfärdsstaten växer så det knakar och paternalismen breder ut sig än mer. Ju mer hjälp vi får, desto mer ropar vi efter. Vi vuxna människor behöver ingen förälder som säger åt oss hur vi ska leva våra liv. Vi skyddar oss mot varandra genom normer och civilkurage och vi skyddar oss mot oss själva genom självärlek. Detta kan ingen stat någonsin förse oss med.

Kategorier
Blogg

Den gröna omställningen

Den gröna omställningen pratas det mycket om – företag, politiker, ledarsidor, investerare, fondförvaltare, företag och ”medvetna” människor gör vad de kan för att visa att de minsann ställer om till grön energi. Grön energi skulle också kunna kallas för ”nyckfull energi”, ”dyr energi” eller ”instabil energi”.

Först och främst är den gröna omställningen något som ingen egentligen har bett om, vill ha eller framför allt har råd med. Det är lätt att visa på varför – elpriserna är en direkt konsekvens av att kärnkraften håller på att läggas ner i Sverige och Tyskland medan andra länder som Frankrike bygger ut kärnkraften för att kunna försörja befolkningen med el året runt. Elpriserna har rusat i landet med flera hundra procent senaste tiden – och den utvecklingen påbörjades innan Putin invaderade Ukraina vilket gör att begreppet ”Putinpriser” givetvis är helt felaktigt. Grafen från SCB visar tydligt att prisuppgången påbörjades innan 2022. Man ska också ställa sig frågan om ett beroende av rysk gas är att föredra före egen fossilfri kärnkraft?

Graf 1

ESG – Environmental, Social, and Governance – bygger på att man inte investerar i pornografi, fossila bränslen (olja) och en massa annat som folk vill ha och behöver (pornografi kanske man inte behöver men många verkar i alla fall vilja ha det lättillgängligt med tanke på utbudet på nätet). Detta har gjort att man – både i Europa och i USA – har slutat att investera i ny oljeproduktion vilket leder till att utbudet sjunker medan efterfrågan kvarstår (uppenbarligen). Diesel- och bensinpriserna är en konsekvens av just den gröna omställningen och ESG-stämpeln som alla vill ha – det tas helt enkelt inte fram någon ny olja eftersom det inte kommer in några pengar för att göra det, olja är inte ESG-stämplat.

Graf 2

Det som alla kunde se på ett tidigt stadium var att när man lägger ner kärnkraften kommer elpriserna stiga kraftigt och om man inte producerar olja för att möta efterfrågan kommer priser på bensin och diesel bli högre, det är hyfsat grundläggande ekonomi.

Biden sade innan valet att USA skulle minska sina utsläpp, sluta köra bilar på fossila bränslen och så vidare. I dag låter det helt annorlunda – nu ska man samarbeta med både Saudiarabien och Iran för att trycka ner priset på oljan eftersom han inte vill förlora nästa val. Det kallas för populism när man vänder kappan efter vinden på det sättet.

Centerpartiet här hemma har varit emot kärnkraften sedan 1970-talet men säger nu att man är för alla olika typer av energikällor. Det är också populism men ”det är ok när vi gör det”.

Sossarna i Sverige var emot kärnkraften på 70-, 80- och 90-talet för att i modern tid ha sagt att man vill lägga ner men på lite längre sikt för att sedan – för att blidka Miljöpartiet – gå med på att lägga ner en del av kärnkraften redan nu med ödesdigra konsekvenser för deras väljarbas (arbetare runt om i landet boendes i villor). Nu när Miljöpartiet hoppade av regeringen är man helt plötsligt för att kunna ha kärnkraft igen. Detta, mina damer och herrar, är också populism.

Det visar också att politiker inte står för något, utan de står för det som de tror ger dem makten för stunden. En del säger att man ska ”rösta rätt” eller ”byt regering i höst så blir allt bra”. Nej, det kommer inte att spela någon som helst roll – bollen mot den gröna omställningen är redan satt i rullning – allt för många företag, investerare, fondförvaltare och så vidare är redan med på tåget och det gör att den svindyra omställningen kommer att fortsätta oavsett hur folkets plånböcker mår av den. Det är trots allt inte företagsledare, investerare, politiker eller ledarskribenter som drabbas hårdast av att bensinen kostar 20 till 30 kr litern eller att en elräkning för en normalstor villa kan ligga på 10 0000 – 15 000 kr för en månad under vintern. För vanligt folk är detta helt katastrofalt och ännu värre för pensionärer som inte heller har någon möjlighet att påverka sin inkomst. Det här bryr man sig inte om, utan det handlar om god retorik och semantik samt att diskrepansen mellan vanligt arbetande folk och de som bestämmer ökar.

Alla sådana här ingrepp i den fria marknaden, som den gröna omställningen innebär genom olika subventioner, punktskatter, lagar och regler som försvårar, eller helt enkelt tvingar bort pengar från olika områden, gör att marknadens principer sätts ur spel. Det kan man också se – oljan har motarbetats i flera år men nu gör den come back eftersom den är efterfrågad. Samma sak med el – för i den gröna omställningen ingår också elektrifiering – som ironiskt nog bli mycket kostsammare när man i samma veva lägger ner kärnkraften när man vill att alla ska köra elbil. 

Om man föreställer sig en direktdemokrati och folk fick rösta med ekonomisk vetskap om konsekvenserna av den gröna omställningen – ingen kärnkraft och ingen olja – skulle valets frågor kunna vara formulerade på följande sätt:
Ja, jag vill se elpriser 200 – 500 procent högre än i dag och jag vill gärna se att bensinen i sinom tid kostar 50 kr litern, minst.

Eller

Nej, jag vill att priset på el och drivmedel går ner som de flesta varor som folk efterfrågar en masse.

Undrar vad folk skulle välja då?

Graf 1:

https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/new-stigande-elpriser-varierar-kraftigt-i-norr-och-soderpage/

Graf 2:

http://www.drivmedelspriser.se/prisstatistik

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat, individ och samhälle, del 1: det är komplicerat

Den som lärt sig grundläggande praxeologi inser nog ganska fort att artikelns titel är något ologisk. Relationer är handlingar och det är, som Mises skrev, endast individer som handlar. I vardagsspråket ignorerar vi ofta detta när vi t ex säger att Ryssland invaderade Ukraina eller att Riksbanken höjde styrräntan. Givetvis har ingen heller någon direkt relation då med staten men jag kommer, för enkelhetens skull, ändå att skriva så vid vissa tillfällen. Tanken är att försöka ge en bild av hur staten fungerar och påverkar våra liv genom att göra liknelser med relationer mellan två personer.

Vad är staten, eller snarare vem eller vilka?

Alla stater ser olika ut men minsta genensamma nämnare blir att staten är ett våldsmonopol som verkar inom ett angivet geografiskt område. I Sverige är Regeringen Andersson med sina 23 ministrar högsta verkställande myndighet. Det är även en enpartiregering bestående av endast socialdemokrater. Riksdagen som består av 349 personer är Sveriges lagstiftande församling och utgör också staten. Sedan har vi domstolarna och myndigheterna som även de räknas till staten.

Politiker är ingenting utan musklerna, det vill säga polisen och militären. Inte heller kan staten existera utan att samtycket är större än motståndet. Jag har diskuterat vad och vilka staten är tidigare i min artikel ”Vardagsanarki som frihetlig strategi” och hävdade då att vi alla är en del av staten då den kontrollerar oss och vi livnär den. Men kanske är det ändå mest rätt att definiera staten som ett företag och hävda att Staten är och består av de statligt anställda och att skattebetalarna är som ett företags kunder.

För att ge en enkel beskrivning av statens och samhällets struktur så har vi längst upp på toppen av pyramiden de lagstiftande. Under de står rättsväsendet eller de lagdrivande. Och längst ner, som fundament och stöttepelare står de laglydiga. Då och då det händer det att de laglydiga bryter mot lagen vilket skapar jobb åt rättsväsendet. Krigsföring och brottsbekämpning gynnar staten. USA som startat många krig och har en hög andel brott på vissa platser i sitt stora land har också världens rikaste stat.

Att skapa arbete

Konkurrensen mellan entreprenörer på den halvfria marknaden är hård. Företagare som står på egna ben utan statlig hjälp är helt beroende av kunderna. För att tillfredsställa och locka sina kunder måste de skapa värde. Den som misslyckas med detta måste acceptera sin lott och låta företaget gå i konkurs. Med staten är det annorlunda och man kan absolut likna staten vid ett företag. Bara det att staten som företag vägrar gå i konkurs.

Staten gör allt för att bevara sig själv, vilket Murray Rothbard diskuterar i sin bok ”The Anatomy of the State”. En strategi som staten använder sig av som jag vill särskilt belysa är ”den arbetsskapande”. Genom att krossa fönsterrutor får glasmästaren mer jobb. Svenska staten krossar dock inga fönsterrutor bokstavligt, utan snarare metaforiskt. Däremot krossar den ekonomin och samhället genom lagar och regleringar för att sedan försöka lösa problemen och samtidigt skylla ifrån sig. Detta kan liknas vid en pyroman som tänder eld på ett hus för att senare anlända till huset igen utklädd till brandman och bli bemött som en hjälte. Ju mer av dessa anlagda bränder staten släcker ju mer idoliserar man den och ju mer ropar man på dess hjälp. Jag ska understryka att olika partier har skapat olika problem, ser olika problem, vill lösa olika problem och beskyller andra partier för olika problem.

Relationen mellan staten och folket är alltid paternalistisk vilket jag kommer att vidareutveckla i nästa del av artikelserien. Om vi liknar den tidigare nämnda relationen vid en arbetsplats så blir det ännu tydligare hur bisarrt det är att staten infantiliserar oss genom att lösa våra quasiproblem.

Antag att du börjar på ett nytt jobb där en äldre och mer erfaren arbetskamrat tar dig under sina vingar. Han kan alla arbetsuppgifter och hela företaget innan- och utantill och blir därför din mentor. Arbetet ni ska utföra är specialiserat och väldigt viktigt att det blir hundra procent rätt. Din nya mentor gör tydligt för dig att han måste hjälpa dig och godkänna arbetsuppgifterna innan de kan slutföras. Han använder alla psykologiska vapen för att infantilisera dig och hålla dig på din rätta plats – under sig. Det uppstår ofta problem och hinder på arbetsplatsen som bara han kan lösa. Maskiner går sönder och endast han vet hur man lagade dem sist eller vem man ringer. Han påpekar fel och säkerhetsbrister och är givetvis skyddsombud. När du tänker efter så känns det effektivast att han fixar problemen eftersom han gör det snabbare tack vare sin erfarenhet. Företaget vet vilken enorm tillgång han är och hur lång tid det hade tagit att lära upp någon ny till att kunna allt som han kan. Därför ökar hans lön mer än din och du hamnar ständigt efter. Du finner dig dock i detta då det känns tryggt att ha denna fadersfigur till mentor och kollega som kan lösa dina problem medans du kan fokusera på dina arbetsuppgifter i lugn och ro.

Nu kanske du tänker: ”Det skulle jag aldrig finna mig i och inte en chans att jag är så foglig!”. Det kanske du inte är, men faktum är att de flesta människor blint lyder order och finner sig i vad andra människor säger åt dem att göra.

Kategorier
Blogg

Inför valrörelsen

Vad händer med en medial och politisk verklighet där symbolfrågor tar över analys? Det rör inte bara inrikespolitiska frågor utan även hanteringen av pandemin och av krisen i Ukraina. När vi dessutom går in i valrörelsen är det viktigt att kunna se vad som är skådespel och symbolpolitik och vad som är verkliga kriser i samtiden och där energikrisen konvergerar med lågkonjunktur, masskjutningar konvergerar med en förvaltningskris och där vi har lagar, regler och förordningar som är anpassade till en annan demografisk situation än den vi fått under de senaste två decennierna. Ifråga om utanförskap talar vi här dessutom inte bara om att man geografiskt och kulturellt kan tala om olika världar i det svenska samhället; det handlar också om ett mentalt utanförskap där vi har en kritisk mängd individer som saknar förmåga och potential att ta del av svenska utbildningar och vara självförsörjande på svensk arbetsmarknad. 

Det man här brukar tala om är så kallade hyperrealiteter där den mediala bilden av konflikter och kriser gör dem abstrakta och hanterbara för att kunna anpassas till mediala rum i syfte att förmedla förenklade budskap.

Masskjutningen som verklighet lyfts upp till en hanterbar nivå där man kan debattera problemet politiskt.  Ett exempel på samma fenomen i närtid är hur pandemin hanterades av olika stater och av WHO. En fråga som var rent medicinsk politiserades och skapade politiska läger när staten och statliga institutioner tog över problemen på en hanterbar politisk nivå. Plötsligt förvandlades därigenom medborgare i länder som införde utegångsförbud till potentiella fiender till det allmänna. Medborgares rättigheter upphävdes genom undantag. Politiserad media demoniserade motståndare till tvång och vaccin och började rättfärdiga tårgas och polisiärt våld. På kort tid var tal om medborgerliga och liberala fri- och rättigheter borta. Vaccindebatten blev en hyperrealitet som ägde rum på en helt annan spelplan än den medicinska grunden. Corona blev farligare än vad den medicinska vetenskapens mest pessimistiska analyser medgav. Restriktioner började på sina håll skapa svält i fattiga länder, arbetslöshet, varsel, nedlagda företag, ökat beroende av alkohol och narkotika och som konsekvenser en större lidande än själva Covid-19. Om det ökade våldet i samhället har en demografisk grundorsak blev analogt dess problematik annorlunda när media omvandlade den till olika politiska positioner om kriminalpolitik. Få ville se att det var migrationspolitiken som orsakat utanförskapsområden, liksom de ifråga om pandemin ville se att det var restriktionerna och inte Covid-19 i sig som orsakat ökat missbruk och ökad fattigdom.  

I böcker som Övervakning och straff (1975) och Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961-1972) skildrade den franske postmoderne filosofen Michel Foucault samband mellan diskurs och maktutövning och hur olika sätt att hantera diskurser medförde olika sätt att hantera verkligheten. Om man för över dessa tankar på det som beskrevs ovan, ser man just detta i den diskurs där politisk korrekthet liksom politiserade hanteringar av demografiska problem och pandemier förenas med maktutövning. För vad är exmepelvispolitisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Politisk korrekthet har blivit en förväntad mentalitet i media, akademi och politik och det är denna mentalitet som alltså skall hantera både masskjutningar och vaccin.  

I sin skildring av fängelsesystemet i Övervakning och straff kritiserar Foucault bilden av att fängelsestraffen genomgick en humanisering efter upplysningen. I själva verket menar han att fängelserna humaniserades eftersom hela samhället började följa fängelsesystemets logik och där fängelsernas interna rutiner började svara mot den moderna tillvarons strukturer. En av de författare som försvarade fängelsestraffets humanisering var Jeremy Benthamsom förutspådde att det framtida fängelset kommer att byggas som ett panoptikon där den fjärde väggen i fängelsecellen skulle vara vänd mot ett vakttorn så att vakten skulle kunna bevaka varje fånges minsta rörelse. I denna panoptikonmodell ryms enligt Foucault en utopi om ett rationellt ordnat, transparent och kontrollerat övervakningssamhälle. Det går givetvis att dra paralleller till Aldous Huxleys Brave New World (1931), liksom till George Orwells 1984 (1949). Jag menar att delmoment av detta stämmer in på det samhälle vi lever i idag. Vår postliberala politiska kultur har utvecklat tekniker för övervakning av exempelvis vaccinmotstånd, av politiskt inkorrekta attityder i offentliga rum och i klassrummet, av kritik av symbolpolitik och restriktioner och hanterar dissidenter genom social ostracism, politisk exkludering och chikanering. Idag får man underhållning och en politiskt korrekt världsbild levererad på en och samma tevemeny. 

Politisk korrekthet tycks här ha utvecklats till ett slags underhållning och skådespel. En tevedebatt eller en valkampanj är inte längre något som teve rapporterar om utan själva är med om att skapa. Media återrapporterar inte längre endast politik, åsikter och värderingar utan skapar dem i ännu högre grad, liksom den skapar panik över Covid-19 och skapar en internationell skurkstat i Ryssland genom att förenkla debatten. Teve upprätthåller således ett politiskt korrekt normalitetsbegrepp och konstruerar mediala ”hyperverkligheter” där de personer som uttrycker sig måste ta hänsyn till medias diskursiva maktutövning och förväntningar på rena attityder, smaker och känslor. I teve blir kulturmarxismen en uppfostran av en politiskt korrekt mentalitet. 

”I den mediala hyperrealiteten förvandlades rättsstatens misslyckade hanteringar av rena avrättningar på svenska gator till politiska symboler och tabun. Man ville inte se att förutsättningar inte finns eller har skapats för svenska förvaltningar att hantera krisen. Hur kan man till exempel ge kommuner som saknar tvångsmedel i uppdrag att ta hand om återvändande IS-krigare? Det är klart att de i likhet med Stockholm Stad kan hantera frågan symboliskt genom att låta någon socialsekreterare ”skicka brev” till dessa islamister, liksom ”ringa dem” vid behov, men det är ju ingenting som hanterar potentiella terrorhot mot Sverige. Det är ingenting mer än just friterad luft. Det är inte heller humant mot dem som utsattes för deras terror och nu bor i Sverige eller rättvist mot skattebetalare som måste försörja dem. Flertalet skulle betala för att slippa ha dem i landet. Det intressant är att vi därtill har ett läge där också politiken känner till dessa begränsningar, men inte vågar göra tillräckligt, media känner till att vi har dessa problem, men inte vågar tala om dem och där politik och media dessutom vet att andra vet, men inte har viljan att gå utanför de gränser som de satt upp för sig själva. Gränser som fungerade när Sverige var mer kulturellt homogent, men inte idag.

Det är också intressant att se hur ett företag som Ben & Jerry insett att woke och symboler kan användas i vinstdrivande syfte. Oavsett om de har rätt eller fel i denna analys blev själva glassen i detta exempel en politisk symbol förknippad med ett politiskt och normativt idékluster. Genom att handla glassen, handlade du samtidigt politiskt. Du blev deltagare i en hyperrealitet som skapats av företaget och som inte hade med själva produkten att göra.  

Vi lever idag i ett postliberalt samhälle där de stora politiska berättelserna om demokrati, individuell emancipation och rationalitet övergått i orwellskaundantagstillstånd och där värdeladdade ord om “mångfald”, “jämställdhet” och “rättigheter” används som trubbiga slagträn för att trycka ner individuella olikheter, övervaka medborgare ”för deras eget bästa” och motverka frihet och rationella diskussioner.Demokratin används inte heller för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter samman.

Kategorier
Blogg

Den Otacksamma Bonden

Följande text är en saga. Den är därför både fiktiv och en aning ologisk, och läses därför för sitt budskap. Tanken med denna saga är att sprida sunda frihetliga värderingar till en yngre publik. Om läsaren vill hjälpa till med detta vore det mycket välkommet.

För länge sedan på den tiden då hästen färdade och svärdet avfärdade, levde en bonde och hans familj. Han var alltid sur och beklagade sig över hur eländigt hans liv var. Vad han än gjorde så tycktes aldrig hans arbete räcka till.
Tidigt en vårmorgon när han var ute för att  plantera grödor möttes han av en resande man som kom ridandes söderifrån.
– Min herre! hälsade den resande.
– Vill ni vara så vänlig och ge mig mat och tak över huvudet i ett par dagar?
– Jag har knappt mat och rum till min egen familj! svarade bonden argsint.
– Jag betalar bra, svarade mannen. 
Bonden tog erbjudandet men satte också den resande i arbete därtill och innan han visste ordet av det stod han med en lie bägge händerna. Den resande betraktade den härskne bonden när de arbetade. Han kände sig illa till mods av att se en man som hade det så bra vara så missnöjd med sin tillvaro, så han sade:
– Min herre, mången självägande bonde har jag sett i mina da’r. Tjocka, smala, långa, korta…men aldrig någon med ett sådant förakt mot det goda livet.
– Vad är det som är gott med detta livet?svarade bonden bittert.
– Er frihet, min herre. Ni har rätten att behålla frukten av ert arbete. Varken mer eller mindre. Jag har varit i byar och riken där bönder som ni bara får behålla hälften. Så här jag varit i byar där man får dubbelt upp för frukten av sitt arbete, svarade den resande.
Bonden satte nästan lien i benet när han fick höra om den andra sortens by.
– Vafals! utbrast han. Var ligger denna by? för mig dit, vandrare!
Den resande öppnade munnen men stannade upp, som att han var på väg att säga något ångerfullt. Men så fortsatte han:
– Den närmsta byn jag känner till heter Tvefaltatorp, och ligger tre veckors vandring norrut. Där finns en övergiven gård i dalen, sedan flera år tillbaka och så vitt jag vet ägs den inte av någon. 
Samma kväll vid aftonvarden, när hela familjen tillsammans med den resande satt ner för att supera, berättade bonden om sina planer för familjen. Han berättade om hur man i denna by fick dubbelt upp för frukten av sitt arbete av kungen som belöning för att man kunde förse sin familj med mat. Frun i huset undrade försynt vad de skulle med så mycket mat till. Den resande förklarade då att man fick silvermynt av kungen som motsvarade priset på den mat man kunde producera själv. Det hela verkade nästan för bra för att vara sant, men inom en vecka hade familjen packat ihop alla ägodelar och begav sig i stora vagnar mot sitt nytt hem i Tvefaltatorp, vägledda av den resande.
Efter flera veckors färd var de äntligen framme. Bonden och hans familj med alla höns, grisar och getter gjorde sig hemmastadda på en liten gård i dalen nära en bäck.
De tog farväl av den resande och tackade honom mångt om mycket för hans vänlighet och skarpsinnighet.

Knappt några dagar efter att de gjort sig hemmastadda, kom två knektar inridandes på bondens mark, med långa spjut och glittrande brynjor. De bar konungens emblem på sina sköldar. Så stannade de tvärt framför bonden som hälsade de två frälsarna trefaldigt välkomna med det största leende och de mest öppna armar.
– Vi är här för att inkassera det som tillhör konungen, ropade den ena knekten.
Bonden stirrade på de båda med stor förvåning. Han började svettas och stammandes fick han till slut fram orden:
– Va-vad menar ni? Ni är väl här för att rikligt belöna mig, mina herrar?
De båda knektarna skrattade hånfullt.
– Du är visst i fel by, bonde! I den här byn betalar man till konungen, och till dem i andra byar som inte har det lika gott ställt som du.
– Jag har blivit lurad, svarade bonden. Det var sagt att vi blivit förda till Tvefaltatorp av en resande man som lovade att vi skulle få dubbelt upp av frukten av vårt arbete.
Nu klev de båda knektarna ned från sina hästar. Den ena närmade sig bonden med bestämda steg och tryckte pekfingret i bröstkorgen på honom medan han sade:
– Då är du lika dum som du ser ut, bonde. Betala för dig och gör din plikt!
Den stackars bonden vågade inget annat än att betala knektarna. Samma kväll vid aftonvarden var stämningen låg. Mor och far i huset petade mest i den ynka maten de lyckats få fram för dagen. Barnen som annars var livliga, satt nu djupt försjunkna i sorg och oro. Det knackade på dörren. Bonden skyndade efter sitt svärd under sängen. Han gångade sakta mot dörren med svärdet i ena handen och ljusstaken i den andra. Han öppnade dörren och där ute i mörkret stod ingen annan än den resande mannen.
– Hur har ni det, gott folk? frågade han.
– Du lurade mig! gormade bonden.
– Jag ville lära er ett par läxor, min herre, svarade han. För det första ville jag lära er att vara tacksam för er lott som självägande bonde. För det andra så ville jag visa er att ingenting här i livet är gratis. Min herre trodde väl inte att kungen var så god att han blott öppnade sin egen skattkista och strödde sitt guld och silver över folket? – Nå, min herre, fortsatte han, vill ni fortfarande komma till den andra byn?
Nu hade bonden tappat svärdet på golvet. Han visste inte hur han skulle känna. Till slut yttrade han sig:
– Vi far hem.
Och hem for de tillbaka till sin gård i fred och frihet. Så slutar sagan om den nu väldigt tacksamme bonden.