Kategorier
Blogg

Lärarbristen i USA och Sverige

I USA varslar man nu om en rätt omfattande lärarbrist i nästan hela landet inför höstterminen. Samma sak har det pratats mycket om även här i Sverige men efter pandemin har lärarbristen bytts ut mot ett överskott på lärare i många kommuner i landet – det är inte alls lika lätt att få en anställning som lärare längre och dessutom kunna krävas nästan vilken lön som helst.

Vilka är då orsakerna till lärarbristen i USA? Varför var det lärarbrist förut i Sverige men nu är det värsta problemet över? Vilka likheter och skillnader finns länderna emellan?

Det som lyfts i USA och även här hemma är lärarlönerna – de är alltid för låga. Man lyfter även den administrativa bördan som något som, förr eller senare, skrämmer bort kompetenta och drivna lärare från yrket både i Sverige och USA. Man pratar även om behovet av respekt för läraryrket och mer hjälp med ”de eleverna med störst behov”, i dagligt tal – stökiga elever.

Varför blir det alltid så här i om ofantlig sektor?

Först och främst bestäms lärarlönerna av hur mycket skatteintäkter som finns att tillgå – här skiljer sig Sverige och USA åt hur man väljer att beskatta. I Sverige är det skatt på arbete som huvudsakligen bekostar skolan eftersom det är kommunerna som driver skolan och deras skatteintäkter är inkomstskatt. I USA ligger delvis fastighetsskatten som grund för intäkterna för skolan. Detta gör att löneläget inte bestäms enligt normala ekonomiska konventioner så som utbud och efterfrågan eller att kompetens styr ens löneutveckling i någon större utsträckning.

En annan intressant reflektion från USA är att snittlönen för landets lärare är cirka 74 400 USD (1) (ca 800 000 SEK/år, valutajusterat 3/9-2022) – strax under snittet för landets samtliga löntagare på 74 700 USD (2) – dvs bra mycket mer än vad svenska lärarkåren har. Genomsnittet för svenska lärare är cirka 440 000 (3) kr per år och det allmänna snittet är 445 200 kr (4). De amerikanska lärarna släpar med cirka 20 procent mot andra akademiska grupper i landet (5) medan de svenska akademikerna tjänar 517 200 kr per år (6).

Den andra faktorn som ofta lyfts i debatten om läraryrket är den administrativa bördan som bara växer och växer. Varför gör den det?

I Sverige beror det på att man har decentraliserat skolan i två omgångar – först genom kommunaliseringen 1991 och sedan friskolereformen (högst omtalat och debatterad) 1992 – vilket har gjort att skolan i dag är ojämlik. I USA har man dessutom helt privata skolor och en djupare boendesegregation än i Sverige (än så länge) vilket gör att klåfingriga politiker måste in och detaljstyra, och för att göra det måste man kunna kontrollera hur det går och detta görs genom fler prov som syftar till att kunna jämföra skolor och sedan allokera resurser utifrån resultaten för att uppnå utopin om jämställdhet. Detta skapar mer administration, det här gäller både USA och Sverige eftersom jämlikhetssträvan är ett övergripande mål med skolan i offentlig regi – alla ska kunna samma saker, tycka ungefär likadant, rösta rätt och vara goda demokratiska medborgare som inte bör ifrågasätta allt för mycket. Visst, man lär ut kritisk teori både i Sverige och USA men det gäller endast att ifrågasätta fakta som att det endast finns två kön, att vita kanske inte alls är roten till allt ont, att det finns biologiska skillnader mellan könen på strukturell nivå som visar sig i hur män och kvinnor väljer yrken, att alla kulturer är inte lika bra (de uppvisar trots allt minst sagt olika utfall) och så vidare. Kritisk teori är således endast applicerbart på vissa områden, inte till exempel att ifrågasätta klimathotet eller invandringens förödande konsekvenser samt välfärdssamhället.

En annan faktor som skrämmer bort lärare från yrket är det stök och den respektlöshet som lärare får utstå – både från elever och föräldrar (och det hänger ju ihop). Lärarfacken i USA menar – med all rätta – att det saknas hjälp med de elever som har störst behov vilket gör att det inte skapas goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning i helklass, samma fenomen ser vi i Sverige. Det saknas både kompetens och personal att ta hand om de elever som inte fungerar i ett klassrum tillsammans med 25 andra elever.

 Är då inte lösningen att bara ösa mer pengar på skolan?

Nej.

Det finns inga politiska lösningar på det här problemet – det kommer alltid, under alla betingelser, att vara brist på resurser, både i pengar och personal, i offentlig sektor eftersom det inte finns en naturlig prismekanism för tjänsten att undervisa. Vidare handlar respektlösheten i klassrummet och från föräldrarnas sida om ett samhälleligt fenomen som ingen politiker kan lösa, det bygger på att man har skapat en tilltro till det offentliga och förflyttat ansvaret från familjen till staten – då blir det så här. Mer pengar är således inte lösningen. I Sverige finns inte heller möjligheten att betala för sin skolgång vilket skulle kunna prissätta olika behov bättre. I USA finns det privata alternativ men endast cirka tio procent går i sådana (7).

De flesta som utbildar sig till lärare, vågar jag påstå, gör det för att de vill undervisa och lära barn och ungdomar att läsa, skriva, räkna och tyvärr också sätta en massa värderingar i skallen på dem men ytterst få tycker att den administrativa delen är särskilt produktiv eller skapar bättre förutsättningar för undervisningen – det tar endast tid från att rätta/återkoppla och planera sin undervisning, det säger sig självt att mindre tid till någonting kommer att ge ett sämre utfall. Det handlar alltså om att politiken vill ha kontroll för att uppnå jämlikhet vilket egentligen skapar en sämre skolgång. Den här ojämlikheten kommer dels ifrån att vi har en boendesegregation (gäller i både Sverige och ännu mer i USA) som kommer från den fullt naturliga drivkraften att bo med sina gelikar – och det går åt två håll. Det finns skolor där en minoritet pratar värdlandets språk och där kommer resultaten att vara sämre än skolor där majoriteten pratar svenska respektive engelska. Samma sak gäller skolor i områden där utbildning värderas högst av föräldrar. Enda sättet att komma runt detta på politisk väg är att med auktoritära medel tvinga folk att blanda sig (bussning och lotteri till friskolor i USA – ett system som även lyfts som ett alternativ för Sverige) och bygga sönder villaområden med hyreslägenheter för at ”blanda folk med olika socioekonomiska bakgrunder”, det vill säga göra det svårare att skärma av sig från folk med dåligt inflytande.

En sak som emellertid skiljer sig mellan länderna är att arbetslösheten i USA är väldigt låg – 3,7 procent – medan den är 7,5 procent (juni 2022) i Sverige. Det har skapat andra karriärvägar för de amerikanska lärarna medan de svenska har hittat tillbaka till yrket efter pandemin. Hög arbetslöshet gör att man söker sig till säkra inkomstkällor vilket offentlig sektor är.

Man pratar också om att utbilda fler lärare (och poliser, sjuk- och undersköterskor och så vidare) i Sverige vilket kommer att kunna hålla tillbaka löneutvecklingen ytterligare inom offentlig sektor.

”There are no solutions, only trade offs”

– Thomas Sowell

1.

http://www.salaryexplorer.com/salary-survey.php?loc=229&loctype=1&job=123&jobtype=3

2.

https://www.worlddata.info/average-income.php

3.

https://www.scb.se/lonestatistik/larare/

4.

https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/utbildning-jobb-och-pengar/medelloner-i-sverige/

5.

6.

https://news.cision.com/se/lararforbundet/r/lararnas-loner-fortsatt-langt-efter,c3293482

(7)

Kategorier
Blogg

Inflationsskolan, del 1: Inledning

Det första den nyblivna libertarianen blir varse om brukar vara att skatt är stöld. När man kommit förbi ”det stadiet” brukar man inse att inflation också är en form av stöld. Dock mer subtil och svårare att se och förstå. Att förstå inflation och hur det påverkar samhället är ett viktigt verktyg för alla, inte bara libertarianer, för alla påverkas av inflation. En del tjänar på det och andra förlorar på det. I denna artikelserien ska vi titta närmare på hur och varför det är så.

Vad är inflation?

Normalt sett finns det två olika definitioner av inflation. Den första och den som dominerade fram tills 80-talet lyder:
Inflation är en ökning av penningmängden.
Den här definitionen är viktig och sann eftersom att inflation, som Milton Friedman kom fram till, alltid är ett monetärt fenomen. Denna definitionen låter inte någon luras av att inflation skulle bero på girighet. Allra helst beskyller mainstreamekonomer och förståsigpåare de giriga kapitalisterna för att smyghöja priserna.

Den andra definitionen lyder: Inflation är en ökning av den allmänna prisnivån. Denna definitionen hittar man på bland annat ekonomifakta.se, riksbank.se, so-rummet.se och swedbank.se. Hemsidorna tillägger även att pengarna minskar i värde och att det kan bero på flera olika anledningar, bland annat att centralbankerna ökar penningmängden. Minns dock vad Milton Friedman kom fram till, att det alltid är till följd av monetära åtgärder, alltså pengatryckande.

Givet att vi har två ”allmänna” definitioner av inflation så bör de två åtskiljas genom två olika begrepp:

Penninginflation, monetär inflation är helt enkelt begreppet på den förstnämnda definitionen av inflation. Penninginflation är när penningmängden ökar.

Prisinflation är när den allmänna prisnivån stiger. Prisinflation är som bekant alltid en effekt av penninginflation…menpenninginflation orsakar inte alltid prisinflation! jag kommer att visa varför:

Låt säga att penningmängden ökar 20% under 2022 och att pengarna sprids i samhället. Betyder detta då att den allmänna prisnivån kommer att stiga med 20% också?
– Naturligtvis inte. Priset (inte värdet) på den ”allmänna prisnivån” mäts i antal pengaenheter. Den ”allmänna prisnivån” brukar motsvara konsumentprisindex, som är en hypotetisk omfattande ”varukorg” som centralbankerna har hittat på. Priset på pengar mäts i varor och tjänster eller med konsumentprisindex i detta fallet. Innan vi går vidare får vi titta närmare på hur inflation fungerar.

Prisernas föräldrar: utbud och efterfrågan

Förhållandet mellan utbud och efterfrågan styr priserna på den fria marknaden. Med hjälp av ekonomen George Reissmans matematiska formel blir förhållandet tydligt och logiskt:

Efterfrågan/Utbud = Pris

Här blir det tydligt att om efterfrågan överstiger utbudet så stiger priset och om utbudet överstiger efterfrågan så sjunker priset. Kom ihåg att priset på varukorgen mäts i pengar och att priset på pengar mäts i varukorgen. De båda priserna bildar ett utbytesförhållande med varandra precis som förhållandet mellan exempelvis svensk krona (SEK) och amerikanska dollar (USD). En SEK motsvarar 0,094 USD och en USD motsvarar 10,64 SEK. Att jämföra prisförhållandet mellan valutor med prisförhållandet mellan pengar och en varukorg brukar underlätta att förstå det hela.

Låt säga att priset på varukorgen är en miljon kronor (1 000 000). Då är priset på en krona en miljontedel av en varukorg (1/1 000 000). Om mängden varor hålls konstant och penningmängden ökar med 20% så kan priset förväntas att bli 1 200 000 på varukorgen. Priset på en krona blir då 1/1 200 000 och har alltså minskat med 16,67%.

Både priset på varukorgen och priset på pengar bestäms av utbud och efterfrågan. För att förenkla det hela så bortser vi från efterfrågan i detta exemplet och låtsas att den är konstant. Så om penningmängden ökar med 20% och mängden varor i varukorgen också ökar med 20%, får vi då någon prisinflation?

Givet att jag blandade in alldeles för mycket matematik tidigare så blir svaret kort och gott: nej, inte om efterfrågan hålls konstant både på pengarna och på varorna. Inflation inträffar alltså endast om penningmängden ökar mer eller snabbare än mängden varor och tjänster.

För att sammanfatta vad inflation är:
En (av centralbankerna) medveten ökning av penningmängden som resulterar i att pengarna tappar sin köpkraft och att den allmänna prisnivån stiger, om penningmängden ökar fortare än utbudet av varor och tjänster.

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat och individ, del 3: ge och ta.

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att vissa tjänster, som till exempel förskola och kollektivtrafik borde vara billigare eller till och med ”gratis”. Detta eftersom att vi i Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Jag är ju trots allt en före detta etatist och de gamla ränderna har ibland svårt att gå ur. Så när jag får upp sådana tankar får jag ta ett steg tillbaka från dem och se dem ur ett logiskt perspektiv i stället för ett känslomässigt. Varför tänker jag så? Jo, för att jag, liksom alla andra är fast i ett ta-och-ge-förhållande med staten.

Staten tar våra pengar i form av skatt och inflation. För att bibehålla sin makt ger staten tillbaka en viss del av skatteintäkterna till befolkningen i form av bidrag och subventionerade tjänster. Det är logiskt omöjligt att befolkningen som helhet får tillbaka mer, räknat i pengar, än vad de blir bestulna på, om vi bortser från inflationen. På individnivå finns det enorma oproportionerliga ta-och-ge-förhållande mellan stat och individ. En del betalar noll kronor i skatt och får bidrag och subventionerade tjänster som vård och utbildning. Andra betalar miljontals kronor i skatt om året och står på egna friska ben och uppsöker nästan aldrig läkare och hamnar aldrig i juridiska dispyter.

Gratisluncher

Ett vanligt uttryck, och tyvärr, vanligt missförstånd bland etatister är att skattesubventionerade tjänster är gratis. Uttrycket ”det finns inga gratisluncher” har diskuterats av ekonomer som bland annat Milton Friedman, men finns det verkligen saker som är gratis?
– Nej. Inte om de har producerats. Producenten bär alltid någon form av kostnad. Det finns alltså inga gratisluncher, eftersom att någon betalade någonting för att producera den. Så har vi verkligen världens billigaste sjukvård i Sverige, till exempel?
– Det är ju lätt att tro det, men nej, vi har snarare bland världens dyraste. Sjukvården upplevs så klart som billig då skatten dras automatiskt från lönen, momsen räknas in direkt i försäljningspriserna och så vidare.
När man sedan gör en hjärtoperation efter 45 år av hårt arbete och konsumerande, och betalar under tusenlappen så känns det så klart billigt. Vad vår hjärtpatient ofta glömmer, tack vare den statliga manipulationen, är att han har betalt sin hjärtoperation flera gånger om.

Det är så klart omöjligt att veta exakt vem som har betalt mer skatt än vad han eller hon har ”fått tillbaka” i form av statligt subventionerade tjänster. Men en sak är säker, och det är att ta-och-ge-taktiken fungerar.

Hur man förhåller sig till taktiken varierar och som libertarian finns det bara ett förhållningssätt: att ”ge” så lite som möjligt och att ”ta” så lite som möjligt. Vad beträffar att ge, så talar jag inte bara om skatt. Här inkluderas all form av givande och medgivande till staten. Att rösta eller att arbeta i offentlig sektor är två exempel. Att ta innebär allt som staten erbjuder, så som bidrag, information, nöje, vård, utbildning, och så vidare.

Givet att vi alla har olika relationer till staten, så händer det ändå någonting i hjärnan när vi får något av någon. Flera forskningsstudier visar på att vi är mer benägna att ge dricks på restaurangen om vi får en liten gåva av servitören. Oavsett kultur så känner de flesta människor att de måste ge någonting tillbaka om de får något. Den som ger först har helt enkelt initierat en form av relation. På sätt och vis skulle man kunna säga att staten är den som ger ”första gåvan” i form av förskola och utbildning. Vi får även ”gratis” vård och tandvård när vi är små. Så vi känner att vi med glädje ”ger tillbaka” lite skattepengar när vi börjar jobba. Och så är bollen i rörelse – fram och tillbaka.

En annorlunda välgörenhetsorganisation

Hittills har jag bara berört ta-och-ge-relationen mellan staten och individen, men det ska nämnas att genom omfördelningspolitiken blir skattebetalaren en ”välgörare”. Staten fungerar som en typ av välgörenhetsorganisation. Skillnaden är att den inte finansieras frivilligt och att den har ett brett välgörenhetsområde. Ja, till och med så brett att den lånar ut pengar och ger bistånd till andra länder. Genom omfördelningspolitiken känner sig gemene skattebetalare som Moder Teresa. Subtilt dras skatten av från lönen varje månad och vips så har man räddat livet på en cancerpatient eller ett barn i Afrika. När den vänsterorienterade skattebetalaren tänker på allt gott som skattepengarna går till så fylls han av en rejäl egoboost och känner att han kunde betala ännu mer med tanke på de förträffliga resultaten.

Nollinkomsttagaren och låglinkomsttagaren som nyttjar skattesubventionerade tjänster känner sig sällan som parasiter. Det är de rika som betalar mest skatt och de rika har råd att betala, brukar det resoneras. Det är på något sätt fult och skambelagt att vara rik i dagens samhälle. Så även de rikaste känner att de måste dela med sig. 

Jag håller med etatisterna om en del. Jag vill inte heller att det ska finnas fattigdom och jag ger gärna pengar till välgörenhet. Visst har de rika råd att betala mer, det är simpel logik. Men varken logik eller sund moral tycks styra etatisternas åsikter. Det är snarare känslor av olika slag som styr dem. Om logik, sund ekonomi och sund moral hade väglett etatisten hade han förstått:
– Att omfördelning inte gör samhället rikare, då välståndet inte ökar, utan bara byter händer.
– Att politik skapar fattigdom.
– Att staten skapar orättvisa rikedomar, genom till exempel lobbyism.
– Att om man gör sig själv till en värdefull och värdeskapande individ så kommer andra att vilja hjälpa en frivilligt.

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat och individ, del 2: paternalism

En relation där den ena parten tar på sig en beskyddande föräldraroll gentemot den andra benämns inom filosofin som paternalism. Gränsen för var paternalism går har diskuterats av såväl John Stuart Mill som Gerald Dworkin. Inom filosofin skiljer man på bland annat mjuk och hård paternalism, bred och snäv paternalism och ren och oren paternalism. Men den enda paternalism värd att diskutera ur ett libertarianskt perspektiv är den etatistiska – den som kränker individers frihet och rättigheter.

Utan våra föräldrar hade vi inte klarat oss särskilt länge. Barn upp till en viss ålder är uppenbarligen helt beroende av vuxnas hjälp och visst har de flesta sina föräldrar eller andra vuxna att tacka för hur livet ser ut idag. Men det finns också dåliga föräldrar och dåliga vuxna människor, så usla att de själva borde ha föräldrar som övervakade dem. Vilken tur att staten löser detta problemet då. Eller?

Det går nog knappt att undvika att nämna staten i någon diskussion om paternalism. Staten är den mest paternalistiska organisation man kan tänka sig, den är ju till för att skydda oss! Inte bara vill den skydda oss från andra, den vill även skydda oss från oss själva. Varför är det så då? Jo, för att staten, paternalistisk som den är, anser sig ha ett moraliskt ansvar för sina medborgare. Den statliga blåljuspersonalen är skyldig att ingripa vid olyckor. Därför införs bälteslagar, fartkontroller och besiktningstvång. Men det är egentligen inte paternalismen som ligger till grund för dessa ”självskyddande” lagar. Den statliga paternalismen är snarare makt, kontroll och ekonomisk vinst i en moderligt så väl som faderligt omhuldande förklädnad. 

En livsfarlig, frånvarande förälder med maktbegär

Den kärlek en förälder har till sitt barn är och bör vara oändligt stor. Det är kärleken som är förälderns största drivkraft till att ta hand om sitt barn och se till barnets bästa. Pappa Staten drivs dock inte av kärlek, utan primärt av makt i sitt så kallade ”föräldraskap”. De flesta av hans barn är vuxna och vet bättre än honom hur de ska leva sina liv. Han känner inte ens sina barn men ändå försöker han övervaka dem och kontrollera dem. När de varit olydiga får de en tillsägelse och lyssnar de inte på den så blir de hotade till livet. Hans ”barn” vet ju så klart att det inte bara är tomma hot, så de vågar inte annat än att lyda. Det är främst tack vare denna osynliga pistol som riktas mot ”barnen” som de lyder. Den är ständigt närvarande, men de vet inte var, för den är just osynlig.

Det finns föräldrar som misshandlar sina barn fysiskt när de inte respekterat deras önskan om hur barnen ska agera. Barnaga har varit vanligt förekommande i Väst fram tills på 70-talet och i många delar av världen är det fortfarande helt normalt att bära hand på sina olydiga barn. Idag motsätter sig de flesta västerlänningar  barnaga, och man kan undra varför samma människor inte motsätter sig staten i så fall? Förmodligen ser de inte liknelsen mellan stat och individ och våldsam förälder och barn. För att göra det tydligt så kan den paternalistiska relationen enkelt beskrivas enligt följande:

Staten antar en beskyddande roll för att skydda individer mot varandra och mot sig själva. Den beskyddande rollen är ett sätt att säkerställa och bevara sin makt. Dock upplever gemene man inte statens skydd som ett maktspel, utan snarare som en trygghet och bekvämlighet. Ovanpå detta tvingar den oss med hot om våld att ta hand om varandra och lovar att alltid se till att vi får dess hjälp oavsett hur dumt vi har betett oss. Staten reglerar därför vad vi får göra mot oss själva och förbjuder sådant som kan vara farligt.

Välfärdsstaten växer så det knakar och paternalismen breder ut sig än mer. Ju mer hjälp vi får, desto mer ropar vi efter. Vi vuxna människor behöver ingen förälder som säger åt oss hur vi ska leva våra liv. Vi skyddar oss mot varandra genom normer och civilkurage och vi skyddar oss mot oss själva genom självärlek. Detta kan ingen stat någonsin förse oss med.

Kategorier
Blogg

Den gröna omställningen

Den gröna omställningen pratas det mycket om – företag, politiker, ledarsidor, investerare, fondförvaltare, företag och ”medvetna” människor gör vad de kan för att visa att de minsann ställer om till grön energi. Grön energi skulle också kunna kallas för ”nyckfull energi”, ”dyr energi” eller ”instabil energi”.

Först och främst är den gröna omställningen något som ingen egentligen har bett om, vill ha eller framför allt har råd med. Det är lätt att visa på varför – elpriserna är en direkt konsekvens av att kärnkraften håller på att läggas ner i Sverige och Tyskland medan andra länder som Frankrike bygger ut kärnkraften för att kunna försörja befolkningen med el året runt. Elpriserna har rusat i landet med flera hundra procent senaste tiden – och den utvecklingen påbörjades innan Putin invaderade Ukraina vilket gör att begreppet ”Putinpriser” givetvis är helt felaktigt. Grafen från SCB visar tydligt att prisuppgången påbörjades innan 2022. Man ska också ställa sig frågan om ett beroende av rysk gas är att föredra före egen fossilfri kärnkraft?

Graf 1

ESG – Environmental, Social, and Governance – bygger på att man inte investerar i pornografi, fossila bränslen (olja) och en massa annat som folk vill ha och behöver (pornografi kanske man inte behöver men många verkar i alla fall vilja ha det lättillgängligt med tanke på utbudet på nätet). Detta har gjort att man – både i Europa och i USA – har slutat att investera i ny oljeproduktion vilket leder till att utbudet sjunker medan efterfrågan kvarstår (uppenbarligen). Diesel- och bensinpriserna är en konsekvens av just den gröna omställningen och ESG-stämpeln som alla vill ha – det tas helt enkelt inte fram någon ny olja eftersom det inte kommer in några pengar för att göra det, olja är inte ESG-stämplat.

Graf 2

Det som alla kunde se på ett tidigt stadium var att när man lägger ner kärnkraften kommer elpriserna stiga kraftigt och om man inte producerar olja för att möta efterfrågan kommer priser på bensin och diesel bli högre, det är hyfsat grundläggande ekonomi.

Biden sade innan valet att USA skulle minska sina utsläpp, sluta köra bilar på fossila bränslen och så vidare. I dag låter det helt annorlunda – nu ska man samarbeta med både Saudiarabien och Iran för att trycka ner priset på oljan eftersom han inte vill förlora nästa val. Det kallas för populism när man vänder kappan efter vinden på det sättet.

Centerpartiet här hemma har varit emot kärnkraften sedan 1970-talet men säger nu att man är för alla olika typer av energikällor. Det är också populism men ”det är ok när vi gör det”.

Sossarna i Sverige var emot kärnkraften på 70-, 80- och 90-talet för att i modern tid ha sagt att man vill lägga ner men på lite längre sikt för att sedan – för att blidka Miljöpartiet – gå med på att lägga ner en del av kärnkraften redan nu med ödesdigra konsekvenser för deras väljarbas (arbetare runt om i landet boendes i villor). Nu när Miljöpartiet hoppade av regeringen är man helt plötsligt för att kunna ha kärnkraft igen. Detta, mina damer och herrar, är också populism.

Det visar också att politiker inte står för något, utan de står för det som de tror ger dem makten för stunden. En del säger att man ska ”rösta rätt” eller ”byt regering i höst så blir allt bra”. Nej, det kommer inte att spela någon som helst roll – bollen mot den gröna omställningen är redan satt i rullning – allt för många företag, investerare, fondförvaltare och så vidare är redan med på tåget och det gör att den svindyra omställningen kommer att fortsätta oavsett hur folkets plånböcker mår av den. Det är trots allt inte företagsledare, investerare, politiker eller ledarskribenter som drabbas hårdast av att bensinen kostar 20 till 30 kr litern eller att en elräkning för en normalstor villa kan ligga på 10 0000 – 15 000 kr för en månad under vintern. För vanligt folk är detta helt katastrofalt och ännu värre för pensionärer som inte heller har någon möjlighet att påverka sin inkomst. Det här bryr man sig inte om, utan det handlar om god retorik och semantik samt att diskrepansen mellan vanligt arbetande folk och de som bestämmer ökar.

Alla sådana här ingrepp i den fria marknaden, som den gröna omställningen innebär genom olika subventioner, punktskatter, lagar och regler som försvårar, eller helt enkelt tvingar bort pengar från olika områden, gör att marknadens principer sätts ur spel. Det kan man också se – oljan har motarbetats i flera år men nu gör den come back eftersom den är efterfrågad. Samma sak med el – för i den gröna omställningen ingår också elektrifiering – som ironiskt nog bli mycket kostsammare när man i samma veva lägger ner kärnkraften när man vill att alla ska köra elbil. 

Om man föreställer sig en direktdemokrati och folk fick rösta med ekonomisk vetskap om konsekvenserna av den gröna omställningen – ingen kärnkraft och ingen olja – skulle valets frågor kunna vara formulerade på följande sätt:
Ja, jag vill se elpriser 200 – 500 procent högre än i dag och jag vill gärna se att bensinen i sinom tid kostar 50 kr litern, minst.

Eller

Nej, jag vill att priset på el och drivmedel går ner som de flesta varor som folk efterfrågar en masse.

Undrar vad folk skulle välja då?

Graf 1:

https://www.scb.se/hitta-statistik/redaktionellt/new-stigande-elpriser-varierar-kraftigt-i-norr-och-soderpage/

Graf 2:

http://www.drivmedelspriser.se/prisstatistik

Kategorier
Blogg

Relationer mellan stat, individ och samhälle, del 1: det är komplicerat

Den som lärt sig grundläggande praxeologi inser nog ganska fort att artikelns titel är något ologisk. Relationer är handlingar och det är, som Mises skrev, endast individer som handlar. I vardagsspråket ignorerar vi ofta detta när vi t ex säger att Ryssland invaderade Ukraina eller att Riksbanken höjde styrräntan. Givetvis har ingen heller någon direkt relation då med staten men jag kommer, för enkelhetens skull, ändå att skriva så vid vissa tillfällen. Tanken är att försöka ge en bild av hur staten fungerar och påverkar våra liv genom att göra liknelser med relationer mellan två personer.

Vad är staten, eller snarare vem eller vilka?

Alla stater ser olika ut men minsta genensamma nämnare blir att staten är ett våldsmonopol som verkar inom ett angivet geografiskt område. I Sverige är Regeringen Andersson med sina 23 ministrar högsta verkställande myndighet. Det är även en enpartiregering bestående av endast socialdemokrater. Riksdagen som består av 349 personer är Sveriges lagstiftande församling och utgör också staten. Sedan har vi domstolarna och myndigheterna som även de räknas till staten.

Politiker är ingenting utan musklerna, det vill säga polisen och militären. Inte heller kan staten existera utan att samtycket är större än motståndet. Jag har diskuterat vad och vilka staten är tidigare i min artikel ”Vardagsanarki som frihetlig strategi” och hävdade då att vi alla är en del av staten då den kontrollerar oss och vi livnär den. Men kanske är det ändå mest rätt att definiera staten som ett företag och hävda att Staten är och består av de statligt anställda och att skattebetalarna är som ett företags kunder.

För att ge en enkel beskrivning av statens och samhällets struktur så har vi längst upp på toppen av pyramiden de lagstiftande. Under de står rättsväsendet eller de lagdrivande. Och längst ner, som fundament och stöttepelare står de laglydiga. Då och då det händer det att de laglydiga bryter mot lagen vilket skapar jobb åt rättsväsendet. Krigsföring och brottsbekämpning gynnar staten. USA som startat många krig och har en hög andel brott på vissa platser i sitt stora land har också världens rikaste stat.

Att skapa arbete

Konkurrensen mellan entreprenörer på den halvfria marknaden är hård. Företagare som står på egna ben utan statlig hjälp är helt beroende av kunderna. För att tillfredsställa och locka sina kunder måste de skapa värde. Den som misslyckas med detta måste acceptera sin lott och låta företaget gå i konkurs. Med staten är det annorlunda och man kan absolut likna staten vid ett företag. Bara det att staten som företag vägrar gå i konkurs.

Staten gör allt för att bevara sig själv, vilket Murray Rothbard diskuterar i sin bok ”The Anatomy of the State”. En strategi som staten använder sig av som jag vill särskilt belysa är ”den arbetsskapande”. Genom att krossa fönsterrutor får glasmästaren mer jobb. Svenska staten krossar dock inga fönsterrutor bokstavligt, utan snarare metaforiskt. Däremot krossar den ekonomin och samhället genom lagar och regleringar för att sedan försöka lösa problemen och samtidigt skylla ifrån sig. Detta kan liknas vid en pyroman som tänder eld på ett hus för att senare anlända till huset igen utklädd till brandman och bli bemött som en hjälte. Ju mer av dessa anlagda bränder staten släcker ju mer idoliserar man den och ju mer ropar man på dess hjälp. Jag ska understryka att olika partier har skapat olika problem, ser olika problem, vill lösa olika problem och beskyller andra partier för olika problem.

Relationen mellan staten och folket är alltid paternalistisk vilket jag kommer att vidareutveckla i nästa del av artikelserien. Om vi liknar den tidigare nämnda relationen vid en arbetsplats så blir det ännu tydligare hur bisarrt det är att staten infantiliserar oss genom att lösa våra quasiproblem.

Antag att du börjar på ett nytt jobb där en äldre och mer erfaren arbetskamrat tar dig under sina vingar. Han kan alla arbetsuppgifter och hela företaget innan- och utantill och blir därför din mentor. Arbetet ni ska utföra är specialiserat och väldigt viktigt att det blir hundra procent rätt. Din nya mentor gör tydligt för dig att han måste hjälpa dig och godkänna arbetsuppgifterna innan de kan slutföras. Han använder alla psykologiska vapen för att infantilisera dig och hålla dig på din rätta plats – under sig. Det uppstår ofta problem och hinder på arbetsplatsen som bara han kan lösa. Maskiner går sönder och endast han vet hur man lagade dem sist eller vem man ringer. Han påpekar fel och säkerhetsbrister och är givetvis skyddsombud. När du tänker efter så känns det effektivast att han fixar problemen eftersom han gör det snabbare tack vare sin erfarenhet. Företaget vet vilken enorm tillgång han är och hur lång tid det hade tagit att lära upp någon ny till att kunna allt som han kan. Därför ökar hans lön mer än din och du hamnar ständigt efter. Du finner dig dock i detta då det känns tryggt att ha denna fadersfigur till mentor och kollega som kan lösa dina problem medans du kan fokusera på dina arbetsuppgifter i lugn och ro.

Nu kanske du tänker: ”Det skulle jag aldrig finna mig i och inte en chans att jag är så foglig!”. Det kanske du inte är, men faktum är att de flesta människor blint lyder order och finner sig i vad andra människor säger åt dem att göra.

Kategorier
Blogg

Inför valrörelsen

Vad händer med en medial och politisk verklighet där symbolfrågor tar över analys? Det rör inte bara inrikespolitiska frågor utan även hanteringen av pandemin och av krisen i Ukraina. När vi dessutom går in i valrörelsen är det viktigt att kunna se vad som är skådespel och symbolpolitik och vad som är verkliga kriser i samtiden och där energikrisen konvergerar med lågkonjunktur, masskjutningar konvergerar med en förvaltningskris och där vi har lagar, regler och förordningar som är anpassade till en annan demografisk situation än den vi fått under de senaste två decennierna. Ifråga om utanförskap talar vi här dessutom inte bara om att man geografiskt och kulturellt kan tala om olika världar i det svenska samhället; det handlar också om ett mentalt utanförskap där vi har en kritisk mängd individer som saknar förmåga och potential att ta del av svenska utbildningar och vara självförsörjande på svensk arbetsmarknad. 

Det man här brukar tala om är så kallade hyperrealiteter där den mediala bilden av konflikter och kriser gör dem abstrakta och hanterbara för att kunna anpassas till mediala rum i syfte att förmedla förenklade budskap.

Masskjutningen som verklighet lyfts upp till en hanterbar nivå där man kan debattera problemet politiskt.  Ett exempel på samma fenomen i närtid är hur pandemin hanterades av olika stater och av WHO. En fråga som var rent medicinsk politiserades och skapade politiska läger när staten och statliga institutioner tog över problemen på en hanterbar politisk nivå. Plötsligt förvandlades därigenom medborgare i länder som införde utegångsförbud till potentiella fiender till det allmänna. Medborgares rättigheter upphävdes genom undantag. Politiserad media demoniserade motståndare till tvång och vaccin och började rättfärdiga tårgas och polisiärt våld. På kort tid var tal om medborgerliga och liberala fri- och rättigheter borta. Vaccindebatten blev en hyperrealitet som ägde rum på en helt annan spelplan än den medicinska grunden. Corona blev farligare än vad den medicinska vetenskapens mest pessimistiska analyser medgav. Restriktioner började på sina håll skapa svält i fattiga länder, arbetslöshet, varsel, nedlagda företag, ökat beroende av alkohol och narkotika och som konsekvenser en större lidande än själva Covid-19. Om det ökade våldet i samhället har en demografisk grundorsak blev analogt dess problematik annorlunda när media omvandlade den till olika politiska positioner om kriminalpolitik. Få ville se att det var migrationspolitiken som orsakat utanförskapsområden, liksom de ifråga om pandemin ville se att det var restriktionerna och inte Covid-19 i sig som orsakat ökat missbruk och ökad fattigdom.  

I böcker som Övervakning och straff (1975) och Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961-1972) skildrade den franske postmoderne filosofen Michel Foucault samband mellan diskurs och maktutövning och hur olika sätt att hantera diskurser medförde olika sätt att hantera verkligheten. Om man för över dessa tankar på det som beskrevs ovan, ser man just detta i den diskurs där politisk korrekthet liksom politiserade hanteringar av demografiska problem och pandemier förenas med maktutövning. För vad är exmepelvispolitisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Politisk korrekthet har blivit en förväntad mentalitet i media, akademi och politik och det är denna mentalitet som alltså skall hantera både masskjutningar och vaccin.  

I sin skildring av fängelsesystemet i Övervakning och straff kritiserar Foucault bilden av att fängelsestraffen genomgick en humanisering efter upplysningen. I själva verket menar han att fängelserna humaniserades eftersom hela samhället började följa fängelsesystemets logik och där fängelsernas interna rutiner började svara mot den moderna tillvarons strukturer. En av de författare som försvarade fängelsestraffets humanisering var Jeremy Benthamsom förutspådde att det framtida fängelset kommer att byggas som ett panoptikon där den fjärde väggen i fängelsecellen skulle vara vänd mot ett vakttorn så att vakten skulle kunna bevaka varje fånges minsta rörelse. I denna panoptikonmodell ryms enligt Foucault en utopi om ett rationellt ordnat, transparent och kontrollerat övervakningssamhälle. Det går givetvis att dra paralleller till Aldous Huxleys Brave New World (1931), liksom till George Orwells 1984 (1949). Jag menar att delmoment av detta stämmer in på det samhälle vi lever i idag. Vår postliberala politiska kultur har utvecklat tekniker för övervakning av exempelvis vaccinmotstånd, av politiskt inkorrekta attityder i offentliga rum och i klassrummet, av kritik av symbolpolitik och restriktioner och hanterar dissidenter genom social ostracism, politisk exkludering och chikanering. Idag får man underhållning och en politiskt korrekt världsbild levererad på en och samma tevemeny. 

Politisk korrekthet tycks här ha utvecklats till ett slags underhållning och skådespel. En tevedebatt eller en valkampanj är inte längre något som teve rapporterar om utan själva är med om att skapa. Media återrapporterar inte längre endast politik, åsikter och värderingar utan skapar dem i ännu högre grad, liksom den skapar panik över Covid-19 och skapar en internationell skurkstat i Ryssland genom att förenkla debatten. Teve upprätthåller således ett politiskt korrekt normalitetsbegrepp och konstruerar mediala ”hyperverkligheter” där de personer som uttrycker sig måste ta hänsyn till medias diskursiva maktutövning och förväntningar på rena attityder, smaker och känslor. I teve blir kulturmarxismen en uppfostran av en politiskt korrekt mentalitet. 

”I den mediala hyperrealiteten förvandlades rättsstatens misslyckade hanteringar av rena avrättningar på svenska gator till politiska symboler och tabun. Man ville inte se att förutsättningar inte finns eller har skapats för svenska förvaltningar att hantera krisen. Hur kan man till exempel ge kommuner som saknar tvångsmedel i uppdrag att ta hand om återvändande IS-krigare? Det är klart att de i likhet med Stockholm Stad kan hantera frågan symboliskt genom att låta någon socialsekreterare ”skicka brev” till dessa islamister, liksom ”ringa dem” vid behov, men det är ju ingenting som hanterar potentiella terrorhot mot Sverige. Det är ingenting mer än just friterad luft. Det är inte heller humant mot dem som utsattes för deras terror och nu bor i Sverige eller rättvist mot skattebetalare som måste försörja dem. Flertalet skulle betala för att slippa ha dem i landet. Det intressant är att vi därtill har ett läge där också politiken känner till dessa begränsningar, men inte vågar göra tillräckligt, media känner till att vi har dessa problem, men inte vågar tala om dem och där politik och media dessutom vet att andra vet, men inte har viljan att gå utanför de gränser som de satt upp för sig själva. Gränser som fungerade när Sverige var mer kulturellt homogent, men inte idag.

Det är också intressant att se hur ett företag som Ben & Jerry insett att woke och symboler kan användas i vinstdrivande syfte. Oavsett om de har rätt eller fel i denna analys blev själva glassen i detta exempel en politisk symbol förknippad med ett politiskt och normativt idékluster. Genom att handla glassen, handlade du samtidigt politiskt. Du blev deltagare i en hyperrealitet som skapats av företaget och som inte hade med själva produkten att göra.  

Vi lever idag i ett postliberalt samhälle där de stora politiska berättelserna om demokrati, individuell emancipation och rationalitet övergått i orwellskaundantagstillstånd och där värdeladdade ord om “mångfald”, “jämställdhet” och “rättigheter” används som trubbiga slagträn för att trycka ner individuella olikheter, övervaka medborgare ”för deras eget bästa” och motverka frihet och rationella diskussioner.Demokratin används inte heller för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter samman.

Kategorier
Blogg

Den Otacksamma Bonden

Följande text är en saga. Den är därför både fiktiv och en aning ologisk, och läses därför för sitt budskap. Tanken med denna saga är att sprida sunda frihetliga värderingar till en yngre publik. Om läsaren vill hjälpa till med detta vore det mycket välkommet.

För länge sedan på den tiden då hästen färdade och svärdet avfärdade, levde en bonde och hans familj. Han var alltid sur och beklagade sig över hur eländigt hans liv var. Vad han än gjorde så tycktes aldrig hans arbete räcka till.
Tidigt en vårmorgon när han var ute för att  plantera grödor möttes han av en resande man som kom ridandes söderifrån.
– Min herre! hälsade den resande.
– Vill ni vara så vänlig och ge mig mat och tak över huvudet i ett par dagar?
– Jag har knappt mat och rum till min egen familj! svarade bonden argsint.
– Jag betalar bra, svarade mannen. 
Bonden tog erbjudandet men satte också den resande i arbete därtill och innan han visste ordet av det stod han med en lie bägge händerna. Den resande betraktade den härskne bonden när de arbetade. Han kände sig illa till mods av att se en man som hade det så bra vara så missnöjd med sin tillvaro, så han sade:
– Min herre, mången självägande bonde har jag sett i mina da’r. Tjocka, smala, långa, korta…men aldrig någon med ett sådant förakt mot det goda livet.
– Vad är det som är gott med detta livet?svarade bonden bittert.
– Er frihet, min herre. Ni har rätten att behålla frukten av ert arbete. Varken mer eller mindre. Jag har varit i byar och riken där bönder som ni bara får behålla hälften. Så här jag varit i byar där man får dubbelt upp för frukten av sitt arbete, svarade den resande.
Bonden satte nästan lien i benet när han fick höra om den andra sortens by.
– Vafals! utbrast han. Var ligger denna by? för mig dit, vandrare!
Den resande öppnade munnen men stannade upp, som att han var på väg att säga något ångerfullt. Men så fortsatte han:
– Den närmsta byn jag känner till heter Tvefaltatorp, och ligger tre veckors vandring norrut. Där finns en övergiven gård i dalen, sedan flera år tillbaka och så vitt jag vet ägs den inte av någon. 
Samma kväll vid aftonvarden, när hela familjen tillsammans med den resande satt ner för att supera, berättade bonden om sina planer för familjen. Han berättade om hur man i denna by fick dubbelt upp för frukten av sitt arbete av kungen som belöning för att man kunde förse sin familj med mat. Frun i huset undrade försynt vad de skulle med så mycket mat till. Den resande förklarade då att man fick silvermynt av kungen som motsvarade priset på den mat man kunde producera själv. Det hela verkade nästan för bra för att vara sant, men inom en vecka hade familjen packat ihop alla ägodelar och begav sig i stora vagnar mot sitt nytt hem i Tvefaltatorp, vägledda av den resande.
Efter flera veckors färd var de äntligen framme. Bonden och hans familj med alla höns, grisar och getter gjorde sig hemmastadda på en liten gård i dalen nära en bäck.
De tog farväl av den resande och tackade honom mångt om mycket för hans vänlighet och skarpsinnighet.

Knappt några dagar efter att de gjort sig hemmastadda, kom två knektar inridandes på bondens mark, med långa spjut och glittrande brynjor. De bar konungens emblem på sina sköldar. Så stannade de tvärt framför bonden som hälsade de två frälsarna trefaldigt välkomna med det största leende och de mest öppna armar.
– Vi är här för att inkassera det som tillhör konungen, ropade den ena knekten.
Bonden stirrade på de båda med stor förvåning. Han började svettas och stammandes fick han till slut fram orden:
– Va-vad menar ni? Ni är väl här för att rikligt belöna mig, mina herrar?
De båda knektarna skrattade hånfullt.
– Du är visst i fel by, bonde! I den här byn betalar man till konungen, och till dem i andra byar som inte har det lika gott ställt som du.
– Jag har blivit lurad, svarade bonden. Det var sagt att vi blivit förda till Tvefaltatorp av en resande man som lovade att vi skulle få dubbelt upp av frukten av vårt arbete.
Nu klev de båda knektarna ned från sina hästar. Den ena närmade sig bonden med bestämda steg och tryckte pekfingret i bröstkorgen på honom medan han sade:
– Då är du lika dum som du ser ut, bonde. Betala för dig och gör din plikt!
Den stackars bonden vågade inget annat än att betala knektarna. Samma kväll vid aftonvarden var stämningen låg. Mor och far i huset petade mest i den ynka maten de lyckats få fram för dagen. Barnen som annars var livliga, satt nu djupt försjunkna i sorg och oro. Det knackade på dörren. Bonden skyndade efter sitt svärd under sängen. Han gångade sakta mot dörren med svärdet i ena handen och ljusstaken i den andra. Han öppnade dörren och där ute i mörkret stod ingen annan än den resande mannen.
– Hur har ni det, gott folk? frågade han.
– Du lurade mig! gormade bonden.
– Jag ville lära er ett par läxor, min herre, svarade han. För det första ville jag lära er att vara tacksam för er lott som självägande bonde. För det andra så ville jag visa er att ingenting här i livet är gratis. Min herre trodde väl inte att kungen var så god att han blott öppnade sin egen skattkista och strödde sitt guld och silver över folket? – Nå, min herre, fortsatte han, vill ni fortfarande komma till den andra byn?
Nu hade bonden tappat svärdet på golvet. Han visste inte hur han skulle känna. Till slut yttrade han sig:
– Vi far hem.
Och hem for de tillbaka till sin gård i fred och frihet. Så slutar sagan om den nu väldigt tacksamme bonden.

Kategorier
Blogg

Recession?

Efter ett tag med kraftigt stigande inflation – toppen i USA nådde cirka 8,5 procent – har nu Federal Reserve beslutat sig för att strama åt saker och ting genom att bland annat höja räntan. Räntan är en trubbig mekanism som FED har till sitt förfogande för att bibehålla en i deras tycke ”sund ekonomi” – det vill säga en inflation om två procent per år.

Reaktionen på världens börser har inte låtit vänta på sig och många småsparare hamnar nu rejält i kläm när räntan ska återgå till mer historiskt normala nivåer.

Man kan också tydligt se hur räntan påverkar börsens avkastning historiskt.

Eftersom jag själv följer börsens utveckling väldigt noga vet jag att väldigt många analytiker, framför allt i USA, redan sommaren 2020 slog fast att inflationen 1) inte alls kommer att vara övergående och 2) bli mycket högre än vad FED tror. Det är inget man ens behöver diskutera vilka som fick rätt – alla siffror talar sitt tydliga språk.

Federal Reserves Jerome Powell

Första grafen, Graf 1, visar räntan i USA från cirka 1960 till 2020 där man tydligt ser hur den var som högst kring 1980 och sedan dess är i fallande trend och där man under drygt ett decennium legat på nollränta. Det var Lehman Brothers-kraschen hösten 2008 som föranledde FEDs nollräntepolitik.  

Graf 1

Nästa graf, Graf 2, visar hur börsen har utvecklats sedan cirka 1954 fram till i dag. Varje ”candlestick” är ett år (12 månader) för att visa den mer övergripande trenden på börsen senaste cirka 70 åren.

Graf 2

Noterbart är att ”Svarta måndagen” 19 oktober 1987 – världens börser rasade med 20 till 30 procent under kort tid och nedgången på Dow Jones var 22 procent den dagen – syns knappt när man tittar på denna graf, trots att det är en extremt omtalad händelse i börsens historia.

Om vi zoomar in lite (Graf 3) och tittar på utvecklingen från 1980 – då vi i praktiken och övergripande har haft fallande ränta – ser man tydligare vartåt börsen går: uppåt.

Graf 3

Under 1990-talet steg räntorna en aning i USA (se graf 1) – medan räntan var ett mer eller mindre kaos här hemma i Sverige under 90-talskrisen – medan IT-boomen tog fart med start 1995 (vilket också Graf 3 visar tydligt).

Efter att IT-bubblan sprack i mars 2000 ser man hur räntan kraftigt sänks för att ”stimulera ekonomin” för att sedan höjas en aning när ekonomin tog fart igen 2003 (se Graf 1).

Graf 4

Nästa påtagliga ”hack i kurvan” är Lehman Brothers-kraschen hösten 2008 och även där ser man hur räntan korrelerar med börsen och vad som händer när man har sänkt räntan – börsen får fnatt och stiger hejdlöst. När man försökte höja räntan föll börsen och man återgick till lägre ränta igen – och börsen fortsatte uppåt.

Graf 5

Samma fenomen har vi haft sedan Corona-pandemins utbrott – börsen rasade likt IT-bubblan och räntan sänktes återigen vilket fick börserna att gå bananer och sedan FED signalerade att det var dags att höja räntan har luften fullständigt gått ur börsen vilket man tydligt ser i Graf 5.

Graf 6

Det som många nu talar om är rädslan för att vi får en mer regelrätt recession tack vare att man har haft, och i viss mån fortfarande har, problem i leveranskedjorna världen över och för att räntorna nu måste upp till nivåer som kommer att ”bryta ryggen av ekonomin” för att bukt på inflationen som är den högsta sedan 1980 (se Graf 6).

Historiskt sett har FED endast lyckats tre gånger med en mjuklandning när de har höjt räntorna – 1965, 1984 och 1994.

Graf 7

Hur det kommer att gå den här gången kan man endast sia om men med tanke på att FED har haft fundamentalt fel i princip allting hittills skulle inte jag sätta mina surt förvärvade pengar och min tillit till dem. Om man betänker att inflationen verkar ha toppat på 8,5 procent och nu ligger den på 8,3 (se Graf 7) procent och S&P500 har gått ner med 14,14 procent (2022-06-03) bara i år får det i alla fall mig att känna visst tvivel att detta kommer att gå helt smärtfritt.

Kategorier
Blogg

Liberala tvärgränder: Problemet med tänkande i kollektiva rättigheter.

Den liberala filosof som har haft stort inflytande på debatten om mångkultur heter Will Kymlicka och är amerikansk filosof vars texter ofta används vid akademiska institutioner när mångkultur diskuteras från ett vänsterliberalt och socialdemokratiskt perspektiv. Det är därför värt att känna till ett par djupa motsägelser i Kymlickas resonemang om kollektiva rättigheter.

I boken ”Mångkulturellt Medborgarskap” behandlar Kymlicka aktuella problem kring frågor om nationella och etniska minoriteters rättigheter i moderna västerländska samhällen. Till bokens förtjänster hör att Kymlicka lyckas reda ut många ord och begrepp som ofta används på ett oklart sätt i dagens diskussion. Jag kommer fortsättningsvis att använda Kymlickas egna definitioner.

Inom en stat kan ingå flera nationer beroende på att olika folkslag med delvis olika kulturella historier samexisterat under en viss tid. En sådan stat kallas mångnationell. I Sverige tänker kanske många på samerna när man talar om nationella minoriteter, men även andra grupper har fått sådan status. Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag beslutet att fem språk skall klassas som nationella minoritetsspråk: jiddisch, finska, meänkieli, romani chib och samiska. Samtidigt fick också judar, sverigefinnar, tornedalingar, romer och samer ett erkännande som nationella minoriteter. Eftersom gränser mellan stater ofta dragits så att de innefattar områden som bebos av tidigare existerande och självstyrande kulturer förekommer mångnationella stater över hela världen.

Som Kymlicka påpekar kan en mångnationell stat också bildas när olika kulturer frivilligt kommer överens om att sluta ett förbund till ömsesidig nytta. Teoretiskt kan även en mångnationell stat uppstå om invandrare inom staten erhåller rätt till nationellt självstyre. Engelsmännen uppträdde t.ex. som en annan nation i sina kolonier. De hade inga planer på att integreras i en för dem främmande kultur utan sökte reproducera England vart de än kom. Med polyetnicitet menas att flera olika etniciteter bor i ett land och att de av olika skäl ej kan kategoriseras som nationella minoriteter. Man tänker här i första hand på flyktingar och invandrare. 

Vissa vill använda begreppet mångkultur för att åsyfta dem som av olika anledningar marginaliserats. De säger att funktionshindrade, homosexuella, transvestiter och ”arbetarklassen” utgör olika kulturer i en mångkultur. I så fall kan även relativt etniskt homogena samhällen som Island klassificeras som mångkulturella. Det är klart att dessa grova kategorier normalt inte gör individer rättvisa. Djupa skillnader förekommer givetvis inom en och samma kultur eftersom människor kan byta religion, självbild, musikstil, klädstil, politisk ideologi, tatueringar, filosofi, världsbild, nation och hårfärg som de behagar. Samtidigt kan vissa åskådningar leda till att man önskar separation från majoritetskulturen. I Sverige vill exempelvis många konservativa och libertarianer inte bli associerade med svensk liberalism och socialdemokrati, men ändå åberopa en djupare identitet med frihetliga värden eller med svenska landskap och deras lokala kulturer.

Det är svårt att skriva om detta ämne utan att tala om det som bara för några decennier sedan präglade diskussionen om minoriteter och etniska grupper. Vi kan nämna ursprungsbefolkningarna i den ”Nya Världen” som exempel. Dessa sågs fram tills nyligen som ”skyddslingar” som var i behov av särskild omsorg och omhändertagande. I den traditionella folkrätten erkändes inte urbefolkningar som tillhörande separata nationer, och man behövde således inte ingå folkrättsliga avtal med dem, eller respektera deras
autonomi. Indianerna i Latinamerika är fortfarande offer för liknande tankegångar och de saknar framförallt den juridiska rätten till sin mark vilket orsakat hänsynslös exploatering och rena stölder. Och i den mån tredje världens människor inte blivit bestulna på sin jordegendom och vill exportera varor till Väst, har våra regeringar än idag tullar som försäkrar att dessa människor hålls nere ekonomiskt.  

Behövs kollektiva rättigheter? 

Kymlicka räknar med tre former av gruppdifferentierade rättigheter, rätten till självstyre, polyetniska rättigheter och rätten till särskild representation.  Enligt FN-stadgan har alla ”folk” rätt till självbestämmande, men dessa folk har dock endast definierats som dem som tillhör självbestämmande kolonier. En nationell minoritet har ej ansetts ingå i denna personkrets.  Federalismen har ofta använts som en metod att skapa utrymme för olika folkgrupper och nationella minoriteter. I 1800 talets USA var det t.ex. fullt möjligt att skapa stater som dominerades av indianer från olika stammar, puertoricaner, chicanos eller hawaiianer. Dessa var i majoritet i sina egna hemnationer. Man fattade beslutet att låta majoritetsprincipen bestämma frågan om ett område skulle klassificeras som en egen stat eller ej.  Därefter drog man orättfärdiga territoriella gränser så att de engelsktalande kom i majoritet, eller fördröjde beslut så att tillräckligt många nybyggare hunnit bosätta sig för att vara i majoritet. Detta skiljer de Förenta Staterna från hur man behandlade de fransktalande i Quebec i Kanada där de sk Québécois fortfarande har stor autonomi att
fatta beslut i frågor som rör den franska kulturens överlevnad.     
                

Med polyetniska rättigheter menas att etniska minoriteter får särskilt stöd för sin kulturutövning. Men det kan även vara fråga om att religiösa minoriteter erhåller undantag från lagar och föreskrifter som missgynnar dem. Det kan röra frågan om rätten till en viss form av slaktmetod för judar och muslimer, rätten att ej närvara vid sexualundervisning i allmänna skolor etc.  Frågan om särskilt representation rör problemet med
att etniska grupper ofta känner att de saknar representation i folkvalda församlingar.  Utifrån dessa gruppdifferentierade rättigheter utvecklar sedan Kymlicka sitt försvar för kollektiva rättigheter.
Men dessa rättigheter skall inte gälla för alla. Kymlicka ställe frågan om varför medlemmarna i vissa grupper skall ha rättigheter till mark, representation, språk etc, som medlemmarna av andra grupper inte har? Svaret på denna fråga rör skillnaden mellan etniska och nationella minoriteter. De senare skall ha rätt till självstyre, medan person som frivilligt emigrerat inte skall ha det. De senare har nämligen valt att flytta till ett visst land och deras framgång blir då beroende av deras integration. Det är därför enligt Kymlicka inte orättvist att inte ge dem samma status som nationella minoriteter. Ett exempel på detta i vår tid skulle kunna vara partiet Nyans försök att få hitflyttade muslimer särskild status som en nationell minoritet, vilket torde vara svårt då det dels rör nyligen hitflyttade, dels rör en religion som någon alltså kan lämna.

Afroamerikaner bildar enligt Kymlicka en tredje kategori eftersom de normalt är integrerade, talar engelska, inte har emigrerat frivilligt och länge saknade rättigheter.  Vad innebär dessa kollektiva rättigheter ifråga om självstyre? Det innebär framförallt att makten delegeras till mindre politiska enheter så att en nationell minoritet inte kan röstas ner eller överbjudas av majoriteten vid beslut som är av särskild vikt för dess kultur. Den nationella minoriteten har ett yttre skydd mot majoritetskulturen och det övriga samhället, ett skydd som för indianernas del i USA och Kanada innebär stor autonomi. Problem som har uppstått rör då kontroversiella frågor om hur dessa indiansamhällen behandlar kvinnor och minoriteter inom gruppen. 
Några indianska grupper har här accepterat tanken på att deras myndigheter skulle kunna ställas till svars vid internationella människorättstribunaler. De avvisar dock tanken på att de skall behöva underkastas den federala domstolen som historiskt har diskriminerat indianerna. Kymlicka nämner att Pueblofolket har upprättat en teokratisk regim som diskriminerar de medlemmar som ej delar stammens
religion.    
            

Hur löser Kymlicka dessa problem mellan yttre skydd och gruppmedlemmarnas individuella rättigheter? Han vill skilja på att nationella minoriteter ges rätten att uttrycka sin etniska identitet och att de skall tillerkännas rätten att inom gruppen förtrycka individuella rättigheter. Kymlicka beskriver de nationella minoriteterna som relativt homogena kollektiv som har att försvara sig visavi ett majoritetssamhälle. Givetvis nämner han problemen med eventuella minoriteter inom minoriteterna, exempelvis religiöst avvikande personer, men han vill fortfarande bevara en kollektivistisk syn. Tänk om en grupp indianer bryter med sin
stam och flyttar till ett separat område för att leva samma slags liv som vita protestanter.  De kanske då vill fortsätta att åberopa sin nationella minoritetsstatus och försvarar sig med att de behållit vissa indianska seder, men förkastat andra. Skall de få det och var skall man dra gränsen? 

Det som dessutom bör ifrågasättas hos Kymlicka är varför andra grupper av individer än just minoriteter i den västerländska hemisfären inte bör tillerkännas samma rättigheter för sitt ursprung som exempelvis indianerna fått i Förenta staterna? Varför inte erkänna lika rättigheter till existens för alla etniciteter? Och
varför då inte dessutom tillåta att de också styr sig själva enligt sina egna preferenser? Mot den liberala universalismen måste man då tillåta exempelvis andra former av styrelseskick. Pueblofolket får då exempelvis rätten att ha en teokratisk regim om de vill.

Som ni märker så haltar resonemanget om kollektiva rättigheter. Det haltar eftersom individer idag ofta har flytande identiteter och inte självklart tillhör samma grupp livet ut. Det haltar eftersom människor tilldelas särskilda rättigheter utifrån sitt ursprung eller påstådda ursprung och inte som individer. Det haltar eftersom varje särskild rättighet som tilldelas en individ för en tänkt gruppidentitet alltid diskriminerar mot andra individer.

Vidare så haltar resonemanget eftersom den minsta minoriteten inte är ett kollektiv utan alltid den enskilde individen. Av denna anledning är det bättre att helt undvika tänkande i kollektiv och istället tillerkänna varje individ och oberoende av identitet, bakgrund, kön och allt annat lika fri och rättigheter. Endast härigenom garanterar man verklig pluralism. Den minsta och givna etiska maximen blir då att var och en får uttrycka sin identitet och tro bäst de vill om och endast om de inte tvingar eller bedrar någon annan. Vi överger då tänkandet i kollektiva rättigheter och försvarar istället friheten som grundvärde för ett pluralistiskt samhälle och då inte bara ifråga om identiteter utan också ifråga om åsikter, ideal och idéer.

Kategorier
Blogg

Sveriges och Finlands Natoansökningar Bortser från Neutralitetens Fördelar

Sveriges och Finlands beslut att ansöka om Nato-medlemskap är en viktig seger för militäralliansen, men en mycket mer tvivelaktig sådan för dessa två länder. Nato behöver verkligen en framgång just nu, eftersom varken det ekonomiska kriget mot Ryssland eller konflikten i Ukraina tycks gå som önskat. Det återstår att se om ett officiellt tillägg av ytterligare två nordiska länder skulle leda till en verklig militär fördel för Nato, men det skulle åtminstone innebära en tydlig Public Relations vinst.

Det skulle dock istället kunna förvandlas till en PR-katastrof för de västerländska makterna, och inte minst för Sverige, om Turkiet vägrar släppa in Finland och (kanske främst) Sverige i organisationen. Som så ofta under de senaste åren, väljer Turkiet att följa sina egna intressen; ofta en väg halvvägs mellan Förenta Staterna och Ryssland. Med tanke på Natos och dess enskilda medlemmars euforiska tillkännagivanden av de finska och svenska ansökningarna, verkar det dock möjligt att Turkiet så småningom kommer att gå med på dessa medlemskapsansökningar, men endast efter att ha fått igenom flera av dess hårda krav. I vilket fall som helst har denna saga återigen avslöjat amatörismen och bristen på förberedelse hos de västerländska politiska ledarna.

Det är tveksamt om Sveriges och Finlands militära säkerhet skulle öka om de blir medlemmar i Nato; tvärtom. Till att börja med så är det berömda Artikel 5 “skyddet” i Natostadgan i själva verket ingen garanti för militärt bistånd från medlemsstaterna till det land som kanske skulle behöva det. Den säger endast att medlemmarna tar “action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security“. Det verkar naivt och orealistiskt att tro att Nato, och i synnerhet de opålitliga Förenta Staterna, skulle engagera sig militärt om en konflikt skulle bryta ut mellan, låt oss säga, Finland och… Ryssland.

Om Sverige och Finland skulle begränsa antalet Natotrupper och Natoinfrastruktur på sitt territorium, precis som de baltiska staterna, skulle säkerhetssituationen i Europa förmodligen inte förvärras, även om Nato inte skulle vinna mycket, strategiskt, på deras medlemskap. Detta var i huvudsak president Putins slutsats i sina första kommentarer i frågan. Men en omedelbar förstärkning från ryska armén av sitt västra militärdistrikt har, inte överraskande, redan meddelats av den ryska försvarsministern.

Men om Natomedlemmarna Sverige och Finland i framtiden skulle besluta – eller tvingas acceptera – Natos missilavfyrningsanordningar på sitt territorium, liksom Rumänien och Polen, är en starkare rysk reaktion att vänta. Om planer skulle uppstå för en potentiellt offensiv Natomilitärbas i finska Lappland, mindre än 200 km från ryska flott- och flygbaserna i Murmansk, skulle hela Nordeuropas säkerhetsbalans rubbas. Ryssland skulle då förståeligt nog känna sig tvingat att försöka lösa ett sådant hot mot sin säkerhet.

Har de svenska och finska regeringarna verkligen tänkt på konsekvenserna av ett Natomedlemskap och hur det skulle kunna få motsatt effekt till den ökade säkerhet som de uppenbart eftersträvar? Man måste vara medveten om att Nato inte är en försvarsallians, utan ett verktyg för den aggressiva amerikanska utrikespolitiken, vilket har visat sig vid många tillfällen, från anfallet mot Serbien 1999 till förstörelsen av Libyen 2011.

Sveriges och Finlands neutralitet

Sveriges och Finlands ledare tycks ha glömt, eller struntat i, fördelarna med neutralitet, särskilt för mindre nationer. I fråga om internationella relationer är det den logiska inställningen för en stat som är svag relativt grannstater. Neutralitet ger i sig skydd. Det finns naturligtvis fall där neutralitet inte har hjälpt, vilket historien har visat. Men historien har också visat att neutralitet ofta har haft fördelar för de som utövade den.

Sverige har tidigare tydligt gynnats av sin neutralitet. Den bidrog till att landet undvek de båda världskrigen och kunde upprätthålla relativt vänskapliga relationer tvärsöver Kalla Krigets block.

Men Sverige gav i praktiken upp sin neutralitet, och därmed sin oberoende internationella ställning. Detta hände när USA övertalade Sverige att upphöra med sin kärnvapenutveckling på 60-talet, mot att Sverige fick skydd av USA:s kärnvapenparaply. Ny Teknik sammanfattade vad som antagligen hände när Sverige 1966 lämnade den s k handlingsfrihetslinjen:

Sannolikt händer något 1964, som förklarar det svalnande intresset för den svenska atombomben. En god gissning är att USA, inför risken att Sverige skaffar egna atomvapen, sträcker ut sin kärnvapensköld till att täcka även Sverige. Uppgifter om detta är kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i händelse av ett kärnvapenkrig.

Det skulle förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska landsvägsbaserna, så att de får kapacitet att ta emot USA:s strategiska bombflyg. Och att munstyckena på de svenska lufttankningsplanen anpassas till Nato-standard. Det förklarar också varför de amerikanska underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken.”

Sedan 90-talet, med Kalla Krigets slut, har Sverige legat klart i USA:s fålla, vilket inte verkar har stört det svenska folket nämnvärt. Sveriges militära medverkan i krigen i Afganistan och Libyen borde kanske ha chockerat fler svenskar, särskilt med tanke på att dessa handlingar stred så grovt mot den historiska, om än urholkade, neutraliteten.

När President Obama lämnar Sverige den 6 september 2013, står hela regeringen uppradad som lydiga skolbarn.

För Finland var nog neutraliteten ännu viktigare, eftersom den säkrade Finlands oberoende efter andra världskriget och möjliggjorde fredliga relationer med Sovjetunionen i flera decennier. Som framtida Natomedlem skulle Finland möjligtvis bryta mot sitt fredsavtal med Ryssland från 1992, som ersatte avtalet från 1948 med Sovjetunionen. Det finns inga bevis för att Ryssland har haft någon avsikt att bryta mot dessa nästan åttioåriga fredsavtal.

Som neutrala länder hade Sverige och Finland dessutom en relativt stor vikt i internationella frågor, t.ex. som medlare i konflikter eller som värdar för toppmöten. Detta kommer antagligen att bli svårare för de framtida natomedlemmarna Sverige och Finland. Som den politiska analytiker Anatolij Lieven skrev, “by joining NATO, Finland is throwing away whatever remote possibility exists of playing a mediating role between Russia and the West, not just to help bring about an end to the war in Ukraine, but at some point in the future to promote wider reconciliation.”

Neutralitetens fördelar

Neutralitet är den naturliga ställningen för ett (mestadels) fritt samhälle; med en stat som är liten i storlek och räckvidd. En sådan stat, som tillåter betydande ekonomisk och politisk frihet, skulle varken ha rätten, resurserna, eller intresset av att projicera makt utanför sina gränser och leda en aggressiv utrikespolitik. Dess huvudsakliga roll skulle vara att skydda privat egendom inom det område som den kontrollerar, inklusive från möjliga utländska angripare, samtidigt som den inte skulle blanda sig i utländska konflikter.

Det är relevant att erinra sig om Murray Rothbards artikel från 1994, ”Just War”, där han påminnde att neutralitet brukade vara en hörnsten i internationell rätt:

In a theory which tried to limit war, neutrality was considered not only justifiable but a positive virtue… Neutral states had ”rights” which were mainly upheld, since every warring country knew that someday it too would be neutral. A warring state could not interfere with neutral shipping to an enemy state; neutrals could ship to such an enemy with impunity all goods except ”contraband,” which was strictly defined as arms and ammunition, period. Wars were kept limited in those days, and neutrality was extolled.”

Detta innebär naturligtvis att en stat som skickar vapen och ammunition till en krigsförande stat, och som dessutom deltar i ett ekonomiskt krig mot en annan stat, inte kan betraktas som neutral i denna klassiska syn på internationell rätt. Detta är fallet idag när det gäller Sveriges och Finlands handlingar mot Ryssland, vilket inte är särskilt förvånande eftersom de i själva verket, som påpekades ovan, egentligen inte har varit neutrala på flera decennier.

I dag prisas inte längre neutraliteten i internationella relationer; tvärtom. Som Rothbard fortsatte: “In the modern corruption of international law that has prevailed since 1914, ”neutrality” has been treated as somehow deeply immoral.” Länder har fått känna av att de inte är moraliskt rättstående när de inte väljer sida i en konflikt, eller till och med om de inte bidrar till krigsinsatsen hos en av de krigsförande makterna. Det finns inte mycket politiskt utrymme kvar för neutralitet idag, eftersom regeringar känner sig frestade – eller tvingade – att förbinda sig i ”kollektiva säkerhetsarrangemang”, till exempel genom Nato, och nu även EU.

Detta tryck har nu blivit kristallklart i och med konflikten i Ukraina, eftersom USA och EU öppet har försökt båda övertala och tvinga länder runt om i världen att välja sida mot Ryssland i en konflikt som i allmänhet inte berör dem. Även om Österrike till en viss grad har stått emot detta politiska tryck genom att välja att förbli officiellt neutralt, så har Sverige och Finland vikit sig.

Den starkt USA-vänliga politiska eliten i båda länder hade väntat länge på det politiska ögonblicket att kunna omvandla ett redan befintligt samarbete med Nato till fullt medlemskap. Den häftiga opinionsförändringen till förmån för fullt medlemskap, vilket har varit resultatet av vinklade västerländska mediarapporter om konflikten i Ukraina, var i det avseendet en gudagåva för denna politiska klass, som snabbt utnyttjade den. Bristen på offentlig debatt och öppenhet kring detta Natobeslut, och den snabbhet med vilken det påskyndades, kan tyckas lite förbluffande från nationer som kallar sig ”demokratier”.

Ännu värre är att de faktiska skäl som de svenska och finska regeringarna har angett för att ansöka om Nato-medlemskap för närvarande inte är så klara och tydliga som man skulle kunna förvänta sig, med tanke på hur viktigt detta beslut är för ländernas framtida försvar. Detta är kanske inte förvånande eftersom det inte finns tecken på något ryskt militärt hot mot de två nordiska länderna.

Sverige och Finland verkar tro att de kommer att få ökad säkerhet genom att ansluta sig till Nato, men genom att officiellt ge upp sin neutralitet kommer de inte bara att äventyra den säkerhet de har, utan också få minskat oberoende. Som Natomedlemmar så kommer de därför förmodligen att ångra sitt beslut vid ett senare tillfälle. De borde ha följt den grundläggande libertarianska principen i fråga om internationella relationer: neutralitet. Det är den ståndpunkten som framför allt kan leda till fred i världen på lång sikt.

Kategorier
Blogg

Språkbruk och Politisk Symbolism som Libertariansk Strategi

Symboler och språk har nyttjats i tusentals år. De första symbolerna som användes för att sprida idéer var religiösa sådana i syfte att sprida gudarnas budskap. Under 1800-talet började politiska symboler dyka upp frekvent och idag finns det knappt ett enda politiskt parti eller ideologi som saknar en egen symbol. Precis som bilder så säger symboler mer än tusen ord. De väcker även känslor hos människor och genom upprepade visningar tjänar de sitt syfte.

Det spelar ingen roll om symbolens betraktare vet vad den representerar eller inte. Skulle betraktaren känna till dess mening och hålla med om den, så skulle detta med största sannolikhet förstärka dennes åsikt och positiva känsla till den. För en betraktare som inte håller med om symbolens mening, skulle upprepade visningar kunna leda till att betraktaren antingen ändrar åsikt eller åtminstone vänjer sig vid dess innebörd. Det ska också nämnas att motstånd kan och kommer att uppstå hos de som inte håller med. Skulle betraktaren inte veta vad symbolen representerar kan den väcka en viss nyfikenhet som slutligen kan leda till att betraktaren blir anhängare. Man kan säga att symboler är för ideologier, vad loggor är för företag – de används för marknadsföring.

Språkets utveckling härleds från mänskligt handlande och har influerats av ett stort antal kulturer. Varje kultur har utvecklat sitt eget språkbruk som en reflektion av dess normer och traditioner. Språket påverkar kulturen och vice versa och har ett starkt inflytande på vår perception av världen omkring oss – både den sociala så väl som den naturliga. Politiker och ledare har genom århundraden dragit nytta av detta faktum.

Historiskt och nutida användande

Den kanske mest kända politiska symbolen är svastikan. Den härstammar från Asien och används där som en symbol för solen och för lycka. I Väst är den 45° roterade svastikan mest känd som en politisk symbol för nationalsocialism (nazism).

Vad många inte vet är att nazisterna även tog kontroll över tyska språket och använde sig av slagord och eufemismer. En massmordsoperation, till exempel, kallades för aktion, vilket betyder handling.

Även om den politiska agendan har förändrats och massmord inte längre är på tapeten så ser vi samma saker hända idag, fast på en helt ny nivå. I Sverige började jämställdhetsvänstern ta kontroll över språket under tidigt 2010-tal. Regnbågsflaggan och symbolen för det kvinnliga könet (venussymbolen) anammades tungt under denna period och ökar i popularitet.

Vad beträffar språkbruket så finns det många ord i svenskan som man försöker ta bort för att passa det nya narrativet. Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) tappar utdaterade ”negativa”, ”kränkande” ord för varje år och får in nya mer ”positiva” och ”jämställda” ord. Det kanske mest uppmärksammade nya könsneutrala personliga pronomenet hen skvallrar om hur besatta de är av omöjlig jämställdhet.

Vad libertarianer kan lära sig

Symboler och ord har visat sig vara kraftfulla verktyg som jag starkt rekommenderar libertarianer att använda. Tyvärr har libertarianismen inte direkt någon egen symbol. Däremot har den gamla amerikanska Gadsdenflaggan anammats och är kanske den mest kända libertarianska symbolen tillsammans med piggsvinet.

Precis som alla andra ideologier så har libertarianismen sina olika grenar. Därav används även anarkokapitalistflaggan och agorismens a3-symbol. Frågan är om libertarianismen behöver en alldeles egen symbol eller om vi ska hålla oss till de vi har? Då Gadsdenflaggan redan är så starkt förknippad med ideologin så har den ett övertag på en potentiell, ny symbol. Däremot så är flaggan en ganska komplex symbol att antingen rita av för hand eller göra smycken av. Därför skulle en ny enklare symbol varit bra.

Vad beträffar språkbruk och semantik så tycker jag att libertarianer, generellt kan behöva se över sitt ordförråd i vardagen och kalla saker vad de verkligen är. Här är några förslag:

1) Som jag nämnt tidigare i min artikel ” Den Pseudoprivata Sektorn” så finns det ingen helt privat sektor då den är hårt reglerad och beskattad. Därför bör den kallas för pseudoprivat.

2) Libertarianer har en sund uppfattning om vad ägande innebär. Vi vet därför att gemensamt ägande inte är möjligt då endast individer tänker och handlar därefter. Så kalla det för vad det är; kollektivt nyttjande, eller allmänt nyttjande.

3) Vår ärkefiende, staten, förtjänar ett mer passande namn som maffian eller våldsmonopolet.

4) Kapitalism är missförstått och det ekonomiska system vi har i de flesta länder är snarare statskapitalism eller cronykapitalism. Att nämna kapitalism för en socialist är dömt att misslyckas. Jag använder mig själv av begreppet frivillig handel.

Om läsaren själv har egna förslag eller exempel så mottags de gärna.

Originalartikeln återfinns på mises.org:

https://mises.org/power-market/language-and-political-symbolism-libertarian-strategy