I sitt tal till kongressen den 11 september 1991, formulerade President George Bush sin vision om en ny världsordning byggd på internationellt partnerskap och samarbete. Målet var att sprida demokrati, rättvisa och fred till världen. Realismen ansågs ha spelet ut sin roll och var inte relevant i den nya, liberala eran. I stället för att konkurrera om makt skulle världens länder samarbeta med varandra i en liberal ordning, under amerikansk översyn.
Francis Fukuyama fångade det liberala projektets essens i sin berömda bok, Historiens slut och den sista människan. Fukuyama argumenterar för att västerländsk, liberal demokrati och kapitalism har segrat och att människan har nått den ideologiska utvecklingens slutpunkt – historiens slut. Nazismen och fascismen besegrades under första hälften av 1900-talet, och kommunismen under den andra hälften. Därmed finns det ingen annan ideologi kvar, som kan konkurrera med liberalismen. Den enda relevanta utvecklingen som återstår, är enligt Fukuyama, att sprida liberal demokrati till resten av världen.
Liberalismen som teori för internationella relationer är en förlängning av dess syn på individ och stat. Utgångspunkten är naturtillståndet där varje individ har en naturlig rätt att göra det som krävs för att säkra sin egen överlevnad. Men eftersom den naturliga ojämlikheten är begränsad kan den ene inte bli nämnvärt överlägsen den andra, och därför är människan dömd till en evig kamp för överlevnad i ett ”allas krig mot alla,” som Thomas Hobbes uttryckte det. Vägen ut ur naturtillståndet är genom upprättandet av ett samhällskontrakt där varje individ ger upp vissa naturliga rättigheter i utbyte mot beskydd. Det räcker däremot inte med ett kontrakt. Det måste finnas en högre makt med mandat att ingripa mot kontraktsbrott. Denna högre makt är staten.
Inom varje stats territorium är naturtillståndet upphävt. Däremot finns det ingen högre makt som reglerar mellanstatliga relationer. Naturtillståndet finns nu på den internationella arenan. Den är anarkisk. Det här resonemanget är utgångspunkten för de två dominerande teorierna för internationella relationer: realismen och liberalismen. Den mest fundamentala skillnaden mellan de två teorierna är att realismen ser det anarkiska tillståndet som permanent, medan liberalismen utgår ifrån att stater kan underordnas en högre makt, som därmed upphäver anarkin. Man kan säga att det liberala projektet handlar om att tämja den internationella arenan genom instiftandet av en högre makt. Liberalismen som teori för internationella relationer är en projektion av dess syn på individ och stat. Precis som individer anses stater besitta ett antal karaktäristiska egenskaper. Enkelt uttryckt delar liberalismen upp världens stater i ”goda” och ”onda,” utifrån hur väl de efterlever och upprätthåller liberala värden som demokrati och mänskliga rättigheter.
Till skillnad från liberalismen tar inte realismen hänsyn till en stats inre egenskaper eller ideologiska läggning. Statens intresse oavsett karaktär, är makt. Makt är nödvändigt för att garantera säkerhet i en anarkisk värld. Eftersom det inte finns någon internationell auktoritet, och inga universella principer är det upp till de enskilda staterna att värna om sin egen säkerhet. Stater anses vara aggressiva och territoriell expansion begränsas bara av konkurrerande makter. Den här logiken leder till att stater hela tiden måste vara medvetna om den rådande maktbalansen. Detta förstärks av den ovisshet som råder på den internationella arenan. En stat kan aldrig vara säker på vilka avsikter en konkurrerande stat verkligen har. Detta leder till osäkerhet och en besatthet av att öka sin egen säkerhet.
I en värld med två eller fler stormakter gäller realismens spelregler. Stormakterna måste fokusera på sin säkerhet och position i den globala maktbalansen. När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade upphörde det rådande bipolära systemet med två konkurrerande stormakter och världen blev i stället unipolär, med USA som ensam stormakt. Därmed presenterades USA med den unika möjligheten att uppnå liberal hegemoni.
Liberal hegemoni är en utrikespolitisk strategi som består av tre övergripande aktiviteter. För det första, att sprida demokrati globalt, så att världen till sist består av enbart liberala demokratier. För det andra, att integrera världens stater i ett nätverk av internationella institutioner och avtal. För det tredje, att upprätthålla en överlägsen militär kapacitet, dels för att avskräcka andra aspirerande stormakter, dels för att kunna ingripa militärt i länder för att stävja brott mot mänskliga rättigheter.
Under sin 30-åriga existens har amerikansk liberal hegemoni varit allt annat än framgångsrik. Det amerikanska misslyckandet med att demokratisera Mellanöstern är sedan länge ett faktum. Snarare destabiliserades regionen och nya konflikter med nya aktörer uppstod i det maktvakuum som USA lämnade efter sig. Strategin med att integrera östra Europa i västvärlden genom expansion av Nato och EU har också misslyckats. Det uttalade målet var fred och stabilitet. I stället provocerade man fram en konflikt med Ryssland som utmynnade i invasionen av Ukraina. Liberal hegemoni har gjort världen till en farligare plats än den varit på mer än ett halvt sekel.
Västerländska medier driver naturligtvis narrativet att Ryssland bär hela ansvaret, att Nato expanderade österut för att bemöta rysk aggression och försvara östra Europas demokratier mot en maktgalen diktators försök att återupprätta Sovjetunionen. Det är ett narrativ som tjänar till att hålla den västerländska självbilden intakt, men inte mycket mer än så. Ständiga försök att sprida liberal demokrati, i kombination med expansionen av Nato och EU österut, är konfliktens huvudsakliga orsak. Ryssland varnade vid upprepade tillfällen för konsekvenserna av att expandera Nato österut. Ryssarna protesterade i samband med natoexpansionen 1999 när Polen, Tjeckien och Ungern invigdes som medlemmar. De protesterade igen, 2004 när Baltstaterna Estland, Lettland och Litauen invigdes tillsammans med Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien.
Demokratifrämjande insatser, inte minst genom aktivt stöd till färgrevolutionerna i Ukraina 2003 och Georgien 2004, i kombination med Nato-expansion och ökad militär närvaro i det ryska närområdet, bidrog till att Ryssland övergick till en mer säkerhetsorienterad utrikespolitik. Putin uttryckte sitt missnöje vid säkerhetskonferensen i München, 2007. Det var den sista försonliga varningen från Ryssland om att Nato behövde dra sig tillbaka ”Nato har placerat sina styrkor vid våra gränser”, sa Putin. Natos expansion ”innebär en allvarlig provokation som minskar det ömsesidiga förtroendet. Och vi har rätt att fråga: mot vem är denna expansion avsedd?”
Nästa år, vid Nato-toppmötet i Bukarest 2008 nominerade George W. Bush två nya länder för medlemskap: Georgien och Ukraina. Länderna uppfyllde inte Natos kriterier för medlemskap. Andra Nato-medlemmar motsatte sig, men efter amerikanska påtryckningar tillkännagavs att båda staterna skulle beviljas medlemskap, dock utan detaljer om när det skulle ske. Det var ett ogenomtänkt drag som inte gav någon ökad säkerhet till Ukraina och Georgien, men gjorde dem till ryska måltavlor. Ryssland agerade kraftfullt med en militär offensiv mot Georgien. Efter segern bröt Ryssland ut två separatistiska regioner och satte dem under rysk kontroll. Invasionen borde ha gett USA och dess Nato-allierade en föraning om hur allvarligt Ryssland såg på fortsatta intrång i den ryska säkerhetszonen. Ändå gick Obama-administrationen vidare med att integrera Ukraina i Nato.
När USA ingrep i Libyen 2011 var det under föresatsen att det handlade om en humanitär insats. Amerikanskt stöd till regimkritiska demonstrationer ledde till ett FN-stött uppdrag för att skydda oppositionella grupper. Det gav i sin tur stöd för regimskifte och ett militärt ingripande som ledde till att Gaddafi avsattes och dödades. Kopplingen mellan demokratifrämjande insatser, militära ingrepp för att skydda oppositionella grupper och åtföljande regimskifte gjorde Putin misstänksam mot USA och dess allierade i Nato. Han såg en övergripande strategi för att avsätta regimer som inte dansade efter Washingtons pipa och det fanns en oro i Ryssland över att USA skulle försöka göra sig av med Putin och hans regim, på samma vis.
Under 2013 och 2014 följde Euromajdan-protesterna. Obama-administrationen bidrog till att störta Ukrainas demokratiskt valda och pro-ryska president, Victor Janukovytj. När regimen föll firades det i väst som en seger för demokratin. USA deltog aktivt i att välja hans efterträdare, vilket gjorde det klart för Ryssland att det handlade om en västfinansierad färgrevolution. Putin svarade omedelbart med att annektera Krimhalvön.
Trump- och Biden-administrationerna fortsatte med att bygga upp den militära närvaron och förde in stora mängder vapen i Ukraina. Dessutom genomfördes gemensamma militärövningar mellan amerikanska och ukrainska styrkor. I slutet av 2021 hade Putin fått nog och utfärdade krav på säkerhetsgarantier från Nato. Natostyrkor som redan hade stationerats vid Natos östra gränser, skulle dras tillbaka. Ukraina fick aldrig bjudas in till Nato och inga Nato-trupper eller Nato-vapen fick placeras på ukrainsk mark. Ryssland markerade att de menade allvar genom att trappa upp den militära närvaron vid gränsen till Ukraina. När Nato avhöll sig från att ge dessa garantier inledde Putin invasionen.
Det uttalade målet med Nato-expansionen österut var att främja varaktig fred och stabilitet i regionen. Resultatet så här långt är två krig och en avgrundsdjup spricka i relationen med Ryssland. Det talar för att liberal hegemoni saknar förmåga att hantera en stormakt som står utanför den liberala världsordningen och som agerar enligt realismens principer. Amerikansk liberal hegemoni är uppenbarligen bättre på att måla upp storslagna visioner, än på att leverera verkliga resultat.
Om och om igen överraskades USA och dess Nato-allierade av Rysslands kraftfulla agerande. Märkligt med tanke på att amerikanska beslutsfattare bara hade behövt se tillbaka på hur deras eget land har agerat i liknande situationer. Faktum är att USA är kompromisslöst i fråga om sin territoriella integritet och tillåter inte att någon främmande makt etablerar närvaro på det västra halvklotet. Kubakrisen 1962 visar exakt hur pass långt amerikanerna är villiga att gå. Det samma gäller i fråga om ideologisk påverkan. Att sprida liberal demokrati runtom i världen anses inte bara vara en legitim verksamhet – det är snarare en moralisk plikt. Sovjetunionen bedrev motsvarande verksamhet. Världen skulle frälsas med kommunism, men amerikanska makthavare visade sig vara fientligt inställda. McCarthyismen under 40- och 50-talen visar hur den amerikanska staten hanterade ideologisk påverkan från en konkurrerande stormakt. Det här är den liberala utrikespolitikens dilemma. Man förbehåller sig rätten att frälsa världen men slår med alla medel tillbaka mot andras försök att göra detsamma. Den liberala drömmen om att skapa fred genom tämjandet av den internationella arenan, leder ironiskt nog till splittring och krig.
Libertarianismen – som till skillnad från liberalismen, varken ser staten som nödvändig eller god – har en bättre strategi för fred, och det är frivillig secession. Kriget i Ukraina hade sannolikt kunnat undvikas om de östra regionerna hade givits möjlighet att förklara sig självständiga. Det är ett misstag att anta att en nationalstat per automatik ”äger” sitt territorium, på samma sätt som en individ äger sin egendom. Privat egendom införskaffas genom frivilliga transaktioner, mellan likvärdiga parter, på en fri marknad. Nationalstatens gränser däremot, har med största säkerhet tillskansats genom våld, eller genom överenskommelser mellan stater, utan att invånarna haft något att säga till om. Att det är just nationalstatens ”territoriella integritet” som i alla lägen ska väga tyngst, saknar grund. Om alla grupper och alla nationaliteter kunde bryta sig loss från en nationalstat och förklara sig självständiga, eller gå med i vilken annan nationalstat som helst, som är villig att ta emot dem, skulle vi få det Murray Rothbard kallar nationer efter samtycke.
Frivillig secession är dessvärre lika oförenligt med den enskilde statsmaktens intressen, som med den liberala världsordningens ideal. Secession innebär decentralisering av politisk makt, när det är centralisering som står på agendan. Förverkligandet av den liberala utopin trumfar pragmatiska lösningar som har potential att rädda tiotusentals liv. Historien visar att inbördeskrig, inklusive massmord på den egna befolkningen, ofta ligger närmare till hands. Det som däremot ligger i statens intresse – mer än något annat – är att upprätthålla kontrollen över sitt territorium, så att det gradvisa plundrandet av den egna befolkningen kan fortgå.
