Hur vet vi vad vi vet?

När jag först la fram titeln på mitt tal, föreslogs det att jag borde lägga till frågan ”Hur vet vi när staten ljuger?” Jag vet inte om detta var ett försök att begränsa min presentation till 30 sekunder, för jag kan sammanfatta mitt svar med stand-up-filosofen George Carlins klassiska ord, ”min första regel är: tro inte på något som staten säger.”

Till det klara tänkandets försvar

De vertikalt strukturerade systemen genom vilka den institutionella ordningen sedan länge har verkat är i ett tillstånd av kollaps. Till stor del på grund av teknik (t.ex. Internet) som sprider informationskontrollen till miljontals händer snarare än till bara ett fåtal. Våra samhälleliga system – och vårt tänkande – håller snabbt på att decentraliseras.

Att motstå det dödliga viruset

För alla de kreativa, livsuppehållande, fördelar som har uppstått inom civilisationer finns det interna krafter som motsätter sig sådana fördelaktiga intressen. Dessa destruktiva influenser kan jämföras med ett virus som, om det tillåts härja fritt på grund av ouppmärksamhet, kan metastasera och övermanna immunförsvaret. Detta virus är institutionalism, eller omformandet av organisatoriska system från händiga verktyg, till deras egen orsak till att vara.

Öka ditt koldioxidavtryck

Nya upptäckter av den oärliga och institutionellt tjänande “vetenskapen” som ligger till grund för denna kampanj, kanske tvingar etablissemanget att leta efter ett nytt hot. Kanske kommer vi snart att bli tillsagda att det, precis som rymdfilmer varnat oss för, finns utomjordingar därute som snart kommer att attackera oss med sina massförstörelsevapen.

Detta land är vems land?

Vi människor har genererat så mycket konflikter, förstörelse, krig och andra samhälleliga störningar på grund av vårt misslyckande att respektera våra egendomsintressens okränkbarhet. Staten frodas av sådana kränkningar; den skulle inte kunna fungera utan dem. Vi har varit tanklösa nog att låta staten komma undan med dess skapade konflikter som sätter oss i krig med varandra

Varför jag inte röstar

Finns det några argument för att gå och rösta? Javisst, men bara ifall man tror att samhällelig ordning är något som måste påtvingas av politiska myndigheter genom våld och andra tvångsåtgärder. Jag delar inte denna uppfattning. Jag tror tvärtom att samhällsordningen är en produkt av osynliga, spontana influenser som vi i de flesta fall inte är medvetna om. Politik är som en sten som kastas genom ett spindelnät i det att den stör dessa informella processer och de befintliga sammanslutningar som de är beroende av.

En ”avstängningsknapp” för staten

Internet – liksom tryckpressen innan den – är inte orsaken till förändringarna i samhället, utan enbart fordonet genom vilket fria sinnen kan utforska alternativen till de inhumana, destruktiva, ineffektiva, anti-livsimplikationerna som institutionerna inte kan separera sig ifrån. Frågan vi ställs inför är om livet tillhör de levande, eller till de sedan länge vördade systemen som insisterar på att de har auktoritet att kontrollera och förstöra liv för att uppnå organisationella intressen.

Livet förstör planeten!

Vi måste naturligtvis komma ihåg att det är mänskligheten själv som miljöaktivisterna rasar mot, med hjälp av sin egen sekulariserade version av ”arvsynden”. Hur ofta hör vi det inte sagt att människan måste begränsa sin inblandning med resten av skapelsen för att inte ”rubba balansen i naturen?” Att vår art skall skiljas från resten av naturen återspeglar hur konfliktdrabbad denna ideologi är.

Det allmänna bästa = kollektivism

Så länge som män och kvinnor ser på sig själva som lite mer än formbara enheter i en grupptänkande monolit kommer de och deras barn att fortsätta malas ner till en gemensam massa, som endast är användbar för deras herrar. Kollektivism är en religion för förlorare: ett trossystem som tillåter staten att anordna folks välstånd och energi i en tvingad omfördelning till de som staten favoriserar.

Viljan att äga

[Utdrag ur boken Boundaries of order: Private property as a social system, av Butler Shaffer ss 155-157] Min yngsta dotter bevittnade ett intressant exempel på det kompletterande samspelet mellan själviskhet och samarbete, med respekt för anspråk på egendom som katalysator. Hon hjälpte till på en fest för småbarn när hon såg en liten pojke, mellan Läs mer om Viljan att äga[…]