Relationer mellan stat och individ, del 3: ge och ta.

Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att vissa tjänster, som till exempel förskola och kollektivtrafik borde vara billigare eller till och med ”gratis”. Detta eftersom att vi i Sverige har bland de högsta skatterna i världen. Jag är ju trots allt en före detta etatist och de gamla ränderna har ibland svårt att gå ur. Så när jag får upp sådana tankar får jag ta ett steg tillbaka från dem och se dem ur ett logiskt perspektiv i stället för ett känslomässigt. Varför tänker jag så? Jo, för att jag, liksom alla andra är fast i ett ta-och-ge-förhållande med staten.

Staten tar våra pengar i form av skatt och inflation. För att bibehålla sin makt ger staten tillbaka en viss del av skatteintäkterna till befolkningen i form av bidrag och subventionerade tjänster. Det är logiskt omöjligt att befolkningen som helhet får tillbaka mer, räknat i pengar, än vad de blir bestulna på, om vi bortser från inflationen. På individnivå finns det enorma oproportionerliga ta-och-ge-förhållande mellan stat och individ. En del betalar noll kronor i skatt och får bidrag och subventionerade tjänster som vård och utbildning. Andra betalar miljontals kronor i skatt om året och står på egna friska ben och uppsöker nästan aldrig läkare och hamnar aldrig i juridiska dispyter.

Gratisluncher

Ett vanligt uttryck, och tyvärr, vanligt missförstånd bland etatister är att skattesubventionerade tjänster är gratis. Uttrycket ”det finns inga gratisluncher” har diskuterats av ekonomer som bland annat Milton Friedman, men finns det verkligen saker som är gratis?
– Nej. Inte om de har producerats. Producenten bär alltid någon form av kostnad. Det finns alltså inga gratisluncher, eftersom att någon betalade någonting för att producera den. Så har vi verkligen världens billigaste sjukvård i Sverige, till exempel?
– Det är ju lätt att tro det, men nej, vi har snarare bland världens dyraste. Sjukvården upplevs så klart som billig då skatten dras automatiskt från lönen, momsen räknas in direkt i försäljningspriserna och så vidare.
När man sedan gör en hjärtoperation efter 45 år av hårt arbete och konsumerande, och betalar under tusenlappen så känns det så klart billigt. Vad vår hjärtpatient ofta glömmer, tack vare den statliga manipulationen, är att han har betalt sin hjärtoperation flera gånger om.

Det är så klart omöjligt att veta exakt vem som har betalt mer skatt än vad han eller hon har ”fått tillbaka” i form av statligt subventionerade tjänster. Men en sak är säker, och det är att ta-och-ge-taktiken fungerar.

Hur man förhåller sig till taktiken varierar och som libertarian finns det bara ett förhållningssätt: att ”ge” så lite som möjligt och att ”ta” så lite som möjligt. Vad beträffar att ge, så talar jag inte bara om skatt. Här inkluderas all form av givande och medgivande till staten. Att rösta eller att arbeta i offentlig sektor är två exempel. Att ta innebär allt som staten erbjuder, så som bidrag, information, nöje, vård, utbildning, och så vidare.

Givet att vi alla har olika relationer till staten, så händer det ändå någonting i hjärnan när vi får något av någon. Flera forskningsstudier visar på att vi är mer benägna att ge dricks på restaurangen om vi får en liten gåva av servitören. Oavsett kultur så känner de flesta människor att de måste ge någonting tillbaka om de får något. Den som ger först har helt enkelt initierat en form av relation. På sätt och vis skulle man kunna säga att staten är den som ger ”första gåvan” i form av förskola och utbildning. Vi får även ”gratis” vård och tandvård när vi är små. Så vi känner att vi med glädje ”ger tillbaka” lite skattepengar när vi börjar jobba. Och så är bollen i rörelse – fram och tillbaka.

En annorlunda välgörenhetsorganisation

Hittills har jag bara berört ta-och-ge-relationen mellan staten och individen, men det ska nämnas att genom omfördelningspolitiken blir skattebetalaren en ”välgörare”. Staten fungerar som en typ av välgörenhetsorganisation. Skillnaden är att den inte finansieras frivilligt och att den har ett brett välgörenhetsområde. Ja, till och med så brett att den lånar ut pengar och ger bistånd till andra länder. Genom omfördelningspolitiken känner sig gemene skattebetalare som Moder Teresa. Subtilt dras skatten av från lönen varje månad och vips så har man räddat livet på en cancerpatient eller ett barn i Afrika. När den vänsterorienterade skattebetalaren tänker på allt gott som skattepengarna går till så fylls han av en rejäl egoboost och känner att han kunde betala ännu mer med tanke på de förträffliga resultaten.

Nollinkomsttagaren och låglinkomsttagaren som nyttjar skattesubventionerade tjänster känner sig sällan som parasiter. Det är de rika som betalar mest skatt och de rika har råd att betala, brukar det resoneras. Det är på något sätt fult och skambelagt att vara rik i dagens samhälle. Så även de rikaste känner att de måste dela med sig. 

Jag håller med etatisterna om en del. Jag vill inte heller att det ska finnas fattigdom och jag ger gärna pengar till välgörenhet. Visst har de rika råd att betala mer, det är simpel logik. Men varken logik eller sund moral tycks styra etatisternas åsikter. Det är snarare känslor av olika slag som styr dem. Om logik, sund ekonomi och sund moral hade väglett etatisten hade han förstått:
– Att omfördelning inte gör samhället rikare, då välståndet inte ökar, utan bara byter händer.
– Att politik skapar fattigdom.
– Att staten skapar orättvisa rikedomar, genom till exempel lobbyism.
– Att om man gör sig själv till en värdefull och värdeskapande individ så kommer andra att vilja hjälpa en frivilligt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.