Inför valrörelsen

Vad händer med en medial och politisk verklighet där symbolfrågor tar över analys? Det rör inte bara inrikespolitiska frågor utan även hanteringen av pandemin och av krisen i Ukraina. När vi dessutom går in i valrörelsen är det viktigt att kunna se vad som är skådespel och symbolpolitik och vad som är verkliga kriser i samtiden och där energikrisen konvergerar med lågkonjunktur, masskjutningar konvergerar med en förvaltningskris och där vi har lagar, regler och förordningar som är anpassade till en annan demografisk situation än den vi fått under de senaste två decennierna. Ifråga om utanförskap talar vi här dessutom inte bara om att man geografiskt och kulturellt kan tala om olika världar i det svenska samhället; det handlar också om ett mentalt utanförskap där vi har en kritisk mängd individer som saknar förmåga och potential att ta del av svenska utbildningar och vara självförsörjande på svensk arbetsmarknad. 

Det man här brukar tala om är så kallade hyperrealiteter där den mediala bilden av konflikter och kriser gör dem abstrakta och hanterbara för att kunna anpassas till mediala rum i syfte att förmedla förenklade budskap.

Masskjutningen som verklighet lyfts upp till en hanterbar nivå där man kan debattera problemet politiskt.  Ett exempel på samma fenomen i närtid är hur pandemin hanterades av olika stater och av WHO. En fråga som var rent medicinsk politiserades och skapade politiska läger när staten och statliga institutioner tog över problemen på en hanterbar politisk nivå. Plötsligt förvandlades därigenom medborgare i länder som införde utegångsförbud till potentiella fiender till det allmänna. Medborgares rättigheter upphävdes genom undantag. Politiserad media demoniserade motståndare till tvång och vaccin och började rättfärdiga tårgas och polisiärt våld. På kort tid var tal om medborgerliga och liberala fri- och rättigheter borta. Vaccindebatten blev en hyperrealitet som ägde rum på en helt annan spelplan än den medicinska grunden. Corona blev farligare än vad den medicinska vetenskapens mest pessimistiska analyser medgav. Restriktioner började på sina håll skapa svält i fattiga länder, arbetslöshet, varsel, nedlagda företag, ökat beroende av alkohol och narkotika och som konsekvenser en större lidande än själva Covid-19. Om det ökade våldet i samhället har en demografisk grundorsak blev analogt dess problematik annorlunda när media omvandlade den till olika politiska positioner om kriminalpolitik. Få ville se att det var migrationspolitiken som orsakat utanförskapsområden, liksom de ifråga om pandemin ville se att det var restriktionerna och inte Covid-19 i sig som orsakat ökat missbruk och ökad fattigdom.  

I böcker som Övervakning och straff (1975) och Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961-1972) skildrade den franske postmoderne filosofen Michel Foucault samband mellan diskurs och maktutövning och hur olika sätt att hantera diskurser medförde olika sätt att hantera verkligheten. Om man för över dessa tankar på det som beskrevs ovan, ser man just detta i den diskurs där politisk korrekthet liksom politiserade hanteringar av demografiska problem och pandemier förenas med maktutövning. För vad är exmepelvispolitisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i den politiskt korrekta och relativistiska kulturen handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Politisk korrekthet har blivit en förväntad mentalitet i media, akademi och politik och det är denna mentalitet som alltså skall hantera både masskjutningar och vaccin.  

I sin skildring av fängelsesystemet i Övervakning och straff kritiserar Foucault bilden av att fängelsestraffen genomgick en humanisering efter upplysningen. I själva verket menar han att fängelserna humaniserades eftersom hela samhället började följa fängelsesystemets logik och där fängelsernas interna rutiner började svara mot den moderna tillvarons strukturer. En av de författare som försvarade fängelsestraffets humanisering var Jeremy Benthamsom förutspådde att det framtida fängelset kommer att byggas som ett panoptikon där den fjärde väggen i fängelsecellen skulle vara vänd mot ett vakttorn så att vakten skulle kunna bevaka varje fånges minsta rörelse. I denna panoptikonmodell ryms enligt Foucault en utopi om ett rationellt ordnat, transparent och kontrollerat övervakningssamhälle. Det går givetvis att dra paralleller till Aldous Huxleys Brave New World (1931), liksom till George Orwells 1984 (1949). Jag menar att delmoment av detta stämmer in på det samhälle vi lever i idag. Vår postliberala politiska kultur har utvecklat tekniker för övervakning av exempelvis vaccinmotstånd, av politiskt inkorrekta attityder i offentliga rum och i klassrummet, av kritik av symbolpolitik och restriktioner och hanterar dissidenter genom social ostracism, politisk exkludering och chikanering. Idag får man underhållning och en politiskt korrekt världsbild levererad på en och samma tevemeny. 

Politisk korrekthet tycks här ha utvecklats till ett slags underhållning och skådespel. En tevedebatt eller en valkampanj är inte längre något som teve rapporterar om utan själva är med om att skapa. Media återrapporterar inte längre endast politik, åsikter och värderingar utan skapar dem i ännu högre grad, liksom den skapar panik över Covid-19 och skapar en internationell skurkstat i Ryssland genom att förenkla debatten. Teve upprätthåller således ett politiskt korrekt normalitetsbegrepp och konstruerar mediala ”hyperverkligheter” där de personer som uttrycker sig måste ta hänsyn till medias diskursiva maktutövning och förväntningar på rena attityder, smaker och känslor. I teve blir kulturmarxismen en uppfostran av en politiskt korrekt mentalitet. 

”I den mediala hyperrealiteten förvandlades rättsstatens misslyckade hanteringar av rena avrättningar på svenska gator till politiska symboler och tabun. Man ville inte se att förutsättningar inte finns eller har skapats för svenska förvaltningar att hantera krisen. Hur kan man till exempel ge kommuner som saknar tvångsmedel i uppdrag att ta hand om återvändande IS-krigare? Det är klart att de i likhet med Stockholm Stad kan hantera frågan symboliskt genom att låta någon socialsekreterare ”skicka brev” till dessa islamister, liksom ”ringa dem” vid behov, men det är ju ingenting som hanterar potentiella terrorhot mot Sverige. Det är ingenting mer än just friterad luft. Det är inte heller humant mot dem som utsattes för deras terror och nu bor i Sverige eller rättvist mot skattebetalare som måste försörja dem. Flertalet skulle betala för att slippa ha dem i landet. Det intressant är att vi därtill har ett läge där också politiken känner till dessa begränsningar, men inte vågar göra tillräckligt, media känner till att vi har dessa problem, men inte vågar tala om dem och där politik och media dessutom vet att andra vet, men inte har viljan att gå utanför de gränser som de satt upp för sig själva. Gränser som fungerade när Sverige var mer kulturellt homogent, men inte idag.

Det är också intressant att se hur ett företag som Ben & Jerry insett att woke och symboler kan användas i vinstdrivande syfte. Oavsett om de har rätt eller fel i denna analys blev själva glassen i detta exempel en politisk symbol förknippad med ett politiskt och normativt idékluster. Genom att handla glassen, handlade du samtidigt politiskt. Du blev deltagare i en hyperrealitet som skapats av företaget och som inte hade med själva produkten att göra.  

Vi lever idag i ett postliberalt samhälle där de stora politiska berättelserna om demokrati, individuell emancipation och rationalitet övergått i orwellskaundantagstillstånd och där värdeladdade ord om “mångfald”, “jämställdhet” och “rättigheter” används som trubbiga slagträn för att trycka ner individuella olikheter, övervaka medborgare ”för deras eget bästa” och motverka frihet och rationella diskussioner.Demokratin används inte heller för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter samman.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.