Liberala tvärgränder: Problemet med tänkande i kollektiva rättigheter.

Den liberala filosof som har haft stort inflytande på debatten om mångkultur heter Will Kymlicka och är amerikansk filosof vars texter ofta används vid akademiska institutioner när mångkultur diskuteras från ett vänsterliberalt och socialdemokratiskt perspektiv. Det är därför värt att känna till ett par djupa motsägelser i Kymlickas resonemang om kollektiva rättigheter.

I boken ”Mångkulturellt Medborgarskap” behandlar Kymlicka aktuella problem kring frågor om nationella och etniska minoriteters rättigheter i moderna västerländska samhällen. Till bokens förtjänster hör att Kymlicka lyckas reda ut många ord och begrepp som ofta används på ett oklart sätt i dagens diskussion. Jag kommer fortsättningsvis att använda Kymlickas egna definitioner.

Inom en stat kan ingå flera nationer beroende på att olika folkslag med delvis olika kulturella historier samexisterat under en viss tid. En sådan stat kallas mångnationell. I Sverige tänker kanske många på samerna när man talar om nationella minoriteter, men även andra grupper har fått sådan status. Den 2 december 1999 fattade Sveriges riksdag beslutet att fem språk skall klassas som nationella minoritetsspråk: jiddisch, finska, meänkieli, romani chib och samiska. Samtidigt fick också judar, sverigefinnar, tornedalingar, romer och samer ett erkännande som nationella minoriteter. Eftersom gränser mellan stater ofta dragits så att de innefattar områden som bebos av tidigare existerande och självstyrande kulturer förekommer mångnationella stater över hela världen.

Som Kymlicka påpekar kan en mångnationell stat också bildas när olika kulturer frivilligt kommer överens om att sluta ett förbund till ömsesidig nytta. Teoretiskt kan även en mångnationell stat uppstå om invandrare inom staten erhåller rätt till nationellt självstyre. Engelsmännen uppträdde t.ex. som en annan nation i sina kolonier. De hade inga planer på att integreras i en för dem främmande kultur utan sökte reproducera England vart de än kom. Med polyetnicitet menas att flera olika etniciteter bor i ett land och att de av olika skäl ej kan kategoriseras som nationella minoriteter. Man tänker här i första hand på flyktingar och invandrare. 

Vissa vill använda begreppet mångkultur för att åsyfta dem som av olika anledningar marginaliserats. De säger att funktionshindrade, homosexuella, transvestiter och ”arbetarklassen” utgör olika kulturer i en mångkultur. I så fall kan även relativt etniskt homogena samhällen som Island klassificeras som mångkulturella. Det är klart att dessa grova kategorier normalt inte gör individer rättvisa. Djupa skillnader förekommer givetvis inom en och samma kultur eftersom människor kan byta religion, självbild, musikstil, klädstil, politisk ideologi, tatueringar, filosofi, världsbild, nation och hårfärg som de behagar. Samtidigt kan vissa åskådningar leda till att man önskar separation från majoritetskulturen. I Sverige vill exempelvis många konservativa och libertarianer inte bli associerade med svensk liberalism och socialdemokrati, men ändå åberopa en djupare identitet med frihetliga värden eller med svenska landskap och deras lokala kulturer.

Det är svårt att skriva om detta ämne utan att tala om det som bara för några decennier sedan präglade diskussionen om minoriteter och etniska grupper. Vi kan nämna ursprungsbefolkningarna i den ”Nya Världen” som exempel. Dessa sågs fram tills nyligen som ”skyddslingar” som var i behov av särskild omsorg och omhändertagande. I den traditionella folkrätten erkändes inte urbefolkningar som tillhörande separata nationer, och man behövde således inte ingå folkrättsliga avtal med dem, eller respektera deras
autonomi. Indianerna i Latinamerika är fortfarande offer för liknande tankegångar och de saknar framförallt den juridiska rätten till sin mark vilket orsakat hänsynslös exploatering och rena stölder. Och i den mån tredje världens människor inte blivit bestulna på sin jordegendom och vill exportera varor till Väst, har våra regeringar än idag tullar som försäkrar att dessa människor hålls nere ekonomiskt.  

Behövs kollektiva rättigheter? 

Kymlicka räknar med tre former av gruppdifferentierade rättigheter, rätten till självstyre, polyetniska rättigheter och rätten till särskild representation.  Enligt FN-stadgan har alla ”folk” rätt till självbestämmande, men dessa folk har dock endast definierats som dem som tillhör självbestämmande kolonier. En nationell minoritet har ej ansetts ingå i denna personkrets.  Federalismen har ofta använts som en metod att skapa utrymme för olika folkgrupper och nationella minoriteter. I 1800 talets USA var det t.ex. fullt möjligt att skapa stater som dominerades av indianer från olika stammar, puertoricaner, chicanos eller hawaiianer. Dessa var i majoritet i sina egna hemnationer. Man fattade beslutet att låta majoritetsprincipen bestämma frågan om ett område skulle klassificeras som en egen stat eller ej.  Därefter drog man orättfärdiga territoriella gränser så att de engelsktalande kom i majoritet, eller fördröjde beslut så att tillräckligt många nybyggare hunnit bosätta sig för att vara i majoritet. Detta skiljer de Förenta Staterna från hur man behandlade de fransktalande i Quebec i Kanada där de sk Québécois fortfarande har stor autonomi att
fatta beslut i frågor som rör den franska kulturens överlevnad.     
                

Med polyetniska rättigheter menas att etniska minoriteter får särskilt stöd för sin kulturutövning. Men det kan även vara fråga om att religiösa minoriteter erhåller undantag från lagar och föreskrifter som missgynnar dem. Det kan röra frågan om rätten till en viss form av slaktmetod för judar och muslimer, rätten att ej närvara vid sexualundervisning i allmänna skolor etc.  Frågan om särskilt representation rör problemet med
att etniska grupper ofta känner att de saknar representation i folkvalda församlingar.  Utifrån dessa gruppdifferentierade rättigheter utvecklar sedan Kymlicka sitt försvar för kollektiva rättigheter.
Men dessa rättigheter skall inte gälla för alla. Kymlicka ställe frågan om varför medlemmarna i vissa grupper skall ha rättigheter till mark, representation, språk etc, som medlemmarna av andra grupper inte har? Svaret på denna fråga rör skillnaden mellan etniska och nationella minoriteter. De senare skall ha rätt till självstyre, medan person som frivilligt emigrerat inte skall ha det. De senare har nämligen valt att flytta till ett visst land och deras framgång blir då beroende av deras integration. Det är därför enligt Kymlicka inte orättvist att inte ge dem samma status som nationella minoriteter. Ett exempel på detta i vår tid skulle kunna vara partiet Nyans försök att få hitflyttade muslimer särskild status som en nationell minoritet, vilket torde vara svårt då det dels rör nyligen hitflyttade, dels rör en religion som någon alltså kan lämna.

Afroamerikaner bildar enligt Kymlicka en tredje kategori eftersom de normalt är integrerade, talar engelska, inte har emigrerat frivilligt och länge saknade rättigheter.  Vad innebär dessa kollektiva rättigheter ifråga om självstyre? Det innebär framförallt att makten delegeras till mindre politiska enheter så att en nationell minoritet inte kan röstas ner eller överbjudas av majoriteten vid beslut som är av särskild vikt för dess kultur. Den nationella minoriteten har ett yttre skydd mot majoritetskulturen och det övriga samhället, ett skydd som för indianernas del i USA och Kanada innebär stor autonomi. Problem som har uppstått rör då kontroversiella frågor om hur dessa indiansamhällen behandlar kvinnor och minoriteter inom gruppen. 
Några indianska grupper har här accepterat tanken på att deras myndigheter skulle kunna ställas till svars vid internationella människorättstribunaler. De avvisar dock tanken på att de skall behöva underkastas den federala domstolen som historiskt har diskriminerat indianerna. Kymlicka nämner att Pueblofolket har upprättat en teokratisk regim som diskriminerar de medlemmar som ej delar stammens
religion.    
            

Hur löser Kymlicka dessa problem mellan yttre skydd och gruppmedlemmarnas individuella rättigheter? Han vill skilja på att nationella minoriteter ges rätten att uttrycka sin etniska identitet och att de skall tillerkännas rätten att inom gruppen förtrycka individuella rättigheter. Kymlicka beskriver de nationella minoriteterna som relativt homogena kollektiv som har att försvara sig visavi ett majoritetssamhälle. Givetvis nämner han problemen med eventuella minoriteter inom minoriteterna, exempelvis religiöst avvikande personer, men han vill fortfarande bevara en kollektivistisk syn. Tänk om en grupp indianer bryter med sin
stam och flyttar till ett separat område för att leva samma slags liv som vita protestanter.  De kanske då vill fortsätta att åberopa sin nationella minoritetsstatus och försvarar sig med att de behållit vissa indianska seder, men förkastat andra. Skall de få det och var skall man dra gränsen? 

Det som dessutom bör ifrågasättas hos Kymlicka är varför andra grupper av individer än just minoriteter i den västerländska hemisfären inte bör tillerkännas samma rättigheter för sitt ursprung som exempelvis indianerna fått i Förenta staterna? Varför inte erkänna lika rättigheter till existens för alla etniciteter? Och
varför då inte dessutom tillåta att de också styr sig själva enligt sina egna preferenser? Mot den liberala universalismen måste man då tillåta exempelvis andra former av styrelseskick. Pueblofolket får då exempelvis rätten att ha en teokratisk regim om de vill.

Som ni märker så haltar resonemanget om kollektiva rättigheter. Det haltar eftersom individer idag ofta har flytande identiteter och inte självklart tillhör samma grupp livet ut. Det haltar eftersom människor tilldelas särskilda rättigheter utifrån sitt ursprung eller påstådda ursprung och inte som individer. Det haltar eftersom varje särskild rättighet som tilldelas en individ för en tänkt gruppidentitet alltid diskriminerar mot andra individer.

Vidare så haltar resonemanget eftersom den minsta minoriteten inte är ett kollektiv utan alltid den enskilde individen. Av denna anledning är det bättre att helt undvika tänkande i kollektiv och istället tillerkänna varje individ och oberoende av identitet, bakgrund, kön och allt annat lika fri och rättigheter. Endast härigenom garanterar man verklig pluralism. Den minsta och givna etiska maximen blir då att var och en får uttrycka sin identitet och tro bäst de vill om och endast om de inte tvingar eller bedrar någon annan. Vi överger då tänkandet i kollektiva rättigheter och försvarar istället friheten som grundvärde för ett pluralistiskt samhälle och då inte bara ifråga om identiteter utan också ifråga om åsikter, ideal och idéer.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.