Sveriges och Finlands Natoansökningar Bortser från Neutralitetens Fördelar

Sveriges och Finlands beslut att ansöka om Nato-medlemskap är en viktig seger för militäralliansen, men en mycket mer tvivelaktig sådan för dessa två länder. Nato behöver verkligen en framgång just nu, eftersom varken det ekonomiska kriget mot Ryssland eller konflikten i Ukraina tycks gå som önskat. Det återstår att se om ett officiellt tillägg av ytterligare två nordiska länder skulle leda till en verklig militär fördel för Nato, men det skulle åtminstone innebära en tydlig Public Relations vinst.

Det skulle dock istället kunna förvandlas till en PR-katastrof för de västerländska makterna, och inte minst för Sverige, om Turkiet vägrar släppa in Finland och (kanske främst) Sverige i organisationen. Som så ofta under de senaste åren, väljer Turkiet att följa sina egna intressen; ofta en väg halvvägs mellan Förenta Staterna och Ryssland. Med tanke på Natos och dess enskilda medlemmars euforiska tillkännagivanden av de finska och svenska ansökningarna, verkar det dock möjligt att Turkiet så småningom kommer att gå med på dessa medlemskapsansökningar, men endast efter att ha fått igenom flera av dess hårda krav. I vilket fall som helst har denna saga återigen avslöjat amatörismen och bristen på förberedelse hos de västerländska politiska ledarna.

Det är tveksamt om Sveriges och Finlands militära säkerhet skulle öka om de blir medlemmar i Nato; tvärtom. Till att börja med så är det berömda Artikel 5 “skyddet” i Natostadgan i själva verket ingen garanti för militärt bistånd från medlemsstaterna till det land som kanske skulle behöva det. Den säger endast att medlemmarna tar “action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security“. Det verkar naivt och orealistiskt att tro att Nato, och i synnerhet de opålitliga Förenta Staterna, skulle engagera sig militärt om en konflikt skulle bryta ut mellan, låt oss säga, Finland och… Ryssland.

Om Sverige och Finland skulle begränsa antalet Natotrupper och Natoinfrastruktur på sitt territorium, precis som de baltiska staterna, skulle säkerhetssituationen i Europa förmodligen inte förvärras, även om Nato inte skulle vinna mycket, strategiskt, på deras medlemskap. Detta var i huvudsak president Putins slutsats i sina första kommentarer i frågan. Men en omedelbar förstärkning från ryska armén av sitt västra militärdistrikt har, inte överraskande, redan meddelats av den ryska försvarsministern.

Men om Natomedlemmarna Sverige och Finland i framtiden skulle besluta – eller tvingas acceptera – Natos missilavfyrningsanordningar på sitt territorium, liksom Rumänien och Polen, är en starkare rysk reaktion att vänta. Om planer skulle uppstå för en potentiellt offensiv Natomilitärbas i finska Lappland, mindre än 200 km från ryska flott- och flygbaserna i Murmansk, skulle hela Nordeuropas säkerhetsbalans rubbas. Ryssland skulle då förståeligt nog känna sig tvingat att försöka lösa ett sådant hot mot sin säkerhet.

Har de svenska och finska regeringarna verkligen tänkt på konsekvenserna av ett Natomedlemskap och hur det skulle kunna få motsatt effekt till den ökade säkerhet som de uppenbart eftersträvar? Man måste vara medveten om att Nato inte är en försvarsallians, utan ett verktyg för den aggressiva amerikanska utrikespolitiken, vilket har visat sig vid många tillfällen, från anfallet mot Serbien 1999 till förstörelsen av Libyen 2011.

Sveriges och Finlands neutralitet

Sveriges och Finlands ledare tycks ha glömt, eller struntat i, fördelarna med neutralitet, särskilt för mindre nationer. I fråga om internationella relationer är det den logiska inställningen för en stat som är svag relativt grannstater. Neutralitet ger i sig skydd. Det finns naturligtvis fall där neutralitet inte har hjälpt, vilket historien har visat. Men historien har också visat att neutralitet ofta har haft fördelar för de som utövade den.

Sverige har tidigare tydligt gynnats av sin neutralitet. Den bidrog till att landet undvek de båda världskrigen och kunde upprätthålla relativt vänskapliga relationer tvärsöver Kalla Krigets block.

Men Sverige gav i praktiken upp sin neutralitet, och därmed sin oberoende internationella ställning. Detta hände när USA övertalade Sverige att upphöra med sin kärnvapenutveckling på 60-talet, mot att Sverige fick skydd av USA:s kärnvapenparaply. Ny Teknik sammanfattade vad som antagligen hände när Sverige 1966 lämnade den s k handlingsfrihetslinjen:

Sannolikt händer något 1964, som förklarar det svalnande intresset för den svenska atombomben. En god gissning är att USA, inför risken att Sverige skaffar egna atomvapen, sträcker ut sin kärnvapensköld till att täcka även Sverige. Uppgifter om detta är kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i händelse av ett kärnvapenkrig.

Det skulle förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska landsvägsbaserna, så att de får kapacitet att ta emot USA:s strategiska bombflyg. Och att munstyckena på de svenska lufttankningsplanen anpassas till Nato-standard. Det förklarar också varför de amerikanska underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken.”

Sedan 90-talet, med Kalla Krigets slut, har Sverige legat klart i USA:s fålla, vilket inte verkar har stört det svenska folket nämnvärt. Sveriges militära medverkan i krigen i Afganistan och Libyen borde kanske ha chockerat fler svenskar, särskilt med tanke på att dessa handlingar stred så grovt mot den historiska, om än urholkade, neutraliteten.

När President Obama lämnar Sverige den 6 september 2013, står hela regeringen uppradad som lydiga skolbarn.

För Finland var nog neutraliteten ännu viktigare, eftersom den säkrade Finlands oberoende efter andra världskriget och möjliggjorde fredliga relationer med Sovjetunionen i flera decennier. Som framtida Natomedlem skulle Finland möjligtvis bryta mot sitt fredsavtal med Ryssland från 1992, som ersatte avtalet från 1948 med Sovjetunionen. Det finns inga bevis för att Ryssland har haft någon avsikt att bryta mot dessa nästan åttioåriga fredsavtal.

Som neutrala länder hade Sverige och Finland dessutom en relativt stor vikt i internationella frågor, t.ex. som medlare i konflikter eller som värdar för toppmöten. Detta kommer antagligen att bli svårare för de framtida natomedlemmarna Sverige och Finland. Som den politiska analytiker Anatolij Lieven skrev, “by joining NATO, Finland is throwing away whatever remote possibility exists of playing a mediating role between Russia and the West, not just to help bring about an end to the war in Ukraine, but at some point in the future to promote wider reconciliation.”

Neutralitetens fördelar

Neutralitet är den naturliga ställningen för ett (mestadels) fritt samhälle; med en stat som är liten i storlek och räckvidd. En sådan stat, som tillåter betydande ekonomisk och politisk frihet, skulle varken ha rätten, resurserna, eller intresset av att projicera makt utanför sina gränser och leda en aggressiv utrikespolitik. Dess huvudsakliga roll skulle vara att skydda privat egendom inom det område som den kontrollerar, inklusive från möjliga utländska angripare, samtidigt som den inte skulle blanda sig i utländska konflikter.

Det är relevant att erinra sig om Murray Rothbards artikel från 1994, ”Just War”, där han påminnde att neutralitet brukade vara en hörnsten i internationell rätt:

In a theory which tried to limit war, neutrality was considered not only justifiable but a positive virtue… Neutral states had ”rights” which were mainly upheld, since every warring country knew that someday it too would be neutral. A warring state could not interfere with neutral shipping to an enemy state; neutrals could ship to such an enemy with impunity all goods except ”contraband,” which was strictly defined as arms and ammunition, period. Wars were kept limited in those days, and neutrality was extolled.”

Detta innebär naturligtvis att en stat som skickar vapen och ammunition till en krigsförande stat, och som dessutom deltar i ett ekonomiskt krig mot en annan stat, inte kan betraktas som neutral i denna klassiska syn på internationell rätt. Detta är fallet idag när det gäller Sveriges och Finlands handlingar mot Ryssland, vilket inte är särskilt förvånande eftersom de i själva verket, som påpekades ovan, egentligen inte har varit neutrala på flera decennier.

I dag prisas inte längre neutraliteten i internationella relationer; tvärtom. Som Rothbard fortsatte: “In the modern corruption of international law that has prevailed since 1914, ”neutrality” has been treated as somehow deeply immoral.” Länder har fått känna av att de inte är moraliskt rättstående när de inte väljer sida i en konflikt, eller till och med om de inte bidrar till krigsinsatsen hos en av de krigsförande makterna. Det finns inte mycket politiskt utrymme kvar för neutralitet idag, eftersom regeringar känner sig frestade – eller tvingade – att förbinda sig i ”kollektiva säkerhetsarrangemang”, till exempel genom Nato, och nu även EU.

Detta tryck har nu blivit kristallklart i och med konflikten i Ukraina, eftersom USA och EU öppet har försökt båda övertala och tvinga länder runt om i världen att välja sida mot Ryssland i en konflikt som i allmänhet inte berör dem. Även om Österrike till en viss grad har stått emot detta politiska tryck genom att välja att förbli officiellt neutralt, så har Sverige och Finland vikit sig.

Den starkt USA-vänliga politiska eliten i båda länder hade väntat länge på det politiska ögonblicket att kunna omvandla ett redan befintligt samarbete med Nato till fullt medlemskap. Den häftiga opinionsförändringen till förmån för fullt medlemskap, vilket har varit resultatet av vinklade västerländska mediarapporter om konflikten i Ukraina, var i det avseendet en gudagåva för denna politiska klass, som snabbt utnyttjade den. Bristen på offentlig debatt och öppenhet kring detta Natobeslut, och den snabbhet med vilken det påskyndades, kan tyckas lite förbluffande från nationer som kallar sig ”demokratier”.

Ännu värre är att de faktiska skäl som de svenska och finska regeringarna har angett för att ansöka om Nato-medlemskap för närvarande inte är så klara och tydliga som man skulle kunna förvänta sig, med tanke på hur viktigt detta beslut är för ländernas framtida försvar. Detta är kanske inte förvånande eftersom det inte finns tecken på något ryskt militärt hot mot de två nordiska länderna.

Sverige och Finland verkar tro att de kommer att få ökad säkerhet genom att ansluta sig till Nato, men genom att officiellt ge upp sin neutralitet kommer de inte bara att äventyra den säkerhet de har, utan också få minskat oberoende. Som Natomedlemmar så kommer de därför förmodligen att ångra sitt beslut vid ett senare tillfälle. De borde ha följt den grundläggande libertarianska principen i fråga om internationella relationer: neutralitet. Det är den ståndpunkten som framför allt kan leda till fred i världen på lång sikt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.