Diskrepansen mellan staten och folket

Varför har inte staten/rättsstaten vägledande principer som går hand i hand med hur folk i allmänhet agerar?

I den senaste Partiledardebatten (2022-05-09) blev SD anklagade för att de ville skicka hem hela familjer om barnen grovt missköter sig. Utspelet kommer i kölvattnet av kravallerna runt om i landet efter Rasmus Paludans koranbränningar. Jimmie Åkesson försökte tillbakavisa dessa anklagelser – vilket vittnar om hur långt vi har kommit i att staten ska agera diametralt annorlunda mot hur folk i allmänhet agerar. Han vågade helt enkelt inte stå för sitt eget partis förslag eftersom det kunde tolkas som rasism (som precis allt annat).

Egentligen kommer den här idén från en invandrare från någon av Stockholms förorter (förmodligen Husby eller Akalla) som blev intervjuad i SvD 2013 efter kravallerna i Husby där han sa att detta skulle upphöra om man skickade hem hela familjerna till de barn som är ute och kastar sten på blåljuspersonal (ett nytt ”svenskt” fenomen). Givetvis har han helt rätt och givet att det snart har gått tio år sedan de kravallerna får man väl ändå konstatera att de åtgärder och insatser som har vidtagits har varit verkningslösa. Löser man inte ett problem på nio år måste man självfallet byta strategi. Som skattebetalare vill man ha resultat om man nu ska tvingas att betala för att det så kallade våldsmonopolet ska kunna utföra sitt uppdrag – ett uppdrag som krävs tack vare att staten har välkomnat folk som många av oss inte bett att komma hit och som dessutom uppenbarligen inte kan bete sig civiliserat eller respektera våra grundlagar. Man har helt enkelt skapat ett problem som man lastar över på skatteboskapet. Tack!

Ett konkret exempel som fler känner sig hemma i: Om min familj bjuder hem en annan familj vars barn lever rövare i vårt hem – har sönder saker och dessutom beter sig illa mot våra barn – kommer vi att ställa föräldrarna till svars för detta. Vi kommer inte heller att bjuda hem dem igen, i synnerhet inte om beteendet ej omedelbart upphör, eftersom man inte vill riskera sina barns hälsa eller att ens hem blir förstört. Man kan säga att vi har fog för att inte bjuda in folk vars barn agerar på ett destruktivt sätt – sådana människor vill man inte ha omkring sig eller sina barn. Även om föräldrarna inte har gjort något fel är det deras ansvar att barnen missköter sig. Det är föräldrarna som borde skämmas och det är de som ska anklagas för vad barnen gör. När barnen sedermera blir vuxna handlar det mer om skammen att man som förälder inte har lyckats bättre än att ens 18-åring springer runt och kastar sten på blåljuspersonalen, men fram till dess är det ett föräldraansvar.

Varför ska då staten agera annorlunda när det gäller nya medborgare som inte alltid (läs: i stort sett aldrig) har varit välkomnade eller inbjudna av befintliga svenska medborgare? Vad säger att staten inte ska agera i enlighet med hur folk agerar i allmänhet i de små sammanhangen, det vill säga att man exkluderar hela familjerna? Anledningen till att man inte vill ha folk i sin närhet som förstör, beter sig dåligt eller där risken att ens barn råkar illa ut, är för att man alltid värnar sin familj och sitt hem och de sina. Klyschan om allas lika värde stämmer helt enkelt inte, eftersom man alltid, under alla omständigheter kommer att värna sina barn högra än andras barn. De föräldrar som inte gör det anser jag är mycket dåliga föräldrar. Enligt politiker kan man inte utvisa hela familjer eftersom då skulle man straffa oskyldiga – men det är så man gör i det lilla sammanhanget – man exkluderar. Antingen gör man det proaktivt för att ens erfarenhet säger någonting eller så gör man det retroaktivt efter att man har varit med om något som gör att man måste exkludera vissa människor. Det är så här man gör på individnivå men när det blir kollektivt – alltså när staten ska agera – frångår man sådana principer och det får konsekvenser.

Sverige är numera ett land där brottsligheten inte alls sjunker i samma takt som i resten av Europa och där allt fler känner sig otrygga. Allt det här kostar pengar, pengar som kommer från skattebetalarnas plånböcker.

One of the sad signs of our times is that we have demonized those who produce, subsidize those who refuse to produce, and canonized those who complain.

– Thomas Sowell

Utvisning, indragna medborgarskap (som inte borde ha delats ut alls) och indragna bidrag (borde gälla alla) handlar om signalpolitik och incitamentsstrukturer – man måste visa vad som gäller, vem som bestämmer och hur vi som redan bor här vill ha det. Det är på det sättet som man agerar med sin familj och det borde vara samma principer som gäller staten eftersom folket är de som borde bestämma hur landet ska utvecklas.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.