En Libertariansk Recension av Burnhams ”The Machiavellians” – Del 4

Länkar här till delarna ett, två, tre av denna essä.

Libertarianism som komplement

Den machiavellianska statsvetenskapen är grundläggande för att förstå den politiska makten i samhället. Den pekar på den saknad av faktisk politisk representation för majoriteten historiskt i alla samhällen, och ger omfattande förklaringar för denna, med utgångspunkt i historia, sociologi, psykologi och politisk teori. Idag kan de machiavellianska tänkarnas verk bidra till att förstå den inneboende politiska instabiliteten i nominellt ”demokratiska” politiska system.

Men de bonapartistiska, d v s oligarkiska, tendenser som är så tydliga i många demokratier visar att denna statsvetenskap måste kompletteras med ett förslag om politisk frihet för denna majoritet. Machiavellianerna själva föreslog inga lösningar på den dramatiska situation som de identifierade, om man inte räknar Burnhams användning av Moscas uppenbart otillräckliga begrepp “difesa giuridica”; att likställa frihet med förekomsten av politisk opposition.

Trots deras något dystra slutsatser om minoritetsstyrets oundvikliga existens och den brist på initiativ som är underförstådd i deras intellektuella tillvägagångssätt, hade inte machiavellianerna en negativ världssyn. Tvärtom skrev Robert Michels följande i slutet av sitt viktigaste verk:

It would be erroneous to conclude that we should renounce all endeavors to ascertain the limits which may be imposed upon the powers exercised over the individual by oligarchies (state, dominant class, party, etc.). It would be an error to abandon the desperate enterprise of endeavoring to discover a social order which will render possible the complete realization of the idea of popular sovereignty”.[1]

Libertarianismen föreslår just den sociala ordning som Michels önskade finna. Det är en politisk filosofi som definierar gränserna för Statens makt, och en social ordning som bygger på riktigt folkstyre.

Frivilliga och ofrivilliga föreningar

Frågan om huruvida accepterandet av ”de styrande” är frivilligt eller tvärtom påtvingat samhället, borde vara av yttersta vikt för alla politiska teorier. Men Burnham gjorde inte den åtskillnaden; han bara antog att “de styrande” inte kan väljas av majoriteten.

På grund av bristen på denna åtskillnad, behandlar Burnham Staten på samma sätt som ett politiskt parti. Det finns dock en viktig skillnad här, eftersom anslutningen till ett politiskt parti är frivillig. I en mogen politisk organisation, som machiavellianerna visade bara är skenbart demokratisk, väljer en vanlig partimedlem, omedvetet eller inte, att ha mycket lite att säga till om, och att främst styras av partiets ledare.

Detta är anledningen till att libertarianer ser Staten som radikalt annorlunda till sin natur jämfört med andra organisationer, däribland politiska partier, företag eller fackföreningar, för vilka medlemskap alltid är frivilligt. I sådana organisationer finns det alltid möjlighet att säga upp kontraktet eller lämna organisationen, inte minst om man anser att de oligarkiska tendenserna blir outhärdliga.

Men så är inte fallet när det gäller Staten, som alltid kräver en påtvingad förening. Begreppet ”socialt kontrakt” med Staten måste därför betraktas som en del av myten om demokrati. Det är en del av den arsenal som används för att övertyga majoriteten att acceptera demokratisk representation, även om det i verkligheten handlar om minoritetsstyre. I den bemärkelsen är libertarianismen i full överensstämmelse med machiavellianernas statsvetenskap.

Eftersom Machiavellianerna och Burnham inte hade en Statsteori, är det inte förvånande att de verkar vara omedvetna om den libertarianska åtskillnaden mellan två helt olika typer av organisationer, beroende på om medlemskapet är frivilligt eller inte. Å ena sidan finns den ekonomiska, frivilliga och produktiva organisationen som representeras av företag, föreningar och kooperativ i en marknadsekonomi, och å andra sidan finns Statens politiska, påtvingande och utnyttjande organisation.

Murray Rothbard gjorde denna avgörande åtskillnad mellan att vara en frivillig medlem i en organisation och att vara en ofrivillig medlem av en Stat. Han visade hur denna dikotomi mellan frivilliga och ofrivilliga föreningar också måste göras med avseende på den styrande minoriteten. Han gjorde således åtskillnaden mellan ett fritt samhälles ”naturliga aristokrater” och Statens ”konstgjorda aristokrater”. De sistnämnda kallade han även “coercive oligarchs”; d v s de “som styr med tvång”. I Rothbards egna ord:

The artificial aristocrats, the coercive oligarchs, are the men who rise to power by invading the liberties of their fellow men, by denying them their freedom. On the contrary, the natural aristocrats live in freedom and harmony with their fellows, and rise by exercising their individuality and their highest abilities in the service of their fellows, either in an organization or by producing efficiently for the consumers. In fact, the coercive oligarchs invariably rise to power by suppressing the natural elites, along with other men; the two kinds of leadership are antithetical.”

Det verkar uppenbart att samhället behöver naturliga aristokrater för att utvecklas. Men, som Rothbard ansåg, är tillgången på sådana naturliga ledare i hög grad beroende av att de konstgjorda aristokraternas makt och antal är begränsade.

Riktigt folkstyre är den fria marknaden

För libertarianer kan en ökning av den politiska friheten, d v s möjligheten till frivillig och icke påtvingad förening, endast uppnås med en minskning av Statens makt över samhället. Uttryckt på machiavellianernas vis, så kan majoriteten endast få större inflytande över samhällets inriktning genom att den styrande minoritetens makt begränsas.

I detta avseende är den fria marknadsekonomin den enda sociala ordning som bygger på folkets suveränitet, i form av rätten att välja. Den ohämmade kapitalistiska ekonomin är grundläggande för samhällets utveckling och framsteg. Det är Statens ingripande i den fria marknaden som förstärker minoritetsstyret i samhället genom att öka den politiska makten och hindra den allmänna förbättringen av materiella förhållanden. Detta har den moderna historien visat vid åtskilliga tillfällen.

Den fria marknaden kan alltså ses som verklig demokrati, som inte är föremål för minoriteten tvångsstyre. Endast den fria marknadsekonomin gör det möjligt att ta hänsyn till miljontals människors val, inte en gång vart fjärde år i valurnorna, utan varje dag, tiotals eller till och med hundratals gånger om dagen. Det är på den fria marknaden som naturliga ledare kan växa fram och utvecklas till fullo, till gagn för hela samhället.

Machiavellianerna kom naturligtvis inte fram till den slutsatsen, inte minst därför att de visade föga förståelse eller intresse för ekonomi. De hänvisade överhuvudtaget inte till de på den tiden banbrytande bidragen inom den då nya ekonomiska vetenskapen, från Carl Menger och Eugen von Böhm-Bawerk från den österrikiska ekonomiska skolan. I synnerhet Mengers subjektiva värdeteori och Böhm-Bawerks räntesats och kapitalteori förbättrade dramatiskt förståelsen av det moderna kapitalistiska systemet.

En intellektuell samhörighet skulle förmodligen kunnat ha uppstått mellan machiavellianerna och de österrikiska ekonomerna, eftersom den österrikiska skolan också anser sig själv vara värdefri och baserad på ett par få grundläggande ekonomiska lagar.

Majoritetens politiska intresse borde därför i första hand vara att ökningen av statsmakten upphör och att Statens inblandning i samhället minskar. Det libertarianska politiska strävandet består i detta avseende i de följande välkända stegen mot ett fritt samhälle: avreglering, decentralisering och privatisering av Statens funktioner. Med andra ord, så många ekonomiska områden som möjligt bör befrias från statligt inblandande (avreglering), så många politiska beslut och initiativ som möjligt bör fattas lokalt (decentralisering), och så mycket verksamhet och ansvar som möjligt bör skiljas från den offentliga sektorn och utsättas för konkurrens (privatisering).

Eftersom machiavellianerna har visat att det inte är möjligt att undvika minoritetsstyre, borde detta styre göras så frivilligt och opolitiskt som möjligt genom dessa libertarianska förslag. På så sätt skulle den styrande minoritetens politiska makt försvagas avsevärt och därmed ge vika för samhällets naturliga ledare.

Slutsatser

Denna recension av Burnhams ”The Machiavellians” har haft som mål att presentera den machiavellianska statsvetenskapen för en ny generation läsare, särskilt i fråga om demokrati. Samtidigt har denna essä försökt visa bristerna i denna politiska analys ur ett libertarianskt perspektiv och hur den naturligt kan kompletteras med libertarianernas syn på frihet och Stat.

Den machiavellianska statsvetenskapen avfärdar idén att ett ”demokratiskt” statsskick är ett realistiskt och genomförbart sätt att organisera och utveckla ett samhälle på lång sikt. Detta har blivit allt tydligare idag och håller på att bekräftas, allteftersom västerländska s k “demokratiska” samhällen försvagas och utsätts för betydande påfrestningar p g a den moderna Statens enorma storlek och räckvidd.

För socialister och statshyllare av olika slag är machiavellianernas slutsatser ett verkligt dilemma. Det verkar intellektuellt svårt för dem att integrera i sina ideologier de politiska sanningar som machiavellianerna har lyft fram. Dessa statsideologier grundar sig på idén om en stark Stat som spelar en grundläggande roll i samhället för att genomföra en ambitiös politik och uppnå högt uppsatta mål.

Svårigheten är att oavsett om dessa politiska initiativ är rimliga eller ens genomförbara, så måste en styrande minoritet få befogenheter att genomföra denna politik. Socialisternas dilemma är att machiavellianerna visade att denna minoritet i huvudsak ägnar sig åt att främja sina egna intressen, snarare än samhällets. Som Burnham skrev som en sista påminnelse:

The primary object, in practice, of all rulers is to serve their own interest, to maintain their own power and privilege. There are no exceptions. No theory, no promises, no morality, no amount of good will, no religion will restrain power.”[2]

Libertarianismen har däremot länge erkänt de viktiga slutsatser som har beskrivits i denna recension.[3] Med fastställandet av den fria marknaden som den enda verkliga möjligheten att uppnå folkets självbestämmande kan alltså den libertarianska politiska filosofin ses som ett viktigt komplement, ett nödvändigt intellektuellt tillägg, till den machiavellianska statsvetenskapen.

Detta hindrar inte att Burnhams bok starkt kan rekommenderas; den är en oehört viktig ögonöppnare för allmännheten om de oligarkiska egenskaperna som finns hos alla politiska system och deras ledare. Verket lyser särskilt upp, lika väl som när det kom ut på 1940-talet, den politiska verkligheten i moderna “demokratier”. “The Machiavellians” är ett enastående politiskt verk som borde läsas av alla unga vuxna.

Förhoppningsvis kan den här recensionen väcka ett intresse inte bara för Burnhams bok, utan också för machiavellianerna urprungsverk som den baserar sig på, och då särskilt Gaetano Moscas mästerverk ”Den Styrande Klassen”. Det är ett verk som helst borde vara standardläsning för alla statsvetenskapsstudenter. Men det kommer förmodligen aldrig att hända p g a hotet som dess idéer representerar för den styrande minoriteten.

För att försvara friheten mot ytterligare intrång från Staten så måste dock machiavellianernas insikter spridas i folkopinionen, på ett eller annat sätt. Först när Statens egentliga natur och de oligarkiska tendenser som är inneboende i alla politiska system blir mer allmänt erkända, kan det ske verkliga framsteg i fråga om politisk frihet.

Om machiavellianernas idéer blev mer allmänt kända skulle myten om demokrati som ett fungerande representativt politiskt system avslöjas för majoriteten som en sofistikerad lögn. Det skulle göra det lättare att införa en ny politisk formel; nämligen den fria marknaden som grunden för folkstyre. Detta skulle för en gångs skull vara en sanningsenlig politisk formel, eftersom den fria marknaden är det enda systemet som är demokratiskt i ordets verkliga bemärkelse. Ju mer majoriteten börjar förstå och acceptera den idén, desto mer kan frihet spridas i samhället.


[1] Michels R., Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy, del 6, kap IV.

[2] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2nd edition, Gateway, 1964, s.277.

[3] Se också, till exmpel, Murray Rothbard’s essä från 1995, “Egalitarianism and the Elites”. (https://mises.org/library/egalitarianism-and-elites)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.