En Libertariansk Recension av Burnhams ”The Machiavellians” – Del 3

Länkar här till delarna ett, två och fyra av denna essä.

En libertariansk kritik

De flesta människor som lever i en modern demokrati, och för vilka det demokratiska idealet nästan har blivit en del av deras egen identitet, kommer antagligen att känna obehag och till och med kanske avsky inför machiavellianernas slutsatser om demokrati. De passar inte med den ”demokratiska” jämlikhetsideologi som genomsyrar den moderna västerländska politiska kulturen.

Men machiavellianernas slutsatser skulle antagligen kunna godtas av statsvetare av alla politiska färger. Till en viss grad erkänner alla politiska ideologier, åtminstone underförstått, minoritetens styre. Särskilt libertarianer borde ha en naturlig samhörighetskänsla med den machiavellianska statsvetenskapen, eftersom den bekräftar deras motstånd till den politiska makten.

Burnham visade i sin bok att de machiavellianska tänkarna förutsade med nästan ett sekels försprång, om än i en grov och outvecklad form, sådana viktiga libertarianska bidrag till statsvetenskapen såsom teorin om Public Choice och Regulatory Capture. Machiavellianerna skulle utan tvivel hålla med om att den styrande minoriteten, som består av politiker, statstjänstemän och deras kontakter i finans- och affärsvärlden, har sina egna skäl och intressen att påverka politiken och styra offentliga pengaflöden.

Det är därför något ironiskt att den mest relevanta och konstruktiva kritiken till Burnhams bok och den machiavellianska statsvetenskapen, är den från libertarianismen. Denna libertarianska kritik gäller Burnhams outvecklade statsteori och hans svaga frihetsbregrepp, som följaktligen begränsar hans lösning för att ta itu med demokratiers oligarkiska tendenser.

En outvecklad statsteori

Libertarismen antar vanligtvis den weberska definitionen av Staten. Det är Staten sedd som en enhet med våldsmonopol över ett visst område och således är det den som där tillhandahåller säkerhet, rättsväsen och även andra tjänster. I gengäld kräver Staten ersättning för sina tjänster och lydnad inför sina regler.

Eftersom Staten är den som främst av alla kränker privat egendom, så ser alltså libertarianer Staten som den första och största frihetsberövaren i samhället, och de definierar således politisk frihet som frånvaron av statligt tvång. Med denna definition är graden av politisk frihet i samhället, vid varje given historisk tidpunkt, beroende på Statens storlek och dess räckvidd i samhället.

Machiavellianerna tog inte hänsyn, i sin politiska analys, till Statens historiska tillväxt sedan nationsstatens födelse i slutet på 1700-talet, eller till den objektivt och historiskt sett mycket vida roll den spelar i det moderna samhället. Kanske var den utvecklingstrenden inte så uppenbar för Machiavellianerna, vilka främst arbetade före första världskrigets slut, men Burnham kunde ha sett den.

Men Burnham identifierade inte helt klart Staten som en social enhet skild från resten av samhället. I ”The Machiavellians” nämnde han knappt ordet ”Stat” alls, utan skrev snarare om ”de styrande” (”the rulers”), i den klassiska meningen som grekerna använde detta ord. Ett sådant begrepp verkar lite olämpligt i ett verk om det moderna samhället, och kan leda till missförstånd eftersom det innebär en personifiering av den politiska makten som inte finns längre. Med undantag för presidentialismen i vissa länder är den politiska makten inte längre beroende av en ledares eller en liten grupps nycker. Begreppet ”de styrande” åberopar inte alls den moderna Staten som institution i sig själv, med dess mångfaldiga byråkrati, dess otaliga intressen och dess komplexa förhållande till samhället.

Denna outvecklade statsteori i Burnhams arbete är kanske förståelig, eftersom Burnham just då hade gjort en dramatisk ideologisk omsvängning; han hade vänt sig bort från marxismen och anammat den amerikanska konservatismen. De machiavellianska författarna själva var mer sofistikerade i denna mening, eftersom de hänvisar mycket oftare till Staten än till ”de styrande”, vilket tyder på att de såg Staten på ett mer sofistikerat och modernt sätt än Burnham.

Förvånansvärt nog utvecklade dock inte heller machiavellianerna särskilt statsbegreppet. Det finns knappast några hänvisningar i deras verk till sådana välkända tidiga libertarianska tänkare, som utvecklade de första teorierna om den moderna Staten, som Frédéric Bastiat, Gustave de Molinari, William Godwin, Lysander Spooner, Herbert Spencer eller Franz Oppenheimer. (Gaetano Mosca nämner Spencer, men inte i samband med dennes invändningar till Staten). Dessa tänkare identifierade tidigt undantaget som Staten representerar som social organisation och dess ofta oproduktiva och ibland även skadliga roll i samhället.

Det verkar som om inte bara Burnham utan även machiavellianerna själva var omedvetna om dessa liberala tänkares viktiga bidrag till politisk filosofi. Till följd av detta kunde de inte identifiera det betydande undantaget som den moderna Staten representerar sociologiskt och historiskt sett i samhället. Detta förklarar också machiavellianernas brist på politiskt motstånd till Staten.

Det är viktigt att notera att de två begreppen – machiavellianernas minoritetsstyre och libertarianernas statliga tvång – inte är identiska. Vissa medlemmar av den regerande minoriteten är i praktiken inte en del av Staten, även om de vanligtvis har en stark koppling till den. Å andra sidan bör många lägre rankade tjänstemän inte betraktas som en del av den styrande minoriteten, eftersom de knappast har någon beslutsmakt. De två begreppen överlappar dock i stor utsträckning varandra: en viktig del av den styrande minoriteten har politisk makt över majoriteten, och den politiska makten utövas enbart genom de statliga institutionerna.

Frihet som politisk opposition

Eftersom machiavellianerna har en så klart vetenskaplig och icke-ideologisk förhållningssätt till statsvetenskapen är det inte förvånande att de inte ger det historiskt och ideologiskt flytande begreppet frihet särskilt mycket uppmärksamhet. Ordet ”frihet” förekommer knappast alls i deras verk. I vilket fall som helst så kan frihet inte definieras i libertariansk mening utan en utvecklad statsteori.

Det är först därför svårt att förstå varför Burnham kallade machiavellianerna ”Defenders of Freedom” i undertiteln till sin bok. Epitetet blir tydligt först i det sista avslutande kapitlet. Burnham gav dem detta namn eftersom han ansåg att den machiavellianska statsvetenskapen avslöjade hur den styrande minoriteten åtminstone i viss utsträckning måste representera, d v s ta hänsyn till, den majoritet som den styr över.

Burnham använder sig här av Moscas idé om ”difesa giuridica” d v s juridiskt försvar. ”Liberty or freedom means above all… the existence of a public opposition to the governing elite”. [1] Frihet är då jämställd with “judicial defense”, d v s “a measure of security for the individual which protects him from the arbitrary and irresponsible exercise of personally held power”, och med särskild betoning på the right of opponents of the currently governing elite to express publicly their opposition views and to organize to implement those views”.[2]

På så sätt definierades friheten av Burnham som möjligheten till politisk kamp genom att det finns ett verkligt motstånd till den styrande minoriteten. Burnham talade naturligtvis inte om folklig opposition mot den styrande eliten. Machiavellianerna visade att majoriteten är oförmögen till ett sådant motstånd, eftersom ”only power restrains power ”.[3] Den politiska oppositionen måste komma från “a section of the elite as a whole”. [4]

Denna rätt till opposition är grundläggande för att det politiska systemet skall vara ”demokratiskt”; genom att sätta press på den styrande minoriteten. Burnham såg inte demokrati som ”självstyre” eller ”folkstyre”, för machiavellianerna har visat att detta är omöjligt. I stället definierade han demokratin som den ofta uppfattas i praktiken, nämligen som ett samhälle som är ”fritt” i sin definition ovan.

Demokratin är kopplad till denna definition av frihet från Burnham, eftersom han ansåg att det var det enda sättet för majoriteten att uppfylla sina intressen, åtminstone indirekt. Argumentet består i att denna maktkamp inom den styrande minoriteten oundvikligen kommer att bli offentlig. Till följd av detta måste både oppositionen och den styrande eliten i viss utsträckning ta hänsyn till den styrda majoritetens uttalade intressen. Huvudstycket från Burnhams verk är värt att citera i sin helhet i denna nyckelfråga:

“Since rule depends upon the ability to control the existing social forces, the opposition seeks to draw forces to its side, and to win over new leaders who are coming up from the ranks of society. In this attempt it must promise certain benefits to various groups; if successful, it must keep at least a few of the promises. At the same time, the struggle stimulates new demands by many groups, even by the non-elite. Finally, the opposition must seek to destroy the prestige of the governing elite by exposing the inequities of its rule, which it knows much better than do the masses.

Confronted with this multiple attack, the governing elite, in order to try to keep control, is in turn compelled to grant certain concessions and to correct at least some of the more glaring abuses. The net indirect result of the struggle, which from one point of view is only a fight between two sets of leaders, can thus be benefits for large sections of the masses. The masses, blocked by the iron law of oligarchy from directly and deliberately ruling themselves, are able to limit and control, indirectly, the power of their rulers.”[5]

Den process som Burnham beskriver finns, och har möjlighet att öka majoritetens inflytande. Vilket inflytande som den styrda majoriteten exakt vinner på att det finns en politisk opposition beror förmodligen på särskilda förutsättningar i varje samhälle. Burnham var nog antagligen för optimistisk när det gäller detta inflytande, med tanke på majoritetens generellt ovetenskapliga inställning till politiken.

Burnham kanske också vara alltför optimistisk när det gäller tron att förekomsten av en politisk opposition inom den styrande minoriteten helt enkelt skulle tolereras. Som Burnham medgav i samma avslutande kapitel, för att denna process skall fungera så måste också den styrande minoriteten vara vetenskaplig i sin syn på den politiska makten. Detta därför att när den styrande minoriteten bäst tjänar sina egna intressen på kort och lång sikt, så tillgodoser den optimalt också en del av majoritetens krav, som det föregående citatet klargör.

Historiska erfarenheter visar dock att detta inte är en egenskap som man ofta kan förvänta sig av dem som har politisk makt. Tvärtom visar den styrande minoriteten ganska ofta tecken på inkompetens och kortsynthet. Många exempel, både gamla, moderna och mycket nya, visar att styrande eliter ofta har undergrävts av sina egna politiska misstag, både inom inrikes- och utrikespolitiken.

En sammanblandning av frihet och demokrati

Från ett libertarianskt perspektiv, med en sådan definition blandar Burnham farligt samman begreppen frihet och demokrati. Att tala om fördelarna med politisk opposition är en sak, men att likställa det med frihet är något annat.

Att kalla demokratier fria för att de accepterar politisk opposition är den gemena politiska ställningen. I dag sker detta ständigt med det underförstådda, ibland öppet uttryckta cirkelresonemanget att demokratier är fria just för att de är demokratier. Det är lite förvånande att Burnham antog denna förenklade och svaga definition av frihet.

Att förena frihet med demokrati är farligt ur liberalismens synvinkel, eftersom det innebär att ett så grundläggande begrepp som skyddet av äganderätten hamnar i skymundan. Demokrati är inte i sig ett skydd mot brott mot privat egendom. Tvärtom har moderna liberala demokratier rejält ingreppsvänliga Stater som ständigt kränker äganderätten genom sin påtvingade skatte- och penningpolitik, sina handelsrestriktioner och reglerande ramverk.

När Staten är liten och inte ingriper särskilt mycket i samhället kommer dess anseende som försvarare av äganderätten naturligtvis att betraktas som mycket viktigare än om den styrande minoriteten verkligen ”representerar” folket. Å andra sidan blir frågan om demokratisk representation naturligtvis av största vikt när Staten är stor och ingriper kraftfullt i samhället.

Detta resonemang visar tydligt hur demokrati och frihet sett på ett libertarianskt sätt, i själva verket är motstridiga begrepp. Det förklarar varför denna sammanblandning av demokrati och frihet har kritiserats av många av de ledande libertarianerna, som t.ex. av Murray Rothbard, Hans-Herman Hoppe, Rose Wilder Lane, F. A. Harper, bland andra.

Efter att så övertygande ha avslöjat illusionen av demokrati genom den machiavellianska politiska analysen, avslutade Burnham i bokens sista kapitlet, lite motsägelsefullt, med idén att representativ demokrati kan fungera till en viss grad (och under vissa omständigheter). Genom att dra denna slutsats, genom att förklara hur han ansåg att den styrda majoritetens politiska önskemål kan beaktas, övergav Burnham machiavellianernas värdefria syn på politiken som består i att stå utanför och över ideologin.

Med tanke på denna libertarianska kritik mot den machiavellianska statsvetenskapen är det nu möjligt att se hur libertarianismen kan föreslå en effektivare lösning på de legitimitetskriser som moderna demokratier dagligen ställs inför, allt eftersom de oundvikligen blir allt mer oligarkiska och auktoritära.


[1] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2nd edition, Gateway, 1964, s.277.

[2] Ibid. s.274.

[3] Ibid. s.278.

[4] Ibid. s.278.

[5] Ibid. s.279.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.