Ludwig von Mises bidrag till Immanuel Kants filosofi

Som jag nämnde i introduktionen till denna serie så övertar Ludwig von Mises Immanuel Kants filosofiska distinktioner för att utveckla praxeologin som metod. Därutöver kan vi även se vissa spår av Aristoteles teleologi som endast skall beröras i korthet i kommande artiklar.

Immanuel Kant utvecklar sin kunskapsteori / epistemologi i huvudsakligen två verk: Kritik av det Rena Förnuftet och Kritik av det Praktiska Förnuftet. Man kan se att Kants lära om moral i Sedernas Metafysik också baseras på hans kunskapsteoretiska överväganden och ställningstaganden.

I korthet borde därför konstateras att Immanuel Kants moraliska teori också betytt mycket för den moderna utvecklingen av den klassiska liberalismen och även den mer axiomatiska libertarianska metod som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe utvecklade. Vi ser en sådan utveckling  kanske i Hoppes härledning av Icke-Aggressionprincipen, IAP från en diskursetik där diskursens rationalitet tycks förutsätta att IAP respekteras då diskursen i  frånvaro av IAP skulle använda tvång och övertyga på andra sätt än genom att appellera till deltagarnas rationella förmågor.

Vad är det då i Immanuel Kants Sedernas Metafysik som bidragit till utvecklingen av den klassiska liberalismen och libertarianismen. Robert Nozick sätter kanske fingret på detta när hans filosoferande om människans självägarskap och rätt till negativ frihet (negativ frihet betyder frihet från tvång) i boken Anarki, Stat och Utopi, konstaterar att vi här kommit in på vad Kant avsåg med människan som ett ändamål i sig själv.

För om människan skall ses som ett mål i sig själv och inte som ett medel för andra, vilket Kants moralfilosofi formulerar som en maxim som skulle kunna bli ett kategoriskt imperativ, så kan vi hamna i en moralteori där varje individ ses som en agent som själv måste formulera sina egna mål och inte vara medel för någon annan.

Det intressanta blir då att eftersom libertarianismen som en etisk modell helt uppehåller sig vid medel för sin etik, vilket kan formuleras som: Jag bryr mig inte om dina politiska mål lika mycket som de medel du anser att du har rätt att använda för att uppnå dem, kan du lätt hamna i Nozicks målneutralitet. Du kan med andra ord försöka förverkliga vilken politisk, religiös eller vetenskaplig utopi du vill om och endast om du inte tvingar någon annan till den. Där medlen alltid utesluter tvång och våld, blir målen i sin tur neutrala. Dock misslyckas Nozick själv att upprätthålla en stringent etik om medlen i det att han landar i ett våldsmonopol och här utgår mer specifikt från en slags modern nationalstat (en av hans stora misslyckanden).

När därför Mises övertar Kants epistemologi så ser vi hur hans praxeologi på sätt och vis kompletterar den politiska teorin som utvecklas senare av hans efterträdare.

För att förstå Immanuel Kants epistemologi måste vi därför känna till lite om följande indelning: Med posteriorisk kunskap menar Kant den kunskap som kommer efter erfarenheten. Denna kunskap utgår alltså från något du erfarit och håller i minnet, även om det är i närtid. Du har exempelvis ett färskt minne att du valde en kaffe framför en latte på Espresso House och att du således gjorde ett val utifrån dina preferenser i det ögonblicket. Du har således kunskap om dina preferenser i närtid. Denna kunskap är erfarenhetsbaserad och alltså posteriorisk. För Mises så är all ekonomisk kunskap som inhämtas på detta sätt därför också ekonomisk historia, eftersom den uttalar sig om vad som redan hänt och baserar sig på minnen och söker rationella samband mellan dessa minnen.

Med apriorisk kunskap avser Kant den kunskap som kommer via förnuftet och således är före erfarenheten. Tänk dig att du befinner dig just nu i en dröm liknande filmen Matrix där hela ditt liv och alla dina minnen inte varit verkliga utan något du projicerat tillsammans med en maskin. Finns det någon kunskap du här kan vara helt säker på och som inte baseras på dina minnen? Ja det finns det enligt Kant. Du kan vara helt säker på det mesta inom matematisk kunskap och logik. Kant skulle även hävda att du kan vara säker på Gud och en korrekt etik. Det du däremot inte kan vara säker på är vilka som är dina föräldrar, vilka som är dina vänner och vad du upplevde när du gick på gymnasiet. Du kan inte vara säker på den svenska grammatiken och kan till och med betvivla att du har rätt erfarenhet av ensamkommandes ålder. Det du däremot kan vara helt säker på är därför apriorisk kunskap. Kunskap som är säker oberoende av erfarenheten. Du kan vara säker på att varje triangel har vinklar som tillsammans bildar 180 grader. Du kan vara säker på att 1+1=2.

Mises menar nu att ekonomisk kunskap också kan härledas från apriori. Hur skall detta förstås? Det betyder att på samma sätt som logiken och matematiken baseras på rationella axiom som vi kan begripa när de väl studeras, kan praxeologin också baseras på rationella axiom.

Kant menar således i Kritik av det Rena Förnuftet att där sinnlig kunskap kan betvivlas och kan vara föremål för debatt och argument mellan individer med olika erfarenheter, kan rationella axiom inte betvivlas utan är i verklig mening universella. Talet 1+1=2 har exempelvis varit sant i alla tider och på alla platser. Talet är sant oberoende av erfarenheten. Det är sant på andra planeter och galaxer. Det kommer att vara sant även när solen slocknat och jorden blivit en livlös planet som konsumeras av ett svart hål. Att en sten alltid faller mot marken kan däremot betvivlas, då detta har med erfarenheten att göra. Detta betyder självklart inte att gravitationskraften inte är sann. Det betyder bara att det vi hittills erfarit inte behöver hända igen. Gravitationen kan exempelvis förändras (av någon outgrundlig anledning) och stenen faller då inte lika självklart mot marken.

Vi kan sedan utveckla detta vidare enligt Kant och det gör vi genom att föra in begreppen analytisk och syntetisk. Syntetisk betyder här att man tillför kunskapen något som beror på subjektets försanthållanden medan analytisk betyder att man inte behöver tillföra något via subjektet. Exempel på en analytisk sats är påståendet: Alla ungarlar är ogifta. Detta påstående är analytiskt eftersom vi genom själva analysen av vad ungkarl betyder kommer fram till att det är fråga om en ogift person.

Ludwig von Mises utvecklar härifrån vad Kant menar med syntetiska apriori genom att grunda praxeologin på påståendet att både mänskligt tänkande och mänskligt handlade har en gemensam nämnare i människans medvetande. På så sätt baseras inte bara vissa former av mänskligt tänkande på utsagor som är syntetiska apriori, alltså på kunskaper där man tillför kunskaper från subjektet men där dessa samtidigt är före erfarenheten. Även mänskligt handlande har enligt Mises denna karaktär.

Jag skulle själv valt att uttrycka det lite annorlunda än vad Mises gör, även om jag menar samma sak och delar hans metod. Jag skulle nämligen säga att tänkandet i sig är en form av handlande. Det är genom handlande och där tänkande är en del som också tänkande och verklighet möts.

När Hans Herman Hoppe kommenterar praxeologins epistemologi i Economic Science and the Austrian Method (2007) drar han därför den korrekta slutsatsen att Mises lyckats överbrygga ett problem hos Kant, nämligen problemet mellan människans medvetande och verkligheten, mellan tänkandet och varat, i det att handlande är det som överbygger dessa och får dem att mötas. Mises påvisar således på vilket sätt som syntetiska apriori kan vara sanna. På så vis ger Ludwig von Mises också ett viktigt bidrag till den kantianska filosofin.

Fortsättning följer.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.