Kan expansiv penningpolitik motverka lågkonjunkturer? Inget att räkna med

Vid varje tecken på ekonomisk osäkerhet förklarar ekonomiska och politiska kommentatorer att ökad konsumtion krävs för att undvika att ekonomin hamnar i recession. Ekonomisk aktivitet består enligt detta synsätt av ett cirkulärt pengaflöde där den enes konsumtion blir en del av den andres inkomst. Med andra ord är konsumtion lika med inkomst och av det följer att mer konsumtion innebär större inkomst.

Om ett antal individer bestämmer sig för att minska sin konsumtion så kommer det cirkulära penningflödet att försvagas. Om en individ spenderar mindre, minskar andras inkomster och de i sin tur drar ner på inköp av varor från andra individer. Som ett resultat av detta minskar den sammanlagda konsumtionen av varor och tjänster och därmed minskar också de totala inkomsterna.

För att undvika en nedåtgående spiral, hävdar de flesta mainstream-ekonomer att regeringen i det läget bör öka de offentliga utgifterna för att stimulera ekonomin.

Den magiska keynesianska multiplikatorn

John Maynard Keynes populariserade uppfattningen att en ökning av offentligt finansierade satsningar gör att den ekonomins samlade intäkter ökar med en multipel av den initiala statliga satsningen. Följande exempel illustrerar kärnan i detta sätt att tänka.

Antag att regeringen beslutar om att spendera 100 miljoner dollar för att stimulera ekonomisk aktivitet. Anta också att för varje ytterligare dollar som en individ tar emot, spenderar han nittio cent och sparar tio.

I och med statens satsning ökar mängden pengar i individernas ägo med 100 miljoner dollar. Med tanke på att individerna spenderar nittio cent av varje mottagen dollar innebär det att de kommer att spendera 90 procent av de 100 miljonerna. Konsumtionen av varor och tjänster kommer alltså att öka med 90 miljoner dollar.

Mottagarna av dessa 90 miljoner dollar, spenderar i sin tur 90 procent av de 90 miljonerna, vilket är 81 miljoner. Sedan spenderar mottagarna av 81 miljoner dollar 90 procent av denna summa, vilket är 72,9 miljoner dollar, och så vidare. Observera att nyckeln i detta sätt att tänka är tron att en persons utgift blir en annan persons inkomst.

I varje steg av konsumtionskedjan spenderar individerna 90 procent av den extra inkomst de får. Processen slutar så småningom med en genererad inkomst som överskrider den ursprungliga satsningen med en miljard, vilket innebär en multiplikator på 10 (100 miljoner USD x 10 = 1 miljard USD).  Observera att ju mer av den extra inkomsten som spenderas, desto större kommer multiplikatorn att bli och desto större inverkan får den initiala satsningen på den samlade inkomsten.

Om individerna skulle ändra sina vanor och exempelvis spendera 95 procent av varje dollar, kommer den nya multiplikatorn att vara 20. Omvänt, om de i stället bestämmer sig för att bara spendera 80 procent och spara 20, kommer multiplikatorn att minska till 5. Detta innebär att ju mindre individerna sparar, desto större inverkan kommer en efterfrågeökning att få på den totala inkomsten.

Enligt John Maynard Keynes:

”Om finansdepartementet skulle fylla gamla flaskor med sedlar, gräva ner dem på lämpligt djup i nedlagda kolgruvor, fylla igen med sopor och lämna det till privata företag att enligt väl beprövade laissez-faire-principer gräva upp sedlarna igen (rätten att göra det erhålls, naturligtvis genom anbud på arrendekontrakt för det sedelbärande territoriet), behöver det inte längre finnas någon arbetslöshet och tack vare återverkningarna skulle samhällets verkliga inkomst och även dess kapitalförmögenhet troligen bli avsevärt större än den faktiskt är.”

Finanspolitisk stimulans och ekonomisk tillväxt

Om det offentliga spenderandet inte genererar nytt välstånd, hur kan en ökning av utbetalningar från det offentliga återuppliva ekonomin? För det första kompenseras personer som är anställda av staten för sitt arbete. Sedan spenderar dessa arbetare sina intäkter och påstås expandera ekonomin.

Observera dock att staten betalar dessa individer genom att beskatta entreprenörer och privata företagare som faktiskt genererar välstånd. Genom att göra detta försvagar staten den välståndsgenererande processen och undergräver utsikterna för ekonomisk tillväxt. Följande exempel förtydligar denna punkt ytterligare.

I en ekonomi som består av en bagare, en skomakare och en tomatodlare kommer en ny individ in på scenen, en tillsynsman som tillgodoser sitt behov av varor genom hot om våld. Bagaren, skomakaren och bonden tvingas lämna ifrån sig sina produkter i utbyte mot ingenting. Resultatet, allt annat lika, blir att deras förmåga att producera varor minskar. Detta undergräver i sin tur produktionen av konsumtionsvaror.

Enligt Ludwig von Mises:

”Det finns ett behov av att betona sanningen att en stat bara kan spendera eller investera vad den tar ifrån sina medborgare och att dess extra utgifter och investeringar begränsar medborgarnas konsumtion och deras investeringar.”

Finanspolitisk stimulans kan ”fungera” så länge sparandet ökar. Detta eftersom det ökande sparandet finansierar statlig verksamhet samtidigt som det tillåter en ökning av förmögenhetsskaparnas aktiviteter. Om sparandet i stället avtar kan den samlade ekonomiska aktiviteten inte återupplivas. Ju mer staten i det fallet spenderar, desto mer tar den från förmögenhetsskapandet och desto mer försvagar det utsikterna för ekonomisk tillväxt.

När staten via skatteuttag således omdirigerar bröd till sin egen verksamhet, kommer bagaren att ha mindre bröd till sitt förfogande. Följaktligen kommer bagaren inte att kunna säkra ugnstillverkarens tjänster för att bygga en ny ugn. Resultatet allt annat lika, blir att det inte går att öka produktionen av bröd.

När de statliga utgifterna ökar alltmer kan en situation uppstå där bagaren inte har tillräckligt mycket bröd kvar för att anlita en tekniker som kan underhålla den befintliga ugnen. Följaktligen kommer bagarens produktion av bröd att minska, allt annat lika.

På grund av stigande offentliga utgifter kommer andra förmögenhetsskapare på samma sätt att ha mindre kapital till sitt förfogande. Det kommer i sin tur att hämma deras produktion och således kommer de ökade offentliga satsningarna att bromsa snarare än främja ekonomisk tillväxt.

Vi kan alltså dra slutsatsen att en ökning av de offentliga utgifterna inte kommer att öka ekonomins inkomster med en multipel av den initiala ökningen. Tvärtom kommer ökningen av de statliga utgifterna att försvaga den totala inkomsten, allt annat lika.

Vad orsakar lågkonjunkturer?

Centralbankens beslutsfattare (som de i Federal Reserve) betraktar centralbanken som ansvarig entitet med befogenhet att föra ekonomin på rätt väg mot stabil tillväxt och stabila priser. Dessa beslutsfattare bestämmer vad den ”rätta” tillväxttakten ska vara.

Varje avvikelse från den förutbestämda stabila tillväxtbanan avgör således hur centralbanken agerar, oavsett om den tillämpar en stramare eller en lösare hållning. Detta agerande påverkar i sin tur fluktuationerna i penningmängdens tillväxttakt.

Observera att lös penningpolitik som resulterar i expansion av penningmängden från ”tomma intet”, inleder ett utbyte av ingenting mot någonting. Detta omdirigerar sparande från förmögenhetsskapande verksamheter till icke-förmögenhetsskapande verksamheter.

Lös penningpolitik har samma effekt på ekonomin som en falskmyntare. Den vilseleder sparande, försvagar förmögenhetsskaparna och därmed deras förmåga att utvidga den samlade förmögenheten.

De olika verksamheterna som uppstår i kölvattnet av en lös penningpolitik kan kallas bubbelverksamheter. En ökning av mängden bubbelverksamheter som ger intryck av ekonomisk tillväxt, kallas högkonjunktur. Dessa bubbelverksamheter klarar inte att stå på ”egna ben”. De bärs fram av penningexpansionen som ger förmögenhetsskapare incitament att omdirigera sina besparingar till dem.  

Notera också att när centralbanken höjer tempot i penningexpansionen, ökar också takten i omdirigeringen av sparande mot bubbelverksamheter. När centralbanken stramar åt sin monetära hållning bromsar detta omdirigeringen av sparandet.

Eftersom bubbelverksamheter inte kan stå på egna ben kräver de en kontinuerlig höjning av penningmängdens tillväxttakt för att överleva.

När centralbanken intar en stramare penningpolitik får bubbelverksamheterna som växte fram i kölvattnet av den tidigare lösa penningpolitiken mindre stöd. De får problem — konkurs hotar. Lågkonjunkturer handlar alltså inte om att ekonomin försvagas. Snarare handlar de om likvideringen av de olika bubbelverksamheterna som växte fram på grund av den ökande penningmängden som skapades ur ”tomma intet”.

Aggressiv penningpolitik som skapar bubblor, försvagar förmögenhetsskaparna och minskar därmed den ekonomiska återhämtningen. När ekonomin väl hamnar i en lågkonjunktur gör centralbanken bäst i att hålla sig undan och inte göra någonting för att motverka de ekonomiska nedgångarna. Lågkonjunkturer är i själva verket goda nyheter för förmögenhetsskapare. Lågkonjunkturerna omintetgör bubbelverksamheter som försvagar förmögenhetsproducenter.

Slutsats

Under en ekonomisk kris krävs att regeringen och centralbanken gör så lite som möjligt. Med mindre manipulation finns mer välstånd kvar hos förmögenhetsskaparna vilket gör att de bättre kan utöka de samlade besparingarna.

Med en större sparpott är det lättare att införliva outnyttjade resurser. Aggressiv penning- och finanspolitik som undergräver den värdeskapande processen gör situationen mycket värre.

Så länge sparandepotten fortsätter att expandera kan regeringen och centralbanken upprätthålla illusionen om att de kan skapa ekonomisk tillväxt. När besparingarna däremot börjar stagnera eller minska, krossas illusionen snabbt.

2 reaktioner på ”Kan expansiv penningpolitik motverka lågkonjunkturer? Inget att räkna med”

  1. Svenskar skulle intressera sig mer för det nu av Sverige ockuperade suveräna landet Skånes + 12 000 åriga historia frambärande en ”riktig” demokratisk författning ( Den typ där globalister, elit, politiker och administration är tvingade att följa och skydda, individens beslut, rättigheter och egendom istället för vara en korrupt förgripande cancer på dem). Då skulle de upptäcka att man i Skåne under flera tusen år kallade Ukraina som det tidigare såg ut för…Ingamänsland. Detta då det var väl känt att Khazarian maffia så omanligt genom hypnos, svampar i maten och många andra psykmetoder dödar sina fiender till den världsmakt de forfarande kämpar för..i sömnen. Vilken tillfällighet att det nu finns en organisation som heter Vakna Sverige så alla kan se vem Putin krigar mot . glädjande så framstår det nu hur DS kommer tas ner globalt. Put_n har inlämnat de bioL__b handlingar som fanns i Uk___a till FN och där har nu de 177 länder som ingått MoU avtalet krävt att de 43 samarbetande arméerna genomför en global mili_är tribu__l för att hitta de ansvariga för olaglig kem/bio kri-föring i försöken avpop::ra

  2. Birger Rhenman

    Tack för översättningen av Frank Shostaks artikel. Mycket bra gjort! Shostak är en ypperlig österrikisk ekonom som skriver kanonbra korta artiklar på Mises.org hemsida, -klartänkt, påläst och kompromisslöst logisk.
    Recessioner ska inte undvikas, dom ska välkomnas därför det är under recessionen som ekonomin läker, resurser omgrupperas och återigen blir produktiv.
    USA har oförtjänt tjänat mycket under åren på att olja handlats i dollar men priset har varit handelsunderskott, avindustrialisering av Amerika. Största exportvaran är nu statsobligationer som lätt kan tryckas och bytas mot värdefull olja och produkter.
    Nu leder USA mobben som vill isolera Ryssland från handel och man har konfiskerat landets valutareserver. Konsekvensen kan bli att Putin, och andra länder säljer sin olja i guld eller rubel, att alla centralbanker sparar i guld i stället för dollar (så dom inte kan stjälas) och att USA med tiden får sin industri åter. Dollarns roll som reservvaluta kan vara toast. Fascinerande diskussion på: https://podcasts.apple.com/us/podcast/the-grant-williams-podcast/id1508585135?i=1000553785441

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.