Recension: Norbergs kapitalistiska manifest

För 20 år sedan skrev Johan Norberg Till världskapitalismens försvar. Den översattes till många språk och fick stor spridning i världen. Nyligen publicerade han en uppföljare: Det kapitalistiska manifestet. Han förklarar att han skrev boken för att han tycker att frågor om ekonomi och frihet hamnat i bakvattnet efter de senaste årens kulturkrig. ”Kulturkriget är ett nollsummespel… Kapitalismen är ett plussummespel.”

Boken är lättläst, full av intressanta anekdoter, historiska perspektiv och lättbegriplig statistik. Precis som i sin förra bok illustrerar Norberg hur frihet i allmänhet och ekonomisk frihet i synnerhet korrelerar med materiellt välstånd. Boken kan vara till nytta för nationalekonomiska nybörjare för att förstå hur materiellt välstånd skapas, att det inte kommer av höga skatter, fackföreningar och skyddande tullar utan genom handel och hårt arbete.

Välstånd och frihet korrelerar främst genom genom två processer. För det första gör frihet det möjligt att handla vilket gör det möjligt med arbetsdelning och specialisering. En specialiserad bonde och en specialiserad skomakare som är fria att byta/handla med varandra kan producera mer än om de både ska ska odla själva och göra sina egna skor. För det andra gör frihet det möjligt att spara och investera, vilket gör att entreprenörer får tillgång till besparingar som de kan bygga maskiner och fabriker med utan att behöva gneta ihop pengarna själv först. Norberg tar i sin bok främst fasta på den första processen, handelns roll i välståndet. Det finns inget att invända mot de rent ekonomisk-mekaniska aspekterna av Norbergs bok. Han beskriver hur välstånd skapas och hur saker fungerar. Han vederlägger förtjänstfullt många vanliga argument mot ekonomisk utveckling och högre levnadsstandard, som att det måste innebära skada på miljön, leda till materialism och orättvisor.

Däremot är det intressant att titta närmare på Norbergs utvecklingsoptimism, policytankar och förkärlek för globala institutioner. Om man drar handel-arbetsdelning-specialisering till sin spets får man vad som kallas globalisering. Ett företag i Sverige köper den billigaste skruven från Kina, sätter den i den billigaste plåten från Tyskland och fäster alltihop med den billigaste muttern från USA för att skapa den billigast möjliga varan. Frihet, handel och globalisering gör detta möjligt. Det är värt att påminna om att globalisering är inte globalism. Det förra gäller global handel medan det senare gäller politik och går ut på att vi ska styras av globala institutioner istället för av oss själva. Däremot är det lätt hänt att vurm för globalisering leder till vurm för globalism, vilket man kan se tendenser av hos Norberg. En aspekt av kulturkriget är just ett motstånd mot globalism. Somliga människor vill ha sina traditionella homogena samhällen kvar – till och med till priset av dyrare halvledare!

En positiv sak med globalisering är som sagt att det skapar ekonomisk tillväxt vilket gör att saker och ting blir billigare, det vill säga det materiella välståndet ökar. Men globalisering har också nackdelar. Ett exempel är att det gärna leder till uppkomsten av ett fåtal avlägsna högspecialiserade tillverkare, samt skapar ett beroende av komplexa transportkedjor. Detta system störs lätt i händelse av krig och andra demokratiska ingrepp i samhället. Det gör oss sårbara.

I situationer där två värden står mot varandra finns det inte ett objektivt rätt svar. Är det viktigare med tillgång till billiga halvledare i tid av fred, eller att vi överhuvudtaget får tag i dem närhelst vi behöver dem? Inköpare på företag väljer ofta fler än en leverantör av samma komponent, även om det blir något dyrare, för att minska risken som beroendet av en enda leverantör innebär. Den extra kostnaden är som att betala en försäkringspremie. Amishfolket skulle säkert kunna få högre materiell levnadsstandard om de tog vanliga jobb i fabriken och blev del av världskapitalismen, men de värderar sin livsstil högre. Andra värderar tvärtom. Somliga vill ha fri rörlighet av arbetare och tillgång till billig arbetskraft. Kulturkrigarna värderar tvärtom. Det är upp till var och en att väga världskapitalismens ekonomiska nytta mot andra värden livet. Norberg menar att alla borde vilja ha mer världskapitalism. Enligt statistik lever man ju längre i rikare länder. Och ett land blir rikt av handel. Alla vill se sina barnbarn växa upp. Alltså borde alla vilja ha mer världshandel.

Om man avreglerar allt så skulle det vara upp till var och en att handla enligt sina värderingar. Billigt fläsk från ledsna grisar i Danmark eller dyrare fläsk från glada grisar i Sverige? Välj själv. Politik handlar dock oftare om att göra dessa val åt folk än att låta dem välja själv. Svensk politik har en lång historia av att välja åt undersåtarna. Inom socialdemokratin har man länge främjat stordrift och ”rationalitet” i allt från jordbruk och stålverk till bostadsbyggnation. Antagandet är att människor värderar ett lågt högre än allt annat. Hellre bo i en ful billig betonglåda än ett dyrare vackrare hus. Norberg är generellt motståndare till sådan nationell regleringspolitik, men samtidigt litar han på globala och övernationella politiska institutioners välvilja och förmåga att främja vår välfärd genom klok reglering. Det illustreras kanske redan av titeln på hans första bok som inte hette Till kapitalismens försvar utan Till världs-kapitalismens försvar. Han ser gärna övernationella institutioner som EU och Världshandelsorganisationen WHO som beskyddare av världshandel och välstånd genom tullfrihet och motstånd mot andra handelshinder. Men han säger inte mycket om risken att globala institutioner med tiden ofta utvecklar sin egen globalistiska agenda som långsiktigt går på tvärs med friheten. EU började som en frihandelsunion men har byggt tullar mot omvärlden och utvecklas nu i rasande takt mot något helt annat än en frihetsunion.

Ett av de intressantare kapitlen är det om Kina, Norbergs stora besvikelse. I sin första bok tänkte han att ”Det skulle bli svårare för regimen att kombinera en rikare och mer utbildad befolkning med en auktoritär stat”. Det borde ju enligt teorin bli mer demokrati och frihet. Istället blev det arbetsläger, sociala kreditsystem och en återgång mot planekonomi. Det är ett exempel på att ökad världshandel visserligen tenderar att skapa materiellt välstånd men inte nödvändigtvis ”frihetligt välstånd”. Detta är en gnutta smolk i Norbergs utvecklingsoptimistiska bägare. Men är det inte också ett tyst erkännande om att det kanske inte räcker med en kamp för ekonomisk frihet? Kanske behövs även kulturkamp för en fritt samhälle.

En annan intressant motsägelse är vad Norberg konstaterar om Kina sedan deras inträde i WTO år 2001. Kapitalism, företagande och framsteg har alltid handlat om att ta de bästa idéerna och kopiera och vidareutveckla dem. Men det är enligt Norberg problematiskt när kineser gör det. ”Snart efter att en svensk eller amerikansk firma öppnat en fabrik i Kina ploppar det upp en kinesisk fabrik i närheten som tillverkar en något billigare variant av samma produkt. Stölden av kunskap och teknik har varit massiv och skamlös… Ett av de bästa sätten att komma till rätta med sådana missförhållanden är att använda sig av WTO:s regelverk.” Ett företag som vill minska risken att bli kopierad kan välja att lägga den i något annat, något dyrare, land. Men det är inte den kapitalismen Norberg vill ha. Kapitalister ska obekymrat kunna välja det billigaste och sedan ska andra institutioner skydda dem mot risker och kopiering. Han vill visserligen avreglera alla ekonomiska hinder på nationell nivå, men vill att globala institutioner ska reglera handel och upprätthålla konkurrensskydd på global nivå. Men egentligen är ju äkta frihandel en lätt sak som inte behöver några FN-organ bakom sig. Det räcker med att säga ”I vårt land kan du handla utan tullar och andra handelshinder. Välkommen.”

Det kapitalistiska manifestet är en trevlig liten bok som visar på den ekonomiska nyttan med frihandel. Där finns omvälvande tankar för den som gått i svensk skola och läser vanliga medier. Till dess svagheter hör Norbergs tro att frihandel är det viktigaste i världen och att kulturkrig är något oväsentligt som helst bör motverkas. Utan en sund kultur och sunda samhällen spelar ekonomin ingen roll, ja det blir till och med omöjligt att bygga en fri ekonomi. Även Norbergs naiva tro på välviljan hos globala frihandelsfrämjande globalistiska organ blir motsägelsefull. Trots detta kan det kapitalistiska manifestet rekommenderas för den tyvärr stora massa som omedvetet skolats enligt det kommunistiska manifestet och därför fortfarande inte vet hur välstånd skapas.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.