Don’t fight the FED, del 2

Korrelation mellan priserna på fastigheter och aktier med mängden pengar – som har ökat dramatiskt särskilt under pandemin – är tydlig. I USA har ökningen av mängden pengar skett genom ”helikopterpengar” riktade till de fattiga, tillgångsköp, quantitative easing (QE – underlätta för bankerna att låna ut mer pengar) och historiskt låg ränta – för att rädda de fattiga, vilket alltid är ursäkten för att trycka mer pengar och urholka valutan samt vanligt folks löner. För vilken yrkesgrupp, förutom politiker, har haft en årlig ökning om tio procent senaste 40 åren? Och för att motverka klassklyftorna höjer man skatten på arbete och varor, i synnerhet mat, alkohol, tobak, bensin och diesel, elektronik och kläder. På senare tid har man även lyckats med konststycket att göra elen till en lyxvara.

Ett annat tankeexperiment kan göras för att förtydliga hur tillgångsinflationen påverkar vanligt folk.

Två familjer bildas 1975 där ena familjen flyttar in i en hyresrätt och den andra familjen bygger en ny villa och belånar den till 110 procent och tar de tio procenten som blir över och sätter in på börsen.

Vilken familj har bäst välstånd i dag? Den som bor kvar i sin hyreslägenhet eller den som äger sin villa och dessutom satte in pengar på börsen för snart 50 år sedan? Vi vet alla svaret på den retoriska frågan.

Dagens system, som i mångt och mycket bygger på John Maynard Keynes idéer om att ”stimulera ekonomin i dåliga tider och hålla tillbaka i goda tider”, skapar ett välstånd för de som redan har tillgångar så som fastigheter och aktier medan arbetare i hyreslägenheter faller efter år efter år. Problemet i dag – ekonomi 2.0 – är att vi inte har några bra tider och då håller man aldrig tillbaka utan stimulerar utan avbrott.

Under 1930-talets depression fick dessa idéer fritt spelutrymme och ju mer man försökte rädda ekonomin, desto längre tid tog det att få bukt på eländet. Arbetslösheten var på väg att sjunka redan under hösten 1929 men sedan gav sig regeringen in och påbörjade arbetet med protektionism vilket bidrog till att arbetslösheten inte kom ner under 10 procent på flera år trots att trenden egentligen hade vänt i ett ganska tidigt stadium efter börskraschen. Svarta måndagen 1987 renderade inte i särskilt mycket agerande från regering Reagan och börsen återhämtade sig på två år utan att det egentligen fick några ödesdigra konsekvenser.

När Lehman Brothers gick omkull hösten 2008 fick John Maynard Keynes idéer ånyo nytt liv och har varit i bruk i allra högsta grad sedan dess för att eskalera under pandemin – 80 procent av dollarn har tryckts efter 2019. Den amerikanska inflationen på KPI – alltså borträknat aktier och fastigheter – är nu uppe på sju procent. Till en börjar hävdade man att inflationen var övergående – medan alla inom finans-, aktie- och börsvärlden sa att den kommer att permanentas även om takten kan avta i sinom tid – nu ser vi vilka som fick rätt när även FED och Powell har backat från sitt tidigare uttalande om att inflationen skulle återgå till det mer normala och önskvärda två procent per år (något som man dessutom oftast missar att nå).

Milton Friedman sa redan på 1960-talet att det tar cirka 18 månader innan man ser konsekvenserna att trycka pengar – alltså att priserna i butikerna stiger. Den här gången har det gått aningen snabbare men teorin stämmer tämligen bra än i dag. Nu är det då dags att skruva åt tumskruvarna när allt fler har satt in pengar på börsen och många småsparare kommer nu se sina innehava kraftigt sjunka i värde och således skrämmas bort från marknaden och på sikt missa uppgången som ändå sker över för den långsiktige.

Trots att man vet att ”rädda ekonomin” inte fungerar, eftersom den måste rädda sig själv, får det här konsekvenser för vanligt folk – de blir reellt fattigare av inflation eftersom deras löner aldrig följer den äkta inflationen på 8-10 procent per år och många står utanför både bostads- och aktiemarknaden vilket gör att en stor andel av befolkningen inte får ta del av den uppgång på tillgångar som är en direkt konsekvens av att FED och centralbankerna skapar pengar ur tomma intet.

Många klagar på ”klassklyftorna”, att de rikare bli rikare och de fattigare blir fattigare, att den rikaste procenten äger si och så mycket av världens tillgångar och så vidare och så vidare. Det gör att man beskattar arbete, all konsumtion och allt som vanligt folk är helt beroende av (nu är det elen och drivmedel som får förtydliga min poäng) stenhårt medan skatten på kapitalvinster är förhållandevis låg – samtidigt skulle skyhöga skatter på kapitalvinster leda till att den arbetande människa nästintill skulle ha en omöjlig situation för att skaffa sig en tryggare ekonomisk framtid genom sparande och göra den berömda klassresan.

Ju mer pengar som trycks, desto fattigare blir den arbetande människan medan de som äger fastigheter och mycket aktier blir vinnarna. Om man, som vänstern vill påskina, vill värna de fattiga skulle man strikt vara emot centralbankerna, emot att man kan skapa pengar ur tomma intet och emot alla former av stimulanser från statligt håll. Det är just det här som skapar klassklyftorna. Det är det här som man har att förhålla sig till – ju mer du äger, desto bättre du kommer du att få det.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.