Krig i Europa

Europa befinner sig i det farligaste utgångsläget sedan andra världskrigets slut. Ryssland har anfallit Ukraina på flera fronter och attacken var mer omfattande än vad flera av de mest pessimistiska bedömarna kunde förutse. Krisen måste analyseras från flera nivåer. 

Vi har en militär konflikt där Ryssland brutit mot internationella konventioner och öppet har deklarerat avsikten att angripa Ukrainas militär och att byta ut regeringen i Kiev som den kallar ”nazistisk”. Ukrainas regering leds ironiskt nog av Volodymyr Zelensdkyj som är av judisk bakgrund.  

Vi har en demokratiskt vald president i Ukraina som vädjar till omvärlden om hjälp, men där NATO i nuvarande läge inte vågar gå in med direkt militär intervention. 

Vi har flyktingströmmar från Ukraina och risker för en humanitär katastrof med stort antal civila offer. Konsekvenserna av kriget är inte bara alla som drabbas av militärt våld, utan rör också försörjning, livsmedel, läkemedel och sjukvård från förlossningsavdelningar till palliativ vård. 

Vi har en ekonomisk dimension som drabbar världsekonomin och där Ryssland via sanktioner förlorar en av deras största marknader i EU, men samtidigt har ingått avtal för export av olja och gas till Kina. 

Vi har Kina som kan använda angreppet mot Ukraina och reaktionerna på Ukraina för att gå in militärt i Taiwan.

Volodomyr versus Vladimir

Det är otvetydigt att Ryssland har angripit ett självständigt land i strid mot internationell rätt. Ukrainas regering är otvetydigt legitim och erkänd av det internationella samfundet. Ukraina har folkrättsligt rätt att som suverän stat ingå samarbete med EU och försvarsallians med Nato. En historisk bakgrund till konflikten är emellertid nödvändig för att förstå hur åsiktsmeningarna går isär idag.  

För den ryska regeringen är inte Ukraina som vilket annat land som helst. Man menar sig ha skapat det moderna Ukraina. Även innan Sovjetunionen existerade hade Ryssland militär närvaro på Krim. Ukraina ses därutöver som den plats där det gamla Kievrus föddes. Ryssarna ser sitt dop under storfursten Vladimir av Kiev (980-1015) som början på sin nationella berättelse. Den region som idag ingår i staten Ukraina beboddes av flera folkslag under medeltiden, varav ett stort antal var ruser. Landet beboddes även av tatarer, polacker och andra slaviska minoriteter. Under den sovjetiska eran orsakade Stalin en svältkatastrof för ukrainsk och vitrysk civilbefolkning. I synnerhet drabbades Ukraina i den katastrof som är känd som Holodomor. Mellan 7 och 10 miljoner människor tvingades till svält. Svältkatastrofen var helt påtvingad av sovjetmakten då kommissarier beslagtog all mat. Detta gav upphov till ett stort misstroende mot Ryssland. Senare kom Chrusjtjov att skriva över Krim på Ukraina. Krim var en region som hyste en ansenlig del av sovjetisk vapenindustri under Kalla Kriget. För Chrusjtjov handlade detta mer om en administrativ fråga. I hans värld skulle Ukraina vara i union med Ryssland och de övriga förbundsrepubliker som ingick i Sovjetunionen. 

Efter Sovjetunionens fall hamnade Ukraina i ett särskilt läge. Landet hade en korrumperad och rysk-vänlig ledning som avsattes under folkprotesterna i Maidan. Folket var trötta på korruption och att låta sitt land styras av en marionett kontrollerad av Kreml. 

Frå Ukrainskt perspektiv var Maidan en befrielse. Från ryskt perspektiv var Maidan en katastrof. Maidan kom sedan inte bara att handla om självständighet visavi Moskva. Maidan kom också att innebära två saker som var oacceptabla i det ryska perspektivet: 

  1. Maidan och den ukrainska regeringens strävan efter att gå med i Nato utmanade rysk säkerhetspolitik. 
  2. En betydande minoritet av Ukrainas befolkning associerade sig med Ryssland, i synnerhet i de östra regionerna. I en undersökning för det välrenommerade ”Republican Institute” gick också åsiktsmeningarna och attityderna till Ryssland isär i Ukraina.

Övergrepp förekom därefter på båda sidor. Ukrainska nationalister och en anti-rysk retorik från den Ukrainska regeringen efter Maidan resulterade i att en stor del av befolkningen uppfattade sig som femtekolonnare och var sannolikt detta också. På Krim och i den östra regionen Donbass var det flera ryssar som ville ansluta sig till Ryssland och öppet gick emot regeringen i Kiev. Konflikter bröt ut, våld och övergrepp förekom på båda sidor och till sist hamnade Ukraina i inbördeskrig. 

Det är uppenbart att presidenterna Vladimir på den ryska sidan och Volodymyr på den ukrainska i detta avseende inte kunde enas. De var två parter i inbördeskriget. Och Ryssland hade redan innan den öppna militära invasionen denna vecka fört krig genom sina utbrytarrepubliker. Båda herrarna är nationalister, båda är kompromisslösa och de saknar helt förtroende för varandra. 

NATO

Det finns flera relevanta områden där Ryssland skiljer sig från västeuropeiska stater. Landet var en av de makter som segrade 1945 och skäms inte över sin historia av ryskhet. De vann andra världskriget men är samtidigt inte demokrater i västerländsk mening. De segrade mot fascismen men är fortfarande inte en liberal makt. Där Tyskland har domesticerats av Förenta staterna och fortfarande har militärbaser tillhörande den makt som besegrade dem för 77 år sedan, har ryssarna inte uppfostrats i demokratiskt universella värden och amerikansk liberalism. Därtill anser sig den ryska ledningen att de har all rätt att vara lika nationalistiska som Förenta staterna, vilket ibland skapar förvirring bland amerikanska bedömare som inte ser detta som lika självklart. 

Rysslands regering betraktar den östra delen av Ukraina som sin säkerhethetspolitiska zon. Detta skiljer Ukraina från exempelvis Baltikum där Ryssland inte reagerade nämnvärt som de gör nu. Ukraina och i synnerhet östra delen av landet är en region som Ryssland inte anser att de militärstrategiskt kan kompromissa om. Alla försök att ändra detta förhållande och att placera Natobaser i den östra delen kommer att angripas militärt av Ryssland och nu har man alltså även angripit ukrainska militärbaser i förebyggande syfte och för brottet att de tagit emot materiel från Nato.  Ryssland ansåg dessutom att Krim var en militärstrategisk nödvändighet efter Maidan och att denna annektering var viktigare än alla ekonomiska sanktioner, hot och förlorade diplomatiska relationer med omvärlden.

Volodymyr har deklarerat att han kan komma att ansluta Ukraina till NATO i framtiden. Detta räckte för Vladimir som skäl för att säga att Rysslands krav inte accepterades. 

De krav som Ryssland ställde på NATO och omvärlden accepterades inte. Ryssland hävdar att deras säkerhetspolitik är hotad. 

Monroedoktrinen och Bushdoktrinen

Att Ryssland ser Ukraina som sin säkerhetspolitiska zon borde inte förvåna Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. Dessa tre länder och i synnerhet Förenta staterna tillämpar liknande säkerhetspolitiska resonemang själva. Storbritanniens militära närvaro på Nordirland och Frankrikes militära operationer i Algeriet är två exempel. I Förenta staternas fall kan vi därtill erinra oss Monroedoktrinen och Bushdoktrinen.

Monroedoktrinen stadfästes av president James Monroe 1823 och grundar sig på flera europeiska staters planer på att ingripa i de latinamerikanska självständighetskrigen till förmån för Spanien och på Rysslands anspråk på Alaska.  

Efter överläggningar mellan Monroes utrikesminister John Quincy Adams och George Canning utfärdades doktrinen som amerikansk policy den 1 december 1823. 

Monroedoktrinen slog fast att europeisk kolonisation eller försök att blanda sig i politiken i den Nya Världen och Förenta staterna var oacceptabel och skulle angripas militärt om nödvändigt. Däremot skulle alla existerande europeiska kolonier accepteras. Förenta staterna skulle i gengäld inte ingripa i konflikter mellan europeiska stater rörande europeiska frågor.  

Monroedoktrinen kom senare att omtolkats för att rättfärdiga Förenta staternas interventioner i syd- och centralamerika. 

I ett tillägg av Theodore Roosvelt 1904, det så kallade Rooseveltkorollariet, fastslogs att Förenta staterna har rätt att ingripa som ”international police power” om stater i Karibien och Centralamerika uppträder ociviliserat. Detta tillägg åberopades flitigt som stöd för Förenta staternas inblandning i Latinamerika under kalla kriget. 

Monroedoktrinen åberopades även när Sovjetunionen placerade robotmissiler på Kuba under den så kallade Kubakrisen. 

Kubakrisen

Kubakrisen var en 13 dagar lång konflikt i oktober 1962 mellan Förenta staterna och Sovjetunionen. Orsaken var att Sovjetunionen reagerat på Förenta staternas robotbaser i Turkiet och avsåg att placera ballistiska robotar på Kuba Efter upptäckten av dessa missiler etablerade Förenta staterna en militär blockad mot Kuba som ledde till flera incidenter som var nära att utlösa ett tredje världskrig. Krisen löstes slutligen genom en överenskommelse där Sovjetunionen offentligt drog tillbaka sina kärnvapen medan Förenta staterna inofficiellt avvecklade sina atomrobotar i Turkiet. 

Mot bakgrund av denna kris etablerades den Heta Linjen mellan Washington och Moskva.

Bushdoktrinen

De viktigaste beståndsdelarna i Bushdoktrinen skrevs ner i National Security Strategy of the United States 2002. Doktrinens mest kontroversiella del är att verka militärt och unilateralt i förebyggande syfta i andra länder i syfte att bekämpa exempelvis terrorism. Bland annat invaderade Förenta staterna Afghanistan och Irak åberopandes bland annat denna doktrin. Man utförde också militära angrepp i Syrien och intervenerade mot den syriska regeringen i detta avseende.

Analys

De militära angreppen mot Ukraina bör fördömas på samma grund som angrepp mot andra länder som inte initierat våld. Natos expansion i Ukraina är emellertid också något som direkt upplevs som ett intrång i Rysslands säkerhetspolitiska intressesfär. En suverän stat som Ukraina har folkrättsligt rätt att söka militärallians med Nato, men man gör detta i medvetenhet om att Ryssland upplever detta som hot mot landets säkerhet och att paralleller här kan dras till andra staters säkerhetspolitik. Parallellt med detta ledde den anti-ryska retoriken från Kiev, liksom inbördeskriget i Donbass till förväntade reaktioner från Moskva. Vladimir har här stegrat konflikten först i retoriken och sedan genom brott mot internationella lagar. 

Kubakrisen visar också samma kompromisslösa inställning som idag är synbar hos den ryska regeringen. De debattörer som inte förstår korrelationen mellan dessa kriser har missbedömt konflikten.

Som frihetlig måste man fördöma den ryska invasionen. Man måste också fördöma NATO:s inställning och stöd till Kiev vilket stegrat spänningen. Och till sist måste man fördöma ryska övergrepp på ukrainsk civilbefolkning på samma grund som man fördömer de ukrainska övergreppen på rysk-ukrainsk civilbefolkning i Donbass. 

Ingen vinner på denna konflikt, utom möjligtvis Kina.

3 reaktioner på ”<strong>Krig i Europa</strong>”

    1. Aggression är alltid fel och självförsvar alltid rätt. Folkrättsligt ska man ha rätt till eget land. Efter Maiden kuppen 2014 fick Soros/CIA en regering som mördade flera tiotusentals ryska civila i Donbas. Donetsk och Lugansk har velat höra till Ryssland men Putin nekade. Zelensky har pratat löst, vitt och brett om Natomedlemskap och att få kärnvapen riktat mot Moskva, 5 min bort.
      Putin har upprepade gånger velat förhandla men Blinken (!) har viftat bort hans oro och argument, och nekat. Nato har i omgångar flyttat fram sina positioner, och alla borde nu ha fattat att Nato har inget med självförsvar att göra, dom sköt sönder och samman Jugoslavien.
      Krig är hemskt men dom som nu är skyldiga är samma idioter som gav oss Libyen, Irak, Afghanistan. Dom valde aggression.
      Putin hade inget val

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.