En Libertariansk Recension av Burnhams ”The Machiavellians” – Del 2

Länkar här till delarna ett, tre och fyra av denna essä.

Problem med demokratin

Den machiavellianska statsvetenskapen visar tydligt att modern demokrati endast är ”demokratisk” till namnet. Ingen politisk organisation av någon betydelse kan skötas av majoriteten av dess medlemmar; dess kaotiska upplösning skulle snabbt följa. På samma sätt kan inget samhälle styras av massorna på ett ordnat sätt eftersom pöbelns styre skulle följa, eller vad grekerna kallade ochlokrati. I Burnhams ord:

No societies are governed by the people, by a majority; all societies, including societies called democratic, are ruled by a minority. But the ruling minority always seeks to justify and legitimize its rule in part through a formula, without which the social structure would disintegrate.”[i]

Alla styrande minoriteter försöker hela tiden rättfärdiga sitt styre med en viss ”politisk formel”, för att använda Gaetano Moscas uttryck. I ”demokratiska” politiska system är denna ”formel” själva begreppet ”demokrati”. Det idealiserade ”folkstyret” är myten om representativ demokrati, och legitimerar minoritetens styre i moderna demokratier.

Myten om den representativa demokratin

Myten om representativ demokrati grundar sig å ena sidan på idén att politiker är lojala och utan egenintresse, och å andra sidan på tanken att väljarkåren är rationell och vetenskaplig när det gäller politik. Befolkningen i moderna representativa demokratier är övertygade om att de är samhällets verkliga kollektiva styre. De tar ordet ”representativ” bokstavligt. De tror att de själva bestämmer den politiska dagordningen för sina hederliga och pålitliga företrädare, helt enkelt genom att lägga en valsedel i en urna vart fjärde år eller så.

Majoriteten anser att demokrati är likvärdig med representativ demokrati eftersom de flesta människor i dag håller med machiavellianerna om att varje form av direkt demokrati i en modern omgivning är praktiskt taget omöjlig, förutom på mycket liten skala. Den atenska demokratin, som ofta kritiseras för att inte vara en demokrati som omfattar alla invånare i staden, var en fungerande direkt demokrati, just för att den inte omfattade hela den vuxna befolkningen, utan bara dess medborgare.

Men i början av 1800-talets uppfattade de tidiga demokratiska rörelser representativ demokrati i allmänhet inte som verkligt demokratisk. Som Michels påpekade, var det först när de praktiska svårigheterna för direkt demokrati i stor skala blev uppenbara, som representationsbegreppet fick legitimitet. Med tiden blev det likgiltigt med begreppet demokrati. Men godkännandet av politisk representation innebär i praktiken att man accepterar minoritetsstyre, omedvetet eller inte, vilket machiavellianerna så övertygande visade.[ii]

För att upprätthålla illusionen av demokrati och bevara social stabilitet gör den styrande minoriteten regelbundet små men strategiska eftergifter till den styrda majoriteten. Men alla viktiga politiska beslut fattas av en liten politisk och ekonomisk elit, oberoende av majoritetens önskemål, och ofta även utan dess kännedom.

Det bör vara uppenbart för varje skarp observatör, att majoriteten i moderna demokratier knappt har något inflytande alls över utrikespolitik, försvarspolitik, penningpolitik, handelspolitik, säkerhetspolitik, invandringspolitik, hälso- och sjukvårdspolitik, och offentliga investeringar (till exempel inom innovation), och att majoriteten i allmänhet endast har ett mindre inflytande på skattepolitiken, välfärdspolitiken, pensionspolitiken, arbetsrätten och skolan.

Som självklara exempel räcker det att se på det helt odemokratiska sätt på vilket dagens brännande frågor hanteras av styrande eliter runt om i världen; de frågor som påverkar livet för miljarder människor (t.ex. klimatpolitiken, invandringspolitiken, hälsopolitiken, militära ingrepp utomlands m m).

Rousseaus inflytande är uppenbart, och det är förvånande att Burnham inte nämnde honom, även om machiavellianerna gjorde det. Medborgaren från Genève menade att minoriteten har rätt att bestämma över majoriteten på grund av den legitimitet som den med jämna mellanrum får genom allmänna val. Med andra ord får den styrande minoritetens oligarkiska karaktär ”legitimitet” genom att vädja till Rousseaus abstrakta begrepp, den Allmänna Viljan, och genom att göra demokratiska val till ett sätt att regelbundet kontrollera den styrande minoritetens makt.

Eftersom demokratier i allmänhet är öppna samhällen, drar de dock större nytta av eliternas förnyelseprocess än andra politiska system. Regelbundna val på lokal, regional och nationell nivå är inte bara ett sätt för en del av den styrande minoriteten att förnyas något, utan demokratier försöker ofta se till att karriärer inom den offentliga sektorn är jämförbara med dem inom den privata sektorn. Statens dramatiska tillväxt i de flesta demokratier under de senaste årtiondena vittnar om denna strategis framgång.

Massornas ovetenskapliga syn på politik

De flesta väljare tillämpar uppenbarligen inte samma förstånd, eller ägnar samma tid, åt politik som de brukar göra åt personligt intressen. Som machiavellianerna påpekade, är väljarna ofta politiskt oinsatta eftersom de inte ser något tydligt orsakssamband mellan nationell politik och sina egna liv. Deras brist på politisk förståelse beror till stor del på deras politiska likgiltighet.

Men detta ointresse är rationellt; det är en fråga om att väga ansträngning och belöning. Det är underförstått för väljarna att deras röst är en liten droppe i ett hav av valsedlar, som knappast kommer att göra någon skillnad i valresultatet. Som Burnham skrev: ”it is exceedingly difficult for men to be scientific, or logical, about social and political problems”. Till följd av detta är de flesta väljare påverkade av känslomässiga argument, vilket förklarar varför politiker för det mesta förhåller sig till väljarkåren på det emotiva planet. Burnham gjorde följande iakttagelser i detta avseende:

The Machiavellian analysis, confirmed and reconfirmed by the evidence of history, shows that the masses simply do not think scientifically about political and social aims… [iii]

“During the 19th century it was thought by many that universal education would enable the masses to be scientific about politics and thereby reach a perfect democracy. This expectation has proved unfounded. In most great nations, illiteracy has been almost done away with. Nevertheless, the masses act no more scientifically today than a century or a millennium ago. In political affairs, the scientific potentialities of wider literacy have been more than counter-balanced by the new opportunities which mass education gives to non-scientific propaganda.”[iv]

I alla demokratiska system finns det idag ett informellt propagandanätverk av samarbetsvilliga traditionella medieorganisationer (ofta statsfinanserade dessutom) som stödjer den styrande minoritetens ståndpunkter, tillsammans med många professionella opinionsbildare. Detta lösa nätverk försöker hela tiden skapa samtycke hos majoriteten för den styrande minoritetens politik, vilket Friedrich von Hayek briljant visade i essän ”Intellectuals and Socialism”.

Dessutom har de övervakningsverktyg som står till den styrande minoritetens förfogande endast blivit starkare (som till exempel har avslöjats av Wikileaks publiceringar och av läckorna från Edward Snowden), allteftersom information och sanning om politiken har blivit lättare att få tillgång till för majoriteten. Alla de senaste framstegen när det gäller informationsteknologi, vare sig det gäller hacking, ansiktsigenkänning eller konstgjord intelligens, används redan i dag eller kommer snart att användas av demokratiers underrättelsetjänster, mot den egna befolkningen. Det gäller att ständigt hålla pulsen på majoriteten…

Moderna demokratier verkar dock plågas av inneboende spänningar som under de senaste åren har förstärkts av växande folkliga missnöjen. En del av dessa spänningar uppstår på grund av den obalans som finns mellan å ena sidan majoritetens naiva illusion om självstyre och å andra sidan den återkommande medvetenheten hos delar av samma majoritet av att de styrs av en minoritet.

Idag bidrar sociala nätverk och alternativa medier i hög grad till denna medvetenhet. Till följd av detta har de delar av majoriteten som har en känsla av att ha blivit politiskt berövade sin rösträtt reagerat allt kraftigare. De har försökt rösta på ”populistiska” kandidater som, med rätta eller inte, uppfattas som personer som kommer utanför den traditionella styrande minoriteten. De har försökt organisera protester och uppror mot den styrande eliten, samt stödja nya politiska rörelser utanför den vardagliga politiska processen. Det är inte förvånande att ingen av dessa metoder verkar ha försvagat den styrande minoriteten i någon större utsträckning.

Trots att det demokratiska systemets oligarkiska tendenser redan i början av 1900-talet var fullt kända av machiavellianerna, har de flesta statsvetare inte tagit hänsyn till deras slutsatser. Detta är föga förvånande, eftersom de flesta människor aldrig har bekantat sig med dessa tänkares verk. Deras namn nämns sällan, vare sig på gymnasiet eller universitetet.

Varken Burnhams ”The Machiavellians” eller machiavellianernas egna verk är så välkända som de borde vara. Deras böcker är till och med svåra att få tag på. Burnhams bok kom nyligen ut i en ny utgåva, men den hade tidigare inte publicerats sedan 1964. Gaetano Moscas mästerverk ”The Ruling Class” har inte publicerats på engelska på årtionden och kan bara köpas begagnad för hundratals dollar. Robert Michels mästerverk, ”Politiska Partier”, kan endast köpas på engelska som omtryck eftersom det inte verkar finnas någon nyutgåva av detta verk.

Med risk för att låta konspiratorisk, är bristen på tillgång till dessa verk och okunskapen om machiavellianernas idéer förmodligen ingen tillfällighet. Burnham gav en förklaring som ironiskt nog gäller för sin egen bok:

The public application of scientific method to politics is interfered with by those who are powerful. They do not want genuine political knowledge to be available, and they block freedom of inquiry whenever it threatens, as it so often threatens, to undermine their power. From the time of the Greek sophists until today, everyone who, by objective inquiry, discloses some of the truth about power has been denounced by official opinion as subversive.”[v]

Dagens vanliga filtrering och censur av ”känsligt” politiskt innehåll på Internet kan förklaras i ljuset av detta. Det svåra läge som Julian Assange befinner sig i är ett tydligt exempel på den behandling som är förbehållen de som ”avslöjar en del av sanningen angående makten” i skenbart demokratiska politiska system. 

Kan det finnas en mer eller mindre samstämmig ansträngning att begränsa kännedomen av machiavellianernas verk av rädsla bland den styrande minoriteten att dessa idéer sprids sig bland majoriteten? Även om det finns mer prosaiska anledningar till att allmänheten inte känner till machiavellianerna, skulle det vara värt att undersöka varför dessa tänkares banbrytande politiska verk inte lärs ut eller ens är mer allmänt tillgängliga.

Vad svaret på denna fråga än må vara, kan det inte att ha undgått den oberoende tänkaren att majoriteten hindras från att bli medveten om de oligarkiska dragen hos de så kallade representativa demokratierna. De flesta har blivit övertygade från tidig ålder att tro på myten om demokrati. Skälet till detta är utan tvekan att det största hotet mot den styrande minoriteten, som Burnham påpekade, är majoritetens anammande av den vetenskapliga metoden för politisk analys.

En viktig lärdom från ”Machiavellianerna” är därför att individen bör visa skepticism inför den politiska makten, även i en s k demokrati. Myten om demokrati finns just för att majoriteten skall förbli nöjd med att inte vara inblandad i nationens politiska angelägenheter, utöver regelbundna besök till vallokalerna.

Auktoritära tendensen hos demokratier

De oligarkiska drag som återfinns i alla politiska system förklarar varför de verkställande och lagstiftande grenarnas agerande i en demokrati ofta starkt skiljer sig från de politiska program som de valdes på. Detta demokratiska underskott är särskilt tydligt i det politiska livet idag. Det är svårt att förneka sanningen i följande mening från Burnham:

The rulers are no longer personally accountable for their actions: they may go to war, persecute, steal, violate freedoms, fail to prepare for social or military crises, and yet never be brought to task for whatever crime or failure—they have only, they say, carried out the people’s will.”[vi]

Folkomröstningen är ett exempel där moderna demokratier visar stora brister. Den används ofta för att ge legitimitet åt politiska beslut som redan har fattats av den styrande eliten, utan befolkningens inblandning eller samtycke. Som Burnham skrev:

”The most conspicuous use of the referendum is…where the vote attaches the fiction of the ”popular will” to what has already been decided in historical fact.”[vii]

I allmänhet säkrar den styrande minoriteten det önskade valresultatet i förväg. Om folkomröstningen ändå inte går så som tänkt, ignorerar de vanligtvis resultatet eller så upprepas omröstningen. Det finns många exempel i Europa när detta har hänt. Och i Sverige är ju folkomröstningar inte ens är bindande…

Problemet med representativ demokrati jämfört med andra politiska system är alltså inte att det inte företräder folket – inget politiskt system gör det – utan att det betraktas som ett legitimt politiskt system. (Såtillvida att till och med många uppenbart icke demokratiska regimer tillförde ”demokratisk” till sina officiella namn.) Hur mycket de styrande minoriteterna än försöker dölja det, är det uppenbart att moderna demokratierna inte kan uppfylla det utopiska löftet om folkets styre.

Demokratins legitimitetskris förvärras naturligtvis också av andra välkända utmaningar för begreppet ”folkstyre”, som inte direkt har att göra med den machiavellianska statsvetenskapen, som till exempel majoritetsförtryck och hel rad andra svårigheter.

De inneboende problemen med representativ demokrati bidrar till att förklara de politiska spänningar och den sociala instabilitet som upplevs i den moderna ”demokratin”. I sitt avslutande kapitel föreslog Burnham en lösning på detta dilemma för det demokratiska systemet. I nästa del av denna recension kommer denna lösning att genomgås och jämföras med libertarianismens förslag.


[i] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2nd edition, Gateway, 1964, s.266.

[ii] Michels R., Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy, Del 1, kap II.

[iii] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2nd edition, Gateway, 1964, s.303.

[iv] Ibid. s.294.

[v] Ibid. s.290.

[vi] Ibid. s.296.

[vii] Ibid. s.182.

2 reaktioner på ”En Libertariansk Recension av Burnhams ”The Machiavellians” – Del 2”

  1. Birger Rhenman

    Jättebra artikel! Tack! Bra gräv hitta dessa författare. Ger en logisk, lättförståelig förklaring till vad vi alla instinktivt vet -att Riksdagen inte följer folkviljan.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.