Konservatismen i genomskärning – ett libertarianskt försök till analys.

När vi som libertarianer konstaterar att staten i sig, alltså den moderna nationalstaten med dess monopol på hur våldet utövas på en region över tid, i sig är en institutionaliserad och permanent form av förtryck av människans frihet, reagerar konservativa mot denna beskrivning. Det handlar inte så mycket om att de inte kan se eller förstå problembeskrivningen som att de fruktar konsekvenserna av ett statslöst samhälle. Vid närmare analys är det emellertid brott och övergrepp mot människans liv, frihet och egendom som de vanligen påstår bli konsekvensen av anarkin. När vi korrekt förstår detta inser vi således att det är en liknande grund som konservativa använder till statens försvar som libertarianer använder för att vilja avskaffa staten. Konservativa menar att staten behövs för att upprätthålla ordning och skydda oskyldiga. Libertarianer menar att staten stjäl, hotar och bedrar oskyldiga och skapar en demoraliserande effekt på civilsamhället vilket leder till oordning. Ett exempel är dagens Sverige där staten misslyckas upprätthålla ordning, lag och rätt parallellt med att den gör allt annat med medborgarnas och företagens medel och här utövar en omfattande kontroll. Detta skapar demoraliserande och destabiliserande effekter. Vart går de ekonomiska medlen? Vad får medborgarna för pengarna? Finansierar vi inte idag det system som lagt grunden för ”anarki” i betydelsen ökat våld? 

Trots dessa skilda perspektiv finns det samtidigt något som både libertarianer och konservativa värnar. Det är ett välmående civilsamhälle. Det var också när civilsamhället aktivt angreps av den nya republiken i Frankrike som vi kan se att konservatismens som politisk idé egentligen föddes. Konservatismen föddes nämligen som en kritik av den nya politiken och följaktligen den nya staten.  Den svenske konservative författaren Tage Lindbom beskriver exempelvis 1789 som det etatistiska försöket att bryta ner det traditionella europeiska arvet i civilsamhället. Ordnar, kyrkor, sjukhus, universitet, skolor och gillen övertogs av staten som härigenom öppnade upp för att den nya överheten kunde omforma dessa efter de politiska ideologierna. Om man som libertarian kunde rikta kritik mot det äldre styret för dess vid jämförelse lägre grader av statligt våld och tvång, blev det ju knappast bättre när de nya politiska religionerna trädde in och började se staten och dess institutioner som det som skulle uppfylla deras politiska drömlandskap. Som Nietzsche senare uttryckte det innebar bristen på Gud enbart att människan som kompensation tycktes bli ännu mer religiös. 1789-års ordning öppnade för möjligheten att projicera den politiska drömmen på staten. Drömmen om det perfekta samhället blev marxismens religiösa livsnerv. Det var denna dröm som kunde rättfärdiga både staten, diktaturen och våldet som medel i Leninismen och Maoismen.  

De politiska religionernas kyrka blev staten och samhället blev deras församling som skulle utstå både politiska predikningar och tukthus, men också ”frälsas” från det socialt onda och orättvisa i tillvaron (som i socialismen och woke).

Och är det inte också i denna kritik vi som ”hoppeaner” kan förena den konservativa kritiken med en konsekvent libertariansk grundsyn? För om vi knyter dessa tankar till vårt samhälle handlar det inte enbart om att överheten lägger sig i ekonomiska transaktioner genom att ta ut skatter och avgifter, det handlar ju även om att den ideologiska mångfalden på vissa områden kommit att övergå i en enhetsideologi som brukar kallas politisk korrekthet. Idag fångar inte demokratin upp medborgarnas åsikter och värderingar lika mycket som att den ämnar ge en färdig och myndighetsstämplad värdegrund åt medborgarna. Staten koloniserar människans inre liv med normer, plattityder och värderingar i syfte att forma den människotyp som efterfrågas av det politiska systemet. 

Man skall betala skatt och arbeta. Man får opponera sig mot statens ständiga misslyckanden att få bukt med våldet, men man får definitivt inte använda nödvärnsexcess och anklaga systemet som sådant för att vara riggat för ständiga misslyckanden. 

Vad är då konservatismen? 

Att försöka fånga in vad allt konservativt tänkande har gemensamt är svårgripbart. Mitt förslag är att se konservatismen som det politiska tänkande som mot bakgrund av kulturella och historiska iakttagelser har en syn på hur samhället och kulturen borde se ut och som samtidigt inte härleder sina uppfattningar från de socialistiska och liberala idéer som propagerades i och med den franska revolutionen 1789 och som inte heller är anhängare av någon annan idé i revolutionens kölvatten som exempelvis en evolutionsbiologisk socialdarwinism (nationalsocialism) eller en hegeliansk statsnationalism (fascism –nationalsyndikalism) eller en postmodern utveckling/ degenerering av upplysningens och romantikens idéarv (postmodern vänster och postmodern höger /identitetspolitik åt vänster liksom åt höger).

Generellt är i så fall allt konservativt tänkande kritiskt till att man behandlar människan och samhället som fristående från den faktiska historia och kultur vari människan ingår. Detta var också ett av de teman som Edmund Burke förde fram i Reflections on the Revolution in France. Därför blir historien för konservativ en källa för politisk lärdom. Där en socialist eller en liberal resonerar kring individers rättigheter, ser en konservativ inte enbart på individer med lika rätt till något utan vill även förstå vilken grupp individerna tillhör, vad de har för religion och kultur och härleder kunskaper från historien om hur individer med dessa religioner och kulturer fungerat i relation till andra grupper och samhällen.  

I allt annat hittar vi stora skillnader inom konservativt tänkande. Det finns konservativa som helt vill avskaffa den moderna staten av konservativa skäl och det finns konservativa som tvärtom ser staten som lösningen på alla mänsklighetens problem och vars tänkande närmar sig fascismens. Inom konservatismen finns det tänkare som ser nationen och nationalismen som det högsta av alla värden och det finns konservativa som ser nationalismen som underordnat och till och med oviktigt. Det finns också åskådningar som bara anammar en del av konservativt tankegods, medan man i grunden har en annan ideologi.

Exempelvis förenar Sverigedemokraterna konservativa idéer med en klassisk socialdemokratisk välfärdssyn. Denna mix attraerar många väljare till vänster som tröttnat på den politiska drömmen om en vacker och fungerande mångkultur som tycks svåruppnåelig och kanske inte ens är önskvärd för alla. Många arbetare som röstat på socialdemokraterna kanske inte heller är överförtjusta i Miljöpartiets energipolitik. 

Trots att många konservativa skulle vända sig emot att sätta en ”ism” på sin politiska åskådning, talar man idag om olika indelningar inom konservativt tänkande som ”socialkonservatism”, ”liberalkonservatism”, ”nationalkonservatism”, ”paleokonservatism”, ”radikalkonservatism” och ”anarkokonservatism”.

Det finns även en åskådning som kallar sig konservativ men som inte är det, nämligen den så kallade ”nykonservatismen”. Av flera skäl lämnar jag därför denna utanför diskussionen i denna artikel.

Återkommande konservativa teman

1789 och 1917

Konservativa reagerar mot 1789 av flera skäl. Å ena sidan kan vi se på några specifika historiska skeenden. Vi har jakobinernas och Maximilien Robespierres massmord på sannolikt över 300 000 invånare inkluderande barn och kvinnor i Vendée. Det borde påpekas att det finns olika bedömningar av hur många som fick sätta livet till. Några uppskattar antalet dödade som högre, andra som lägre. De som gjorde uppror i Vendée var bönder, borgare och adel som tillsammans sökte enhet för att bevara den romersk-katolska trons offentliga ställning i samhället. De ville också ha ökad makt att styra sig själva lokalt och var motståndare till den republikanska enhetstanken. Robespierre iscensatte det första massmordet i modern tid och beordrade att inget människoliv skulle andas i Vendée, alltså inte ens spädbarn. Kropparna ville han dessutom skänka till den moderna vetenskapen. Vi har därutöver förstatligandet av jordegendomar, kyrkobyggnader, kloster, skolor, sjukhus och korporationer, vi har giljotinen, politiska mord och förstörelsen av Frankrikes katolska kulturarv. 1789 var början på den våg som skulle mynna ut i 1848 års revolutioner och i revolutionen i Ryssland 1917. Tillsammans satte dessa revolutioner prägel på 1900-talet och företrädarna för de politiska ideologiernas mord på dem som inte passade in i deras ideologiska drömlandskap.

Det konservativa motståndet handlar dessutom inte om något så ensidigt som ett försvar av adelns privilegier och gamla hierarkier utan om vilken djupare kulturell riktning Frankrike skall ha. Det handlar om huruvida Frankrike som tidigare varit en ljusfyr i försvaret av det kristna Västerlandet skulle förvandlas till en sekulär republik. Det handlar om den kristna tron skall förbjudas i kulturlivet och bara vara en privatsak? Än idag är det kontroversiellt att föra på tal om ett sjukhus eller en skola skall få bedrivas i kristen regi eller om centralmakten skall driva allt?

Eftersom Vendée tydligt demonstrerar att människorna på en stor region i Frankrike inte inspireras av den jakobinska ideologin och frivilligt vill underordna sig den ateism och centralism som Robespierre vill påtvinga dem från Paris, har de då inte rätt till liv och frihet?

Den 25 september 1993 var Aleksandr Solzjenitsyn inbjuden att hålla ett publikt anförande på minnesdagen över revolten i Vendée. Hans tal är värt att nämna i detta sammanhang. Solzjenitsyn säger här:

”It would be vain to hope that revolution can improve human nature, yet your revolution, and especially our Russian Revolution, hoped for this very effect. The French Revolution unfolded under the banner of a self-contradictory and unrealizable slogan, ”liberty, equality, fraternity.” But in the life of society, liberty, and equality are mutually exclusive, even hostileconcepts. Liberty, by its very nature, undermines social equality, and equality suppressesliberty—for how else could it be attained? Fraternity, meanwhile, is of entirely different stock; in this instance it is merely a catchy addition to the slogan. True fraternity is achieved by means not social but spiritual. Furthermore, the ominous words ”or death!” were added to the threefold slogan, effectively destroying its meaning. I would not wish a ”great revolution” upon any nation. Only the arrival of Thermidor prevented the eighteenth-century revolution from destroying France. But the revolution in Russia was not restrained by any Thermidor as it drove our people on the straight path to a bitter end, to an abyss, to the depths of ruin. One might have thought that the experience of the French revolution would have provided enoughof a lesson for the rationalist builders of ”the people’s happiness” in Russia. But no, the events in Russia were grimmer yet, and incomparably more enormous in scale. Lenin’s Communismand International Socialists studiously reenacted on the body of Russia many of the Frenchrevolution’s cruelest methods—only they possessed a much greater a more systematic level oforganizational control than the Jacobins.”

Samma år som revolutionsåret 1917 inrättade bolsjevikerna ett “Folkkommissariat för Upplysning” där de introducerade ett program för hur man skall dekonstruera och ersätta kristendomen i skolor med marxistisk vetenskap. Uppgiften hamnade på lärarkåren. Även språket förändrades och de ryska ord som användes för Gud och tro gavs en negativ klang. Julfirande och liknande kristna högtider dekonstruerades också. Trots Helige Nikolajs starka ställning i rysk folkfromhet ersatte man honom med Farbror Frost. 

Det kan dessutom ge en missvisande bild att se på både den franska och den ryska revolutionen som något som bara inträffar under ett årtal 1789 respektive 1917. Den franska revolutionen kan till exempel ses som en process som börjar innan 1789 och slutar med fredsfördraget 1815. Ur ett annat perspektiv kan revolutionen från 1789 och 1917 tolkas som en och samma fortlöpande revolution. Revolutionen 1917 avslutas sedan inte heller detta år utan sträcker sig åtminstone fram till 1935. I likhet med den franska revolutionen förklarade Lenin att all kyrklig egendom skulle konfiskeras av staten. Som andlig motåtgärd gjorde den ortodoxt kristne kyrkoledaren, Patriark Tikhon, tre saker: 1.) Den 19:e januari 1918 deklarerade Tikhon att bolsjevikpartiets medlemmar var exkommunicerade vilket innebär att de är uteslutna från kyrkans gemenskap (något ironiskt med tanke på att de ledande bolsjevikerna inte var kristna). 2.) Han gav rysk-ortodoxa biskopar i utlandet mandat att skapa autonoma församlingar och uppmanade människor att söka sig bort från den nya staten och 3.) Han uppmanade alla ortodoxt kristna att bevara tron intill döden och att bekämpa bolsjevismen. Som svar eskalerade förföljelserna. Bara några månader efter patriark Tikhons exkommunicering hade över 1000 präster och biskopar mördats tillsammans med ännu fler församlingsmedlemmar. Vid årets slut hade 579 kloster stängts ned eller demolerats och dess nunnor och munkar mördats. Vi talar här om allt från mindre kloster med ett hundratal residenter till kloster med flera tusen religiösa utövare. Det finns osäkra uppgifter hur många som fick sätta livet till. Mellan 1921 och 1928 fortsatte terrorn. Efter att ha avvisat en vädjan om religionsfrihet och trots folkliga protester mot myndigheternas religionsförföljelser mördades under dessa år 6775 präster. 1921 deklarerade även bolsjevikerna att ateism var nödvändigt för medlemskap i partiet. Lev Trotsky ville få patriark Tikhon mördad, vilket Lenin hindrade eftersom han fruktade för konsekvenserna. Istället satte man Tikhon i fängelse och försökte överta den ortodoxa kyrkan inifrån genom att förändra dess kristna budskap och göra den tandlös och regimtrogen. 1922 gör myndigheterna om klostren på Solovkiöarna till regimens första koncentrationsläger. Koncentrationslägret användes mot ortodoxt kristna utövare och regimkritiker. Mellan 1917-1935 arresterades och mördades totalt 130 000 präster varav 95 000 arkebuserades. Det fanns även en tidig resning mot bolsjevismen som påminner om Vendée och som Alexandr Solzjenitsyn omnämner i sitt anförande som citerades tidigare. 1920-1921 reser sig bönderna i regionen Tambov-Oblast och delar av Voronez mot bolsjevismen. Uppskattningsvis deporterades 100 000 bönder och deras familjer och av dessa arkebuseras 15000. Detta var början på Gulaglägren. Gulag kom att bli det största slavläger som världshistorien har sett. Massakrer förekom regelbundet på fångarna. Det tragiska med tiden innan revolutionen var att Tsar Nikolaj II:s ministerpresident Pjotr Stolypin genomförde flera av de sociala reformer som gav bönderna rätt till privategendom. Han ville skapa självägande bönder och fortsätta med Tsar Aleksander II:s jordbruksreformer. Dessvärre blev han mördad av kommunisten Dmitrij Bogrov 1911. Stolypin hade dessförinnan utsatts för flera mordförsök.

Nation eller Hem

Den nationalism som flera konservativa tar avstånd ifrån idag är den nationalism som uppstod efter den franska revolutionen och som vi ser komma till uttryck i 1848 års revolutioner, i den italienska enhetsrörelsen ledd av Giuseppe Garibaldi, som inspirerades av romantiken och kanske i synnerhet av Johan Gottfried Herder och av 1800-talets biologism. Det är den nationalism som också senare utmanar och söndrar det Habsburgska imperiet och mynnar ut i framväxten av fascistiska partier och rörelser i Europa under mellankrigstiden. Det är en nationalism som också då och då har gift sig med både liberalism och socialism. I Tyskland kallades detta äktenskap nationalsocialism. Jag skulle även säga att Josef Stalin öppnade för nationalism och nationalistisk propaganda i denna moderna mening för att vinna andra världskriget. En slags nationalkommunism om man så vill. I ”Fascismens Doktrin” vars första del högerhegelianen Giovanni Gentile spökskrev åt Benito Mussolini heter det dessutom: ”Allt genom staten, intet utanför staten”. Och mycket riktigt blev Mussolini kritiserad av den romerske påven i encyklikan Non abbiamo bisogno för att han dyrkade staten, hyllade våldet, ville att allt skulle underordnas staten och inte respekterade människans frihet. Vi befinner oss här således långt borta från den ”nationalism” som Nils Dacke gav uttryck för i sin kamp för lokal frihet visavi staten och Gustav Vasa, liksom den som invånarna i Vendée gav uttryck för visavi jakobinerna. Jag skulle till och med säga att jakobinerna har mer gemensamt med fascismen än de har med en frihetlig konservatism. Utöver att fördöma kommunismen i den påvliga encylikan Divini Redemptoris och fascismen i Non abbiamo bisogno fördömdes även nationalsocialismen i Mit brennender Sorge.

Nationalsocialismen fördöms för dess dyrkan av rasen, antisemitism och kult av ledaren. Kommunismen fördöms för att den går emot alla andliga och mänskliga värden. Fascismen fördöms för att den går emot friheten och leder till vad Pius XI kallar för hednisk dyrkan av staten. Av denna anledning är Roger Scrutons begrepp oikofili mer användbart för dagens konservativa tänkande då den dessutom bättre svarar mot den “äldre nationalism”, det vill säga kärleken till sin lokala hembygd, region eller stad. Begreppet handlar mer om kärlek till sitt lokala landskap och sin lokala kultur och dialekt än om frågor som rör ett helt land och en abstrakt “identitet”. Det handlar inte heller om fientlighet mot influenser utifrån er att man för alltid är fast i sin hembygd. Det handlar snarare om att man vill bevara vissa värden, dialekter och uttryck som man uppskattar där man bor och inte gå miste om dessa. En sådan uppskattning betyder inte heller att man nedvärderar andra uttrycksformer.

Det råder överlag i svensk debatt en stor förvirring om alla dessa begrepp. Idag ses till exempel liberalismen och nationalismen som varandras motpoler. I den franska revolutionen och i de stridigheter som följde under 1800-talet var liberalismen förenad med nationalism i det att man utmanade det konservativa fredsfördraget vid Wienkongressen 1815. Nationalismen i Italien ledd av Garibaldi förenade sig med liberalismen och utmanade de självstyrande mindre italienska staterna och städerna och ville ha “nationell enhet”. Mussolini var en fortsättning på detta italienska projekt. Vidare var upproren 1830 och 1863 nationalistiska och liberala och mot den konservativa ordningen som syftade till fred i Europa. Skandinavismen var både liberal och nationalistisk. Svenska (vänster) liberaler som Gustaf Lallerstedt, August Sohlman och August Blanche hyllade Garibaldi.

Traditionsbegreppet

En konservativ tänkare     som Alasdair MacIntyre förklarar traditionsbegreppet inom konservatismen med att dra en parallell mellan det antika arvets bestående bidrag till matematiken. All matematik vilar nämligen på ett arv som har ursprung i antikens hellenska kultur. Man utvecklar nya idéer och perspektiv inom matematiken, men glömmer inte sina rötter och förhåller sig till de lagar och regler som formulerades för tusentals år sedan. När man emellertid ser på samhället och på kulturen idag finner jag inte någon liknande värdering av det arv som gett oss konstarter, katedraler, vetenskaper, som lärt oss att uppskatta friheten och som gett oss ett rättsmedvetande om att alla borde vara lika inför lagen. Istället finner man flera avbrott och i synnerhet i tiden efter den franska revolutionen. Idag är det inte enbart den postmoderna vänstern som tycks ha som utgångspunkt att allt gammalt och västerländskt är förtryckande och alla influenser är välkomna i dekonstruktionen av västerländska traditioner. Oförmågan att stå upp för västerländska värden när rättsnormer och allas likhet inför lagen på sina håll urholkas kännetecknas också av detta.

Ett djupare traditionsbegrepp har den grupp konservativa som brukar kallas ”traditionalister” och som betonar den moderna världens avsaknad av en vertikal och andlig dimension och tendens till materialism och egalitarism. Svensken Tage Lindbom var exempelvis lärljunge till traditionalisten Fritjof Schuon.

Familjen

I den konservativa oppositionen till kommunistiska försök att skapa ”den nya människan”, homo sovjeticus och tendens att nivellera värden och differenser finner vi ett försvar av familjens frihet och familjens rätt att uppfostra barn efter egna normer. I försvaret av familjen ser vi även konservatismens antropologi där människan är med än en familje- och kulturbefriad social atom, utan tvärtom arvtagare till en släkthistoria och en kulturell miljö. Många konservativa brukar här nämna den gamla romerska och grekiska seden att kunna räkna sina släktled bakåt och där ofta hamna i ett mytologiskt eller heroiskt ursprung. Analogt resonerar konservativa att om ens släkt dött och kämpat för sitt land och sin sak, är rätten till landet något som gått i arv – en princip som gäller alla folkslag.  

Kritik

En bestående konflikt mellan libertarianer och konservativa rör tre områden:

1.) Libertarianismen kritiserar konservatismen för dess avsaknad av koherenta principer för socialetiska frågor. Det finns ingen motsättning mellan att ha konservativa värden och att vara libertarian, men det finns en djup motsättning om dessa värden påtvingas människorna via staten. Avsaknaden av en socialt koherent etik leder också till att vissa konservativa kan vara för EU-medlemskap eller svikta kring skälen för ett utträde. Samma sak rör frågan om hur stor staten bör vara.  

2.) Ekonomin. Konservativa har uppfunnit alternativa ekonomiska modeller som distributism, korporatism och blandekonomiska modeller i sitt motstånd mot vad man ser som problem med en avreglerad marknadsekonomi. Återigen ser vi därför en tendens till att konservativa anammar socialistiskt tankegods och försvarar de etatistiska övergrepp man avskyr på exempelvis familjepolitikens område.

3.) Etatismen som en del av den politiska lösningen leder konservativa att tolerera vissa ingrepp i individers frihet utan att någon tredje part kommer till skada därav.

Synteser

Politiska synteser mellan libertarianism och konservatism/traditionalism är möjliga då det finns flera beröringspunkter mellan åskådningarna. Det finns också möjlighet till politiska synteser. Två sådana försök är anarkokonservatismen och paleolibertarianismen/ austrolibertarianismen. I flera avseenden är libertarianer som Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe mer konservativa än många av dem som kallar sig konservativa idag. Ett exempel härpå är Hoppes preferens att föredra en arkaisk monarki framför en modern parlamentarisk demokrati, liksom Hoppes konsekventa försvar av den privata äganderätten.

Det är emellertid viktigt att se de intellektuella och moraliska förutsättningarna för libertarianism och att också tolerera möjligheten av traditionell vänster i ett libertarianskt samhälle. Till skillnad från konservativa ser ju vi libertarianer inget som helst problem med att exempelvis en postmodern marxistisk enklav startar eget och bygger ett samhälle i samhället. Det kan till och med vara en fördel om de koncentreras på ett och samma ställe. De har emellertid rätt att lämnas ifred. Konservativa får inte använda staten för att påtvinga dem en traditionalistisk värdegrund, även om det kan vara lockande. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.