En Libertariansk Recension av James Burnhams ”The Machiavellians” – Del 1

Länkar här till delarna två, tre och fyra av denna essä.

En inledning till deras idéer

”The Machiavellians: Defenders of Freedom” publicerades 1943, men är en bok som förtjänar ständig uppmärksamhet. Emellertid är detta viktiga verk av den framlidne statsvetaren James Burnham förvånansvärt okänt bland allmänheten, och även till och med bland akademiker. Fram tills helt nyligen fanns endast en annan utgåva från 1964.

En sammanfattning av de s k machiavellianska tänkarnas idéer kommer lägligt p g a den politiska klarhet som den kan ge dagens unga vuxna, särskilt i en tid då den demokratiska modellen är föremål för legitimitetskriser i många länder. De viktigaste insikter som Burnhams verk ger om politiska organisationer, och konsekvenserna av dessa insikter för modern demokrati sett som ett framgångsrikt och stabilt politiskt system, är särskilt relevanta idag.

I denna recension behandlas också bristerna i de machiavellianska politiska idéerna ur ett libertarianskt perspektiv; nämligen en outvecklad Statsteori och Burnhams svaga frihetsbegrepp. Dessa brister hindrade Burnham från att föreslå lämpliga och tillfredställande lösningar på det politiska problem som är inneboende hos demokratin.

Machiavellianernas idéer har legat kvar i utkanten av den allmänna politiska teorin under hela 1900-talet och än fortfarande idag, eftersom de inte passar in i den självbelåtna synen som västvärlden har av sig själv som en framgångsrik symbol för demokratisk och jämställd politik. Studenter i statsvetenskap introduceras i allmänhet aldrig för de machiavellianska författarna, vilket gör det praktiskt taget säkert att deras idéer inte kommer att bli allmänt kända.

Den machiavellianska statsvetenskapen

Många människor känner anekdotiskt till de politiska råd som Niccolò Machiavelli gav Prinsen, men kan inte tänka sig att dessa senare ledde till vad Burnham kallade ”a distinctive tradition of political thought ” som är lika relevant idag som någonsin.[i]

Den machiavellianska synen på politik är opartisk och realistisk. Den är ”machiavelliansk” eftersom den inte har någon politisk dagordning. Detta är någonting oroväckande för många; att den inte bedömer om en politisk regim är bra eller dålig. Den observerar helt enkelt på långt håll människans angelägenheter, inte minst som medlemmar i politiska organisationer, och drar slutsatser utifrån dessa iakttagelser.

Machiavelli själv var inte fullt lika vetenskaplig som den metod som nu bär hans namn; hans arbete var påverkad av hans tid och av den personliga situation han befann sig i. Hans politiska bidrag var dock fortfarande banbrytande för sin tid, för dess uppriktighet och objektivitet när det gäller makt och politik, till exempel i motsats till den tidigare Dante. Burnham började boken med en jämförelse mellan just Dante (”Politics as Wish ”) och Machiavelli (”The Science of Power”) för att visa hur den senares verk var, för första gången, fast förankrade i politikens verklighet.

Men Burnham fokuserade på den machiavelliska politiska traditionen, inte på själva mannen. Trots att Machiavellis syn på politiken är utgångspunkten, utvecklades den machiavellianska politiska traditionen mest av de tänkare som medvetet följde i hans fotspår. Därför gick Burnham igenom de viktigaste bidragen från alla de machiavellianska tänkarna, kända även som ”elitteoretikerna”. En tänkare per kapitel presenteras i boken: Gaetano Mosca (1858-1941), George Sorel (1847-1922), Robert Michels (1876-1936) och Vilfredo Pareto (1848-1923). Burhman sammanlänkade deras bidrag för att på det sättet framföra den särskilda machiavellianska politiska vetenskapen.

Det som alla dessa författare hade gemensamt var att de såg ”the subject-matter of politics as the struggle for social power”, oberoende av statsskicket.[ii] Burnham identifierade också ”the antiformalism” of the Machiavellians, their refusal to take at face value the words and beliefs and ideals of men”.[iii] Machiavellianerna var övertygade om att det alltid är nödvändigt att vara skeptisk till politiska budskap, och istället försöka upptäcka de verkliga motiv och intressen som ligger till grund för dessa budskap. George Sorels idé om mytens roll i politiken är viktig i detta avseende, som ett instrument för politiska ledare att påverka de politiskt ointresserade massorna.

Det är intressant, men kanske inte förvånande, att notera att ingen av de machiavellianska tänkarna var av den anglosaxiska eller germanska politiska traditionen (Michels var tysk men levde i Italien). De kommer alla från latinska kulturer och två av dem var, som Machiavelli själv, italienare. Tänkare vars politiska kulturer har påverkats starkt av årtusenden av politiska maktkamper och intriger borde rimligtvis hysa föga förtroende för mänsklighetens politiska utvecklingsmöljigheter. Machiavellianerna skulle alltså kunna kallas realister, eller kanske till och med cyniker, utan några illusioner om politik och maktutövning.

På gott och ont saknar machiavellianerna innovation i politisk teori – och det medvetet – eftersom de inte hade några planer på att föreslå någonting nytt eller bättre. Burnham kallade dem ”sociala pessimister”: det finns ett tydligt pessimistiskt drag i den machiavellianska tanken, som uttrycktes öppet av Sorel. Den machiavellianska politiska tanken är inte normativ, utan praktisk. Det är en politisk vetenskap, men inte en politisk filosofi, eftersom den inte bygger på några vägledande etiska principer. Det är en värdefri analys av den politiska makten som inte har någon ideologi eller något politiskt mål.

Å ena sidan är denna objektivitet i analysen av politiken lovvärd och sällsynt, och har gjort det möjligt för dessa tänkare att upptäcka politiska sanningar som inte varit möjligt för vanliga mer ideologiskt påverkade tänkare. Men å andra sidan gör denna vetenskapliga inställning hos den objektiva och opartiska observatören det svårt att komma med lösningar på de politiska problem som denna vetenskap så lysande blottlägger.

Machiavellianerna presenterade grundläggande sociologiska och psykologiska principer om organisationer och politisk makt. Burnham räknade uttryckligen upp dessa principer i början av sitt avslutande och sammanfattande kapitel. Enligt honom utgör de ”a way of looking at social life, an instrument for social and political analysis”, som statsvetare borde ta hänsyn till om de vill analysera politiken på ett korrekt sätt. Dessa viktiga principer presenteras kort nedan.[iv]

Oligarkins järnlag

Machiavellianernas politiska tanke börjar med den intuitivt självklara idén att alla mänskliga organisationer har och behöver ledare. De män och kvinnor som reser sig över andra för att bli ledare för organisationer är, enligt Burnhams ord, ”those who are serious about the struggle for power”. De brukar ha vissa specifika personliga egenskaper, såsom högt utvecklade politiska färdigheter, en skarp intelligens, hög motivation och stor arbetsförmåga.[v]

Med tiden tenderar ledarnas intressen naturligtvis att avvika från mängden i en politisk organisation, även i sådana där alla börjar längst ner. En person som ägnar en stor del av sin tid och sina ansträngningar (och ibland till och med sin personliga förmögenhet) åt en organisation, förväntar sig naturligtvis att få mer nytta av den än någon som deltar som passiv deltidsmedlem. Dessutom påverkas ledarna också psykologiskt när de får smaka på makt.

Michels visade i sin banbrytande studie att det finns tekniska skäl till att ingen organisation kan utvecklas, än mindre blomstra, utan att en liten klick fattar besluten och ansvaret för hela organisationen. När en organisation växer i storlek och komplexitet blir det så småningom omöjligt för alla dess medlemmar att fortsätta vara lika delaktiga i beslutsprocessen. Organisationen är tvungen att införa en arbetsfördelning mellan medlemmarna, eftersom den ökande mångfalden i arbetsuppgifterna kräver specialisering.[vi]

Två olika grupper växer då gradvis fram, i takt med att en organisation blir större och mognar; en organiserad och välinformerad minoritet som utgör ledningen för organisationen och en icke samordnad och oinformerad majoritet bestående av resten av dess medlemmar. Med tiden kommer denna minoritet att ha en tendens att representera majoriteten allt mindre och i stället följa sitt eget förhållningssätt och strategi, oberoende av den saliga blandning av önskningar som kommer från organisationens majoritet. Med andra ord kommer denna minoritet att bli oligarkisk.

Här är det nödvändigt att göra en åtskillnad som Burnham inte gjorde, mellan den kommersiella och den politiska organisationen. Att det finns minoritetsstyre är inget problem för ett privat företag, eftersom de rättmätigt styrs av ledningen och ägarna. I motsats till politiska organisationer finns det ingen tvetydighet eller hemlighet om vem som har makten i en affärsverksamhet.

Machiavellianernas betydande historiska och sociologiska studier visar att alla politiska organisationer styrs av organiserade oligarkiska minoriteter snarare än oorganiserade, demokratiskt inriktade majoriteter. Den av Michels berömda oligarkiska järnlagen slår fast att hur demokratiska organisationer än är i sina ideal och ursprungliga vilja, blir de alla oligarkiska när de utvecklas och mognar. Makten rinner gradvist bort från medlemsmassan, till ett litet antal individer som har makten i organisationens topp.

Eliternas förnyelseprocess

Oligarkins järnlag gäller naturligtvis också för den största av alla politiska organisationer, nämligen det samhälleliga politiska systemet. Burnham sammanfattar på följande sätt Gaetano Mosca i denna fråga:

The existence of a minority ruling class is, it must be stressed, a universal feature of all organized societies of which we have any record. It holds no matter what the social and political forms—whether the society is feudal or capitalist or slave or collectivist, monarchical or oligarchical or democratic, no matter what the constitutions and laws, no matter what the professions and beliefs.”[vii]

Denna regel omfattar naturligtvis även moderna ”liberala demokratier”, vilket bidrar till att förklara de politiska spänningar som finns i dessa politiska system idag. Detta är en synpunkt som diskuteras senare i denna recension.

Maktstrukturen som består av en styrande minoritet och en styrd majoritet är dock aldrig helt stabil. Mosca visade i sitt magnum opus, ”The Ruling Class”, med en mängd historiska detaljer, hur den politiska eliten reproduceras och förnyas, ibland drastiskt, för att behålla sitt grepp om makten. Burnham skriver : ”The lessons of history show that a ruling class can seldom continue long in power unless it is prepared to open its ranks to able and ambitious newcomers from below”. Som sicilienare hade Mosca säkert hållit med don Tomaso di Lampedusas berömda motto från den lokala styrande klassen: ”Se vogliamo che tutto rimanga com’è, bisogna che tutto cambi.” (Om vi vill att allt ska förbli som det är, är det nödvändigt att allt förändras”).[viii]

Det är normalt att en politisk organisations ledning med jämna mellanrum utmanas av uppkommande makthungriga rivaler. I praktiken kan detta ske snabbt och hänsynslöst, som under revolutioner och statskupper, eller långsamt och fredligt, som när politiska ledare och förvaltningar förändras p g a generationsväxlingar eller långsamt ökande politiska påtryckningar.

Denna process kallas ”eliternas förnyelseprocess” (”Circulation of the Elite”), och upptäcktes av Vilfredo Pareto. Den är hälsosam och nödvändig för organisationens överlevnad och anses ofta också vara så av upplysta delar av ledarskapet (som kan utsättas för den), eftersom den är, som Burnham sade: ”a safeguard against bureaucratic degeneration, a check on errors, and a protection against revolution”. De mest framgångsrika politiska systemen är de som tillåter, och till och med anammar, detta begrepp, varigenom samhällets ledare gradvis ersätts när nya ledare slår samman med de etablerade sådana.[ix] Så har till exempel länge varit fallet i England.

Trots denna förnyelseprocess, så utgör den naturliga och konstanta tendensen hos alla politiska system att utvecklas mot oligarkiskt styre ett särskilt dilemma för demokratier. Denna punkt fick också stor uppmärksamhet från Burnham och kommer att undersökas närmare i nästa del av denna recension.=


[i] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2nd edition, Gateway, 1964, s.251.

[ii] Ibid. s.131.

[iii] Ibid. s.131.

[iv] Ibid. s.251.

[v] Ibid. s.262.

[vi] Michels R., Political Parties: A Sociological Study of the Oligarchical Tendencies of Modern Democracy.

[vii] Burnham, J., The Machiavellians: The Defenders of Freedom, 2nd edition, Gateway, 1964, s.99.

[viii] Ibid. s.301.

[ix] Ibid. s.302.

2 reaktioner på ”En Libertariansk Recension av James Burnhams ”The Machiavellians” – Del 1”

  1. Tack för detta. Det kommer 3 delar till, hoppas du kommar att gilla dem.
    Ja, den boken hör hemma i alla politiskt intresserade människors bibliotek.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.