Stoicismens dygder

Allmänt kan sägas om dygdteori och karaktärsetik att den inte står i logisk motsättning till libertariansk rättighetsetik eller den diskursetiska härledning av Icke-Aggressionsprincipen som utvecklades av Hans Herman Hoppe. Du kan alltså vara libertarian och anhängare av en dygdetik utan problem, men du kan också vara anhängare av libertarianismen utan att samtidigt vara anhängare av en dygdteori. 

När detta är konstaterat kan vi se att exempelvis flera nordiska dygder som ärlighet, rättrådig vandel, heder, arbetssamhet och ära också förekommit i decentraliserade och frihetliga nordiska kulturer.

Dagens inlägg handlar om stoicismen, en filosofi som kan ha relevans för oss idag. Vad var då stoicismen? Stoicismen är en filosofi som än idag till namnet blir igenkänd av många. Man talar till och med om en stoisk personlighet och brukar då åsyfta en person för vilken reservation och självbehärskning är framträdande dygder. Man bör då också tillägga att stoicismen var mer än en livshållning och etik då den även hade en syn på kunskap och ontologi. 

Stoicismen uppstod ca 310 fKr och företräddes av kända filosofer som Epiktetos, Zenon (av Kition), Krysippos, Seneca, Marcus Autelius och Epiktetos. Namnet kommer från grekiskans pelarhallar där de stoiska filosoferna samlades: Stoa poikile. Deras bidrag inom etiken prisades av de kristna filosoferna som såg den stoiska livshållning förenlig med den kristna karaktärsetiken. 

Stoicismen är en förening av tre stora idéer:

1.) Cynism – vi bör se människan och samhället för vad det är, utanför normer, konventioner (politisk korrekthet) och förutfattade meningar. Detta ideal stämmer även överens med en kausalrealistisk syn på ekonomi. Cynismen som ideal vill inte se människan genom en ideologisk prisma eller ideologi. Hon framträder som ett varande och inte som en mänsklighet, en humanism eller något annat.

2.) Apathia är dygden att frigöras från att låta verklighetens lyckliga och sorgliga stunder påverka oss. Stoikern utvecklar apathia till sina känslor. Känslor skall inte påverka rätt omdöme och rätt värdering av de omständigheter och skeenden som möter en. Som dygd är den stoiska dygden apathia ett uttryck för att förnuftets klara blick skall regera omdömet och vår relation till omvärlden. Förnuftet skall i sin tur underordnas naturens lagar. Moralisk ondska anses bero på negativa passioner och känslor som rädsla, vrede, högmod och lögnaktighet. Detta uppfattas som stridande mot naturen.

3.) Naturen uppfattas som något ordnat och eftersom det finns en högre ordning i bakgrunden så skall man ta allt som kommer av naturen som det kommer.

Stoicismens metafysik

Vi ser således hur viktigt begreppet ”natur” är. Naturen och dess ordning ses närmast som besjälat och ett enhetligt vara. 

Naturen har enligt stoicismen två aspekter: En aktiv och en passiv. Den passiva är naturens materiella ordning. Den aktiva är att det finns ett högre medvetande som aktivt formar naturen till en rationell helhet. Det gudomliga logos som aktivt formar naturen rationellt leder till en panteism eller en panenteism (det gudomliga genomsyrar allt och naturen ses därför som något gott). Naturen inkluderar hela kosmos och universum. Allt är besjälat aktivt av ett Logos, ett medvetande som är ett med materien. När den mänskliga själen dör återförenas den med den kosmiska världssjälen. Gud, Naturen och Kosmos är eviga.

Stoicismens metafysik är således en monism. Allt är ett. Verkligheten är en. Det finns inte en abstrakt idévärld och en materiell värld. Det finns inte heller en ”orörd rörare” som hos Aristoteles. Allt är snarare natur och naturen är en enhet och besjälad av en kosmisk själ som stoikerna kallar Gud.

Ett liknande tänkande finner vi även hos mellan- och nyplatonikerna och hos de kristna filosoferna – de tidiga kyrkofäderna. Flera kyrkofäder refererar ofta till stoiska filosofer som Epiktetos och Seneca. En annan likhet med den kristna filosofin är att stoicismen tar avstånd från gnosticismen som förkunnade att materien var ond och att själen var god. Denna gnosticism återkommer underupplysningen i Europa men då är det samhället, kapitalet, den västerländska kulturen och kyrkan som ses som något ont.

Stoicismen avvisar både Platons idélära och Aristoteles formlära. Istället finns det endast enskildheter. Människan har inte heller en potentialitet utan är en ständig ”aktualitet” som är med sitt varande hela tiden som agent och skaffar sig kunskap. Naturen skapar avtryck och intryck på människans (blanka själ). Detta leder till en slags korresponderande syn på kunskap. Naturen skapar bilder/ avtryck på själen som i sin tur representerar naturen genom idéer och åsikter.

Det enda vi har kunskap om är de intryck, perceptioner (phantasia) och idéer som vi fått utifrån och som i bästa fall korresponderar mot en ”verklighet”. Härifrån ställer man två krav på kunskap som korrespondens. Distinkta idéer och tydlighet, precision. Desto mer vi således kan specificera och precisera våra idéer, desto bättre kan vi klargöra sanningens relation, korrespondens, med verkligheten. Detta tänkande återkommer senare hos John Locke. Vi ser hur denna tanke även inspirerat samhällsvetenskaper som ekonomi där precisa definitioner är nödvändiga och där klarhet i resonemang och logiska idéer efterfrågas. Åtminstone i den Österrikiska ekonomiska skolan.

Stoicismens etik

Naturen har ur ett stoiskt perspektiv en självbevarelsedrift. Njutning och avsmak är biprodukter av naturliga handlingar och inte självändamål. Man borde inte träna för smärtans skull, utan för styrkan och hälsan. Man borde inte äta för njutningens skull, utan för hälsan. Eftersom människans natur har potential att vara rationell så bör människan överordna förnuftet sina känslor och eftersträva att ta alla med- och motgångar som uttryck för naturens lagar. Hennes känslor kan här inte bidra till en korrekt verklighetsbild.

Stoicismens etik leder till vad människan borde vara det vill säga en slags dygdetik. Den ställer frågor som: Hur bör människan vara i förhållande till mot- och medgångar? Hur bör man vara som vän? Vilken karaktär kan bäst hantera tillvarons växelspel? För en stoiker är lidande inte något ont i sig utan kan tvärtom forma en bra karaktär.  

Naturen kan i sig inte vara ”pervers” i betydelsen stridande mot sig själv, men människan som inte följer sin rationella natur kan bli pervers genom att inte överordna förnuftet sina passioner och känslor. Njutning är för människan ett irrationellt förhållningssätt till naturen. Stoikerna vill istället utveckla en distans där med- och motgångar inte påverkar omdömet. Om du själv inte åsamkat dig lidande så är behöver du inte rätta till det. Det kommer då av naturen. Om du själv är orsak till lidandet (för dig själv och andra) bör du rätta dig själv för att bättre handla i enlighet med naturen. Man kan även här se en viss likhet med Sokrates inställning i dialogen Georgias där Sokrates menade att det vara bättre att lida ont av andra än att göra ont mot andra, eftersom den som gör ont har en sjuk själ. 

Stoicismens politik

Eftersom människan etiskt skall efterlikna Logos och låta förnuftet styra känslorna och passionerna och efterhärma den naturliga ordningen, skall politiken skapa denna ordning. Hos de romerska stoikerna såg man imperiet som den struktur som skapade ordning och rättvisa i en mörk värld som styrdes av barbarer, mörker, passioner, klantänkande och känslor av hat och rivalitet.

Stoicismen kan i denna mening förena en cynisk världsbild med kravet på att ordna den ”barbariska” världen genom förnuftet och leda allting till ordning och harmoni med naturens lagar. Imperialism kan rättfärdigas från att de högre karaktärerna och staterna bör styra och underordna de kulturer som styrs av lägre drifter.

Värdet för oss idag

Utifrån en stoisk syn på det politiska så regeras vi idag av individer som alltför ofta sätter sina känslor och personliga intressen bakom politiskt handlande och omdöme. Alltför mycket i vår tid kan ses som bristande karaktärer hos dem som fattar viktiga beslut och har reell makt. Samtligt kan stoicismens betoning på cynism och dygd bistå oss att hantera denna verklighet och bemöta den rationellt utan att låta oss bli nedslagna av negativa känslor som uppgivenhet och missmod. Vi kan istället se hur dessa dygder är kompatibla med våra intressen för en mer rationell ekonomi och ett samhälle som sätter frihetliga värden högre än vad som är politiskt korrekt och känsloladdat.

Ett lästips i detta sammanhang är Epiktetos ”Enchiridion” samt Senecas ”Brev”. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.