Politiska lösningar

Samhällsproblem är inte politiska problem – och definitivt inte något våra politiker kan göra någonting åt.

Inför valrörelser, debatter och på ledarsidor pratas det vitt och brett om hur politiken ska lösa våra ”utmaningar” – det sträcker sig från skolan, sjukvårdsköerna, kriminaliteten, skjutningarna, bostadsbristen, arbetslösheten och så vidare…

Om vi tar skolan och dess sjunkande resultat handlar det om en samhällelig degenerering där allt fler föräldrar inte axlar sitt ansvar och där allt för många lärare inte heller axlar sitt. Vidare har skolan fel fokus – fostra demokratiska medborgare där alla oavsett mentala och kognitiva förutsättningar ska pressas in i samma klassrum och lära sig samma sak samtidigt på samma sätt. Målet är att göra alla till akademisk medelklass trots att alla vet att väldigt många inte besitter kapaciteten för det. Resultaten sjunker när allt fler inte anser att hårt (skol)arbete lönar sig – precis som att hårt förvärvsarbete inte lönar sig – eller är viktigt. Det är helt enkelt en fråga om attityd och inställning – som befästs i hemmet och kan förstärkas, åt båda håll, av läraren. Ett barn som inte har med sig hemifrån att skolan är viktig kommer med största sannolikhet inte heller anstränga sig när det bär emot. Får man procentuellt allt fler med den mentaliteten i samma klassrum blir det ”problematiskt” – resultaten sjunker sålunda på aggregerad nivå. Eftersom vi tillåter det att ske ökar också acceptansen för ett beteende som inte lämpar sig i ett klassrum, på skolgården och sedermera på en arbetsplats. I stället för att utkräva bot och bättring från barnen/eleverna skriver man åtgärdsprogram och ägnar en massa tid åt att anpassa undervisningen vilket alltid sker på andra barns bekostnad.

Arbetslösheten kan politiker trolla med genom ”åtgärder”, till exempel genom subventioner till olika grupper och/eller en ytterligare expansion av ofantlig sektor. Problemet med åtgärder – vilka de nu än må vara – är det de bekostas av andra vilket gör att man inte kan säga vilken annan nytta dessa resurser hade gjort i stället. Samma devis gäller med subventioner – alltså när kostnaderna bärs upp av skatteboskapet – då de inte är någon vinst för samhället som helhet. Ofta skattesubventioneras en grupp – yngre, invandrare, långtidsarbetslösa eller andra som saknar av arbetsmarknaden eftertraktade färdigheter – av en annan grupp, i regel vita män. När en grupp får privilegier och förtur som en annan grupp bara inte får ta del av, utan även också måste betala för är det upplagt för att den samhälleliga sammanhållningen relativt omgående kommer att haverera.

Jobb skapas av entreprenörer och att en efterfrågan finns på olika saker, dessa saker och tjänster kan köpas om priset är rätt. Man kan också säga att i en global ekonomi betalar världens konsumenter för svensk välfärd eftersom priserna på svensktillverkade produkter och tjänster är artificiellt höga tack vare vårt höga skattetryck. Ju högre skatt, desto högre priser gentemot slutkund. Höga priser leder till minskad konsumtion och när skatten på lön också är hög blir det mindre kvar att konsumera samt spara och investera för. Skatt sänker helt enkelt den ekonomiska aktiviteten. Man brukar ibland lyfta skattelättnader – slopad arbetsgivaravgift, sänkt skatt på löner upp till en viss summa osv – som en lösning på problemet med arbetslösheten men då är frågan varför man inte lättar på allt och då också rätt rejält?

Kriminaliteten är det som egentligen ligger längst bort från politikens långa arm – ingen lagstiftning i världen kommer att få kriminella att sluta vara just det. Längre och hårdare straff ska avskräcka, hävdar en del samtidigt som det verkar finnas få belägg för att det får den effekten. Däremot har långa fängestraff den effekten att avskum hålls borta från våra gator. Det är inte socioekonomiska faktorer som gör att folk hamnar i kriminalitet – det är det enbart socialister som tror på. Man glömmer genetik, uppfostran, kultur, normer och värderingar om man stirrar sig blind på folks plånböcker utan att ens försöka förstå varför vissa människor har tunna plånböcker från början. Thomas Sowell sa att folks socioekonomiska status kanske kommer sig av beteendet snarare än att beteendet kommer av den socioekonomiska statusen. Vi kan kallt utgå från att han har rätt även här.

Argumentet med socioekonomiska faktorer haltar ytterligare när man inser att den absoluta majoriteten med låg socioekonomisk status faktiskt inte är kriminella. Om storleken på folks plånböcker var avgörande för ett liv i kriminalitet borde varenda svensk mördat och våldtagit fram till cirka 1870 och somliga även en bra bit in på 1900-talet. Eftersom svensk kultur har mynnat ut i att man rakar sig (inte jag dock) och skaffar sig ett jobb i stället för att mörda och våldta har vi inte haft en sådan utveckling förrän på senare tid. Kriminalitet och skjutningar är i allra högsta grad en fråga om normer och värderingar som ligger på dels individen men civilsamhället att ta ställning för eller emot. De som är kriminella borde rimligtvis uteslutas ur den samhälleliga gemenskapen och de som inte har här att göra bör skickas ut – för att sända en tydlig signal vad som kan accepteras och inte. Ett rakryggat civilsamhälle hade beväpnat sig och satt ner foten för länge sedan men vi är kastrerade i dag i så måtto att vi inte längre kan säga ifrån ens via våra domstolar som mer börjar likna en ideoligifabrik där olika vänsterblivna utfästelser får prövas i praktiken helt utan samhällelig konsekvensanalys. Våldtäkter och skjutningar borde ha väckt frågan om vilka förövarna är och hur vi utesluter dem omgående från vårtsamhälle. Här tänker vi tvärt om: ”hur ska vi få dem att sluta vara sig själva?”

Allt det här kommer inte att via skatter, lagstiftning eller resurser att få ordning på, allt står utanför politikers kontroll men de har inga problem att ta våra pengar ifrån oss för att göra vår liv bättre. Och som tack får vi skyhöga elpriser, ingen kärnkraft, barn med klimstångest och könsförvirring, sexuellt depraverade tonåringar och män som både klär sig och beter sig som kvinnor, skjutningar, sprängdåd och mord och våldtäkter på löpande band år ut och år in. Vi får ständigt höra att allt ont ska bort bara vi röstar rätt. Tillåt mig tvivla… och låt mig behålla mina pengar och mina vapen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.