Den pseudoprivata sektorn

I skolan fick vi lära oss om den offentliga och privata sektorn. Den offentliga sektorn var den skattefinansierade och statligt styrda, som erbjöd ”gratis” eller billiga tjänster åt allmänheten. Den privata sektorn bestod av företag som ägdes privat och var vinstdrivande. Denna beskrivning accepterar nog alla. Det gör jag med, men jag vill inte påstå att företagen ägs privat då den privata sektorn inte är så privatägd som den verkar. Låt mig förklara varför. 

Att äga någonting (privat) innebär att man har exklusiv rätt till det man äger. Man har rätten att göra vad man vill med sin ägodel så länge det inte uppenbart skadar någon annan i kraft av handling, och inte i kraft av underlåtelse som många liberaler och andra etatister menar. Man har rätten att styra sin ägodel precis som man har rätten att styra sin kropp. Det spelar ingen roll om ägodelen är en tröja, en bil, ett hus eller till och med en skog eller sjö. Det man äger, det har man rätt till och man har rätt att exkludera vem man vill från så väl sin kropp som sin ägodel. Så äger vi våra kroppar när vi inte har rätten att stoppa i vad vi vill i dem? Äger vi våra tomter om vi måste be om bygglov? – Nej, allt vi äger inklusive våra kroppar är en slags pantsättning hos staten i fall vi skulle få för oss att inte göra som vi blir tillsagda. Men gör vi bara som överförmyndaren säger så får vi behålla våra ägodelar.

Så hur kan då ett företag ägas privat om man förstår vad privat ägande innebär?
För det första så har företagsägaren ett personnummer och statligt identifikationskort, så redan där är det kört. För det andra så befinner sig företaget på statligt ägd mark vilket betyder att företagaren arrenderar fastigheten och marken. För det tredje så  är företaget hårt reglerat av staten som bestämmer i mångt och mycket hur det ska drivas. För det fjärde så betalar alla på företaget skatt och varorna som säljs är momspliktiga. Skulle ägaren få för sig att inte betala skatt så tillfaller allt han äger staten. Addera även det faktum att företagarens varor och tjänster kan köpas med pengar som andra har fått i bidrag. Så indirekt kan den privata sektorn tillhandahålla skattesubventionerade varor och tjänster. Det finns även privata företag som får bidrag från staten i olika former.  Butiker och restauranger räknas som allmänna platser. Det betyder att alla har tillgång till dem under deras ordinarie öppettider. En butiksägare kan inte neka en person inträde annat än om personen har gjort sig skyldig till brott i butiken vid tidigare tillfälle.

Vi kan inte ha privat ägande varken som företagare eller privatperson under en stat. Möjligtvis äger vi bara det vi kan undanhålla eller gömma. Men det är en annan diskussion. Så om kriterierna för offentlig sektor är att den är skattefinansierad, planekonomisk, underställd stat, landsting eller kommun, så blir det tydligt att den privata sektorn liknar den offentliga, även om vi lärt oss att de är varandras motsatser, vilket jag vill ändra på. Det är viktigt att kalla saker för vad de verkligen är.

Språket är ett kraftfullt redskap som påverkar olika kulturers världsbild. Det vore därför på sin plats för libertarianer och allmänt logiskt tänkande personer att sluta kalla den privata sektorn för just det.
Därför vill jag uppmana alla som förstår vad privat ägande innebär att försöka sluta benämna den privata sektorn som privat och i stället benämna den som exempelvis ”den semi-offentliga sektorn”, ”kvasi-privata sektorn”, ”pseudoprivata sektorn”. Ett annat alternativ är att benämna de olika sektorerna som ”indirekt offentlig sektor” och ”offentlig sektor”. Eller har du ett bättre förslag? Kommentera gärna. 

Om jämställdhetsfanatikerna försöker ändra språket så ska ta mig tusan vi också göra det! Med fredliga, sokratiska, lakoniska och stoiska metoder.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.