Covid-tyranniet upplöser myten om den ”liberala demokratin”

De sista årtiondena har utmanandet av den regerande hegemonin av amerikanskt ledarskap, NATO-allierade, och ett nätverk av nyliberala NGO:er, finansiella organisationer och företag ofta framställts som hot mot den ”liberala demokratin.” Anklagelsen har riktats mot en rad dissidenter, från stater som Ryssland och Kina, till populistiska politiker som Donald Trump, Jair Bolsonaro, och Matteo Salvini, till separatistiska rörelser som Brexit, och till respekten för grundläggande individuella rättigheter, som yttrandefrihet och rätten att bära vapen.

Med tanke på att överdrift är standard i politisk diskurs, är det en öppen fråga om makthavare verkligen ser något av det ovannämnda som ett hot. Med västvärldens konsolidering av politisk makt, bort från federala ramar, i kombination med en tendens att överföra alltmer makt till byråkrater och påstådda ”experter”, på bekostnad av individuella rättigheter, hade uttrycket ”liberal demokrati” inte mycket innebörd till att börja med.

Ingenting belyser hur meningslöst både begreppet ”liberal demokrati”, och den spelade oron för dess välbefinnande är, som politikens reaktion på covid-19 under det senaste året. Föga förvånande för alla som noggrant följde utvecklingen, visade sig de nyliberala institutionernas upplysta teknokrater utgöra den mest hängivna hejarklacken för västvärldens alltmer auktoritära styren. 

Dessa framträdde med all önskvärd tydlighet under 2020, när förment ”liberala” regimer låg bakom nedstängningar och en osannolik utbredning av auktoritära metoder av sällan skådat slag. De senaste veckornas skifte i diskussionen om vaccinationstvång, understryker den tilltagande kollapsen av den ”liberala demokratins” fasad – förkastandet av pluralism.

Denna oro över pluralism – eller politisk tolerans gentemot löst definierade minoritetsgrupper – har länge varit ett retoriskt fokus för försvarare av status quo. I Europa har oron över flyktingmottagandet till exempel presenterats som en upprepning av tidigare nationella synder, som EU var avsedd att lösa. Det faktum att nationalistiska spänningar har förvärrats av de direkta politiska besluten från en isolerad byråkratisk klass, har varit mycket mindre viktigt än det populistiska hotet som utmanar visdomen i statssubventionerade massiva befolkningsförändringar i europeiska städer.

Som sådant har elitens etablerade narrativ länge varit att de moderna progressiva staternas expanderande makt är nödvändig för att skydda minoritetsgrupper som kan hotas av en majoritet motiverad av vulgär nationalism, traditionalism och andra lojaliteter som av makthavarna betraktar som primitiva och regressiva.

Naturligtvis är det just dessa moderna staters allt större befogenheter som har urholkat de politiska normer som gav det skydd för minoriteternas politiska rättigheter som fanns. I USA har vi sett urholkandet av senatens rutiner, utformade för att göra den övre kammaren till en modererande kraft i politiskt beslutsfattande. Från EU har vi sett ökande aggression i fråga om att undergräva nationella politiska beslut. Och rent generellt har vi sett en växande aptit för att censurera politisk diskussion och debatt på de största kommunikationsplattformarna.

Inga av dessa förändringar har motsvarats av några större förändringar i institutionernas underliggande styrdokument, utan snarare genom vad Garet Garrett skulle ha kallat en ”revolution i formen”. Den moderna nationalstatens alltjämt tvångsmässiga karaktär – som ofta förbisetts av majoritetsbefolkningen som varit villiga att acceptera olika nivåer av säkerhetsteaterbesvär på flygplatser för att stoppa hotet om terrorism på hemmaplan – har nu blivit en del av de dagliga rutinerna när staterna återgår till maskeringstvång, skolrestriktioner och i vissa länder, en ny omgång av militärt övervakade nedstängningar.

Nästa nivå av covid-eskalering är att ifrågasätta existensberättigandet hos dem vägrar att vaccinera sig. Det är med viss ironi vi ser expertklassen alltmer låta som den politiska tyckaren, och dissidenten Stefan Molyneux: ”Tiden för argumenterande är över.” Farhågor om individuella rättigheter som en gång funnits, för dem som oroat sig över vaccinerna – inklusive dem som har uppnått naturlig immunitet – avfärdas snabbt av makthavarna.

Med tilltagande iver försöker företag kräva att anställda ska vaccinera sig, medan universitet, byråkratier och andra statliga institutioner runt om i världen följer deras ledning. Samtidigt förespråkar ”liberala” förståsigpåare i allt högre grad tvångsvaccination av hela befolkningen om vänligare metoder misslyckas.

Inget av detta borde vara förvånande. Precis som demokrati länge har varit vad makthavare vill att det ska vara, så har liberalismen blivit en billig intellektuell täckmantel för de mest avskyvärda politiska målen. Snarare än konsekvent och intellektuell, är grunden estetisk, vilket indikerar stöd för en regim som omhuldar sig med oro för ”mänskliga rättigheter” alltmedan den eskalerar förödande militära krigszoner runt om i världen.

I slutändan var det varken ”fascism” eller ”Ryssland” som normaliserade nedstängningar, tvång, och massiva virvelvindsvinster till politiskt anslutna kumpaner i väst – det gjordes av den ”liberala demokratins” självutnämnda försvarare. Samma koalition av intellektuella, media, och politiska ledare som var ansvariga för 1900-talets progressiva revolutioner.

Varje retorisk poäng som uppnåtts genom att vädja till den ”liberala demokratins” fasad borde nu vara död. Den teknokratiska klassen är bara ännu en samling påtvingare – och alla som förkastar deras narrativ blir de påtvingade.

Författare: Tho Bishop

Översättning: Per Kaufmann

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.