Fyra myter om pengar som måste dö

Förutom möjligtvis ämnet internationell handel, finns det inget ämne inom ekonomin med fler myter än det om monetär teori. I denna artikel kommer jag presentera fyra populära åsikter gällande pengar som lider av antingen tvetydighet eller bara ren falskhet.
1) ”Pengar representerar ett anspråk på varor och tjänster”
Även om det finns en viss sanningshalt i detta påstående så är det väldigt förenklat och missvisande gällande vad pengar verkligen är.
1: Pengar är inte ett anspråk på varor och tjänster, på det viset som en obligation är ett lagligt anspråk på (framtida) kontanta betalningar, eller på det viset som en aktie är ett anspråk på ett företags nettotillgångar. Tvärtom är pengar en vara i sig själv. Om du äger en 200-kronorssedel så är ingen under avtalsenlig skyldighet att ge dig någonting för den.
2: Men självklart, med all säkerhet så kommer folk att vara villiga att utbyta alla möjliga saker mot din 200-kronorssedel; det var ju därför du utförde arbete eller sålde något för att erhålla den från första början. Ändå, om vi verkligen önskar att förstå pengar, måste särskilja kreditansvar från ett universellt accepterat bytesmedium (dvs pengar).

2) ”Pengarnas köpkraft är lika med tillgången på verklig produktion dividerat med tillgången på pengar”
Som med den första åsikten så här även denna en viss sanningshalt. Specifikt, om allt annat hålls lika, så kommer ”prisnivån” (om vi ignorerar problemen med mätning och godtycklighet) att gå upp om penningmängden ökar mer än den verkliga produktionen, och kommer att gå ner om den verkliga produktionen ökar mer än penningmängden.
Emellertid behöver inte andra saker vara lika, särskilt inte efterfrågan på att hålla pengar. Precis som med alla andra varor, så är ”priset” på pengar, (dvs dess köpkraft – eller hur många enheter av radioapparater, Tv-apparater, etc. som folk erbjuder i utbyte mot enheter av pengar) bestäms av utbudet av kronor och samhällets efterfrågan på att inneha kronor. En given penningmängd kan vara förenlig med vilken prisnivå man vill, så länge man tillåts ändra efterfrågan på pengar.
Som exempel även om produktionen och penningmängden förblev konstanta, hade alla priser kunnat fördubblas om alla i samhället hade velat halvera sin köpkraft av sitt kontantsaldo. Hur är detta möjligt?
Först tror alla att de sitter på ”för mycket” kontanter och försöker därför att spendera dem. Men eftersom att handlare också tycker att de sitter på för mycket, enas de om att sälja till högre priser. (Om detta verkar konstigt för dig så betänk: Även om du känner dig obekväm med 10 000 kronor i din plånbok – du kanske nyligen vann storkovan på ett casino – om någon kom fram till dig och erbjöd dig ytterligare 10 000 för dina skor, hade du förmodligen tagit erbjudandet.)
Om vi bortser från alla komplikationer i världen som orsakas av osynkad tid, är det lätt att se att i den nya jämvikten där alla nöjer sig med sina kontantbesparingar, har inget ”äkta” förändrats. Istället har alltings enhetspris (i kronor) dubblerats, så att även om antalet kronor per capita är detsamma, kan varje person nu bara köpa hälften så mycket av äkta varor med pengarna i sin plånbok. Denna typ av exempel (som jag hämtade från Milton Friedman) är så klart väldigt orealistiskt, men det illustrerar mycket väl det faktum att priser inte är en mekanisk funktion av fysiska varor och sedlar. Däremot är människors subjektiva värderingar också kritiska.

3): ”Under guldmyntfot backas pengarna upp av något verkligt, medans under vårt nuvarande system backas de upp av tillit till staten.”
Återigen vill jag säga att jag sympatiserar med denna åsikten, men när mina elever på högre nivå skriver något sådant på sina tentor måste jag göra poängavdrag för dålig precision. Strängt taget: under en guldmyntfot är inte pengarna uppbackade av någonting – pengarna ÄR guldet. Så om vi har en stat som trycker papperslappar som är 100% inlösbara mot guld, så skulle jag inte klassa de papperslapparna som pengar, utan kanske pengacertifikat. (Men detta är ändå ett litet problem).
Min riktiga invändning mot åsikten som citerades ovan är att den förnekar att vår nuvarande fiatvaluta verkligen är pengar. Även om jag som libertarian och österrikisk ekonom fördömmer USAs monetära historia och beklagar djupt de sätt på vilket allmänheten tvingades avstå från guldmyntfoten, men ändå är det helt enkelt missvisande och felaktigt att förneka att de gröna pappersbitarna i våra plånböcker är äkta pengar. De uppfyller skolboksdefinitionen: De är ett utbytesmedium som accepteras nästan universellt i en viss region. Ingen tvingar dig att acceptera gröna papperslappar när du säljer saker. (Om du inte vill att någon tvingar dig bilder på amerikanska presidenter, ta bara en miljard dollar för allt du säljer.) Det faktum att regeringstvång (tidigare och nuvarande) är nödvändigt för att upprätthålla detta villkor är irrelevant; cigaretter cirkulerade verkligen som pengar i lägerna under andra världskriget, även om detta inte skulle ha inträffat utan den konstgjorda och tvångsmiljö som dessa handlare befann sig i.

4) ”Deflation är oönskat eftersom att det handikappar investeringar. Om priser generellt sjunker, kommer ingen investera i verkliga varor eftersom att han kan få en högre avkastning på att hålla i pengarna.”
Även om denna sistnämnda myt är förståelig när den framförs av lekmannen, är det oförklarligt att vissa utbildade ekonomer tror på den. (Som tre exempel visar: En professor på NYU använde den för att ”attackera” min Misesianska vän på en lektion, Wikipedias inledning om deflation nämner detta argument, och även Gottfried Haberler tar fram en version av den i en essä.) Detta argument överser det faktum att det fanns deflation i industriella ekonomier under flera år under både guld- och silvermyntfot; jag tror inte att investeringarna blev noll under varje sådant år. Så uppenbarligen måste något vara fel med det argumentet. Specifikt så håller inte argumentet för att det obrytt antar att den relevanta datan för en investerare är spotpriserna av en särskild vara från ett år till det andra. Men detta är fel. Anta, till exempel, att någon tänker investera i flaskor med jäsande druvor i som kommer att vara redo för försäljning som vin om exakt ett år. Avkastningen på denna investering rör priset på druvorna år 2005 och priset på vin år 2006. Så låt oss förfina exemplet anta att alla priser faller med 50% varje år, dvs att deflationen är enorm och antagligen kommer ingen vara villig att investera i vin eller någonting annat.
Ändå finns det ingen anledning att dra denna slutsats. Till exempel hade priset på en flaska med jästa druvor kanske varit $100 år 2005 och en priset på en flaska vin samma år $400. Priset på druvorna 2006 kommer att vara $50 och på vinflaskan $200. (Notera att som stipulerat, har priserna sjunkit med 50%). Skulle vår investerare föredra att hålla i sina pengar, som på sätt och vis stiger i värde med 100% per år? Inte alls! Med våra siffror skulle investeraren få en 100% nominell avkastning på sina pengar om han investerar i vinindustrin: Han betalar $100 för flaskan med nästa druvor år 2005 och säljer sedan den nästa är då det blivit för $200. Hade vår investerare hållt i sina $100 år 2005 så skulle dess köpkraft ha ökat från 1/4 av en vinflaska (2005) till 1/2 av en vinflaska (2006). Men genom att investera sina pengar går hans köpkraft från 1/4 av en flaska 2005 till 1 flaska 2006.
När vi tillåter att priserna på kapitalvaror och råvaror anpassas till förväntningarna på deflation finns det ingen anledning till sjunkande priser som hindrar investeringar över huvud taget.

Slutsats
De flesta myter gällande pengar är lätta att slå hål på när vi förstår vad pengar är. Vissa av dessa subtila myter, speciellt de gällande prisdeflation, slås hål på när vi förstår den intertemporala prisstrukturen. På båda punkterna tjänar den österrikiska skolan oss väl.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.