Smygande totalitarism i den terapeutiska staten

 Svensken må gnissla tänder över politikernas enfald men alltjämt finns en tilltro till politikens möjligheter. Möjligen har denna tilltro naggats i kanten de sista tio åren, men förtroendet för den svenska statens institutioner måste ändå betraktas som världsunik. Det är däremot  osannolikt att samma politikerna som orsakade ”det svenska tillståndet”, skulle ha den politiska viljan att fatta nödvändiga beslut. För ett politiskt parti, oavsett färg, är det alltid lockande att frisera opinionssiffrorna genom att vrida på de statliga bidragskranarna, jämfört med att strida för svåra men nödvändiga beslut.

Det är också så de flesta nog har lärt sig att se på staten, som en välvillig välfärdsinstitution. Välfärdsstaten är dock bara en av många skepnader som staten har haft genom historien. Den bakomliggande funktionen är mer permanent och mer eller mindre oberoende av vem som har tillgång till kranarna.

För att inse att den svenska välfärdsstaten inte är någon universell välgörare behöver vi faktiskt inte titta längre än till folkhemmets arkitekter, makarna Myrdal, och det folkförakt som låg till grund för deras samhällsomdaning som inleddes för drygt 80 år sen. Den enskilde medborgaren reducerades utan betänklighet, till en utbytbar kugge i det statliga maskineriet. Familjen var nödvändig för tillförseln av nya fabriksarbetare, men utöver barnaskapandet skulle ansvaret för fostran och utbildning, så snart som möjligt överlämnas till det offentliga. Familjen sågs i det stora hela som otillräcklig, och dysfunktionell. 

I stora drag handlade det myrdalska paradigmet om centralplanering, ekonomisk omfördelning, insatser för ökat barnafödande, och fostrandet av produktiva arbetare. Makarna myrdal var däremot också inflytelserika i USA, där Gunnar Myrdals The American Dilemma bidrog till en annan utveckling som den paleokonservativa filosofen Paul Gottfried kallar den terapeutiska staten. I sin bok Multiculturalism and the Politics of Guilt visar han hur den amerikanska välfärdsstaten, sedan 1960-talet, i allt högre grad har förkastat den tidigare distinktionen mellan stat och samhälle. Han argumenterar för att västvärldens firande av mångkultur har utarmat den tidigare dominerande, västerländska kulturen och att den amerikanska välfärdsstaten nya kall är att medvetandegöra majoritetsbefolkningen i fråga om mångkulturens förträfflighet. 

Den nya generationens politiska elit är mindre intresserad av ekonomisk omfördelning och mer upptagna med att påverka invånarnas språkbruk och tankar. Offentliganställda tjänstemän åläggs i allt högre grad uppgiften att göra samhället mindre intolerant och fördomsfullt. Genom att hänvisa till en ständigt eskalerande kris med en aldrig sinande våg av intolerans som måste bekämpas, uppstår nya möjligheter för mer kontroll. Vidare menar Gottfried att detta synsätt har ändrat den allmänna förståelsen av liberal demokrati. Medan en traditionella auktoritär stat snarare stoltserar med sin makt, noterar Gottfried att den terapeutiska staten döljer sin auktoritära ambition bakom en mjuk och välvillig fasad.

Det är ett vanligt misstag av invånare i demokratiska samhällen att likställa staten med samhället. Människor som har levt i någon av efterkrigstidens kommunistdiktaturer vet av erfarenhet att staten inte är samhället. Snarare är staten den maktapparat som tjänar sitt uppehälle genom att parasitera på samhället. I Anatomy of the State definierar Murray Rothbard staten som: ”Den organisation i ett samhälle som försöker underhålla ett monopol på våldsutövande inom ett givet territorium.”

När den terapeutiska statens logik nu spiller över på Europa är det hög tid att uppmärksamma den totalitära tendensen som de här processerna för med sig. Det är något också Gottfried noterar när han jämför den terapeutiska staten med begreppet mjuk totalitarism. Det är en mer tillåtande ordning där medborgarna åtnjuter fri rörlighet och kan konsumera fritt, men där språkbruk, värderingar och kommunikation övervakas i hög grad.

Totalitarism är något vi helst förknippar med nazism eller kommunistdiktaturer, men ett totalitärt samhälle kan vara betydligt mer subtilt. En passande definition av totalitarism är, en politisering av hela tillvaron.

De här tendenserna finns omkring oss. Förra året såg ville regeringen villkora den (redan ansatta) akademiska friheten med värdegrundsefterlevnad. Vi kan se hur ett fåtal politiska budskap matas ut i media, film och reklam. Det pågår en politisering av språket och det finns flera exempel på hur filmer, böcker och serietidningar ska ”anpassas” till ett modernare språkbruk. Vidare används hetslagstiftningen till att lagföra medborgare som uttrycker sig frispråkigt. Ett rättsärende om hets mot folkgrupp som uppmärksammas i media leder till att andra låter sig tystas. Bankkonton kan frysas när kontoinnehavaren vägrar svara på frågor. Möjligheten till övervakning är större än någonsin. Det senaste året har vi dessutom sett flertalet demokratiska nationalstater införa hårda restriktioner på grundläggande rättigheter, till stor del utan större protester. Mekanismerna faller på plats. Den fortsatta utvecklingen tänker inte jag sia om. Istället avslutar jag med George Orwells varnande ord, som svar på frågan om 1984 skulle kunna bli verklighet:

”Sensmoralen i den här mardrömslika situationen är enkel. Låt det inte hända. Det är upp till dig.”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.