Nobelpriset i ekonomi motbevisat på två minuter

Då var det dags igen för det så kallade nobelpriset i nationalekonomi. Det är ju som bekant inget pris instiftat av Alfred Nobel utan bara Riksbankens knep att snålåka på nobelprisets glans genom att passa på att ge ut sitt eget pris ”till Alfred Nobels minne”.

Årets pris är tudelat. Den ena halvan går till arbete i något de kallar arbetsmarknadsekonomi. Den andra går till en metod för naturliga experiment som sägs kunna användas för att fastställa orsakssamband (kausalitet) där man inte kan utföra vanliga experiment. Naturliga experiment är inga experiment i vanlig mening, utan en metod att studera skillnader mellan människor som ofrivilligt delats upp i experiment- och kontrollgrupp till exempel genom lagar och policy.

Utan att gå in på exakt hur naturliga experiment fungerar (se förklaring här, tyvärr opedagogisk) tydliggör årets pris den fundamentala, metodologiska, skillnaden mellan österrikisk nationalekonomi och vad vi kan kalla standardekonomi. Inom standardekonomi försöker man efterapa den vördade naturvetenskapliga metoden. Den går ut på att man gör observationer, samlar data, hittar mönster, ställer upp en hypotes om ett orsakssamband och testar den med med experiment. Om experimenten tillräckligt många gånger ger upphov till de utfall som hypotesen förutsäger så drar man slutsatsen att man har identifierat kausalitet och därmed hittat en lag. Kausalitet är grunden för naturvetenskapliga lagar.

Problemet är att man inte kan göra nationalekonomiska experiment, varför idén att hitta ekonomiska lagar med hjälp av naturvetenskaplig metod faller platt. Mises konstaterar att observationer av data egentligen inte ens är nationalekonomi utan ekonomisk historia. Andra halvan av årets ekonomipris är tänkt att råda bot på den här bristen. Man menar att med naturliga experiment kan man fastställa kausalitet och hitta lagar inom nationalekonomi och andra sociala vetenskaper bara med observationer, utan att testa hypoteserna med experiment.

Inom österrikisk nationalekonomi har man helt enkelt konstaterat att den naturvetenskapliga metoden är oanvändbar för ändamålet. Istället använder man något som liknar den matematiska metoden. Istället för att spå i data och försöka hitta lagar använder man logik för att härleda lagar. Data är enbart en kuriositet vid sidan om. Det låter konstigt för standardekonomer men på samma sätt är det inom matematisk vetenskap. Med logik bevisar man att vinkelsumman i alla trianglar är summan av två räta (180 grader). Trianglar som observeras i verkligheten kan vara nog så intressanta, men de är irrelevanta för lagen om vinkelsumman.

Den första halvan av ekonomipriset gavs till David Card som använt naturliga experiment för några undersökningar av arbetsmarknaden innan metoden ens hade ett namn. I förstone tycks hans undersökningar visa att självklara ekonomiska lagar på något mystiskt sätt inte gäller på arbetsmarknaden. Han hittade till exempel (1) ett fall där högre minimilön inte ledde till högre arbetslöshet, (2) ett fall där massinvandring inte ledde till lägre löner och (3) ett fall där mer pengar till en skola gjorde eleverna mer framgångsrika. Av (1) är det tänkt att vi ska dra slutsatsen att man kan införa och höja minimilöner utan att skapa arbetslöshet. Av (2) ska vi tro att man kan ösa på med invandring utan negativa effekter på löner. Av (3) ska vi tro att mer pengar till skolan gör att eleverna blir framgångsrikare och tjänar mer pengar. Den skeptiske läsaren noterar kanske att alla dessa tre ”resultat” i praktiken undanröjer besvärliga nationalekonomiska begränsningar som står i vägen för den stora välfärdsstaten. Detta är inte nationalekonomi, det är hovekonomi.

Ett vanligt verktyg när man bedriver nationalekonomisk logik är antagandet om ceteris paribus – det vill säga allt annat lika. Till exempel om man höjer minimilönen och håller alla andra variabler oförändrade kommer arbetslösheten att öka. Finns ceteris paribus i verkligheten? Nej, det är ett teoretiskt tankeredskap. I verkligheten kan man inte höja minimilöner eller göra andra ingrepp utan att andra variabler också påverkas. I verkligheten får man aldrig exakt samma resultat som i tankemodellen. Detta är självklart.

I de tre fallen som Card studerade tycktes den självklara avvikelsen mellan förenklad teori och komplex verklighet vara ett så förbluffande faktum att det är värt ett ekonomipris. Hans budskap är att arbetsmarknaden är en speciell marknad där normala ekonomiska lagar inte längre gäller. En plats där man utan risk kan ägna sig åt socialdemokratisk välfärdspolitik. Eller som priskommittén formulerar saken, we now have a considerably better understanding of how the labour market operates than we did 30 years ago. Resonemanget är bakvänt. Att ta ett teoretiskt verktyg och konstatera att det inte finns i verkligheten är inte en fribiljett till att göra vad som helst med verkligheten utan konsekvenser. Det påminner om ett annat standardekonomiskt verktyg, antagandet om ”perfekta marknader”. Att man inte hittar ”perfekta marknader” i verkligheten används ofta som ursäkt för destruktiva politiska ingrepp för att försöka skapa dem.

Det finns flera invändningar mot att dra nationalekonomiska slutsatser av dylika studier. Ett är svårigheten med att mäta ekonomi med medelvärden och aggregat. Till exempel, vad gäller lönerna vid invandringsstudien, säger Card själv att lönerna steg för vissa grupper men föll för andra. Att då bara ta ett medelvärde av alltihop och konstatera att det är oförändrat döljer all intressant dynamik. Det är som att stå med ena foten i snö och den andra i kokande vatten och påstå att man i genomsnitt har det ganska skönt. Eller som när man med hjälp av demokrati flyttat välstånd från fattiga till rika och sedan konstaterar att det totala välståndet är oförändrat. I just det här fallet, med just den här mätmetoden, blev det kanske plus minus noll i just det här medelvärdet. Är det en tröst för dem som drabbas negativt? Att studera ett specifikt exempel, räkna medelvärden och förklara att lagen om utbud och efterfrågan inte längre gäller på arbetsmarknaden är i bästa fall dålig forskning och i värsta fall avsiktligt bedrägeri.

Samma är det med frågan om mer pengar till skolan. Mer pengar till exakt vad? Svensklärare? HBTQ-certifikat? I det meningslösa aggregatet ”pengar till skolan” är en matematiklärare lika mycket värd som en genuspedagog, trots att den förra sannolikt kommer göra eleverna mer framgångsrika och den senare kommer göra dem dummare.

En annan invändning gäller metoden. Den andra halvan av ekonomipriset gavs till Joshua D. Angrist och Guido W. Imbens för deras arbete med naturliga experiment. Card hade använt metoden innan den ens fått ett namn. Om man nu envisas med att utgå ifrån data är det är en allvarlig svaghet att tvingas förlita sig på de begränsade datamängder som skapas av policy och lagar. Säg att våra folkvalda bjuder oss ett naturligt experiment som höjer minimilönen med ett öre i timmen. Det naturliga experimentet detekterar ingen mätbar förändring i genomsnittlig arbetslöshet. Är det då rimligt att dra slutsatsen att högre minimilön inte orsakar högre arbetslöshet? Eller om Riksbanken ökar penningmängden bara med tio kronor (vilken dröm!) och vi konstaterar att priserna inte stiger. Vore det rimligt att dra slutsatsen att ökad penningmängd inte leder till stigande priser?

Om man sysslar med nationalekonomi tänker man istället så här: En arbetsgivare överväger att anställa en person. Om den ytterligare vinst personen kan skapa för företaget är högre än lönen han kräver kommer han erbjudas anställning. Alla vinstdrivande företag resonerar på samma sätt. När lönerna trycks upp på grund av högre minimilön kommer allt färre personer klara att skapa mer vinst än deras lön. Därför kommer färre anställas och arbetslösheten öka. För att riktigt testa logiken och lätta lite på kravet på ceteris paribus är det praktiskt att ta till ett extremt exempel och fundera på vad som måste hända. Anta att minimilönen dubblas eller sätts till 10 000 kronor per timme. Vad händer med företagens möjlighet att anställa? Finns det några faktorer som kommer samvariera till den grad att en sådan löneökning inte skulle öka arbetslösheten? Självklart inte. En vetenskaplig lag ska tåla att utsättas för extrema villkor och ändå ge rimliga resultat. Det kan ses som ett logiskt rimlighetstest. Sådana tester kan man inte göra med ”lagar” som vaskats fram ur begränsade datamängder.

Friedrich von Hayek sade i sitt tacktal för 1974 års ekonomipris:

Jag måste erkänna att om jag hade tillfrågats om huruvida man borde inrätta ett nobelpris i ekonomi skulle jag bestämt sagt nej… Nobelpriset förlänar mottagaren en myndighet som ingen människa inom nationalekonomi borde besitta. Det är ofarligt inom naturvetenskaperna. Här påverkar en människas inflytande främst experterna inom hans eget område; de kommer snart trycka ner honom om han överskrider sin kompetens. Men det mesta av nationalekonomens inflytande går ut över lekmän: politiker, journalister, offentliga tjänstemän och folk i allmänhet.

När ekonomipriset regelmässigt belönar män som ursäktar en svällande välfärdsstat så blir priset en plåga för allmänheten och en fara för civilisationen. Årets ekonomipris är inget undantag.

2 reaktioner på ”Nobelpriset i ekonomi motbevisat på två minuter”

  1. Tack! för en utmärkt artikel, skrivet och förklarat så att en outbildad förstår. detta borde varje människa i sverige läsa.
    du får mitt Nobelpris i ekonomi.
    mvh Mikael Larsson

  2. Thomas Ferraton Nilsson

    Tack för en mycket bra och klok redogörelse.
    Och att riksbankens ledamöter berikat sig själv genom deras agerande vet vi ju numera.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *