Kategorier
Artiklar

Kejsaren är naken

Individ eller kollektiv?


Som jag skrev i min tidigare artikel ”En mästare på kamouflering”, så kamouflerar sig staten bakom olika partier och ideologier för att ge invånarna en illusion av att de har valmöjligheter. Och det fungerar verkligen. Vart fjärde år när det är val i Sverige känner sig svensken särskilt viktig. ”Nu gäller det. Sveriges framtid hänger på mig och min röst!” Jag trodde på riktigt att jag gjorde skillnad när jag gick och röstade, att jag kunde vara med och påverka. Och visst kunde jag det. Jag var ju faktiskt delaktig, genom mitt röstande, i att stödja staten. Så att staten i sin tur kunde styra landet och dess invånare, inklusive mig.

Vi är alla individer som kan delas in i ett stort antal grupper av oss själva och av andra. Utifrån de grupper vi kan delas in i, identifierar vi oss själva och söker oss till andra inom dessa grupper. När jag hade lyckats övertyga mig själv att jag var libertarian, sökte jag mig i hast till libertarianska grupper och nu skriver jag en artikel för Mises-institutet. Så man kan säga att jag inte är ett undantag för mänskligt beteende, hur mycket jag än vill kalla mig individualist. (En annan grupp jag tillhör).


Så alla ideologier och partier ämnar att rikta sig åt olika grupper. Kommunismen är ofta den grovarbetande mannens ideologi, Moderaterna är VD:ns parti, Sverigedemokraterna är sverigevännens parti, feminismen är de normkritiska kvinnornas parti. Men alla grovarbetare är inte kommunister, precis som att alla VD:er inte är moderater. Eftersom att en grovarbetare inte bara är en grovarbetare och en VD är inte bara en VD. Det ligger även i väljarens natur att sympatisera med de han håller nära och de grupper som hans nära och kära tillhör. Detta vägs in i väljarens beslut och han är även en god samarit som har fått lära sig sedan barnsben att det finaste man kan göra är att tänka på andra i första hand. Vår västerländska kultur har kommit att genomsyras av en ny definition av godhet: nämligen kärleken till staten.


Marx sa att det är samhället som formar individen. Det är sant, men det är också sant att individer formar samhället, eftersom att samhället består av individer. En tredje beståndsdel i formandet av samhällen och individer är den närliggande miljön, dvs allt ifrån väder och klimat till byggnader, och geografin i allmänhet. Politik påverkar människor och människor påverkar politiken. Politiker är precis som de stora aktörerna på aktiemarknaden: de skapar trender och rider trenden så länge det går. Precis som företagare konkurrerar om kunder så konkurrerar partierna om väljarna. Politiken går till stor del ut på att vinna röster för att i sin tur vinna makt. Många vet detta men ändå lockas man gång på gång. Vi ser politiker stå och beskylla varandra i Tv-rutan för att ha förstört landet. Visserligen har de rätt, var och en av dem, eftersom att de alla bär skulden. Politiken är just sådan att en grupp människors vinst är en annan grupps förlust. Även på individnivå är detta sant.

Staten skapar inget välstånd


Milton Friedman skrev att det finns fyra sätt att spendera pengar på:

  1. Man spenderar sina egna pengar på sig själv.
  2. Man spenderar sina egna pengar på någon annan.
  3. Man spenderar någon annans pengar på sig själv.
  4. Man spenderar någon annans pengar på någon annan.

Det blir tydligt vilka kategorier staten och politikerna hamnar i (3 och 4). Skattebetalaren i det politiska spelet hamnar då i kategori 2 (direkt) och kategori 1 (indirekt). Märk här att jag skriver skattebetalaren och inte väljaren. Alla myndiga medborgare har alltså rätt att rösta oavsett om de betalar skatt eller inte. Det betyder att väljaren som inte betalar skatt också hamnar i kategori 3 och 4, indirekt. Om än väldigt indirekt och invecklat så är det så här det fungerar. Staten kan liknas med försäkringsbolag. Både staten och försäkringsbolagen omfördelar andras pengar och spenderar pengarna på sig själva i form av bland annat lön. De som betalar försäkring och skatt kan inte som grupp få ut mer än vad de betalar eftersom att en del av pengarna går till de anställda. Dock kan enskilda individer få ut mer än vad de betalat in. Skillnaden är att den som inte betalar försäkring har inte rätt att få pengar av försäkringsbolaget och det är frivilligt att ha en försäkring, medans staten har rätt att med våld ta dina pengar. Pengarna hos försäkringsbolagen omfördelas utifrån slump och sannolikhet. Staten omfördelar utifrån ideologi och parti.


Jag ska försöka summera kortfattat hur svensk politik fungerar, formulerat ur ett libertarianskt verklighetsperspektiv:


Alla myndiga medborgare oavsett inkomst har rösträtt, de röstar på det parti de tycker representerar sina åsikter bäst. Partierna gör allt för att fiska röster från väljarna. Regeringen och riksdagen beslutar om lagar och hur de stulna skattepengarna ska omfördelas. Du som individ har alltså väldigt liten inverkan på dina egna bestulna pengar. Men det finns många som inte ser något problem med detta. Som tycker det är bra som vi har det och att landet styrs perfekt. Detta är för att de bara ser de direkta effekterna och resultaten av politiken. Per Bylund, Fredric Bastiat och Henry Hazlitt, (alla tre ekonomer) har skrivit om vikten av att kunna se det som inte ses, det som kunde skett och det som kunde gjorts och byggts i stället för det direkt synliga.


Tänk dig att din bil går sönder och måste lagas. Bra för bilverkstaden som nu kommer att stimuleras av din trasiga bil och få dina pengar. Det är ju tur att bilar går sönder så att det finns jobb kanske många tänker. Men det var mindre bra för urmakaren som inte fick sålt den där klockan du hade tänkt köpa. Pengarna flyttades alltså från urmakaren till bilverkstaden. Poängen är att samhället i helhet inte blir rikare av att pengar flyttas från en ficka till en annan. Bilverkstaden blev några tusenlappar rikare än urmakaren, just då, men samhällsnyttan skulle varit densamma om inte bilen gått sönder. Så det blir uppenbart att staten inte kan göra samhället rikare genom att omfördela skattepengarna. Vissa grupper och individer blir givetvis rikare av omfördelningen men den totala befolkningen gynnas inte av att först betala skatt, sedan går en del av pengarna till statligt anställdas löner, sedan omfördelas pengarna i form av välfärd och allmänna platser. Addera inflationen i denna ekvation, så blir det ännu värre.

Välstånd skapas genom att knappa resurser omvandlas till nyttiga hjälpmedel för individers överlevnad och välmående. Som exempelvis spjutet, pilbågen, elden, kläder, hjulet, telegrafen, kirurgin, smartphonen och flygplanet. Det är människans uppfinningsrikedom som gör henne rik. Tid och resurser är knappa och människan måste lära sig hur hon ska hushålla med dem och prioritera för maximalt välstånd. Men det är en lockande tanke med omfördelning. Tänk en miljardär som Jeff Bezos till exempel, som har flera miljarder på kontot. Varför kan han bara inte skänka allt till de fattiga? Det vi först bör titta på är hur den här människan blev rik. Svaret är: genom byteshandel, upprepade gånger i stor skala I byteshandel byter människor bort något de värderar mindre än det de byter till sig.


Staten, politiker och i synnerhet vänstern är besatta av pengar. Jag säger inte att det är fel att räkna pengar men att tro att pengar skapar välstånd är helt fel. En papperslapp med 1000 stämplat på den är egentligen totalt värdelös. Det är inte papperslappen du vill ha, utan det du kan köpa för den. Och det du behöver köpa för den för din egen överlevnad och ditt välmående vet bara du. I Karl Bertil Jonssons Julafton som brukar visas på julafton hör vi berättaren säga: ”… ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gjorde att de rika knösarna till affärsmän blir ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.” Är det verkligen så då? Affärsmannen värderar pengarna för varan han säljer mer än själva varan och kunden värderar varan mer än pengarna.


Men vem blir egentligen rikast vid en sådan affär? Affärsmannen som har mottagit en värdelös papperslapp eller kunden som mottagit en värdefull vara i syfte att tillfredsställa ett fysiskt och/eller psykiskt behov? Jag påstod ju alldeles nyss att affärsmannen ville ha pengarna och kunden varan. Men som sagt är det inte pengarna människor vill ha. Det är vad de kan få för pengarna som de vill ha. Pengar är endast ett utbytesmedium för att göra transaktioner lättare. Därför vill jag hävda att de fattiga satarna till kunder på ett sätt faktiskt blev rikare än affärsmännen i det ögonblicket, tills affärsmännen spenderat sina kära papperslappar. Skulle affärsmännen spara papperslapparna så hade deras köpkraft dessutom minskat med tiden på grund av inflationen.

Slutsats

Oavsett vilket parti som styr landet så kommer vi alltid att få våra pengar stulna från oss, vi kommer alltid ha regleringar, omfördelningar och värdelösa papperspengar. Vi kommer ha en liten till väldigt liten inverkan på våra egna liv och vår egendom, då politiken är nyanserad. Ett sunt samhälle byggs på samma sätt som ett sunt förhållande: på tillit och värdeskapande handlingar. Hur sjukt är inte ett förhållande med regleringar, tvång, våld och bevakande kontroll? Uppenbart är någonting fel i ett sådant förhållande. Det är precis lika sjukt att ha detta i ett samhälle också, eftersom att ett samhälle är ett förhållande.


Om man förespråkar en stor stat med mycket intervention, varför inte löpa linan ut? Varför inte förespråka total kontroll över folket som i Kina och Nordkorea? Eller varför inte förespråka nazism och kommunism à la Pol Pot? Om en stor stat är bättre än en liten stat då borde ju den största vara den bästa? 100% skatt och total kontroll över allting. Samma kritik kan riktas mot förespråkarna av en minimal stat. Om nu dessa människor anser att ju mer man rör sig mot en mindre stat, desto större blir friheten och desto mer ökar välståndet. Varför då inte förespråka avsaknaden av en stat helt och hållet? Och alla dessa ”lagom-är-bäst-typerna”, hur vet de vad som är lagom och hur vet de att deras lagom är någon annans lagom och därmed bäst för alla?


I sagan om Kejsarens Nya Kläder syr två finurliga skräddare kläder åt kejsaren av ett osynligt tyg. Enligt skräddarna är det bara de mest begåvade människorna som kan se tyget och när kejsaren stoltserar på gatan i sina nya kläder låtsas invånarna som att de kan se kläderna, dels för att de vill tro att de är begåvade och dels utav rädsla. Det är först när ett barn skriker: ”Han är naken!” som folket inte kan låtsas längre och brister ut i skratt.


Kejsaren är staten, skräddarna är politikerna och barnet är du som nu läst denna artikeln. Staten är naken och du kan se det. För det vidare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.