Där man bränner konst bränner man snart också människor.

Den konstform som Lars Vilks ägnade större delen av sitt konstnärskap åt kallas processkonst och innebär att betraktaren blir en del av konstverket genom sina reaktioner, omdömen och åsikter. Rondellhunden var härigenom något som lyckades skapa en skärningspunkt i mitten där två starka åsikter och politiska teorier går isär i svensk debatt: vår yttrandefrihet där rätten att smäda en religion ingår och rätten att inte bli kränkt som minoritet, liksom rätten att vara fredad och ha det allmänna som ett så kallat ”safe space” eller skyddat rum för obehagliga åsikter och konstformer. Rondellhunden skapade således processer och jag har tidigare skrivit om Moderna Museets vägran att ta in Rondellhunden med hänvisning till värdegrunden. 

Att museet i själva verket är rädda för attacker är faktiskt ytterst relevant i sammanhanget. Det är nämligen inte enbart detta verk av Lars Vilks som hotas. I dagarna gick partiet Nyans ut med en debattartikel i Göteborgs Posten med rubriken: ”Nimis är en symbol för islamofobi och borde brännas ner.” Bakom artikel står partiordföranden Mikail Yükselt. Yüksel skriver: 

För många, däribland muslimer, är det ett elände att se Nimis stå kvar. Det har kommit att symbolisera normalisering och acceptans av islamofobi och rasism i samhället. Därför bör Nimis omgående brännas ner…

På vilket sätt Nimis skulle vara ett uttryck för islamofobi och rasism framgår däremot inte av artikeln. Nimis har ju inga som helst religiösa motiv utan är en installation som Vilks började bygga på 1980-talet och för att då skapa andra processer där konstverket utmanade svensk lagstiftning om bygglov, bestämmelser rörande nationalparker och problem kopplade till allemansrätten. Nimis skapade processer, fast inte rörande religion och yttrandefrihet. 

Intrycket man får av Yüksels debattinlägg är således att det är fel på konstnären. Det är Lars Vilks som man vill klämma åt och dessutom genom att bränna ner hans konst. Associationerna går till nationalsocialismens bokbål. Ett obekvämt konstverk är ju i sammanhanget att likställa med obekväm litteratur. Och där man bränner böcker bränner man ju snart också människor. 

Det Mikail Yüksel, liksom Mehmet Kaplan före honom och som också kritiserade Rondellhunden, missat med yttrandefriheten är att man antingen omfattar den i dess helhet eller inte alls. Det går nämligen säkert att hitta någon individ som känner sig kränkt av det mesta, exempelvis ICA-reklam eller av att se Stefan Löfven på bild i TV. Poängen är just att man måste tolerera det som är obekvämt och som man inte håller med om. Man måste exempelvis tolerera att åsikterna går isär rörande ens egna trosuppfattningar. Man är fri att kritisera Lars Vilks konstverk om man vill, men man har inte rätt att bränna ner den.

I ett samtal med en före detta muslim menade hon att vissa muslimer har svårt att hantera yttrandefrihet som rör kritik av Muhammad och att detta beror på Sura 33:57 som säger att den som förolämpar Muhammad är fördömd både i detta livet och i det tillkommande och har att vänta ett förödmjukande straff. Frågan är då vad ”förolämpning” innebär i sammanhanget. Det tolkas förmodligen på olika sätt av olika grupper, men uppenbarligen så räknas alltså Rondellhunden av tillräckligt många vara just en förolämpning. 

Lars Vilks är inte ensam. Salman Rushdie, författare till Satansverserna, fick en fatwa emot sig och ett pris på sitt huvud. I Satansverserna hade Rushdie utgått från en känd sura där Muhammad bortförklarar en ”uppenbarelse” han fick i Kaaba där han erkände de arabiska gudarna Al-Lat, Uzza och Manat. Muhammad påstod senare att det var Satan som inspirerat honom att recitera dessa verser, men att Allah reviderat det hela i efterhand. Man kan läsa en del av detta i surorna 53:19-22.  Muhammad tog tillbaka sin bekännelse.  Intrycket Rushdie problematiserar rör ju då att Muhammad hade svårt att skilja på vad som kom från Allah och vad som kom från Satan och om det fanns fler verser i Koranen som kunde ifrågasättas på samma grundval? En annan som blev mordhotad var Theo van Gogh som gjorde filmen Underkastelse. Theo valde dock att undvika beskydd och blev mördad på en gata i Amsterdam. I sammanhanget bör också nämna hoten mot Jyllansposten och massakern på tidningen Charlie Hebdo. 

Ett aktuellt exempel på temat yttrandefrihet rör Speakers Corner i London som sedan 1855 varit en bastion för yttrandefrihet. Speakers Corner är beläget vid Hyde Park, nära Marble Arch. 1872 fick platsen skydd av det brittiska parlamentet som en fast diskussionsplats och bland de mest kända besökarna och talarna finner vi Karl Marx, Vladimir Lenin, George Orwell och William Morris. Det har stundom gått mycket hett till på platsen, men polisen har tolererat debatt och diskussion då det enda kravet är att talarna får uttrycka sin ideologi, religion eller åsikt utan ingripande. Under senare år har platsen också rymt heta debatter mellan islamska grupperingar och kristna. 


Storbritannien är i detta avseende ett föregångsland för öppen debatt och diskussion. Trots att landet står i politisk, social och ekonomisk skuld till kämpar som Tommy Robinson, är landet känt för att ha försett Västvärlden med Magna Charta och ett tidigt försvar för yttrandefrihet. Tommy Robinson och det rättshaveri som hände med honom är kanske snarare ett tecken på att yttrandefriheten ligger djupt i den brittiska andan.

När emellertid Speakers Corner möter fenomenet med salafitiska grupper som ökat sin närvaro på den brittiska scenen, och andra islamistiska enklaver, har problem uppstått. Kristna talare blir ständigt avbrutna och har blivit hotade i sina hem. Polisen har fått gripa in vid flera tillfällen när den islamska narrativet ifrågasätts eftersom deltagarna på plats har haft svårt att hålla fysiskt våld borta från verbalt meningsutbyte.

Nyligen blev en kvinnlig kristen predikant attackerad med kniv på Speakers Corner. Orsaken tycks vara att hon bar en T-shirt till stöd för Charlie Hebdo. Den kvinnliga predikanten heter Hatun Tash och är känd från flera debatter vid Speakers Corner där hon utmanat Islam på kristen grund. Hon har bland annat påtalat att det finns över 20 versioner av Koranen och ifrågasatt koranens urkunder. Hon är själv konvertit från Islam till kristendomen och arbetar hårt för att uppmärksamma muslimer på de mer problematiska delarna av Muhammeds liv och islams historia.

Respekterade Muhammad yttrandefrihet? Det är känt att Muhammad beordrade mord på samtida som kritiserade honom i sång. Ett sådant mord skedde på Muhammeds order mot poeten ʻAṣmāʼbint Marwān som hade förolämpat Muhammed efter att hans män haft ihjäl ledarna för hennes egen stam. Enligt islamska källor skall en sympatisör till Muhammed vid namn Umayr bin Adiy al-Khatmi ha mördat henne samtidigt som hon ammade sitt spädbarn. Umayr hade enligt islamska källor tagit barnet från hennes famn och skurit halsen av
henne.

Det som också är intressant är efterspelen på sociala medier. De islamska sympatisörerna för knivattacken är på sina håll fler än dem som kritiserar attacken. Andra kända islamska debattörer har sedvanligt förnekat att det var en äkta muslim som attackerade Hatun. Liknande positiva tongångar hördes när Lars Vilks omkom i bilolyckan. Flera sidor fylldes med glädjerop i kommentarsfälten.

Muhammad lät även beordra mordet på sin egen skriftställare som skrev ner hans uppenbarelser då denne avvek från islam och konstaterade att Muhammed hittade på allt. Hans namn var Abdullah Ibn Sad Ibn Abi Sarh. Han var historiens förste ex-muslim.

Av just denna anledning är det påkallat att alltfler står upp för yttrandefriheten. Och detta inbegriper Moderna Museet. 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.