(V)älvillig arbetsmarknadspolitik

“Att använda offentliga investeringar är det bästa sättet att skapa jobb och pressa ned arbetslösheten”, det säger Vänsterpartiets Ulla Andersson. Famous last words. En timme senare meddelade hon att hon kliver av rikspolitiken. Jag vet inte hur man ska tolka det, om Ulla gett upp hoppet om att skapa de där jobben eller om Vänsterpartiet gett upp hoppet om kommunismen. I vilket fall kan jag inte låta bli att fundera.

Det är inte svårt att skapa jobb. För att skapa jobb för sig själv räcker att ta spaden över axeln, gå ut i trädgården och gräva en grop för att sedan fylla igen den och upprepa momentet. För att skapa jobb för andra räcker att krossa någons fönsterrutor. Det kommer sätta igång en serie händelser där olika aktörer behöver jobba för att städa upp glaset och ersätta den krossade fönsterrutan med en ny och hel. Ungefär som ett barn som petar i en myrstack för att få se myrorna krypa fram ur sina hålor och arbeta febrilt för att återuppbygga sitt förstörda hem.

Vad som är svårt är att skapa meningsfull sysselsättning. Ska vi gräva gropar och fylla igen dem när det finns annat vi kan göra? Ska vi krossa rutor och ersätta dem när det finns annat vi kan göra? Då vi har knappa resurser att röra oss med måste vi välja vilka mål vi ska tillämpa dem på med omsorg.

Exemplet kan tyckas absurt, men det är ett effektivt sätt att inse det absurda i förslag att dra dem till sin spets. Det är även en användbar liknelse då den representerar irrationell och ineffektiv allokering av resurser, vilket är vad du får i en planerad ekonomi, det vill säga en ekonomi utan prissignaler. Ett typexempel är Kinas nybyggda spökstäder som både rests och rivits innan någon hunnit flytta in, för att driva den 8-procentiga tillväxten av BNP varje år.

Om signal in störs kommer det resultera i att signal ut störs. Man kan inte längre korrigera för lågt utbud eller hög efterfrågan. Det ena leder till det andra och köerna till mataffären, bensinmacken och slutligen banken, sträcker sig längre och längre. Alla samhällen präglas av reglerna för fria och fredliga interaktioner i någon utsträckning, som Hoppe betonar, varför även Kina lärt sig att “tolerera” en allt större fri marknad med privat ägande, den hårda vägen.

Om nu även Kommunistiska diktaturer inser att de inte klarar sig utan marknad och ägande, och att de kollapsar under planekonomins vikt, kan man fråga sig vad vi egentligen ska med staten till. Rimligtvis borde något som är livsuppehållande vara nyttigt även i större dos och något som är dödande vara farligt även i mindre dos. Med Mises ord: “Socialism är ett alternativ till kapitalism på samma sätt som cyanid är ett alternativ till vatten.”

Det är ingen slump att statliga myndigheter präglas av långa köer. Det är inte så, som de inbillar sig själva, att de utför en uppgift som det privata inte klarar av och att de långa väntetiderna beror på begränsade skatter. Oavsett vilken av statens aktiviteter du undersöker kan du hitta privata och mer kostnadseffektiva alternativ på andra platser. Förklaringen måste alltså vara av en annan karaktär. Den enkla förklaringen är att prissignalerna är ur spel.

Orsaken är tvåfaldig. För det första kan staten anpassa målet efter resurserna, när alla andra måste göra tvärtom. Istället för att använda resurser mer effektivt kan man helt enkelt sänka ambitionerna och/eller göra besparingar. Ett företag som sparar för mycket mister hela stycket men statens skattebas har ingenstans att ta vägen och för den som har monopol kan “kunden” inte vända sig till någon annan. Om man har en eller tio handläggare för priset av en går inte att säga om staten är den enda som utför handläggningen. Om man betalat för mycket i en offentlig upphandling går inte heller att säga, bara om man använt upp årets budget eller ej. För det andra kan staten helt enkelt dra i skattehöjningsspaken för att täcka upp för eventuella förluster. Om skatten höjs med en krona innebär det inte att staten får in en skattekrona, men när det inte räcker till att höja skatten har man inflationsspaken. Precis som att ett företag inte kan dra ner på kostnader ostraffat kan det inte få upp intäkterna utan motprestation. Ekonomins första lag är knapphet, men politikens första lag är att ignorera ekonomins första lag.

Knapphet försvinner dock inte för att man ignorerar den. Varje skattesatsning och subvention sker på bekostnad av värdeskapande, liksom med det tidigare nämnda krossade fönstret som kräver insatser från glasblåsare och snickare på bekostnad av bagare och skräddare, även om vi bara ser det som är och inte det som kunde varit. Ett tydligare exempel på det krossade fönstret är kanske krig, som ofta sägs skapa ekonomisk tillväxt. Och visst är det sant att ekonomin växer snabbt när staten släpper sitt kommando och bombade städer, fabriker och jordbruk måste återuppbyggas, men det är lika sant att samhället inte är rikare av kriget, och att samma resurser som används till att återuppbygga det som förstörts kunde använts till att skapa något nytt.

Alternativet är att låta marknadens aktörer själva komma fram till vilka mål som är värda att eftersträva. Det är precis som att socialister tror att pengar som inte beskattas inte kommer användas, åtminstone inte till något viktigt. Det är såklart inte sant. Tvärtom kommer människor använda sina pengar oavsett, till det som de tycker är viktigt. Viktigast först, följt av näst viktigast och så vidare.

Pengar ger människor tillgång till varandras varor och tjänster utan att behöva tvinga någon. Vinstintresset är ömsesidigt för köpare och säljare, och vinsten fördelas alltid jämt eller inte alls. Tar man bort den möjligheten finns endast statligt fördelat tvångsarbete kvar, och då vet man inte om det man gör är värdeskapande, det vill säga om det är eftersträvansvärt eller kostnadseffektivt (om man gör rätt saker eller om man gör saker rätt). Man undrar därför vilka jobb det är som Ulla menar att staten måste skapa och på bekostnad av vad.

I Netflix-serien “Space Force” spelar Steve Carell en fyrstjärnig general som leder den nyinrättade rymdstyrkan i USAs militär. I ett avsnitt avfyrar man en testraket som generalrepetition för den riktiga raketen som ska avfyras senare samma dag med det enda syftet att imponera på tre kongressledamöter som är på studiebesök. Raketen exploderar dock innan den lyfter från marken och när Steves karaktär frågar vad den kostade får han till svar. “4.”, varpå han frågar “4 miljoner?” och får till svar “4 mellanstadieskolor”. Han utbrister i ett komiskt “F*ck!”. Men en förståndig biroll ställer den retoriska frågan “Hur många gånger kan ett land spränga 4 skolor innan det får negativa konsekvenser?”.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *