Människans spridning till världens alla hörn: Utvecklingen och intensifieringen av arbetsdelningen. (del 2 av 2)

Detta är den andra delen av en föreläsningsserie vid namn “Ekonomi, samhälle och historia” i vilken Hans-Hermann Hoppe presenterar en noggrann rekonstruktion av grunderna i ekonomi, samhällsteori och politik. Med en enorm bredd och övertygande argument utgör denna föreläsningsserie grunden för en storslagen avhandling i den Misesiansk-Rothbardianska traditionen. 

Äntligen anländer vi vid ett av de stora genombrotten i människans utveckling… nämligen övergången till jordbruk, vilket ägde rum omkring 12,000-10,000 år sedan. Den huvudsakliga drivkraften bakom denna utveckling var att tillgången till mark gradvis blivit mer och mer begränsad (och som en direkt konsekvens mer värdefull). Det blev allt mer angeläget att hitta en lösning på detta problem. Hur kan vi utfodra den del av befolkningen som inte kan ge sig av på jakt efter nya jaktmarker? Man var tvungen att hitta ett sätt som gjorde det möjligt att leva ett bekvämt liv i större antal på mindre yta. Fram till denna tidpunkt hade mark betraktats som en mer eller mindre obegränsad tillgång och eftersom den sågs som obegränsad saknades också incitamenten att lägga beslag på den och göra den till egendom. Som jag gick igenom i tidigare föreläsning var det såklart naturligt att betrakta sin pil och båge som sin egendom, sin yxa som sin egendom och så vidare.. Och om jag hade fällt en buffel var det såklart min buffel. Men markegendom är en relativt ny uppfinning. Förklaringen är helt enkelt att mark helt plötsligt började betraktas som en knapp resurs och så snart som den börjar betraktas som en knapp resurs finns incitament för människor att avgränsa vissa områden och hägna in vissa områden för att kunna skilja ditt från mitt. De platser där jordbruket tar sin början är av förklarliga skäl de platser som har ett överflöd av lämpliga grödor. Vild majs, vilt vete, vilt råg och så vidare. Folk slog sig ner där och började kultivera jorden och korsa grödor med varandra för att få fram bättre produkter. Dessa områden är vad vi kallar den bördiga halvmånen i mellanöstern. Samma fenomen ägde även rum i Kina och Egypten kring vissa floder. 

Om vi tittar på denna graf som visar tidigast domesticering av djur enligt region kan vi se att det börjar omkring 8,000 före Kristus. Det enda djuret som domesticerats tidigare var hunden. Hunden hade fyllt ett syfte även i jägar-samlar-samhällen. De övriga djuren fick sitt syfte först i ett jordbrukssamhälle. Vad jag vill poängtera här är att det inte fanns någon domesticering av djur i större utsträckning på den Amerikanska kontinenten. Det har gjorts olika försök att förklara detta, vilka jag inte anser vara särskilt trovärdiga. Som någon slags miljövän lade fram att alla djur från Asien från början existerat även i Amerika, men att man jagade slut på dessa djur på den amerikanska kontinenten. Det man frågar sig är såklart; Varför ägde denna överjakt rum? Varför utplånade man alla dessa arter? Istället för att se värdet av dem och deras potential att domesticeras innan det var för sent, liksom i Eurasien. Förklaringen som erbjuds är att människor anlände på denna kontinenten senare och att det, vid detta tillfälle, fanns mer utvecklade vapen med större kapacitet för dödande, vilket ledde till utplåningen. Självklart finns det också fler förklaringar att välja bland, som bland annat har att göra med bristen på framförsikt. 

Jordbrukssamhället tillåter såklart en betydligt högre grad av befolkningstäthet än jägar-samlar-samhället. Man räknar med att upp till 100 gånger fler människor kan bo på samma yta om de ägnar sig åt jordbruk. Först när man slår sig ner och brukar jorden blir det också möjligt att samla kapital. Om du reser till fots måste du vara mer försiktig med vad du tar med dig då du kommer behöva bära det. När du väl slår dig när kan du sätta upp förråd och förbereda för sämre tider. Du kan inte bara utfodra fler människor, du kan också börja odla fler saker och diversifiera. När historikerna jämfört livet mellan bofasta jordbrukande och nomadiska jägar-samlare, påpekar de att jägar-samlarna på sätt och vis hade en “lättare” tillvaro. De spenderade bara några timmar om dagen på att jaga och resten av tiden kunde de lata sig. Jordbrukarna jobbade lång tid i sträck. I de här regionerna var det ganska behagligt väder året runt. Valet stod alltså mellan att jobba året runt eller att ha hela årstider ledigt. Antropologer menar alltså att jägarna skrattade åt bosättarna, att de jobbade så hårt när de kunde ha ett mycket behagligare liv som jägar-samlare. 

Vad som inte är sant, som man hittar i flera böcker, är påståendet att jägar-samlarna skulle ha varit militärt överlägsna jordbrukarna och plundrat dem regelbundet. Medan det är fullt möjligt finns det starka argument för motsatsen. Det finns många anledningar till att jordbrukarsamhället skulle ha varit bättre på att försvara sig. De samlade mer kapital, de hade högre befolkningstäthet, de hade långt fler män. I konflikt besegrades de därför oftast jägar-samlarna. 

Angående befolkningstillväxten. Från jordbruksrevolutionen för 12,000-10,000 år sedan dubblerades befolkningsmängden var 1,300:e år lite drygt, jämfört med 13,000 år tidigare. Man uppskattar att för 10,000 år sedan fanns det 5,000,000 människor, i början av jordbruket, och vid år 1 ligger samma siffra mellan 170,000,000-400,000,000. Tar man ett medelvärde kommer man fram till denna siffran 1,300 år för dubbleringen av befolkningsmängden.  

Denna överlägsenhet bland jordbrukssamhällen jämfört med jägar-samlar-samhällen ligger alltså bakom spridningen av dessa samhällen. Det började på några ställen och gradvis tog bonden över mer och mer mark. Jägar-samlarna övergår till att bli herdar istället, men herdarna förlorar mer och mer betesmark till jordbruket som breder ut sig. Om vi tittar idag existerar knappt jägar-samlare, eller ens herdar för den delen, förutom på några avlägsna platser på planeten. Den överlägsna civilisationen expanderade alltså tills den helt tagit över. Det tar ungefär 5,000 år för jordbruket att spridas från en plats som den bördiga halvmånen till England. Det motsvarar en takt på ungefär 1km per år.  

Detta gör såklart att arbetsdelningen intensifieras. Det handlar inte längre om 3-4 möjliga yrken. Små byar uppstår, det finns hantverkare av olika slag, bönder specialiserar sig på olika sorters jordbruk. Det uppstår samtidigt handel mellan regioner, medan det i jägar-samlar-samhället knappt förekom någon handel alls. Innovationer sprids nu också med regelbundenhet. I jägar-samlar-samhället var det för det mesta slumpen som gjorde att man plockade upp en ny teknik som andra utvecklat. När man nu bodde grannar med varandra och var integrerade med varandra genom arbetsdelningen spreds kunskap på ett sätt som det inte gjort tidigare. Det som utvecklats på en plats kommer förr eller senare spridas även till andra platser om det råkar vara användbart. Och riktningen var såklart från civilisationens mitt (flodkulturerna) till utkanterna, där vildarna fanns. Det blir också mer sällsynt att arbetsdelningen faller samman, att kunskap helt enkelt glöms bort. Så länge kontakten finns kvar och befolkningsmängden ökar, ökar samtidigt specialiseringen och innovationer sprids från plats till plats. Den tidigare processen där språk tenderade att brytas upp i fler och fler olika språk stannar också av. Det fanns nu incitament att lära sig språket i närliggande regioner då man idkade handel.  

Jag avslutar denna föreläsningen med två citat från Mises. Det första citatet kan nog bara förstås i full utsträckning i nästa föreläsning. I det, försöker Mises förklara varför det finns en tendens hos människan att utöka och intensifiera arbetsdelningen, att specialisera sig mer och mer och ägna sig åt en specifik uppgift. Och i det andra citatet beskriver han inneboende begränsningar som jordbrukssamhällen har, som leder oss till slutsatsen att en innovation behövs. Precis som jordbruksrevolutionen var nödvändig för att lösa problemet med begränsad tillgång på mark måste vi komma på en ny lösning för att hantera de begränsningar vi finner i rena jordbrukssamhällen. Förr eller senare når man en gräns där marken inte längre kan försörja en växande befolkning och en ny innovation som tillåter en att leva betydligt fler på betydligt mindre yta kommer till.  

I det första citatet gällande samhällets utveckling säger han: 

“Det enklaste sättet att gestalta samhällets evolution, är att visa skillnaden mellan två evolutionära tendenser, som är relaterade på samma sätt som avsikt och utvidgning. Samhällen utvecklas subjektivt och objektivt. Subjektivt genom att utöka sitt antal. (Vi har sett detta med befolkningsökningen från jordbruksrevolutionen och framåt). Och objektivt genom att utöka målen med mänskliga aktiviteter. (Långt fler mål blir möjliga i ett jordbrukssamhälle, vi bygger hus och verktyg osv.) Från början begränsade till de minsta tänkbara grupper och omedelbara grannar, blir arbetsdelningen gradvis mer generell tills den tillslut innefattar hela mänskligheten. Denna process, vilken ännu är långt ifrån fullbordad, och aldrig i mänsklighetens historia fullbordats, är ändlig. När hela jordens befolkning ingår i ett system av arbetsdelning kommer den att vara fullbordad. Intensifieringsprocessen går hand i hand med denna förlängning av de sociala banden. Handlingar med fler och fler mål. Och saker vi gör för vår egen konsumtion blir allt färre. Det säger sig självt att denna processen förr eller senare kommer omfatta all produktiv aktivitet. (Utvecklingen pekar i denna riktning).” 

Här är ett annat intressant citat angående jordbrukande samhällens begränsningar: 

“Vi kan föreställa oss ett samhälle bestående av jordbrukare, i vilket varje invånare brukar en bit mark stor nog att försörja han själv och hans familj. Undantaget är ett fåtal specialister. Hantverkare, smeder och läkare. Vi kan även anta att vissa män inte äger mark utan brukar andras mark. Arbetsgivaren belönar honom för hans insats och tar hand om honom när sjukdom eller ålder gör att han inte längre kan arbeta. Detta upplägg utgjorde grunden för många utopier. Det har realiserats vid vissa tidpunkter i vissa samhällen. De som kom närmast var förmodligen samväldet etablerat av Jesuitpräster i vad som nu är Paraguay. Det finns dock ingen anledning att analysera värdet av att ha ett sådant samhällssystem. Historiens utveckling har krossat det. Det är för smalt för att bibehålla det antal människor som idag lever på jordens yta. Den inbyggda svagheten i ett sådant samhälle är att varje ökning i befolkningsmängden måste resultera i en ökning i fattigdom. Om en avliden bondes egendomar fördelas mellan dennes barn blir egendomen snart så liten att den inte kan försörja en familj. Alla är markägare, men alla är samtidigt extremt fattiga. Omständigheterna i stora delar av Kina visar på eländet som uppdelningen i små jordstycken leder till. Alternativet till detta är uppkomsten av ett stort antal proletärer utan mark. En vid klyfta separerar de arvslösa (jordlösa) från de lyckligt lottade jordbrukarna. De är en utstött massa vars själva existens utgör ett olösligt problem. De söker förgäves efter levebröd men samhället har ingen användning för dem. De är utblottade. 

Här ser vi alltså ett problem. Och lösningen är industriell kapitalism. Utvecklingen av städer och pengar som leder till ytterligare specialisering. 

Föreläsare, Hans-Hermann Hoppe

Översättare, Jesper Bleeke

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *