Barnens rätt till värdegrundsprogrammering

Det är varje förälders ansvar att förse sina barn med de verktyg som behövs för att hantera livets utmaningar. En allt större del av det  består av att lära barn att känna igen och försvara sig mot olika former av kommunikativ påverkan. I Sverige har vi för vana att överlåta vi en stor del fostran och upplärning till det offentliga utbildningssystemet. Det är trots allt en rättighet att gå i skolan. Frågan är om skolans intressen är förenliga med familjens, och hur vi ska förhålla oss till det skolan lär ut.

”Du har rätt att få gå i skolan. Det står i barnkonventionen. Grundskolan är och ska vara gratis, obligatorisk och tillgänglig för alla.” Så säger Barnombudsmannen vars uppgift det är att företräda barnens rättigheter. Utbildningsminister Anna Ekström tycker att rätten till utbildning är så viktig att den ”går före föräldrars rätt att bestämma över sina barn.”

Barnens rätt till utbildning tillgodoses idag genom obligatorisk förskoleklass från året då barnet fyller sex, följt av nio års obligatorisk grundskola. I en riksdagsmotion från 2020 föreslog 11 socialdemokratiska riksdagsledamöter att barnens rättighetsportfölj skulle utökas med obligatorisk förskola redan från två års ålder. Innan dess var det gymnasiet som skulle bli obligatoriskt. Makthavarnas vilja att utbilda undersåtarnas barn tycks i det närmaste vara gränslös.

Vad är det då för utbildning som är så viktig att den trumfar föräldrarnas rätt att ”bestämma” över sina barn. Skolverket skriver så här om skolans uppdrag:

”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.”

Skolan är alltså ett stöd för mig som förälder, men vilket kulturarv är det som ska överföras? Vilka värden, traditioner och kunskaper?

I stället för att läsa läroplaner och andra dokument tillbringade jag en eftermiddag med Utkik Samhällskunskap, en lärobok i samhällskunskap avsedd sjätte klass. Stödet i fråga om ”överförandet och utvecklingen av ett kulturarv, värden och traditioner ”, var svårfunnet. Däremot hittade jag otaliga exempel på övertalningsstrategier och andra typer av kommunikativ påverkan. Ju mer jag läste, desto mer anade jag en helt annan avsikt än att stödja mig i min föräldragärning. Ingen bra grund för ett samarbete.

Vi som är vuxna har förmågan att förstå en text på ett djupare plan. Utom textens objektiva budskap förstår vi betydelsen av det som medvetet utelämnas. Vi förstår att två eller tre separata textdelar kan samverka för att leda tankarna till en slutsats som uttrycks implicit genom textdelarna. Inte nog med det, vi förstår också skillnaden mellan fakta och åsikt. Det gör däremot inte barn. Just därför ska inte barn utsättas för den sortens påverkan.

”Sverige är ett fantastiskt land! Alla har rätt att vara sig själva”, läser jag i ett avsnitt om mänskliga rättigheter i Sverige. Fantastiskt, men vad är i så fall poängen med alla dessa formuleringar som mer eller mindre subtilt, ingjuter eleverna med ideologiskt grundade ståndpunkter? Låt mig svara på min egen fråga. Rätten att vara sig själv är ett fluffigt begrepp som på egen hand inte betyder någonting alls, eller snarare kan det betyda lite vad som helst. Bakom sådana begrepp gömmer sig en ideologisk syn på individ och samhälle. Författarna nöjer sig däremot med det innehållslösa fluffbegreppet och förklarar inte vad de menar. Rätt att vara sig själv i relation till vad? Det är den intressanta frågan och det ska jag svara på, men en sak är säker redan nu. Det handlar inte individens relation till det allmänna. Kring familjelivet tycks det däremot finnas ett och annat problem.

Utom att förklara hur samhället fungerar, lotsas eleverna fram till vissa förutbestämda slutsatser. Om och om igen stöter jag på kommunikativa strategier som förknippas med reklam, marknadsföring och propaganda. Det är ironiskt med tanke på att boken ägnar ett helt kapitel om just detta, dock utan konkreta exempel på hur det faktiskt går till. Ett användbart sätt att identifiera de här övertalningsmetoderna är med hjälp av propagandaanalysens ABC, först publicerad 1937 av amerikanska Institute for Propaganda Analysis. Listan innehåller följande sju övergripande strategier:

”Ett nedsättande omdöme (name calling) får mottagaren att avvisa en idé utan att undersöka dess trovärdighet.”

”En glimmande generalisering (glittering generality) knyter ett budskap till ett positivt laddat ord. Det används för få mottagaren att acceptera ett budskap utan att ifrågasätta dess värde.”

”En överföring (transfer) överför status från någonting omtyckt till någonting annat i syfte att göra det godtagbart.”

”En rekommendation (testimonial) går ut på att låta en aktad person uttrycka sig positivt om en idé, ett budskap, eller en produkt.”

”Gemene man (plain folks) går ut på att avsändaren försöker övertala mottagaren om att de själva, eller deras budskap är ansenligt eftersom det är förankrat hos allmänheten.”

”Korthus (card stacking) staplar upp mängder av sanningar eller osanningar, upplysande eller förvirrande exempel, logiska eller ologiska uttalanden för att ge bästa eller sämsta underlag åt en idé, ett program, en person eller en produkt.”

”Följa med strömmen (band wagon) försöker hänvisa till att en person eller grupp borde göra som alla andra.”

Innan jämställdheten

Lärobokens kommunikativa påverkan bör dessutom ses i ljuset av den bild som målas upp av familjen och hur det gick till ”förr i tiden”. Familjelivet innan 1970-talet verkar nämligen ha varit synnerligen dysfunktionellt. ”Historikerna” har visserligen upptäckt att ”det vanligaste även i äldre tider var att leva i kärnfamiljen med mamma, pappa och barn”. Tänka sig! Familjerna på den tiden var däremot hemska, eländiga och ojämställda – och papporna var elaka. Ändå var det färre skilsmässor förr, vilket var dåligt. Mannen och hustrun fick ju inte skilja sig när de inte kom överens. Det hjälpte att ändra i lagen, men inte tillräckligt. ”Först när det blev vanligt att även gifta kvinnor arbetade utanför hemmet blev det fler skilsmässor.” Så bra!

Och så plötsligt en dag kring 1970 kom jämställdheten. Nu ville papporna umgås med sina barn, och byta blöja. Riksdagen ville gärna att det skulle bli ännu mer jämställt, så papporna fick rätt till tre obligatoriska pappamånader och mammorna till tre månaders obligatoriskt arbete. ”I Sverige har jämställdheten kommit mycket längre än i många andra länder, men fortfarande är det skillnad till exempel på vad mannen och hustrun gör hemma, och hur mycket de tjänar.” Tråkigt så klart, men innan jämställdheten var det verkligen hemskt. ”Pappan i familjen satte sig ofta först och förväntade sig att bli serverad. Det var pappan som bestämde vad det skulle talas om vid måltiden. Barnen svarade artigt och skulle i övrigt hålla tyst. Riktigt så går det nog inte till vid matbordet hemma hos dig idag.” Nu vet vi, utan att det skrivs ut, vilka som bär ansvaret för att det var så hemskt förr i världen. Dessutom vet vi att det är tack vare ”jämställdhet” som Sverige har blivit ett bra land för familjer att leva i. Värdeord som jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati knyts samman med något positivt, som familjen.

Ett gemensamt demokratibygge

Just demokrati är ett ord som återkommer i alla möjliga sammanhang som inte har någonting att göra med den demokratiska processen.  I ett kapitel om demokrati och politik finns ett avsnitt om demokratiproblem i olika delar av världen. I ett avslutande resonemang om det svenska samhällets brister läser jag att: ”Sverige är inte heller perfekt… kvinnor har fortfarande lägre lön än män”. Påståendet knyter an till styckets avslutande resonemang: ”om 10–15 år är det din tur att hjälpa till med det här demokratibygget”. De här meningarna säger väldigt mycket. För det första att kvinnors i genomsnitt något lägre löner, är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem. För det andra att löneskillnaden är ett demokratiproblem, snarare än ett utfall av personliga preferenser. För det tredje att det bör åtgärdas genom politiska beslut. För det fjärde att det är just denna fråga barnen bör engagera sig i, och för det femte att vi är inbegripna i ett ”demokratibygge”. Det här är ett exempel på övertalningsmetoden överföring. Ordet demokrati används här för att överföra trovärdighet till vänsterradikala teorier om kön och makt. ”Demokrati är ingenting riksdagen kan besluta om en gång för alla.” Beklagligt, men barnen slipper åtminstone lista ut på egen hand hur demokratin ska byggas. Utkik Samhällskunskap beskriver vad som behöver göras, både i samhället och i hemmet.

Den demokratiska processen är dock inte helt förbisedd. En förvånansvärt bra sammanfattning finns i ett avsnitt om demokrati i skolan. Skolan är nämligen demokratisk, precis som Sverige. Det kallas elevdemokrati! Tillsammans med läraren bestämmer eleverna vilka ordningsregler som gäller i klassrummet, men ”troligen ser det ganska lika ut i hela skolan.” Alla elevdemokratier behöver komma fram till ungefär samma regler, för annars blir det rörigt. Genom klassrådet och elevrådet kan eleverna påverka vilka regler som gäller för hela skolan, men reglerna som redan finns är ändå ganska bra. Det här med demokrati är svårt ibland. Tur att lärarna kan hjälpa så att demokratin blir bra.

Det finns också exempel på vad demokratin kan åstadkomma lokalt. Hur ska till exempel äldreomsorgen se ut i kommunen? ”Ska man låta de gamla bo kvar hemma så länge de vill, eller ska man samla alla på ett och samma ställe?” Är vi bara tillräckligt många kan vi styra och ställa hur mycket vi vill. Till och med vräka envisa gamlingar från deras hem, och samla upp dem där det är praktiskt.

Sverige är fantastiskt

Jag får också lära mig om arbetsmarknaden. Det är tur att Sverige har ”bra regler och lagar” så att arbetarna slipper svälta om de förlorar jobbet. Tack vare mänskliga rättigheter kan inte chefer och arbetsledare behandla sina anställda hur som helst. Vi har dessutom rätt att vara annorlunda och att slippa bli mobbade. Den dag jag väljer att skaffa barn kommer jag att få ”ytterligare ett bevis på att Sverige är ett bra land att leva i. Båda föräldrarna har nämligen rätt att vara hemma när barnen är små”, och därför kan papporna umgås med sina barn. Tänka sig! Det finns däremot ”brister och orättvisor” även i Sverige, men tack vare vårt öppna samtalsklimat ”[kan] orättvisorna och bristerna diskuteras öppet”. Så fantastiskt har vi det i Sverige, och inser du inte det har du helt enkelt inte tittat. ”Du kanske inte tycker att den här beskrivningen av Sverige stämmer helt, kanske inte heller dina föräldrar… Men tittar man ut i världen ser man att Sverige är ett fantastiskt land om man jämför med de flesta andra länder.” Det är alltså bara att titta, men på vad? Vad är det som ska jämföras? Det är ingen lätt uppgift att mäta ”fantastiskt”, och det är nog poängen för så fungerar ett korthus. Företeelser förstärkta av positiva värdeomdömen staplas i följd som underlag för idén om Sveriges förträfflighet. Se bara till att inte lyssna på dina föräldrar om de skulle påstå något annat.

En lärobok som framhäver att Sverige kännetecknas av allas rätt att vara sig själva, borde vara försiktig med anspelningar på att det ibland är lika bra att ge vika för grupptryck. När det gäller medlemskap i fackförbund är det nämligen inte fråga om några rättigheter. Då är det i stället bara besvärligt att stå utanför. Facken är ju så bra. De ”förhandlar för alla och försöker få upp lönerna och göra arbetsplatserna säkra och trygga.” Man måste så klart inte vara med, vi har ju föreningsfrihet. Det kan däremot vara lite besvärligt att stå utanför. ”Ibland kan det nog vara svårt att inte vara med i facket. Låt säga att på en arbetsplats med 25 anställda är 24 med i facket. Då kan det vara svårt att stå emot grupptrycket och inte gå med i facket”. Den här är ett exempel på Följa med strömmen. Syftet är att påverka genom att visa att det är bäst att följa med strömmen. För vem vill bli utsatt för grupptryck? Eller bli utfryst ur den sociala gemenskapen? Det är ett scenario som säkert är bekant för många sjätteklassare.

Läroboken använder också andra strategier för att leda elevernas tankar. Ett sätt är med hjälp av ledande diskussionsfrågor. ”Tänk på de mänskliga rättigheterna och nämn minst en sak som kan bli bättre i Sverige. Nämn sedan minst en sak som du tycker är bra i Sverige?” Reflektioner kring sådant som kunde vara bättre kanaliseras via de mänskliga rättigheterna. Inga utsvävningar här inte! Vad som är bra i Sverige är en till synes helt öppen fråga, men texten ovanför redogör för just det som anses vara bra… eller snarare ”fantastiskt”. Och diskussionsfrågan om yttrandefrihet ska givetvis inte uppmuntra någon att använda sig av den. ”Innebär yttrandefrihetslagen att du får säga och skriva vad du vill om andra människor?” Nej, givetvis är det viktigare att fokusera på yttrandefrihetens gränser.

Strategierna återkommer genom hela boken. ”Ingen vill ha tillbaka den tid när barn hindrades från att gå i skolan eftersom de var tvungna att arbeta.” Notera alltså att barnen ”hindrades” från att gå i skola, men var ”tvungna” att arbeta. En simpel ordlek som knappast finns där i lärande syfte. Det här är ett nedsättande omdöme och alternativen avvisas utan att övervägas. Att de flesta säkert håller med om att barn ska gå i skolan är inte poängen. Barn är inte självständiga och är därför inte heller fria. Frågan är vem som ska har rätt att förfoga över barnens tid. Föräldrars beslut kommer att vara till nytta för den enskilda familjen, medan ett offentligt utbildningssystem tillgodoser andra intressen.

Rätten att vara sig själv

Hur var det då med den där rätten ”att vara oss själva?” Vi som har läst Utkik Samhällskunskap har av någon anledning inte fått lära oss att staten existerar. Ändå framträder den genom hela boken. Det är staten som ger oss rättigheter och gör oss jämställda. Det är tack vare staten som vi kan leva tillsammans i familjer. Hur kan vi behöva rättigheter i relation till en osynlig välgörare? Rätten att vara oss själva behöver vi snarare när vi är hemma med familjen. Vi vet att det är där ojämställdheten uppstår och att jämställdhet är en förutsättning för sann demokrati.

Jag vill inte ta del av det här samarbetet längre. Det lustiga är att jag inte minns den demokratiska process när jag tog ställning till mina barns skolgång. Ändå kan jag läsa att det är tack var demokratin som vi har tillgång till denna fantastiska skola. Faktiskt kan jag inte minnas att jag har tagit något beslut om mina barns skolgång över huvud taget, bortsett från vilken fysisk lokal det är min obligatoriska rätt att skjutsa dem till.

Läroboken lyckas inte heller begripliggöra exakt vad som utmärker den demokratiska svenska skolan från den hypotetiska diktaturens skola. ”Alla skolbarn kan vara glada över att Sverige är så demokratiskt. I diktaturer utser regeringen tjänstemän som har koll på skolorna och ser till så att läroböckerna inte innehåller regeringskritik. Föräldrar som inte tycker om diktatorns skola kan få sparken från jobbet. Så går det verkligen inte till i en demokrati som Sverige.” Svenska läroböcker får visserligen innehålla regeringskritik. Att de sällan gör det visar nog bara att regeringen är så himla bra! Sverige är ingen diktatur, men på grund av jämställdheten behöver regeringen ändå vara med och påverka. Därför finns det tjänstemän som tar reda på vad skolorna behöver för att bli mer jämställda och bra. Sen beslutar regeringen om kursplaner. Det är kursplanerna som avgör vad barnen behöver lära sig och vad läroböckerna ska innehålla. Att följa kursplanerna är obligatoriskt. Att gå i skola och lära sig det som regeringen beslutat om är också obligatoriskt, fast ändå en rättighet.

Bortsett från spår av 68:orna har jag inte sett skymten av något kulturarv. De värden som förmedlas är inte vad jag skulle betrakta som ”ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling.” Kan det vara så att föräldrar inte anses ha kunskap om vilka värden som ska förmedlas till barnen? Är tanken att samarbetet med familjerna snarare bör utformas av offentligt anställda experter? Vi vet trots allt hur det såg ut ”förr i världen”, när familjerna skötte sig själva.

Sammanfattningsvis behöver jag som förälder bli bättre på att värna min familjs integritet gentemot ett utbildningsväsen vars uppgift det är, att motarbeta mig och forma mina barn till något annat än de är. Oavsett vad man tycker om förekomsten av propagandametoder i läromedel så visar deras närvaro med all önskvärd tydlighet att det finns en bakomliggande avsikt om att göra mottagaren positivt (eller negativt) inställd till det aktuella budskapet. Vi utsätts för det här varje dag, inte minst genom reklam. Reklam riktad mot barn är däremot hårt reglerad i Sverige. Varför? Har det något att göra med att barn är särskilt mottagliga för olika typer av påverkan? Det självklara svaret är, ja! Så vad gör de här strategierna i grundskolans läroböcker? 

1 reaktion på ”Barnens rätt till värdegrundsprogrammering”

  1. Götapetter!

    Tiden ”före nu” – då allt var grått, trist, och riktigt dåligt – har tydligen sedan min skoltid på 80-talet ändrats från ”före SAPs intåg 1932” till ”före 70-talet.”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *