Strategi: Decentralisering, privatisering och frihetens framtidsutsikter

Detta är den tionde och sista delen av en föreläsningsserie i tio delar vid namn “Ekonomi, samhälle och historia” i vilken Hans-Hermann Hoppe presenterar en noggrann rekonstruktion av grunderna i ekonomi, samhällsteori och politik. Med en enorm bredd och övertygande argument utgör denna föreläsningsserie grunden för en storslagen avhandling i den Misesiansk-Rothbardianska traditionen. 

Det är dags för mig att påbörja min sista och avslutande föreläsning. Slutsatsen av alla mina föreläsningar är att institutionen Staten på något vis representerar ett misstag och en avvikelse från det normala och naturliga i en civilisation. Alla misstag är kostsamma och måste betalas. Detta är mest uppenbart vad beträffar naturlagar. Om en person misstar sig vad gäller naturlagar, så kommer denna person inte kunna nå sina mål. Däremot, då misslyckandet att nå dit måste bäras av varje individ, råder i de naturvetenskapliga områdena en konstant strävan efter att lära sig och eliminera och korrigera sina misstag. Moraliska misstag är också kostsamma, men i motsats till naturvetenskapliga sådana behöver kostnaden för moraliska misstag inte nödvändigtvis bäras av samma person som begår misstaget. Till exempel, ta misstaget som vi har talat om här. Misstaget att tro att en instans och endast en instans, Staten, har rätten att beskatta och fatta slutgiltiga beslut. Det vill säga, att det måste finnas olika lagar som tillämpas och lagar som tillämpas olika för härskarna respektive undersåtarna, eller beskattarna respektive de beskattade, lagstiftarna respektive de lagstiftade. Ett samhälle som tror på detta misstag kan såklart existera och bestå som vi känner till, men detta misstag måste likväl betalas. Det intressanta är att alla som håller vid detta misstag inte behöver betala lika, utan vissa betalar för misstaget medan andra, nämligen statens företrädare, tjänar på samma misstag. Tack vare detta vore det, i detta fall, ett misstag att anta att det existerar en likvärdig strävan efter att lära sig och korrigera sina misstag. Tvärtom, i detta fall måste vi anta att vissa personer, i stället för att lära sig och förmedla sanningen, faktiskt har anledning att ljuga och främja lögner även i de fall som de själva är medvetna om det.

Låt mig förklara lite mer i detalj och repetera några av de grundläggande insikterna som jag försökt förmedla under dessa föreläsningar. När du väl accepterat statens princip, nämligen att det måste finnas ett monopol på lag och rätten att beskatta – när du väl accepterat denna princip och felaktigt antagit den som en rättvis princip, då blir själva idén att lägga band på eller begränsa statens makt för att säkra individuell frihet och egendom omöjlig att uppnå.

Under monopolistiska förhållanden kommer priset på rättsväsende och beskydd att kontinuerligt stiga samtidigt som kvalitén kontinuerligt kommer minska. En skattefinansierad beskyddande institution är en motsägelsefull term. Det är en exproprierande egendomsbeskyddare. En sådan institution kommer oundvikligen leda till högre skatter och mindre beskydd. Även om, så som klassiska liberaler kräver, den begränsar sina aktiviteter exklusivt till beskyddandet av befintlig privat egendom, uppstår omedelbart nya frågor som hur mycket beskydd den bör producera och hur mycket resurser som bör spenderas för att producera detta beskydd, och motiverat liksom alla andra av egenintresse och avsky för att jobba men utrustad med den unika makten att beskatta, så kommer en statlig instans alltid att svara genom maximera utgifterna på beskydd och som du kan föreställa dig, nästan en hel nations förmögenhet kan i princip spenderas på beskydd, vi behöver bara utrusta samtliga med en personlig livvakta, en pansarvagn, en eldkastare på och så vidare, samtidigt som de minimerar sin egen uppgift, nämligen att producera beskydd. Ju mer pengar du kan spendera, ju mindre du behöver arbeta för dessa pengar – desto bättre har du det.

För att tillägga, ett monopol på lag kommer oundvikligen leda till en stadig kvalitetsförsämring av rättvisa och beskydd. Om ingen kan hävda sin rätt utan att gå genom staten, så kommer rättvisa ofrånkomligen perverteras till statens fördel. Grundlagar och högsta domstolar kommer inte att kunna stå emot. När allt kommer omkring så är grundlagar och högsta domstolar statliga institutioner och som sådana bestäms innehållet och aktiviteterna av företrädare för samma institution som de är ämnade att begränsa. Det är därför förutsägbart att definitionen av egendom och definitionen av beskydd ständigt kommer att förändras, och vad som omfattas av lagen utvidgas till statens fördel tills universella och oföränderliga mänskliga rättigheter och synnerligen rätten till egendom slutligen försvinner och ersätts med bilden av lag som av staten skapad lagstiftning och rättigheter som av staten givna till folket.

Resultaten är rakt framför ögonen på oss. Skattetrycket som tvingats på egendomsägarna och producenterna har ökat stadigt och får även den ekonomiska bördan på slavar och livegna att framstå som måttliga i jämförelse. Statsskulden och därmed framtida skatteförpliktelser har nått hisnande höjder. Varje detalj i privatliv, egendom, handel och kontrakt är reglerad av ett växande berg av papperslagar. Men den enda uppgift som regeringen skulle åta sig, att beskydda liv och egendom, gör den inte alltför väl.

Tvärtom, ju högre utgifterna på det samhällelig, offentlig och nationella säkerheten stigit, desto mer har vår äganderätt eroderats och vår privata egendom exproprierats, konfiskerats, förstörts och minskat i värde. Ju fler papperslagar som har producerats desto mer rättslig osäkerhet och moralisk tveksamhet har skapats. Laglöshet har ersatt lag och ordning. Istället för att skydda oss mot inhemsk kriminalitet och utländska hot är vår regering, som är utrustad med ett enormt förråd av massförstörelsevapen, hela tiden på jakt efter nästa Hitler och misstänkta Hitler-sympatisörer varhelst utanför sitt eget territorium. Kortfattat, i takt med att vi blivit allt mer hjälplösa, utarmade, hotade och osäkra har våra härskare blivit allt mer korrupta, arroganta och farligt beväpnade. Så, vad kan vi göra åt allt detta?

Låt mig börja med att peka ut något som jag har nämnt redan tidigare. Nämligen, vi måste erkänna att stater, hur mäktiga och oövervinnerliga de än må vara, till sist hänger på idéer och då idéer i princip kan förändras ögonblickligen så kan även stater falla över en natt. Statens representanter är alltid och överallt endast en liten minoritet av befolkningen som de styr. Anledningen till detta, som jag förklarade, är lika enkel som den är grundläggande – 100 parasiter kan leva bekväma liv om de kan suga livskraften ur tusentals produktiva värdar, men tusentals parasiter kan inte leva bekvämt på en befolkning bestående av endast några hundra. Men om regeringens företrädare endast är en liten minoritet av populationen, hur kan de få sin vilja igenom och komma undan med det? Svaret som ges av Rothbard och av De La Boétie, Humes och Mises före honom – endast genom frivilligt samarbete från majoriteten av befolkningen med staten. Men hur kan då staten säkra ett sådant samarbete? Svaret är endast genom att majoriteten av befolkningen tror på statens legitimitet, på nödvändigheten i att ha en staten. Det betyder inte datt majoriteten av befolkningen måste hålla med om varje statligt ingrepp. De kan mycket väl tycka att många av statens ingrepp är misstag eller rentav förkastliga. Dock så måste majoriteten tro på staten som sådan och därmed att även om en särskild regering gör fel eller om de begår ett särskilt misstag, att dessa endast är avvikelser som måste accepteras och tolereras för det större syfte som staten tjänar. Det vill säga, människor tror på teorin som säger att slumpen ligger bakom statens misstag, i stället för att se att det finns ett mönster av bakomliggande orsaker. Men hur kan majoriteten av befolkningen tro på denna teori? Svaret är med hjälp av intellektuella. Förr i tiden innebar det att bilda en allians mellan staten och kyrkan och i modern tid så betyder det, och betydligt mer effektivt, förstatligandet eller socialiseringen av utbildningen – att i statlig regi eller genom statliga subventioner bedriva skolor och universitet.

Marknadens efterfrågan på intellektuella tjänster, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, är inte direkt hög och inte heller särskilt stabil eller säker. Intellektuella verkar på nåd av massornas värderingar och val, och massorna är generellt sett ointresserade av intellektuella och filosofiska frågor.

Staten å andra sidan, som Rothbard noterade, går deras typiskt uppblåsta egon tillmötes och är villiga att erbjuda de intellektuella en varm, säker och permanent inkomst genom den statliga apparaten. Pengar och prestige. Den demokratiska staten i synnerhet har skapat ett massivt överskott av intellektuella. Detta garanterar såklart inte korrekt tänkande, och även så väl- och överbetalda som de intellektuella är, kommer de fortsätta att beklaga sig över hur lite uppskattning deras arbete får av makten. Men det hjälper säkerligen att nå de korrekta slutsatserna, om man inser att utan staten, det vill säga utan institution för beskattning och lagstiftning, så kan man stå utan arbete och vara tvungen att pröva sin talang för skötandet av pumpen på en bensinmack i stället för att bekymra sig för trängande problem som utanförskap, orättvisa och exploatering och dekonstruktionen av kön och könsroller eller kulturer tillhörande Eskimåer, Hopi eller Zulu. Även om de känner sig ouppskattade av den ena befintliga regeringen, så inser de intellektuella att hjälp endast kan komma från en annan regering och naturligtvis inte från ett intellektuellt angrepp på legitimiteten av staten som sådan. Därmed är det knappast förvånande att den överväldigande majoriteten av samtida intellektuella befinner sig långt ut på vänsterkanten och att även de mest konservativa och frimarknadsliberala intellektuella som till exempel Milton Friedman eller Friedrich Hayek är fundamentalt och filosofiskt också hör till staten. Från denna insikt om vikten av idéer och intellektuellas roll som statens livvakter, följer att den mest avgörande rollen i befrielseförloppet, återinförandet av rätt och moral, måste axlas av vad man kan kalla anti-intellektuella intellektuella.

Hur kan då sådana anti-intellektuella intellektuella möjligen lyckas att av-legitimera staten i allmänhetens ögon, speciellt när den överväldigande majoriteten av deras kollegor sällar sig till staten och kommer att göra allt i deras makt för att isolera och misskreditera dem som extremister och tokstollar. Först och främst, då man måste räkna med ondsint opposition från sina kollegor, och för att kunna stå emot denna kritik och skaka av sig den, är det av största vikt att inte enbart framföra sitt budskap med ekonomiska och utilitaristiska argument, utan även i etiska och moraliska sådana. Endast moralisk övertygelse kommer att utrusta en med det mod och den styrkan som behövs i den ideologiska striden. Få människor blir inspirerade och villiga att acceptera uppoffringar om det de kämpar mot är enbart misstag och slöseri. Mer inspiration och mer mod kan fås från vetskapen att man är engagerad i kampen mot ondska och lögner. Jag återkommer till detta strax.

Den andra poängen som jag vill understryka är följande. Det är lika viktigt att inse att man inte behöver konvertera sina kollegor, alltså man behöver inte övertyga mainstream-intellektuella. Som Thomas Kuhn i synnerhet har påvisat är omvändningen av kollegor sällsynt nog i naturvetenskaperna. I samhällsvetenskapen är fall där en etablerad intellektuell omvänts från en tidigare ståndpunkt i stort sett obefintliga. Istället borde man koncentrera sig på de ännu inte intellektuellt hängivna unga vars idealism gör dem särskilt mottagliga för moraliska argument och moralisk stringens. Likaså bör man undvika så långt som möjligt rent akademiska institutioner och nå ut till allmänheten, som generellt redan besitter anti-intellektuella fördomar som man lätt kan dra nytta av.

Den tredje poängen får mig att återvända till vikten av den moraliska attacken på staten. Det är avgörande att inse att det kan inte kan göras några kompromisser angående teori. Man ska såklart inte vägra att samarbete med människor som har missuppfattat och är förvirrade, givet att deras mål kan klassificeras klart och otvetydigt som ett steg i rätt riktning, mot ett avstatligande av samhället. Till exempel så bör man inte vägra samarbete med människor som vill introducera en platt inkomstskatt på 10%. Däremot bör man inte samarbeta med dem som vill kombinera denna åtgärd med en ökad mervärdesskatt för att uppnå inkomstneutralitet.

Dock, under inga omständigheter, ska ett sådant samarbete leda till eller uppnås genom att kompromissa med sina egna principer. Antingen så är beskattning rättfärdigat, eller så är det inte det, och om det skulle erkännas som rättfärdigat, hur ska man då kunna invända mot varje försök att öka den? Svaret är såklart att man då saknar argument. Uttryckt på ett annat sätt – att kompromissa på teorinivå så som måttliga frimarknadsförespråkare som Hayek och Friedman eller så kallade minarkister, är inte enbart filosofiskt felaktigt utan också praktiskt ineffektivt och kontraproduktivt. Deras idéer kan lätt tas över och är de facto övertagna av statshärskarna och av statens härskare för statens ideologi. Hur ofta hör vi inte nu för tiden statsmän i försvar för sin agenda agenda utropa att även Hayek och Friedman säger si eller så, eller inte ens Hayek eller Friedman skulle motsätta sig något sådant. Personligen så kanske inte Friedman eller Hayek skulle vara särskilt roade av detta, men man kan inte förneka att deras arbete lämpar sig väl för just detta ändamål och att de varesig de ville det eller ej bidragit till den fortsatta och oförminskade makten hos staten.

Med andra ord, teoretisk kompromiss, eller succesivism, kommer endast leda till bevarandet av falskheten, ondskan och lögnerna tillhörande statens ideologi och endast teoretisk renlärighet, radikalism och omedgörlighet kan och kommer leda först till gradvis praktisk reform och förbättring och möjligen till slutseger. I egenskap av anti-intellektuell intellektuell, i Rothbardiansk mening, kan man aldrig vara tillfreds med statens dårskap. Men även om man måste börja med att kritisera sådan dårskap, så måste man alltid följa upp med en fundamental attack på staten som institution, som en moralisk skymf och vidare på deras representanter som moraliska så väl som ekonomiska bedragare, lögnare eller som kejsare utan kläder. I synnerhet så får man aldrig tveka när det kommer till att angripa kärnan av statens legitimitet – dess påstått oumbärliga roll som producent av privat beskydd och säkerhet.

Jag har redan visat hur befängt detta påstående är på ett teoretiskt plan. Hur kan en aktör som kan expropriera privat egendom utge sig för att vara beskyddare av privat egendom? Men det är knappast mindre viktigt att attackera statens legitimitet på empirisk grund. Med det menat att poängtera och hamra in att trots allt staten som är tänkt att skydda oss är samma institution som är ansvarig för uppskattningsvis 170 miljoner döda i fredstid endast under 1900-talet. Det är förmodligen mer än alla sammanlagda offer för vanlig brottslighet under hela mänsklighetens historia. Och denna siffra på privata brott som staten inte skyddade oss mot, skulle ha varit mycket lägre även om stater överallt och alltid inte hade företaget sig att avväpna sin egen befolkning för att staterna i sin tur skulle bli alltmer effektiva dödsmaskiner.

I stället för att bemöta politiker med respekt borde kritiken mot dem trappas upp avsevärt. Som när som på ett fåtal personer, så är politiker de facto massmördare eller åtminstone medhjälpare till massmördare – och hur vågar de kräva vår respekt och lojalitet?

Men kommer en skarp och avsevärd ideologisk radikalisering leda till resultaten som vi vill uppnå? Jag tvivlar inte på detta. Sannerligen, endast radikala och radikalt enkla idéer kan möjligen påverka känslorna hos de avtrubbade och håglösa massorna och avlegtimera staten i deras ögon. Låt mig citera Hayek angående denna verkningskraft, och märk väl att även en person som är så fundamentalt vimsig och förvirrad kan ha värdefulla insikter och att vi kan lära oss väldigt mycket även av de som inte håller med oss helt. Hayek säger i en av sina artiklar:

”Vi måste åter igen göra byggandet av det fria samhället till ett intellektuellt äventyr, en modig handling. Vad vi saknar är den liberala utopin, ett program som varken framstår som ett försvar av saker som de är eller en utspädd form av socialism, men en rent liberal radikalism som inte som inte tar hänsyn till maktens finkänslighet, som inte är alltför praktisk och som inte begränsar sig till vad som ser ut att vara politiskt genomförbart idag. Vi behöver intellektuella ledare som är beredda att stå emot maktens och inflytandets lockelse, som är villiga att verka för ett ideal, hur dåliga dess framtidsutsikterna än må vara. De måste vara män som är villiga att stå fast vid sina principer och kämpa för förverkligandet av dem hur avlägset det än må verka. Frihandel och möjligheternas frihet är idéer som fortfarande kan inspirera många. Men endast en måttlig frihandel eller endast en måttlig avreglering är varken intellektuellt respektabelt eller sannolikt att inspirera någon. Såvida vi inte kan göra de intellektuella grundpelarna för ett fritt samhälle en levande intellektuell debatt igen och deras införande en uppgift som utmanar sinnrikheten och fantasin hos våra främsta sinnen är frihetens utsikter verkligen mörka. Men om vi kan återfå tron på kraften i idéer, vilket var liberalismens kännetecken när den var som bäst, så är kampen ej ännu förlorad. ”

Hayek hörsammade såklart inte sitt eget råd och gav oss aldrig en konsekvent och inspirerande teori. Hans utopi utvecklades, till exempel hans verk ”Frihetens grundvalar (The Constitution of Liberty)”, istället till en oinspirerande vision om den svenska välfärdsstaten. Det är framför allt Rothbard som har gjort vad Hayek såg som nödvändigt för förnyelsen av klassisk liberalism – nämligen att han gett oss en inspirerande utopi, baserad på moral och kapabel att väcka liv i de unga och intellektuellt obundna.

Låt mig avsluta med att försöka erbjuda en slags inspirerande bästa scenario för mål på vägen. Målsättningar innan vi har nått ett fullständigt avvecklande av staten. Du inser att om vi följer statens logik till dess slutsats, så måste vi kräva en världsstat. Därför att så länge som vi inte har en världsstat, enligt statens ideologi, kommer det förbli evigt krig mellan stater därför att de befinner sig vis-à-vis varandra i ett tillstånd av anarki. Detta är exakt den vision som våra ledare försöker sprida, men givetvis en världsstat under kontroll av Förenta staterna för att vara mer specifik. Men i vilket fall som helst så kräver det en världsstat. Istället är utopin, den mellanliggande utopin, som jag ser den inspirerad från vad vi har lärt oss av Medeltiden och den besynnerliga ordningen i Europa, som låg till grund för Västvärldens unika framgång, det vill säga den kvasi-anarkistiska strukturen, den långt decentraliserade strukturen Europeiska strukturen. Vad vi kan föreslå som ett delmål, som jag anser är mer inspirerande än en världsstat, är en värld som består av tiotusentals Monacos, Lichtensteins, schweiziska kantoner, Singapores, Hongkongs och San Marinos och vilka små entiteter som existerar än idag. Tänk er, om vi har ett stort antal små entiteter, politiska enheter, så kommer varje sådan entitet behöva vara relativt behärskad och god mot sin befolkning, annars kommer folk att helt enkelt fly därifrån. För det andra, var och en av dessa små enheter måste utav nödvändighet ägna sig åt öppen frihandel.

Förenta staterna som ett stort land kan ägna sig åt protektionistiska åtgärder för att de har en relativt stor intern marknad och även om de skulle sluta handla med resten av världen så skulle Förenta staternas befolkning uppleva en signifikant lägre levnadsstandard, men människor skulle inte dö. Å andra sidan, föreställ dig Lichtenstein, Monaco eller San Marino deklarera slut på handel, ingen mer frihandel med världen utanför. Det skulle ta en vecka eller två och hela deras befolkning skulle vara utplånad. Så små enheter måste, för att undvika att svälta till döds eller förlora särskilt deras produktiva individer på nolltid, tillägna sig klassiskt liberala principer.

Att tillägga – ett stort antal väldigt små enheter kommer av nödvändighet att behöva ge upp papperspengar, därför att det inte finnas tiotusentals utfärdade valutor av tiotusentals politiska enheter – vi skulle i princip vara tillbaka till ett system av byteshandel om detta genomfördes. Ju mindre enheten är, ju större tryck är det på att återgå till myntfot som är helt oberoende av statlig kontroll.

Vad jag skulle rekommendera särskilt för Förenta staterna och så vidare är att inse att demokrati inte kommer avskaffa sig självt. Den stora massan gillar att plundra andra människors egendom. De kommer inte ge upp rätten att fortsätta med detta. Däremot, finns fortfarande i Förenta staterna och på många andra platser små öar med förnuftiga människor. Och det är möjligt att på liten skala, lokal nivå så att säga, att vissa personer, naturliga auktoriteter kan få tillräckligt med inflytande för att förmå att stå upp mot centralmakten. Om så sker och det sprids, sker på många platser samtidigt, så kommer det vara nästan omöjligt för centralstaten att krossa en sådan rörelse, därför att om de ska kunna krossa en sådan rörelse så måste den allmänna opinionen vara för det och det skulle vara svårt att övertala allmänheten att attackera, att döda människor, att förstöra små platser som inte har gjort något annat än att deklarera ”vi är självständiga från Förenta staterna, vi är självständiga från den centrala tyska staten, och vi är kapabla att lösa våra egna problem utan stöd från centralstaten.”

Med detta, så är jag klar och jag vill tacka så mycket. Jag hoppas att jag har upplyst er och underhållit er lite, och tack igen.

Föreläsare, Hans-Hermann Hoppe

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *