Människans spridning till världens alla hörn: Utvecklingen och intensifieringen av arbetsdelningen. (del 1 av 2)

Detta är den andra delen av en föreläsningsserie i tio delar vid namn “Ekonomi, samhälle och historia” i vilken Hans-Hermann Hoppe presenterar en noggrann rekonstruktion av grunderna i ekonomi, samhällsteori och politik. Med en enorm bredd och övertygande argument utgör denna föreläsningsserie grunden för en storslagen avhandling i den Misesiansk-Rothbardianska traditionen. 

I denna föreläsning vill jag vända blicken mot människans spridning till världens alla hörn, samt utvecklingen och intensifieringen av arbetsdelningen. 

Homo Sapiens, människan som vi känner den, som har ungefär samma storlek på kranium som vi, uppskattas vara ungefär 500,000 år gammal. Den utvecklade sitt nuvarande utseende för ungefär 100,000 år sedan. Och som jag nämnde i föregående föreläsning utvecklades språket för ungefär 150,000-50,000 år sedan. De flesta forskare stödjer teorin om att människan började i Afrika och spreds sedan till andra delar av världen.  

Om vi tar det här diagrammet, som är hämtat från en Cavalli-Sforza bok, får vi några ungefära tal. Han uppskattar att människor började lämna Afrika från 60,000-70,000 år sedan och upp till 100,000 år sedan. Och att de första människorna att lämna begav sig till Asien. De äldsta benresterna vi hittat i Kina är daterade till cirka 60,000-70,000 år sedan. Från Kina begav de sig sedan till Australien, för cirka 55,000 år sedan. Och restiden, som jag har mer att tillägga kring, tog ungefär 10,000 år från Afrika till Austrialien.  

Man bör komma ihåg att det förekom flera istider, faktiskt fyra olika istider, under de senaste 900,000 åren, och att var och en av dessa varade ungefär 75,000 år. Den sista av dessa istider varade från ungefär 75,000 år sedan till 13,000 år sedan. Och under dessa istider sjönk havsnivån då snön på bergen samlade vatten. Så avståndet mellan Sydostasien och vad som idag är Indonesien, Borneo och Australien blev ganska litet. Det försvann inte helt men det blev tillräckligt litet för att det skulle kunna korsas av mycket små båtar. Sahara-öknen till exempel är endast 3,000 år gammal. Det brukade vara ett område som, även om det inte var det mest bördiga, lämpade sig för jägar-samlare och även för jordbruk.  

Nästa avgrening är den som begav sig till Europa, vilken Cavalli-Sforza daterar till ungefär 40,000 år sedan. Och den senaste är den som begav sig till Amerika, och detta är uppskattningar, för ungefär 15,000 år sedan. Spridningen beräknas ha tagit ungefär 1,000 år från den yttersta norden till den yttersta södern, cirka 13 km per år vilket inte är särskilt mycket. Spridningen sker huvudsakligen till fots eller, vilket var betydligt snabbare, med båt. Båt förblev det snabbaste transportmedlet fram tills domesticeringen av hästar, vilket skedde bara omkring 6,000 år sedan. Innan dess fanns bara alternativet att gå till fots och, som ni kanske känner till från era historielektioner, det var det alternativet man hade fram till att Européerna anlände. Man avbildar ofta indianer på hästrygg, men såklart fanns det inga hästar innan denna tidpunkt. Det fanns faktiskt inte ens hjul på den amerikanska kontinenten. Folk transporterade varor genom att lägga dem på några träplankor och dra dem efter sig. 

Under denna tidiga period, före 12,000-10,000 år sedan, var alla dessa människor jägar-samlare, som sakta tog sig fram, för det mesta i små grupper bestående av 50-60 individer. Men smågrupper kunde ofta ha en koppling till varandra. Av vissa logiska skäl måste grupper bestå av minst 500 individer för att förhindra genetiska skador. Man kan anta att det fanns någon slags kommunikation och äktenskap mellan dessa grupper. Som ni kan föreställa er var befolkningstätheten såklart extremt låg. En uppskattning är ett jägar-samlar-samhälle endast kan försörja en individ per kvadrat mil (eng. Mile). Jorden producerade helt enkelt inte tillräckligt med näring för att försörja fler. Befolkningstillväxten var även den extremt låg, dels som resultatet av ett medvetet val och naturliga metoder för att kontrollera befolkningen, samt hög dödlighet. Man uppskattar att för 100,000 år sedan, i början av denna perioden jag beskriver, låg befolkningsmängden på omkring 50,000 på hela planeten. Och för 10,000 år sedan, den perioden jag kommer till lite senare, vid den så kallade jordbruksrevolutionen då människor slår sig ner och börjar bruka jorden, ligger samma siffra mellan 1,000,000-15,000,000, och den siffra som flest accepterar är omkring 5,000,000. Så mellan 100,000 år sedan och fram till för omkring 10,000 år sedan, en tidsperiod på lite drygt 90,000 år, ökade befolkningsmängden endast från 50,000 till 5,000,000 individer. Det innebär ungefär en dubblering av befolkningen var 13,000-14,000 år. För att jämföra och ge er en grov uppskattning av vad dubbleringshastigheten är nu.. Från 50-talet och framåt har befolkningen dubblerats med 35 års mellanrum. Så baserat på denna siffra kan ni se vilken otroligt liten befolkningstillväxt man hade under denna perioden.  

Motivationen till avgrening och spridning var helt enkelt att befolkningsmängden ökade och det inte längre fanns tillräckligt att leva av och man behövde hitta nya platser att leva på, längre och längre bort. Och under en avsevärt lång tid, 90,000 år, förekom väldigt lite kommunikation eller sammanblandning mellan dessa grupper som brutit sig loss, vilket förklarar att väldigt olika genetiska grupper utvecklats. En bidragande faktor var dessa istider jag nämnde som under tusentals år avskärmade grupper som annars inte levde särskilt långt ifrån varandra. Alperna gick till exempel inte att korsa. Människorna norr om Alperna tappade all kontakt med människorna söder om Alperna. Regn och snö i Eurasien kom för det mesta från väst, till öster hade man ett mycket torrare klimat. Så människor rörde sig främst österut och återvände västerut när istiden var slut. Denna isoleringen var såklart ännu mer uppenbar på platser som Australien och Borneo, som nu delades av stora hav där man en gång kunnat korsa ett sund.  

Det finns en generell regel, som är lätt att förstå, som säger att genetiskt avstånd ökar i korrelation med fysiskt avstånd och tid. Jag har med mig två diagram, även om jag inte tänkt gå in på detta i detalj. Detta första träddiagrammet antyder helt enkelt avståndet mellan befolkningar som lever i dessa olika områden och återspeglar tiden som dessa grupper levt åtskilda, den första splittringen är mellan Afrika och Asien, den andra mellan Asien och Europa, och de tredje mellan Asien och Amerika, vilket då antyder den genetiska skillnaden mellan afrikanska befolkningar å ena sidan och oceaniens befolkningar å andra sidan. Den andra är mer detaljerad. Till vänster visas hur nära olika etniska grupper är besläktade och till höger hur nära besläktade deras språk är. Det finns helt klart en korrelation, om än en ofullständig sådan, vilket kan förklaras till viss del av olika invaderande folk som spridit sitt språk. Det finns platser där man har liknande språk men olika genetik, men också platser där man har genetiska grupper som är nära besläktade men där man hämtat olika språk från fjärran platser. I Europa har vi till exempel finnar, ungrare och turkar, som har någorlunda närbesläktade språk, trots att de är separerade rent fysiskt och utspridda på en stor geografisk yta.  

Jag återkommer till detta ämne, men för detta syfte är det tillräckligt att vi vet att grupper av jägar-samlare hade lite kontakt med varandra, vilket per automatik leder till dessa resultat. 

Denna separationen har också en tendens att leda till en stor variation av språk. Vi kommer också lite senare att det finns en liknande tendens att minska antalet språk när kontakten mellan grupper intensifieras. Det vill säga, när arbetsdelningen inte längre är begränsad till dessa små grupper utan utvecklas och intensifieras i större sammanhang och det uppstår en kultiverande tendens och ett behov av människor att kunna kommunicera. Det är lätt att se att det finns en fördel när det kommer till att behärska ett språk som talas av många människor. Medan om du lever i små grupper där arbetsdelningen är begränsad till dessa små grupper finns det ingen sådan fördel. För närvarande existerar omkring 5-6,000 olika språk. Men för att ge er ett exempel, hela 1,000 av dessa talas i Guinea och hälften av dessa 1,000 språk har mindre än 500 personer som talar det. Det motsvarar det antal jag tidigare berättade var nödvändigt för att undvika skadliga genetiska effekter. Och det finns bara ett fåtal språk i Guinea som talas av fler än 100,000 individer.  

Det indikerar också omedelbart något om denna platsens utvecklingsstadie. Det är uppenbarligen inte en plats på vilken arbetsdelningen är särskilt utvecklad eller intensiv. De lever fortfarande ganska isolerat och arbetsdelningen existerar bara inom dessa små stammar, utan något behov av att lära sig fler språk eller att domineras av ett och samma språk. Så i en arbetsdelning i detta stadie, en väldigt begränsad sådan, tenderar kvinnorna att vara samlare och män att vara jägare. Det finns de som gör verktyg osv men antalet verktyg som finns är också väldigt begränsat. Det finns inte några yrken, knappast någon specialiserar sig på en sak.  

Arbetsdelningen krymper tillochmed ibland under denna period, vilket leder till en situation där människor glömmer saker som tidigare tillhört människosläktets samlade kunskap och visdom. Detta ägde rum speciellt på Nya Guinea och Austrialien samt Tasmanien där det fanns grupper som var helt isolerade från omgivningen och inte ens tillfälligt kunde komma i kontakt med kunskap som ansamlats i andra delar av världen. Australiens aboriginer använde fortfarande stenverktyg in på 1800-talet. I Tasmanien där människor var avskärmade under 10,000 år.. Dessa människor måste såklart vid något tillfälle besuttit kunskapen om hur man konstruerar båtar, men när man återupptäckte dem hade denna kunskap gått förlorad. De måste vid något tillfälle haft kunskap om hur man använder pil och båge, men när de återupptäcktes hade även denna kunskap gått förlorad. Befolkningen hade blivit för liten och inga nya intryck eller innovationer kom utifrån. Människorna blev helt enkelt mindre visa, mindre kunniga, än vad de måste ha varit från början. Samma gäller för Eskimåer och Polynesier. Polynesierna hade också delvis glömt sina båtbyggar-kunskaper som de en gång måste besuttit – så vida de inte var väldigt duktiga på att simma. Detta är en förklaring till varför de tenderar att vara väldigt feta människor. Feta människor har en högre chans att överleva långa båtturer. Människor som hade lagrat mycket kroppsfett hade högre chans att klara sig till en av dessa destinationer, som Fiji, vilket är anledningen till att vi fortfarande hittar enorma människor på dessa platser, jämfört med andra regioner.  

Äntligen anländer vi vid ett av de stora genombrotten i människans utveckling… 

Föreläsare, Hans-Hermann Hoppe

Översättare, Jesper Bleeke

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *