Varför staten kräver kontroll över våra pengar

Föreställ dig att du har kommandot över staten, en institution som har ett territoriellt monopol på det absoluta beslutsfattandet i varje rättslig konflikt, inklusive de konflikter som involverar staten och dess medarbetare själv, och, implicit, rätten att beskatta, dvs. att ensidigt bestämma priset som dina undersåtar måste betala dig för att genomföra uppgiften att slutgiltigt fatta alla rättsliga beslut. 

Att agera under dessa restriktioner – eller snarare under avsaknad av restriktioner – är det som utgör politik och politisk handling och det borde vara tydligt från början att politik i sin natur alltid betyder rackartyg, naturligtvis inte ur din synvinkel, men rackartyg från de som omfattas av ditt styre som den ultimata domaren. Förutsägbart kommer du att använda din position för att berika dig själv på andras bekostnad.

Mer specifikt kan vi särskilt förutsäga hur din inställning och politik gentemot pengar och bank kommer att vara.

Antag att du härskar över ett territorium som har utvecklats bortom fasen för en primitiv bytesekonomi och där ett gemensamt bytesmedel, det vill säga pengar, används. För det första är det enkelt att att förstå varför du skulle vara särskilt intresserad av pengar och monetära angelägenheter. Som statshärskare kan du i princip konfiskera vad du vill och ge dig själv en oförtjänt inkomst. Men i stället för att beslagta olika kapital- eller konsumtionsvaror föredrar du naturligtvis att konfiskera pengar.

Eftersom pengar, som det lättaste och den mest allmänt säljbara saken, ger dig den största friheten att spendera din inkomst som du vill, på den största variationen av varor. Först och främst, de skatter du belastar samhället med är skatter i form av pengar, oavsett om de är på egendom eller inkomst.

Du kommer alltid att vilja maximera dina skatteintäkter i form av pengar.

I detta försök kommer du dock snabbt att stöta på några ganska svårhanterliga problem. Så småningom kommer dina försök att ytterligare öka dina skatteintäkter att möta motstånd eftersom att en högre skattesats inte leder till högre utan till en lägre skatteinkomst. Din inkomst – dina utgifter – minskar, eftersom alla producenter som blivit belastade med högre skattesatser, helt enkelt producerar mindre.

I den här situationen har du bara ett annat alternativ, att ytterligare öka eller åtminstone behålla din nuvarande utgiftsnivå: genom att låna sådana medel. Och därav har du också ett särskilt intresse för bankbranschen. Om du lånar pengar från banker kommer dessa banker automatiskt att aktivt intressera sig för ditt framtida finansiella välmående.

De vill att du ska fortsätta vara verksam, det vill säga att de vill att staten ska fortsätta inom sin exploateringsverksamhet. Och eftersom banker tenderar till att vara stora aktörer i samhället, är ett sådant stöd väldigt gynnsamt för dig. Å andra sidan, det negativa är att om du lånar pengar från banker så förväntas du inte bara betala tillbaka ditt lån, utan att även betala ränta ovanpå. 

Frågan som då uppstår för dig som härskare är: Hur kan jag befria mig från dessa två begränsningar, som består av minskade skatteintäkter samt behovet att låna och därmed betala räntor till banker?

Det är inte svårt att finna den ultimata lösningen på ditt problem.

Du kan uppnå önskad självständighet från skattebetalare, skattebetalningar och från banker, om du bara etablerar dig som en territoriell monopolist för produktionen av pengar.

Inom ditt territorium är det endast du som innehar den lagliga rätten att producera pengar. Men det räcker inte. För så länge pengar är en vanlig råvara som produceras dyrt, så är det endast en börda som för med sig stora utgifter. Det viktiga då är att du använder dig av din monopolställning för att sänka produktionskostnaden och därmed kvaliteten på pengar så nära så nära noll som möjligt. Istället för expansiva pengar av kvalitet som guld eller silver måste du se till att värdelösa pappersbitar som kan produceras till en praktiskt taget noll kostnad istället blir pengar. Normalt sätt skulle ingen acceptera värdelösa papperspengar som betalning för någonting. Papper accepteras enbart som betalning i den mån de ger rätt till någonting, det vill säga äganderätt. Med andra ord måste du ersätta pappersbitar som gav rätt till pengar med bitar som är ingenting.

Under konkurrenskraftiga förhållanden, dvs om alla hade den lagliga rätten att producera pengar, skulle pengar som kan produceras till nästan ingen kostnad produceras upp till en mängd där marginalintäkterna är lika med marginalkostnaden, och eftersom marginalkostnaden och marginalintäkterna är noll, skulle köpkraften för dessa pengar också vara noll. Därför är det nödvändigt att monopolisera produktionen av papperspengar, för att begränsa utbudet, i syfte att undvika hyperinflatoriska förhållanden och försvinnande av pengar från marknaden ( ”samt förhindra människors flykt till någonting som har ett riktigt värde”.) 

På ett sätt har du genomfört det alla alkemister och dess sponsorer ville åstadkomma: du har producerat något värdefullt (pengar med köpkraft) av någonting praktiskt taget helt värdelöst. Vilken prestation. Det kostar dig i princip ingenting och du kan nu köpa dig någonting riktigt värdefullt, till exempel ett hus eller en mercedes; och du kan uppnå dessa underverk, inte bara för din egen lycka utan även för dina bekanta, som nu är betydligt rikare än vad de brukade vara. ( Inklusive ekonomer som förklarar varför ditt monopol är gynnsamt för alla.)

Vilka är effekterna? Först och främst mer papperspengar har ingen inverkan på varken kvantiteten eller kvaliteten på alla andra icke monetära varor. Mängden varor är helt enkelt oförändrad. Detta motbevisar uppfattningen — som uppenbarligen framförs av de flesta om inte alla mainstream ekonomer — att mer pengar på något sätt kan höja ”samhällets välstånd.” För att tro på detta, som alla som föreslår en så kallad lätt penningpolitik som en effektiv och socialt ansvarsfull väg ur ekonomiska problem, är i princip som att tro på magi: att stenar, eller snarare papper, kan förvandlas till bröd.

Vilka effekter dina nytryckta pengar kommer att få är tvåfaldigt. Å ena sidan kommer penningpriserna att vara högre än vad de annars skulle vara, och köpkraften för varje peng kommer att vara lägre. Med andra ord kommer det att skapa inflation. Ännu viktigare, en större mängd pengar varken ökar eller minskar samhällets nuvarande välstånd (totala kvantiteten varor i samhället), utan det omfördelar existerande välstånd till fördel för dig och dina och vänner, dvs de som får dina pengar först. Du och dina vänner är nu väldigt berikade (äger en större del av den totala förmögenheten) på bekostnad av alla andra du gör fattigare (och som resultat äger mindre).

Problemet, för dig och dina vänner, med denna institutionella ställning är inte att det inte fungerar. Det fungerar perfekt, och är alltid till dig (och dina vänners) fördel och alltid på alla andras bekostnad. Allt du behöver göra är att undvika hyperinflation. För i ett sådant fall skulle folk undvika att använda pengar och fly till någon vara som innehar ett riktigt värde, vilket leder till att din magiska trollstav försvinner. Problemet med din monopolisering av papperspengar, om det ens existerar, är bara att detta faktum omedelbart också kommer att märkas av andra och igenkännas som det stora bedrägeri som det verkligen är. 

Men även detta problem kan övervinnas, om du förutom att enbart monopolisera produktionen av pengar, också gör dig själv till en bankir, och inträder i bankverksamheten med ett inrättande av en centralbank. 

Eftersom du kan skapa papperspengar ur tomma intet, kan du också skapa kredit ur tomma intet. Faktum är att eftersom du kan skapa kredit ur tomma intet (som inte stöds av besparingar) kan du erbjuda lån till billigare räntor än någon annan, även till en ränta så låg som noll (eller till och med en negativ ränta).

Med denna förmåga elimineras inte bara ditt tidigare beroende av banker och bankindustrin; du kan också göra banker beroende av dig, och du kan skapa en permanent allians mellan staten och bankerna. Du behöver inte ens själv vara delaktig i att investera i kreditgivningen. Den uppgiften och riskerna den medför kan du överlämna till affärsbankerna. Det du, din centralbank, behöver göra är enbart detta: du skapar krediter ur tomma intet och lånar sedan ut dessa pengar mot ränta under marknadsnivån, till affärsbanker. Istället för att du betalar ränta till bankerna, betalar istället bankerna ränta till dig. 

Och bankerna lånar i sin tur ut din nyskapade billiga kredit till sina affärsvänner till en något högre men fortfarande under marknadsnivån (för att tjäna på räntedifferensen). För att locka bankerna till att ingå i ett samarbete med dig kan du också tillåta bankerna att på egen hand skapa krediter, utöver den kredit som de redan skapat genom det fraktionella reservbanksystemet.

Vilka är konsekvenserna av denna penningpolitik? Mestadels är konsekvenserna detsamma som resultatet av en lätt penningpolitik. För det första är en billig kreditpolitik också inflatorisk. Mer pengar sätts i omlopp och priserna stiger medans köpkraften för pengar blir lägre än normalt. För det andra har kreditexpansionen inte heller någon effekt på mängden eller kvaliteten på alla varor som för närvarande existerar. Den varken ökar eller minskar. En ökning av mängden pengar är endast mer papper. Det förbättrar inte och kan inte öka samhällets välstånd med en jota. För det tredje skapar lätt kreditgivning också en systematisk omfördelning av samhällets rikedomar till förmån för dig, centralbanken och affärsbankerna inom din kartell. Du får en ränteavkastning på pengar till en praktiskt taget ingen kostnad ur tomma intet (istället för pengar som är dyrt sparade från en existerande inkomst), och det gör också bankerna, som tjänar en ytterligare ränta på dina kostnadslösa lån.

Både du och dina vänner inom banksektorn tillämpar därigenom en ”oförtjänt inkomst”. Du och bankerna har nu berikat er själva på bekostnad av alla ”riktiga” sparare (som får en lägre ränteavkastning än de annars skulle fått, om inte du och bankerna injicerat er billiga kredit på lånemarknaden). 

Det finns en fundamental skillnad mellan en expansiv pressa-pengar-och-spendera politik och en enkel pressa-pengar-och låna politik. För det första, en lätt lånepolitik förändrar produktionsstrukturen — vad som produceras och för vem — på ett mycket betydande sätt. 

Du, som är chef på centralbanken, kan skapa krediter ur tomma luften. Du behöver inte först spara pengar från din inkomst, dvs minska dina egna utgifter och därmed avstå från att konsumera vissa varor (som varje normal person måste, om han lånar ut pengar till någon). Du behöver bara slå på pengapressen och kan därmed underskrida alla räntor som sparare vanligtvis på en marknad kräver av lånare.

Att låna ut innebär inga större uppoffringar från din sida (det är därför centralbanken som institution är så gynnsam för dig). Om det går vägen för dig så får du en positiv ränta på din investering i papperspengar, och om det inte går lika bra för dig som monopol producent av pengar, kan du alltid begränsa dina förluster genom att trycka ännu mer pengar. 

Utan varken kostnad eller större genuina, personliga risker eller förluster kan du i själva verket bevilja kredit helt omdömeslöst, till alla oavsett ändamål, utan att behöva oroa dig för gäldenärens kreditvärdighet eller huruvida hans affärsplan är sund. På Grund av din lätta kredit kommer vissa personer (speciellt investeringsbankirer) som annars inte skulle visa något tecken på kreditvärdighet att tillges lån, och vissa projekt (av särskilda banker och deras huvudklienter) som egentligen inte är gynnsamma utan istället slösaktiga eller alltför riskabla men som ändå tillges lån och därmed finansieras. 

I huvudsak är det även samma villkor för affärsbankerna inom din bankkartell. Tack vare deras speciella relation till dig, som första mottagare av dina kostnadslösa papperslån, till låga räntor, kan också bankerna erbjuda lån till potentiella låntagare till räntor under marknadsnivån — Antingen går det vägen för dem eller inte; går det dåligt för dem kan de förlita sig på dig som den monopolistiska producenten av pengar att rädda de på samma sätt som du räddar dig själv från finansiella problem: med ytterligare mer papperspengar. Följaktligen kommer bankerna också att vara mindre varsamma i valet av sina kunder och deras affärsplaner, och mer benägna att finansiera ”fel” typer människor och ”fel” former av projekt. 

Och det finns en andra signifikant skillnad mellan en pressa-och-spendera  och en pressa-och-låna-politik och denna skillnad förklarar varför inkomst och förmögenhetsfördelningen till fördel för dig och dina bankvänner, som sätts i rörelse med kreditexpansion, tar den specifika formen av en tidsmässig konjunkturcykel dvs av en inledande fas av en illusion av allmänt välstånd (förväntade ökningar av framtida inkomster och förmögenhet) följt av en fas av spridd fattigdom (när högkonjunkturens välståndsskapande avslöjats som en utbredd illusion). 

Detta kännetecknandet av konjunkturcykeln är den logiska och fysiskt nödvändiga konsekvensen av kredit skapat ur tomma intet, som inte backas av besparingar, och av det faktum att varje investering tar tid och endast visar någon gång i framtiden om huruvida investeringen var framgångsrik eller inte. 

Orsaken till konjunkturcykeln är lika elementär som grundläggande. Robinson Kruse kan ge ut ett lån i form av en fisk (som han som inte har konsumerat) till Fredag. Fredag kan omvandla dessa besparingar till ett fiskenät (han kan äta fisken medans han bygger nätet) och med hjälp av nätet kan Fredag i princip återbetala sitt lån till Robinson, inklusive ränta, och fortfarande tjäna en vinst på ytterligare mängd fisk för sig själv.

Men detta är fysiskt omöjligt om Robinsons lån bara är en papperslapp betecknad som fisk, men som inte uppbackas av riktig sparad fisk, det vill säga om Robinson inte har någon fisk eftersom att han har konsumerat upp dem alla. 

Så Fredags investeringsplaner måste misslyckas. I en simpel bytesekonomi blir detta naturligtvis ganska omedelbart uppenbart. Fredag kommer inte att acceptera Robinsons lån i form av papperspengar (utan enbart riktig råvarukredit) och just därför kan inte den artificiella högkonjunkturen ens påbörjas. Men i en komplex monetär ekonomi märks inte det faktum att kredit skapas ur tomma luften: varje kreditnota ser ut som vanliga pengar och på grund av detta så accepteras varje kreditnota av låntagarna. 

Detta förändrar inte verklighetens grundläggande faktum att ingenting kan produceras ur tomma intet och att investeringsprojekt som genomförs utan någon som helst verklig finansiering (genom besparingar) alltid leder till samma misslyckande, men det förklarar varför en högkonjunktur – en ökad investeringsnivå åtföljd av förväntan av högre framtida inkomst och förmögenhet – kan komma till existens, och det förklarar varför det sedan tar ett tag tills den fysiska verkligheten bekräftar sig själv och avslöjar sådana förväntningar som illusoriska.

Men vad innebär en liten lågkonjunktur för dig? Även fast din väg till rikedomar är genom upprepade ekonomiska kriser, som uppkommer genom dina papperspengar samt centralbankens penningpolitik, från din syn på saken och från centralbanks chefens perspektiv — är denna form av välståndsfördelning som sker genom tryckandet samt utlåningen av pengar till fördel för dig och dina vänner inom banksektorn, inte lika effektiv som att pressa pengar som man sedan direkt spenderar, men är ändå att föredra, eftersom att den är betydligt svårare att genomskåda samt avslöja, och istället för att komma ut som en bedragare samt en parasit, kan du istället framstå som osjälvisk som ”investerar i framtiden”, och istället för att folk ska uppfatta dig som någon som spenderar på nutida nöjen så kommer du att kännas som den som läker ekonomiska kriser, när du i själva verket orsakar de.

Vilken värld vi lever i!

Skribent, Hans-Hermann Hoppe

Översättare, Ludwig

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *