Utdrag ur ”Ekonomi i en lektion” av Henry Hazlitt

Ekonomisk vetenskap är förföljd av fler villfarelser än någon annat vetenskap och det är ingen tillfällighet. Den inneboende komplexiteten hos vetenskapen vore tillräckligt stor, men det förstärks tiofaldigt av en faktor som är obetydlig i fysik, matematik eller medicin – nämligen den särskilda påverkan av själviska intressen.

Varje grupp har vissa ekonomiska intressen likt de i alla grupper, men även intressen som är motstridiga gentemot andra grupper. Emedan viss politik kan påverka alla grupper positivt i det långa loppet, så kan en annan politik gagna en viss grupp på bekostnad av alla andra. Gruppen som har fördel av en sådan politik kommer sannolikt ihärdigt att argumentera för det. Det kommer att attrahera de mest lättpåverkade till att tillägna sin tid åt att slåss för sin sak. Till slut kommer allmänheten antingen acceptera saken som god eller så kommer de vara så förvirrade att klart tänkande runt ämnet är nästan omöjligt.

Utöver de ständiga försvaren av egenintresset så är det en annan variabel som varje dag skapar nya ekonomiska villfarelser. Det är mänsklighetens ihärdiga tendens att endast se den omedelbara effekten av en specifik politik eller effekterna endast på en särskild grupp och försummande av granskningen av vad de långsiktiga effekterna är av den politiken kommer vara på samtliga grupper. Det är förbiseendet av sekundära effekter.

Här finner vi i princip hela skillnaden mellan bra och dålig ekonomisk vetenskap. Den dåliga ekonomen ser endast vad som omedelbart möter ögat – den bra ekonomen ser bortom detta. Den dåliga ekonomen ser endast de direkta konsekvenserna av en föreslagen kurs – den gode ekonomen ser även mer långtgående och indirekta konsekvenser. Den dåliga ekonomen ser endast vad effekten av en given politik är på en specifik grupp – den bra ekonomen undersöker även vad effekterna är på samtliga grupper.

Skillnaden kan ses som självklar. Försiktighetsprincipen att undersöka alla möjliga konsekvenser av en given politik kan uppfattas som grundläggande. Vet inte alla från sina privatliv att det finns njutningar i stunden som kan vara katastrofala i längden? Vet inte varenda liten pojk att han känner sig sjuk om han äter massa godis? Vet inte mannen som blir full att han kommer vakna upp nästa morgon med dålig mage och huvudvärk? Vet inte periodaren att han förstör sin lever och förkortar sitt liv? Vet inte Don Juan att han tar alla möjliga risker från utpressning till sjukdomar? Slutligen, för att dra det till den ekonomiska sfären – vet inte dagdrivaren och slösaren att, mitt i stundens rus, att de är på väg mot skuld och fattigdom?

Än dock, när vi kommer in på offentlig ekonomi som ämne, så är dessa vedertagna sanningar ignorerade. Det finns personer som betraktas som geniala ekonomer, som talar nedsättande om sparande och rekommenderar slösande på nationell nivå som en väg för ekonomisk frälsning – och när någon påpekar de långsiktiga konsekvenserna av denna politik så svarar de nonchalant, som den förlorade sonen till en varnande far – ”i det långa loppet är vi ändå alla döda”. Sådana spydigheter framstår som ett förödande epigram.

Men tragedin är att vi redan genomlider de långtgående konsekvenserna av tidigare politik. Idag är redan morgondagen som den dåliga ekonomen uppmanade oss att ignorera. De långsiktiga konsekvenserna av viss ekonomisk politik kan bli påtagligt inom några månader – andra kan ta flera år. Men i varje fall så är dessa långtgående konsekvenser inbakade i politiken. 

Från denna aspekt så kan därmed hela den ekonomiska vetenskapen reduceras till en enda lektion och en lektion som kan sammanfattas med en enda mening:

Ekonomi som konstform består av att inte enbart se de omedelbara men även de långsiktiga effekterna av varje handling eller policy – det består av att förutse konsekvenserna av den handlingen inte enbart för en utan för samtliga grupper. 

Nio tiondelar av de ekonomiska villfarelser som orsakar skada i världen idag är resultatet av förbiseendet av denna lektion. Dessa villfarelser härstammar från en av de två centrala felaktigheterna, eller båda; att endast se de omedelbara konsekvenserna av en handling eller förslag och att endast se konsekvenserna för en specifik grupp och förbise de övriga grupperna. 

Det är även sant att det motsatta felet är möjligt. När en policy ska beaktas så bör man inte fokusera enbart på det långsiktiga resultatet på samhället som helhet. Detta är ett fel som ofta görs av de klassiska ekonomerna. Det resulterade i en slags hjärtlöshet mot en grupp som omedelbart drabbades av politik eller genomföranden som visade sig vara långsiktigt fördelaktiga på ett netto. 

Men relativt få människor idag begår detta misstag och de består främst av professionella ekonomer. Det mest förekommande misstaget som återkommer i varje ekonomisk debatt – felet som återfinns i tusentals politiska tal, ordklyveriet i ”ny” ekonomi (Failure of the ”New Economics”), är att koncentrera sig på kortsiktiga effekter av politik på särskilda grupper och ignorera eller förminska långsiktiga effekter på samhället i stort.

”Nya” ekonomer smickrar sig själva med att detta är något gott, nästan en revolutionär fördel över de klassiska eller ortodoxa ekonomernas metoder, för att de förstnämnda tar kortsiktiga effekter i beaktande som de sistnämnda förbisåg. Men genom att förbise eller förminska de långsiktiga effekterna gör de betydligt allvarligare misstag. De ser inte skogen i deras analys i undersökning av träden. Deras metoder och slutsatser är ofta reaktionära. De är ibland överraskade att de finner sig själva i samma läger som 1600-talets merkantilister.  De går i samma fallgropar som de klassiska ekonomerna, och vi alla, hade hoppats att vi kommit över. 

Tyvärr presenterar dåliga ekonomer sina felaktigheter till allmänheten bättre än vad bra ekonomer presenterar sina sanningar. Det klagas ofta att en agitator enklare kan få framlägga sitt ekonomiska nonsens än de uppriktiga männen som försöker påvisa vad som är fel med det. Men den grundläggande orsaken till detta är knappast ett mysterium. Anledningen är att agitatorer och dåliga ekonomer presenterar halvsanningar. De talar endast om den omedelbara effekten av en föreslagen policy eller effekten för en särskild grupp. Så långt som de förklarar kan de till och med ha rätt. I dessa fall så är svaret att påvisa att förslaget också hade långtgående och mindre åtråvärda effekter eller att det kan främja en grupp på bekostnad av alla andra grupper. Lösningen är att komplettera och korrigera halvsanningen med den andra halvan. Men för att beakta alla stora effekter av en föreslagen väg så krävs ofta en lång, komplicerad och trög beviskedja. Den större publiken kommer tycka att det är svårt och tråkigt att följa ett sådant långt resonemang och tappar uppmärksamheten. Den dåliga ekonomen rationaliserar denna intellektuella svaghet och lättja och försäkrar publiken att de inte måste eller ens ska försöka att följa resonemanget eller bedöma dess meriter för att de är endast ”laissez faire” eller ”kapitalist-apologeter” eller vilket okvädingsord de tycker är mest effektivt. 

Vi har nämnt lektionens kärna och bedrägligheterna som står i vägen i abstrakta termer. Men lektionen kommer inte gå hela vägen fram och bedrägligheterna kommer att fortsätta vara oigenkännliga såvida de inte illustreras av exempel. Dessa exempel kan röra sig om allt från grundläggande problem i ekonomi till det mest komplexa. Genom dessa exempel kan vi upptäcka och undvika de enklaste och mest uppenbara misstagen och slutligen de mest sofistikerade och flyktiga misstagen. Denna uppgift ska vi nu ta oss an.

Det krossade fönstret

Låt oss börja med ett illustrativt, enkelt exempel, såsom Bastiat föreslog – ett krossat fönster.

En ung ligist kastar en tegelsten genom fönstret på bagarens butik. Butiksägaren springer ut rasandes, men pojken är borta. En folksamling uppstår och börjar med tyst tillfredställelse betrakta det stora hålet i fönstret och det krossade glaset över bröd och bakelser. Efter en stund så känner folksamlingen behovet av en filosofisk reflektion. Flera deltagare i folksamlingen känner sig nödgade att påminna andra eller bagaren att trots allt, så kommer detta missöde med en uppsida. Det kommer att skapa affärer för några glasmästare. Så börjar de utveckla denna tanke. Hur mycket kostar ett nytt fönster? 5000 kr? Det är ändå en summa. Men trots allt, om fönstret aldrig gick sönder, vad skulle hända med glasmästarnas verksamhet? Detta led är i princip utan slut. Glasmästaren erhåller 5000 kr mer att spendera på andra handlare och dessa i sin tur kommer att ha 5000 kr att spendera med ytterligare en annan handlare och så vidare. Det krossade fönstret kommer att förse pengar och arbete i ett utbredande mönster. Den logiska slutsats från detta, om folksamlingen skulle komma fram till det, vore att ligisten som kastade tegelstenen faktiskt är en allmän välgörare i stället för ett allmänt hot. 

Låt oss undersöka detta närmare. Folksamlingen har rätt i sin första slutsats. Denna vandaliska handling kommer först att skapa mer affärer för glasmästaren. Glasmästaren blir inte mer missbelåten av att nås av nyheten om det trasiga fönstret än vad begravningsentreprenören blir av att höra talas om dödsfall. Men butiksägaren kommer sakna 5000 kr som han planerade att lägga på en ny kostym. Tack vare att han måste ersätta fönstret så kommer han behöva gå utan kostymen (eller någon annan ekvivalent lyx). I stället för att ha fönstret och 5000 kr så har han endast fönstret. Eller, eftersom han planerade att köpa kostymen denna eftermiddag, så får han finna sig med endast fönstret i stället för fönster och kostym. Om vi föreställer oss honom som en del av samhället, så har samhället förlorat en ny kostym som annars hade blivit till och är precis så mycket fattigare.

Glasmästarens vinst är skräddarens förlust. Ingen ny ”anställning” har skapats. Människorna i folksamlingen tänkte endast på två grupper i transaktionen – bagaren och glasmästaren. De hade glömt en potentiellt tredje grupp – skräddaren. De glömde skräddaren just för att han inte kommer göra entré på scenen. De kommer se det nya fönstret om en dag eller två. De kommer aldrig se den nya kostymen just för att den aldrig syddes. De ser bara det som är omedelbart synligt för ögat.

Förstörelsens gåvor

Vi har redogjort för det krossade fönstret – en grundläggande villfarelse. Vem som helst borde efter närmare eftertanke kunna undvika denna villfarelse. Än dock, villfarelsen om det trasiga fönstret, är genom hundratals förklädnader en av de mest ihärdiga i ekonomivetenskapens historia. Den är mer hejdlös nu är någonsin. Den är upprepad av stora affärsmän, handelskammare, fackliga ledare, ledarskribenter, kolumnister, kommentatorer på radio och av statistiker och ekonomilärare med raffinerade verktyg på våra främsta universitet. På olika sätt framhäver de fördelarna med förstörelse.

Vissa av dom skulle med förakt påstå att det finns nettofördelar med små förstörelser, så ser de nästan ändlösa fördelar med enorm förstörelse. De påstår att vi får det bättre ekonomiskt i krigstillstånd än i fred. De ser ”produktionens mirakel” som kräver ett krig för att uppnås och de ser efterkrigstidens blomstrande genom en enorm ”ackumulerad” efterfrågan. 

Det är bara vår gamle vän ”the broken-window fallacy” i nya kläder och oigenkännligt fet.  

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *