Svensk, sjuk, vård.

DN gjorde nyligen ett experiment där de ringde runt till vårdcentraler och bad om svensk vårdpersonal. Av resultatet drog man slutsatsen att det finns så kallad ”strukturell rasism” mot utländsk vårdpersonal. Efterspelet blev som väntat ett ideologiskt skyttegravskrig på sociala medier. Hanne Kjöller bland annat skrev på twitter ”Patienter är inte kunder. Och sjukvården ingen marknadsplats. Om man inte gillar hudfärgen på en läkare kan man gå hem.” Patienten i svensk sjukvård är mycket riktigt ingen kund och sjukvården ingen fri marknad. Men det hade varit bättre för alla om de varit det.

Den politiska debatten om vården handlar generellt om antalet människor i Sverige, storleken på de indrivna resurserna, samt fördelningen av de senare mellan de förstnämnda. Vårdkön sträcker sig dock mycket längre än vad någon politiker vill inse eller medge då den egentliga siffran motsvarar vårdbehovet minus den vård som erbjuds idag. Medan antalet människor och mängden resurser i samhället må vara begränsade är behovet oändligt, liksom de sätt som vi kan använda resurserna för att möta människors behov. Vi kan upptäcka sjukdomar och sätta in vårdinsatser långt tidigare än vi gör idag, vi kan erbjuda långt bättre och snabbare behandling än vi gör idag. Det är en fråga om att göra saker rätt. Är man inte sjuk kan man lägga pengarna på friskvård för att förebygga att bli sjuk. Overklig tanke va? Den egentliga frågan, ur ekonomiskt perspektiv, är alltså inte vem som ska gå före vem i ”vårdkön” för att ta del av de, av staten, indrivna och ransonerade resurserna, utan hur man bäst ser till att möta efterfrågan. Det är en fråga om att göra rätt saker. Hur får man då knappa resurser att räcka åt oändliga behov?

En bra början är att avreglera marknaden. På en fri marknad, om man inte gillar vad den ena prioriterar med ens pengar kan man, istället för att gå hem utan vård, gå till någon annan för vård. På så vis prioriteras mer kundorienterade och resurseffektiva (eller hjälpsamma och smarta) lösningar över andra. Fler människor blir tillfreds.

Förutom att det är självklart att man väljer det alternativ som man själv anser är bäst, om man har ett val, är det också självklart att den som måste framstå som det bättre alternativet är motiverad att utföra ett bättre arbete till ett lägre pris än staten som saknar detta incitament. För staten utgör varje patient enbart en kostnad, något man vill undvika. Därmed har vi också ett godtagbart argument mot skenande priser på en fri marknad.

Många skulle vidhålla det faktum att priserna på flera behandlingar idag är för dyra för en privatperson att bära själv. Men ekonomi kräver ett ”systemtänkande”. Man kan inte ändra en variabel utan att i stort sett alla andra påverkas, och därmed ändras, i ett och samma system. Föreställ dig naturens kretslopp och hur känsligt det är för förändringar. Samma gäller för marknader. De priser som vi ser idag med statliga patent, regleringar och subventioner, kommer därmed inte vara desamma utan samma statliga patent, regleringar och subventioner. Vissa kan komma att vara högre, men de flesta, inser vi, kommer med stor sannolikhet att vara lägre.

För det andra, gynnas de allra flesta inte av skattefinansiering. Om så var fallet hade kalkylen inte gått ihop. Systemet bygger på att fler betalar in mer än vad de plockar ut. Samma upplägg som vid försäkring, med skillnaden att du med en försäkring har rätt till det du försäkrat. Försäkring är också ett måste för att få någon som helst godtagbar standard i dagens välfärd, något som få verkar känna till då man förlitar sig på att man betalt in skatt.

Man måste förstå att staten kan öka intäkter (skatt) och minska kostnader (vård) hur den vill, det är en enkel kalkyl om man kan godta att människor blir fattigare och får sämre service på samma gång, vilket man gör om man saknar incitament som jobbar för motsatsen. En entreprenör däremot, måste förtjäna sina intäkter för att täcka upp för de egna kostnaderna, men vet aldrig på förhand om den kommer lyckas. För hög värdering från säljare och för låg värdering från köpare innebär att det inte blir någon affär. För lågt räknade kostnader innebär att man inte kan leverera det man lovat vilket leder till olönsamhet. Det är detta personliga risktagande som motiverar entreprenören att skapa större värde och använda färre resurser för att uppnå samma värdeskapande ändamål.

Sist men inte minst, det sägs mycket negativt i svensk media om de ”privata” vårdgivarna, men det finns inga sådana i Sverige att tala om. Samtliga ingår de i en statlig byråkrati för att få tillstånd att bedriva verksamhet och subventioneras med skattepengar. Skillnaden är obetydlig. Kritiken bör riktas mot staten och inte de som ”utnyttjar”, eller snarare ingår som en kugge i, det statliga systemet. Jag vill avsluta med en anekdot från ett eget möte med en sådan ”privat” vårdcentral.

Det började med att jag ringde till växeln en måndag. Kvinnan som svarade meddelade att jag skulle prova att ringa igen på fredag om jag ville ha en läkartid då läkartiderna var slut och det endast kom nya på fredagar. Jag frågade om öppettiderna och fick till svar att de öppnade kl 08 på morgonen. Jag ringde på fredagen och fick telefontid först sent på eftermiddagen. Kvinnan i växeln förklarade åter igen att tiderna var slut, att jag skulle ringt vid 06 då de öppnar telefonen (08 var för besök), och att jag fick vänta till nästa fredag. Fredagen därpå ringde jag vid 06 som instruerat och fick en telefontid vid 10. Nu hade jag bra chans tyckte jag. Men tiderna var slut igen. Jag fick veta att de gick åt snabbt men att de fyllde på med reservtider kl 11 och att jag skulle testa att få en telefontid efter kl 11 nästa gång. Jag frågade när mellan 06 och 08 man skulle ringa för att få en telefontid prick klockan 11:00, men det kunde hon inte svara på. Nästa fredag gick jag därför in till vårdcentralen, men det hjälpte inte det heller, för det gick inte att boka på plats, fast än de som sköter växeln sitter två meter bakom disken i receptionen. När jag ifrågasatte detta system fick jag höra att jag inte skulle tro att jag kunde ”tränga mig i kön”. När jag väl fick ett läkarbesök och hade haft flera besvär under en längre tid fick jag frågan vilket av symptomen jag helst skulle vilja ha behandlat. Åtminstone där fanns en gnutta valmöjlighet. ”Vill du behålla vänster eller höger arm?”

Det finurliga är att ingenstans under denna process ingick jag i någon ”vårdkö”. Hur skulle jag kunna det? Jag hade ju inget fastställt vårdbehov. Vården gick inte att få tag på och de försökte inte få tag i mig. Allt var frid och fröjd, statistiskt sett. Men mitt behov kvarstod, trots många års skatteinbetalningar, tecknad försäkring och kontanter i handen. En missad möjlighet för alla inblandade.

I ett privat system hade man inte lagt på i örat på en kund vecka efter vecka. Man hade heller inte tvekat att ringa in en extra resurs för en betalande kund eller utföra en behandling som kunden eller kundens försäkringsbolag betalt för. Om det råder brist på resurser är det en signal till marknaden att utbilda fler snabbare, eller varför inte hämta från vårt grannland Norge? Man hade inte låtit kundservice förfalla helt då det innebär att kunderna byter till konkurrenten. Men i ett statligt system är kunden en kostnad som man helst undviker. Då är alla dessa saker motiverade.

Och för de som det utilitaristiska argumentet inte biter på, jag är ofta en av dem själv. I de få fall där kunden inte har råd med en försäkring (på dagens marknad någon hundralapp i månaden) och saknar pengar eller familj som är beredd att avstå annan konsumtion finns det, enligt partitillhörighet, lågt räknat miljontals solidariska människor i detta landet som ”gärna betalar”. Jag bidrar gärna också med en slant, för frihetens skull.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *