Till socialismens försvar

Vad är gemensamt i allt socialistiskt tänkande om inte viljan att på politisk väg utjämna villkoren mellan fattig och rik och lyfta fram de sämst ställdas intressen? Det som driver socialismen är med andra ord en moral. Ändå så blir dess tillämpning fel när den använder staten. Detta beror på att alla statliga program och projekt till sist baseras på tvånget och monopolet på tvång. När jämlikheten skall implementeras så tvingas även fattig och låg. När socialismen politiskt vill undvika marknadshyror och reglera bostadsproduktionen så inser den inte att den därigenom hindrar byggandet av billiga och enkla bostäder för dem utan ekonomiska medel, samtidigt som den subventionerar hyror för dem som bor och hyr i välbärgade områden. Förbud mot marknadshyror innebär att övermedelklass på Södermalm i Stockholm betalar lika hyra som en arbetarfamilj i någon av miljonprogrammets utkantsområden. Är detta rättvisa? 

Eller ta den offentliga finansieringen av högre utbildningar. Varför skall städaren i villan i Djursholm finansiera juristutbildningen till barnen i huset via skattsedeln? 

Om du misslyckats i skolan och tvingas ta enklare arbeten, är det då rättvist att du finansierar någons juristexamen? Är det rätt att ta ut skatt på plastpåsar från en ensamstående trebarnsförälder? Är det rätt att tvinga ungdomen till rätt normer och värderingar genom dels obligatorisk skola, dels politiskt styrda skolplaner? Är det rätt att Riksbanken bedriver ”socialism för de rika” genom att manipulera fiatvalutans värde, skapa inflation och att således låta dem som få pengar först i ekonomin, det vill säga banker och storföretag, tjäna pengar på att arbetare får pengarna sist? Dessvärre brukar socialister inte ens förstå detta samband. Om du sedan varit aktiv frälsningssoldat men saknar arvingar, är det då moraliskt rätt att Allmänna Arvsfonden finansierar Muslimska Brödraskapets studieförbund i Sverige? Är det rätt att staten finansierar vissa företag och att således nya företag inom samma branscher får svårare att etablera sig? Varför skall den som aldrig ser på Opera tvingas finansiera östermalmsdamers Operabesök? 

Det enda sättet att utjämna villkoren mellan fattig och rik är att låta den fattige få samma rätt till privat egendom och samma erkännande av att han eller hon äger sig själv och sitt eget arbete som alla andra. Det handlar i så fall om att underlätta för alla att kunna äga, kunna arbeta och att skapa marknader där även mindre bemedlade har råd att köpa bostäder och äga.

Vi vet idag att marknadsliberalismen är överlägsen andra ekonomiska modeller på att skapa välstånd även för de sämst ställda. Vi vet att människor i kapitalistiska ekonomier har bättre hälsa, bättre skolresultat och bättre sjukvård än i andra ekonomiska system. 

Men tänk om libertarianismen ändå borde väljas bort? Tänk om man ändå borde välja den slags socialism som vi har i Sverige.    

Vi väljer då socialismen trots att vi vet att libertarianismen är rättvis och mer moralisk. Vi väljer socialismen för att vi inte bara nöjer oss med att alla skall få det relativt bättre, utan också för att jämlikheten har ett egenvärde. 

För vad skall vi med ett bra och rättvist samhälle till? Varför inte låta människor leva i ofrihet även om det är orättvist och omoraliskt? Varför inte medvetet göra så att människor hamnar i tristess, tvingas betala skatt på sina matpåsar, tvingas tvångsintegreras med kulturer som föraktar deras levnadssätt och påtvinga dem obligatorisk skola och normer? 

Varför inte strunta i privat äganderätt och låta människor hyra både sina lägenheter och sina egna kroppar? Varför inte låta folk vara bostadslösa och hemlösa genom regleringar och att man inte tillåter marknadshyror? 

Ja tänk om allt skulle tillhöra staten trots allt? Tänk om lidande och omoral är det som faktiskt tog fram det ädlaste i människonaturen?  Som en libertariansk vän till mig sa: Risken med libertarianismen är att människor får det alltför bra.

Det är kanske trots allt en outhärdlig tanke på att vissa har det bättre än andra, att vissa har högre utbildningar än andra, att vissa blir sjukare än andra och att vissa får vackrare bilar än andra så att det behövs någon eller något som jämnar ut detta. Även om alla fick det bättre genom kapitalismen, kanske socialismen ändå är det som en del faktiskt förtjänar.  

Uttryckt annorlunda: Det där elaka barnet som mobbade dig på skolgården, skall hon eller han få bo i villa eller i ett betongkomplex med integrationsutmaningar, tvingas finansiera akademiska utbildningar hon eller han aldrig kommer in på själv och tvingas återanvända gamla plastkassar i vardagen? Det kanske inte är rättvist utifrån ett politiskt perspektiv, men utifrån ett personligt. 

Om det är bra att tycka illa om att människor är olika vackra, rika, hälsosamma, långa och intelligenta, så kanske ressentimentet är mer värdefullt än det faktum att alla fick det relativt bättre?  

Och då svensk socialism också bedrivit en human fängelsepolitik där våldtäktsmän inte sitter särskilt många år, även om de är återfallsförbrytare och våldtäkten var mot barn, kanske denna politik också passar dem som ogillar barn?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.