Hur frihet kom att definiera västerländsk civilisation

Civilisationens historia är en evig strävan efter frihet.

Social samverkan genom arbetsdelning är den enda och avgörande faktorn bakom människans framgång i kampen för överlevnad och hans strävan efter att i största möjliga mån förbättra sina materiella levnadsvillkor. Men som den mänskliga naturen ser ut, kan ett samhälle inte existera om ingen erbjuder sig att hindra oregerliga människor från att begå handlingar som är oförenliga med gemenskapens seder. För att värna om fredlig samverkan, måste var och en vara redo att använda våld gentemot dem som stör ordningen. Samhället klarar sig inte utan en apparat för utövning av betvingande åtgärder, exempelvis utan stat och regering. Ur detta föds ett nytt problem: att tygla dem som för befäl över regeringsmaktens funktioner, att hindra dem från att missbruka sin makt och göra alla andra till sina slavar. Målet för all frihetskamp är att hålla fredens beväpnade försvarare, guvernörerna och deras konstaplar, i schack. Frihet betyder alltid: frihet från maktfullkomligt agerande från den polisiära makten.

Frihetsidealet är och har alltid varit utmärkande för västvärlden. Det som separerar öst från väst är först och främst det faktum att folken i öst aldrig utvecklade idén om frihet. Det antika Greklands oförgängliga storhet var att de var först med att inse betydelsen och innebörden av institutioner som garanterar frihet. Samtida historisk forskning har spårat ursprunget till ett antal vetenskapliga upptäckter som tidigare ackrediterats de antika grekerna, till orienten. Men ingen har någonsin ifrågasatt att friheten skapades i det antika Greklands städer. De grekiska filosofernas och historikernas skrifter förde den vidare till romarna, och senare till det moderna Europa och Amerika. Frihet var en central angelägenhet för hela västvärlden i etableringen av det goda samhället. Den födde idén om laissez-faire, till vilken mänskligheten står i tacksamhetsskuld för alla de enastående framgångar under kapitalismens tidevarv.

Syftet med alla moderna politiska och rättsliga institutioner är att säkra individernas frihet  mot angrepp från regeringsmakten. Representativt styre och rättssäkerhet, oberoende domstolar och tribunaler från ingripanden från myndigheter, habeas corpus, juridisk granskning och upprättelse gällande administrationens gärningar, yttrande- och pressfrihet, separation mellan kyrka och stat, och många andra institutioner förenade i ett enda syfte: att begränsa befattningshavarnas godtycklighet och frigöra individerna från deras maktfullkomlighet. 

Under kapitalismens tidevarv har all anstymmelse till slaveri och livegenskap utrotats. Det har ineburit slutet för överdrivet grymma straff och har lindrat straffen för brott till ett minimum, nödvändigt för att avskräcka brottslingar. Tortyr har avpoleterats liksom andra tveksamma metoder för att hantera förbrytare och misstänkta. Tyranniets undersåtar har transformerat till fria medborgare.

De materiella förbättringarna var frukter av reformer och innovationer gällande skötseln av statens angelägenheter. Allteftersom privilegier försvann och alla garanterades rätten att utmana andras kapitalintresse, gavs fria tyglar till dem som hade begåvningen att utveckla alla de nya industrier som idag på ett mer tillfredsställande vis, fördelar folkets materiella levnadsvillkor. Folkmängden mångdubblades men trots det kunde den ökande populationen åtnjuta en högre livskvalitet än dess förfäder. 

Också i västvärlden har det alltid funnits förespråkare för tyranni — Å ena sidan autokratens eller aristokratens maktfullkomliga styre och å andra sidan, underkastelsen av alla andra. Men i upplysningens tidevarv hördes dessa fienders rösters allt tunnare. Frihetsidealet hade segrat. Under 1800-talets första hälft tycktes frihetensprincipens framgångssaga vara oemotståndlig. De mest framstående filosoferna och historikerna övertygades om att historiens evolution lutar mot etablerandet av institutioner som garanterar frihet och att inga intriger eller ränker från motståndarnas sida kunde stoppa trenden mot liberalism.

Att redogöra för frihetsfrågan innebär inte att hänvisa till det grundläggande ekonomiska problemet med motsättningen mellan kapitalism och socialism. Man påpekar snarare att den västerländska människan till skillnad från den asiatiska, är en varelse som anpassat sig till och har formats av ett liv i frihet. Civilisationerna i Kina, Japan, Indien och de mohammedanska länderna i Mellanöstern som de såg ut innan de bekantade sig med västerländska levnadssätt kan sannerligen inte avfärdas som barbariska. Dessa folk åstadkom redan för många hundra, till och med tusentals år sedan, fantastiska framsteg inom industri, arkitektur, litteratur och filosofi, och etablerade institutioner för utbildning. De grundade och organiserade mäktiga imperier. Men sedan hejdades deras ansträngningar, deras kulturer blev avtrubbade och livlösa, och de förlorade förmågan att hantera ekonomiska motgångar. Deras intellektuella och konstnärliga genialitet tynade bort. Deras konstnärer och författare upprepade traditionens förlagor. Deras teologer, filosofer och advokater ägnade sig åt variationslösa tolkningar av gamla verk. Monument uppförda av deras förfäder vittrade sönder. Deras imperier upplöstes. Deras medborgare förlorade kraft och energi och blev likgiltiga inför förfall och utarmning.

Den orientaliska antikens storverk inom filosofi och poesi mäter sig med västvärldens mest betydelsefulla. Men det var många århundraden sedan öst genererade en betydelsefull bok. I den moderna intellektuella och litterära historien finns få exempel på orientaliska författare. Öst har inte längre bidragit till mänsklighetens intellektuella ansträngningar. Problem och kontroverser som upprörde väst förblev okända i öst. I Europa rådde uppståndelse; i öst rådde stagnation, lättja och likgiltighet.

Orsaken är uppenbar. Öst saknade det grundläggande idealet, idén om frihet från staten. Öst lyfte aldrig frihetens flagga, försökte aldrig betona individens rätt gentemot härskarnas makt. Ifrågasatte aldrig despotens maktfullkomlighet. Och först och främst, öst skapade aldrig den rättsliga ram som skyddar medborgarnas förmögenhet mot konfiskering från tyranner. Tvärtom, vilseledda av idén att de rikas rikedom orsakar de fattigas fattigdom, godkände alla människor guvernörernas praxis att expropriera framgångsrika affärsmän. Således förhindrades storskalig kapitalackumulation och nationerna var tvungna att missa alla de förbättringar som kräver betydande kapitalinvesteringar. Ingen borgerlighet kunde utvecklas, och därmes fanns ingen allmänhet som kunde uppmuntra och gynna författare, konstnärer och uppfinnare.

För folkets söner var alla vägar mot personlig utmärkelse stängda utom en. De kunde försöka ta sig fram genom att tjäna prinsarna. Det västerländska samhället var en gemenskap av individer som tävlade om den högsta vinsten. Det österländska samhället var ett gytter av undersåtar helt beroende av regentens goda vilja. Västvärldens alerta ungdomar ser världen som en arena där han kan vinna berömmelse, anseende, utmärkelser och rikedom; ingenting verkar för svårt för hans företagsamhet. De undergivna ättlingarna till föräldrar i öst känner inget annat än att följa omgivningens rutiner. Den västerländska människans förnäma självsäkerhet uttrycktes segervisst i grekiska dithyramber som Sofokles Antigone-hymn om människans driftiga ansträngningar och likaså i Beethovens nionde symfoni. Ingenting av det slaget har någonsin hörts i Orienten.

Är det rimligt att ättlingarna till den vita människans civilisationsbyggare borde avstå från sin frihet och frivilligt överlämna sig till den allsmäktiga regeringens suveränitet? Att de borde söka tillfredsställelse i ett system där deras enda uppgift är att fungera som kuggar i ett storskaligt maskineri konstruerad och manövrerad av en allsmäktig arkitekt? Ska mentaliteten hos de hämmade civilisationerna få sopa bort idealen för den överlägsenhet som tusen och åter tusen har offrat sina liv för?

Ruere in servitium, de kastade sig in i slaveri, beklagade Tacitus när han talade om romarna i Tiberius tid.

Skribent, Ludwig von Mises

Översättare, Per Kaufmann Landin

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *